Men avgå då nån gång för fan...

Idag åker skandalsossen Juholt och hans jävla mustasch förhoppningsvis ut med röven före. En gång för alla. Han kan kalla det vad fan han vill, men det är knappast av fri vilja han kommer att annonsera sin avgång kl 15.

Jag är så trött på dokusåpan Juholt att jag troligen kommer börja lipa om han biter sig kvar en vecka till. Jag orkar inte se honom stå och gaffla på i delirium mer nu. Ska bli så jävla skönt att få glömma honom. Ända till sommarens barturne.

Och om någon enda liten jävla journalist någonsin plockar upp den gamla tobleroneaffären efter det här så kommer jag att personligen känna mig tvungen att viga mitt liv till att straffa personen i fråga. Inget kommer historiskt kunna mäta sig med den revy av gyckelspel som pågått i det gamla arbetarpartiet på sistone. Att ens jämföra förtroendebristen mellan Sahlin och Juholt är ett dåligt skämt.

Kulbo.

Phone 5

Min gamla kollega R tipsade mig igår om en recension på Hilfe Magazine. Jag fullkomligt älskar hur den börjar bra och sedan bara lyfter. Kan vara den roligaste recension av en teknikpyl jag någonsin läst.

Läs själva!

Bajsluktsmartyren

Igår var jag med om något oangenämt på min arbetsplats. Strax innan jag skulle till att gå för dagen tänkte jag passa på att kissa så att jag inte skulle behöva utsättas för den enorma påfrestning det är att åka spårvagn och vara pissnödig samtidigt. Givetvis var alla toaletter upptagna så jag tänkte att jag kollar om jag mot förmodan hade fått nåt göttigt i mitt postfack. Det hade jag såklart inte, men plötsligt blev en toa ledig och det blev min tur. Föregående besökare kom visslande ut från den lilla kakelcellen. Uppenbart lätt till sinnet. Det bådade inte gott. Men jag var tvungen att gå.

Precis som jag anade slog bajslukten emot mig när jag klev in. Den var brutal. Tung som bly. Som en lagrad Munster. Arrrghhh... det är nåt visst med det ändå. Att stiga in i en liten kapsel med toxiska halter koncentrerat fekaliesyre. Man känner sig med ens smutsig och förnedrad. För att inte tala om trött. Det är verkligen otroligt energidränerande att kliva in i en varmt moln av någon annans klibbiga bajslukt. Men det var inte det värsta.

Utanför hörde jag hur kön började byggas på. Jag stelnade. Jag insåg med ens att jag skulle få skulden. Om inte... Nä, den skulle inte gå att vänta ut. En luktmatta framställd i byråarbetartarmar, med hård stress och ett nästintill barockt överkonsumerande av kaffepods som främsta ingredienser, håller i sig en halv arbetsdag. Minst. Att försöka dodgea kön genom att sitta och trycka knäpptyst därinne skulle heller aldrig fungera i rusningstid. Förr eller senare skulle någon i kön lacka ur och undra vem som flyttat in. Börja knacka och leva jävel. Det skulle bli en kamp mot klockan med sämre odds än en Jokerrad. All uppmärksamhet skulle riktas mot den skygge stackare som klev ut – och en sådan walk of shame hade jag inte lust med. De två mest självklara alternativen var att antingen ta livet av sig på något fiffigt sätt, eller bita ihop, spela oberörd och lämna över skammens stafettpinne till nästa person. Riskabelt men hyfsat skamsanerande. Såvida personen i fråga inte råkade vara en så kallad "spindel i nätet" med omfattande spridningsförmåga. Då skulle man bli märkt för livet.

Personen före mig måste ha hört att någon väntade och valde att satsa på stafettmetoden vilket i det fallet visade sig vara ett genidrag. Personen vet att jag vet, och jag vet att personen vet att jag vet. Och där dör det. Skadezonen begränsades med andra ord till en kollega. Bara att gratulera. Men skulle jag ha samma tur? Förmodligen inte.

Sedan hände något som satte hela systemet ur spel. Så jävla typiskt mig. Min panikreflex handlade på volly. Utan att tänka på konsekvenserna greppade jag lukta-gott-sprejen och körde några massiva pumpningar. Det lät utav bara helvete. *Psssscchhhhtttt... psssscchhhhtttt.* Bra jobbat Mikael, istället för att lämna över problemet till nästa person nu hade precis alla i kön hört att personen på mittentoan försökte sig på ett halvtaskigt odörkamouflage. Jag hade alltså friat alla, både föregående och efterföljande besökare, från skuld och vidare spekulationer. Jag hade målat in mig själv i ett hörn. Helvetes jävlar också. Det skulle inte längre råda något tvivel vem som bar skulden. Trots att det faktiskt inte var jag. Jag förbannade mitt avtryckarglada pekfinger som just hade gjort mig till en bajsluktsmartyr.

Men på något outgrundligt sätt hade kön lyckats krympa till en endaste person och plötsligt var jag tillbaka på samma spelplan som personen före mig var med mig. Och till råga på allt så var personen som stod på tur en för mig helt okänd varelse. Phew!!

Undrar just när bakslaget kommer. För med min dåliga karma lär det inte bli nådigt.

Hallå där...

Hej hej.

Stefan Mikaelsson
Orförande Sametinget, proffsrasare.

Född:
1957

Civilstatus:
Singel och renägare.

Intressen:
Samernas rättigheter nedanför odlingsgränsen och lappmarksgränsen, samt att rasa lite när tillfälle ges.

Gillar:
Surfa internet och renskav tillagad över öppen eld.

Gillar inte:
Skämt på andras bekostnad (såvida det inte rör sig om negrer).

Tv-program:
Oddasat och Mika. Absolut inte "Sveriges Mästerkock". 

Favoritplagg:
Vadmalsblus, cool shades och kukring.

När rasande samer rasar...

Och äntligen så har det vankats lite vanligt hederligt rasande igen. Inte vilket rasande som helst heller. Nä, vi snackar förstklassigt minoritetsrasande. Det är crème de la crème i rassammanhang skulle man kunna säga. Den här gången var det samerna som stod för fiolerna. Bättre rasande blir det knappast än när rasande samer rasar. 100% kvalitetsras. Aj facking lavvit.

Det hela började med att odygdspåsen Per Morberg, i form av mästerkocksdomare, fyrade av ett litet ordstäv i tv-rutan i måndags. ”Då var det slutvisslat sa lappen och skär av sig överläppen”, sa han. Men det skulle han inte ha gjort. För lappskämt är inget som vanligen faller sametinget på läppen. Inte heller denna gång. Och samevreden lät knappast vänta på sig.

Fram trädde ordförande Stefan Mikaelsson, en surmulen same-gubbe som minsann vet vad som är kul och inte, och han förklarade ett och annat om hur otroligt kränkande ordstävet var. Egentligen inte så mycket för att det råkade vara samer som var föremål för kvällens okvädning. Utan dels för att han ansåg att det var allmänt risig kvalité på skämter, och för att det gjordes på någon annans bekostnad. Förvisso var det ingen som personligen pekades ut som idkare av självskadebeteende, men det spelar ingen roll. Överst på sametingets agenda ligger tydligen ämnet "dåliga skämt på andras (inte nödvändigtvis samers) bekostnad".

Hello, my name is Steffe. I have a bird.

Men lite surt kunde Stefan Mikaelsson ändå erkänna att han tyckte det var att behöva höra det gamla tillmälet lapp på bästa sändningstid. Han menar att det är förlegat av galakanalen TV4 att sprida ett skämt om en minoritet inför miljonpublik:
– Vi har ju till och med kommit dit att vi inte säger neger längre.

Ja hör och häpna. Så långt har det alltså gått, att vi till och med har slutat säga neger i tv. Inte ens de allra lägst stående hånas längre. Men att samerna som har ett ting och allt och som faktiskt bor i de nordiska länderna, blir häcklade på det här viset är ju bara för räligt. Hade negerskämten fortfarande haglat hade lappskämten inte varit alls lika provocerande. Men när man till och med visar de där negrerna mer respekt än samer då har det gått långt. Då börjar det knarra i sametingets bänkar. Så börjar det rasas. Det är det bästa.

"En go gäng" #15

Lika som photoshopbär

Shape up

Har börjat med Shape Up. Kort sammanfattat är det en kaloriräknare. Ja, jag inser att det är lite väl mycket plattitydvarning att börja med sådan aktivitet i direkt anslutning till årsskiftet. Men jag bara måste. Läget är kritiskt (vilket bara det är en plattityd i sig).

I alla fall så har jag laddat ner en app och allt och måste säga att det funkar rätt bra. Av sju dagar så höll jag målet med god mariginal hela fem. Måste erkänna att jag är imponerad av mig själv. Jag är inte typen som pallar sådana grejer egentligen. Jag gillar kalorier alldeles för mycket. Jag är en kalorikille. Varenda gång jag tagit mig an ett liknande projekt har det slutat med att jag drömt sexiga feberdrömmar om chips och pizza. Det är inte sunt. Därför har jag såklart alla odds emot mig. Men det skiter jag i. Jag kan inte blunda för att jag nu har en 35-årings ämnesomsättning och utan vidare skulle kunna bli så där hängfet. Jag måste helt enkelt späka mig lite för att lära mig respektera de där stackars kalorierna och värdera dem med samma kilopris som saffran.

Nu börjar min resa mot att känna mig bekväm i mina kläder igen. Och utan en kudde över magen när jag tittar på tv. Som det är nu vill jag fan bara ha långkallingar och en pösig t-shirt på mig från att jag lämnat offentlig miljö. En slags håglöshetens skrud. Tänker mig att det är exakt så jag skulle gå klädd på heltid om jag var ett socialfall.

Följ med på min viktresa.
Startvikt: 89 kg.
Vecka 1: Minus 1 kg. Win!
Vecka 2: Under construction...

Hej 2012!

I år ska bli ett bra år. Det ska det va? Bra!

Då kör vi.

Om julstaden Göteborg var en musikvideo

"En go (jule)gäng" #14

Folk som hostar internet.

Den här hälsningen fick min kollega Albin skickat till sig från sitt webbhotell Binero. Det är alltså 100% äkta. Jag är övertygad om att det finns så mycket sjukt bakom tillkomsten av den här gruppbilden. Av alla sätt att bli förnedrad inför jullovet...

God jul.

Det lackar mot u-stad

Har ni sett julstaden Göteborg i all sin prakt?

Jag måste tillstå att jag verkligen älskar jobbet kommungänget gör kring jul, för att mysa till det här i staden. Hur de gräver djupt i sina budgetfickor för att till vilket pris som helst ge oss medborgare grannt pyntade miljöer och ingjuta en härlig julstämning i oss. Få oss att känna glädje och värme i den mörkaste och gråaste av alla tider på året. För er som har oturen att bo i en annan stad är det förs säkert avundsjuka tankar till en sprakande vackert dekorerad småstad i sann Hallmarkproduktionsanda. Eller kanske mer överdådigt och storvulet som Rockerfeller Center. Men det är fel.

Av någon anledning är julstaden Göteborg ungefär lika mysig som jag föreställer mig att ett Uzbekiskt limboffarkvarter är dagen efter tjugondag Knut.

Låt oss ta Bältesspännarparken som exempel. Göteborgs absoluta centrum. Det är där man kan se fördelen med vår höga kommunalskatt. Det är där man lagt ner själ och hjärta för att skapa en stämningsfull mötesplats för alla. Det är där människor på tillfälligt besök i staden kan ta del av göteborgarnas härliga gemenskap, bli en del av den och ta med sig den varma bjussiga känslan hem. Det gôttaste!

Tack vare en sylvass fotoinsats av min gamle vapendragare Mats kan jag här bjuda på ett litet skrytreportage i bilder. För att ni ska veta vad ni går miste om...

Lunchtid: Anlagd isbana i fontänen (en klassiker) med tillhörande vedgrill för den som råkat ta med egen korv eller bara vill värma händerna ett slag. Allt är omgiven av ett trivsamt juldekorerat kravallstaket. Precis som på Rockerfeller Center minus precis ALLTING.

"God is in the details".  I Göteborg tummar man aldrig på ambitionsnivån utan bryr sig in i minsta detalj för att skapa äkta julemys.

Ett underhållningscenter; komplett med soundsystem, ljus, festivalmattor, scen(?) ...och ett bås för tanten som har hand om tombolan.

I området finns granar uppställda lite här och var för att förstärka känslan av att man är ute i skogen. Därtill en en smäcker papperskorgsramp. Men vad i... ahh, nu fattar jag... Det är ju ändå bara jul så kort tid. Onödigt att frakta bort kontan, byggkärran och de snygga lastpallarna."Vi ställer dem här, det blir bra!".

Och det annars så tråkiga toaletthuset kläs i textilier. Fleecetyg och spännband FTW.

En miniatyrstad i plywood + random lastpall... nice!

...men mitt i all gemytlighet är det viktigt att sända en tanke till de som inte har det lika bra. Här uppmärksammar och hedrar vi dem med ett pampigt uteliggarljus. Canvasen som vi har använt i tio års tid får duga ett år till. Och ett till. Och ett till...

Det fantastiska är att det här obeståndet är helt normalt för oss. Vi har vant in oss. Det har blivit en del av vår vardag och vi ser inte ens hur jävla pissfult allt är. Samtidigt, hade vi rest utomlands och mötts av samma eländiga set up någon annanstans. Då hade vi jämrat oss och medlidsamt tyckt synd om de stackars toppridna invånarna som tvingas insupa julmisären i en slags socialrealistisk Orka Orka-miljö. Så jävla arrogant och naivt på samma gång. Vi går liksom runt och tror att vi har det såhär:

Visst, det är en kuliss, men det är i alla fall en sinnessjukt mycket mer trivsam kuliss är Göteborgs årliga utsmyckning. Eller?

Ett julkort från mig till er

Dan före dopparedan. Sista dagen på jobbet för i år. (Win!) Och jag hör ledigheten mullra långt inom mig. Känner mig på lagom puttrigt humör och vill passa på att önska eder alla en fröjdefull jul. Och så tänkte jag bjuda er på en julupplevelse som jag blev varse tidigare i veckan (tack Jens), som jag har suttit och tjuvhållit på tills idag. Det är utan att överdriva det bästa internet har kommit upp med på länge.

Så får jag be om framåtlutat läge. På med ljudet. Njut.

www.warmandfuzzyfeeling.com

GOD GOD JUL!

Birror

Hoho, här kommer jultomten lite för tidigt med ett rykande färskt tips på en flång ny temablogg: http://birror.tumblr.com/

King of Khaki är död

 

Skål!

Man kan säga mycket elakt om Nordkoreas avlidne ledare. En brysk liten dvärg med hårda nypor och stort ego som styrde sitt land helt efter eget tycke och smak. I en slags oskön konfuciansk-kommunistisk anda. Man kan håna hans död och fnissa åt hans tjocka sura son. Men innan man gör det kan man tänka på att det råkar vara en kille som just ärvt sin fars stora röda avfyrningsknapp till landets nationalskatt. Det maffiga set atomfyrverkerier som Kimpa notoriskt prioriterat före sitt folks välmående och överlevnad.

I alla fall. Det är också en förlust. Han var intresserad av grejer. Det finns en hel bildblogg ägnat till honom på temat "Looking at things" (ja jag vet att alla har sett den, men den är så jävla rolig). Jag har tidigare tjatat om hans pionjäranda och hans otroliga fäbless för jordens dämpade färgskala. Men det tål att sägas igen. Kim Jong Il var mannen som ultrakonsekvent klädde sig i lågdetaljerade och alltid sexigt representabla plagg av såväl uniformsmodell som mer casualwear. Enkelheten var hans vägvisare och signum. Utan honom hade hela världen varit ett förbannat multicolourparty. Och så kan vi ju inte ha det.  Kimpa må ha varit en liten jävla idiot på jorden, men han hade ett hjärta av khaki och därtill en sylvass känsla för stil. Banne mig.

Beige matchas med beige på ett jättelevande sätt. Snyggt.

Försök komma undan med den här looken om ni kan.

Vännen och kollegan Kimpa, drar en kul vits på en hinkfabrik.

Kvinnokarlen Kim Jong Il (som de älskade hans gulliga små fossingar).

Finn ett fel: Den vidrigt gröna gurkhögen, som den sticker i ögonen på en stilfascist.

Ingen annan kan matcha beige med beige som Kim gjorde. Ingen annan har sluppit så mycket stryk för sin dunjacka som Kim. Men framför allt har ingen annan landsfader någonsin setts gå runt i en mysdress (som för det otränade öga skulle kunna misstas för senilpatientklädsel) med så otroligt bibehållen pondus. DET kan ingen ta ifrån honom. Ingen.

Extremsorg som matematisk formel

Olof Palmes död x 1.000.000.000.000.000.000.000 =



Det blir fan inte mer äkta än så här.

"En go gäng" #13

 

Killar som gillar lack, läder och gud.

Nä, nu får det fan bli ändring

Jag har bloggat helt värdelöst på sistone. Fast jag har fått tillbaka lusten. Nu får det fanimig bli andra bullar här. Känns som att halva min läsekrets har försvunnit. Inte så konstigt. Men nu vill jag komma igång igen. Tack alla trogna för att ni aldrig sviker.

Det var bara det.

"En go gäng" #12

Grävlingar kan också vara en go gäng.

Håll i hatten – nu blir det åka av

Kom just på att jag såg ett alldeles fantastiskt resereportage i fyran förrförra helgen. Jag tänkte att det här ska jag blogga men glömde bort det igen. Det var Pernilla Wahlgren som hade lånat TV4:s plånka och tagit med sig två av sina allra bästa tantvänner till Rom för att spela in ett avsnitt i den matnyttiga reseserien "Min Stad". Episkt.

Att Pernilla Wahlgren är ett jävla under till resereporter skulle en person med avlägsnad hjärnstam kunna räkna ut. Det intressanta är väl snarare vem den programansvarige på TV4 är. En person som visar så in i helvete bedövad omdömesförmåga borde inte få vistats lös bland folk. Jag känner hur klumpen i magen växer när jag tänker på vad om hade kunnat hända om samma person satt och rattade en Ringhalsreaktor, eller ansvarade för något annat där saker kan gå fel på riktigt. Årets clown liksom. Men ändå. Det är stor humor. Imbecill-tv som får TV6 reptilhjärnekoncept att kännas framkreat av Newton, Nobel och Marie Curie. Eller var det kanske meningen? Som en kaxig uppvisning för att framställa Alan Greenspans, Larry Summers och de andra Wall Street-grabbarnas pengabränning att framstå amatörmässig.

Jag har svårt att göra deras "reportage" rättvisa i ord känner jag, så här kommer en bild och en länk till klippet (försök hålla ut det är verligen värt det).

 

"Det italienska modet är verkligen fantastiskt, eller hur"

För att sammanfatta innehållet så består det till 98,8% av lösryckta klipp där tre medelålders kvinnor, i mestadels halvbild, går loss shoppingwise, sminkar sig på hotellrummet, oprovocerat och reflexmässigt utstöter italienska enordsfraser, dricker Prosecco, samt tjoar och tjimmar sådär härligt forcerat som nästan bara Pernilla Wahlgren kan. Samt lite Medelhavstechno till det. Fräscht.

De sista 1,2% spenderas (troligen under rent tvång) på att skildra Rom ur en mer klassisk turistvinkel. Det är såklart inget kul jobb men någon måste ju göra det, och i det här fallet föll lotten på Pernilla Wahlgren, som skötte jobbet med bravur. Fullkomligt lysande fingerspitzengefül visar hon det enligt sin mening bästa med Rom. De där speciella tipsen som man bara kommer åt genom att bo i staden. Lonely Planet måste bara ha ringt brallorna av sig för att headhunta henne. En mer djuplodande och effektiv cityguide får man fan leta efter. Det skulle möjligtvis vara hennes morsa då som skulle kunna slå henne på fingrarna med någon slags presenil edition till Romskildring.

Men jag ska inte bara såga. Pernillas Rom-guide innehöll faktiskt även tvättäkta reseinslag enligt följande:

Urban exploration
Några slumpmässiga miljöbilder samt en ensekundsscen där Pernilla Wahlgren i farten utbrister: "Vad fint det här", samt pekar på... ehh... något. 

Lifestyle
En scen där gänget stannar till utanför en ospec. pizzeria och går hands on: "Det här älskar jag med italien, att man bara kan gå in så här på ett pizzaställe och bara ta en pizzaslice i handen. Fort och supergott". Scenen avslutas med ett blixtsnabbt skott inifrån pizzerian samt mtv-klipp till när de kommer ut igen.

Spännande kuriosa
Pernilla Wahlgren tar oss med till sitt absoluta smultronställe; Fontana di Trevi, där hon berättar att det är fontänen där Anita Ekberg spelade in badscenen i La Dolce Vita.

Sevärdheter:
Två snabba stockbilder på Colosseum i sluttexterna.

Gött jobbat! TV4 vet verkligen hur man förvandlar sina reklamköpares pengar till guld.

A brilliant mind

Sitter hemma i långkalsongerna och känner mig på allmänt bra humör. Dels för att jag redan vid 12-snåret gjort alla förberedelser och ställde in ett långkok på högrev i ugnen, vilket innebär sju timmars väntan, där en merpart av tiden förhoppningsvis kan ägnas åt hopp och lek.

Men även för att vi (jag och Josefine) just inmundigat en separat gemensam lunch. Hon åt keso med päron och kanel. Jag åt min senaste uppfinning tunnbrödswrap med stekt falukorv. J tyckte att det såg ut att vara en ledsam ursäkt till lunch medan jag tvärtom uppskattade enkelheten. Så är det ganska ofta. Där hon ser misär ser jag möjligheter. Falukorv är för övrigt en jävligt underskattad del av den svenska matkulturen. Behöver jag påminna er om att det finns kändisar i det här landet som pundat falukorv? Jag började i alla fall fantisera om öppna ett eget lunchställe där falukorv och tunnbröd står på menyn varje dag. Det skulle vara basen och utifrån det skulle jag experimentera med smaken. Falukorv på 1000 nya sätt. Ge folket en falukorvsupplevelse de sent ska glömma. Klassiska röror, kreativa inlindningar eller varför inte umami-falukorv. Dessutom stans billigaste lunch. 29 kr wrappen. Bara en sån sak.

Jag tänker på min målgrupp. Reklambyråsvin och andra petiga mediaas som liknöjt har vant sig vid och accepterat hundratjugokronors-luncher. Vi snackar människor som är så blasé att de inte ens fattar hur sinnessjukt det är att gå och betala 90 spänn för en ful-thai exklusive dryck. I Frankrike hade man stängt av flygplatser och satt eld på en miljon bildäck för bra mycket mindre än så. Här orkar man på sin höjd stå och knorra lite över en dubbel macchiato. Jag har lagt örat mot asfalten och hör hur det pyser av vrede i medelklassleden. Vi är fed up men orkar inte göra ett skit åt det om det inte finns en tydlig bonus att kamma hem. Vilket det råkar göra.

Och det är här jag kommer indundrande som en jävla husvagnskaravan med min falukorvs-lunch-revolution. Hallå där din lilla byråmänniska. Är du för fin för att äta falukorv? well, det ligger typ sex iPads om året i det för dig om du hoppar på min lunchdeal. Eller ett knippe New York-resor. Blev det tydligt nog nu?

Upprop! Vilka är på?