Ted Gärdestad

Vi kör ju på med vårt årliga filmprojekt hemma. Målet är att vi ska ha sett 80 filmer vid årets slut och vi är på god väg. Regeln är att både jag och min fru Josefine ska ha sett dem för att de ska räknas. Tidigare i år var hon och såg Ted - För kärlekens skull. Så häromkvällen när hon var ute såg jag att den låg på C More och tänkte att det kunde vara en enkel prick att bocka av på listan.

Ted Gärdestad. Hyllad som underbarn och en tour de force av trallvänliga mellanmjölksmelodier. Flickidolen med de fula tröjorna. Jag minns att jag inte fick ihop ekvationen när jag i mina egna tonår hittade nån gammal Allers eller nåt på mormors vind och såg att de i anslutning till intervjun, där reportern bekräftade hur hett villebråd Ted var bland de unga damerna, även lagt ut mönstret till en av de där vederstyggliga tröjorna. Ifall någon snäll mamma mot alla odds skulle få lust att sticka en själv i syfte att ge sin son en liten knuff i utvecklingen från kärlekskrank gröngöling till rutinerad kvinnotjusare. Förstod såklart att det hade med hans fame att göra men minns ändå att jag tyckte att världen var så himla orättvis. För om en kille med särskolefrisyr och kristna outfits lyckas attrahera 99% av det motsatta könet i Sverige, medan en kille med skev ishockeyfrisyr och somalisk jeansjacka knappt förmår attrahera en ynka promille av Kungälvs kvinns. Då finns det ingen gud. 

Jag ifrågasätter verkligen inte Teds musikaliska värv. Han kunde sin skit. Möjligen kan man notera att Oh, vilken härlig dag såhär ett #meetoo senare kanske inte längre skulle beskrivas som en ljuvlig bit om att iaktta sin älskade i smyg. Utan snarare som en låt om en jävligt läbbig fluktare. Ett litet as som trånsjukt smyger runt på knä och gömmersig  i vassen för att glo på en tjej som tänkt bada naken i sin ensamhet. Att han sitter där och trycker i sin upphetsning men blir påkommen av tjejen i fråga som givetvis känner obehag och reagerar genom att skyla sig. Kanske skriker hon till. Så det lilla svinet flyr därifrån, men försvarar ändå sitt beteende med att hon nog ändå njöt av uppmärksamheten. Ohhh-o-oh, vilken härlig dag liksom. Creepy.

Visste faktiskt inte så mycket om Ted fram tills dess att filmen hade premiär och det blev lite debacle kring hur han framställdes. Många hävdar att filmen är en skönmålning medan hans barn och några av de närmsta sörjande tyckte tvärtom. Att han led av förmodad schizofreni hade jag hört. Att han lämnade allt och anslöt till Bhagwanrörelsen i självaste Oregon där han blev en fullblown Sannyasin i flera år var nog det jag tyckte var allra mest spännande med honom när jag själv växte upp. Minns också att jag tyckte det var jättehemskt att han begick självmord. I övrigt har jag alltid tänkt att han var en riktig urmes. Inte att han höll Björn Borg-standard både på och utanför tennisplanen eller att han lyckades dra på sig ett florerande rykte om att ha kramat av skotten i Palme.

Jag tyckte ändå att filmen som har kritiserats lite för att skapa ett aningen glättigt porträtt av en godhjärtad och passionerad person, även lyckades förmedla hans mindre charmiga karaktärsdrag. Jag fick i alla fall mig till livs bilden av en ganska arrogant, egenkär och uppblåst person och i vissa fall en ganska iskall narcissist. Inte direkt Årets pappa-material heller. Men det beror säkert mycket på välcastade Adam Pålssons signum – kristet mekaniskt leende med genuint hjärntvättad blick. Den person som kanske skönmålades mest var nog hans bror och textförfattaren Kennet, men det kan han väl för fan få ha. Efter att ha levt sitt livs bästa dagar i skuggan av sin bror.

Betyg: Treplus.