Alla projekt är inte menade att vara

Det är aldrig kul när man tvingas avbryta ett projekt som man lagt ner en massa tid och en bit av det vi kallar sin själ i.

Innan semestern påbörjade jag ett personligt projekt som jag fram till nu låtit gå under namnet "Chuck Norris-tätt skägg nu tack". Tanken var att jag under min semester skulle odla upp och forma mig ett sjukt mäktigt skägg, lika tätt som Chuck Norris (gud av alla täta skägg).

Jag vet. Jag vet. JAG VET! Det var redan från början dömt att misslyckats. Så fyllt av övermod att Chuck själv hade kunnat kliva in vilken sekund som helst och straffa mig med en blixtsnabb och svinhård rundspark på struphuvudet med sina mördarboots. Som jag hade förtjänat det. Att seriöst försöka sig på en sådan solid skäggvägg är såklart lika lönlöst som att försöka trotsa atomerna i en bankvalvsdörr eller promenera till en annan galax. Men samtidigt, varför skulle jag nöja sig med ett vanligt dödligt skägg när jag med lätthet klarar av att odla upp en irakisk mustasch på överläppen.

Jag började med att odla vilt i några veckor och lyckades snart uppbåda ett klassiskt pundarskägg. Sista dagen innan semestern inhandlade jag en robust skäggtrimmer av märket Braun och tänkte att nu jävlar blir det åka av. Jag skulle hålla skägget i styr och liksom i smyg låta de lite tröttare hårsäckarna komma ikapp tills jag en vacker dag skulle stå där och malla mig med ett bart så tätt att aukustiken i ett medelstort rum påverkades.

Det är ett jävla jobb och fix måste jag säga. Det kräver ett övermänskligt tålamod och en massa lidande under resans gång. De glesare partierna syns extra väl när man får upp lite längd. Dessutom uppstår en slags flismaskinseffekt när man för trimmern mot de där små hårda stråhelvetena, som sprider sig värre än en luftburen virussjukdom i kaklade våtutrymen, vilket är mindre uppskattat av det motsatta könet i familjen än man kan föreställa sig. Det blir helt enkelt en jävla massa hår där det inte alls ska vara hår. Ganska snart är det du och ditt skägg mot resten av världen.

Nu har jag hållt på med det här satans skägget i över två månader och jag är inte dummare än att jag inser mig besegrad. Jag är inte stoltare än att jag kan erkänna att vissa har det, andra inte (alla utom Chuck Norris har det inte, för att vara lite mer specifik). Det går inte att på naturlig väg uppbringa ett Chuck Norris-tätt skägg. Det är bara så. Det är en naturlag. Ett halvlyckat resultat skulle kräva ett ganska omfattande transplantationsarbete och skulle kännas fel. Ett fuskskägg skulle dessutom inte generera självförtroende nog att börja bära ärmlös skjorta i ljus denim och en dubbeluppsättning mini-uzi t.ex.

Så jag har blåst av mitt projekt och kommer aldrig mer försöka mig på Chuck Norris-klass. Nu är jag slätrakad och om jag i framtiden går runt med två månaders skäggstubb så är jag helt enkelt bara orakad.

Etiketter: chuck norris,skägg