Jag har lovat mig själv att aldrig skriva om mello igen. Ett löfte jag nu bryter mot eftersom jag är förälder till mellotokiga ongar och därför inte bara tvingas lida igenom varje program utan även sondmatas med försnack, eftersnack, parodier och ett helt universum av den vara. Jag hatar inte mello. Absolut inte. Jag hatar bara att inte kunna välja bort det. Det är kanske en av de sämsta grejerna med att vara förälder till barn som har lätt för att älska bredspacklad underhållning. Men så är det.
Förra veckan var det andra chansen och Arvingarna var fulltaliga igen. Sist låg deras trummis och gassade i Miami och prioriterade hudcancer och dåliga drinkar i Art Deco-miljö framför nöjesmassakern här hemma. Det var kul gjort. Men nu var han med och glänste som en säl i sin skjorta av krossad sammet. Men mest av allt glänste Flodas Finest, Casper Janebrink, såklart.
Man kan skoja med Casper och driva lite med att han är så kulturellt grovhuggen och råsvennig samtidigt som han troligen haft fler scengolv under sina trampdynor än de flesta andra i mellobranschen. Käckare och gladare än Kalles Kaviar Kalle. Alla dagar i veckan. Men ändå helt omöjlig att ogilla. Personligen har jag heller aldrig sett någon som kan verka så totalt chosefri och samtidigt flanera runt i kombinationen spandexjeans, rockig t-shirt och en kavaj av den mer extrvaganta New-York-hallik-på-sjuttiotalet-sorten. Nä, ingen kan anklaga honom för att vara den ängsliga typen i alla fall. Trots några regelrätta lustmord inom kategorin hårmode de senaste åren, så sportar han alltjämt en ecstasy-försäljar-frisyr och ett smajl som skvallrar om ett självförtroende minst lika hållbart som eternit. Å andra sidan, varför skulle det inte vara det? Med tanke på hur många dansbandspalats han måste ha satt i brand de senaste 25 åren, skulle påståendet att Casper är immun mot könssjukdomar kunna gälla som empiriskt underbyggd fakta. Nu säger jag inte att det ÄR så, men det går inte att bortse ifrån det faktum att få personer ser ut att ha ätit lika mycket "laxtallrik" som Casper, om man säger så. Men det kan ju vara fördomar.
Samtidigt minns jag när jag under stor vånda skulle ta körkort på Forsbergs Körskola i Kungälv. Detta var ett par år efter att Eloise hade fallit ner som stammen på ett redwoodträd i den svenska folkligheten. Plötsligt kliver Casper in och ska vara med på teorilektionerna. Han skulle ta MC-kort och var exakt lika go' och glad då. Hans blotta närvaro fick både kvinnan som ägde körskolan och hennes dotter som jobbade där och då var typ i min ålder, att tråna på ett sätt som lätt skulle kunna placera en nasty sekvens ur en Harlequin-roman i skamvrån. Casper tog det med ro. Det var både obehagligt och avundsvärt på nåt vis.
I alla fall så har deras låt gått het här hemma nu i veckorna två. Med tanke på att de gick vidare igen (hur många gånger kan man gå vidare utan att vinna?) ser jag dessvärre inget slut på den trenden. Den har spelats så mycket att det enda jag hörde inuti mitt eget huvud, när systemet kollapsade tidigare i veckan och jag tvingades genomlida en härdsmälta i form av en dubbelvidrig magsjuka som fick mig att till och med tappa känseln i fingertopparna, var "du gör mig lycklig, lyckliiig". Ändå har jag inget emot Casper och hans glada gäng.
Ska det snackas skit om någon i det här årets mello så är det fan den stelopererade samen tycker jag. Eller i vart fall hans låtskrivare som gravskändade Avicii för att skriva en jojk.
Det är ganska sällan nuförtiden ett fenomen eller en person fullkomligt slukar upp mig i sitt universum. Men nu har det hänt. Igen. Det började med att min kollega U uppmärksammade mig på Hard Rock Nicks existens och i över en vecka nu har jag dagligen INTE upphört att förvånas över denna minst sagt bisarra Instagram-figur. Jag greps givetvis direkt av en impuls att vilja blogga om honom men har liksom inte riktigt vetat var jag ska börja. Har inte lyckats greppa honom ännu och kommer troligen inte att lyckas med det heller. Så skitsamma – här kommer några rader.
One bad bitch!
Ok, hur beskriver man en person som har en lite starkare låga än andra? En person som mördar all konkurrens? Någon med en så uppblåst persona att den bländar skiten ur alla runt omkring så att de smälter ihop till en beige fondvägg? Ja, inte fan vet jag, men kanske kommer @hardrocknick att förvandlas till ett prejudicerande adjektiv för den typen av as till personer i framtiden.
Vid en första anblick känns Hard Rock Nick nästan lite för lätt att hata. Som om han vore gjord för det. Rent visuellt ser han ut att ha förlorat öronen mitt i en morfning mellan Anden i lampan och och Mr. T. Men personligheten är det som gör att han verkligen sticker ut på riktigt. När det i den vanliga världen brukar räcka med EN enda riktigt dålig egenskap för att hamna i kronisk uppförsbacke så sportar Hard Rock Nick en bibeltjock lista med riktiga skitegenskaper. Men för enkelhetens skull kan vi sammanfatta det med att arrogant, självgod, stöddig, skrytsam, sexistisk, misogyn, rårasistisk och hypermytomanisk är några av hans allra mest framträdande drag.
Faktum är att Hard Rock Nick är som en inkarnation av Kenny Powers i Eastbound & Down...
Näe, han framstår inte direkt som en älskvärd typ, men det är kanske just den slående likheten med Danny McBrides briljanta karaktär som gör att jag ändå har svårt att ogilla honom. Ska inte drista mig till att säga att jag gillar honom, men jag ömmar helt klart lite för honom. Han är vresig som ett helt gäng bänkalkoholister på en söndag, bara för att några kommentatorer sagt att han är 'fake flexing'. Humor uppstår eftersom han konstant refererar till sig själv som badboy, villain och hard as hell, men sedan flippar totalt vid minsta mothugg och börjar flasha (vad jag tycker ser ut att vara ganska vältummade) shoppingpåsar som evidens på sin eviga rikedom. Bonuskul att han använder en Microsoftpåse som ett av sina brottartunga bevis tycker jag. Eller att han skryter om något så fullkomligt idiotiskt som att han skulle ha köpt ett par snöcamouflagemönstrade badbrallor för 9000 spänn. Även om det faktiskt skulle vara sanning så är det ungefär som att köpa en annonsplats för att berätta att man är åretruntboende i villavagn. Den där bristen på fingertoppskänsla mitt i allt skapar helt enkelt en känsla av att det vilar något både djupt rörande och väldigt mörkt över Hard Rock Nick. Han känns jättefiktiv. Vilket han på sätt och vis också är.
Först misstänkte jag faktiskt att hela hans existens bara var ett välorkestrerat prank för att dra ner brallorna på oss alla (fortfarande fullt möjligt). Men dessvärre verkar han vara på riktigt. Bläddrar man bakåt så ser man snabbt att han har hållit på att instagramma i flera år och visa bilder på sin absurda skäggväxt, plutiga läppar, tatuerade ögonbryn, matiga fransar och skrävla om sina bilar, prylar, 11-tumspenis och alla bitches han lägrat. En sådan uthållighet har inte ens Joaquin Phoenix. Utöver fokuset på sin enorma rikedom gillar han att boosta sin egen förträfflighet i allmänhet och som som partner i synnerhet. Vid ett tillfälle hävdar han malligt att de kvinnor som han dumpar blir suicidala (och ibland "till och med" lesbiska) för att de inser att de aldrig kommer få uppleva något liknande. Så fenomenal är han tydligen. Han gör heller ingen hemlighet av hur han föredrar att utföra oralsex utan är tvärtom väldigt grafiskt bjussig på den fronten. Han gillar också att smarra i sig gott käk, vita tjejer, barley legal-pussy, all form av lyx och han tror inte på kroppsbehåring – vilket är inte så lite ironiskt med tanke på att hans eget skägg redan har blivit så meme-kompatibelt att det borde mönsterskyddas.
Jag skulle troligen kunna lista cirka tusen andra bedrövligheter men det är roligare att uppleva vansinnet själv. Hard Rock Nick eller Big Dick Nick som han själv gärna kallar sig, är säkert som ni förstår inte direkt urtypen av en svärmorsdröm. Men han har nåt. Det kräver liksom ändå en viss nivå av gränslöshet för att palla låtsas äga ett casino, massa feta lyxvillor, bilar och båtar och hävda att han kontraktförhandlar med Hollywood och ligga med porrstjärnor hela dagarna. Samtidigt som 90 % av hans innehåll helt uppenbart är skapat i solitär tillvaro i en och samma Walmart-inredda tvårummare utan en endaste annan människa i bild. På ett sätt får jag ångest. För hans skull. Han verkar leva som helt isolerad i en jättestor ljugbubbla, där han är precis allt det där han inte är på riktigt. Hade det inte varit för hans gåsaktiga sätt att skaka av sig och fortsätta i hundranittio även efter att han blir konfronterad av människor som lägger fram bevis på bluffen, då hade jag nästan varit orolig för hans liv.
Men en snabbtitt på hans instagramkonto är ett ruggigt effektivt motgift mot all form av medömkan.
I takt med att hans följarskara (fanbase som han själv kallar den) plötsligt har exploderat i antal har det även börjat flyta upp en del prekära och rent av obehagliga historier. Borde inte direkt komma som en överraskningsbomb för Hard Rock Nick för han kan ju rimligtvis inte ha trot att han skulle kunna köra en sådan shit show obemärkt hur länge som helst när han jobbar (eller har jobbat) som en av tusen lagerjobbare på Amazon. Men han bara kör på med samma övertygelse som en tv-pastor. Det är inte helt oimponerande ändå. No guts, no glory liksom.
I bakvattnet har det i alla fall dykt upp vittnesmål om att han inte bara är en obskyr internet-kändis utan även en notorisk bedragare vars rätta identitet är Aly Ashley Jash som t.ex. har stått inför rätta för att ha plockat ut flång nya bilar men borstat av sig kraven på avbetalningar som om de vore mjällflagor. Dessutom har han figurerat på youtube i en serie filmer där han lyckats ragga upp Cathrene Wreford efter att hennes förhållande med Jeff Goldblum kraschat. De drar till Las Vegas och ingår äktenskap på volley. Men säg den lycka som varar. Förhållandet slutade med besöksförbud och en minst sagt smutsig rättstvist där Aly Ashley Jash eller Hard Rock Nick som han numera kallar sig, trotsade besöksförbudet och gjorde inbrott hos Cathrene för att hämnas genom att tömma sin ändtarm i hennes diskho. Det hela låter bara för vrickat för att vara sant, men det har börjat cirkulera kopior på rättegångsprotokoll som i detalj redovisar detta så vad ska en tro?
En sak är säker i alla fall. Jag kan inte komma på en enda manusförfattare som hade kunnat dikta upp historien om Hard Rock Nick. Så mitt bästa råd just nu är att spara ett par månaders streamingkostnader genom att dumpa Netflix etc och börja frossa loss i Hard Rock Nicks skabrösa värv. Jag lovar. Ni kommer inte bli besvikna.
Måndagar är inte mina favoritdagar. Lika ovälkomna som en knivrånare hoppar de på en när man just börjat få smak på livet igen. Skrämmer en till lydnad. Idag var det dessutom grismåndag. Sportlovets första dag och flödet fullkomligt svämmar över av bilder och filmer på vänner, kollegor och annat löst folk som inte kan låta bli att mula en i fejset med innehåll där de aspirerar på att bli årets förälder, i olika alpina vinterlandskap. Själv kör jag på som vanligt. Håller barnen fängslade i en jämngrå göteborgsvardag, kamouflerad med lite kommunala sportlovsaktiviteter. Jag känner mig lite som en ondskefull Fritzl-typ som låter min hemstad agera metafor för den ovanligt rymliga källaren i Österrike. Då blir jag lite tom inombords.
När jag känner mig tom inombords brukar mina tankar ofrivilligt föra in mig på funderingar över allt jag inte har hunnit åstadkomma här i livet. Det är en hel del. Men för att inte deppa ihop över alla tillkortakommanden och en känsla av övermäktiga bragder brukar jag snabbt fokusera på lite lägre hängande frukter. Ett typiskt exempel är bilder av män som håller i fisk. En sådan har jag inte på mig själv men det känns som att det finns inom rimligt räckhåll. Då blir jag lite glad igen.
Fisknisse.
En man som med mallig blick står och håller i en stor stor fisk. Det är ett lika obegripligt som roligt fenomen tycker jag. Man vill imponera utan att öppet skryta. En balansakt som är dömd att misslyckas. Det måste finnas ungefär fem miljarder sådana där trofébilder där känslan hos mottagaren blir den exakt motsatta. Ändå verkar det i vissa socialgrupper vara ett obligatorisk val av profilbild. Det finns något lockande i den paradoxen. Sedan hör till saken att jag aldrig riktigt har förstått vad det är man vill kommunicera. Typ, kolla vilken stor lax jag har fångat helt själv! Eller, kolla vilken stor kuk jag har! (?)
Själv har jag tyvärr inte ens varit i närheten av att få till en sådan där klassisk hålla-i-fisken-bild ännu. Det närmsta skulle troligen vara när jag varit och handlat torskrygg på fiskbilen. Men det skulle inte vara riktigt samma grej att stå och hålla upp ett kilo nyköpt fiskfilé framför kameran. Däremot så känns det uppnåeligt om jag verkligen skulle vilja. Nu har jag förvisso aldrig haft någon större drift att skaffa mig en sådan annat än rent teoretiskt, men om jag hade haft det hade jag velat ha exakt en sådan som ovan.
Religös fundamentalism är mest dåligt tycker jag. Men ibland kan det komma riktigt bra grejer ur det. Som humor.
Igår såg jag ett inlägg på Facebook där någon slags religiös stjärtkeps med kul skägg fördömde masturbation i allmänhet och kvinnlig sådan i synnerhet. Han fick lite fniss på mässandet om att klitoris är till för att göra barn (?) och att den sänder dåliga kemikalier till hjärnan om du rör den i onödan. Det är ofta kul när folk uppenbart snurrar bort sig i sådan desperat övertygelse. Själva bevisföringen låg i resonemanget att det är anledningen till att kvinnor mår så in i helvete pissigt efter att de onanerat. Ett bold statement från en fanatisk... hmm... antisjälvtillfredställelseappropriatör, av rang.
Men den stora skrattsalvan kom, precis som med andra skickliga komiker, med hans klitt-punchline: "Thats the devil's doorbell and if you keep pressing it, soon enough he will answer".
Djävulens ringklocka!! Så jäkla visuellt och fyndigt att jag faktiskt blev lite avundsjuk på formuleringen. Det är bortom fantasirikedom. Det krävs nog ett visst mått av fundamentalism för att lyckas komma upp med så aforistiska kvalitetsformuleringar.
Jag har kommit fram till att det finns ganska så många saker jag inte riktigt förstår mig på här i världen. Alltså inte saker jag ogillar utan saker vars existens jag accepterar men verkligen inte kan få ihop logiken kring. Det kan vara allt möjligt. Influencers till exempel. Det kan låta raljant och gubbjävligt, men jag kan på riktigt inte fatta på ett rent intellektuellt plan hur så många, uppenbart helt talanglösa människor, som kan leva på absolut snömos. Jag fattar såklart att vissa kan göra det. Det är inte svårare att förstå än kombinationen riktiga kändisar och reklam. Men att det till och med finns gymnasieprogam med influencerinriktning och att det pratas om som ett yrke är Det är en helt absurd ekvation.
Jag fattar heller inte grejen med suröl, cronuts eller den nya fäblessen bland hipstermän – chokladpralintillverkning. Veganska köttprodukter ska vi inte ens prata om. Har nog aldrig varit närmare ett slaganfall än den gången jag var i en för mig helt ny mataffär och skulle handla middag. Jag velade runt bland gångarna medan mina stackars ögon trevade sig fram längs hyllraderna och i ren reflex höll på att poppa ur sina hålor, när de helt oförberedda registrerade produkten "tofu-bacon". Det var som en blandning mellan att råka stirra in i en svetslåga och försöka lösa en groteskt svår tankenöt.
Talet π. ger mig nästan svindel och känslan av att famla runt i ett svart intelligenshål. Att något så bedrövligt som bondkomik fortfarande existerar är ännu mer obegripligt. Men ingenting kan mäta sig med svårighetsgraden i att försöka förstå sig på Hans Wiklunds vidunderliga hattsmak:
En del säger att brinna ihjäl är det mest plågsamma sättet att dö på. Jag är inte så säker på det. Det gör säkert pissont. Alla gånger. Men jag ändå på något sjukt sätt föreställa mig det. Det är mycket läskigare med död där det är höljt i dunkel hur själva döden uppstår tycker jag. Som i det här fallet...
Händerna på täcket ungdomar!
Oklart exakt hur en runkningsdöd förlöper men klart är att det har med någon form av runkning att göra. Fatal självbefläckelse typ? Obehagligt på fler än ett sätt i alla fall och just därför låter det som det allra värsta sättet kan jag tycka. Utan att vara insatt i några detaljer.
Minns att jag läste om Richard-Francois Damiens, ett riktigt klantarsel som år 1757 misslyckades kniva Kung Ludwig XV pga för slö kniv och omedelbart dömdes till döden. Strängt kan man tycka (för något som med den tidens mått kan jämföras med en misslyckad tårtning). Men döden var inte ens nog. Det skulle statueras exempel också.
Tänker mig att dåtidens eventbyråer var ungefär lika blaserade inför att styra upp offentliga avrättningar som dagens byråer är när de får i uppdrag täcka av en ny laddhybrid på nån tysk bilmässa. Eller grisjobbet det innebär att styra upp en kickoff för ett gäng svårimponerande konsultglin med helhybris och allmänt orimliga förväntningar. Ett satans roddande med att blåsa upp värsta bagatellen till något som ska lyckas behaga en allmänt avtrubbad och oengagerad pöbel.
I alla fall. På den gamla goda tiden skulle det byggas scen, hyras in premium-bödlar och skaffas fram hästar. Kanske en konferencier. Helst känd såklart men inte nödvändigtvis från a-listan. För att inte tala om allt som skulle preppas inför själva jippot. Kniptänger behövde glödgas, olja skulle kokas, bly smältas och den brinnande tjäran då – icke att förglömma. Inget fick gå fel. Man har bara en chans på sig i show business. Antagligen rätt gedigna körscheman som krävde var sak på sin plats i perfekt symbios. En mise en place av guds nåde kan man tänka. Och sedan en fyratimmars avrättningsceremoni på det, med utdragen tortyrextravaganza och en slags grande final där fyra hästar var fastbundna (en i varje lem) för att på given signal och i en gudomligt synkroniserad dressyr, slita den stackars Damiens i stycken . Bokstavligt talat.
Påkostat och välproddat.
Tydligen lär hästarna ha haft ett jäkla sjå med själva isärslitningen, vilket fick några hovdamer att börja gråta av medkänsla. För hästarnas skull alltså. Kundgnäll togs precis som nuförtiden på största allvar och därför kände bödlarna troligen viss stress och började påskynda processen genom att ta sina knivar och sonika börja skära av senor på den otroligt sege ogärningsmannen. För att hjälpa till lite på traven så att det inte skulle bli för tradigt att se på. Så var det hela överstökat på en förmiddag.
DET tycker jag låter för jävla smärtsamt faktiskt.
Då ska man ändå ha i åtanke att denna lilla episod utspelade sig en bra bit in i Upplysningstidens epok, när folk i allmänhet börjat bli lite mer sjåpiga av sig, och troligen skulle klassas som en riktig vanilj-avrättning jämfört med de lite mer hårdföra medeltida klassikerna "Huvudkrossaren", "Judasstolen" och "Hjulet". Tänker inte gå in på detaljer men den typen av läsning får ju gamla kölhalningar att framstå som rena nöjestrippen. Så där har utvecklingen faktiskt gått bakåt på nåt sätt. Och tur är väl det. Nu för tiden känns ju blotta tanken på en enklare hängning fruktansvärt ångestladdad.
Men jag kan ändå inte låta bli att undra hur Richard-Francois Damiens hade ställt sig inför valet mellan att dö genom långköraren han fick eller ett så oprövat kort som runkningsdöden. Om han hade fått välja då alltså.
Att verkligheten ibland överträffar dikten kan tyckas vara ett ganska slitet uttryck. Men ibland stämmer det verkligen. Fyre: The greatest party that never happened, på Netflix är en sådan story. Det är en extremt underhållande sensationsberättelse där den dramatiska kurvan spänner bågen i en kroniskt stegrande haktapparkurva, ända tills strängen äntligen brister och allting kulminerar i någon slags fondue av haveri och poetisk rättvisa.
Mer konkret handlar den om hur det gick till när Billy McFarland, en riktig bajsmacksentreprenör med munläder som världens samlade telemarketingsstyrka, köper nån slags besittningsrätt till en karibisk ö i Bahamas och kommer på den briljanta idén att anordna en exklusiv festival (Fyre) där för att mjölka några tusen rich kids på ordentligt med deg och låta den fria världens yttersta avskum (influencers) åka räkmacka i utbyte mot några hashtags. Allt för ett högre syfte. Att finansiera och marknadsföra arbetet med en artistbokningsplattform med samma namn (Fyre).
Billy McFarland teamar upp i en ohelig allians med rap-mogulen Ja Rule och trycker plattan i botten. Allt går enligt planen. En go gäng bestående av toppmodeller och ryggdunkare åker ner för att reka och skapa lite hype. De åker Jetski, super och dokumenterar allt. Billy McFarland får tydliga instruktioner av den befintlige ägaren att de absolut INTE får dra upp öns historik. Så det första Billy Mcfarland gör är givetvis att börja kabla ut slowmotionbilder på en massa halvnakna supermodeller som har det rätta suget i blicken, samtidigt som han i text basunerar ut att världens drömmigaste festival kommer äga rum på den gamle knarkbaronen Pablo Escobars gamla hideout. Inte nog med att historieskrivningen är helt fel (något som till och med verkar ha gått Netflix förbi) eftersom det i själva verket var Carlos Lehder som huserade där. Alltså en av grundarna till självaste Medellin-kartellen som Escobar senare skulle basa över. Escobar själv däremot hade aldrig ens satt sin fot där. Men spelar roll. Ägaren lackar såklart ur fullständigt och kastar ut hela rövgänget från sin ö. Ett bakslag skulle de flesta säga, men Billy McFarland diggar inte motgångar. Så han fixar plats på en ny ö och fortsätter som om ingenting har hänt. Han anställer hundratals med folk, bygger festivalområdet, bokar band, förpackar skit som inte ens existerar och kränger det för helt sinnessjuka summor. Hela tiden uppfinner Billy och hans inre krets nya kreativa sätt att suga in några nya krispiga miljoner för att finansiera sitt episka luftslott.
Utan att spoila mer så kan jag säga att storyn är trollbindande från början till slut. Den innehåller berättelser som får fantasierna i bibeln att framstå helt trovärdiga. Just när man tror att det inte kan bli värre så blir det precis just det. En true crime comedy skulle man kunna kalla det. För man tycker inte det minsta synd om offren. Eller jo, de som jobbat åt honom och då särskilt alla arbetare på Bahamas. I vanliga fall är den här typen av historier bara jobbiga att se för Billy McFarlandtyper är sådana ärkesvin som alltid landar på fötterna. Men den gången har han typ alla mot sig. Han har liksom tutat varenda jävel som kommit hans väg. Ändå verkar nästan ingen hata honom med passion. Bara vilja straffa honom lite.
Som sagt. Ibland överträffar verkligheten dikten. Det hade tagit en hel livstid att hitta på den här storyn om man skulle få med alla sjuka detaljer och vändningar. Se den. Mycket nöje.
Har precis skaffat ny lur och den har sån där inloggning via ansiktsigenkänning. Det har varit ganska förknippat med framtiden för mig. Minns hur jag som liten såg någon film där hjälten öppnade en hemlig dörr genom att skanna sin iris med nån avancerad ögonsensor och höll på att ramla ur snurrfåtöljen hemma hos mina föräldrar. Jag vågade nog inte ens drömma om att få uppleva något liknande. Det verkade inte rimligt. Som med Marty McFly's hoverboard.
Men nu håller jag plötsligt framtiden i min hand.
Efter att ha testat det i ett par dagar får jag nog säga att det fräckaste med Face-ID är när man gör inställningen. Man skannar in sitt fejs och medan man vrider omkring det i alla möjliga vinklar uppstår en slags holografisk animation. Då känns det exakt sådär sci-fi-porrigt som jag mins det från min barndom. I övrigt är det lite... hi-tech shmi-tech och blaha blaha. I alla fall för en glasögonorm som mig. Face-ID:t kukar nämligen ur direkt om jag tar av mig brillorna och kan inte längre säkerställa min identitet. Hyfsat fragilt säkerhetssystem. Att en sak som inte ens tillhör grunduppsättningen av original-kroppsdelar kan göra en helt oidentifierbar. För att bli igenkänd utan glasögon behöver jag alltså lägga till ett alternativt fejs. Hur blir det då de dagar man vaknar med en rejäl förkylning, bakfylla eller med ett enklare knullrufs?
Tur att det inte är ansiktsigenkänninsteknik (?) som används för att fyra av världens samlade kärnvapenarsenaler, så länge vi bara är en lösnäsa ifrån teknisk härdsmälta. Men även när det faktiskt funkar så är upplevelsen ganska så noll. Personligen hade jag älskat om de där datasnillena i alla fall hade ansträngt sig för att fejka techfaktorn lite. Även om det bara skulle vara på låtsas så skulle den där 360-gradersskanningen av fejjan kunna dramatiseras lite visuellt och kommit undan med det.
I min besvikelse över dagens teknik kom jag att tänka på ett framtidsscenario i sista säsongen av Leftovers. Ansiktsigenkänning är sedan länge är en gammal standard, men på grund av plastikkirurgins raska framfart anses den inte längre tillförlitlig och har därför kompletterats med en slags tvåfaktorsautentisiering, där den senare faktorn bygger på det allra senaste: Penisigenkänningsteknik (oklart hur det stod till med snippigenkänningstekniken dock).
Samtidigt kanske man inte ska gapa efter för mycket tänker jag. Rätt skönt att inte behöva plocka fram ballen när man ska kolla mobilen.
Som vän av ordning tycker jag att det är synd och skam när skattemedel slösas bort. Därför vill jag uppmana alla att inte missa chansen att få ta del av en hel timmes magi i sann public serviceanda. Jag menar, det är ju snudd på ens plikt som medborgare, nu när tv-licensen betalas via skattesedeln och allt.
Ja, jag talar naturligtvis om "Året med Kungafamiljen". En sedan decennier livsviktig slicksten för Sveriges alla rojalister såklart, men för oss andra troligen bortdömt som ett ganska beige lågintresseformat. Personligen har jag inte sett den traditionella årskrönikan sedan jag bodde hemma hos mina föräldrar, men där var den däremot flaggad som obligatorisk tittning och ingick i familjens kulturella kanon. Jag minns att jag hade svårt att finna nöjet i behöva se Bernadottarnas julbak, skidsemestrar och alla andra stela försök till normala familjeaktiviteter. Min hjärna var troligen inte tillräckligt utvecklad för att kunna inse dess humorvärde då och därför har jag sedan aktivt valt bort det under hela mitt vuxna liv. Ända tills nu. Det handlar alltså om en ganska så lödig tv-guldådra för den som skulle orka konsumera bakåt.
Om man aldrig har sett Året med Kungafamiljen skulle jag beskriva som en slags skattebetald cringe compilation. Det bygger på ett i grund och botten ganska primitivt format som består av löst sammansatta scener där vi får träffa en överpriviligerad familjs olika medlemmar när de försöker verka normala i olika situationer från året som gått. Känslan är lite som en mashup mellan En idiot på resa och en mer dokumentär version av Pappas pengar – men här lyser humorn mer mellan raderna. Det är en häftig känsla att som tittare utsättas en hel timme för en sömlös kavalkad av situationer och möten där nivån av cringe-faktor stundtals når närmast hälsovådliga nivåer. Vi snackar alltså inte sedvanligt mobilfilmat pissmaterial med crazy american kids som vi är vana med från Youtube. Vi snackar svt-producerad mogen kvalitets-cringe i ultra-hd. Ni måste se det. I fucking love it.
Jo, jag antar att jag kanske är lite pervers, men jag kan inte låta bli att njuta i fullan sky när Drottning Silvia låtsasstrosar omkring spontant i Sollidens köksträdgård. Hon mumsar på hallon och på och pladdrar lite semi-senilt om "barnen". Jag älskar hur hon skolorna in sitt engagemang för barn i precis varenda samtal och jag älskar att hon vägrar släppa sin orimligt knaggliga svenska. Den är original och bidrar mycket till hela hennes persona. Precis som att hon gång på gång använder fel men rätt ord. Det går inte att fejka. När hon pratar om deras position och rättar till situation. Eller när hon upprymt berättar hur både djuren och människorna (tjänstefolket) får ströva fritt på ägorna. Det låter inte so lite kolonialpornografiskt. Det blir liksom fel men rätt precis hela tiden med henne.
Det gäller förövrig alla i Kungafamiljen. Hela timmen är full av material som aldrig skulle överlevt klipprummet ens i en grundskoleproduktion. Frågorna är basala och helt ofarliga. Kamerorna ligger konsekvent kvar för länge och avslöjar därmed lite för mycket av det äkta. Det är inget bra sätt att bygga någon. Vem som helst skulle kunna framstå lite smådebil i en inspelad intervju med frågor som en medelmåttig treåring med lätthet kan besvara läggs in obearbetad med mycket luft efter svaret. Någon på redaktionen är ett mycket modigt men också lite elakt geni. Hur vågar de ta med en scen där Drottningen lyser upp som att hon just uppfunnit relativitetsteorin, samtidigt som hon med stolthet i blick berättar hur man kan rensa en jordgubbe med hjälp av sugrörstricket. Det är ju knappast av välvilja. Jag intalar mig att Tarras hade gått bananas på sin tid. Men det är ett fint bevis på hur okorrumperad vår statliga tv är.
Även om alla hjälper till att skapa fnissvärde så måste kungen ändå rankas som top dog. Han känns minst sagt som en lös kanon när han låter tankarna vandra fritt och inte bara skiter i att svara på frågor utan svarar med förvirrade pendlarhistorier och svagt existensiella funderingar. Det som vanligen är poängen med årskrönikor, en tillbakablick på årets viktigaste händelser, avhandlas överhuvud taget inte alls. Det världspolitiska läget, klimatkrisen, #meetoo är lika med noll. Det hade annars kunnat vara intressant att höra hur resonemanget går runt middagsbordet i Kungahuset. Vad de tycker om saker och ting. Inte minst tvinga fram en lite dolkstöt i suparkompisen Horace efter hans tveksamma uttalanden. Men Svenska Akademien-gate sammanfattar statschefen kort och gott som tråkig historia. Starkt.
Däremot får vi följa med när Prins Alexander är med mami Sofia och papi Calle-Fille för att inviga en utsiktsplats vid någon insjö, på en superiscensatt skräpplockningspromenad med Vickan, Daniel och deras ongar, och när Madde är på nåt plikstskyldigt välgörenhetstjosan på Gröna Lund för att sedan åka barnkarusell för att visa upp att hon verkligen njuter av livet.
Sammantaget är programmet en magiskt uppvisning av livs levande likstelhet. Det är omöjligt att gilla dem. Men det också omöjligt att ogilla dem. Min personliga favorit är nog ändå studiebesöket på prinsessan Sofias jobb. Känslan är så underbart kulissartad att jag nästan skulle kunna sätta mina barns sparpengar på att hovet har anlitat Kim Jong Uns tjänster som inredare. Sofia håller ett långt försvarstal om hur in i helvetet mycket jobb det är. Lite kontraproduktivt kan tyckas, eftersom ingen någonsin har ifrågasatt hur hon drar in sin apanagefinansierade förvärvsinkomst. Men nu kan vi vara lugna. Hon sliter hund med allt från att skriva tackkort till inbjudningar. Underbart material. Har sett scenen med Sofia minst tio gånger.
Jag har länge funderat över varför jag inte tar mig för att blogga längre. Flera gånger varje dag tänker jag nöjt att det här borde jag blogga om, men sen skiter det sig. Och det känns faktiskt lite deppigt. Den här platsen har jag ju fungerat som en slags tangentbordsterapi i många många år nu. Ett lufthål. Men de senaste åren har det blivit glesare och glesare mellan inläggen och plötsligt är det nytt år och jag tänker att nu fan ska jag göra en omstart. Men så blir det samma skit. Det e rôva.
Jag har funderat på vad det kan bero på och har kommit fram till att det beror på många faktorer. I takt med att alla i min närmaste krets fick nys om den kände jag mig begränsad och det är ju egentligen det precis motsatta syftet med bloggen. Men jobb och privata åtaganden har också minimerat energin till att löjla sig i bloggform. Men nu får det fan vara slut med det. Den här gången har jag seriöst funderat på om jag kanske borde lägga ner den här skiten, radera och dyka upp igen på nåt annat ställe. Men så tycker jag att det är synd för jag märker ju att det fortfarande finns många som läser när jag väl skriver och det är ju kul. Det är ju halva grejen. Eller mer.
Så nu tänkte jag att 2019 får fanimej bli ett lite bättre bloggår. En slags reboot. Sista försöket. Vet att jag har sagt det förr så jag säger det igen. Hoppas att ni är några som vill hänga med?
Det kommer troligen bli barnsligt och tramsigt, personligt, transparent, gnälligt. Som "vanligt". Men stundom allvarligt. Och så allt där emellan. I want to break free så att säga. Så jag börjar direkt...
Vi kör ju på med vårt årliga filmprojekt hemma. Målet är att vi ska ha sett 80 filmer vid årets slut och vi är på god väg. Regeln är att både jag och min fru Josefine ska ha sett dem för att de ska räknas. Tidigare i år var hon och såg Ted - För kärlekens skull. Så häromkvällen när hon var ute såg jag att den låg på C More och tänkte att det kunde vara en enkel prick att bocka av på listan.
Ted Gärdestad. Hyllad som underbarn och en tour de force av trallvänliga mellanmjölksmelodier. Flickidolen med de fula tröjorna. Jag minns att jag inte fick ihop ekvationen när jag i mina egna tonår hittade nån gammal Allers eller nåt på mormors vind och såg att de i anslutning till intervjun, där reportern bekräftade hur hett villebråd Ted var bland de unga damerna, även lagt ut mönstret till en av de där vederstyggliga tröjorna. Ifall någon snäll mamma mot alla odds skulle få lust att sticka en själv i syfte att ge sin son en liten knuff i utvecklingen från kärlekskrank gröngöling till rutinerad kvinnotjusare. Förstod såklart att det hade med hans fame att göra men minns ändå att jag tyckte att världen var så himla orättvis. För om en kille med särskolefrisyr och kristna outfits lyckas attrahera 99% av det motsatta könet i Sverige, medan en kille med skev ishockeyfrisyr och somalisk jeansjacka knappt förmår attrahera en ynka promille av Kungälvs kvinns. Då finns det ingen gud.
Jag ifrågasätter verkligen inte Teds musikaliska värv. Han kunde sin skit. Möjligen kan man notera att Oh, vilken härlig dag såhär ett #meetoo senare kanske inte längre skulle beskrivas som en ljuvlig bit om att iaktta sin älskade i smyg. Utan snarare som en låt om en jävligt läbbig fluktare. Ett litet as som trånsjukt smyger runt på knä och gömmersig i vassen för att glo på en tjej som tänkt bada naken i sin ensamhet. Att han sitter där och trycker i sin upphetsning men blir påkommen av tjejen i fråga som givetvis känner obehag och reagerar genom att skyla sig. Kanske skriker hon till. Så det lilla svinet flyr därifrån, men försvarar ändå sitt beteende med att hon nog ändå njöt av uppmärksamheten. Ohhh-o-oh, vilken härlig dag liksom. Creepy.
Visste faktiskt inte så mycket om Ted fram tills dess att filmen hade premiär och det blev lite debacle kring hur han framställdes. Många hävdar att filmen är en skönmålning medan hans barn och några av de närmsta sörjande tyckte tvärtom. Att han led av förmodad schizofreni hade jag hört. Att han lämnade allt och anslöt till Bhagwanrörelsen i självaste Oregon där han blev en fullblown Sannyasin i flera år var nog det jag tyckte var allra mest spännande med honom när jag själv växte upp. Minns också att jag tyckte det var jättehemskt att han begick självmord. I övrigt har jag alltid tänkt att han var en riktig urmes. Inte att han höll Björn Borg-standard både på och utanför tennisplanen eller att han lyckades dra på sig ett florerande rykte om att ha kramat av skotten i Palme.
Jag tyckte ändå att filmen som har kritiserats lite för att skapa ett aningen glättigt porträtt av en godhjärtad och passionerad person, även lyckades förmedla hans mindre charmiga karaktärsdrag. Jag fick i alla fall mig till livs bilden av en ganska arrogant, egenkär och uppblåst person och i vissa fall en ganska iskall narcissist. Inte direkt Årets pappa-material heller. Men det beror säkert mycket på välcastade Adam Pålssons signum – kristet mekaniskt leende med genuint hjärntvättad blick. Den person som kanske skönmålades mest var nog hans bror och textförfattaren Kennet, men det kan han väl för fan få ha. Efter att ha levt sitt livs bästa dagar i skuggan av sin bror.
Tung morgon idag. Först ett stålbad till dagislämning, vilket alltid brukar addera en lite vemodig klangbild till livet. Sedan luktade det spy på bussen. Jippi. Jag kände det direkt när jag klev in. Den söta fräna generösa stanken som uppstår när någon valt att generöst bjussa med sig av tolvfingertarmens saftiga bouquet. Det går liksom inte att värja sig från den och sordin som en spybuss lägger över minsta partikel av fryntlighet måste vara det närmsta man kan komma den rätta känslan av en atomvinter. Tystnaden. Oron i folks blickar. Den tysta skräcken. Är lukten ett resultat av ett fylle-crescendo (hoppas hoppas), eller är det vinterkräksjukan som kommit till byn?
Nä, det finns nästan ingenting som rycker en ur [valfritt tillstånd] och rätt in i den råa kalla verkligheten som en distinkt gall-smocka.
Lyssnade på Morgonpasset i P3 i bilen imorse. Gäst var Jonas Gardell. Alltså, wow! Man skulle lätt ha kunnat missta det för VM i oskönhet och att han just knipit guldet. Det är svårt att ge en nyanserad bild av hans samlade oskönhetskapital, men föreställ er hur en shake på lika delar färskpressad distanslöshet, självgodhet, arrogans och destillerat skryt skulle smaka. Då är ni halvvägs. Ibland tror jag att jag har någon slags perverterad ådra för självskadebeteende för trots att intervjun kändes som ett övergrepp i öronen var det stört omöjligt att sluta lyssna. Där satt de i redaktionen och smörade och krämade som om de just löst in sina vip-plåtar till världens häftigaste rövslickarfestival. Det bekräftades, fjäskades, hyllades och smickrades. Men trots att de gav det självutnämnda universalgeniet en ordentlig ego-massage så lyckades de inte nå igenom hans skal. Kanske är han bara ett skal? Ett neurotiskt skal.
Jag har alltid haft lite svårt för Jonas Gardells personlighet. Men jag har liksom aldrig uppfattat att hans självförhärligande über-hybris är ett så dominerande personlighetsdrag. Det gör mig besviken att en person med en sådan ofta otrolig penna, som lyckats beröra miljonpublik och berätta de mest hjärtskärande och fantastiska historier i decennier, verkar vara så fenomenalt oskön. Att hans mest genuina sida verkar vara hans monumentala egenkärlek. Fy fan!
Jag tänkte berätta om den sista etappen från årets tågluff. Det är en berättelse om lidande, misär och ett kundfientlighet som kommer att få migrationsverkets rådande direktiv att verka omåttligt medmänskliga. Men framförallt är det en historia som kommer att få överlevande offer efter en saringasattack att framstå som riktiga gnällspikar... Ja, jag talar naturligtvis om en helt vanlig resa med Snälltåget. [Varning för starkt video-content längre ned!]
Plötsligt vaknade jag med ett ryck. Det dunkade i huvudet, kroppen värkte och jag var alldeles blöt över ryggen. Var i helvete var jag? Gnisslet från tågspåren skar genom luften och gav mig snabbt ledtråden som kickstartade hjärnan. Just det, tåget! Jag hade överlevt. Det var inte direkt en glädjande insikt. Bara ett konstaterande. Hettan hade hållit oss på knä till långt in på natten och någonstans hade väl kroppen gett upp och lyckats domna tillräckligt för att jag skulle slockna. Jag kände att vätskebristen rasade som en brand i min utmattade lekamen. Solen höll på att gå upp och ljuset från gången utanför kupén flimrade förbi och med jämna mellanrum lyckades en stråle tränga in och blända mig. Jag förstod att vi måste vara i Sverige igen. När jag reste mig upp såg jag att barnen låg utslagna i de nedre kojarna och att min fru stod vid fönstret precis utanför vår kupé. Det slog mig hur vacker hon är och jag viskade godmorgon lite nyvaket – snudd på nonchalant. Hon vände sig om och kom in i kupén. Hon frågade om jag sovit gott och jag vädrade fara. Jag hade slocknat. Det hade inte hon. Hon hade inte sovit en sekund och dessutom hade barnen vaknat överhettade och klättrat ner till henne. Det hade varit ett inferno. Jotack, det visste jag. Men jag hade iallafall fått två timmars sömn. Hon sa att hon ett tag hade suttit och tittat på mig och intalat sig själv att inte hata mig. Vi samtalade lite och tonen bar på en slags förtryckt upprymdhet. En blandning av lättsamheten efter att ha tagit sig igenom ett trauma och svärtan när man blivit utsatt en oförrätt.
Här är en liten video som Josefine tog i smyg när jag konfronterade henne. Den fångar ganska bra känslan jag försökte beskriva ovan:
Ok! Jag hade haft ansvaret för själva tågbokningen. Visst. Jag var på sätt och viss skyldig till ett av de största trauman vår familj varit med om. Men vem hade kunnat ana att det var lagligt att sälja resor under så existensvidriga former? Inte jag i alla fall. Det finns ju för fan regler för allt. Som tur var hade vi en gemensam fiende. Snälltåget. Det här skulle de få fan för.
Men låt mig börja i rätt ände...
Vi hade haft en minst sagt bra tågluff. För andra året i rad dundrade familjen genom Östeuropa och åter igen kunde vi konstatera att tåg inte bara är ett förträffligt färdsätt ur moralisk synvinkel. Det är också ett ytterst komfortabelt sätt att resa om man som vi har hunnit lära oss att undvika de mestuppenbara falluckorna i form av bagagemängd, korta tågbyten och ineffektiva rutter. Bara den briljanta insikten att platsbiljetter i första klass bara kostar några tior mer än i andra klass, och att dessa vagnar har en tendens att sitta samman med restaurangvagnen var något som adderade en värdighetsdimension till resandet som inte riktigt går att få med vanligt grisaflyg. Såvida du inte heter Elon Musk. Barnen kunde fortsätta att punda wifi, sittandes i superbekväma säten med sina paddor, och totalignorera österrikiska tappa-andan-vyer – medan sällskapets vuxna kunde sitta och harmonisera med varandra vid vita dukar och panoramafönster bara några meter bort i en restaurangvagn värd namnet. En produkt att icke förväxla med SJ:s gamla bistrobastard.
En helt annan insikt är att man ska ge fan i nattåg eftersom det är en riktig slippery slope när det kommer till både tidsbesparing, ekonomi och den allmänna känslan av självaktning. Och hygien. Nattåg tar alltid längre tid än en dagsrutt. Mycket längre. ALLTID. Det är dessutom jättedyrt i förhållande till vad du får. Inget nattåg är nämligen bättre än det sämsta vandrarhem du kan tänka dig och känslan när du vaknar, om du överhuvudtaget lyckas somna, är troligen ganska jämförbar med den efter en blackoutfylla på spårvagnen. Där du tillbringat natten avdäckad på den inpruttade gamla sätesraden längst bak och med ett ryck vaknar till vardagen och inser att du befinner dig mitt i morgonrusningen. Om du haft tur och bokat ett bra nattåg vill säga.
Sedan har vi resor med Snälltåget. De är mycket värre.
Det är det jag tänkte berätta om nu när jag har fått lite distans till det hela och inte längre befinner mig i kritisk affekt. Det är viktigt för mig att inte överdriva utan så sanningsenligt som möjligt återge min och min familjs vedervärdiga upplevelser av Snälltåget nu i somras. För att varna andra. För att kanske till och med rädda andra.
Oh well. Vi hade som sagt haft en fantastisk och nästintill prickfri tågluff från Pula till Zagreb till Ljubljana till Bratislava till Prag till Berlin. Jag hade haft ansvaret för att boka alla tågbiljetter och Josefine alla boenden. Den sista etappen stod mellan att ta dagtåget från Prag till Hamburg, övernatta på hotell och sedan ta dagtåget hem den sista biten. Eller att stanna en extra natt i Prag, ta ett snabbtåg till Berlin och nattåget hem till Sverige. Efter en del velande valde jag det sista alternativet och jag känner hur ett PTSD-anfall nalkas bara jag tänker på det.
Nu befann vi oss på perrongen och såg att vårt tåg redan stod vid plattformen. Dörrarna var öppna men klungorna av resenärer stod avvaktande utanför. Jag fattade ingenting. Vi vadade oss genom en märklig mix av helvanliga svennebananfamiljer och mer klassiska backpacker-personas. Ett stort gäng killar och tjejer med väldigt frikyrklig framtoning som var höga på livet, några sällskap med lite mer dimmig utstrålning och framförallt ett norskt sällskap bestående av (vad jag förstod) några familjer med vuxna barn, som verkade ha någon slags hyperaktivitetsproblematik. Who cares. Vi hade bokat en hel hytt för oss själva och bunkrat upp med både kortlekar, dricka och snacks. Vi skulle bara behöva genomlida en natt med de vanliga utmaningar som kommer med nattåg. Trodde vi. Och det kändes helt ok. Särskilt eftersom barnen såg så mycket fram emot att åka nattåg. Tintin som i ett drygt år hävdat att hon aldrig har sovit så bra som på tåget mellan Koper och Budapest förra sommaren var närmast övertänd.
När vi närmade oss rätt vagn och skulle till att kliva på så välkomnades vi med en yvig gest på tåget av vår närmsta kupégranne. En av ADHD-profilerna. Jag behövde inte ta många kliv förrän mina synapser gjorde klart för mig varför alla stod utanför tåget. Hettan. Den slog emot en som en våg. Visst, det rådde sedan några veckor extremsommar i norra europa, men det här var löjligt. Jag minns knappt att jag har bastat så varmt. Jag sneglade mot Josefine som bekräftade att det här var något utöver det vanliga. Jag lugnade familjen och sa att det kommer bli svalare när tåget rör på sig och klimatanläggningen börjar jobba. Jag sökte febrilt av kupén efter någon slags AC-reglage eller annat tecken på att jag talade sanning men såg inget. Jag tänkte tyst för mig själv att det nog sköttes automatiskt och om inte annat skulle vi kunna hänga i fönstret en stund. Det var första bakslaget. Fönstret i kupén gick inte att öppna. Själva mekanismen fungerade men det var utrustat med en spärr så att själva rutan endast gick att öppna till en springa motsvarande tjockleken av ett genomsnittligt vuxenfinger. Not good. Not good at all. Vi gick ut och gjorde resten av våra medresenärer sällskap på perrongen.
När tåget väl rullade och vi satt i vår kupé kom kupégrannen in och började ge oss oönskade instruktioner om hur man fäller upp ryggstöden för att skapa kojarna. Jag började ana att han kanske skulle kunna bli ett irritationsmoment och sa därför vänligt men bestämt att vi löser det där själva. Han tittade på oss oförstående men pös raskt vidare till nästa kupésällskap. Vi hade åkt i tio minuter och värmen var redan olidlig. Termometern visade omänskliga 36 grader Celsius. Svetten lackade satan och jag kände hur paniken långsamt stegrades inom mig. Det blev inte svalare i vagnen av att hela tågvagnen endast hade två fungerande fönster ute i gången. Det skapade istället en trängsel precis utanför vår kupé som om vore det världens sista vattenhål. Jag antar att det i sig alstrade värme. Jag närde ändå fortfarande ett litet hopp om luftkonditionering, med erfarenhet från föregående år, då vi tvingades dela kupé med den fränt svettluktande schackmästaren Jochen från Greifswald (finns separat story om honom). Då hade tåget nämligen en klimatanläggning. Förvisso en trasig sådan, men ändå. En mycket stressad och otrevlig tågvärd flängde fram och tillbaka genom tåget och snäste konsekvent av alla frågvisa resenärer. En klassisk Hitler-typ. Tysk också såklart. Snart ropades det också ut i högtalarsystemet att det här tåget inte var utrustat med någon slags luftkonditionering. Ett stort kollektivt stön av besvikelse gick som ett eko genom tåget. Tur att Snälltågets vresige tågvärd hade utrustat oss med varsin mini-tetra kroppstempererat vatten.
Efter ett par timmar i hettan och ett par miljoner hjärnceller färre gick solen äntligen ner. Det gjorde att värmen rasade till någonstans mellan 32-33 grader som kyligast. En ung tjej i femtonårsåldern hade svullnat upp i ansiktet av värmen. Hon såg förtvivlad ut. En annan tjej stod och grät i trängseln vid fönstret utanför vår kupé. Resenärer från vagnen bredvid berättade att det i vissa vagnar inte gick att öppna några fönster alls. Det här var alltså ren lyx i jämförelse. Jag kände hur min vrede mot Snälltåget eskalerade. Det här skulle de minsann få be om ursäkt för tänkte jag. De hade sålt en otjänlig produkt. Det blev i stunden inte bättre av att de norska ADHD-syskonen vankade fram och tillbaka och började interagera om de ens kunde förnimma ögonkontakt. Vid ett tillfälle blev det en lucka vid fönstret och jag tänkte att nu jävlar är det min tur att få andas lite frisk luft. Men säg den lycka som varar. För knappt en minut senare stod jag kind mot kind med den energiske norrbaggen. Det var som ett välregisserat övergrepp. Då hade det knappt ens börjat.
När vi väl nådde fram till färjan i Sassnitz visste vi fortfarande inte vad som gällde och inte. Snälltåget underlät sig minsann inte att bjuda på någon som helst information så förvirringen var total. Några resenärer sa att vi inte skulle få lämna tåget. Andra sa att vi inte skulle få vara kvar på tåget. Ytterligare en person som hade gjort samma resa förut kunde dock fastslå att att tåget skulle bli stående på färjan i flera timmar när vi väl nått Trelleborgs hamn. Alla alternativ kändes mardrömslika. Väl på färjan gick vi upp på däck och jag skojar inte när jag säger att stämningen troligen är bättre på flyktingbåtarna i Medelhavet än bland Snälltågets resenärer just då. Klockan var runt midnatt och färjan skulle inte vara framme förrän vid fyrasnåret. Eftersom värmen gjorde att det inte gick att vistas på tåget så la sig människor att sova på golvet i restaurangen, i loungen, i korridorerna och på övre däck. Var man än vände sig låg människor utslagna huller om buller. Folk såg ut att ha dött på plats. Som efter en massiv gasattack. Det var kusligt på riktigt och jag tror inte att misär någonsin har skildrats bättre. När klockan närmade sig halv tre befann både jag och min äldsta dotter Stella oss i ett närmast paniskt tillstånd av utmattning och vi övertalade resten av familjen att gå ner till dödståget igen. Det var minst sagt tryckt stämning. Vi gick in i vår kupé och la oss. Livskvalitéfaktorn var inte ens mätbar men på något mirakulöst sätt lyckades jag ändå somna.
När jag vaknade igen Josefine varit uppe sedan länge. Stella och Tintin som hade legat i de översta kojarna hade vid något tillfälle vaknat som i feberlika hallucinationer och flytt ner till Sammie i den nedersta. Nu låg de totalt utslagna i en enda röra. Det såg för hemskt ut. Jag hoppade ner från mittenplatsen och bad min fru om lägesrapport. Vi befann oss i ett slags känslomässigt vakuum. Å ena sidan var vi båda lättade och tacksamma över att vi hade lyckats överleva den sista helvetesetappen, å andra sidan bildade känslan av att ha blivit totalförnedrade i Snälltågets regi under tretton timmar en mörk barriär mellan oss. Och då hade jag inte ens hunnit prata med deras kundtjänst ännu.
När vi hade varit hemma ett par dagar tog jag tag i saken och mailade deras kundtjänst. Jag gick rakt på sak och förklarade att jag ville reklamera resan vi just gjort. Jag beskrev att det var den värsta resa jag någonsin varit med om. Jag förklarade att jag ansåg att produkten var undermålig och gav en lista med de mest kritiska anledningarna: Över 35 grader i kupén (lågt räknat), ingen luftkonditionering, att fönstret i kupén inte gick att öppna och bara två fönster i hela korridoren, inga försök till lösningar trots att det varit lika varmt i flera veckor, ingen information på plats och inte heller på deras hemsida. Jag ifrågasatte om det ens är lagligt att transportera människor under sådana förhållanden. Det finns ju strikta regler kring djurtransporter för att göra en grov jämförelse. Jag förklarade att vi dessutom varit tvungna att tillbringa flera timmar uppe på färjan mellan Sassnitz och Trelleborg då vi på grund av stegrande hetta inte ens kunde vistas i tåget och att bara det borde räcka som argument eftersom hela poängen med nattåg är att man ska kunna färdas och sova samtidigt.
Svaret lät vänta på sig i en god arbetsvecka.
De började med att beklaga att resan inte blev som förväntat. No shit. Men där slutade också all form av anständighet och servicegrad. Resten var ett försvarstal om att vagnarna är gamla och inte utrustade med AC. Därpå följde en räcka lögner om att fönstret i alla kupéer går att öppna och minst två fönster i varje korridor. Därpå fortsatte svamlet med att tågen är byggda för svenskt klimat och inte för extrema förhållanden och att med tanke på att tågen inte ens är utrustade med AC till att börja med, så går det ju inte att ersätta något som inte finns. Följaktligen skulle ingen återbetalning ske.
Jag svarade att det där med fönstren inte stämde. Förklarade att en liten glipa är en klen tröst i över 35 graders kupévärme. Jag påtalade också att det var lite fult att låtsas som att de inte kunde ha gjort mer än de gjorde (= inte ett piss) och sa att minimala förbättringar som bordsfläktar eller i alla fall kallt vatten i alla fall hade visat lite god vilja från deras sida. Jag påtalade också att deras varumärkeslöfte lyder "Vi drivs av att ge resenärer en trevlig och prisvärd resa" vilket är ett rätt så hundraprocentigt misslyckande. Jag hade hoppats på en värdig dialog som absolut minimum men inte ens det kunde de erbjuda. Istället kom en kort och koncis avspisning tillbaka på volley. Det var en liten syltrygg på kundtjänst som visst fått mandat att be mig dra åt helvete så han svarade med illa dold arrogans att han de hänvisade till sitt tidigare skitsvar. Därefter stängde han ner konversationen. Jag gjorde ett försök att nå fram via facebook men blev omedelbart blockad. Det måste jag säga ändå är en ny upplevelse från ett företag. Jag må ha fått dålig service förr men aldrig tidigare ens i närheten av den grad som Snälltåget bjöd på. Det är nästan så att jag blir imponerad av deras kundförakt och deras ovilja att hitta en lösning. Bara företagsnamnet är så ironiskt att man blir osäker på om de valt Snälltåget bara för att mindfucka en. Men det är klart, det mycket mer sanningsenliga Dumtåget hade ju bara låtit ännu löjligare.
Min energi tog slut (tillfälligt), men hatet jag känner mot Snälltåget kommer brinna för evigt. Jag ska bli deras sämsta ambassadör någonsin. Det är det minsta jag kan lova mig själv och alla andra som föll offer för dem nu i somras. Behöver jag ens nämna att jag rekommenderar alla att undvika att resa med dem?
Det är intressant det här med stolthet. Man kan vara stolt över många olika saker och manifestera det på ännu fler sätt. Stolthet kan vara en så positiv kraft. Enande. Men också negativ och splittrande. Något en person är stolt över kan andra tycka är... inte så himla mycket att vara stolt över. Peter Laesker till exempel. Han är stolt över sin nya fräcka tatuering som han gjort för att ta ställning i vad som för längesedan borde ha blivit en ickefråga. Västlänken.
Peter är Motvallskärring. Han vill stoppa Västlänken (omöjligt). För han gillar den inte. Och det är han stolt över. Såpass stolt att han inte bara nöjer sig med att tatuera in sitt helt meningslösa statement över hela armen, utan även ringer lokalpressen för att tigga till sig sitt rättmätiga freakshow-rampljus.
Personligen tycker jag han på sin höjd lyckas profilera sig som en riktig populistpajas.
Ligger i ett mörkt sovrum i Mellbystrand. Har känningar i gallan. Vidrigt men antar att det är ett tecken på att jag har haft en bra semester iallafall. Fett, alkohol och förslappad dekadens. Livet.
Var ute och försökte mig på en springrunda i skogen häromdagen. Det var svårt. Joggade med en känsla av motighet i två kilometer. Två till under svår vånda och ytterligare två i total misär. Satt på en bänk vid det avbefolkade utegymmet efteråt och stank slaggprodukt. I bilen tillbaks till stugan lyssnade jag på en P1-intervju med Per Holmberg. Fick klimatångest. Glaciärologi är tydligen hans gebit nu. Jag skrockade lite för mig själv för jag tyckte först att de sa glassologi. Tror jag hade kunnat föra mig rätt bra i den branschen. Ytterligare ett tecken på total förslappning.
Bara dagar kvar av den här sexveckorsrespiten från jobb och vardag. Det har varit en bra semester. Ändå har jag mindre separationsångest än vanligt. Känns som att det är dags att tjyvkoppla hjärnhalvorna och komma in i matchen igen. Saknar samhällsdebatt, kulturell stimulans och det vardagliga tjabbet lite. Men först tre dagar på idealistisk musikfestival i Slottskogen. Skonsamt avslut.
Alldeles nyligen hamnade Sverige i konflikt. Kluvet rakt av i två delar med en avgrundsdjup klyfta emellan. Nä det är inte den gamla vanliga visan med SD mot klabbet, utan en gränskonflikt rörande humor som delar landet. Lugn, jag tänker inte trötta ut någon med alla vändor kring Mr Cools pedofillåt-gate. Det har så många redan gjort. Det är gammal skåpmat nu. Men jag tänker kort klargöra min egen ståndpunkt och sedan hjälpa till att göra vad som borde gjorts för länge sedan i hela det här debaklet. Rikta lite strålkastarljus mot ett mycket mer intressant håll, bortom hätska diskussioner om smakfullhet och var gränsen för yttrandefrihet går.
Först. Jag tycker att Anton Magnussons humorvärv är ganska mediokert av den enkla anledningen att jag inte tycker att han är särskilt rolig. Han får mig helt enkelt inte att skratta vilket är lite av grundpremissen för att vara en bra komiker. Alltså inte att jag personligen ska skratta men att få sin publik att göra det. Därmed tillhör jag inte heller hans publik. Jag tycker att Antons alias "Mr Cool" och det mesta som fötts ur det är plumpt, platt och ganska finesslöst. Det är min högst personliga åsikt. Men det här drevet som gått kring Antons flera år gamla låt är uselt på riktigt och jag hoppas att verkligen att det goda rövgänget med b.la. Mia Skäringer, Elaine Eksvärd och klanen Wahlgren i spetsen, är nöjda med sitt bidrag till kultur-censuren. För tillfället i alla fall. Man vet ju aldrig vad som blir förbjudet lite längre fram. Med lite otur riskerar ju rätt många typer av kulturyttringar att stryka på foten i ett framtida Sverige. Wahlgrens kan säkert slappna av i och för sig. De kommer nog bli k-märkta vad det lider, med tanke på att deras monumentala uddlöshet kommit att bli folkhemsprosac. Men Skäringer däremot skulle mycket väl kunna riskera att hamna under bilan för sin käftighet i feministiska ordalag. Kanske även att karaktärer som Gulletussan och Tabita riskerar att sortera in under arbetarklassförakt och bli straffbart i ett lite brunare Sverige. Vem vet ärligt talat? En sak är i alla fall klart. Yttrandefrihet är ljusår svårare att åstadkomma än att demontera. Det är också frustrerande att se hur allt från små arrangörer som är vana att operera under humorflagg till globala jättar som Spotify, utan minsta minsta motstånd viker ner sig för att det vankas drev.
Det som stör mig mest av allt i den här drevsörjan är dock att båda sidor i konflikten, utan att märka det har blivit totalt rövkörda av en riktig liten frikyrkopajsare vid namn Jonatan Alfvén som är både mastermind, firestarter och pådrivare i konflikten. Ni vet en sån där riktig class act med rövhaka, busfrisyr, påkostad tandrad och en självbelåtet nyfrälst låga i blicken. Det är han och hans pingsvänliga hejdukar som är motorn i hela härvan. Men trots att både han och hans skenheliga crew är dokumenterade fifflare av rang, har de själva nästan helt lyckats slinka undan uppmärksmahet och frågor i det här ganska så enkelriktade drevet. Ingen verkar ha ifrågasatt hans syfte trots att det luktar mer pengar än på börsen. Märkligt också då de är kända av pressen sedan tidigare som det brukar heta.
Jonatan Alfvén var för mig ända tills nyss helt okänd, men tack vare en artikel i tv-dags och sedan några snabba googlingar, klarnar bilden något. Eller rättare sagt, då börjar en riktigt mörk värld veckla upp sig. Jonatan Alfvén är alltså sektledarsonen som under många år i familjeföretagets regi har skott sig minst sagt bra genom att mjölka svenne på krispiga bidragspengar. Alfvéna famiglia driver den "ideella" välgörenhetsorganisationen Love and Hope (som fram till en medial rågranskning förra året hette Love Nepal) vars officiella och ytterst nobla syfte är att arbeta mot barnsexslaveri. Något som genererar en hyfsat hög fallhöjd ifall (vilket det har gjort) något fuffens skulle uppdagas och dess goda insatser gång efter gång bara visar sig vara ett spel för galleriet. Då förvandlas det snabbt till så kallat allmänintresse och folk börjar undra var degen egentligen går. När det dessutom visar sig att den så uttalat religiöst obundna organisationen i själva verket står med armarna upp till armhålorna nedstuckna i den frikyrkliga sylthinken blir det vad man brukar kalla för en riktigt jävla soppa.
Jonatan Alfvén har personligen tagit ära och heder för att ha rädda massor av flickor ur barnsexslaveriets vidriga käftar och suttit i både i tv-soffor och prytt löpsedlar, vilket har lett till både fina utmärkelser och brett stöd med vidimering i kändisleden, vilket i sin tur har lett till att multimiljonbelopp pumpats in av godtrogna människor via ett göttigt 90-konto. Snöbollseffekten ni vet. Först har Familjen Alfvén hyllats i princip varenda medieutrymme för sina självförhärligande hjältedåd, men steg för steg har det sedan nystats upp att familjen Alfvén inte bara är klassiska white saviors i lyxig samfundsförpackning utan en riktig skojarcirkus med multimiljonomsättning. Ett litet axplock ur deras best of innefattar en del tveksamt beteende som t.ex:
Att de felaktigt har pekat ut barn som prostituerade.
Att de har använt bildbyråbilder föreställande fattiga barn som deras organisation inte har någon som helst koppling till för slå an den bjussiga strängen hos folk.
Att de har och att de systematiskt blåljugit om hur de med sin personliga säkerhet som insats riskerar livet för att rädda massor av barn från bordeller bara varit iskalla lögner.
Att de konsekvent undvikit att redovisa var alla miljoner tar vägen.
Pinsamt skulle de flesta tycka. Skamdusch. Slutet. Men att efter skiten har träffat fläkten rycka på axlarna bara döpa om bluffabriken och sedan trycka på knappen igen så att produktionslinan fortsätter rulla som vanligt kräver, om inte en styv läggning åt självskadebeteende, så i alla fall rätt saftiga måttenheter av riktigt hjärtlös cynism. Något varken Jonatan Alfvén eller hans här av frälsningslegionärer verkar ha det minsta problem med, med tanke på det bagage de nu plötsligt tar med sig upp på barrikaderna när de börjar dilla om en tre år gammal smaklös raplåt från en redan massmedialt avhandlad komiker, för att ånyo bli relevanta.
Jag har läst det mesta som gått att komma över om Jonathan Alfvén & Co och kan för mitt liv inte förstå hur de resonerat kring nyttan med att sänka en halvdassig komiker för dennes smaklösa kulturprodukter. Hur den starka viljan att förgöra Anton Magnussons kommer in i bilden är för mig fortfarande en gåta. Det känns som att det ligger en personlig vendetta någon stans bak i kulisserna och att Jonatan Alfvéns största drivkraft nu är att flexa sina frikyrkobiceps. Även om många som lever, växer upp och frodas inom väckelserörelser har en tendens att vara lite sena på bollen och dåliga på att hålla sig uppdaterade om vad som sker i den sekulära världen, kan det rimligtvis inte vara av ren välvilja han är ute och vevar.
Jonatan om någon borde väl kunna förstå skillnaden mellan rollspel och verklighet i pedofilisammanhang, inte minst med tanke på att han efter ett enda studiebesök på en barnbordell själv började kabla ut en story om sitt eget hjältemod och hur han brukar gå in totalt i rollen som pedofil. Charmigt.
Men det sjukaste är nog ändå att den här Jonatan Alfvén lyckats få så många med på kroken, trots att hans egen ädelmodiga fernissa är minst sagt i tunn och utan att själv få särskilt mycket journalistiskt strålkastarljus på sig... den här gången. Anmärkningsvärt är en underdrift med tanke på att han som drevstartare med en uppdagad bedragarverksamhet i ryggsäcken borde ha fått en jävla Batman-lampa riktad mot sig när han går ut och vädjar till allmänhetens hjälp att sänka en annan offentlig person.
Särskilt när det sedan så snabbt drog in ett högtryck av näthat, näthot och vidrigheter på ett nästan Nordkoreanskt över måltavlan och hans närmast sörjande.
Någonting är ruttet i staten Sverige och man får lust att bussa en hungrig Janne Josefsson på caset eller i alla fall uppmana människor att hia sig lite och ta en extra funderare kring vems kamp man egentligen vill vara med och föra, innan man kastar sig in med ryggmärgen före i ett gatloppet – bara för att det råkar ha dukats upp en dignande triggerordsbuffé.
De senaste dagarna har jag hört säkert ett fyrtiotal olika förståsigpåare i vitt skilda sammanhang prata initierat om att England är livsfarliga när det kommer till fasta situationer. Både kommentatorer, studioexperter, plötsliga VM-superfans och annat random fôlk. Total konsensus råder. Inte så lite lustigt. För det förefaller vara så att oavsett vem som säger det, säger det som att det är deras egen smarta analys-nugget, trots att det är så uppenbart att de hört någon annan högre upp i hackordningen säga det. Det blir lite fars.
Men det har gjort mig nyfiken på vem som egentligen var först på den bollen. Kan det vara så illa att det är Erik Niva? Fan, jag visste det. Det har alla Erik Niva-komponenter. Det måste nästan vara Erik Niva som sladdrat. Det riktigt stinker Erik Niva om det. Den där jämrans Erik Niva...
"Du är fasta situationer, Erik Niva!"
Sådär. Då var det sagt. Vad säger du nu då... Erik Niva!?
