Stefan Holm

Stefan Holm lyckades hoppa 2,29 i Oslo idag. WOW!!
Han har lyckats dra ner höjderna till Patrik Sjöbergs högstadienivåer. Jättekul att se den förmätne och putrövade mesen ta plats i tv trots att han är en sopa. Visst OS-guld, visst vunna tävlingar hit och dit men Stefan Holm är en putrumpad loser ända till den dagen han hoppar 2,43.

I varenda intervju är han ytterst nogrann att få med att han är världsetta. Han pratar aldrig om guldtröjan han lät trycka upp själv och packade ner i ostrunken ifall, men bara ifall, han skulle lyckas. Den har han fått oförtjänt lite skit för. Han pratar aldrig om sina ultravulgo blankshorts. som får mig att vilja vomera varje gång han är i bild. inte heller sina sjuka ticks han får innan sitt hopp. han tar sig i ansiktet om och om igen som om han försökte torka bort något. Psykovarning?

Jag var nog den ende svensk som önskade att han skulle riva ut sig från prispallen den där finaldagen nder förra OS, men jag var kanske också en av de få som misstänkte att killen skulle bli ett skrytmongo. Och så rätt jag hade.

Nu vann han som sagt tävlingen i Oslo med en pinsamt låg nivå. Visst jag hade inte gjort det bättre men så hoppar jag inte höjdhopp heller. Alltså, jag längtar till den dagen då media kommer häckla honom som föredetting. Då skall jag stå främst i ledet och flabba. Det kommer ske ganska snart med så mediokra resultat. Kanske om han tog bort det han har upptryckt i stjärten att det går bättre? Jag har ju egentligen inga belägg för att säga så men håll med om att det ser misstänksamt trångt ut däruppe när han vickar omkring i sin lilla stass. Fick jag gissa fritt så är han sålt på buttplugs men vad vet jag. Om det inte hjälper så skulle jag faktiskt förespråka att de inför steroidsanktion inom den grenen. Annars kommer ingen vilja se mer.

I alla tider har idrottsmän slagit rekord, bättrat sig. Höjdhopp är den enda idrottsgren där resultaten blir sämre och sämre. Varje gång Stefan holm hoppar så pissar han på den respekten hela sverige kände inför P. Sjöberg och hela idrotten för den delen.

Jag ska sitta bänkad när Holm hoppar VM och jag skall hålla tummarna för att det går rätt åt helvete för honom. Vem vill ha en sådan idrottshjälte?

Till min stora förvåning verkar jag inte få förståelse från så många håll. De flesta verkar gilla honom eller skita i honom. Jag hatar honom. När ska majoriteten genomskåda bluffen?

Not so Foxy anymore!

Imorse vaknade jag med en svidande bakfylla. Det blev en blandfylla igår hemma hos några vänner. Vin, öl och whiskey i mängder. Det är det bästa... men imorse var det inte det bästa. Jag låg på soffan och spanade in "Lönsboda Fox", en kortfilmsdokumentär om intermezzot som utspelade sig när Samantha Fox uppträdde där 2002. Nåt förbannat bonnaläppamongo blev alldeles till sig och grabbade tag i hennes bröst, som om han pallade äpplen, när hon kom nära publiken. Sam hade fått ett spel och bankade micen i ansiktet på odygdspåsen och spräckte ansiktet bra på honom... hahaha alltså vilket jävla folk det bor i Lönsboda. Två polare fick en idé om att göra lilla Lönsboda till sveriges rockmetropol, good luck boys! Lyteskomik i högform.

En vän till mig har berättat att Lönsboda är den mest inavlade byn i Sverige - fan jag som var helt säker på att det var Edsbyn. De talar tydligen om det på läkarlinjen. Charmigt att bo i en by som är utsatt på kartan som inavelskadornas Mecka. Nå, nu har de både det och Samantha-Fox-incidenten.

De visade klipp från hennes konsert på sthlm pridegala 2003. Samantha var sig lik men hon var då sannerligen ingen Fox. Hon rörde sig som en skitnödig dvärg på scenen och all den sex hon utstrålade när jag var liten pôjk var som bortblåst. Då var hennes bröst min stösta dröm... hahaha ja jag säger då det.

En annan som håller på med sina bröst en del är Shakira. Jag såg en video med henne och nån latinamerikansk förortsdandy på Z-TV idag. Hon har uppfunnit Bröstjucket. Alla tjejer i hiphop- och R n' Bvideos juckar ju loss som det värsta. Dock med sina nedre regioner. Shakira gör det med brösten. Jag har inte riktigt fattat dealen. Vill hon se sexig ut? Jag tycker hon ser närmast spastisk ut.

Sedan var jag och fikade med en kompis på Café Puh på stigberget. Nothin' fancy. Sedan gick jag över gatan och köpte på mig lite högoktanig litteratur i form av "Tvekampen" boken som filmen Rambo - first blood baseras på. Alla killar läste den när vi gick i högstadiet. en tia kostade den så jag tänkte att what the heck för femon spänn fick jag både tvekampen och Hemmingways "Klockan klämtar för dig". Manligare litteratur får man leta efter. En bra motvikt till bröstjuck mm.

Café Skogen redux

Jag stämde träff med Jenny igår imorse på Café Skogen igen. Förra gången gjorde ju jag succéköpet en "stor-så-in-i-helvete-macka" med brie och salami, plus kaffe med påtår (fortfarande förtjust i fenomenet påtår, jag har inte fått påtår sedan mormor levde) för bara 30 slantar. Jenny däremot hade pröjat samma cash för en halv ostfralla och kaffe (fortfarande ingen ripoff direkt men ändå skillnad).

Denna gång hade Jenny tagit det säkra före det osäkra och körde på bara kaffe med backning (10 spänn) Jag märker själv hur uppspelt jag blir över deras nästan efterblivna prissättning.

Jag kom lite sent och gick in för att beställa. Då möts jag av uppskattningsvis 20-30 glosögda arbetarögon. Jag såg hur det snurrade i huvudet på dem; "vaffan har han blåstället hän?". De synade mig i sömmen när jag gick fram för att tappa upp kaffe. Det var slut. Jag kände mig obekväm eftersom de blev helt knäpptysta. Tjejen som jobbar där stod i köket och fräste bacon som om det vore det sista hon gjorde i livet när jag sa till, lite försynt, att kaffet var slut. Hon snäste lite surt att hon skulle sätta på mer. Jag sa att jag satt där ute och hon klippte mig igen. Hon var väl lika stressad som jag av att ett gäng hungriga grovisar satt bänkade för att knapra bacon, så jag förlåter henne för denna gången.

Jag såg en skylt om hembakad äppelkaka med vaniljsås och frågar vad den kostar. Då går det nästan som ett sus bland blåställen. Jag vänder mig halvt om för att reka läget. Jag ser att några av dem flina lite. Hon svarar att hon tyvärr inte har mer vaniljsås kvar. Och jag har aldrig känt mig mer homosexuell än just då. Inte för att det är något fel med det, men den känslan är väldigt påsfrestande när man står inför en latent halvsur grovarbetarmobb.

Om man brukar känna sig obekväm av tanken att delta i en nobelmiddag med alla dess regler och trix så är det mins lika många sociala koder som ska uppfyllas för att platsa in på ett arbetarfik kan jag lova. Äpplekakan var såklart bara en decoy - ett lockbete - ingen jävel har någonsin beställt den. Jag skulle givetvis gått på ägg- och falukorvsmackan direkt, samt kommit klädd i fiberpäls och fristadsbrallor.

Men det är ett experiment för mig att hänga på Café Skogen. Där får man verkligen uppleva en annan sida av cafékulturen som det pratas så mycket om. Jag säger det igen - jag tokdiggar verkligen Café Skogen!

Fräulein Daggan och den vedervärdiga bananväskan

Igår var jag och fiakde en skön morgonfika på Café Con Leche i Linné. Mycket mysigt med bra priser och den tjejen som jobbar där vet minsann hur en latte skall smaka. Jag var där med fru, dotter och en vän som vill vara anonym - men låt os kalla henne "Daggan".

Inget gott som inte för misär och lidande med sig såklart för efteråt går vi i samlad trupp till Emmaus (second handbutik på Linnégatan) och spanar. För mig fanns inget alls men Daggan gräver runt lite i en korg med väskor och fiskar lyckligt upp två bananväskor (midjeväska aka. tyskpung aka. stomipåse) i läder. Såna som korvmännen utanför krogarna har. Jag tyckte fan tillochmed att de luktade lite korv av dem.

Daggan har fått för sig att det är trendigt och coolt att ha en sådan. Och mycket kan jag köpa. Tidigare har hon flashat med en metadonväska (lapptäckeväska av läderbitar, exakt en sådan herointanten i Kungälv hade under sin fas när hon desperat försökte tända av). Men vissa saker blir aldrig trendigt. Eller kanske trendigt för bananväska är ju sedan åttiotalet nationalplagg i Tyskland. Men coolt? Nä, fy fan!

Bananväskan signalerar för mig: "Det är ok, jag vill ändå allra helst bo i husvagn som nån annan jävla nasare". Jag tog det som en ren provokation. Idag gick vi ut och åt och då hade hon mycket riktigt dressad upp sig till tänderna med den fasansfulla bananväskan. Jag börjar tvivla på om jag kommer att kunna fortsätta min vänskap med Daggan efter detta. Även om hon lägger otyget på hyllan. På nåt sätt tappar en människa så mycket av sitt värde efter att en bananväska prytt höften.

Vad ska jag göra?

Mysbrallor på krogen - inte bara på Hisingen

Vill man se tragik när man är i Göteborg så är det självklara utflyktsmålet Hisingen (återkommer om detta helvete på jorden) men man kan även få en bit av den goda kakan i Majorna.

Jag och en kompis var påväg hem efter att ha tagit några öl i Linné och tänkte att vi tar en till innan det är nattinatti, i Majorna. Vi går "hängmattan" ner för att frottera oss med dekiseliten på Västerhus. Det är ett av få ställen där man kan få se människor så spritskadade att de ser närmast muterade ut. Och många är de. Men stället höll på att stängas och det kändes som att det låg ruff i luften (de blir alltid lite stingsliga när ölkranarna stängs för kvällen) så vi promenerar vidare i Majornas sunkbälte. Vi passerar Majornas krog. Där sitter bara två rävar kvar. En kvinna och en man och kvinnan är en riktig kontaktsökerska. Vi är inte upplagda för efterfest med två lodare som redan sett livets sämsta dagar så vi passerar. Mittemot ligger stället Restaurant af Chapman aka. Sista Chansen (för att får man inte ragg där kan man lika gärna stoppa en dubbelpipig i munnen och käka 12gauge blybuffé). Där tittar vi inte ens in för sätter man foten där så är man märkt för livet. Det är inte ett ställe man går till för att ta en sista öl. Dit går man bara när man är upplagd på att bli sextrackad av sextioåriga föredetta fnask eller på att låta en potentiell seriemördare gråta ut sin snyfthistoria till liv på ens axel.

Slutligen kommer vi till Jeffereys. Det är det enda stället mig veterligen som fått minusbetyg av dagstidningarsnas matrescensenter. Alltså inte en överstruken etta utan MINUS ett. Det är ett förbannat hak alltså. Ett av de värsta. Det finns som bekant flera risiga ölställen i Majorna men Jeffereys sticker ut eftersom det är det enda stället som har lyckats samla upp alla stans tonåringsalkoholister. Stället är tragiskt i flera bemärkelser. T.ex. består inredningen av bänkbord (såna som brukar finnas på tyrolerfester, tja fan, hela stället är som en tyrolerfest fast utan all härlig tysk glädje). Vidare syns människor spela Jack Vegas och se allmänt härjade ut.

Jag och Magda tänkte att fan, vi tar en bärs där. Det är väl inte hela världen. Jag har varit där två gånger innan och första gången var när jag och ett par kamrater tagit en komafylla hos mig och bara skulle ta en öl innan vagnen kom klockan 02.15. Andra gången var när vi tänkte den goda tanken att ta en öl efter jobbet och Magda (hon var med då med) blev uppvaktad av en bänkalkis (ja det är så billigt öl där att bänkalkisarna hellre köper öl där än på systemet). Men när vi kommer fram till ingången så får vi en dålig smak i munnen.

Det står ett gäng 20åringar, fulla som kastrulla, och suger på sina vita princecigg. En tjej i gänget är otroligt vacker med sin heroinchica look. Resten är skit. Jag vill kasta mig fram och rädda henne från ett liv i husvagn men det skulle innebära att jag skulle behöva penetrera en mur av ynglingar iklädda mysbrallor. Helt seriöst. Inget är värt en sådan uppoffring. Kidsen hade tagit en utekväll på Jeffereys och valt att klä upp sig i sin finaste joggingbralla.

Magda och jag blev stumma och vi bestämde genast och i tyst samförstånd att vi skulle dricka te och kolla Seinfeld hemma hos mig istället. Detta var i torsdags och jag har inte smält det förrän nu.

Människor som tar en krogkväll i mjukisbyxor har jag fan inte sett sedan jag hamnade på ett stenhårt tyskt disco i ett industriområde utanför Hannover i Tyskland. Och tur är väl det.

Lädertanten

I mitt grannhus bor det en viktigpetter till kärring. Hon håller koll så att ingen missbrukar tvättidssystemet. Bokar man en tid och inte tar den utan skiter i den så kan man ge sig fan på att hon ska kommentera det. Det sköna är att jag kom på henne för någon vecka sedan med att tvätta innan sju på morgonen (har man småbarn så är tvättid klockan åtta rena semestern) och sedan dess smörar hon som det värsta för mig som om jag hade makten att sätta dit henne för ett riktigt grovt brott. Hon tjatar och maler i så min hjärna skaver mot insidan skallen. Jag vet inte vilket som är bäst egentligen, men jag tror att jag föredrar hennes otrevliga jag, för hon är tio gånger värre när hon är trevlig.

Hon ser fan inte klok ut heller. Hon kanske är 70 år men ser ut som det dubbla. Maken till russinhy har jag aldrig varit med om. Hon ser ut att vara gjort i läder. Sladdrigt läder. Det är precis som om hon monterat in ett solarie som taklampa. Hon ser så jävla osund ut att man inte kan se henne i ögonen.

Hide and Seek

Jag fattar inte vad den där trailerparkbruden på Marilyn video i majorna är skapt av. Jag fick ju ett smakutlåtande av henne angående några filmer och då var Rancid skitbra och Hide and Seek skitdålig.

För det första. Hide and Seek hade ju riktiga skådespelare. Sådana där som får dialogen att kännas verklig. Den där lilla tjejen, barnskådisen Dakota Fanning spöade skiten ur alla i Rancid tillsammans -men det vet alla som sett Rancid - att det säger inte mycket. Sedan var den sjukt spännande. De Niro har ju gjort en massa filmer på sistone som fått mig att vilja be honom gå i pension. Han har visat ytterst dålig smak i vad han tagit för roller men här fick man se hur fantastiskt bra han är på att spela psykmongo. Jag ryser.

Filmen i sig var inte en oscarsvinnare men för sin genre så höll den hög klass tycker jag. Jag brukar sällan hoppa till och bli rädd i rysare längre. Avtrubbad av extremintag som liten. Men här kände jag spänningen hålla ett kravallgrepp på mig. Jag tyckte faktiskt att det var lite läskigt att vara själv i lägenheten efter att den var slut.

Jag kommer aldrig att fråga henne om någon film igen. Hon borde få sparken. Att rekommendera Rancid är som att en läkare skriver ut fel recept. Prick i registeret. Three strikes and youre out!

Skitfilm och spysjuka

Gårdagen var en riktig toppendag. Verkligen. Jag har semester just nu och är jävligt bra på det också. Tror att det är min grej. Att vara ledig. Jobba och streta är inte för mig egentligen. Jag pratade med brollan om att det enda negativa jag märker av med ledigheten är att mitt annars så kritiskt granskande öga blir lite defekt av allt gott humör och avslappning som semestern ger. Bloggandet blir inte riktigt lika vasst då. Tappar sin knorr.

Det skulle komma att ändras tillbaka i ett huj.

Efter en lång soft dag igår så kom min vän Magdalena förbi och vi hyrde en film som hette Rancid. Jag läste bara lite snabbt på baksidan och den lät ju spännande. Det stod mellan den och Sideways. Vi frågade tjejen i kassan - en riktigt trashig tjej - straight outta the trailerpark. Hon såg lite läskig ut där hon gick omkring klädd som en gymnasieblondin, tuggande hubbabubba och med en rosa truckerkeps. När man kom lite närmre såg man att hon är sliten som gatan och att hon bara ser vulgo ut. yuck! Dessutom har hon en sådan där bitchig attityd som gör att man blir nervös i hennes närvaro. Vi frågade henne om några olika filmer och hon svarade att de var kassa så kom vi till Rancid. Då svarade hon att den var JÄTTEBRA. Vi tog den och redan efter tio minuter in i filmen var jag spyfärdig av alla klischéer, oneliners och förutsägbarhet. Efter en stund ser vi att Pernilla August och en handfull svenska skådisar till är med och börjar syna fodralet.

Det visar sig att vi varit ouppmärksamma på att Rancid är mongobröderna Ersgårds ytterst taffliga försök att göra en frän actionrulle. Det går knappt att i ord förklara hur jävla dålig den var. De försöker sig på att göra en hård NY-rulle men de verkar bara ha sett NY på film innan. Det känns så oäkta att jag fick pausa flera gånger för att inte drabbas av en stroke. Jag skulle vilja korsfästa rescensenten på Svenska Dagbladet som gav den en fyra. Sånt borde vara straffbart. Kanske borde man granska sonet film också. Det verkar som att vi har en muthärva ala systembolaget här.

Jag gick och la mig och vaknade en timma senare. Bakfull. Det konstiga var att jag inte hade druckit. Men jag hade ätit yogurt som var en dag gammal såg jag i efterhand. En dag brukar inte spela roll men det är ju rötmånad så tydligen spelar det en jävla roll. Det vände sig i magen på mig och jag spydde som en gris i timmar.
Så idag har varit en mör dag men jag känner mig laddad och på banan igen - för att läxa upp allt som är dåligt här i världen.

Om jag fick bestämma skulle bröderna Ersgård aldrig få syssla med film igen. Och videobutikentjejen skulle aldrig få syssla med att hyra ut film igen. Nyss var jag nere i butiken och lämnade tillbaks den och hon frågade mig vad jag tyckte. Jag kunde inte hålla mig. Jag tackade för tipset och sa att det var den sämsta filmen jag sett.
"Du skämtar" sa hon.
"Nä" svarade jag kort och hyrde Hide and seek bara för att jävlas (igår sa hon att den var så otroligt dålig).

Men i vanlig ordning så förlorade jag. När jag skulle betala så berättar hon för mig att jag har en skuld där på två gamla filmer. Jag såg hur hon njöt av att debitera mitt visakort med dubbla summan.

The losers always keep losing!

"Tjuvar härjar i vårt garage!"

När man precis skall gå in till mitt garage genom trappuppgången så finns det en varningsskylt med en lång text om att man inte skall glömma en massa stuff i bilen eftersom det kan bli stulet.

Det roliga med skylten är att rubriken lyder: " Varning! Tjuvar härjar i vårt garage!". Fattar ni hur jävla mycket tjuvar det dräller runt i garaget om de faktiskt "härjar". Vi snackar inte EN tjuv som smashar ett par rutor och plockar på sig stereoapparater och lös kringutrustning. Nej, oh nej. Vi snackar inte ens EN liga. För om jag ska få ihop ekvationen med att tjuvar (plural) härjar (kraftuttryck) så måste det röra sig om en massa tjuvar. Kanske flera rivalisernade ligor som ränner runt där varenda natt som om de vore på speed och bara tokhärjar. Ett helvetes gatlopp helt enkelt.

Låt mig berätta vad jag anser härja är. T.ex. alla dåliga ägg i Charles Bronsons: Deathwish 3. Gosse där snackar vi om härja. Där är det ett par hundra badboys som tagit över en hel stadsdel i NY och rånar, våldtar och mördar som om det vore ett välbetalt jobb. Gamle Bronson käftar upp och då skaffar de backup och värsta eldstriderna utbryter. Det är Bronson och polischefen och några svenssons till mot tusen råskin med molotovcoctails, motorcyklar, stiletter och kedjor. Det är som i Mad max fast tio gånger värre. Där hade en skylt med rubriken: "Varning! Ligister härjar i våran stadsdel" passat alldeles utmärkt. För det kallar jag att härja.

Om det verkligen var så att tjuvar "härjade" i mitt garage, hade jag lagt ett förslag i föreningens förslagslåda och bett dem sätta in vakter i garaget.

Jag tror att någon i föreningen har överdrivit en smula... och det skulle aldrig jag göra!

Café skogen

Jag känner själv att jag skrivit många inlägg där jag irriterar mig på allt möjligt. det är iofs lite av vad hela bloggfrossa går ut på men idag tänkte jag höja en gej istället för att såga den. Café skogen, nära Mariaplan i Majorna Göteborg. Ett riktigt arbetarcafé.

Det är inte en stämpel jag satt och det är inte heller någon politisk organisation bakom som gjort ett taffligt försök att göra ett arbetarcafe. Detta är deras nisch. Jag och min kompis Jenny träffades vid tiosnåret imorse och skulle spana in ett cafe/bokbinderi/antikvariat i samma område men det var tyvärr stängt. Det var inte Café skogen.

När vi kommer in känns det som att man vandrar rätt in i någons hem, lägenhet. Deras kök är ett vanligt bostadskök. På väggen hänger ett tidningsreportage om Café skogen "Ett av de sista riktiga arbetarfiken". Borden är av modellen byggarbetar-barack-bord med snajdiga vaxdukar och frukttyngder. De har Kaffe. Inte en massa latte, macciato, cappuchino, frappuchino, americano... De har kaffe - och en jävla massa mackor. Jag köpte mig en brie & salamimacka (stor som en fjärdedels pizza) och en kaffe för 30 spänn. Det är skillnad mot Café vallgatans obscena prissättning vill jag lova. Man kunde få ägg- och falukorvsmackor, laxmackor, räkmackor och rallarfrukost med gröt som bas. Dessutom ingick obegränsat antal påtårbackningar (bara ordet påtår är helt okänt för alla trendiga caféer där gästerna får betala för inredningen istället för kaffet).

Tjejen som jobbade på Café skogen var väldigt trevlig och solen sken, så fem rallarsvingar av fem möjliga blir betyget. Jenny fick dock betala 22kr för en halv ostfralla och kaffe vilket inte är lika prisvärt men ändå...

Det kändes gediget att sponsra ett sådant ställe och de höll vad de utlovade. Vi fick se horder av "arbetare", ni vet såna där som sliter ryggen av sig för sina futtiga slantar. De som är hårda som få. Det var verkligen ett arbetarcafé och de tittade lite beskt mot oss där vi satt och såg ut som ett par vilsna turister. De såg direkt att vi inte hörde hemma. Kanske är de trötta på dryga arbetslösa svin som kommer dit på arbetarsafari och pekar och skrattar.

Jaja, jag kan verkligen rekommendera Café skogen. Jag ska nog ta mig en rallarfrukost någon dag... bara för att få känna på lite av det hårda livet. Stå med ena foten mitt i arbetarvärlden men andra handen på nödbromsen och bara ett steg ut på gatan, till mitt vanliga liv. Där jag har min semester och mitt fjolliga IT-jobb.

Moss moss!

Betygskriterier

Jag såg att Världarnas krig hade fått 4 i betyg i flera tidningar, vilket fick mig att tänka på att jag och en kille på jobbet pratade för några veckor sedan om fenomenet 1-10 betygsskala. Att det nästan uteslutande används för att bedöma läckerheten hos ett span. Jag kan fortfarande inte komma på ett annat område man så notoriskt använder just den skalan. Inte alls faktiskt.

Ska en film betygsättas är det 1-5, en bil 1-5. Ett hotell, en restaurang, en skiva, servicenivåer etc. Alltid 1-5.

Anledningen till att man utökar betygsskalan med fem extra steg när det kommer till killar, tjejer, kvinnor och män är att man liksom behöver fler steg för att kunna ge avdrag för mindre defekter utan att det ska påverka helhetsomdömet för mycket.

Låt säga att en hunk som tex Brad Pitt är en solklar 10 (skulle tro att en och annan tycker det), MEN så visar det sig att killen har stora liktornar på fötterna och långa gula äckliga tånaglar. Då måste man snabbt kunna göra ett avdrag utan att sänka honom alltför mycket. Till tex 9 (i en anlig dödlig killes fall skulle det givetvis innebära sänkning med upp till fem steg men i brädans fall skulle jag tippa 1-2 steg max). En kille eller tjej som är en 9 är i stortsett lika ouppmnålig som en 10.

Av egen erfarenhet är det rätt skönt att ha 1-10 systemet att falla tillbaka på. I synnerhet när man var tonåring. Om man raggat upp en tjej vid tre på natten, mitt i dimman, och vaknade med ångest över att man följt med hem så kunde man ge sig på att kompisarna ringde dagen efter och frågade. Så länge man höll sig till eller över 5 så var det ju lungt. Bara kreddigt. Under 5 då snackade man inte om det... hmm när jag tänker efter så är det inte ofta man ens orkar betygsätta under 5. Det är liksom inte värt besväret.

Så egentligen är de där fem extra stegen kanske helt meningslösa men det är trots allt så att det är jävligt stor skillnad på en 4 i en 1-5 skala och en 9 i en 1-10 sakala.

Någon annan som reflekterat över detta fenomen?

Småländska telefonförsäljare

Precis när jag trodde att jag var färdigbloggad för dagen så ringer en smålänning från "Net@Once" (fyndigt namn). Jag blir givetvis inte förvånad över att en smålänning möter upp på andra sidan tråden och börjar pladdra om att "spara pengar" och mer "värdiga priser"... åhhh gud den dialekten....

Det som förvånar mig två andra saker:

1. Att de anställer huvudpersonen i "Plötsligt från Vinslöv" (Kultförklarad dokumentär om några riktiga bangolfsmongo från småland) och att personen ifråga lyckas få in så många "om man säger" och "då va" som meningsavslutare på ett treminuters långt samtal. Jag tror jag tappade räkningen vid 5232 stycken Han lät så menlös att jag inte ens orkade hetsa upp mig. Inte heller vara dryg och oförskämd som jag har satt i system när teleförsäljare ringer och svinar på kvällen.

Jag brukar säga "Jaha, vad intressant. Kan du berätta mer om det?" och sedan lägga ifrån mig luren och gå runt i rummet och vissla och låtsas dona med annat. Bara en gång har de hängt kvar i luren och gosse vad sur han var då. Fuck him!

2. Jag signade upp mig med glocalnet på telefoni för ett tag sedan. De sålde in det snyggt med att jag skulle slippa såna som han. jag skrattade och tyckte att det var ett rätt skönt självförakt den killen hade och sa: "Jess mannen, du har just fått dig en ny kund och en bättre bonus!"... Jag skulle hamna på en lista som gjorde att inga mer teleförsäljare skulle få ringa mitt nummer. Sweet. Men uppenbarligen höll han inte sin del av avtalet... Ni vet vad det betyder... han hamnar i svarta boken.

Ge fan i Röda sten - dansbandsjävlar!

Idag har jag inte gjort ett endaste vettigt skit. bara suttit och läst och lajjat. Fikade med en kompis förut också. Det fick mig att tänka på att Café Vallgatan numera är totalt utdömt i min svarta bok. 35kr för en latte. Jag höll på att smälla av. Det är ett helt vansinnigt pris. Kanske om det hade varit lyxkaffe bryggt av den fetaste barrista så kanske jag hade kunnat se mellan fingrarna. Men Cafe Vallgatan. De har ingen stil. De har bara dyra lokaler. Och stans coolaste uteservering.

Jag skulle inte sträcka mig så långt att säga att de har "äckligt" kaffe, men bra är det definitivt inte.

---

Sedan såg jag en reklamsnutt på TV4. Där de promotade Arvingarnas nya skiva. Visst har de all rätt att andas, precis som sin näste man, men de har haft det mycket dåliga omdömet att spela in reklamen (videon) nere vid Röda sten - Göteborgs stolthet.
Det är ett kulturreservat med fritt härjande grafittikonstnärer, ett sjysst cafe/restaurang och ett legendariskt pannhus som inhyst diverse koola kulturarrangemang mitt under Älvsborgsbron. Mäktig miljö.

På senare tid har det rådit närmast inflation på exponering av Röda sten. En massa band spelat in sina videos där. Mest hårdrock och uppkäftiga punkare, men även powerpop och allas våran käcke Håkan Hellström. fine fine men gränsen är nådd nu när Arvingarna valt att göra exakt samma sak... jag blir så förbannad. Där står Casper i sin nya fräcka ishockeyfrisyr, en trendhockey, men alldeles för många år efter det var trendigt igen. Så typiskt dansbandsjävlar egentligen. De väntar till det är helt safe. Vill inte röra upp sina goupies (de övermogna kvinnorna som skulle göra vad som helst för att känna caspers eller till och med Lassemans händer på sina...).

Det hade varit mer vågat om de klipp till en riktig pagefrisyr och stämt ner gitarrerna några tonarter. Fuckat upp sin helkorrekta image lite. Då hade jag kunnat låta det gå.

Dessutom hade de mättat färgerna i reklamen så man kände inte igen sig. Det kändes varmt. Precis sådär pissvarm som Arvingarna känns men Röda sten känns inte varmt. Det känns hårt och kallt och trots sin färgglada grafitti känns det oerhört grått. Skönt och så skönt. Inte nog med att de hjälper till att sönderexploatera Röda sten, de skändar det också å det grövsta... det kan jag bara inte förlåta.

Bli inte förvånad Casper om du får ett bajsbrev med posten en dag... och Lasseman, du ska fan få två!

Över och ut för denna gång.

Världarnas krig och världars vansinne

Igår (tisdag) var det en sån där dag. En sån dag då man inte riktigt orkar blogga. Mannen som blev trött hade gått och blivit fysiskt utmattad i värmeböljan. Jag, fru och dotter gjorde genidraget att ta spårvagn från Mariaplan till Saltholmen. En 15 minuters resa som är rena rama eldprovet för alla badsugna svin. ALLA i hela Göteborg hade den goda smaken att ta exakt samma vagn och jag säger då det. Blandningen kroppsodörer höll på att göra mig komplett galen. Ut kom vi ialla fall efter ytterligare en fantastisk resa med göteborgs lokaltrafik. Båt ut till skärgårdens yttersta ö - Vrångö. Varmt men helt ok.

När jag skulle av båten så fick jag ögonkontakt med en blod tjej som jag tyckte att jag kände igen. Jag valde att INTE hälsa (eftersom jag var osäker på om jag visste vem hon var) och såg hur hon glodde på mig. När hon passerat kom jag på att det var min frisör (låter fräsigt med egen frisör och allt men jag har gått till henne rätt länge nu). Hon hade klipp av sig sitt långa hår så jag kände inte igen henne direkt. Dessutom var det så varmt att min hjärna inte var vad den skulle.

Jag inser att hur desperat jag än skulle vilja förklara så hjälper det inte. Jag vet inte om detta innebär att jag är ute ur leken där nu. Detta var min andra överträdelse mot Therese (som hon heter) på bara en månad. Första gången var när jag lät min goda vän Annika proffsklippa mig. Jag blev storförtjust, trots en skakande och lätt blodig incident på slutet, men insåg att jag kommer få svårt att förklara detta för Therese. Som frisör och kund ingår man ett nära på heligt förbund. Man har vissa skyldigheter mot varandra och det hela bygger på trohet. Man vänstrar inte med en annan frisör. Men jag hade kommit på den perfekta ursäkten så att jag skulle klara mig med bara lindrigt fläckat förtroende. Men nu är det kört. Hon såg säkert att jag klippt mig, men inte hos henne, och sedan så toppar jag med att inte hälsa... shit det blir som att spela rysk roulette att boka tid hos henne igen. Har jag otur kommer det se ut som att jag flyttat håret från röven till huvudet och jag kommer inte att kunna klaga. Jag har syndat och måste ta mitt straff som den ynkliga man jag är.

Skitsamma. senare på eftermiddagen gjordes samma resa en gång till fast åt andra hållet. När vi stod på vagnen tillbaka kommer en pensionärsjävel* och hänger sig på barnvagnen. Skitjobbigt var det. Som om våran vagn var nåt allmänt stödhantag. Jag slängde bruna blickar på henne men hon bara fortsatte hänga trots att det fanns andra saker att hålla sig i. Jag var tvungen att lägga anmärkningsvärda mängder kraft för att hålla emot så att vagnen inte tippade med alla grejer. Det hade inte varit mumma att krypa runt på en sprängfylld vagn och leta upp all stuff man hade på vagnen.

Det finns tre typer av jävligt påfrestande typer av människor att färdas i het vagn med.

1. Skrikande småbarn - Det finns knappt nåt värre en tidig morgon än en gallskrikande unge. Deras isande skri skär i ryggmärgen och gör helt sjuka saken med ens hjärna.

2. Missbrukare - De står för fasansfulla odörer som kan spridas över en hel vagn. Som senapsgas klibbar det fast i hår, kläder och varenda por. Man får lust att ta en dusch varje gånga man delat vagn med en superalkis. Jag har en kompis som satte sig på ett säte och upptäckte att det var blött. Han fick givetvis panik och gick av vagnen, helt blöt i röven. Han känner efter med handen och luktar så känner han, PISS. Det luktade PISS. Då finns det bara två möjligheter: Antingen blåsa skallen av sig på plats... eller att inom femton minuter ta en skrubbdusch. Killen lever än men djupa ärr har märkt hans själ för alltid. Han åker inte lokaltrafik lika nonchalant längre.

3. Pensionärsjävlar* - icke att blanda ihop med pensionärer (såna där trevliga och glada gubbar och gummor). Pensionärsjävlarna är deras femtekolonnare och de som ger hela gänget taskigt rykte. Jekyll och Hyde kan man säga. Pensionärsjävlarna är de värsta. De tror att de äger världen. De är rätt igenom ondskefulla. Bittra lirare som inte har vett att gnälla med stil. Det enda jag brukar tänka när en pensionärsjävel förpestar min tillvaro är: "Inte så länge till hörru... mohahahaha!"

------------------------------------------

På kvällen gick jag och fru Dorro, min kompis Magdalena och min comrade Peder på Världarnas krig. Skön rulle. Orkar inte dra storyn men det är den bästa film med apokalyptiskt tema jag sett tror jag. Spänningen låg och tryckte hårt hela filmen. Tjockt mycket mayhem rätt genom hela filmen. SE DEN är mitt råd.

Gotlänningar som hårdvaluta

Jag trodde att gränsen var nådd när man började använda skåningar så fort man ville kredda en produkt lite extra. Helst skulle en gammal gubbjävel tala med högtravande stämma... jiddra lite skit om anrikedom och kvalitet... så vips är man blåst!

Det hade varit mer än nog med bara det men de äckliga reklammakarhjärnorna tänkte så att det luktade bränt tills de kom på att det finns ett ännu mer trovärdigt folk - Gotlänningarna.

Ända sedan första kenospotten har det rådit hausse på gotlandbörsen. Alla vill ha ju en egen lite gotlänning som snackar varmt för ens sak nu för tiden. Skåningvärdet har devalverats som i en atomklyvningsprocess. Ingen vill ha skåningar längre. Det är B. Låg budget, och bara bönner går på det nu för tiden. Nä nu är det Gotlänningar som är "the real shit" om man säger så.

...Och självklart är det det som gör mig förbannad idag. Jag fattar inte vitsen med att kalla in en raukpajsare när man vill kvalitetsmärka produkter helt utan koppling till gotland. Ok varför inte egentligen, det är väl fint med lite mix... men det är ju så JÄVLA uppenbart. Det är någonting reklamsverige verkar tro att vi går loss på. En ettrig, lite tokrolig och oförarglig gotlänning. Lyteskomik när den är som mest påfrestande. De ger ett intryck att vara enkla, gedigna och lite charmigt efter. Men jag vet inte. Jag går inte på bluffen. 'nuf is 'nuf lyder ett kärt gammalt talesätt.

Babben har ju alltid varit med så henne kan man inte lasta. Jag tror att den där påfrestande snubben (Timells nemesis) i Roomservice som satte bollen i rullning. Han är så käck och folklig. För att inte tala om händig. Bara för att en av dem kan måla om ett rum snabbare än Ernst hinner säga "Välkommen till Sommartorpet", betyder väl inte det att de kan ta över världen. Jag börjar lacka ur på all sån skit... Jag lovar att jag aldrig kommer befatta mig med en produkt som kommer från Gotland igen. Jag ska börja bära pins nu tror jag: "Gotlänningar, nej tack!"

Tacka vet jag snygge Ernst.

Paddan II

Alltså, jag börjar fan undra nu alltså. tidigare skrev jag i bloggen om det Indiska haket (bombay) som fulade med kortköpen. De tog mer betalt på kortet och lämnade växel. några dagar senare får de indraget serveringstillstånd pga just bristande kassarutiner.

I torsdags skrev jag om Paddan eller The Padd - jag nämnde i förbifarten att man kanske trodde att det hade med båtarna att göra men sedan förklarade jag att Paddan är en brottartung manskvinna som arbetar på Hemköp i Majorna. och nu går jag inte och läser i GP om några slynklar som kommit på genidraget att sno en paddan på fyllan... haahahahaaahahaha fan vad roligt egentligen. de ska ha lite credd för att de gjorde det, de där gamla båtarna mår nog bara bra av att få åka lite busåkning då och då.

MEN det lustiga är att mycket av det jag tar upp i bloggen hamnar i något massmedialt sammanhang kort därefter. Fatta vilket inflytande bloggfrossa har. Vilken makt. Det är nåt stort i görningen, det känner jag.

Så passa er, alla odygdspåsar för här kommer mannen som blev trött och jag är jävligt förbannad ;)

al-Qaida och danskjävlarna

Brorsan var över nyss. Vi pratade lite all möjlig jibba-jabba som vanligt och så kom vi in på terrorbombningarna i London. Läskigt värre. Tydligen ligger italien och vårt sluddriga grannland Danmark rätt pyrt till. Om terrorkillarna lyckas rodda ihop en sån grej i London borde ju Danmark vara en promenad i parken i jämförelse.

Visst, det kan man tro, men jag har ju som bekant (för trogna bloggläsare) varit i Roskilde nyligen och jag kan säga att det är inte lätt att hitta i det förbannade landet. Är det någon som sett hur de placerar skyltarna egentligen?? Alla skyltar är placerade i midjehöjd och mitt i eller efter den väg där man skall ta av åt höger eller vänster. Det är helt barockt. Det resulterar i att ALLA som inte kan vägen ALLTID kör fel första gången. Möjligtvis om man har superhjältesyn att man hinner se.

Alltså, man blir ju förbannad bara man tänker på det. Hur kan man ha det så? Inte nog med att deras språk bygger på ett svårartat talfel - de lär sig ingenting av sina misstag heller. Det kan väl inte vara så att de ALDRIG funderat över att det är så förbannat svårt att hitta varje gånga man ska någonstans. Det måste ju vara rena himmelriket att komma till Sverige men tar de med sig något? Det verkar inte så för skyltarna har sett ut sådär så länge jag kan minnas. De enda de klarar av är sitt förbannade smörrebröd och brygga ganska hygglig bira.

Så jag och brorsan pratade om att det nog inte är så säkert att danskarna får ta nästa smäll. Tänk er själva att ni sitter där och kör er lilla bil dressad med dynamitväst och hela kittet men inte hittar avfarten. Ni tänker "nästa kanske det är... eller nästa... eller..." Plötsligt så sitter ni där i Puttgarten men en jävla massa bus i bagaget. Är det läge att vända då? Knappast!

Jag skulle tippa att det blir Vi eller tyskarna som hör ifrån de där islamistiska bråkstakarna nästa gång... Bara för att de där danskjävlarna inte har vett att skylta som folk.

Klädvård

Jag satt uppe sent som det värsta inatt och satte ihop ett dokument angående klädvård för ett företag vi jobbar med. Ett kapitel handlar om fläckborttagning och jag blir lite förbryllad måste jag säga när jag kommer till punkten "Maskinolja". Alltså för det första om man är en sådan idiot att man sätter på sig sin nyiköpta ullslipover eller whatever när man tänker ligga under bilen så fine, men kom fan inte och börja tjabbla om fläckborttagning. Om man råkar få maskinolja på ett kärt plagg ska man tydligen:

1. Använd Perkloreten.
2. Därefter ammoniaktvålvatten.
3. Skölj väl.

Punkt 3 förstod jag men resten... Enligt min egen slutsats torde det enklaste vara att:

1. Låta någon annan (förslagsvis någon som har betalt för den typen av arbete) mecka med det.
2. Inte använda kläder man inte vill ha olja på när man gör greasemonkeygrejer.
3. Släng tröjan och köp en ny, för det är inte värt besväret.

Holy mama! Sorry, men mina föräldrar råkade köpa "Hubbes trollerilåda" istället för "Den lille kemisten" till mig när jag var liten. Vilket klädesplagg skulle vara värt allt det mecket?

Vidare kommer man till kapitlet blodfläckar och där måste jag citera min husgud Jerry Seinfeld: "Om man har blod på tröjan är fläcken troligen inte det egentliga problemet"

Alltså mitt råd är Köp nytt eller täck över med lite Gaffa!

Paddan

Som göteborgare och kanske i synnerhet som turist i Göteborg är det lätt att tro att "Paddan" är de där platta båten som drar runt i kanalerna, och soliga dagar är fyllda till bredden av besökare som tittar glosögt på allt de ser. Som om de aldrig sett en stad förut. MEN det är det inte. Paddan, eller "The Padd", som hon i folkmun kallas av alla majbor... eller åtminstone i min familj. Det är den rödhåriga, extremt androgyna subban som arbetar på Hemköp på Chapmans torg i Göteborg.

Jag har svurit att aldrig mer låta henne ta hand om mina varor. Jag skulle hellre köa tio gånger så länge hos den långsammaste kassörskan i världen (kanske någon från apoteket) än att låta henne få ta emot mina pengar en gång till (som om hon bryr sig ett skit över min löjliga hämnd, men det är min hämnd).

The Padd är inte långsam, tvärtom, hon är nog den snabbaste de har. Med rasande fart dundrar hon in varorna. Hon är inte argsint av sig, snarare tystlåten. Problemet med The Padd är att hon är betraktande, dryg och lurig och bakom hennes nästan katatoniska men mycket hånfulla leende, döljer sig ren och massiv ondska.

Hon håller käft och säger inget men lurpassar på att man ska göra ett fel. Någon liten detalj som skiljer sig från hennes syn på hur ett Hemköp ska fungera, minsta överträdelse och du ska få se på en förödmjukelse man bara ser på film. Om Hemköp var ett regemente så är hon Överste och på hennes territorium ska det vara puts & studs. Preussisk disciplin skall råda. Och du som kund är en vanlig basse - ett avskum - som bara skall rätta dig in i ledet annars JÄVLAR I MIN LÅDA ska du få se på THE MAD PADDS vrede.

En månad när vi hade väldigt klena ekonomiska medel och det var bara några dagar till löning så har jag ca: 30 kronor i kontanter och lika mycket till på kortet och jag handlade för 57 kronor. När det är min tur synar hon mig och säger sitt rutinmässiga "hmmeeej". hon stämplar in och jag skyndar mig att förklara att jag vill betala 27 kronor med kortet och 30 kontant. Paddan stannar upp, vrider på sin tjurnacke och tittar sig omkring innan hon höjer rösten (väldigt många nivåer) och säger med en överlägsen och föraktfull ton:
Padd:
"Ja, eller du vill betala 30kr kontant och resten med kortet menar du väl??".
Jag:
"Ja", men antydan till purkenhet
Padd:
"Ja, men säg det då och krångla inte till det", säger hon och jag ser hur hon njuter av att förnedra mig.

Jag kände mig som en idiot och sedan dess så iakttar jag henne alltid med förakt i sinnet, och på håll. Jag tänker aldrig låta henne få nöjet att smäda mig igen. Jag ser alltid till att hamna i den kö där hon inte sitter. Är hon ensam är det väldigt vanligt att jag skiter i att handla alls. Så sjuk är jag. men jag har blivit trött på henne och hon är ute. När jag inte gillar någon är jag som kall som is. Detta var flera år sedan nu.

I dagarna så var jag och handlade nån skit och stod i kön. Det skulle strax vara min tur. Paddan var utom synhåll och den mörkhåriga, snygga tjejen, stod i kassan och jag kände att allt var kool. När det var min tur bestämmer de sig plötsligt för att göra en "switch", ett galet genidrag som jag inte kan finta mig ur, inte ens om jag skulle fått ett epileptiskt anfall. Jag var fast. Jag var tvungen att handla hos The Padd... den värsta. Jag klarade mig lindrigt, men jag såg hur hon njöt av att expediera mig... som om hon visste.

Jag mår fortfarande dåligt av detta... Tidigare ikväll var jag sugen på glass och var tvungen att muta fru med massage och jordgubbar för att hon skulle agera kurir. Nästa gång de gör the switch kommer jag att göra nåt tokigt tror jag...

Den söta eftersmaken av ultradekadens

Så var man tillbaks i verkligeheten från en vecka i paradiset. Paradiset, om man definierar en veckas lång svinfylla och hårt leverne på ett kruttorrt gräsfält så. Om jag var gift med min kropp skulle jag helt säkert dömas till livstid för hustrumisshandel... goddäm, min lever är inte tuff nu, spak kille kan jag lova.

Smart blir man inte heller av så mycket öl, vin och sprit och minimalt kostintag. Ändå känner jag ett stort hål av ångest över att lämna alla fantastiska människor efter ännu ett år i ultradekadensens heliga mecka, där tuborgbackarna symoliserara kaba. Den totala katatoni som infinner sig varje år är i min krets mer känd som roskildeabstinens. Det är påsfrestande att komma från en vardag fylld av musikupplevelser, blandfyllor, gaffatejp, tärningsspel och tältens karaktäristiska canvasfladder. Tillbaka till verkligheten med lägenhet, komfort och familj. Det är ju givetvis jätteskönt att få återvända till sina nära och kära men det tar några dagar att acklimatisera sig.

Till skillnad från förra året då regngudarna öste sitt hat över oss så var det solguden som stod för fiolerna i år och jag vet inte vilket som känns bäst. Förra året var vi så sammansvetsade man kan bli, det stora posse vi var då. I år var det något mer splittrat men likväl - fantastiska möten utspelades. Jag toppade ett par kvällar och dubbeltoppade någon.

Det finns inget som går upp mot en kall morgonöl efter några timmars vila i ett bastuvarmt tält. Konstigt att inte fler finnar åker dit. Jag kallade en dansk för "din danska fitta" vilket jag ångrar lite. Onödigt att använda det kvinnliga könet som smädelseord... "ditt danska rövhål" hade passat bättre. Mer feministiskt rätt... alla har ju rövhål liksom.

Hur som helst så pekade han på mig när jag knödde mig lite blygsamt i ölkön på Kentkonserten och då svarade jag med en tvättäkta hårdrockarpekning vilket utlöste total jävla craziness hos det blonderade svinet. Han började hojta om att jan inte skulle få köpa öl men listig som jag var svarade jag med låg profil och lyckades blidka en dansk kvinna att visst sälja ett par glas av "den store" (danskt uttal) till mig. När jag sedan stod där med ölen i hand så ropade jag:
"Hej, du där!"
Han tittade på mig med onda ögon där jag stod och gapflabbade med två öl i famnen. Sedan skrek jag:
"Din danska fitta"
Varpå han blir skitförbannad och jag vänder mig om och springer, så bra man kan springa genom en mur av svettiga och ölsugna festivalbesökare. Jag såg killen på en annan spelning när han troligen hade en "day off" så att säga. Han hade fanimej bananväska, röd collegetröja och oanständigt korta jeansshorts i grov stentvätt. Undrar om den halarn inte var tysk i alla fall;).

Nu är jag iallafall tillbaka. Jag har massor att förtälja och bilder har efterfrågats av en trogen bloggläsare så det kommer i dagarna. Pösfräcka bilder på mustaschen utlovas för den som kommer åter.

Nu fika med dopp.
Över och ut