Om julstaden Göteborg var en musikvideo

"En go (jule)gäng" #14

Folk som hostar internet.

Den här hälsningen fick min kollega Albin skickat till sig från sitt webbhotell Binero. Det är alltså 100% äkta. Jag är övertygad om att det finns så mycket sjukt bakom tillkomsten av den här gruppbilden. Av alla sätt att bli förnedrad inför jullovet...

God jul.

Det lackar mot u-stad

Har ni sett julstaden Göteborg i all sin prakt?

Jag måste tillstå att jag verkligen älskar jobbet kommungänget gör kring jul, för att mysa till det här i staden. Hur de gräver djupt i sina budgetfickor för att till vilket pris som helst ge oss medborgare grannt pyntade miljöer och ingjuta en härlig julstämning i oss. Få oss att känna glädje och värme i den mörkaste och gråaste av alla tider på året. För er som har oturen att bo i en annan stad är det förs säkert avundsjuka tankar till en sprakande vackert dekorerad småstad i sann Hallmarkproduktionsanda. Eller kanske mer överdådigt och storvulet som Rockerfeller Center. Men det är fel.

Av någon anledning är julstaden Göteborg ungefär lika mysig som jag föreställer mig att ett Uzbekiskt limboffarkvarter är dagen efter tjugondag Knut.

Låt oss ta Bältesspännarparken som exempel. Göteborgs absoluta centrum. Det är där man kan se fördelen med vår höga kommunalskatt. Det är där man lagt ner själ och hjärta för att skapa en stämningsfull mötesplats för alla. Det är där människor på tillfälligt besök i staden kan ta del av göteborgarnas härliga gemenskap, bli en del av den och ta med sig den varma bjussiga känslan hem. Det gôttaste!

Tack vare en sylvass fotoinsats av min gamle vapendragare Mats kan jag här bjuda på ett litet skrytreportage i bilder. För att ni ska veta vad ni går miste om...

Lunchtid: Anlagd isbana i fontänen (en klassiker) med tillhörande vedgrill för den som råkat ta med egen korv eller bara vill värma händerna ett slag. Allt är omgiven av ett trivsamt juldekorerat kravallstaket. Precis som på Rockerfeller Center minus precis ALLTING.

"God is in the details".  I Göteborg tummar man aldrig på ambitionsnivån utan bryr sig in i minsta detalj för att skapa äkta julemys.

Ett underhållningscenter; komplett med soundsystem, ljus, festivalmattor, scen(?) ...och ett bås för tanten som har hand om tombolan.

I området finns granar uppställda lite här och var för att förstärka känslan av att man är ute i skogen. Därtill en en smäcker papperskorgsramp. Men vad i... ahh, nu fattar jag... Det är ju ändå bara jul så kort tid. Onödigt att frakta bort kontan, byggkärran och de snygga lastpallarna."Vi ställer dem här, det blir bra!".

Och det annars så tråkiga toaletthuset kläs i textilier. Fleecetyg och spännband FTW.

En miniatyrstad i plywood + random lastpall... nice!

...men mitt i all gemytlighet är det viktigt att sända en tanke till de som inte har det lika bra. Här uppmärksammar och hedrar vi dem med ett pampigt uteliggarljus. Canvasen som vi har använt i tio års tid får duga ett år till. Och ett till. Och ett till...

Det fantastiska är att det här obeståndet är helt normalt för oss. Vi har vant in oss. Det har blivit en del av vår vardag och vi ser inte ens hur jävla pissfult allt är. Samtidigt, hade vi rest utomlands och mötts av samma eländiga set up någon annanstans. Då hade vi jämrat oss och medlidsamt tyckt synd om de stackars toppridna invånarna som tvingas insupa julmisären i en slags socialrealistisk Orka Orka-miljö. Så jävla arrogant och naivt på samma gång. Vi går liksom runt och tror att vi har det såhär:

Visst, det är en kuliss, men det är i alla fall en sinnessjukt mycket mer trivsam kuliss är Göteborgs årliga utsmyckning. Eller?

Ett julkort från mig till er

Dan före dopparedan. Sista dagen på jobbet för i år. (Win!) Och jag hör ledigheten mullra långt inom mig. Känner mig på lagom puttrigt humör och vill passa på att önska eder alla en fröjdefull jul. Och så tänkte jag bjuda er på en julupplevelse som jag blev varse tidigare i veckan (tack Jens), som jag har suttit och tjuvhållit på tills idag. Det är utan att överdriva det bästa internet har kommit upp med på länge.

Så får jag be om framåtlutat läge. På med ljudet. Njut.

www.warmandfuzzyfeeling.com

GOD GOD JUL!

Birror

Hoho, här kommer jultomten lite för tidigt med ett rykande färskt tips på en flång ny temablogg: http://birror.tumblr.com/

King of Khaki är död

 

Skål!

Man kan säga mycket elakt om Nordkoreas avlidne ledare. En brysk liten dvärg med hårda nypor och stort ego som styrde sitt land helt efter eget tycke och smak. I en slags oskön konfuciansk-kommunistisk anda. Man kan håna hans död och fnissa åt hans tjocka sura son. Men innan man gör det kan man tänka på att det råkar vara en kille som just ärvt sin fars stora röda avfyrningsknapp till landets nationalskatt. Det maffiga set atomfyrverkerier som Kimpa notoriskt prioriterat före sitt folks välmående och överlevnad.

I alla fall. Det är också en förlust. Han var intresserad av grejer. Det finns en hel bildblogg ägnat till honom på temat "Looking at things" (ja jag vet att alla har sett den, men den är så jävla rolig). Jag har tidigare tjatat om hans pionjäranda och hans otroliga fäbless för jordens dämpade färgskala. Men det tål att sägas igen. Kim Jong Il var mannen som ultrakonsekvent klädde sig i lågdetaljerade och alltid sexigt representabla plagg av såväl uniformsmodell som mer casualwear. Enkelheten var hans vägvisare och signum. Utan honom hade hela världen varit ett förbannat multicolourparty. Och så kan vi ju inte ha det.  Kimpa må ha varit en liten jävla idiot på jorden, men han hade ett hjärta av khaki och därtill en sylvass känsla för stil. Banne mig.

Beige matchas med beige på ett jättelevande sätt. Snyggt.

Försök komma undan med den här looken om ni kan.

Vännen och kollegan Kimpa, drar en kul vits på en hinkfabrik.

Kvinnokarlen Kim Jong Il (som de älskade hans gulliga små fossingar).

Finn ett fel: Den vidrigt gröna gurkhögen, som den sticker i ögonen på en stilfascist.

Ingen annan kan matcha beige med beige som Kim gjorde. Ingen annan har sluppit så mycket stryk för sin dunjacka som Kim. Men framför allt har ingen annan landsfader någonsin setts gå runt i en mysdress (som för det otränade öga skulle kunna misstas för senilpatientklädsel) med så otroligt bibehållen pondus. DET kan ingen ta ifrån honom. Ingen.

Extremsorg som matematisk formel

Olof Palmes död x 1.000.000.000.000.000.000.000 =



Det blir fan inte mer äkta än så här.

"En go gäng" #13

 

Killar som gillar lack, läder och gud.

Nä, nu får det fan bli ändring

Jag har bloggat helt värdelöst på sistone. Fast jag har fått tillbaka lusten. Nu får det fanimig bli andra bullar här. Känns som att halva min läsekrets har försvunnit. Inte så konstigt. Men nu vill jag komma igång igen. Tack alla trogna för att ni aldrig sviker.

Det var bara det.

"En go gäng" #12

Grävlingar kan också vara en go gäng.

Håll i hatten – nu blir det åka av

Kom just på att jag såg ett alldeles fantastiskt resereportage i fyran förrförra helgen. Jag tänkte att det här ska jag blogga men glömde bort det igen. Det var Pernilla Wahlgren som hade lånat TV4:s plånka och tagit med sig två av sina allra bästa tantvänner till Rom för att spela in ett avsnitt i den matnyttiga reseserien "Min Stad". Episkt.

Att Pernilla Wahlgren är ett jävla under till resereporter skulle en person med avlägsnad hjärnstam kunna räkna ut. Det intressanta är väl snarare vem den programansvarige på TV4 är. En person som visar så in i helvete bedövad omdömesförmåga borde inte få vistats lös bland folk. Jag känner hur klumpen i magen växer när jag tänker på vad om hade kunnat hända om samma person satt och rattade en Ringhalsreaktor, eller ansvarade för något annat där saker kan gå fel på riktigt. Årets clown liksom. Men ändå. Det är stor humor. Imbecill-tv som får TV6 reptilhjärnekoncept att kännas framkreat av Newton, Nobel och Marie Curie. Eller var det kanske meningen? Som en kaxig uppvisning för att framställa Alan Greenspans, Larry Summers och de andra Wall Street-grabbarnas pengabränning att framstå amatörmässig.

Jag har svårt att göra deras "reportage" rättvisa i ord känner jag, så här kommer en bild och en länk till klippet (försök hålla ut det är verligen värt det).

 

"Det italienska modet är verkligen fantastiskt, eller hur"

För att sammanfatta innehållet så består det till 98,8% av lösryckta klipp där tre medelålders kvinnor, i mestadels halvbild, går loss shoppingwise, sminkar sig på hotellrummet, oprovocerat och reflexmässigt utstöter italienska enordsfraser, dricker Prosecco, samt tjoar och tjimmar sådär härligt forcerat som nästan bara Pernilla Wahlgren kan. Samt lite Medelhavstechno till det. Fräscht.

De sista 1,2% spenderas (troligen under rent tvång) på att skildra Rom ur en mer klassisk turistvinkel. Det är såklart inget kul jobb men någon måste ju göra det, och i det här fallet föll lotten på Pernilla Wahlgren, som skötte jobbet med bravur. Fullkomligt lysande fingerspitzengefül visar hon det enligt sin mening bästa med Rom. De där speciella tipsen som man bara kommer åt genom att bo i staden. Lonely Planet måste bara ha ringt brallorna av sig för att headhunta henne. En mer djuplodande och effektiv cityguide får man fan leta efter. Det skulle möjligtvis vara hennes morsa då som skulle kunna slå henne på fingrarna med någon slags presenil edition till Romskildring.

Men jag ska inte bara såga. Pernillas Rom-guide innehöll faktiskt även tvättäkta reseinslag enligt följande:

Urban exploration
Några slumpmässiga miljöbilder samt en ensekundsscen där Pernilla Wahlgren i farten utbrister: "Vad fint det här", samt pekar på... ehh... något. 

Lifestyle
En scen där gänget stannar till utanför en ospec. pizzeria och går hands on: "Det här älskar jag med italien, att man bara kan gå in så här på ett pizzaställe och bara ta en pizzaslice i handen. Fort och supergott". Scenen avslutas med ett blixtsnabbt skott inifrån pizzerian samt mtv-klipp till när de kommer ut igen.

Spännande kuriosa
Pernilla Wahlgren tar oss med till sitt absoluta smultronställe; Fontana di Trevi, där hon berättar att det är fontänen där Anita Ekberg spelade in badscenen i La Dolce Vita.

Sevärdheter:
Två snabba stockbilder på Colosseum i sluttexterna.

Gött jobbat! TV4 vet verkligen hur man förvandlar sina reklamköpares pengar till guld.

A brilliant mind

Sitter hemma i långkalsongerna och känner mig på allmänt bra humör. Dels för att jag redan vid 12-snåret gjort alla förberedelser och ställde in ett långkok på högrev i ugnen, vilket innebär sju timmars väntan, där en merpart av tiden förhoppningsvis kan ägnas åt hopp och lek.

Men även för att vi (jag och Josefine) just inmundigat en separat gemensam lunch. Hon åt keso med päron och kanel. Jag åt min senaste uppfinning tunnbrödswrap med stekt falukorv. J tyckte att det såg ut att vara en ledsam ursäkt till lunch medan jag tvärtom uppskattade enkelheten. Så är det ganska ofta. Där hon ser misär ser jag möjligheter. Falukorv är för övrigt en jävligt underskattad del av den svenska matkulturen. Behöver jag påminna er om att det finns kändisar i det här landet som pundat falukorv? Jag började i alla fall fantisera om öppna ett eget lunchställe där falukorv och tunnbröd står på menyn varje dag. Det skulle vara basen och utifrån det skulle jag experimentera med smaken. Falukorv på 1000 nya sätt. Ge folket en falukorvsupplevelse de sent ska glömma. Klassiska röror, kreativa inlindningar eller varför inte umami-falukorv. Dessutom stans billigaste lunch. 29 kr wrappen. Bara en sån sak.

Jag tänker på min målgrupp. Reklambyråsvin och andra petiga mediaas som liknöjt har vant sig vid och accepterat hundratjugokronors-luncher. Vi snackar människor som är så blasé att de inte ens fattar hur sinnessjukt det är att gå och betala 90 spänn för en ful-thai exklusive dryck. I Frankrike hade man stängt av flygplatser och satt eld på en miljon bildäck för bra mycket mindre än så. Här orkar man på sin höjd stå och knorra lite över en dubbel macchiato. Jag har lagt örat mot asfalten och hör hur det pyser av vrede i medelklassleden. Vi är fed up men orkar inte göra ett skit åt det om det inte finns en tydlig bonus att kamma hem. Vilket det råkar göra.

Och det är här jag kommer indundrande som en jävla husvagnskaravan med min falukorvs-lunch-revolution. Hallå där din lilla byråmänniska. Är du för fin för att äta falukorv? well, det ligger typ sex iPads om året i det för dig om du hoppar på min lunchdeal. Eller ett knippe New York-resor. Blev det tydligt nog nu?

Upprop! Vilka är på?

På jakt efter ett intressant intresse

Jag tror att jag hamnat i någon slags livskris. Eller jag HAR hamnat i en livskris. Jag känner mig ointressant. Jag ÄR ointressant. Det har liksom gått upp för mig successivt. Men jag har inte kunnat sätta fingret på det förrän alldeles nyligen.

Det var när jag skulle träffa en ny kund nyligen, och alla skulle presentera sig, som jag insåg hur platt jag är. Alla presenterade sig med namn och berättade vad de jobbade med och så klämde de till med något kul intresse. Min hjärna gick in i panic mode. Vad fan skulle jag säga? Det först som kom till mig var film och litteratur, men helt ärligt, jag har inte så bra koll på litteratur, inte om man jämför med Josefine. Och film. Finns det någon som inte gillar att titta på film? Nä, det gick bort.

Kunde jag säga att jag gillar att skriva istället? Javisst! Jag älskar ju att skriva. Hej, jag heter Mikael. Jag arbetar som copywriter. Och på fritiden gillar jag att... ehhh... skriva. Jag vet inte men det känns spontant bra mycket roligare att vänta på första livstecken från en avokadokärna vi just har planterat i en kopp här hemma. En bloggande copywriter. Vilken skräll. Inte så att man pissar på sig direkt. Jag luftade problemet för en kollega som var snäll och sa att jag har min löpning. Men det har jag inte. Jag har kittat upp mig som en clown med allt från tajts till vätskebälte men med mitt mediokra resultat och att långdistanslöpning dessutom kommit att bli svenskarnas folksport är det inte som att jag skulle sticka ut. Jag måste göra nåt mer extremt. Helst något som nästan ingen annan gör så att man bara genom utövning blir helt unik. Annars något halvudda som jag kan gå in i till hundra procent.

Min kollegas man berättade om en på sitt jobb som är hardcore fågelskådare. Plötsligt kan han bara vara försvunnen från kontoret och om de frågar efter honom kan det visa sig att han sitter i en bil på väg till Skåne för att någon sett en gulbrynad sparv eller något på sin tomt. En gång lär han ha spontanchartrat ett plan till Visby för att det satt en så in i helvetet ovanlig fågel i nåt trä där och häckade eller nåt. Jag blev alldeles fascinerad. Snacka om att gå in för sin grej. Jag gillar som sagt eldsjälar men det här var det bästa jag hade hört. Något åt det hållet skulle jag vilja pyssla med. Och helst något som är så sjukt udda då att det slår omkull folk av häpnad.

För ett par veckor sedan hade Josefines farsa riggat en stjärnikare på deras balkong. Det var skitkoolt att kolla in månen, stjärnor och skit. Jag började leka med tanken på att lära mig allt om astronomi. Gå på föreläsningar. Köpa mig ett busdyrt teleskop med kamerafäste och börja specialisera mig på astrofotografering. Det låter så jävla mäktigt och jag fick för mig att det är ganska rogivande. Ända tills jag fick höra om en fet asteroid (stor som Holland) som är på väg mot jorden och beräknas träffa eller missa oss runt år 2034. Då skulle det vara över för denna gången så att säga. Det dämpade mitt rymdsug något. Inte helt, men jag kände att det kanske skulle göra mig till en jävligt nojig typ. Sedan såg jag en artikel om några stormjägare i USA och det verkar också fräckt. Inte heller ett intresse för nervsvaga. Det verkar förövrigt vara ett rätt lökigt intresse att ägna sig åt i Sverige, där det blåser hårt en gång var fjärde år typ och där tyfoner, tromber och orkaner är ungefär lika vanliga som den där gulbrynade sparven. Dessutom så avskyr jag (med några få undantag) allt vad äventyrare heter.

Men det hade varit så otroligt skönt att hitta sin grej, som den här killen som har nischat sig på att fånga vilda giftormar med bara händerna:



Tänk att dra den på ett kundmöte. Hej jag heter Mikael. Jag arbetar som copywriter. Och på fritiden gillar jag att fånga giftormar... med händerna. Men jag vet inte. Jag kanske borde börja samla på något istället. Som han idioten som samlar på lergökar. Jag är lite i valet och kvalet här känner jag.

Har ni några bra tips på intressen. Vad ska jag lära mig allt om och gå all in på?

"En go gäng" #11

 

Killar som gillar border shopping.

Siste mannen på jorden

Den där känslan av att vara den sista människan på jorden. Jag tror att jag vet hur det känns nu. Vi började titta på Sopranos i förrgår. Älskade den direkt. Precis som jag visste att jag skulle göra. Har haft boxen i ett år. Den har legat på vänt.

Ända sedan den började gå för typ tio år sedan har jag tänkt att jag ska se den. Den låter perfekt. Lite som "The Wire". Men jag missade några avsnitt i början och tänkte att jag ser ikapp när de släpper första säsongen på dvd. Och andra, och tredje, och... Hela tiden har jag hört människor i min omgivning sitta och älta sin kärlek till karaktärerna, jag har känt utanförskapet men tänkt att snart är jag med i matchen. Tills nu.

Jag tror inte jag kan komma på någon som inte sett den. Inte ens nyligen. Det gör att jag (och Josefine) inte har någon att dela det där fantastiska med. Om man nämner Sopranos så kan det möjligen slå an en sträng av nostalgi hos den man pratar med. De minns vagt, hur det var en gång i tiden. Säger att visst det var bra... *Gäääääsp*. Jag diskuterade det hela med min kollega här nu på morgonen och det är ungefär lika fräscht att diskutera Sopranos över morgonkaffet som att börja haussa Spanarna på Hill Street. Så jävla frustrerande.

Finns det verkligten ingen annan som inte har sett Sopranos?

"En go gäng" #10

Clowngänget 2011

Ojämt skägg i #AdamLive

Hade på #AdamLive i bakgrunden förut. Såg Breitholtz skägg. Blev förfärad. Googlade. Stress. Han har tappat skägget av stress.

Fy fan vilket nedrigt symptom på stress. Det är ju sämre än hjärtflimmer och synbortfall. Det är till och med sämre än eksem. Jag har det själv ganska stressigt på jobbet just nu. Som tur är blir jag mest sur. Hade gärna tappat lite vikt. En dubbelhaka eller så.

Men åter till Breitholtz skabbiga skägg. Fan. Vad håller han på med? Varför envisas så? Det finns ingen match att vinna på att härda ut med ett skägg får Lasse Kronérs knullbarhetsindex att öka med femtusen procent.


Fotnot: Här böjer jag mig för kritiken. Ok, det var lite taskigt av mig att skriva Lasse Brandman och lägga ut en bild på honom med bildtexten: Win! Jag tyckte själv att det var en absurd men jävligt kul bildtext. Jag kanske tog i för hårt. Det var ju egentligen inte menat att vara nedsättande mot Lasse Brandman utan mot Breitholtz och hans vissna stress-skägg. I alla fall. Nu står det Lasse Kronér istället. En Lasse mot en Lasse.

Contagion

Sitter och peppar för min spårvagnstur hem. I morse var jag med om det mest oangenäma kollektivtrafikstraumat på länge.

På hållplatsen innan min passade ett vidrigt as i rött pannband och John Lennon-brillor på att trycka ut sin invärtes förruttnelse i gasform, precis innan vagnen skulle till att fortsätta. Han satt i sätet framför mig så när han reste sig upp var det som att få hans tarmröta insmälld med ett basebollträ i näsborrarna. Hela vagnen stank plötsligt massgrav. Stanken kändes hälsovådlig på riktigt. Hade man fått röka på vagnen hade vagnen förvandlats till ett flera ton tungt fyrverkeri på räls.

Jag såg att folk omkring mig stirrade förvirrat för att lokalisera smittans epi-centrum men gärningsmannen hade redan lämnat brottsplatsen och jag kunde se honom spankulera på lätta ben uppför avenyn. Kunde han verkligen inte hålla inne den i tre sekunder till? Jag kände att allt övervåld i världen vore befogat i den situationen. Jag började fantisera om att en antiterrorinsatsstyrka punktmarkerat honom i månader och hade full kontroll över händelseförloppet. Krypskyttar skulle vara placerade på taken och på given signal skulle avfyra en projektil som sprängde skallen av honom som en övermogen jävla frukt. Så arg och skändad kände jag mig.

Jag var illamående när jag steg av vagnen. Och nu ska jag åka hem igen. Så till ödet, slumpen eller dig som bestämmer. Jag vet att jag har jobbat upp en dålig karma på sistone, men snälla låt aldrig våra vägar korsas igen. Min och gasmannens alltså.

Mina kalsongers plågoande har slagit till igen

Idag är det tvättdag. En massiv sådan. Vi har på sistone använt vår klädkammare som tvättkorg och nu buktade dörren riktigt ut av textilmassorna. När jag var nere för att tömma torktumlaren slog det mig att Josefine gjorde sig lustig över mig för ett tag sedan och målade ut mig som en kalsongpedant. Hon stageade ett foto där hon hade hängt upp alla mina kallingar i ett torkskåp som om det vore efter en manual. Hon skojade om hur jag krävde att de inte fick utsättas för grövre slitage än ljummen luft och yada yada yada...

Men nu är det dags att se sanningen i vitögat. Först vill jag bara passa på att varna känsliga läsare för otäcka bilder. Inte alla klarar så mycket misär en lördagskväll. Vi snackar en liten tumling. Det kan låta beskedligt men jag lovar det är ett vanvett utan dess like. Här är resultatet av hur kvinnan jag älskar har begått folkmord på mina underkläder. Allt jag sagt är att jag inte gärna kastar dem i gapet på en resårsadist. Alla vet att torktumlaren är kalsongernas skärseld. Ändå hittar jag gång på gång de sargade liken av mina älskade benkläder i denna djävulsmaskin. Doften av bränd resår är påtaglig och det är jobbigt att ta in hur de små rackarna måste ha kämpat för sina liv medan de sakta har gått sitt öde till mötes. I nedre bilden kan ni till och med se hur textilen har plågats hårt och fått missprydande ärr över hela kroppen i form av noppror. 

Kan ni ens tänka er ett värre sätt att dö än att sakta brännas upp inifrån? Nä, men det är en terror mina kallingar måste leva med varje gång de hamnar i tvättkorgen. Ovetskapen om det är jag eller deras bödel (Josefine) som sköter tvätten. Det riktigt knyter sig i magen på mig.

Ett skratt om dagen...

Skratta mycket så lever du länge, brukar det ju heta. Well, inte om du hamnar i klorna på den här damen skulle jag tro. Fy fan. Jag reser ragg ner jag ser henne. Det måste vara hon som uppfann obehag som begrepp. Jag skulle hellre låna ut plånboken till random person i lyxfällan än att ta en snabbfika med den här kvinnan. Alltså, jag skulle seriöst mycket hellre flytta in permanent hos Kathy Bates rollfigur i Lida än att bara dela hiss med den här kvinnan ett par våningar. jag blir rädd för henne på riktigt. Det känns som att vansinnet riktigt kokar i hennes huvud. Skulle man kolla hennes blodgrupp skulle den väl kunna vara "ondska".

Ok, jag har alltid haft ruggigt svårt för människor som skrattar åt ingenting. Jag litar inte på människor som går runt och dumflabbar helt utan anledning. Det är ingen slump att skratterapi ligger på högre än vinterkräksjuka på min hatlista. Men det här tar fan priset.

Det värsta är att trots att hon ger mig så sjukt dåliga vibbar kan jag inte låta bli att gilla henne lite. Hon är nämligen en eldsjäl och någonstans måste jag älska henne för det. Skrattanten har lagt ut minst ett tjog "olika" skrattsessioner under varierande teman som t.ex. "icecube laugh", "german laugh", "fruitcake laugh" och den mycket mycket läskiga "sad laugh".

Mystant.