En kvinnlig Clint Eastwood

Igår fick jag svaret på den eviga frågan, ifall det finns en kvinnlig motsvarighet till Clint Eastwood.

Ja det gör det. Hon bor och verkar i Mellbystrand.

Jag och J gick och satte oss på strandhotellets terrass för att koppla av och belöna oss efter en hård dags läsning. På bordet bredvid satt en rejält berusad kvinna med stenansikte och fräsigt snaggad frilla. Hon hade klätt upp sig med en virkad topp och stora mängder cigg. Med sig hade hon sin man som påminde om en mycket timid version av Ingvar Oldsberg. Han gjorde inget större väsen av sig. Av naturliga skäl. De hade beställt varsin pizza som verkade dröja på sig till kvinnans stora förtret.

Hon tog tag i problemet och väste till en anställd att de väntat orimligt länge. Vips så stod maten på bordet och den inmundigades under massiv tystnad. Det var inte fråga om vem som basade i den familjen. Mannen log försynt och nickade lydigt vid de tillfällen kvinnan talade. Jag kunde inte låta bli att tycka lite synd om honom.

Kvinnan ryckte upp och tände sin fjärde eftermatencigg när ett sällskap på tre grisfulla herrar i de femtio klampade in och intog bordet bredvid. Jag tyckte mig uppfatta en viss irritation från kvinnan när männen började skräna. Hon sa inte ett ljud, bara kisade och sög ännu hårdare på sin Prince.

Jag vet inte om hon rökte för njutning. Hon manhandlade sina giftpinnar. Rökte dem med våld. Utan en min.

När ett av fyllona började besvära hennes man kunde jag se att hon hade Clint i sig. Jag rös i en blandning av obehag och spännande förväntan. Mannen gjorde ingenting för att bli kvitt deras objudne gäst. Han verkade ganska oberörd av det provocerande i att bli häcklad av en drängfull gubbjävel. Jag antar att han visste vad som komma skulle.

När fyllo nummer två, och den mest högljudda av svinen också börjar buffla och tränga sig paret verkade gränsen jävligt nådd.

Med andan i halsgropen och en viss förtjusning betraktade jag och J hur Clintan till synes helt oberörd avslutar sin cigg med ett bråddjupt bloss. Hon fimpar svinhårt och reser sig. Det är dags att röja.

Ledarfyllot vädrar fara och vänder sig om. Med förvånad min möter han kvinnans kyla. Hon skriker med hesare stämma än Bonnie Tyler något otydbart till mannen. Sedan går hon målmedvetet förbi och kallar rutinerat på en vakt, sträcker ut armen och snutpekar ut mot havet och säger: kan ni se till att visa den här mannen ut!

Den förut så kaxige gubben skrattar nervöst, håller upp armarna och tystnar. Han vet att han leker med döden nu och förpassar sig skamset själv ner för trappan. Där nere väntar han in sina comrades och vi hör hur de desperat försöker rädda sin förminskade manlighet genom att beklaga sig å hennes mans vägnar. Stackars gobbajävel att behöva ha en sån kärring, ylar han och får medhåll av sin polare. De linkar sakta bortåt. De påminner om soldater som just tvingats kapitulera. Berövade på all sin stolthet av självaste Clint Eastwood, fast den kvinnliga upplagan.

ALLA på serveringen tittar och tänker nog att hon är en riktig hjälte. Det enda som fattas är applåder, visslingar och ledmotiv. Det är vackert. Plötsligt tycker jag inte synd om hennes man längre. Han är stolt. De säger fortfarande inget. Kvinnan drar lite på smilbanden. De kurtiserar på sitt eget speciella vis. Så går de in, för det ska dansas. Hon styr, han följer – precis som det ska vara.