måndag, september 14, 2009

Tv4, nu räcker det!

Igår vankades det myskväll i soffan. Det skulle tittas på tv. Valet stod mellan svt:s "Mannen under trappan" och fyrans "Kommisarien och havet". Jag kände hur det sög i krimtarmen så jag röstade utan att veta vad fan jag höll på med, på den sistnämnda. J bestred men jag tjatade och sa att vi kunde titta en kvart och byta lagom till Mannen under trappan började om det inte föll oss på läppen.

Sagt och gjort. Vi zappar över till fyran, tittar lite halvpassivt och det dröjer inte många minuter innan mitt huvud formligen håller på att sprängas. Det är något som är fel. 90% av alla skådisar lider av samma läppsjuka som han den gamle senildementa plikttysken, som de tvingades dras med i en hög Beckfilmer. Jag skärper uppmärksamheten och... vad ända in i helvete... det är ju dubbat. Dåligt dubbat. Det låter som att enda anledningen till att de som läst in replikerna på svenska gjort det för att det ingår i någon obskyr form av samhällstjänst. Österåker och Hinseberg productions.


Jag knappar in fyrans webbadress och läser följande:

De svenska rollerna är från början inspelade på svenska och dubbade till tyska för den tyska publiken. De tyska rollerna är i den version som visas i TV4 dubbade till svenska för TV4:s tittare.

Alltså ärligt talat. Tv4. Kan vi inte bara enas om att ni ger fan i det här med dramaproduktioner. Ni har försökt förut med fiaskoutfall (för att använda en grovt censurerad term). Jag pratar om den visuella skitpajen "Medicinmannen" och det där riktigt äckliga Guillou-Mankell-missfostret Talisman. Och nu har ni gjort det igen. Jag måste erkänna att trailern lurade mig. Vilken rolluppsättning. Jonas Karlsson är en av landets mest briljanta skådespelare. Han har aldrig misslyckats med en roll, men jag ger mig fan på att det skulle krypa i kroppen på mig om jag tillät mina ögon att bevittna hur hans talang smetas ut i den här oheliga vänskapsproduktionen med Tyskland. Landet som helt saknar stil och finess när det kommer till tv-kvalité. Landet där dubbning är så standardiserat att man till och med dubbar sina inrikesproduktioner, bara för att få den rätta "känslan". Ärligt talat. Har man inte råd att producera en dramaserie utan att tigga tysken om lite guld så borde man låta bli.

Nä fy fan säger jag. Jag tänker rösta på det parti som lovar att införa rigorösa sanktioner mot Tv4:s frihet att producera något som kräver skådespelarinsatser och regi. De borde hålla sig till sina glättiga insamlingsgalor med Bengt "stämbandstourettes" Magnusson och Agneta "jag drömmer om pilgrimsligg med Paulo Coelho" Sjödin. Och fortsätta med sina lättsamma underhållningsformat. Såna där de tar sig an koppleriuppdrag åt någon bonnläpp och skriver kontrakt i blod med den stackars saten och återvinner resterna till dansare, idol, körledare, djungelinvånare, och gäst på ett paradishotell från helvetet. Thats it. No more, no less.

Varför envisas med att förstöra fyra söndagskvällar i rad för alla soffsvenssons, som sitter där lydigt och suktar efter något lättsmält att dämpa söndagsångesten med. det borde vara olagligt. Helt ärligt. Varför inte nöja sig med att skrapa ihop deg och försöka göra ett avsnitt och göra det jävligt bra? Det är för mig helt obegripligt. Det hade varit helt ok att fylla de tomma tablåtimmarna med en läcker svartruta... eller till och med låta Bingo Rimer sätta ihop ett semiporrigt bildspel med Patrick Ekvall eller något annat Tv4-as och låta det stå och loopa. Men fan inte fyra dubbade söndagkvällar. Det är fel överallt.

söndag, september 13, 2009

Träningschmerz!

Fy fan säger jag. För träningsvärk. Jag hatar träningsvärk. Fick ta vagnen i förmiddags och åka till apoteket för att bärga hem lite treo (citrus).

Träningsvärk? Tänker ni. Ja, träningsvärk, säger jag. Jag har hållit det hemligt i tre veckor nu. Men jag har börjat träna. Igen. I år bröt jag min årliga tradition med efter-semestern-invägning. Jag ville inte veta. Istället bestämde jag mig för att bara bita ihop och gå till gymmet och inte ens titta åt vågen förrän jag var säker på att slippa lägga en toppnotering till bokföringen. Det höll ungefär (exakt) till efter första passset, när jag ställde mig fet och utled på vågen i alla fall. Och mycket riktigt, det var ingen glad syn. Jag tänker inte ens bjuda på siffrorna den här gången men jag kan säga så mycket att jag har aldrig vägt så mycket tidigare. Ett rekord jag gärna hade varit utan. Till min stora glädje har jag i alla fall inte passserat 90 än och det var väl en jävla tur. I så fall hade jag nog plockat fram bössan, så att säga. Men jag har satt upp en motivationsbild på kylskåpet, så att jag varje morgon ska påminnas om hur jag ser ut när jag sitter och bloggar. Det funkar rätt bra:

Jag slutade ju träna efter en rad olyckliga incidenter före sommaren. Det började med att jag vid ett tillfälle glömde handduken och fick hopptorka mig själv i duschrummet och komplettera med ett par kalsonger och ett par strumpor. Därefter glömde jag även schampo vid ett antal tillfällen i rad, vilket jag fixade genom att hämta en näve flytande tvål på toaletten. En nödtorftig men likväl fungerande lösning. Sista gången gick det dock snett.

Två killar stod i duschen. De var kompisar och samtalade som kompisar gör. Scenen avbryts plötsligt av att en kille (jag) försiktigt smyger in, med en hadduk runt midjan och en kupad hand fylld med en spermaliknande konsistens. De betraktar (råglor på) idioten som hastigt sätter igång duschen, avger ett frustande läte av köldchocken från det kalla vattnet, och börjar smeta ut det helt lödderfria vita kletet i sitt hår och på sin bleka lekamen. De blir alldeles tysta. En väldigt konstig stämning uppstår och de båda vännerna himlar med ögonen mot varandra. Sedan avviker de hastigt ur duschrummet. Kvar står idioten i sin egen skam och resterna av bakteriedödande tvål. Han skulle inte återvända till motionsanläggningen igen. Förrän efter sommaren, när han åter sett resultatet av den fysiska destruktionen i vitögat.

Nu är jag tillbaka på gymmet. Beslutsam och helt utan falska förhoppningar att det här kommer gå fort. Det får ta sin tid. Nu har jag kört fettförbrännande träning i tre veckor. I fredags började jag använda musklerna. Eller jag ska inte överdriva. Det som anatomiexperter med god fantasi skulle kunna härleda till en blyg form av muskelvävnad, menar jag. Och idag kom straffet.

Det brinner i armarna på mig och jag lider helvetets alla kval. Det är ingen vanlig träningsvärk. Jag får ondare än andra. Tror jag. Och det är synd om mig. Jag har faktiskt sjukskrivit mig för träningsvärk tidigare. I och för sig var det på den tiden när jag jobbade på ett lager och tvingades plocka ett par ton bult om dagen. Jag har god lust att sjukskriva mig imorgon med, men har svårt att motivera det – till och med för mig själv. "Hej, jag kan tyvärr inte komma in till jobbet och knappra på tangentbordet idag, för jag lyfte ett par hantlar i fredags och nu gör det verkligen jätteont." Nä, det skulle inte hålla. Därför blev jag tvungen att åka in akut till apoteket för att få mig en snabb fix.

Självklart har jag J:s fulla stöd. Hon uttryckte i och för sig något om att det är jättecharmigt hur jag bara idag har hunnit beklaga mig fler gånger över värken i mina biceps, än hon har nämnt sina gravidkrämpor under snart nio månader...

Men så är det ingen vanlig träningsvärk heller!

fredag, september 11, 2009

Symbios

J textade mig imorse: "Du fick en tid för klippning halv 11 imorgon. Jag ska dit idag vid kvart i 12".

Underbart. Vi har samma frisör. Nu bokar vi alltså in klipptid gemensamt också. Vad blir nästa steg? Kanske när vi börjar med köpa 2 betala för 1. Eller när vi börjar handla vinterjacka ihop och går på långpromenader i likadana träningsoveraller, med fotriktiga gåskor av samma modell och bär identiska kepsar av det lite sportigare slaget.

torsdag, september 10, 2009

Böghögsförbud

Min kollega Mats publicerade det här brevet på sin blogg redan igår, men jag kan inte låta bli att lägga upp det jag med:



Jag skulle så gärna vilja höra ett sånt samtal. När den rasande rektorn ringer i affekt hem till en elevs föräldrar, för att rapportera att deras barn uppviglat andra elever att bilda en riktig bjässe till böghög.

tisdag, september 08, 2009

Nostalgitripp

Igår på föräldrautbildningen fick vi titta på den mytomspunna "förlossningsfilmen". På VHS. Fatta den tidsresan. VH motherfucking S. Jag trodde aldrig att jag skulle få kolla på film i det formatet igen.

Det var spännande. Högtidligt. Lite som när farsan plockade fram de gamla super8-filmerna när man var mindre. Eller när hela släkten samlades för att titta på bildspel via diaprojektorn. Och så berättade mamma om varje bild. Berättade vad vi såg. "Ja, här sitter vi på gräsmattan", "här fikar vi", "här plockar vi bär" och så vidare. Jag minns att jag älskade att hålla den lilla kontrollen och hur det alltid blev bråk och finsk stämning när jag envisades med att tweaka skärpan i varje bild. Fan jag tyckte det lät så skönt när maskinen jobbade. Suddigare, suddigare, suddigare och så tillbaka. Och så frammatningen. Gärna lite trigger happy (med vilje) så att man blev "tvungen" att backa tillbaka och sedan mata fram igen.

Sedan glömde barnmorskan att spola tillbaka videobandet. Jag undrar om det blir en punkt på nästa internmöte. Eller bara en arg lapp i lunchrummet?

Röka bak i bilen

Häromdagen när jag kom gående på Vallgatan korsade en bil plötsligt vägen precis när jag passerat. Det var en marinblå asful svennebanankombi av något slag och först blev jag lite irriterad för att den bara körde på som en plogbil eller något i den stilen. I baksätet satt en smal, blek och utmärglad man som såg på pricken ut som Richard Lewis (bilden). Ohälsosam på ett avundsvärt sätt. Rutan var nervevad och mannen satt insvept i en ullrock och tittade levnadsmätt på mig medan han njöt i sig en cigg på ett mycket distingerat sätt. Jag tappade hakan. Vilken mäktig kille alltså.

Om man sänker värdet på en splitter ny bil i samma sekund man kör ut från bilhandlaren och vinkar av den tjockbukade smörsnackaren, då dubblar man den insatsen när man tänder första ciggen. Det är ett aktivt val. En sådan respektlös fuck-them-all-attityd att röka i sin bil. Men den här killen nådde nya nivåer för han satt och rökte i någon annans bil dessutom.

Jag ska börja med det från och med nu. Sitta i baksätet och bli omkringkörd som nån jävla lord i min Nissan Almera. Jag ska vägra att sitta fram och kanske ska ta och börja röka också. Sådana där tunna franska cigaretter.

söndag, september 06, 2009

Profylactic intergalactic, intergalactic profylactic

Poff! Sådär ja, söndag kväll. Märkte inte ens att det blev helg och sedan har den till stora delar tillbringats med att gå på profylaxkurs.

Jag måste erkänna att jag hade lite ågren innan kursen. Betala två papp och sedan tillbringa helgen i mysbrallor tillsammans med en grupp andra ängsliga soon-to-be-mommy&daddy-peeps. Ligga i en kurslokal och öva på att andas forcerat medan en powertant, vars vagina fungerat som en pipeline för en räcka barn, håller lov om hur de bara glider ut om man bara andas in genom näsan och ut genom munnen. Så blev det inte alls.

Det enda momentet jag hade lite svårt för var när vi skulle krysta i grupp. Att sitta och vråla som om man satt inne på en monsterförstoppning, tillsammans med en grupp människor vars enda gemensamma nämnare är att man ska bli päron är för jävla udda. Tyckte jag. Men det kan ju vara nåt som bara ligger hos mig. Jag kan vara lite komplex i vissa situationer. Krystövningen tog dock knappt upp fem minuter av två kursdagar.

Faktum är att det var jävligt väl spenderade pengar (och tid). Inga mysbrallor, ingen pipeline-tant, inget crap. Jag tänker inte brodera ut i kursupplägget, men jag kan verkligen rekommendera alla som väntar barn och känner en smula oro inför nedkomsten att gå. Plötsligt känns allt mycket tydligare. Inte koolt. Men lugnare. Den klassiska föräldrautbildningen i MVC-regi känns så jävla mossig så att det är som att ta en tidsmaskin till femtiotalet i jämförelse.

torsdag, september 03, 2009

Förlossningspolo

Jag kom på en kul grej som barnmorskan sa på föräldrautbildningen i måndags. För att illustrera barnets färd från livmodern och ut i kylan gjorde hon en pedagogisk jämförelse:

"Det är som... tänk er att ni ska ta på er en riktigt trång polojumper".

Det blev helt tyst i rummet. Alla vet ju hur jobbigt det är att tränga genom en tajt polokrage. Det är ett jävla helvete. Skönt att verkligen kunna leva sig in. På riktigt. Jag ska komma ihåg det på förlossningen. Då ska ha på mig en polotröja och peppa J.

"Det här går bra älskling, det här klarar du. Titta på mig (pekandes på min hals) jag har ju redan gjort det."

Sedan kommer jag att kunna ansöka om en plats i någon smäcker kastratkör också. Sweet.

tisdag, september 01, 2009

112 - Killer on the loose



När jag och Juniorette kom gående mot på dagis idag såg vi den här bilen parkerad alldeles utanför skolgården. En klassisk rapevan. Självklart vände vi genast om och åkte hem igen. Men som den mycket ansvarsfulla medmänniska jag är, gjorde jag såklart även min medborgerliga plikt och ringde 112 för att rapportera in seriesexualsadistmördarens position.

Självklart finns det en flemariginal på någon procent, där ägaren inte stämmer in på ovan nämnda profil. Där det bara är jävligt dålig smak som ligger bakom valet av fortskaffningsmedel. Men det är ju inte värt att chansa. Eller hur?

Föräldrautbildning

Igår var jag och J på "föräldrautbildning" del ett av fyra. Inte för att vi behöver lära oss så mycket om att vara föräldrar någon av oss. Vi gör ett rätt bra jobb med Juniorette båda två tycker jag. Det är mer förlossningsbiten som hägrar och eftersom vi står inför J:s första så har vi tackat ja till att delta. Och jag måste erkänna att jag, blandat med en stark längtan efter krabaten, även känner mig rätt så byxis – eller skitnervös för att var helt ärlig. Hrrm... livrädd är nog närmast sanningen ändå.

Jag hade väl inte direkt byggt upp några större förväntningar på att detta symposium i landstingets regi, skulle innebära en epokgörande födelse-frenzy för vare sig J eller mig. Det blev det inte heller. Men det var inte heller så illa som jag hade för mig (jag har ju gjort det en gång förut). Det beror nog bland annat på i hur stor grad den som håller i utbildningen förespråkar biologismen som "livsåskådning".

Jag gillar vår barnmorska men jag får inget grepp om henne. Hon är jättetrevlig och lugn men samtidigt lite virrig och flummig (inte på det där hippiesättet). Lite "speciell" är den bästa beskrivning jag kan komma på. Hon betraktar en alltid efter att man sagt något, som om hon analyserar det man säger och gör en liten hemlig minnesanteckning i sitt eget huvud. Och så ler hon. Ett leende som inte röjer vad hon tänker men låter meddela att det händer en hel jävla del där inne och att man själv är huvudpersonen. Jag blir nervös av det. Jag vill ha ett gott betyg, men får för mig att hon tänker ofördelaktiga saker, vilket jag försöker kompensera på diverse taffliga sätt – och så blir det fel. Jag upplever det obekvämt att hon vet så mycket om oss (läs: mig) medan vi (läs: jag) knappt vet ett skit om henne. Jag har pladdrat på som en berusad bingotant så fort jag fått chansen. Det har varit allt från intressen, boende, arbete sjukdomshistorik inom släkten och en komplett redogörelse rörande mina gymvanor. Vid vårt första möte frågade hon med stort intresse ut mig om när jag tränar, var någonstans, hur ofta och vad för slags träning det rör sig om; ner på muskelgruppsnivå. Typ. Och som jag öppnade mig. J tittade på mig som att jag var helt dum i huvudet den gången.

Det enda jag egentligen vet om vår barnmorska är att hon hyser en vild förtjusning för Ken Follets episka mastodontromaner. Dirty. Men jag gillar henne ändå. För jag får vara med. Hon behandlar inte de blivande papporna som "gärningsmän" som bara är i vägen. Ganska skönt med tanke på att mina MVC-upplevelser inför Juniorettes ankomst var något frostigare. Den barnmorskan tilltalade mig knappt under hela tiden och frågade vid ett tillfälle, medan jag satt med i rummet, om jag hade för vana att bruka våld hemma. Lagom förnedrande.

I alla fall började första lektionen igår med lite "mingel". Det gick ut på att vi i den brokiga skara människor som samlats, skulle hitta varsin person bland de andra paren, presentera oss och diskutera våra förväntningar på den stundande förlossningen med. Jag hatar verkligen den formen av påtvingad socialisering och kan helt ärligt inte komma på något mindre avslappnat ämne att diskutera med en okänd person. Men det gick rätt bra. Jag började snacka med en supertatuerad skön lirare som hade en rätt lättsam inställning till det uppstyrda spektaklet.

Sedan var det dags att presentera oss inför hela gruppen och berätta vad vi hade för förväntningar på föräldrautbildningen. Jag hade den stora förmånen att börja. Vilket såklart gick helt åt helvete. Jag berättade vad jag hette och att jag inte visste vad jag hade för förväntningar. Alla tittade på mig som att jag var en stor idiot. Som att jag inte bryr mig ett skit. De kunde ju inte veta att förra gången jag gick på föräldrautbildning så var det ett upplägg anno 1950 som satte hela agendan. Då var män män, kvinnor kvinnor och fikusar krukväxter. Så det var helt sant. Jag visste verkligen inte vad jag skulle kunna förvänta mig den här gången. J fortsatte och rabblade upp en hel rad grejer som jag såklart också vill ha svar på. Jag svalde hårt och hoppades på revansch, men när nästa person dunkade upp en sådan jävla rider med frågor att det svartnade för mina ögon, tänkte jag att jag utan vidare hade betalat fem tusen spänn för att pausa och spola tillbaka. Börja om.

Allt rullade på och det blev ganska bra stämning. Jag tyckte själv att jag plockade upp mitt tappade ansikte rätt bra genom att ställa en rad initierade frågor angående BB-rutiner och platsgaranti. Enda gången det blev en aning finskt var när barnmorskan försvann in i en romantisering kring den härliga "kvinnovärlden" som brukade uppstå på BB, på den gamla goda tiden när papporna inte fick vara kvar med mamman och barnet på sjukhuset. Hon märkte dock att hon var ute på duktigt minerad jämställdhetsmark och gick raskt vidare till en demonstation av själva förloppet. Det är en smått bisarr känsla att sitta en grupp vuxna människor och bevittna en simulerad förlossning med hjälp av sprängskisser på en kvinnas livmoder, ett stycke bäckenmodell och en välanvänd och rånopprig docka som hjälpmedel. Som att det är världens vanligaste sak.

Resten avlöpte dock helt friktionsfritt och jag måste säga att jag efteråt kände mig rätt nöjd med vårt deltagande. Min totalt hjärndöda start till trots.

söndag, augusti 30, 2009

Uppföljning i Mcflurryhärvan

I veckan blev jag ganska oväntat kontaktad av McDonald's kundservice McSvar igen. De ville meddela mig hur det hade gått i McFlurryhärvan. Jag blev rörd och närapå tårögd. Vilken service. Jag fick en stark lust att ta kontakt med Com Hem och riktigt tourettesflippa helt omotiverat på dem. Bara sådär. Detta efter att ha läst om en serie kundtjänstbemötande från helvetet hos Prankmonkey.

----------------------

Hej igen Mikael,

Tänkte att du skulle få ta del av vår uppföljning angående ärendet du skickade till oss.

Förra veckan gick vi ut med information till samtliga restauranger och förtydligade vikten av att alla McFlurry flurras på korrekt sätt, därför tror jag inte att det bör vara något problem framöver. Tack för att du gav oss denna möjlighet. Har du köpt någon McFlurry efter vår senaste kontakt, i sådana fall hur fungerade det?

Som tack för dina synpunkter skickar jag gärna ett par menykort till dig. Om det är ok ber jag dig återkomma med dina adressuppgifter.

Hoppas du får en fortsatt trevlig sommar!

Med vänlig hälsning,
NN, McDonald's Kundservice McSvar

----------------------

Jag har inte svarat ännu. Det känns läskigt av två anledningar. För det första skulle jag verkligen tycka att det kändes obekvämt ifall min "journal" läckte ut i organisationen. Jag är inte riktigt beredd på att få min brevlåda fylld med bajsbrev och annan vrede bara för att få ett knippe gratismenyer. För det andra så inser jag ju att de som vänder burgare och friterar pommes hela dagarna vet exakt vad som gäller när någon gniden fan kommer och beställer foder och vill betala med "menykort". Det är valutan huvudkontoret använder för att blidka gnälliga svin med. De vet såklart att de som betalar på det skamliga sättet har genererat ovett till dem eller någon annan i snabbmatskåren på ett eller annat sätt. Det är på så vis ganska så jävla öronmärkta presentcheckar skulle man kunna säga.

Jag kan riktigt föreställa mig hur man signalerar, hemligt som baseballspelare, till varandra när någon kommer och beställer med sina snikkuponger. "Den här beställningen ska ha specialbehandlingen", säger de, utan att uttala en enda liten stavelse. Sedan får man sin McFeast uppvärmd mellan någons skinkor och sina pommes saltade via en armhåla eller två. I dressingen har personalen dessutom kollektivt tömt sina slemhinnor, med en panikiver som vore det ett runka-bulle-parti på spel.

Därför har jag bestämt mig för att svara, men vänligt men bestämt tacka nej till menykorten. Kanske föreslå en annan välgärning istället. Jag vill ju berätta att jag personligen upplevt och på omvägar fått höra, att Laholm har bättrat sig med flurrandet. Men jag tänker såklart också rapportera att en tjej som heter Jennie så sent som för en vecka sedan fick sin flurry oflurrad i Partille och att McDonald's i Näset enkom använder sin flurrapparat till att stasha bägare och lock.

torsdag, augusti 27, 2009

Karlsson på taket

Ikväll kollade jag och Juniorette på Karlsson på taket. Hon var mycket imponerad men framhölll samtidigt att han inte är snäll utan dum. Det var ett mycket pragmatiskt utlåtande tyckte jag.

Själv tycker jag att det lilla feta självgoda aset är otroligt motbjudande – milt uttryckt. Jag minns att jag funderade en hel del i de banorna när jag var liten också. När jag såg filmen efter att morsan hade läst boken för mig så blev jag minst sagt chockad. Och vad var grejen med skabbfrillan egentligen?

I boken var Karlsson en störig men ändå en rätt skön snubbe. Han var en underhållande tjockis med extremt rymligt ego. Ingen man ville bli kompis med men lätt hade velat träffa. I filmen hade allt det som var charmigt ersatts av de mest oattraktiva personlighetsdragen man kan ha. Jag minns att jag började hata Karlsson. Han var ju dum i huvudet på riktigt.

Så för ett par år sedan slog det mig att jag aldrig hört nåt mer om honom och vart han blev av. Ronja, Birk, Pippi, hennes fittpiskade vänner Tommy och Annika och Saltkråkangänget hade ju figurerat upp i sådana där vad-hände-sedan-reportage till och från. Men Karlsson verkade vara helt bortblåst och när jag googlade honom (Mats Wikström) var jag inte ensam. Ingen visste vart han fanns idag. Någon på Flashback hävdade att han tagit fultjack med Karlsson. Att han var på dekis. Någon annan hävdade att Mats Wikström var en alkoholiserad vaktis (som om det skulle finns en enda vaktmästare utan alkoholproblem) på nåt sjukhus. Men allt verkade vara bara rykten.

Men så plötsligt dök en länk upp. Till Fru Kaos i Stockholm. Och banne mig, vem är det jag ser på bilden om inte Karlsson i egen hög person. En man i sina bästa år så att säga. Han ser faktiskt rätt mycket mer sympatisk ut med några decennier i bagaget. Döm själva.

Briljans!

Har tittat på den här runt femton gånger nu på morgonen. Den blir aldrig tråkig. Den är briljant. Och så in i helvetet rolig.

måndag, augusti 24, 2009

Så ska de tas

Man kan säga att jag har kommit på knepet.

Tidigare ikväll ringde det telefonförsäljare hit två gånger. De ringde från tidningen Laga lätt och ville prata med J. Första gången ljög jag och sa med min vänaste stämma att hon inte var hemma. Killen på andra sidan bad att få återkomma.

En halvtimma senare ringde en annan kille från samma ställe. Han bad att få prata med J, varpå jag snabbt replikerade att det var J han talade med. Jag lovar, det hjärnstillestånd som uppstod på andra sidan luren det är nästan värt pengar att få uppleva. Han stakade och svamlade något frågade för säkerhets skull om att han hört rätt.

– Ursäkta mig sa du att det är du som är J?
– Ja, precis.
– Ehh... Ok... Men då tackar jag för att du tog dig tid, tack tack, hej då.
– Det var så lite så, njöt jag fram.


Så otroligt enkelt och smärtfritt. Inget jidder, inget tjafs. Snudd på strömlinjeformat. Jag hoppas och tror att de i sina telefonväxelsystem har en så kallad "varning-för-idiot-ruta" de kan kryssa i för att markera att det numret är det minsann inte lönt att ringa igen, för där bor det en dåre.

Vilka jävla party poopers

De där Rosengårdsborna...

Här kommer det ett gäng inresta och partysugna reclaimare. Dressade till tänderna i värsta feststassen (svarta munkjackor och ansiktsmasker) och med medhavda fyverkeripjäser, verktyg för att lossa gatsten och andra ospec. tillhyggen. Redo att ställa till med stenkastningskarneval, bilbrandskalas, upploppsparty. En riktigt härlig folkfest med andra ord.

Och så är detta tacken: [Se Videoklippet]

Vilken skitstil.

söndag, augusti 23, 2009

Chalmeristjävlar

I veckan har jag haft det stora missnöjet att springa på stojfriska chalmerister i deras årliga och jävligt irriterande nollningsjippo. Överallt på stan har de sprungit runt i klungor ledda av gammelchalmerister i färgglada frisyrer och tokiga hattar. Alla med dåliga skämt och något obehagligt i blicken. Fy fan, vad jag är trött på Chalmers spexare. De nöjer sig inte med att fucka upp stan varenda valborg med sin putslustiga kortége. Nä, världen räcker inte till för landets tekniska snillen. De drar runt höga på sin uppmärksamhetstörst och tror att alla andra tycker att deras interna välkomstriter för en ny generation är jättelajbans. Men det finns troligen inte en enda diagnosfri människa som uppskattar dem.

När jag gick på lunch en dag dag blev jag rammad av en überteknolog med pianotänder som undrade om jag ville vara med och sjunga allsång. Jag föreställde mig honom utan de där tänderna och så försvann hann äntligen. Varför kan de där mupparna inte bara hålla sin skit till sina slutna sittningar i kårens regi. Då kan de sjunga sina vitsiga sånger och dricka öl ur stjärtskåran på varandra hur mycket de vill.

Att springa på ett gäng småfulla och tokroliga chalmersmänniskor är ungefär lika amuserande som när man ofrivilligt blir engagerad i någon förnedringssvensexa (eller möhippa) på spårvagnen eller i stan.

Och vad är förresten grejen med nollningen? De ska börja skolan. Så vad i helvete då? Stoppa in skjortan, dra upp brallorna och sätt igång med några svinsvåra mattetal istället. Hälften kommer ju ändå att hoppa av efter halva terminen och flytta hem till mami igen.

fredag, augusti 21, 2009

Munkfors

Tidningen Fokus har sammanställt en lista över Sveriges 290 kommuner. Bäst till sämst, baserat på ekonomi, arbetslöshet, trygghet, vård, skola, krim unt so weiter. Sämst var Munkfors. Fy fan vad lesset. Klassiskt baltikumdepp. Plats 289 är ju ingen ting i jämförelse. Det är tusen gånger bättre är den sista skamplatsen.

Jag var självklart tvungen att spana in hur Göteborg står sig i listan. Plats 212. Vilken kalldusch. Men det är såklart helt och hållet Hisingens fel. Hisingen är som ett gigantiskt utvecklingsland med all dess problematik, mixat med samma utbrända och postapokalyptiska grace som miljöerna och människorna besitter i Mad Max-filmerna. Fast koncentrerat på en väldigt liten yta. Hisingen är utom allt hopp. De borde bli utvisade ut Göteborgs kommun per omgående. De och Surte och hela vägen upp till Lilla Edet borde buntas ihop och bilda ett enda stort ofruktbarhetscentrum. Då skulle de kunna ansöka om u-landshjälp. Tv4 hade kunnat hålla i biståndsgalor och Bengt "Bassman" Magnusson, Steffo och Agneta sjödin hade kunnat göra reportage på plats. Tillsammans hade vi kunnat rädda hela rövgänget. Inklusive Munkfors.

Förövrigt så är kommunlistning ganska ointressant eftersom alla kommuner får dras med sin crap. Om man istället skulle lista bästa platsen att bo på (helt oberoende av statistik och bara på feeling) hade Majorna dominerat hårt. Det vet alla. Alla.

torsdag, augusti 20, 2009

Ett riktigt jävla tokhårt namn

Den här killen heter Rip Torn. Smaka på det. Rip. Torn. Hur jävla hårt är inte det? Jag känner riktigt hur jag får hår på bröstet bara av att säga det. Det krävs en del för att fylla ut en sån kostym men av bilden att döma tycker jag han verkar göra ett rätt bra jobb. Vilken tur. Det hade kunnat bli så fruktansvärt fel.

Tänk om Peder Lamms mamma och pappa hade valt Rip Torn istället när det begav sig. Rips päron måste haft på känn att han skulle växa upp och få en look som tvingar djävulen att bära blöja. Jag menar... Hello Mr Devil. My name is Rip Torn. I've come to punk you up.


onsdag, augusti 19, 2009

Högre krav

Jag sitter i soffan och bedriver lite hederlig research på fleppona som jag skrev om i förra inlägget. Amandas myskväll kommer på och juniorette, som sitter och tittar på Bolibompa, hajjar till av ljudet i YouTube-filmen. Hon verkar tro att jag också kollar på barnprogram och vill kolla om mitt är bättre. Det är det inte.

– Pappa vad gör du?
– [Juniorette], lova mig att du aldrig blir så här.
– Ok, vad är det för nåt?
– Det är en idiot.
– Jasså, en idiot *djup suck* ...kan jag få spela Gissa bajset nu?
– Självklart!

Gissa bajset är ett pedagogiskt spel som finns på Bolibompas sajt under svt.se. Det går ut på att man får se tre olika djur. Framför dem står en tallrik med bajs och uppgiften är att utse den skyldige. Kan man klandra hennes val? Nä, även 4,5-åringar har rätt att kräva en högre nivå av intelligens i det de konsumerar.

tisdag, augusti 18, 2009

Det går inte att sparka in dörrar som aldrig funnits

Jag hade tänkt ignorera det faktum att jag under den senaste veckan har haft den obehagliga oturen att bevittna de två mest hjärtskärande fall av hjärnröta jag någonsin skådat. Det finns egentligen ingen anledning att fortsätta sprida skiten för allt har redan sagts. Jag vet det. Men jag kan bara. Inte. Låta. Bli. Jag känner att jag verkligen måste pysa hatballongen som skaver innanför skallbenet på mig. Annars kommer jag att förgiftas. Och det är inget bra.

Jag upplever det mer plågsamt att bara bita ihop än jag föreställer mig att ett rejält cracksug måste vara. Att låta dem vara var mitt mål men ibland når man inte sina mål. Min hjärna vibrerar som en skraltig centrifug och jag misstänker att den snart självantänder av vämjelse och jag inte får lägga en textuell spya i mitt eget lilla blogghörn.

Ja, jag pratar såklart om Mogi och den där andra amöban Amanda nånting, som det bloggas så friskt om. Jag borde verkligen skämmas för att jag bashar människor med så rudimentär intelligenskvot att vilket nedbajsat proffsfyllo som helst skulle framstå som ljusår mer tilltalande att tvingas sitta inlåst med och konversera under ett dygn. Men det gör jag inte. För någonstans går gränsen när allt blir tillåtet. Den går här, här och här. Bland annat.

Man brukar säga att det är onödigt och fult att sparka in öppna dörrar. Men den här gången finns det varken karm eller dörrhål ens. Det finns inget tak, inga väggar och inte något annat heller för den delen. Det finns bara ett stort fruktansvärt jävla skräphål som växer för varje liten digital slaggprodukt i form av innehållslöst blogginlägg eller YouTube-klipp som föds ur dem. Arrrrggghhhhh!!

Sådär. Nu känns det bättre. Nu kan jag slappna av känner jag. Kanske till och med skratta en smula åt vansinnet.

Mogis blick är ju skitkul egentligen. Det finns liksom inget där. Alls. Ögonen fladdrar omkring som två pingisbollar under en rundpingismatch på rymdstationen MIR. Dessutom måste tillstå att det kommer bli en sann njutning att se henne blogga om sitt pördiga jobb på Netto i framtiden... Om hon nu inte går och snor Daniel Sjölins plats i Babel. Det är möjligt:



Jag älskar när hon säger: "Och vad ska jag säga asså. Jag tror att jag är lite för smart för att läsa böcker helt enkelt, för jag förstod vad som skulle hända redan efter hundra sidor". Underbart. Kan inte sluta titta. Mogi är för smart för att läsa böcker, för hon fattade vad som skulle hända i Snabba cash. Jag upprepar S-N-A-B-B-A C-A-S-H.

Varför är det ingen som stoppar henne? Mogi kan omöjligt ha en endaste lite riktig vän och hennes föräldrar måste verkligen hata henne.Annars hade väl någon steppat upp vid det här laget och förklarat att hon skämmer ut mänskligheten. Att hon får vägglöss att framstå som en högre livsform.

Och lilla Amanda. Om hon verkligen är på riktigt (vilket jag starkt betvivlar) så hoppas jag hon repar sig. Helt ärligt. Men OM det är en "roll" hon spelar så fattar jag faktiskt inte vad hon gör i Sverige, hemma i sin jävla morsas badrum. Då borde hon befinna sig i Hollywood istället och tjäna tonvis med dollars på de mängder av hopplöst efterblivna och könsvitsiga tonårskomedier som produceras där. Hon är som klippt och skuren. Annars kommer hon såklart att passa alldeles utmärkt i en nopprig frottébadrock, hummande och mmm:aande, mellan blossen under sin igenrökta fläktkåpa i något miljonprogramskök. När hon lyckats ta sig förbi puberteten vill säga.