Igår på föräldrautbildningen fick vi titta på den mytomspunna "förlossningsfilmen". På VHS. Fatta den tidsresan. VH motherfucking S. Jag trodde aldrig att jag skulle få kolla på film i det formatet igen.
Det var spännande. Högtidligt. Lite som när farsan plockade fram de gamla super8-filmerna när man var mindre. Eller när hela släkten samlades för att titta på bildspel via diaprojektorn. Och så berättade mamma om varje bild. Berättade vad vi såg. "Ja, här sitter vi på gräsmattan", "här fikar vi", "här plockar vi bär" och så vidare. Jag minns att jag älskade att hålla den lilla kontrollen och hur det alltid blev bråk och finsk stämning när jag envisades med att tweaka skärpan i varje bild. Fan jag tyckte det lät så skönt när maskinen jobbade. Suddigare, suddigare, suddigare och så tillbaka. Och så frammatningen. Gärna lite trigger happy (med vilje) så att man blev "tvungen" att backa tillbaka och sedan mata fram igen.
Sedan glömde barnmorskan att spola tillbaka videobandet. Jag undrar om det blir en punkt på nästa internmöte. Eller bara en arg lapp i lunchrummet?
tisdag, september 08, 2009
Röka bak i bilen
Häromdagen när jag kom gående på Vallgatan korsade en bil plötsligt vägen precis när jag passerat. Det var en marinblå asful svennebanankombi av något slag och först blev jag lite irriterad för att den bara körde på som en plogbil eller något i den stilen. I baksätet satt en smal, blek och utmärglad man som såg på pricken ut som Richard Lewis (bilden). Ohälsosam på ett avundsvärt sätt. Rutan var nervevad och mannen satt insvept i en ullrock och tittade levnadsmätt på mig medan han njöt i sig en cigg på ett mycket distingerat sätt. Jag tappade hakan. Vilken mäktig kille alltså.Om man sänker värdet på en splitter ny bil i samma sekund man kör ut från bilhandlaren och vinkar av den tjockbukade smörsnackaren, då dubblar man den insatsen när man tänder första ciggen. Det är ett aktivt val. En sådan respektlös fuck-them-all-attityd att röka i sin bil. Men den här killen nådde nya nivåer för han satt och rökte i någon annans bil dessutom.
Jag ska börja med det från och med nu. Sitta i baksätet och bli omkringkörd som nån jävla lord i min Nissan Almera. Jag ska vägra att sitta fram och kanske ska ta och börja röka också. Sådana där tunna franska cigaretter.
söndag, september 06, 2009
Profylactic intergalactic, intergalactic profylactic
Poff! Sådär ja, söndag kväll. Märkte inte ens att det blev helg och sedan har den till stora delar tillbringats med att gå på profylaxkurs.
Jag måste erkänna att jag hade lite ågren innan kursen. Betala två papp och sedan tillbringa helgen i mysbrallor tillsammans med en grupp andra ängsliga soon-to-be-mommy&daddy-peeps. Ligga i en kurslokal och öva på att andas forcerat medan en powertant, vars vagina fungerat som en pipeline för en räcka barn, håller lov om hur de bara glider ut om man bara andas in genom näsan och ut genom munnen. Så blev det inte alls.
Det enda momentet jag hade lite svårt för var när vi skulle krysta i grupp. Att sitta och vråla som om man satt inne på en monsterförstoppning, tillsammans med en grupp människor vars enda gemensamma nämnare är att man ska bli päron är för jävla udda. Tyckte jag. Men det kan ju vara nåt som bara ligger hos mig. Jag kan vara lite komplex i vissa situationer. Krystövningen tog dock knappt upp fem minuter av två kursdagar.
Faktum är att det var jävligt väl spenderade pengar (och tid). Inga mysbrallor, ingen pipeline-tant, inget crap. Jag tänker inte brodera ut i kursupplägget, men jag kan verkligen rekommendera alla som väntar barn och känner en smula oro inför nedkomsten att gå. Plötsligt känns allt mycket tydligare. Inte koolt. Men lugnare. Den klassiska föräldrautbildningen i MVC-regi känns så jävla mossig så att det är som att ta en tidsmaskin till femtiotalet i jämförelse.
Jag måste erkänna att jag hade lite ågren innan kursen. Betala två papp och sedan tillbringa helgen i mysbrallor tillsammans med en grupp andra ängsliga soon-to-be-mommy&daddy-peeps. Ligga i en kurslokal och öva på att andas forcerat medan en powertant, vars vagina fungerat som en pipeline för en räcka barn, håller lov om hur de bara glider ut om man bara andas in genom näsan och ut genom munnen. Så blev det inte alls.
Det enda momentet jag hade lite svårt för var när vi skulle krysta i grupp. Att sitta och vråla som om man satt inne på en monsterförstoppning, tillsammans med en grupp människor vars enda gemensamma nämnare är att man ska bli päron är för jävla udda. Tyckte jag. Men det kan ju vara nåt som bara ligger hos mig. Jag kan vara lite komplex i vissa situationer. Krystövningen tog dock knappt upp fem minuter av två kursdagar.
Faktum är att det var jävligt väl spenderade pengar (och tid). Inga mysbrallor, ingen pipeline-tant, inget crap. Jag tänker inte brodera ut i kursupplägget, men jag kan verkligen rekommendera alla som väntar barn och känner en smula oro inför nedkomsten att gå. Plötsligt känns allt mycket tydligare. Inte koolt. Men lugnare. Den klassiska föräldrautbildningen i MVC-regi känns så jävla mossig så att det är som att ta en tidsmaskin till femtiotalet i jämförelse.
torsdag, september 03, 2009
Förlossningspolo
Jag kom på en kul grej som barnmorskan sa på föräldrautbildningen i måndags. För att illustrera barnets färd från livmodern och ut i kylan gjorde hon en pedagogisk jämförelse:
"Det är som... tänk er att ni ska ta på er en riktigt trång polojumper".
Det blev helt tyst i rummet. Alla vet ju hur jobbigt det är att tränga genom en tajt polokrage. Det är ett jävla helvete. Skönt att verkligen kunna leva sig in. På riktigt. Jag ska komma ihåg det på förlossningen. Då ska ha på mig en polotröja och peppa J.
"Det här går bra älskling, det här klarar du. Titta på mig (pekandes på min hals) jag har ju redan gjort det."
Sedan kommer jag att kunna ansöka om en plats i någon smäcker kastratkör också. Sweet.
"Det är som... tänk er att ni ska ta på er en riktigt trång polojumper".
Det blev helt tyst i rummet. Alla vet ju hur jobbigt det är att tränga genom en tajt polokrage. Det är ett jävla helvete. Skönt att verkligen kunna leva sig in. På riktigt. Jag ska komma ihåg det på förlossningen. Då ska ha på mig en polotröja och peppa J.
"Det här går bra älskling, det här klarar du. Titta på mig (pekandes på min hals) jag har ju redan gjort det."
Sedan kommer jag att kunna ansöka om en plats i någon smäcker kastratkör också. Sweet.
tisdag, september 01, 2009
112 - Killer on the loose
När jag och Juniorette kom gående mot på dagis idag såg vi den här bilen parkerad alldeles utanför skolgården. En klassisk rapevan. Självklart vände vi genast om och åkte hem igen. Men som den mycket ansvarsfulla medmänniska jag är, gjorde jag såklart även min medborgerliga plikt och ringde 112 för att rapportera in seriesexualsadistmördarens position.
Självklart finns det en flemariginal på någon procent, där ägaren inte stämmer in på ovan nämnda profil. Där det bara är jävligt dålig smak som ligger bakom valet av fortskaffningsmedel. Men det är ju inte värt att chansa. Eller hur?
Föräldrautbildning
Igår var jag och J på "föräldrautbildning" del ett av fyra. Inte för att vi behöver lära oss så mycket om att vara föräldrar någon av oss. Vi gör ett rätt bra jobb med Juniorette båda två tycker jag. Det är mer förlossningsbiten som hägrar och eftersom vi står inför J:s första så har vi tackat ja till att delta. Och jag måste erkänna att jag, blandat med en stark längtan efter krabaten, även känner mig rätt så byxis – eller skitnervös för att var helt ärlig. Hrrm... livrädd är nog närmast sanningen ändå.
Jag hade väl inte direkt byggt upp några större förväntningar på att detta symposium i landstingets regi, skulle innebära en epokgörande födelse-frenzy för vare sig J eller mig. Det blev det inte heller. Men det var inte heller så illa som jag hade för mig (jag har ju gjort det en gång förut). Det beror nog bland annat på i hur stor grad den som håller i utbildningen förespråkar biologismen som "livsåskådning".
Jag gillar vår barnmorska men jag får inget grepp om henne. Hon är jättetrevlig och lugn men samtidigt lite virrig och flummig (inte på det där hippiesättet). Lite "speciell" är den bästa beskrivning jag kan komma på. Hon betraktar en alltid efter att man sagt något, som om hon analyserar det man säger och gör en liten hemlig minnesanteckning i sitt eget huvud. Och så ler hon. Ett leende som inte röjer vad hon tänker men låter meddela att det händer en hel jävla del där inne och att man själv är huvudpersonen. Jag blir nervös av det. Jag vill ha ett gott betyg, men får för mig att hon tänker ofördelaktiga saker, vilket jag försöker kompensera på diverse taffliga sätt – och så blir det fel. Jag upplever det obekvämt att hon vet så mycket om oss (läs: mig) medan vi (läs: jag) knappt vet ett skit om henne. Jag har pladdrat på som en berusad bingotant så fort jag fått chansen. Det har varit allt från intressen, boende, arbete sjukdomshistorik inom släkten och en komplett redogörelse rörande mina gymvanor. Vid vårt första möte frågade hon med stort intresse ut mig om när jag tränar, var någonstans, hur ofta och vad för slags träning det rör sig om; ner på muskelgruppsnivå. Typ. Och som jag öppnade mig. J tittade på mig som att jag var helt dum i huvudet den gången.
Det enda jag egentligen vet om vår barnmorska är att hon hyser en vild förtjusning för Ken Follets episka mastodontromaner. Dirty. Men jag gillar henne ändå. För jag får vara med. Hon behandlar inte de blivande papporna som "gärningsmän" som bara är i vägen. Ganska skönt med tanke på att mina MVC-upplevelser inför Juniorettes ankomst var något frostigare. Den barnmorskan tilltalade mig knappt under hela tiden och frågade vid ett tillfälle, medan jag satt med i rummet, om jag hade för vana att bruka våld hemma. Lagom förnedrande.
I alla fall började första lektionen igår med lite "mingel". Det gick ut på att vi i den brokiga skara människor som samlats, skulle hitta varsin person bland de andra paren, presentera oss och diskutera våra förväntningar på den stundande förlossningen med. Jag hatar verkligen den formen av påtvingad socialisering och kan helt ärligt inte komma på något mindre avslappnat ämne att diskutera med en okänd person. Men det gick rätt bra. Jag började snacka med en supertatuerad skön lirare som hade en rätt lättsam inställning till det uppstyrda spektaklet.
Sedan var det dags att presentera oss inför hela gruppen och berätta vad vi hade för förväntningar på föräldrautbildningen. Jag hade den stora förmånen att börja. Vilket såklart gick helt åt helvete. Jag berättade vad jag hette och att jag inte visste vad jag hade för förväntningar. Alla tittade på mig som att jag var en stor idiot. Som att jag inte bryr mig ett skit. De kunde ju inte veta att förra gången jag gick på föräldrautbildning så var det ett upplägg anno 1950 som satte hela agendan. Då var män män, kvinnor kvinnor och fikusar krukväxter. Så det var helt sant. Jag visste verkligen inte vad jag skulle kunna förvänta mig den här gången. J fortsatte och rabblade upp en hel rad grejer som jag såklart också vill ha svar på. Jag svalde hårt och hoppades på revansch, men när nästa person dunkade upp en sådan jävla rider med frågor att det svartnade för mina ögon, tänkte jag att jag utan vidare hade betalat fem tusen spänn för att pausa och spola tillbaka. Börja om.
Allt rullade på och det blev ganska bra stämning. Jag tyckte själv att jag plockade upp mitt tappade ansikte rätt bra genom att ställa en rad initierade frågor angående BB-rutiner och platsgaranti. Enda gången det blev en aning finskt var när barnmorskan försvann in i en romantisering kring den härliga "kvinnovärlden" som brukade uppstå på BB, på den gamla goda tiden när papporna inte fick vara kvar med mamman och barnet på sjukhuset. Hon märkte dock att hon var ute på duktigt minerad jämställdhetsmark och gick raskt vidare till en demonstation av själva förloppet. Det är en smått bisarr känsla att sitta en grupp vuxna människor och bevittna en simulerad förlossning med hjälp av sprängskisser på en kvinnas livmoder, ett stycke bäckenmodell och en välanvänd och rånopprig docka som hjälpmedel. Som att det är världens vanligaste sak.
Resten avlöpte dock helt friktionsfritt och jag måste säga att jag efteråt kände mig rätt nöjd med vårt deltagande. Min totalt hjärndöda start till trots.
Jag hade väl inte direkt byggt upp några större förväntningar på att detta symposium i landstingets regi, skulle innebära en epokgörande födelse-frenzy för vare sig J eller mig. Det blev det inte heller. Men det var inte heller så illa som jag hade för mig (jag har ju gjort det en gång förut). Det beror nog bland annat på i hur stor grad den som håller i utbildningen förespråkar biologismen som "livsåskådning".
Jag gillar vår barnmorska men jag får inget grepp om henne. Hon är jättetrevlig och lugn men samtidigt lite virrig och flummig (inte på det där hippiesättet). Lite "speciell" är den bästa beskrivning jag kan komma på. Hon betraktar en alltid efter att man sagt något, som om hon analyserar det man säger och gör en liten hemlig minnesanteckning i sitt eget huvud. Och så ler hon. Ett leende som inte röjer vad hon tänker men låter meddela att det händer en hel jävla del där inne och att man själv är huvudpersonen. Jag blir nervös av det. Jag vill ha ett gott betyg, men får för mig att hon tänker ofördelaktiga saker, vilket jag försöker kompensera på diverse taffliga sätt – och så blir det fel. Jag upplever det obekvämt att hon vet så mycket om oss (läs: mig) medan vi (läs: jag) knappt vet ett skit om henne. Jag har pladdrat på som en berusad bingotant så fort jag fått chansen. Det har varit allt från intressen, boende, arbete sjukdomshistorik inom släkten och en komplett redogörelse rörande mina gymvanor. Vid vårt första möte frågade hon med stort intresse ut mig om när jag tränar, var någonstans, hur ofta och vad för slags träning det rör sig om; ner på muskelgruppsnivå. Typ. Och som jag öppnade mig. J tittade på mig som att jag var helt dum i huvudet den gången.
Det enda jag egentligen vet om vår barnmorska är att hon hyser en vild förtjusning för Ken Follets episka mastodontromaner. Dirty. Men jag gillar henne ändå. För jag får vara med. Hon behandlar inte de blivande papporna som "gärningsmän" som bara är i vägen. Ganska skönt med tanke på att mina MVC-upplevelser inför Juniorettes ankomst var något frostigare. Den barnmorskan tilltalade mig knappt under hela tiden och frågade vid ett tillfälle, medan jag satt med i rummet, om jag hade för vana att bruka våld hemma. Lagom förnedrande.
I alla fall började första lektionen igår med lite "mingel". Det gick ut på att vi i den brokiga skara människor som samlats, skulle hitta varsin person bland de andra paren, presentera oss och diskutera våra förväntningar på den stundande förlossningen med. Jag hatar verkligen den formen av påtvingad socialisering och kan helt ärligt inte komma på något mindre avslappnat ämne att diskutera med en okänd person. Men det gick rätt bra. Jag började snacka med en supertatuerad skön lirare som hade en rätt lättsam inställning till det uppstyrda spektaklet.
Sedan var det dags att presentera oss inför hela gruppen och berätta vad vi hade för förväntningar på föräldrautbildningen. Jag hade den stora förmånen att börja. Vilket såklart gick helt åt helvete. Jag berättade vad jag hette och att jag inte visste vad jag hade för förväntningar. Alla tittade på mig som att jag var en stor idiot. Som att jag inte bryr mig ett skit. De kunde ju inte veta att förra gången jag gick på föräldrautbildning så var det ett upplägg anno 1950 som satte hela agendan. Då var män män, kvinnor kvinnor och fikusar krukväxter. Så det var helt sant. Jag visste verkligen inte vad jag skulle kunna förvänta mig den här gången. J fortsatte och rabblade upp en hel rad grejer som jag såklart också vill ha svar på. Jag svalde hårt och hoppades på revansch, men när nästa person dunkade upp en sådan jävla rider med frågor att det svartnade för mina ögon, tänkte jag att jag utan vidare hade betalat fem tusen spänn för att pausa och spola tillbaka. Börja om.
Allt rullade på och det blev ganska bra stämning. Jag tyckte själv att jag plockade upp mitt tappade ansikte rätt bra genom att ställa en rad initierade frågor angående BB-rutiner och platsgaranti. Enda gången det blev en aning finskt var när barnmorskan försvann in i en romantisering kring den härliga "kvinnovärlden" som brukade uppstå på BB, på den gamla goda tiden när papporna inte fick vara kvar med mamman och barnet på sjukhuset. Hon märkte dock att hon var ute på duktigt minerad jämställdhetsmark och gick raskt vidare till en demonstation av själva förloppet. Det är en smått bisarr känsla att sitta en grupp vuxna människor och bevittna en simulerad förlossning med hjälp av sprängskisser på en kvinnas livmoder, ett stycke bäckenmodell och en välanvänd och rånopprig docka som hjälpmedel. Som att det är världens vanligaste sak.
Resten avlöpte dock helt friktionsfritt och jag måste säga att jag efteråt kände mig rätt nöjd med vårt deltagande. Min totalt hjärndöda start till trots.
söndag, augusti 30, 2009
Uppföljning i Mcflurryhärvan
I veckan blev jag ganska oväntat kontaktad av McDonald's kundservice McSvar igen. De ville meddela mig hur det hade gått i McFlurryhärvan. Jag blev rörd och närapå tårögd. Vilken service. Jag fick en stark lust att ta kontakt med Com Hem och riktigt tourettesflippa helt omotiverat på dem. Bara sådär. Detta efter att ha läst om en serie kundtjänstbemötande från helvetet hos Prankmonkey.
----------------------
Hej igen Mikael,
Tänkte att du skulle få ta del av vår uppföljning angående ärendet du skickade till oss.
Förra veckan gick vi ut med information till samtliga restauranger och förtydligade vikten av att alla McFlurry flurras på korrekt sätt, därför tror jag inte att det bör vara något problem framöver. Tack för att du gav oss denna möjlighet. Har du köpt någon McFlurry efter vår senaste kontakt, i sådana fall hur fungerade det?
Som tack för dina synpunkter skickar jag gärna ett par menykort till dig. Om det är ok ber jag dig återkomma med dina adressuppgifter.
Hoppas du får en fortsatt trevlig sommar!
Med vänlig hälsning,
NN, McDonald's Kundservice McSvar
----------------------
Jag har inte svarat ännu. Det känns läskigt av två anledningar. För det första skulle jag verkligen tycka att det kändes obekvämt ifall min "journal" läckte ut i organisationen. Jag är inte riktigt beredd på att få min brevlåda fylld med bajsbrev och annan vrede bara för att få ett knippe gratismenyer. För det andra så inser jag ju att de som vänder burgare och friterar pommes hela dagarna vet exakt vad som gäller när någon gniden fan kommer och beställer foder och vill betala med "menykort". Det är valutan huvudkontoret använder för att blidka gnälliga svin med. De vet såklart att de som betalar på det skamliga sättet har genererat ovett till dem eller någon annan i snabbmatskåren på ett eller annat sätt. Det är på så vis ganska så jävla öronmärkta presentcheckar skulle man kunna säga.
Jag kan riktigt föreställa mig hur man signalerar, hemligt som baseballspelare, till varandra när någon kommer och beställer med sina snikkuponger. "Den här beställningen ska ha specialbehandlingen", säger de, utan att uttala en enda liten stavelse. Sedan får man sin McFeast uppvärmd mellan någons skinkor och sina pommes saltade via en armhåla eller två. I dressingen har personalen dessutom kollektivt tömt sina slemhinnor, med en panikiver som vore det ett runka-bulle-parti på spel.
Därför har jag bestämt mig för att svara, men vänligt men bestämt tacka nej till menykorten. Kanske föreslå en annan välgärning istället. Jag vill ju berätta att jag personligen upplevt och på omvägar fått höra, att Laholm har bättrat sig med flurrandet. Men jag tänker såklart också rapportera att en tjej som heter Jennie så sent som för en vecka sedan fick sin flurry oflurrad i Partille och att McDonald's i Näset enkom använder sin flurrapparat till att stasha bägare och lock.
----------------------
Hej igen Mikael,
Tänkte att du skulle få ta del av vår uppföljning angående ärendet du skickade till oss.
Förra veckan gick vi ut med information till samtliga restauranger och förtydligade vikten av att alla McFlurry flurras på korrekt sätt, därför tror jag inte att det bör vara något problem framöver. Tack för att du gav oss denna möjlighet. Har du köpt någon McFlurry efter vår senaste kontakt, i sådana fall hur fungerade det?
Som tack för dina synpunkter skickar jag gärna ett par menykort till dig. Om det är ok ber jag dig återkomma med dina adressuppgifter.
Hoppas du får en fortsatt trevlig sommar!
Med vänlig hälsning,
NN, McDonald's Kundservice McSvar
----------------------
Jag har inte svarat ännu. Det känns läskigt av två anledningar. För det första skulle jag verkligen tycka att det kändes obekvämt ifall min "journal" läckte ut i organisationen. Jag är inte riktigt beredd på att få min brevlåda fylld med bajsbrev och annan vrede bara för att få ett knippe gratismenyer. För det andra så inser jag ju att de som vänder burgare och friterar pommes hela dagarna vet exakt vad som gäller när någon gniden fan kommer och beställer foder och vill betala med "menykort". Det är valutan huvudkontoret använder för att blidka gnälliga svin med. De vet såklart att de som betalar på det skamliga sättet har genererat ovett till dem eller någon annan i snabbmatskåren på ett eller annat sätt. Det är på så vis ganska så jävla öronmärkta presentcheckar skulle man kunna säga.
Jag kan riktigt föreställa mig hur man signalerar, hemligt som baseballspelare, till varandra när någon kommer och beställer med sina snikkuponger. "Den här beställningen ska ha specialbehandlingen", säger de, utan att uttala en enda liten stavelse. Sedan får man sin McFeast uppvärmd mellan någons skinkor och sina pommes saltade via en armhåla eller två. I dressingen har personalen dessutom kollektivt tömt sina slemhinnor, med en panikiver som vore det ett runka-bulle-parti på spel.
Därför har jag bestämt mig för att svara, men vänligt men bestämt tacka nej till menykorten. Kanske föreslå en annan välgärning istället. Jag vill ju berätta att jag personligen upplevt och på omvägar fått höra, att Laholm har bättrat sig med flurrandet. Men jag tänker såklart också rapportera att en tjej som heter Jennie så sent som för en vecka sedan fick sin flurry oflurrad i Partille och att McDonald's i Näset enkom använder sin flurrapparat till att stasha bägare och lock.
torsdag, augusti 27, 2009
Karlsson på taket
Ikväll kollade jag och Juniorette på Karlsson på taket. Hon var mycket imponerad men framhölll samtidigt att han inte är snäll utan dum. Det var ett mycket pragmatiskt utlåtande tyckte jag.
Själv tycker jag att det lilla feta självgoda aset är otroligt motbjudande – milt uttryckt. Jag minns att jag funderade en hel del i de banorna när jag var liten också. När jag såg filmen efter att morsan hade läst boken för mig så blev jag minst sagt chockad. Och vad var grejen med skabbfrillan egentligen?
I boken var Karlsson en störig men ändå en rätt skön snubbe. Han var en underhållande tjockis med extremt rymligt ego. Ingen man ville bli kompis med men lätt hade velat träffa. I filmen hade allt det som var charmigt ersatts av de mest oattraktiva personlighetsdragen man kan ha. Jag minns att jag började hata Karlsson. Han var ju dum i huvudet på riktigt.
Så för ett par år sedan slog det mig att jag aldrig hört nåt mer om honom och vart han blev av. Ronja, Birk, Pippi, hennes fittpiskade vänner Tommy och Annika och Saltkråkangänget hade ju figurerat upp i sådana där vad-hände-sedan-reportage till och från. Men Karlsson verkade vara helt bortblåst och när jag googlade honom (Mats Wikström) var jag inte ensam. Ingen visste vart han fanns idag. Någon på Flashback hävdade att han tagit fultjack med Karlsson. Att han var på dekis. Någon annan hävdade att Mats Wikström var en alkoholiserad vaktis (som om det skulle finns en enda vaktmästare utan alkoholproblem) på nåt sjukhus. Men allt verkade vara bara rykten.
Men så plötsligt dök en länk upp. Till Fru Kaos i Stockholm. Och banne mig, vem är det jag ser på bilden om inte Karlsson i egen hög person. En man i sina bästa år så att säga. Han ser faktiskt rätt mycket mer sympatisk ut med några decennier i bagaget. Döm själva.
Själv tycker jag att det lilla feta självgoda aset är otroligt motbjudande – milt uttryckt. Jag minns att jag funderade en hel del i de banorna när jag var liten också. När jag såg filmen efter att morsan hade läst boken för mig så blev jag minst sagt chockad. Och vad var grejen med skabbfrillan egentligen?
I boken var Karlsson en störig men ändå en rätt skön snubbe. Han var en underhållande tjockis med extremt rymligt ego. Ingen man ville bli kompis med men lätt hade velat träffa. I filmen hade allt det som var charmigt ersatts av de mest oattraktiva personlighetsdragen man kan ha. Jag minns att jag började hata Karlsson. Han var ju dum i huvudet på riktigt.
Så för ett par år sedan slog det mig att jag aldrig hört nåt mer om honom och vart han blev av. Ronja, Birk, Pippi, hennes fittpiskade vänner Tommy och Annika och Saltkråkangänget hade ju figurerat upp i sådana där vad-hände-sedan-reportage till och från. Men Karlsson verkade vara helt bortblåst och när jag googlade honom (Mats Wikström) var jag inte ensam. Ingen visste vart han fanns idag. Någon på Flashback hävdade att han tagit fultjack med Karlsson. Att han var på dekis. Någon annan hävdade att Mats Wikström var en alkoholiserad vaktis (som om det skulle finns en enda vaktmästare utan alkoholproblem) på nåt sjukhus. Men allt verkade vara bara rykten.
Men så plötsligt dök en länk upp. Till Fru Kaos i Stockholm. Och banne mig, vem är det jag ser på bilden om inte Karlsson i egen hög person. En man i sina bästa år så att säga. Han ser faktiskt rätt mycket mer sympatisk ut med några decennier i bagaget. Döm själva.
Briljans!
Har tittat på den här runt femton gånger nu på morgonen. Den blir aldrig tråkig. Den är briljant. Och så in i helvetet rolig.
måndag, augusti 24, 2009
Så ska de tas
Man kan säga att jag har kommit på knepet.
Tidigare ikväll ringde det telefonförsäljare hit två gånger. De ringde från tidningen Laga lätt och ville prata med J. Första gången ljög jag och sa med min vänaste stämma att hon inte var hemma. Killen på andra sidan bad att få återkomma.
En halvtimma senare ringde en annan kille från samma ställe. Han bad att få prata med J, varpå jag snabbt replikerade att det var J han talade med. Jag lovar, det hjärnstillestånd som uppstod på andra sidan luren det är nästan värt pengar att få uppleva. Han stakade och svamlade något frågade för säkerhets skull om att han hört rätt.
– Ursäkta mig sa du att det är du som är J?
– Ja, precis.
– Ehh... Ok... Men då tackar jag för att du tog dig tid, tack tack, hej då.
– Det var så lite så, njöt jag fram.
Så otroligt enkelt och smärtfritt. Inget jidder, inget tjafs. Snudd på strömlinjeformat. Jag hoppas och tror att de i sina telefonväxelsystem har en så kallad "varning-för-idiot-ruta" de kan kryssa i för att markera att det numret är det minsann inte lönt att ringa igen, för där bor det en dåre.
Tidigare ikväll ringde det telefonförsäljare hit två gånger. De ringde från tidningen Laga lätt och ville prata med J. Första gången ljög jag och sa med min vänaste stämma att hon inte var hemma. Killen på andra sidan bad att få återkomma.
En halvtimma senare ringde en annan kille från samma ställe. Han bad att få prata med J, varpå jag snabbt replikerade att det var J han talade med. Jag lovar, det hjärnstillestånd som uppstod på andra sidan luren det är nästan värt pengar att få uppleva. Han stakade och svamlade något frågade för säkerhets skull om att han hört rätt.
– Ursäkta mig sa du att det är du som är J?
– Ja, precis.
– Ehh... Ok... Men då tackar jag för att du tog dig tid, tack tack, hej då.
– Det var så lite så, njöt jag fram.
Så otroligt enkelt och smärtfritt. Inget jidder, inget tjafs. Snudd på strömlinjeformat. Jag hoppas och tror att de i sina telefonväxelsystem har en så kallad "varning-för-idiot-ruta" de kan kryssa i för att markera att det numret är det minsann inte lönt att ringa igen, för där bor det en dåre.
Vilka jävla party poopers
De där Rosengårdsborna...
Här kommer det ett gäng inresta och partysugna reclaimare. Dressade till tänderna i värsta feststassen (svarta munkjackor och ansiktsmasker) och med medhavda fyverkeripjäser, verktyg för att lossa gatsten och andra ospec. tillhyggen. Redo att ställa till med stenkastningskarneval, bilbrandskalas, upploppsparty. En riktigt härlig folkfest med andra ord.
Och så är detta tacken: [Se Videoklippet]
Vilken skitstil.
Här kommer det ett gäng inresta och partysugna reclaimare. Dressade till tänderna i värsta feststassen (svarta munkjackor och ansiktsmasker) och med medhavda fyverkeripjäser, verktyg för att lossa gatsten och andra ospec. tillhyggen. Redo att ställa till med stenkastningskarneval, bilbrandskalas, upploppsparty. En riktigt härlig folkfest med andra ord.
Och så är detta tacken: [Se Videoklippet]
Vilken skitstil.
söndag, augusti 23, 2009
Chalmeristjävlar
I veckan har jag haft det stora missnöjet att springa på stojfriska chalmerister i deras årliga och jävligt irriterande nollningsjippo. Överallt på stan har de sprungit runt i klungor ledda av gammelchalmerister i färgglada frisyrer och tokiga hattar. Alla med dåliga skämt och något obehagligt i blicken. Fy fan, vad jag är trött på Chalmers spexare. De nöjer sig inte med att fucka upp stan varenda valborg med sin putslustiga kortége. Nä, världen räcker inte till för landets tekniska snillen. De drar runt höga på sin uppmärksamhetstörst och tror att alla andra tycker att deras interna välkomstriter för en ny generation är jättelajbans. Men det finns troligen inte en enda diagnosfri människa som uppskattar dem.
När jag gick på lunch en dag dag blev jag rammad av en überteknolog med pianotänder som undrade om jag ville vara med och sjunga allsång. Jag föreställde mig honom utan de där tänderna och så försvann hann äntligen. Varför kan de där mupparna inte bara hålla sin skit till sina slutna sittningar i kårens regi. Då kan de sjunga sina vitsiga sånger och dricka öl ur stjärtskåran på varandra hur mycket de vill.
Att springa på ett gäng småfulla och tokroliga chalmersmänniskor är ungefär lika amuserande som när man ofrivilligt blir engagerad i någon förnedringssvensexa (eller möhippa) på spårvagnen eller i stan.
Och vad är förresten grejen med nollningen? De ska börja skolan. Så vad i helvete då? Stoppa in skjortan, dra upp brallorna och sätt igång med några svinsvåra mattetal istället. Hälften kommer ju ändå att hoppa av efter halva terminen och flytta hem till mami igen.
När jag gick på lunch en dag dag blev jag rammad av en überteknolog med pianotänder som undrade om jag ville vara med och sjunga allsång. Jag föreställde mig honom utan de där tänderna och så försvann hann äntligen. Varför kan de där mupparna inte bara hålla sin skit till sina slutna sittningar i kårens regi. Då kan de sjunga sina vitsiga sånger och dricka öl ur stjärtskåran på varandra hur mycket de vill.
Att springa på ett gäng småfulla och tokroliga chalmersmänniskor är ungefär lika amuserande som när man ofrivilligt blir engagerad i någon förnedringssvensexa (eller möhippa) på spårvagnen eller i stan.
Och vad är förresten grejen med nollningen? De ska börja skolan. Så vad i helvete då? Stoppa in skjortan, dra upp brallorna och sätt igång med några svinsvåra mattetal istället. Hälften kommer ju ändå att hoppa av efter halva terminen och flytta hem till mami igen.
fredag, augusti 21, 2009
Munkfors
Tidningen Fokus har sammanställt en lista över Sveriges 290 kommuner. Bäst till sämst, baserat på ekonomi, arbetslöshet, trygghet, vård, skola, krim unt so weiter. Sämst var Munkfors. Fy fan vad lesset. Klassiskt baltikumdepp. Plats 289 är ju ingen ting i jämförelse. Det är tusen gånger bättre är den sista skamplatsen.
Jag var självklart tvungen att spana in hur Göteborg står sig i listan. Plats 212. Vilken kalldusch. Men det är såklart helt och hållet Hisingens fel. Hisingen är som ett gigantiskt utvecklingsland med all dess problematik, mixat med samma utbrända och postapokalyptiska grace som miljöerna och människorna besitter i Mad Max-filmerna. Fast koncentrerat på en väldigt liten yta. Hisingen är utom allt hopp. De borde bli utvisade ut Göteborgs kommun per omgående. De och Surte och hela vägen upp till Lilla Edet borde buntas ihop och bilda ett enda stort ofruktbarhetscentrum. Då skulle de kunna ansöka om u-landshjälp. Tv4 hade kunnat hålla i biståndsgalor och Bengt "Bassman" Magnusson, Steffo och Agneta sjödin hade kunnat göra reportage på plats. Tillsammans hade vi kunnat rädda hela rövgänget. Inklusive Munkfors.
Förövrigt så är kommunlistning ganska ointressant eftersom alla kommuner får dras med sin crap. Om man istället skulle lista bästa platsen att bo på (helt oberoende av statistik och bara på feeling) hade Majorna dominerat hårt. Det vet alla. Alla.
Jag var självklart tvungen att spana in hur Göteborg står sig i listan. Plats 212. Vilken kalldusch. Men det är såklart helt och hållet Hisingens fel. Hisingen är som ett gigantiskt utvecklingsland med all dess problematik, mixat med samma utbrända och postapokalyptiska grace som miljöerna och människorna besitter i Mad Max-filmerna. Fast koncentrerat på en väldigt liten yta. Hisingen är utom allt hopp. De borde bli utvisade ut Göteborgs kommun per omgående. De och Surte och hela vägen upp till Lilla Edet borde buntas ihop och bilda ett enda stort ofruktbarhetscentrum. Då skulle de kunna ansöka om u-landshjälp. Tv4 hade kunnat hålla i biståndsgalor och Bengt "Bassman" Magnusson, Steffo och Agneta sjödin hade kunnat göra reportage på plats. Tillsammans hade vi kunnat rädda hela rövgänget. Inklusive Munkfors.
Förövrigt så är kommunlistning ganska ointressant eftersom alla kommuner får dras med sin crap. Om man istället skulle lista bästa platsen att bo på (helt oberoende av statistik och bara på feeling) hade Majorna dominerat hårt. Det vet alla. Alla.
torsdag, augusti 20, 2009
Ett riktigt jävla tokhårt namn
Den här killen heter Rip Torn. Smaka på det. Rip. Torn. Hur jävla hårt är inte det? Jag känner riktigt hur jag får hår på bröstet bara av att säga det. Det krävs en del för att fylla ut en sån kostym men av bilden att döma tycker jag han verkar göra ett rätt bra jobb. Vilken tur. Det hade kunnat bli så fruktansvärt fel.
Tänk om Peder Lamms mamma och pappa hade valt Rip Torn istället när det begav sig. Rips päron måste haft på känn att han skulle växa upp och få en look som tvingar djävulen att bära blöja. Jag menar... Hello Mr Devil. My name is Rip Torn. I've come to punk you up.
Tänk om Peder Lamms mamma och pappa hade valt Rip Torn istället när det begav sig. Rips päron måste haft på känn att han skulle växa upp och få en look som tvingar djävulen att bära blöja. Jag menar... Hello Mr Devil. My name is Rip Torn. I've come to punk you up.
onsdag, augusti 19, 2009
Högre krav
Jag sitter i soffan och bedriver lite hederlig research på fleppona som jag skrev om i förra inlägget. Amandas myskväll kommer på och juniorette, som sitter och tittar på Bolibompa, hajjar till av ljudet i YouTube-filmen. Hon verkar tro att jag också kollar på barnprogram och vill kolla om mitt är bättre. Det är det inte.
– Pappa vad gör du?
– [Juniorette], lova mig att du aldrig blir så här.
– Ok, vad är det för nåt?
– Det är en idiot.
– Jasså, en idiot *djup suck* ...kan jag få spela Gissa bajset nu?
– Självklart!
Gissa bajset är ett pedagogiskt spel som finns på Bolibompas sajt under svt.se. Det går ut på att man får se tre olika djur. Framför dem står en tallrik med bajs och uppgiften är att utse den skyldige. Kan man klandra hennes val? Nä, även 4,5-åringar har rätt att kräva en högre nivå av intelligens i det de konsumerar.
– Pappa vad gör du?
– [Juniorette], lova mig att du aldrig blir så här.
– Ok, vad är det för nåt?
– Det är en idiot.
– Jasså, en idiot *djup suck* ...kan jag få spela Gissa bajset nu?
– Självklart!
Gissa bajset är ett pedagogiskt spel som finns på Bolibompas sajt under svt.se. Det går ut på att man får se tre olika djur. Framför dem står en tallrik med bajs och uppgiften är att utse den skyldige. Kan man klandra hennes val? Nä, även 4,5-åringar har rätt att kräva en högre nivå av intelligens i det de konsumerar.
tisdag, augusti 18, 2009
Det går inte att sparka in dörrar som aldrig funnits
Jag hade tänkt ignorera det faktum att jag under den senaste veckan har haft den obehagliga oturen att bevittna de två mest hjärtskärande fall av hjärnröta jag någonsin skådat. Det finns egentligen ingen anledning att fortsätta sprida skiten för allt har redan sagts. Jag vet det. Men jag kan bara. Inte. Låta. Bli. Jag känner att jag verkligen måste pysa hatballongen som skaver innanför skallbenet på mig. Annars kommer jag att förgiftas. Och det är inget bra.
Jag upplever det mer plågsamt att bara bita ihop än jag föreställer mig att ett rejält cracksug måste vara. Att låta dem vara var mitt mål men ibland når man inte sina mål. Min hjärna vibrerar som en skraltig centrifug och jag misstänker att den snart självantänder av vämjelse och jag inte får lägga en textuell spya i mitt eget lilla blogghörn.
Ja, jag pratar såklart om Mogi och den där andra amöban Amanda nånting, som det bloggas så friskt om. Jag borde verkligen skämmas för att jag bashar människor med så rudimentär intelligenskvot att vilket nedbajsat proffsfyllo som helst skulle framstå som ljusår mer tilltalande att tvingas sitta inlåst med och konversera under ett dygn. Men det gör jag inte. För någonstans går gränsen när allt blir tillåtet. Den går här, här och här. Bland annat.
Man brukar säga att det är onödigt och fult att sparka in öppna dörrar. Men den här gången finns det varken karm eller dörrhål ens. Det finns inget tak, inga väggar och inte något annat heller för den delen. Det finns bara ett stort fruktansvärt jävla skräphål som växer för varje liten digital slaggprodukt i form av innehållslöst blogginlägg eller YouTube-klipp som föds ur dem. Arrrrggghhhhh!!
Sådär. Nu känns det bättre. Nu kan jag slappna av känner jag. Kanske till och med skratta en smula åt vansinnet.
Mogis blick är ju skitkul egentligen. Det finns liksom inget där. Alls. Ögonen fladdrar omkring som två pingisbollar under en rundpingismatch på rymdstationen MIR. Dessutom måste tillstå att det kommer bli en sann njutning att se henne blogga om sitt pördiga jobb på Netto i framtiden... Om hon nu inte går och snor Daniel Sjölins plats i Babel. Det är möjligt:
Jag älskar när hon säger: "Och vad ska jag säga asså. Jag tror att jag är lite för smart för att läsa böcker helt enkelt, för jag förstod vad som skulle hända redan efter hundra sidor". Underbart. Kan inte sluta titta. Mogi är för smart för att läsa böcker, för hon fattade vad som skulle hända i Snabba cash. Jag upprepar S-N-A-B-B-A C-A-S-H.
Varför är det ingen som stoppar henne? Mogi kan omöjligt ha en endaste lite riktig vän och hennes föräldrar måste verkligen hata henne.Annars hade väl någon steppat upp vid det här laget och förklarat att hon skämmer ut mänskligheten. Att hon får vägglöss att framstå som en högre livsform.
Och lilla Amanda. Om hon verkligen är på riktigt (vilket jag starkt betvivlar) så hoppas jag hon repar sig. Helt ärligt. Men OM det är en "roll" hon spelar så fattar jag faktiskt inte vad hon gör i Sverige, hemma i sin jävla morsas badrum. Då borde hon befinna sig i Hollywood istället och tjäna tonvis med dollars på de mängder av hopplöst efterblivna och könsvitsiga tonårskomedier som produceras där. Hon är som klippt och skuren. Annars kommer hon såklart att passa alldeles utmärkt i en nopprig frottébadrock, hummande och mmm:aande, mellan blossen under sin igenrökta fläktkåpa i något miljonprogramskök. När hon lyckats ta sig förbi puberteten vill säga.
Jag upplever det mer plågsamt att bara bita ihop än jag föreställer mig att ett rejält cracksug måste vara. Att låta dem vara var mitt mål men ibland når man inte sina mål. Min hjärna vibrerar som en skraltig centrifug och jag misstänker att den snart självantänder av vämjelse och jag inte får lägga en textuell spya i mitt eget lilla blogghörn.
Ja, jag pratar såklart om Mogi och den där andra amöban Amanda nånting, som det bloggas så friskt om. Jag borde verkligen skämmas för att jag bashar människor med så rudimentär intelligenskvot att vilket nedbajsat proffsfyllo som helst skulle framstå som ljusår mer tilltalande att tvingas sitta inlåst med och konversera under ett dygn. Men det gör jag inte. För någonstans går gränsen när allt blir tillåtet. Den går här, här och här. Bland annat.
Man brukar säga att det är onödigt och fult att sparka in öppna dörrar. Men den här gången finns det varken karm eller dörrhål ens. Det finns inget tak, inga väggar och inte något annat heller för den delen. Det finns bara ett stort fruktansvärt jävla skräphål som växer för varje liten digital slaggprodukt i form av innehållslöst blogginlägg eller YouTube-klipp som föds ur dem. Arrrrggghhhhh!!
Sådär. Nu känns det bättre. Nu kan jag slappna av känner jag. Kanske till och med skratta en smula åt vansinnet.
Mogis blick är ju skitkul egentligen. Det finns liksom inget där. Alls. Ögonen fladdrar omkring som två pingisbollar under en rundpingismatch på rymdstationen MIR. Dessutom måste tillstå att det kommer bli en sann njutning att se henne blogga om sitt pördiga jobb på Netto i framtiden... Om hon nu inte går och snor Daniel Sjölins plats i Babel. Det är möjligt:
Jag älskar när hon säger: "Och vad ska jag säga asså. Jag tror att jag är lite för smart för att läsa böcker helt enkelt, för jag förstod vad som skulle hända redan efter hundra sidor". Underbart. Kan inte sluta titta. Mogi är för smart för att läsa böcker, för hon fattade vad som skulle hända i Snabba cash. Jag upprepar S-N-A-B-B-A C-A-S-H.
Varför är det ingen som stoppar henne? Mogi kan omöjligt ha en endaste lite riktig vän och hennes föräldrar måste verkligen hata henne.Annars hade väl någon steppat upp vid det här laget och förklarat att hon skämmer ut mänskligheten. Att hon får vägglöss att framstå som en högre livsform.
Och lilla Amanda. Om hon verkligen är på riktigt (vilket jag starkt betvivlar) så hoppas jag hon repar sig. Helt ärligt. Men OM det är en "roll" hon spelar så fattar jag faktiskt inte vad hon gör i Sverige, hemma i sin jävla morsas badrum. Då borde hon befinna sig i Hollywood istället och tjäna tonvis med dollars på de mängder av hopplöst efterblivna och könsvitsiga tonårskomedier som produceras där. Hon är som klippt och skuren. Annars kommer hon såklart att passa alldeles utmärkt i en nopprig frottébadrock, hummande och mmm:aande, mellan blossen under sin igenrökta fläktkåpa i något miljonprogramskök. När hon lyckats ta sig förbi puberteten vill säga.
måndag, augusti 17, 2009
Svikar'n
Jag gruvar mig lite för att komma hem idag. Kommer inte kunna se Ryssland i ögonen. Han kommer vet att jag visste och att jag lät det ske. Han kommer hata mig och jag förstår honom. För jag svek.
Jag sa till J att jag vägrade lämna in honom hos veterinären för sin så kallade scrotum removal. Killar gör fan inte sånt mot varandra. Så är det bara. Men det är fan inte mycket bättre att vara en passiv bisittare. Tvärtom. Nästan ännu värre att bara låta det hända. Jag kunde inte ens säga ajöss i morse. Det skulle kännas så falskt och jag skämdes.
Nu är han hemma igen. Utan pung. Tydligen är han inte arg ännu. Men vänta bara tills han fattar att nån snott hans juveler. Hans präktiga pungkulor. Då kommer han ställa till ett jävla liv skulle jag tro. Det hade jag gjort.
Jag sa till J att jag vägrade lämna in honom hos veterinären för sin så kallade scrotum removal. Killar gör fan inte sånt mot varandra. Så är det bara. Men det är fan inte mycket bättre att vara en passiv bisittare. Tvärtom. Nästan ännu värre att bara låta det hända. Jag kunde inte ens säga ajöss i morse. Det skulle kännas så falskt och jag skämdes.
Nu är han hemma igen. Utan pung. Tydligen är han inte arg ännu. Men vänta bara tills han fattar att nån snott hans juveler. Hans präktiga pungkulor. Då kommer han ställa till ett jävla liv skulle jag tro. Det hade jag gjort.
söndag, augusti 16, 2009
Dagen-innan-ångest
Fan jag trodde jag var redo. Det är jag inte. Jag gruvar mig. Det har varit så jävla skönt att vara ledig. Jag är glad att jag har ett kul jobb att gå tillbaka till. Det hade varit ett rent helvete om jag t.ex. skulle till ett lager och plocka bult imorgon. Det ska jag inte.
Var på Way out West i fredags och lördags. Inte mycket till social festival. Särskilt många öl blev det inte heller. Men det var kul att gå och jag är väldigt impad av J att hon orkade stå så mycket med mage men utan öl. Första dagen var bäst och vädret var finfint. Band of Horses, Robyn och Anthony var de bästa spelningarna. Igår regnade det katter och hundar och J hade väldigt ont i magen. Vi började dagen med svensk ångest de luxe (Olle Ljungström), drack öl i ösregn tills Wolfmother började och tittade lite på My Bloddy Valentine innan vi gick hemåt.
Idag har vi varit på Egg n' Milk och nu ska vi muntra upp oss lite med "To Catch a Killer". En svinbra film om jakten på en av världens otäckaste seriemördare. Det är typ det mysigaste man kan göra en sån här dag. Eller vilken dag som helst egentligen.
Känner för att blogga men orkar inte idag. Men imorgon är det slut på semestern. Då är jag tillbaka. Glöm inte det!
Var på Way out West i fredags och lördags. Inte mycket till social festival. Särskilt många öl blev det inte heller. Men det var kul att gå och jag är väldigt impad av J att hon orkade stå så mycket med mage men utan öl. Första dagen var bäst och vädret var finfint. Band of Horses, Robyn och Anthony var de bästa spelningarna. Igår regnade det katter och hundar och J hade väldigt ont i magen. Vi började dagen med svensk ångest de luxe (Olle Ljungström), drack öl i ösregn tills Wolfmother började och tittade lite på My Bloddy Valentine innan vi gick hemåt.
Idag har vi varit på Egg n' Milk och nu ska vi muntra upp oss lite med "To Catch a Killer". En svinbra film om jakten på en av världens otäckaste seriemördare. Det är typ det mysigaste man kan göra en sån här dag. Eller vilken dag som helst egentligen.
Känner för att blogga men orkar inte idag. Men imorgon är det slut på semestern. Då är jag tillbaka. Glöm inte det!
onsdag, augusti 12, 2009
Redo att återvända
Igår var jag J och Juniorette på Ikea och formligen attackhandlade. Garderober, skrivbord och spjälsäng och en massa annat. Vi var där hela dagen (i två omgångar) och trängdes bland all medelklasssångest. Jag kan vanligtvis inte tänka mig ett värre ställer att spendera en semesterdag på. Men det var rätt gött. Jag njöt lite av att kunna slösa med fritiden så. Fick nästan hybris. Jag blev inte ens deppig när jag såg en hel fembarnsfamilj som gick runt och spred svettlukt i sina färgsprakande crocs. Det enda som sved var att de påminde mig om min årliga smesterfetma (separat inlägg inom kort) men även det ganska lindrigt.
Jag tolkar det som att smemstern har gjort gott och att jag nu börjar bli redo att återvända till min arbetsplats. Fy fan vilken bra uppfinning. Semester.
Det var inte förrän vi passerade Ikeas rökruta som det högg till ordentligt. Jag som trodde att Surte var världens deppigaste ställe. Men fan alltså, det är rena rama Riokarnevalen i jämförelse. På Ikea finns ett trångt litet rum med såpass sparsam inredning att fångvårdens muntra besöksrum känns lustfyllda. I rökrummet finns inmonterade skyltfönster så att alla kan se på de dåliga människorna, som är så dåliga att de inte ens pallar ett Ikea-varv utan att tvångsbelöna sina lungor med nikotin och tjära. För att spotta på dem ytterligare har någon cyniker kommit på den ondskefulla idén att tapetsera upp en fondvägg med en fototapet med någon slags svensk idyllmotiv. Härlig kontrast. Det kan ha varit ett foto av Smögenbryggan eller dylikt, men det kan lika gärna ha varit någon liten by i Småland. Jag iddes inte titta ordentlgt för jag kände hur livet sögs ur mig för varje tusendel min blick snuddade vid eländet.
Nu ser jag att det är en sensationsdokumentär om brutalfeta i klassisk freakshowanda på trean (såklart). En av offren är The Undertaker som var lite av min wrestlingidol när jag var liten. Haha, han har likadana solbrillor som jag och bestiger just nu en lastbilsvåg. Tror jag ska käka lite lösgodis och ta mig en titt nu. Fattar ni. Ett sånt jävla dödsförakt jag lyckats bygga upp under mina underbara ferieveckor.
Jag tolkar det som att smemstern har gjort gott och att jag nu börjar bli redo att återvända till min arbetsplats. Fy fan vilken bra uppfinning. Semester.
Det var inte förrän vi passerade Ikeas rökruta som det högg till ordentligt. Jag som trodde att Surte var världens deppigaste ställe. Men fan alltså, det är rena rama Riokarnevalen i jämförelse. På Ikea finns ett trångt litet rum med såpass sparsam inredning att fångvårdens muntra besöksrum känns lustfyllda. I rökrummet finns inmonterade skyltfönster så att alla kan se på de dåliga människorna, som är så dåliga att de inte ens pallar ett Ikea-varv utan att tvångsbelöna sina lungor med nikotin och tjära. För att spotta på dem ytterligare har någon cyniker kommit på den ondskefulla idén att tapetsera upp en fondvägg med en fototapet med någon slags svensk idyllmotiv. Härlig kontrast. Det kan ha varit ett foto av Smögenbryggan eller dylikt, men det kan lika gärna ha varit någon liten by i Småland. Jag iddes inte titta ordentlgt för jag kände hur livet sögs ur mig för varje tusendel min blick snuddade vid eländet.
Nu ser jag att det är en sensationsdokumentär om brutalfeta i klassisk freakshowanda på trean (såklart). En av offren är The Undertaker som var lite av min wrestlingidol när jag var liten. Haha, han har likadana solbrillor som jag och bestiger just nu en lastbilsvåg. Tror jag ska käka lite lösgodis och ta mig en titt nu. Fattar ni. Ett sånt jävla dödsförakt jag lyckats bygga upp under mina underbara ferieveckor.
Nour El-Refai
Började lysssna på sommar igår igen när jag skulle sova. Trevligt. Lyssnade på Nour El-Refais Sommar och den här gången krävdes ingen insomnia för att hålla mig vaken. Fan vad bra hon är. Hon är vass, cool och jävligt rolig. I Sommar var det dock mycket allvar. Och det var helt jävla enastående. Tyckte jag.
Idag har jag tjatat så mycket på J att hon ska lyssna på det att hon till slut frågade om jag var lite tänd på Nour. Det är jag inte. Men jag skulle vilja vara kompis med henne tror jag. Och det skulle nog J också vilja.
Idag har jag tjatat så mycket på J att hon ska lyssna på det att hon till slut frågade om jag var lite tänd på Nour. Det är jag inte. Men jag skulle vilja vara kompis med henne tror jag. Och det skulle nog J också vilja.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)