måndag, februari 11, 2019

Måndag

Måndagar är inte mina favoritdagar. Lika ovälkomna som en knivrånare hoppar de på en när man just börjat få smak på livet igen. Skrämmer en till lydnad. Idag var det dessutom grismåndag. Sportlovets första dag och flödet fullkomligt svämmar över av bilder och filmer på vänner, kollegor och annat löst folk som inte kan låta bli att mula en i fejset med innehåll där de aspirerar på att bli årets förälder, i olika alpina vinterlandskap. Själv kör jag på som vanligt. Håller barnen fängslade i en jämngrå göteborgsvardag, kamouflerad med lite kommunala sportlovsaktiviteter. Jag känner mig lite som en ondskefull Fritzl-typ som låter min hemstad agera metafor för den ovanligt rymliga källaren i Österrike. Då blir jag lite tom inombords.

När jag känner mig tom inombords brukar mina tankar ofrivilligt föra in mig på funderingar över allt jag inte har hunnit åstadkomma här i livet. Det är en hel del. Men för att inte deppa ihop över alla tillkortakommanden och en känsla av övermäktiga bragder brukar jag snabbt fokusera på lite lägre hängande frukter. Ett typiskt exempel är bilder av män som håller i fisk. En sådan har jag inte på mig själv men det känns som att det finns inom rimligt räckhåll. Då blir jag lite glad igen.

Fisknisse.

En man som med mallig blick står och håller i en stor stor fisk. Det är ett lika obegripligt som roligt fenomen tycker jag. Man vill imponera utan att öppet skryta. En balansakt som är dömd att misslyckas. Det måste finnas ungefär fem miljarder sådana där trofébilder där känslan hos mottagaren blir den exakt motsatta. Ändå verkar det i vissa socialgrupper vara ett obligatorisk val av profilbild. Det finns något lockande i den paradoxen. Sedan hör till saken att jag aldrig riktigt har förstått vad det är man vill kommunicera. Typ, kolla vilken stor lax jag har fångat helt själv! Eller, kolla vilken stor kuk jag har! (?)

Själv har jag tyvärr inte ens varit i närheten av att få till en sådan där klassisk hålla-i-fisken-bild ännu. Det närmsta skulle troligen vara när jag varit och handlat torskrygg på fiskbilen. Men det skulle inte vara riktigt samma grej att stå och hålla upp ett kilo nyköpt fiskfilé framför kameran. Däremot så känns det uppnåeligt om jag verkligen skulle vilja. Nu har jag förvisso aldrig haft någon större drift att skaffa mig en sådan annat än rent teoretiskt, men om jag hade haft det hade jag velat ha exakt en sådan som ovan.

4 kommentarer:

emster sa...

glöm inte att det är vänliga veckan. cheriooooo!

mikebike sa...

Emster: exakt vad menar du med det emma? :)

DDT sa...

Jag brukar trösta mig med riktigt horribel design. Inte av dyra saker, utan mer de där små fula grejerna man hittar på Rusta, Jula eller i ett dammigt hörn i matbutiken. Tanken att någon har valt att göra ett randigt cigarettpaketsfodral i gul och rosa polyester, tittat på sin skapelse och tänkt "det här duger" gör mig lite lättare om hjärtat.
Man får göra vad man kan för att överleva februari.

Anonym sa...

Du får bonda upp med några media-skägg som åker upp till en avlägsen norsk laxälv, gärna med helikopter, bor i hytte, har skitdyra flugfiskespön, egenknutna flugor och dyr maltwhisky med sig. Tälja till några träkukar, grilla nåt exotiskt, umgås intimt med mygg och sen posta fina bilder på fejan och några fesk-forum. En vecka för själen, mannen, myten, absorbera den härskna get-lukten av otvättade kamrater. Mvh/Exilväschötten