Insomnia

Igår led jag av insomnia. Jag kunde fan inte somna. Det har kanske hänt mig fem gånger hittills under mina snart 33 år. Vanligtvis kan jag somna på kommando. På fem (sekunder). När kinden nuddar kudden. Och allt detta utan narkolepsi (japp som f.d. hypokondriker har jag självklart kollat upp detta). Om jag vill sova så sover jag helt enkelt. Det har varit något av min superkraft. Men så inte igår.

Jag låg och vände och vred på mig. Trött som en triathlondeltagare på dekis. Så jag passade på att bläddra bland några sommarpratare som jag missat och fastnade av en slump för Morgan Alling. Otippat. Jag vet inte mycket om honom mer än att han verkar jävligt energikrävande. Men det ska jag säga er; att det var inte kattskit precis. Tvärtom. Han var riktigt jävla bra. Lyssna!

Efteråt satt ångesten som en stödstrumpa över mitt bröstparti och sträckte sig uppåt. En liten klump i halsen hade jag allt också måste jag tillstå. Det gjorde det ännu mer omöjligt att få tag i John Blund och hans sköna fludder, så där låg jag knallvaken till långt efter fyra på morgonen. Nä, insomnia är ett jävla helvete. Även om det är glest mellan tillfällena.

Case closed: Jag är McFlurry-messias

Nu är det äntligen utagerat. Jag måste berömma McDonalds fantastiska kundbemötande på kundtjänstnivå. De som följt detta drama förstår nog att man kan komma med i stort sett vilket klagomål som helst och ändå bli helt fantastiskt bemött.

Jag hörde av mig och berättade att jag gjort fortsatta spaningar i flurrningshärvan. Det verkar som att det snart kommer gå ut ett PM från huvudkontoret till alla McDonaldsrestauranger i landet som påpekar vikten av att flurra McFlurryn. Jag misstänker att jag hamnat högt upp på en och annan McDonaldsanställds dödslista nu.

Ialla fall. Nästa gång ni besöker en donk och beställer en flurry och den faktiskt är flurrad. Då vill jag att ni tänker på mig. Över och ut.

------------------------------
Från: xxxx
Till: mcsvar@mcdonalds.se
Ämne: Re: Mcflurryfråga [090727-7UCQVK]

Meddelande:

Hej igen!

Jag svarade på ditt mail i förra veckan och angav ett antal restauranger där det slarvas med flurrandet. Hoppas du fick det.

Hur som helst har jag sedan dess gjort fortsatt spaning i flurrningshärvan på egen hand. Jag har via min flickväns syster tillfrågat en person som är anställd vid en av era restauranger och hon svarade helt odramatiskt att det går snabbare så. Att det är ett jobbigt moment mindre och att de har fått krav från arbetsledningen att utföra beställningarna så snabbt som möjligt. En annan anställd hävdar att många ber att få den oflurrad och att de därför låter bli, vilket jag tycker låter märkligt. Man slutar väl inte att lägga dressing på McFeast bara för att ett antal kunder beställer utan dressing?

Självklart kommer jag nu med gott samvete kunna be om att få min McFlurry flurrad utan att känna mig dum och gnällig. Men mitt förslag, för att minimera krångel och eventuellt obehag för kunder, är att ni från huvudkontoret skickar ut ett litet PM till samtliga McDonald's i Sverige och påpekar vikten av att flurra McFlurryn. Vad sägs om det?

Tack på förhand
/mikael

------------------------------
Från: mcsvar@mcdonalds.se
Till: xxxx
Ämne: Re: Re: Mcflurryfråga [090727-7UCQVK] [090727-7UCQVK]

Hej Mikael,

Tack för ditt svar.

Ja, vi fick ditt förra mejl och har gjort en uppföljning med restaurangerna du nämde.

Självklart, jag ska höra med informationavdelningen om ett förtydligen behöver gå ut till samtliga restauranger.

Med vänlig hälsning,
Linn Viklund, McDonald's Kundservice McSvar

Fitness ska det va

Förra veckan såg jag en fantiastisk bild som jag förbannar mig själv att jag inte hann fotografera. Det hade kanske blivit "årets bild" annars. Eller också inte.

Vi kom åkande in i Helsingborg, hamnade vid ett rödljus och blev stående. På höger sida kom ett äldre par (närmare 70) gående. De var ute och tränade tillsammans. Det var verkligen fint att se. Först kom kvinnan, en barsk och klotrund sak med rödfärgat hår och en aggressiv make up. Hon släpade sig framåt i vita träningskläder, fotriktiga skor och ett par självlysande (så att ingen skulle missa att det var seriös träning som pågick) stavar i händerna.

Efter henne kom hennes man, i beige gubbjacka, keps och Siewert Öholm-skägg. Han gick lydigt bakom med en cigg i höger hand och en dramaten i vänster. Njutrökte och såg gemytlig ut. Han påminde mycket om lilla Fridolf. Det var fantastiskt att se. Han stöttade sin fru i sin träning trots att han troligen insett att det inte är någon större idé med sådana projekt vid den åldern. Förr brukade gamlingarna skita i allt och bara njuta de sista åren. Nu är det fitness som gäller. Först ut och träna. Sedan elvakaffe och mandelkubb.



Sedan såg jag i en skobutik en så kallad "RYN Walking Shoe". Det ser ungefär ut som en missbildad löparsko. Sulan är 5cm tjock och rund i formen. De ska tydligen vara jättebra för de är nämligen framtagna med inspiration från "masaifolkets gångstil". Ja, för de där "negrerna" är ju ena jävlar på att promenixa så de borde ju veta.

Bättre balans, hållning och förbränning är bara några fördelar man får på köpet med RYN-teknologin. Att det ser helt fleppt ut låtsas ingen om. Precis som det var med masspsykosen kring stavarna när de kom. Det är ju helt vansinnigt men i träningens namn är allt tillåtet. Feta människor kan man lura i vad som helst, verkar måttot lyda inom fitnessindustrin. Skor inspirerade av masaifolkets gångstil... hallå? Vart fan går gränsen för idioti undrar jag. Dessutom finns de nu även i en bekväm och somrig sandalmodell. Häftigt. Då vågar jag gissa att horder av svennebananmänniskor snart kommer komplettera sina crocsuppsättningar med rundsulade dojor och börja stappla omkring som fyllon. Både till fest och vardags.

En början till upplösning i McFlurrymysteriet

För att ta saker i rätt ordnings kontaktade jag McDonalds huvudkontor i Sverige för att reda ut problematiken med, och de mystiska omständigheterna kring varför man aldrig eller i alla fall mycket sällan numera erhåller en flurrad McFlurry trots att namnet på själva produkten vittnar om att det rör sig om en flurrad produkt. Jag vill ju inte gärna göra bort mig när jag står där i kassan och reklamerar min dessert:

------------------------------
Mail angående:
Från: xxxx
Till: "mcsvar@se.mcd.com"
Ämne: Mcflurryfråga

Meddelande:

Hej! Jag har vid i alla fall de tio senaste gångerna jag har beställt
en McFlurry, vid olika restauranger, erhållit en bägare mjukglass med
topping - helt oflurrad. Jag har fått den där speciella skeden och
det där höga locket men ingen förklaring till varför man inte
flurrat den. Mycket märkligt. Så min fråga är: Vad har ni för
policy gällande McFlurry egentligen?

Som jag ser det är det ingen McFlurry om den inte är flurrad. Har jag
fel?

Bästa hälsningar
Mikael

------------------------------
Mail angående:
Från: "mcsvar@se.mcd.com"
Till: xxxx
Ämne: Re: Mcflurryfråga [090727–7UCQVK]

Meddelande:

Hej Mikael!

Tack för ditt mail!

Det är klart att McFlurryn ska vara flurrad. Helt korrekt!
Jag vore tacksam om du kunde i alla fall på ett ungefär lista de restauranger som du minns att du besökt där detta problem uppstått.
Då kan jag kontakta dessa restauranger och påtala problemet.

Med vänlig hälsning,
Helene Lindholm, McDonald's Kundservice McSvar

------------------------------
Mail angående:
Från: xxxx
Till: "mcsvar@se.mcd.com"
Ämne: Sv: Re: Mcflurryfråga [090727–7UCQVK]

Meddelande:

Hej Helene! tack för ditt snabba svar. Jag har funderat nu och de ställen jag med säkerhet kan säga slarvar med flurrandet är Laholm, Kållered, Frölunda/Näset och Kungälv.

/Mikael

------------------------------

Samtidigt fortsätter jag min privatspaning och bad därför J:s lillasyster att kolla med en bekant som arbetar på McDonald's hur det kommer sig att McFlurrybeställningar blir så styvmoderligt behandlade. Svaret var närmast chockande ärligt. "Det tar sån tid".

Det är alltså av lättja som personalen på McDonalds inte bara på ett ställer utan över hela landet har kommit på att det är skönare att ge fan i att flurra McFlurryn. Det är upprörande när man tänker på det. Varför inte bara servera luft isåfall. Istället för att hålla på och mecka ihop en massa jobbiga burgarvarianter.

"Jaha du vill ha en Big Mac-meny att ta med, ska det vara plusmeny på den?"
"Ja tack"
"Det blir 62 kr"
"Ok"
"Varsågod, en påse luft"
"?"
"Ja, det går lite snabbare så... och blir lättare för oss som jobbar här förstår du"
"Jag förstår. Tack så mycket"

Nä den feta damen har inte sjungit än kan jag säga. Jag återkommer om detta. Var så säkra.

Ännu mer Mondeo

Nu är jag tillbaka i stan. I alla fall för några dagar. Har inga fasta planer. Det är skönt som fan. Känner mig lite som en kravlöst arbetslös människa – fast med full lön och deadline. Rätt bra.

När vi åkte hem i fredags sa jag till J att jag hoppades att vi skulle stöta på en Mondeo igen. Det har blivit en fin tradition/vana (J kallar det störning). Strax utanför Halmstad gav min smala lycka utdelning. En man i femtioårsåldern med stora glasögon kom fräsandes förbi i en välvårdad och grönmetallicfärgad Mondeo-kombi. Det var bara att haka på. Det verkar som att Mondeoförare och jag har samma körstil. Man kan säga att det är mina vägbästisar, den högsta formen av vägkompisskap. Mondeo kombi ska det vara. Har provat sedan men de är inget att ha.

Mr Mondeo och jag körde om varandra till och från och jag körde till och med upp i sidled med gubbtjyven en gång och låg kvar en lång stund innan jag fräste förbi för att han skulle fatta att vi var vägpolare nu. J uppskattade INTE den lilla uppvisningen. Hon skämdes, höll upp sin högerhand för att skydda sin identitet och vrålade att jag skulle sluta. Mondeomannens fru brydde sig inte. Hon låg sönderblonderad och lädersolbränd och sov på passagerarsidan med fötterna på instrumentbrädan. Inget vidare sällskap med andra ord. Vi var kompisar ända till Sandsjöbacka där han svängde av för att tanka skulle jag tro. Jag föreslog för J att vi skulle göra detsamma men då signalerade hennes ansiktsuttryck att jag var nära elded. Hon gav mig en väldigt övertygande är-du-helt-slut-i-huvudet-eller-blick, så jag motstod frestelsen och saluterade istället min vägkompis och tackade för en fin tid, med en distinkt dubbeltuta.

Dubbeltutsalut är en regel som jag utvecklat med tiden. Varje gång man skiljs åt från sin vägkompis saluterar man denne genom att snabbt tuta till två gånger i snabb följd. Lagom intimt, lagom värdigt.

Igår när vi skulle till Ikea (Kållered) så hände det igen. Strax efter gnistängstunneln i riktning mot Frölunda dök en silvrig, något nyare Mondeo-kombi upp framför mina ögon (det ska tilläggas att det var J som uppmärksammade den). Det var en medelålders kvinna med leopardmönstrade solglasögonbågar som körde och vi höll sällskap ända till Kållered. J försökte sig på en fuling och hävdade att man inte kunde ha vägkompisar på så korta sträckor men hon har fan ingen koll. Vägvänskap är helt distansoberoende. Det vet ju alla.

Det kan inte vara en slump. Det måste vara ödet. Varje gång vi ger oss ut på vägen "råkar" vi stöta på en Mondeo. När vi kom fram till Ikeas parkering kom jag på den briljanta idén att vi skulle försöka parkera brevid en Mondeo men då kände jag att jag hade pushat tålamodet hos J en aning för långt så jag skrattade överslätande och sa att jag bara skojade.

Mondeo

Igår lämnade vi Halland och åkte norrut på en snabbvisit. När vi var i Halmstad och precis skulle svänga in på påfarten till motorvägen kändes det plötsligt väldigt bekant. Vi stod precis bakom en djupblå Ford Mondeo. Exakt en likadant exemplar som förra veckans vägkompis (som vi träffade precis i samma område) men det var inte samma. Föraren liknade den andra mondeokvinnan men bilen var mycket risigare (även i mondeomått mätt). 

Hursomhelst kändes det mycket märkligt att stöta på en Mondeokompis exakt en vecka efter förra resan till Göteborg. Det visade sig dock till min stora besvikelse att den här Mondeon inte var av kompismaterial så vi släppte kontakten en bra bit före Falkenberg. Bättre lycka nästa gång sa J som tycker att min Mondeo-hangup är störd.

Nu har jag förresten skrivit till McDonalds Sverige angående  McFlurry-problematiken. Väntar med spänning på svaret. 

Surte

Passerade just Surte Hotell. Ryser. Fan, Surte måste vara en av världens deppigaste platser. Bristen på liv och glädje och sånt som är bra lägger sig som en fet hinna över en bara man passerar. Tänk då att bo där.

Två saker...

Som jag börjar störa mig på tjockt mycket nu är dels meteorologer. Jag har länge föraktat det yrket eftersom det är så in i helvetet värdelöst. De står där i rutan vare kväll som tv-präster och mässar, inger falska förhoppningar.

Det är bara präster och meterologer som kommer undan med att pådyvla andra människor sina fantasier. De sistnämnda är dock värst för deras skit spelar faktiskt stor roll för oss som har semester.

Häromkvällen sa tydligen en av SVT:s perror att det är omöjligt att förutspå vädret just nu, att de kan bara säga hur vädret är just nu. Tack så jävla mycket Perra. Det kan jag med göra. Det är piss. Vilket stör en badsugen kille ganska mycket, och det sista jag behöver nu är någon överbetald spågumma som ljuger mig i ansiktet kväll efter kväll. Ärligt talat tror jag att världen hade snurrat på rätt bra utan SMHI. De pengarna kunde användas till något vettigt istället. Som ett pariserhjul eller något. I varje stad.

Sedan så stör jag mig som fan på att när man stannar längs vägen på en mack-donka för att inmundiga en McFlurry med dajm och kolasås. Man gör sin beställning och uttalar klart att det är en McFlurry man är ute efter. Kassamänniskan bekräftar genom att återupprepa beställningen. Trots detta står man där en minut senare med en bägare ganska äcklig mjukglass med lite krossad dajm strödd över. Helt oflurrat!! 

Vad fan är grejen med det? Är det jobbigt att flurra eller vad? Isåfall kan det vara en god idé att ta den ur sortimentet. Jag blir så jävla förbannad när jag tänker på det. Jag har aldrig orkat konfrontera dem med problemet men nästa gång kommer jag definitivt reklamera. Så in i helvete också. Jag ser nästan fram emot det.

Vägkompisar

Alltid när vi kör längre sträckor så brukar jag skapa mig själv två tre olika kamrater för en väldigt temporär och inte särskilt djup vänskap. Det är helt slumpvalda personer och det enda som binder oss samman är att vårt körtempo synkar. Man kör om och blir omkörd. Ligger bakom och framför, försvinner ur synhåll och kommer ikapp varandra. Ju längre man följs åt desto roligare. Det är ett väldigt okomplicerat förhållande för det kräver ingen dynamik. Vänskapen kommer bara från ett håll och det är oftast bara en part som vet att man är vägkompisar. Jag kan Mycket väl vara vägkompis med flera stycken utan att veta om det och även skapa mig en handfull vänner utan att någon av dem har en aning om att vi är tajta polare. När vägen skiljs åt upphör också vänskapen, helt utan dramatik och jobbiga känslor, trots att den fyllt en viktig funktion. Att göra resan lite mer intressant.

I söndags fick jag två vägkompisar. Dels en familj i en grön Volvo V70. Vi följdes tätt åt mellan Falkenberg och Varberg. Och så en ung kvinna i en blå halvrisig Ford Mondeo. Vår vägvänskap började med att jag slog upp min förardörr i hennes passagerardörr på Max parkering i Halmstad. Jag tittade skräckslaget på henne men hon tecknade att det inte var någon fara. Jag, J och Juniorette gick in och åt och sedan skiljdes våra vägar ända tills vi var i höjd med Varberg, där vi plockade upp kontakten och sedan följdes åt ända till avfarten vid Frölunda torg.

Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin träffat på en före detta vägkompis och plockat upp vänskapen med igen. Men det hade varit kul. Kanske om jag hade en dagsrutin som innefattade pendling. Jag åker ju spårvagn och då vill man ju i möjligaste mån undvika att bli reskompis. Allt för ofta har man ju blivit föremål för en missbrukare eller någon annan med tveksamt psykes kontaktbehov. 

Sedan händer det ju att man blir vägovän med andra förare på samma premisser som en vägvänskap. Ofta inleds det med att någon kastdåre kör upp i vansinnesfart bakom en medan man kör i vänsterfil och tvingas tränga sig in, med livet som insats, i högerfil för att inte behöva bli första bil i en otäck seriekrock. Den sortens idioti väcker ett högkoncentrerat hat inom mig som under inga omständigheter kan hållas tillbaka. Det måste ut och gör så i form av en dåres svada, ofta innefattande verbal hämndromantik med dignande löften om grovt våld, stympning och helst död.  

Filmtips och skrivsug

Så var första veckan avverkad. Fyra kvar. Smutt! Det har blivit mindre bloggande än jag hade trott men jag har varit så förbannat trött på kvällarna. Man blir trött av att leva.

Var på Woody Allens nya, "Whatever works", igår kväll. Jag gillade den. Inte fantastisk på något sätt men helt ok. Feelgood (i min bok) och jag måste erkänna att jag gillar den lite extra för att min största idol Larry David spelar huvudrollen. Hade det varit vem som helst utom honom hade jag nog hatat den. Dels för att cynismen stundtals nådde nivåer som fick mig att vrida på mig men främst för att Woody Allen är så tröttsam i sina perversioner. Den var verkligen jättevälskriven men ärilgt talat, det börjar bli lite väl tjatigt med hans hang up på unga sexiga tjejer (alltid framställa som imbeciller) som tänder på och kärar ner sig i äldre (läs lastgamla) akademiker och intellektuella kulturmän. Han är kvar i samma gamla hjulspår som alltid. Det känns som att även han borde ha hängt med lite i tiden. Men men, nyskapande har väl bara varit Woodys grej en enda gång. Hur som helst gick jag ifrån biosalongen lite gladare och det är väl inte så otroligt om en tjej som Evan Rachel Wood vill ha Larry, jag menar, hade inte jag haft J hade jag gärna hitchat med honom.

Fan nu har jag lust att skriva känner jag men det är så jävla jobbigt via telefon. Mina fingrar kladdar över iPhonens touchscreen som en klase sladdriga varmkorvar. Får kanske packa upp datan ikväll. Eller imorgon. Eller dagen efter det. Vi får se.

Energidränage

Idag har inte många knop knopats vill jag lova. J åkte redan vid halv två in till Halmstad med syrrorna för att titta på den nya filmen om den trollande glasögonormen. Den var tydligen skitbra.

Själv innebar det för mig att Juniorettes samlade energi riktades på en enda stackars blekfet måltavla (jag) hela dagen. Fantastiskt roligt och underhållande samtidigt som det är lite av en mental åderlåtning, för vi snackar inte om ett normalt samtalsupplägg där en part säger/frågar/påstår något och inväntar respons. Nej nej nej. Vi pratar om en hetsig monologfrågematta som går på som att imorgon inte fanns. Tid för svar lämnas inte.

Viktiga ämnen är det som ska avhandlas också. Uppskattningsvis tillbringade vi runt en 20-30 minuter med att reda ut om lax en fisk eller om lax är en lax, eller om lax kanske är en abborre. Fisk lät inte rimligt. Efter många rundor med desperatpedagogiska förklaringsförsök fav vi upp och enades om att lax är en lax. Sedan tömde jag snabbt i mig två glas vin, innan vi gick ner och badade en gång till. På stranden fortsatte våra filosofiska diskussioner kring hur många tuggummi man egentligen får äta per dag, om man får puttas när man badar och hur högt man kan bygga med lego.

När J kom hem vid sjusnåret var jag snyggt blästrad innanför skallbenet. Men jag klagar inte. Även om energin formligen hade dränerats ut ur min kropp så var det en av de bästa dagarna på länge.

Nu kollar vi på Svenne-tv och njuter av den totala bristen på stress.

Sommarstatus

Första riktiga dagen på semestern har gått. Har bara gjort semestergrejer och jag gillar det. Det är dock svårare än jag trodde att helt varva ner. Idag har det varit minutschema på semesteraktiviteterna. Jag har diagnostiserat mig själv med temporär ADHD deluxe. Har nästan saknat en produktionsledares todo-lista för att kunna styra upp dagen på rätt sätt.

Frukost, flyga drake, bada, läsa bok, äta lunch, få frispel på juniorette, fiska krabbor, handla mat, grilla, dricka vin och nu kollar vi på Sökarna II. Det är nåt visst med att gå i fem-för-hundra-lådan på Ica maxi och plocka på sig skit och medvetet slösa med sin lediga tid så hänsynslöst. Det är lite crazy. Svensson-edge.

Sökarna återkomsten är nog en slags martyrfilm. Alltså filmen i sig själv är martyr. Den är så dålig att alla andra svenska skitproduktioner bleknar. Irene Huss. Förlåten. Göta kanal 2. Förlåten. Colin Nutley varsågod ta den totala svenska filmbudgeten för 2010 och gå loss för fan. Ge oss Angel 2 och 3. Ge oss Änglagård 5. Bara vi någonsin slipper se Liam Nordberg igen.

Hade detta varit en vanlig arbetsdag hade jag nog velat plocka fram Mr Needles (min lilla voodoodocka som tidigare hjälpt till att sabotera medaljplats för Holm) och sätta en fyrtumsspik rakt genom pannan på honom. Men jag har tid. Så jag bara njuter. Ska nog fan se den två gånger.

Vem vill ha filmen efter mig? Jag bjuder på ett stycke svensk skam till någon modig själ, som inte fruktar livsfarligt dålig kvalité.  

Dagens kåtord:

Semester.

Känn på det! Smaka på det! Åhhhhh!!!

Modemän

Såg en man på hållplatsen imorse. 50+ med kotlettfrisyr, Club blazer och röda jeans. Hallå!? Jag upprepar: Röda Jeans. Fan, det går inte. Jag förstår att det är fysiskt fullt möjligt eftersom jag bevittnat det vid ett flertal tillfällen. Men det strider mot all etik och moral. Det ser så jävla dumperverst ut att jag inte ens hinner beskriva det. Jag ska nämligen bege mig på semester om en dryg timma och för att riktigt fånga vansinnet i ord hade jag fått skjuta på det viktigaste ögonblickert hittills i år. Och det går inte för sig.

Däremot hoppade det på ett riktigt modelejon till man på Stigbergstorget. Han var säkerligen tio år till men bortsett från sina kraftiga spasmer (gissningsvis till följd av mångårigt och seriöst blandmissbruk) så framstod han som både läckert extravagant och väldigt medveten. Han var heldressad i en aprikos denim-outfit, som skulle få Peter Siepen att kvida av avund. Jag önskar att jag kommer vara så vågad på ålderns höst, när man kan skita i alla konventioner. Han hade dessutom den goda smaken att bära en tajt vit t-shirt som framhävde både hans öl-buk och solbränna. En bränna som inte såg ut att vara förskansad medelst solning, utan snarare liknade någon form av ärgat läder. Det enda som egentligen låg honomm i fatet var väl hans tånaglar med tillhörande bara fötter, som stack ut ur ett par rejäla sandaler. Jag har aldrig sett så mycket gula naglar och förhårdnader på en och samma gång. Annars var han one million dollars.

One million dollars som luktade häst.

Nä, jag är inte död...

Än.

Jag har egentligen inte stängt bloggen heller. Jag har bara jobbat som en dåre på sistone. Inte mycket lust kvar till kul då. Men den är nära nu. Den efterlängtade. Den livsnödvändiga. Den heliga semestern. Jag får gåshud under fotsulorna när jag tänker på det... Fredag. Inte mer. Min hjärna funkar verkligen inte längre. Behöver laddas med ledighet. Punkt. Nu.

Sedan tänkte jag tipsa om en blogg också. Jag såg den igår och blev sådär riktigt fult avundsjuk. Jag tänkte att fan... den här skulle jag kommit på. Det är ju precis min grej. Jag har skrivit otaliga inlägg om själva fenomenet men aldrig kommit på att ta det ett steg längre och göra ett koncept av det. Helvetes skit. Och så kände jag mig deppig en liten stund och vältrade mig i ogina tankar. Men nu är det bra igen... Det är fan ta mig briljant!

http://lokaltidningsbesvikelse.blogspot.com/

Inte för att jag är fascist eller så...

...men jag tror att alla som arbetar på ett svettigt kontor inne i centrum finner den här bilden närmast erotisk:



Idag börjar förbudet mot gatumusikanter gälla i Göteborg. Spontant får jag jättedåliga vibbar av den typen av beslut. För vad skulle nästa steg bli? Och nästa och... ja ni fattar.

Men för människor som tvingas höra ledmotivet till Gudfadern, Lambada eller valfritt musikstycke slaktas av någon jävel helt utan musikalsik förmåga. Hundra gånger före lunch. Varje dag. Ja, då blir läget ett helt annat. Jag bejublar förbudet. Det dämpar vansinnet från att få fritt spelutrymme i min hjärna.

Bilden fick jag av min f.d kollega Robert German mot att jag kreddade honom lite.

Slav för en dag

Fick ett tips om att slutspurtenpå en väldigt otäck auktion på tradera pågår i detta nu. Imorgon kväll är den över. Auktionen är nummer fyra i en svit som går under namnet: "En världsstjärna kan bli din", där vinnaren får planera en dag och tillbringa den med personen i fråga. Den här gången är det Stefan Holm som står på spel. Det är rubbat på så många sätt.

Pengarna går till ungdomsidrotten i Sverige. Det roliga är att mindre än ett dygn kvar har budgivningen stannat av och högsta budet är nu hela 2650 kr. Fatta vilken besvikelse. Inte ens tre tusen spänn att dela på för idrottskidsen blir det tack vare Steffe. Han borde få böta för att intresset är så lågt. Först ryggade jag i och för sig till, eftersom det av naturen skulle vara så otroligt främmande för mig att betala för att få hänga med Holm under en dag. Men sedan tänkte jag lite till...

Ponera att jag skulle lägga ett bud imorgon. Jag har lätt råd att följa med en bit om budgivningen skulle komma igång. Ok, det skulle vara semesterkassan som gick åt och jag misstänker att det inte skulle falla i så god jord hos min muffin. Jag skulle troligen hamna på hennes skitlista året ut. Men vilken dag det skulle kunna bli.


Upplägg – En dag med Holm:
07.00-09.00: Stefan anländer och får värma upp med lite spackling och hushållsnära tjänster medan jag och J tittar på morgon-tv.

09.00-12.00: Stefan skjutsar ner oss till Mellbystrand och bjuder oss på en lätt lunch.

12.00-12.15: Stefan smörjer in min rygg med solkräm

12.15-15.00: Jag och J badar och myser. Stefan vaktar handdukarna, ser till att vi har skugga när vi så önksar, hämtar läsk och läser högt med inlevelse ur sin egen bok.

15.00-16.00: Stefan tänder grillen och berättar hur det var att vara med i På spåret. Jag och J sitter inne tar en tupplur.

16.00-17.00: Stefan klipper gräset.

17.00-17.15: Vi eldar gemensamt upp Stefans egenhändigt gjorda "guldtröja" i trädgården. Vi skrattar tillsammans.

17.15-18.00: Vi lånar ut Stefan till någon sugen granntant (eller gubbe).

18.00-19.00: Stefan får tvätta upp och hänga badkläderna samt fixa kvällsmat.

19.00-19.15: Stefan får busringa till Staffan Strand och "erkänna" att han legat med Staffans pappa på ett träningsläger.

19.15-19.30: Stefan får busringa till Patrik Sjöberg, kalla honom homofil och säga att han ska få så jävla mycket stryk nästa gång de ses.

19.30-20.00: Vi tackar av Stefan för dagens insatser med ett rungande dra åt helvete. Stefan ger sig av till fots.


Säg, skulle inte det vara värt några tusingar? Jag funderar seriöst.

Just nu...

...är det 29,9 grader på min arbetsplats. Det firar jag med att jobba över lunch. Hjärnan kokar och jag håller seriöst på att mula... kommer sakna er...

Förresten!
Ett hett tips till alla andra som jobbar under omänskliga förhållanden: Om man dricker riktigt jävla svinvarmt kaffe så kan man (i alla fall för några sekunder) dämpa hallisarna och lura sin kropp att den 30-gradiga luften svalkar.


Update 15.00:
Tempen är uppe i 30,6. Jag har inte lämnat min plats idag. Jag känner huvudvärken komma. Jag hatar allt just nu.


Update 2:
Tempen toppade på 31,4 idag. Sedan gick det ner igen till svala 30,5. Sitter hemma och är yr. Ser fram emot en dag till på jobbet imorgon. Fy fan vad jag längtar.

Ledsen i ögat

Nä, jag kan fan inte släppa det.

Se så ledsen han är Anton Glanzelius. Vilket lidande. Han är i sorg. Det är hjärtskärande. Hans bästa vän har just gått bort. De var så jävla tajta. Som bröder. Jag menar, de har ju till och med varit på Liseberg ihop och allt.

Herregud! Vilken satans ego-massage han ägnar sig åt nu. Anton. Killen är känd för två saker. För sin roll i "Mitt liv som hund" (1985) och för att han lyckats slå någon form av rekord i hur många gånger en person lyckas få tjata ut i media om när Michael Jackson ringde upp och ville träffas. Hur de träffades och åkte bergbana en hel dag och sedan kollade på video på kvällen. Fy fan säger jag bara. Jag orkar verkligen inte höra det en gång till. Men han vill så gärna berätta.

Det är en jättefräck historia att berätta för sina barn och barnbarn men jag skulle så gärna vilja upplysa Anton om att alla andra i hela världen skiter totalt i hans och Michaels "fina vänskap". Det osar förresten lite sociopati att kalla någon nära vän för att man träffats och hängt två gånger. Nu räcker det fanimej Anton. Inte en gång till. Det säger jag bara.

Jacko has left the building

Michael Jackson är död. Det är tragiskt, sorgligt och konstigt på många sätt och vis. Javisst. Gott så. Borde vi inte bara lämna det där? Uppenbarligen inte. Jag kan riktigt känna lukten av en skitvåg blåsa in med full tsunamikraft. Nu ska det minnas, hyllas, älskas och saknas. Kungen av pop. Fy fan vad ovärdigt.

Hysterin kring honom slår nog fan alla rekord i boken. Han har varit superstjärna, freak, peddo, kung, messias, wierdo på löpande band. Hans epitet har avlöst varandra och som han har hatats och älskats och chockat i regnskogsvis av artiklar genom åren. Att ens försöka lista en promille av all skit som fött nyhets- och skvallerbranschen på hans bekostnda skulle nog ta mig resten av veckan. För människor har verkligen levt på och frossat i hans jävligt konstiga liv och leverne.

Ska man se på det jävligt krasst var han en snubbe på 50 bast som hade en megakarriär för längesedan och som gjort ett makalöst avtryck i musikbranschen, men som helt ärligt inte gjort ett vettigt skit på typ 20 år. Media har inte gjort en positiv grej om honom på exakt lika länge och det finns knappt en handfull som velat förknippas med honom sedan sista gången han stod inför rätta för barnkalas. Sedan dog han helt plötsligt.

Nu kommer hyllningskörerna och vittnesmålen om hur fin och go han var. Plötsligt var alla bästis med honom. Alla är chockade. Alla sörjer. ALLA vill ha sin bit av kakan. Svenska artister ställer sig upp och och säger att det banne mig är lika stort som när Elvis dog. Journalister som tidigare förfasat sig över missfostret skriver nu gråtmilt och nostalgiskt om den störste. Det här vill ingen missa. Det är fan öppet hus för varenda jävel att tala ut och berätta att Michael Jackson minsann har betytt så mycket. Jag menar Corey Feldman och MC Hammer. Hallå? Vart fan höll de hus för ett par år sedan? Och Uri Geller, gå och böj en sked eller nåt för helvete. Och håll käft.

Och detta är bara dag ett. Så håll i hatten för snart kommer vansinnet igång också. Jag skulle våga betta rätt mycket på att första ryktet om en scam, att Jacko lever och bara har fejkat sin död. Idioter kommer hävda att de är hans okände son och det kommer säljas historier och bilder "never before seen".

Värst hittills är nog fan Anton jävla Glanzelius ändå. Idag berättar han, ledsen som en hund, för hela svenska folket om hur han sörjer sin vän. Som han träffade två gånger innan han var byxmyndig och sedan aldrig mer. Ärligt talat Anton. Skärp dig nu för fan!