I lördags var det Earth Hour. Jag gillar manifestationer av det slaget för det känns som att man gör något stort och viktigt med små medel. Men när jag går in för något gör jag det rejält. Det värsta jag vet är halvmesyrer.
Vi släckte helt sonika ner alla lampor och varenda liten kilowattslukare redan klockan 18.00 och lämnade lägenheten. Vi gick till Möllan och åt och drack öl i dryga tre timmar innan vi promenerade hemåt och anlände hemma igen lagom till att aktionen var över. Det kändes bra att bidra. Det kostade en slant men man kan inte snåla när det kommer till frågor där miljö står på spel. Jag somnade ganska tidigt. Lätt lurig, mätt i magen och med renare samvete än den där subban Wanja Lundby-Wedin. Skulle jag tro.
måndag, mars 30, 2009
söndag, mars 29, 2009
Helgen i korthet
Jag har varit i Malmö i helgen. Det var mycket angenämt. Soligt, varmt och vårigt. Vi hälsade på J:s syrra E, som bor i en liten fin etta alldeles intill "kuken" (en gigantisk fallosbyggnad i mökbrunt tegel och koppartak). Jag tror att jag gillar Malmö. Inga backar och andra jobbiga terrängförhållanden att kämpa med – alldeles platt och skönt – perfekt när man är sådär lite vårtjock som jag är nu.
Igår var det böfätning och öldrickning på Möllan och idag lite småshopping och fika på ett tantkonditori (Hollandia). Mycket trevligt. När jag lite senare stod i provrummet på Weekdays förbannade jag mitt dåliga omdöme som tillät mig att äta bakelse innan mitt jeansinköp. Jag ångrade mig bittert och hatade verkligen min visssna lekamen när jag stod där och kände mig något alldeles ruggigt o-fitt i det fluorescerande provrumsljuset. Från och med imorgon är det jag som skriver in mig på fatty bootcamp (igen).
För övrigt slog det mig hur mycket jag stör mig på Weekdays psykadelsika inredning. Ett alldeles efterblivet displaysystem som bara det var en riktig utmaning att ta sig igenom. Det var alldeles omöjligt att skapa sig en bild av vad de hade för plagg. Allting hängde alldeles tätt på knepiga hängsystem. I den mån det fanns bord var de alldeles för låga och lite här och där fanns reahögar där alla möjliga kläder låg huller om buller och såg lika inbjudande ut som ett berg av smutstvätt. Man måste verkligen vara översugen på att shoppa för att orka se eländet. Provhytterna var helt inklädda i speglar, monterade på väggar och i tak i allsköns vinklar, vilket skapade en oskön kalejdoskopeffekt. Hur många vinklar vill en lönntjock man rimligtvis se sina fuckhandles i när han provar jeans? Dessutom blir jag alltid nervös av personalen. Det gäller alla butiker i landet. De måste ha någon form av uttalad policy. Alla anstränger sig så förbannat för att se kreddigt fräna ut och klär sig som att varje dag är en enda stor psykmaskerad. En tjej sprang runt som en pajazzo och skrek högljutt iklädd en blommig byxdress (i kortbyxmodell) i satin. Hennes kollega var en kille som hade på sig en råuttöjd t-shirt i frackmodell (skuren så att ryggdelen bildade en rejäl rövlapp). Jag blev jättetrött.
På väg hem igen gick vi förbi en pizzeria med en mycket frodig kvinna illustrerad på skylten. Big Mama Pizza hette den. Något udda namn de valt till sin affärsrörelse måste jag säga. Hur tänkte de egentligen? De kanske var rädda för att de skulle få sälja för många pizzor. Isåfall förstår jag men för egen del är det sista jag vill bli påmind om när jag syndar är att jag kommer bli fet. Sedan passerade vi kuken där vi stannade till och jag fick tjata till mig att J skulle ta en rolig (läs pubertal) bild på mig och det arrkitektoniska mästerverket.
Sedan åkte vi norrut, bort från våren och värmen i Skåne, hem till det göteborska pissvädret igen. Det kändes sådär. Nu är jag redo att ta emot fröken vår.
Igår var det böfätning och öldrickning på Möllan och idag lite småshopping och fika på ett tantkonditori (Hollandia). Mycket trevligt. När jag lite senare stod i provrummet på Weekdays förbannade jag mitt dåliga omdöme som tillät mig att äta bakelse innan mitt jeansinköp. Jag ångrade mig bittert och hatade verkligen min visssna lekamen när jag stod där och kände mig något alldeles ruggigt o-fitt i det fluorescerande provrumsljuset. Från och med imorgon är det jag som skriver in mig på fatty bootcamp (igen).
För övrigt slog det mig hur mycket jag stör mig på Weekdays psykadelsika inredning. Ett alldeles efterblivet displaysystem som bara det var en riktig utmaning att ta sig igenom. Det var alldeles omöjligt att skapa sig en bild av vad de hade för plagg. Allting hängde alldeles tätt på knepiga hängsystem. I den mån det fanns bord var de alldeles för låga och lite här och där fanns reahögar där alla möjliga kläder låg huller om buller och såg lika inbjudande ut som ett berg av smutstvätt. Man måste verkligen vara översugen på att shoppa för att orka se eländet. Provhytterna var helt inklädda i speglar, monterade på väggar och i tak i allsköns vinklar, vilket skapade en oskön kalejdoskopeffekt. Hur många vinklar vill en lönntjock man rimligtvis se sina fuckhandles i när han provar jeans? Dessutom blir jag alltid nervös av personalen. Det gäller alla butiker i landet. De måste ha någon form av uttalad policy. Alla anstränger sig så förbannat för att se kreddigt fräna ut och klär sig som att varje dag är en enda stor psykmaskerad. En tjej sprang runt som en pajazzo och skrek högljutt iklädd en blommig byxdress (i kortbyxmodell) i satin. Hennes kollega var en kille som hade på sig en råuttöjd t-shirt i frackmodell (skuren så att ryggdelen bildade en rejäl rövlapp). Jag blev jättetrött.
På väg hem igen gick vi förbi en pizzeria med en mycket frodig kvinna illustrerad på skylten. Big Mama Pizza hette den. Något udda namn de valt till sin affärsrörelse måste jag säga. Hur tänkte de egentligen? De kanske var rädda för att de skulle få sälja för många pizzor. Isåfall förstår jag men för egen del är det sista jag vill bli påmind om när jag syndar är att jag kommer bli fet. Sedan passerade vi kuken där vi stannade till och jag fick tjata till mig att J skulle ta en rolig (läs pubertal) bild på mig och det arrkitektoniska mästerverket.
Sedan åkte vi norrut, bort från våren och värmen i Skåne, hem till det göteborska pissvädret igen. Det kändes sådär. Nu är jag redo att ta emot fröken vår.
torsdag, mars 26, 2009
Apropå Ryssland
En av de första jag kommer att tänka på när jag hör Ryssland är (förutom min katt) deras gamle partyboy Boris Jeltsin. Han var en skön lirare. Ryskt oberäknelig och bullrig som fan. Hård på spånken. Ett klassiskt proffsfyllo – fast med jävligt mycket att säga till om.
Jag minns att alla nyhetsankare ständigt envisades med att uttala hans förnamn 'Barris'. Det hade han nog inte gillat. Det låter alldeles för finskt. Och Boris var fanimej hårdare än så. Vi snackar om en kille som under nära ett decennium rattade en supermakt efter devisen everyday's a party, och sägs ha levt med en konstant alkoholnivå på 40 procent i blodomloppet. Legenden säger att han endast använde vatten till att kamma sin bländvita kalufs.
Jag vet inte säkert men har fått för mig att det även var han som först kom på den briljanta idén att tappa upp och kränga vodka på bag-in-box. Vem annars liksom, om inte killen som kallade ett helrör för en shot?
Jag minns att alla nyhetsankare ständigt envisades med att uttala hans förnamn 'Barris'. Det hade han nog inte gillat. Det låter alldeles för finskt. Och Boris var fanimej hårdare än så. Vi snackar om en kille som under nära ett decennium rattade en supermakt efter devisen everyday's a party, och sägs ha levt med en konstant alkoholnivå på 40 procent i blodomloppet. Legenden säger att han endast använde vatten till att kamma sin bländvita kalufs.
Jag vet inte säkert men har fått för mig att det även var han som först kom på den briljanta idén att tappa upp och kränga vodka på bag-in-box. Vem annars liksom, om inte killen som kallade ett helrör för en shot?
Morgonmötet
Vi hade alldeles nyss ett möte om hur vi ska lägga upp de kommande dagarnas jobb. Min projektledare förklarar situationen och säger kort: "Nu tjurar vi ner och kör ryskt". Alla nickade instämmande.
Jag har fan ingen aning om vad det betyder, men det lät tufft i alla fall. Och om han säger det är det så vi gör.
Jag har fan ingen aning om vad det betyder, men det lät tufft i alla fall. Och om han säger det är det så vi gör.
onsdag, mars 25, 2009
Någonting har hänt...
Någonting har hänt i kvällspressbranschen. De flesta har nog vid det här laget vant sig vid vansinnigt överdrivna krigsrubriker med chock-, terror- och skandalsuffix. Inget man höjer på sina ögonbryn för direkt.
På sistone har jag dock lagt märke till (med stort nöje ska tilläggas) att det verkar råda någon form av jävligt störd begreppsinflation på tidningsredaktionerna. Jag undrar hur det kommer sig. Det känns som att den språkliga lekfullhet som hittills varit ganska förbehållen bloggare även spridit sig till journalistkåren.
Bara idag har jag på olika kvällstidningar (Aftonbladet, Expressen och GT) läst inte mindre än tre väldigt roliga och kreativa ordsammansättningar; chipspyromanen, staketstolpe-attacken samt sist och allra bäst baconterror. Helt seriöst. Baconterror. Det är smått fantastiskt och jag för min del välkomnar det.
Men frågan är vad språkekvilibrister som Jan Guillou, Bengt Ohlson och andra gobbajävlar har att säga om saken. Såna som brukar straffrunka sig själva sönder och samman om de blir påkomna med en felkommatering. Jag misstänker att de är präktigt onöjda med sådant oskick och förfall hos sina kollegor.
På sistone har jag dock lagt märke till (med stort nöje ska tilläggas) att det verkar råda någon form av jävligt störd begreppsinflation på tidningsredaktionerna. Jag undrar hur det kommer sig. Det känns som att den språkliga lekfullhet som hittills varit ganska förbehållen bloggare även spridit sig till journalistkåren.
Bara idag har jag på olika kvällstidningar (Aftonbladet, Expressen och GT) läst inte mindre än tre väldigt roliga och kreativa ordsammansättningar; chipspyromanen, staketstolpe-attacken samt sist och allra bäst baconterror. Helt seriöst. Baconterror. Det är smått fantastiskt och jag för min del välkomnar det.
Men frågan är vad språkekvilibrister som Jan Guillou, Bengt Ohlson och andra gobbajävlar har att säga om saken. Såna som brukar straffrunka sig själva sönder och samman om de blir påkomna med en felkommatering. Jag misstänker att de är präktigt onöjda med sådant oskick och förfall hos sina kollegor.
tisdag, mars 24, 2009
Varsel om rån
Igår fick jag ett otäckt meddelande i brevlådan. Det var ett vitt kuvert med ett brev där avsändaren kort och koncist, helt utan känslor förklarade att de planerat att råna mig den 12:e maj. Så jävla otäckt på alla sätt och vis. Avsändaren har till och med utsett plats och exakt tidpunkt. Övergreppet kommer ske i en lokal belägen på en central gågata klockan 16.40 och bytet förväntas bli 750 kr. Mer organiserat och överlagt kan det knappast bli.
Har ni hört något så sjukt?
Men inte nog med det. Vad jag förstår är det mycket möjligt att de vid råntillfället även kommer att besluta för att råna mig ytterligare en gång kort därpå och då kommer det med all säkerhet lämna djupa ärr i min privatekonomi. Fy fan.
Jag känner mig så hjälplös. Jag hatar verkligen Folktandvården och fruktar deras kallsinniga hejdukar. Tandläkarna.
Har ni hört något så sjukt?
Men inte nog med det. Vad jag förstår är det mycket möjligt att de vid råntillfället även kommer att besluta för att råna mig ytterligare en gång kort därpå och då kommer det med all säkerhet lämna djupa ärr i min privatekonomi. Fy fan.
Jag känner mig så hjälplös. Jag hatar verkligen Folktandvården och fruktar deras kallsinniga hejdukar. Tandläkarna.
söndag, mars 22, 2009
Okynnesparkeraren
Jag skrev om en parkeringspaxare förra veckan. Han bad om förlåtelse och det var ju fint. Men sedan har jag börjat tänka på det här med parkering i Majorna och det är ingen vacker business direkt. Eftersom parkeringar är bristvara här så beter sig folk som fullblodiga svin när det letas parkering. Alla trix är tillåtna och människor verkar ha lika bristande moral som prisjägare när det kommer till att haffa en plats att stasha sin bil på. Det stör mig som fan. Jag har ingen speciell att skylla på men jag verkligen hatar parkeringshelvetet i mina kvarter. Särskilt på min gata.
Jag har utvecklat ett sådant förakt mot mina grannar med boendekort (helt orimligt såklart), att när jag förra veckan fick syn på en dubbellucka precis utanför, kunde jag bara inte motstå frestelsen att riktigt festa till det. Istället för att lydigt åka till garaget så fulbackade jag in och ställde mig precis i mitten så det blev lyxigt mycket plats både framåt och bakåt. Jag riktigt njöt när jag pyntade in mina växelmynt i automaten. Den där känslan att bara betala halva priset för oxfilé. Att göra ett riktigt klipp. Där stod jag på en plats stor nog åt Snoop Doggs hallicklimo. Jag la i mynt så jag kunde står där onödigt länge.
Och igår när vi hade varit iväg på en massa ärenden och var påväg till garaget såg jag plötsligt att en lucka blev ledig längre ner på gatan. Det stang i mig. På det där sköna sättet. Lite som det måste ha känts att hitta en potent guldåder i Klondyke. Utan att tänka högg jag den och nu sitter jag här igen, färdig att åka men med lite kvalitétstid kvar ute på gatan. Så jag tar och bloggar istället.
Fan, jag har gått och blivit en okynnesparkerare i affekt. Så kan det gå.
Uppdatering kl 15:05
Nu står jag på gatan igen. Vi hittade en lucka stor nog åt en långtradare. Jag satte igång varenda hjärncell på att försöka hitta en lösning för att göra hela luckan till min men hur jag än klurade skulle jag bara kunna ta upp plats för max två bilar. Funderade en stund på att hyra släpkärra för att lösa problemet men hejdade mig. Det här okynnesparkerandet får inte spåra ur och bli ett monster. Dessutom har jag ingen dragkrok och så vägrade J att ta upp mer än en plats. Mes.
Jag har utvecklat ett sådant förakt mot mina grannar med boendekort (helt orimligt såklart), att när jag förra veckan fick syn på en dubbellucka precis utanför, kunde jag bara inte motstå frestelsen att riktigt festa till det. Istället för att lydigt åka till garaget så fulbackade jag in och ställde mig precis i mitten så det blev lyxigt mycket plats både framåt och bakåt. Jag riktigt njöt när jag pyntade in mina växelmynt i automaten. Den där känslan att bara betala halva priset för oxfilé. Att göra ett riktigt klipp. Där stod jag på en plats stor nog åt Snoop Doggs hallicklimo. Jag la i mynt så jag kunde står där onödigt länge.
Och igår när vi hade varit iväg på en massa ärenden och var påväg till garaget såg jag plötsligt att en lucka blev ledig längre ner på gatan. Det stang i mig. På det där sköna sättet. Lite som det måste ha känts att hitta en potent guldåder i Klondyke. Utan att tänka högg jag den och nu sitter jag här igen, färdig att åka men med lite kvalitétstid kvar ute på gatan. Så jag tar och bloggar istället.
Fan, jag har gått och blivit en okynnesparkerare i affekt. Så kan det gå.
Uppdatering kl 15:05
Nu står jag på gatan igen. Vi hittade en lucka stor nog åt en långtradare. Jag satte igång varenda hjärncell på att försöka hitta en lösning för att göra hela luckan till min men hur jag än klurade skulle jag bara kunna ta upp plats för max två bilar. Funderade en stund på att hyra släpkärra för att lösa problemet men hejdade mig. Det här okynnesparkerandet får inte spåra ur och bli ett monster. Dessutom har jag ingen dragkrok och så vägrade J att ta upp mer än en plats. Mes.
torsdag, mars 19, 2009
Punk
Att vara punkig när man är 32 och lever svenssonlivet fullt ut, är att med snart tom plånka och en vecka kvar till lön gå och käka lunch på Hos Pelle för 130 spänn och toppa med en stor stark för 59.
Idag var jag punk!
Idag var jag punk!
Den här...
Tysken har klappat igen och öppnat nytt igen. Nu ska det recenseras bloggar och jag kan ge honom det, han gör det riktigt jävla bra.
Och veckans vinnare av internationella gubbjävelpriset är...
...den gamle surpåven Benedictus XVI.
Han får utmärkelsen efter sitt lågbegåvade uttalande om att kondomer inte bara är fel att använda i kampen mot aids i Afrika, utan att det även förvärrar problemet. Smart gubbe det där.
Fan, jag skulle verkligen vilja möta honom i ett riktigt fult gatuslagsmål. Jag skulle låta honom få ha sin blingblingspira som tillhygge. Mer handikapp än så skulle jag inte ge honom innan jag skulle inleda med att rallarsvinga av den där höga kantiga hatten. Sedan skulle jag blixtsnabbt köra the tiger claw och rycka lösgommen ur gubbfan och stampa sönder den i slow motion. Om han skulle vara sugen på mer jidder skulle jag generöst bjuda honom på en tung kukspark och tusen nålar ända tills han kommer på bättre tankar.
Han får utmärkelsen efter sitt lågbegåvade uttalande om att kondomer inte bara är fel att använda i kampen mot aids i Afrika, utan att det även förvärrar problemet. Smart gubbe det där.
Fan, jag skulle verkligen vilja möta honom i ett riktigt fult gatuslagsmål. Jag skulle låta honom få ha sin blingblingspira som tillhygge. Mer handikapp än så skulle jag inte ge honom innan jag skulle inleda med att rallarsvinga av den där höga kantiga hatten. Sedan skulle jag blixtsnabbt köra the tiger claw och rycka lösgommen ur gubbfan och stampa sönder den i slow motion. Om han skulle vara sugen på mer jidder skulle jag generöst bjuda honom på en tung kukspark och tusen nålar ända tills han kommer på bättre tankar.
onsdag, mars 18, 2009
Pärmfleppot
Josef Frizl lär nog inte bli aktuell för utmärkelsen "världens bästa pappa" på ett tag, men han ger onekligen epitetet pärmfleppo en helt ny innebörd.
tisdag, mars 17, 2009
Elfenbenskustenbrevet
Fick just ett jättepersonligt mejl från en kille från Elfenbenskusten. Han ber om min hjälp i ett bankärende. Han vill att jag ska hjälpa honom med en liten tjänst, att flytta på 18,5 miljoner dollar från hans konto till ett annat. Det må jag säga. Ett uppdrag med dignitet. Inte pjåkigt. Det passar mig som handen i handsken. Klart han frågar just mig.
Alltså, om jag hade varit Aladdin hade jag lätt gnidit fram anden och bränt en önskning på att få loss hemadressen till den jäveln som skickade det här brevet. Jag är så jävla trött på den typen av idioti. Att någon faktist lagt tid på att skriva ett sådant mejl. Jag skulle personligen vilja ha nöjet att bjuda aset på en riktigt brysk lavett och säga "Fy på dig!".
Dearest.
I am Emmanuel Kone from
Ivory Coast. I am a boy of 19 years old and
being that i lost my father a couple of months
ago.
my father was a serving director of the Cocoa exporting board
until his death, He was assassinated last january by the rebels
following the political uprising.
Before his death he deposited a sum of $18.5 Million in a bank
here in Ivory Coast and he also told me that the money was for the
importation of cocoa processing machine.
i want you to do me a favour to contact the bank and demand how to
get the money out from their bank and also to help me receive the
money in your country or any safer place as the beneficiary.
i have planed to do investment in your country, like real estate
and industrial production. This is my reason for writing to you.
Please if you are willing to assist me indicate your interest in
replying very urgent.
Thanks and best regards.
Emmanuel Kone
Alltså, om jag hade varit Aladdin hade jag lätt gnidit fram anden och bränt en önskning på att få loss hemadressen till den jäveln som skickade det här brevet. Jag är så jävla trött på den typen av idioti. Att någon faktist lagt tid på att skriva ett sådant mejl. Jag skulle personligen vilja ha nöjet att bjuda aset på en riktigt brysk lavett och säga "Fy på dig!".
måndag, mars 16, 2009
Män som hatar kvinns
Nu har jag precis lyssnat klart på första delen av Stieg Larsson-trilogin, Män som hatar kvinnor. Den var bra. Den var över förväntan. Reine Brynolfsson är en jävel på högläsning. Älskar hans röst. Men det var två saker som störde mig ganska mycket (förutom det faktum att Stieg verkade förutsätta att det bara var trögskallar som skulle komma att läsa hans böcker) genom hela boken:
1.
Listbeth Salanders skitattityd till precis allting. Visst, hon har haft en ruff uppväxt, men så jävla surmulen som hon är blir jag bara trött av. Hon ler skevt minst femton gånger under bokens gång, hon suger i sig fler cigg per minut än en arbetslös ensammorsa med ett knippe jävelungar i en hyrestrea i Bredäng. Hon är så våldsamt jävla EMO att självaste EMO-trappan (trappan vid slutet av pisstuneln på vänster sida när man kommer in i Nordstan från centralen) framstår som ett gäng glada kampare vid hennes sida. Och så är hon en besserwisser med rätt att döda. Fy fan.
2.
Att Stieg Larsson verkar ha varit sjukt kåt på att namedroppa diverse teknikspecar. Fan, det kändes snudd på perverst och stundtals lät det som att Reine läste rätt upp och ner ur Dustinkatalogen. Lisbeth tog upp sin state of the art Powerbook G4 med 60 gigabyte hårddisk och 512 megabyte RAM, bluetooth och aluminiumchassi och kollade om hon hade fått e-mail. Jag har försökt förstå men jag kan inte komma fram till någon annan slutsats än att han sysslade med seriös produktplacering.
Annars var den bra.
Nu ska jag gå på nästa del. Flickan som lekte med elden.
1.
Listbeth Salanders skitattityd till precis allting. Visst, hon har haft en ruff uppväxt, men så jävla surmulen som hon är blir jag bara trött av. Hon ler skevt minst femton gånger under bokens gång, hon suger i sig fler cigg per minut än en arbetslös ensammorsa med ett knippe jävelungar i en hyrestrea i Bredäng. Hon är så våldsamt jävla EMO att självaste EMO-trappan (trappan vid slutet av pisstuneln på vänster sida när man kommer in i Nordstan från centralen) framstår som ett gäng glada kampare vid hennes sida. Och så är hon en besserwisser med rätt att döda. Fy fan.
2.
Att Stieg Larsson verkar ha varit sjukt kåt på att namedroppa diverse teknikspecar. Fan, det kändes snudd på perverst och stundtals lät det som att Reine läste rätt upp och ner ur Dustinkatalogen. Lisbeth tog upp sin state of the art Powerbook G4 med 60 gigabyte hårddisk och 512 megabyte RAM, bluetooth och aluminiumchassi och kollade om hon hade fått e-mail. Jag har försökt förstå men jag kan inte komma fram till någon annan slutsats än att han sysslade med seriös produktplacering.
Annars var den bra.
Nu ska jag gå på nästa del. Flickan som lekte med elden.
Sista bejkoninlägget
Det här med bacon verkar ligga många varmt om hjärtat. Det är fint det. *Kanske skulle starta en bejkonblogg*. Det har formligen vällt in nya bacontips. Jag vet inte vad jag ska göra med allt. Det här får bli sista inlägget om bacon på Bloggfrossa. I alla fall på ett litet tag. Annars blir det tjatigt.
Fick ett hett tips om en väckarklocka med inbyggd bacongrill. Fan vad bra. Jag hatar när väckarklockan ringer. Att vakna av det härligt fräsande stekljudet och doften av bacon istället hade säkert gjort mig glad. Jag minns att jag gillade att vakna i mitt pojkrum på helgerna och känna hur det luktade helgfrukost stekt ägg och bacon från nedervåningen.
I alla fall...
Jag tror att J skulle gilla den. Hon har nämligen väldigt god smak. Vi skulle kunna ha varsin. En för vanlig hederlig bacon och en för fejkon (sojabacon).
Fick ett hett tips om en väckarklocka med inbyggd bacongrill. Fan vad bra. Jag hatar när väckarklockan ringer. Att vakna av det härligt fräsande stekljudet och doften av bacon istället hade säkert gjort mig glad. Jag minns att jag gillade att vakna i mitt pojkrum på helgerna och känna hur det luktade helgfrukost stekt ägg och bacon från nedervåningen.
I alla fall...
Jag tror att J skulle gilla den. Hon har nämligen väldigt god smak. Vi skulle kunna ha varsin. En för vanlig hederlig bacon och en för fejkon (sojabacon).
söndag, mars 15, 2009
Sportspegeln
Kollade just på Sportspegeln. Vet inte alls varför. Jag hatar Sportnyheter egentligen. Det är så jävla gubbtrist. Särskilt nu när jag inte längre kan njuta av tanken att Marie Lehmann fick kicken från Lilla Sportspegeln för att hon skulle vara en barnmobbare.Idag satt Staffan Olsson med i studion. Mannen med världens fultråkigaste frisyr. Han på minner mig om en blandning av Iggy Pop, en Afghanhund och Neime (en farlig kille från Kungälv som hade bomberjacka och slog folk i skallen rätt ofta i början av nittiotalet). Det blir så jävla fel när man har kavaj, för korta brallor och den där jävla frillan.
Jag blir fan deppig när jag ser Staffan. Han utstrålar inte vinnare någonstans. Han borde fan klippa sig alltså. Han är ju en vinnare. Egentligen.
Död
Jag fick frågan om jag har sett en död människa någon gång. Det har jag. Förutom alla levande döda som jag har sett de få gånger jag befunnit mig på Backaplan (Hisingen) har jag sett två döingar.
Den första gången var när polisen drog upp en alkis ur den halvt igenväxta kanalen nära ankdammen i Kungälv. Jag gick i nian och vi hade kemilektion när vi plötsliogt såg att det var grejer på gång vid den lilla gångbron. Hela skolan sprang dig och de tuffa killarna vrålade upphetsat att en snubbe hade dött. Polisen hade spärrat av och vi kunde inte komma särskilt nära. Ett par tappra konstaplar försökte desperat skingra folkmassan, men hur får man 350 spänningstörstande högstadieelever att gå tillbaka till sina klassrum när det äntligen ska till att vankas död och i bästa fall kanske mord, i en stad vars största händelse dittills var invigningen av en gågata tio år tidigare. När de drog upp honom tystnade hela skaran. Han såg svullen ut. Det kändes inte alls spännande. Bara sorgligt. Jag minns att jag tyckte det var ganska obehagligt. Någon viktigpetter i klassen förklarade att han måste ha legat länge och hänvisade till olika fakta ur en anatomibok han hade hemma.
Andra gången var en släkting till mitt ex. Det var otäckt. Han låg i sin kista med ansiktet insjunket och området runt hans läppar och ögon var alldeles mörkt. Den bilden hängde kvar ett tag och jag tänkte på att det finns människor som träffar döda i sitt jobb dagligen. På riktigt. För dem är det troligen helt odramatiskt. Det skulle jag aldrig orka. Jag kunde inte ens äta upp räkmackan på begravningsfikat efteråt.
En av de mest bisarra döinghistorier jag hört kommer från min svärmor. Den är helt sann. I sina unga dagar hade hon en dag gått till ett gatukök mitt i Laholm. Hon beställde en mosbricka av korvgubben. När han hade lagt upp moset och precis skulle till att räcka över det stelnade han till. Min svärmor tittade förskräckt på mannen. Hans blick var helt tom och det började stötas ut två rännilar av saliv längs hans mungipor. Några sekunde senare föll han ner och landade med ansiktet rakt i mosbrickan. Stendöd. Korvgubben dog i moset. Som i en dålig komedi. Mitt framför ögonen på min svärmor. Hon åt inte mos på över tio år.
Den första gången var när polisen drog upp en alkis ur den halvt igenväxta kanalen nära ankdammen i Kungälv. Jag gick i nian och vi hade kemilektion när vi plötsliogt såg att det var grejer på gång vid den lilla gångbron. Hela skolan sprang dig och de tuffa killarna vrålade upphetsat att en snubbe hade dött. Polisen hade spärrat av och vi kunde inte komma särskilt nära. Ett par tappra konstaplar försökte desperat skingra folkmassan, men hur får man 350 spänningstörstande högstadieelever att gå tillbaka till sina klassrum när det äntligen ska till att vankas död och i bästa fall kanske mord, i en stad vars största händelse dittills var invigningen av en gågata tio år tidigare. När de drog upp honom tystnade hela skaran. Han såg svullen ut. Det kändes inte alls spännande. Bara sorgligt. Jag minns att jag tyckte det var ganska obehagligt. Någon viktigpetter i klassen förklarade att han måste ha legat länge och hänvisade till olika fakta ur en anatomibok han hade hemma.
Andra gången var en släkting till mitt ex. Det var otäckt. Han låg i sin kista med ansiktet insjunket och området runt hans läppar och ögon var alldeles mörkt. Den bilden hängde kvar ett tag och jag tänkte på att det finns människor som träffar döda i sitt jobb dagligen. På riktigt. För dem är det troligen helt odramatiskt. Det skulle jag aldrig orka. Jag kunde inte ens äta upp räkmackan på begravningsfikat efteråt.
En av de mest bisarra döinghistorier jag hört kommer från min svärmor. Den är helt sann. I sina unga dagar hade hon en dag gått till ett gatukök mitt i Laholm. Hon beställde en mosbricka av korvgubben. När han hade lagt upp moset och precis skulle till att räcka över det stelnade han till. Min svärmor tittade förskräckt på mannen. Hans blick var helt tom och det började stötas ut två rännilar av saliv längs hans mungipor. Några sekunde senare föll han ner och landade med ansiktet rakt i mosbrickan. Stendöd. Korvgubben dog i moset. Som i en dålig komedi. Mitt framför ögonen på min svärmor. Hon åt inte mos på över tio år.
fredag, mars 13, 2009
Baconantiklimax
När jag kom hem ikväll var det dags att laga mat. Det skulle bli pasta carbonara och alla vet vad det innehåller. Just det. Bacon. Det är bara det att när man lever med en vegetarian så är det sojabacon (ironiskt va) som gäller. Det var gott men ärligt talat, sojabacon är en jävligt blek kopia av originalet som utvinns ur grisar. Det blir lite utav ett baconantiklimax...
Fan, bacon är bra. Om jag fick välja en sak att äta varje dag resten av livet så skulle bacon ligga sjukt bra till. Det är bra i alla former. Fast jag har inte ätit det i friterad form (än).
Sedan är bacon jävligt snyggt också. Det piffar lätt upp sånt som är trist och höjer lägstanivån på precis allt här i världen. Inte bara mat. Ta till exempel den här sidan, och den här, eller varför inte den här.
Mmm... Prova själva att sätta färj på nätet med http://bacolicio.us/
Fan, bacon är bra. Om jag fick välja en sak att äta varje dag resten av livet så skulle bacon ligga sjukt bra till. Det är bra i alla former. Fast jag har inte ätit det i friterad form (än).
Sedan är bacon jävligt snyggt också. Det piffar lätt upp sånt som är trist och höjer lägstanivån på precis allt här i världen. Inte bara mat. Ta till exempel den här sidan, och den här, eller varför inte den här.
Mmm... Prova själva att sätta färj på nätet med http://bacolicio.us/
Grisälskare
Sitter och tittar på en blogg: This is why you're fat - where dreams become heart attacks.
Jag förfasas över äckligheten och känner ett paradoxalt förakt. Paradoxalt för att jag kommer på mig själv med att faschineras. Jag föreställer mig hur det skulle vara att sätta tänderna i friterade cheeseburgare, köttårtor eller varför inte en pizzastrut. Jag njuter till viss mån av att äcklas. Skumt.
Så ser jag plötsligt The Bacon Explosion:
Two pounds of bacon woven through and around two pounds of sausage and slathered in barbecue sauce.
...Och det börjar vattnas. Den verkar inte helt dum. Tvärtom. Jag blir sugen. Jag älskar tamejfan bacon.
Jag förfasas över äckligheten och känner ett paradoxalt förakt. Paradoxalt för att jag kommer på mig själv med att faschineras. Jag föreställer mig hur det skulle vara att sätta tänderna i friterade cheeseburgare, köttårtor eller varför inte en pizzastrut. Jag njuter till viss mån av att äcklas. Skumt.
Så ser jag plötsligt The Bacon Explosion:
Two pounds of bacon woven through and around two pounds of sausage and slathered in barbecue sauce.
...Och det börjar vattnas. Den verkar inte helt dum. Tvärtom. Jag blir sugen. Jag älskar tamejfan bacon.
torsdag, mars 12, 2009
Alltid något
Igår skrev aftonbladet om att metamfetamin (den så kallade dödsdrogen) börjat sälja bra i sverige och visade bilder från nätklassikern "Faces of meth".
Den stora nedsidan är att man snabbt blir jävligt sunkig och nedgången. Ett mänskligt vrak. Bokstavligen. Min godlynte kollega R kunde dock efter att ha frossat i misären fastslå att uppsidan är att den verkar göra håret lite roligare. Lite mer posh.
Fan, det är banne mig sant. Beroende på hur man ser på det såklart. Det verkar i alla fall inte bli sämre. Alltid något.
Man ska se det positiva i saker. Sån är jag!
Den stora nedsidan är att man snabbt blir jävligt sunkig och nedgången. Ett mänskligt vrak. Bokstavligen. Min godlynte kollega R kunde dock efter att ha frossat i misären fastslå att uppsidan är att den verkar göra håret lite roligare. Lite mer posh.
Fan, det är banne mig sant. Beroende på hur man ser på det såklart. Det verkar i alla fall inte bli sämre. Alltid något.
Man ska se det positiva i saker. Sån är jag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)