tisdag, april 14, 2009

Jag är rultig

Påsken är över och jag känner mig mer rultig än någonsin. Det är en dålig känsla. Jag frossade inte mer än vanligt i helgen. Jag iddes inte. Min mage känns så sjukt obekväm. I vägen. Jag trivs inte naken längre och undviker att gå omkring i bara fillingarna hemma. Häromdagen fick jag ett spel och slängde nästan alla mina tajta T-shirts. Jag ville inte se dem mer för jag har börjat se pervers ut i tajta tischor och det är inget bra.

Min kära flickvän J har uppmärksammat mig på det faktum att jag har börjat med oskicket att dra upp kallingarna lite högre än vad brukligt är. Oj oj, varningsklockorna ringer för fullt, men det är inget jag styr över. Det liksom bara händer...

Jag kommer ut ur duschen och lirkar på mig ett par kallingar, sedan blir det alldeles svart och när jag återfår medvetandet sitter linningen lite högre än den borde. Jag skäms och drar genast ner dem. Jag har funderat lite över vad det kan tänkas vara som inte står riktigt rätt till och har kommit fram till att det helt enkelt är ett oundvikligt steg i evolutionen, en resa som med allt snabbare fart tar mig mot gubblandet. Det är nog ingen större idé att kämpa emot. Snart kommer jag sätta komfort före allt och kan inte längre ducka för det faktum att det helt enkelt är skönt att kapsla in lite mer av sitt vissna midjeparti. Lite som man gör vid en härdsmälta i en kärnreaktor. Men så länge jag är medveten kommer jag försöka göra revolt. Det är därför jag biter ihop, går upp i svinottan och pallrar mig till gymmet och desperat ställer mig på nån jävla föryngringsmaskin.

På sistone har jag även noterat att min ölrygg är borta. Puts väck. Det är dock långt ifrån så bra som det låter. Det som hänt är att det i lönndom skett en vidrig transformation där mina fuck handles spelar en huvudroll. Först uppdagades en så kallad ölrygg, ett semi-löst parti med samma karaktäristika som en ölmage. fast på ryggen. Vidare vidgades området och bildade en slags fläsktunna runt nedre delen av min torso och till sist har jag gjort den makabra upptäckten att att allt har smygt sig samman och bildat en direkt förlängning av min röv uppåt. Jag har gått och blivit med hög röv. Hög röv är fan sämst.

Dramatiken som utbröt när jag blev varse saknar motstycke. Jag sprang runt och gnydde och gnällde och ojade mig. Sedan fick jag blixtyrsel och fick lägga mig ner och badda min panna. Sammanbrottet har jag nog aldrig mer närvarande än då. Det är nästan omöjligt att få distans till hela helvetet men vad ska man göra. Nu har jag att välja mellan att skärpa till mig en gång för alla (vilket är vad jag försöker) eller att gå all in och bli fet på riktigt. Känslan av att vara obekväm i sin egen kropp tär på mig. För första gången kan jag verkligen leva mig in i hur transexuella människor känner sig när de pratar om sin kropp som ett fängelse. Jag är ju för fan en smal kille fångad och inlåst i en fet mans hydda.

Plötsligt förstår jag hur det kommer sig att jag trivs bäst i pösiga kläder eller kläder som inte riskerar blotta någon glipa hud, varför jag börjat ha en kudde i knät när jag tillbringar tid i soffan och varför ekvatorns position börjat röra sig norrut på min rultiga gubbkropp. Fy fan för den lede säger jag bara.



Det har gått så långt att jag inte ens började skratta när jag såg Annie Leibovitz bild på Seth Rogen & Co nyligen. Istället tilltalades jag av den och greps av en stark lust att själv springa och köpa mig en uppsättning ultraelastiska kroppsstrumpor. Jag lyckades hejda mig.

Men det blir nästa steg. Tro mig.

måndag, april 13, 2009

Tittahöjtarna

Vi var på utflykt idag till Hallandsåsen. Kollade in bokskogen och fikade frallor. Det var mycket angenämt.

Innan vi åkte dit berättade J dock för mig att det finns en liten by där uppe någonstans, mitt i skogen, som är stenhårt inavlad. Invånarna går i folkmun under namnet "tittahöjtarna" eftersom de alltid går runt med blickarna i skyn. Det är deras strikta familje-dna som gjort dem lite lustiga. Jag började tänka på tunnelbygget och de mängder av rågiftig tätningsmassa som läckt ut lite här och där. Sedan drog jag ett dussin paralleller till "The Hills Have Eyes" och hann känna att mitt picknicksug dämpades en aning. Jag förklarade krasst att anledningen att jag går på den här typen av skitlur är för att jag på något sjukt sätt vill att det ska vara sanning. Att det piffar upp vardagen en aning. Jag sa att jag ville njuta av det sjukt osannolika i några minuter innan hon som brukligt förstör det hela med ett gapflabb.

Då avslöjade J helt odramatiskt att hon såklart bara skojade. Det finns ingen sådan inavlad skogsby på Hallandsåsen vars invånare skulle vara ett gängfreaks of nature som stryker bland träden... Nä, tittahöjtarna är "bara" en familj som sägs ha ägnat sig åt livlig fortplantning inom släkten. De bor där i krokarna och syns visst till ibland.

Vilket antiklimax va.

Busliv vs. Svenssonliv

Nu är jag tillbaka från Halland. Det har varit en sublim helg. Igår läste vi precis hela dagen, bortsett från en liten promenad i skogen. Det är mycket fint att sitta ute i en trädgård vid havet och dricka vin och läsa ända till solen ska till att gå ner och det är dags att tända grillen.

Jag har plöjt boken Svensk Maffia. Den var bra. Intressant att få sig en grundlektion i organiserad brottslighet. Det finns många hårda pojkar där ute. Alla har en sak gemensamt. De vill inte bli några jävla Svenssons. Det är en värre tanke än döden tydligen. För dem är det mäktigt att ha många "bröder" som alltid ställer upp ifall man ställer till det. Att alltid ha någonstans att kvarta eller gömma sig. Man ska ha tjockt med cash, brudar och feta bilar. Man ska vara rotlös och inte dra sig för några år i en bunker. Man ska skita i allt och bara köra på.

Det låter som riktiga skitliv i mina öron. Själv vill jag bara vara en Svensson. Helst en hyfsat lyckad sådan. Livet blir lite mer värt att leva då kan jag tycka. Det känns några tusen resor slappare så och jag misstänker att det är lättare för en sån som mig att koppla av med lite rött och en bok om hårdnackade gangsters, än för en kille som gjort grova våldsbrott till en karriär.

lördag, april 11, 2009

Road Kill - Bar & Grill

Vi sitter i bilen som ska ta oss in i hjärtat av Halland. Det ligger mycket roadkills längs vägen. Det är harar, grävlingar och annat spännande. För några år sedan fick jag höra om ett ställe längs Route 66 i Amerikat som har specialiserat sig på just roadkills. Road Kill - Bar & Grill hette det tror jag. Deras grej är att man ta med sitt vägbyte så fixar de nåt smarrigt i stil med grävlingburgare, ekorrpytt eller skallerormscrepes. Tydligen är det en riktig hit.

Frågan är hur det skulle funka att öppna ett sånt ställe här. Kanske I Falkenberg. "If you kill it. We'll grill it!". Jag tycker mig känna lukten av succe.

fredag, april 10, 2009

Extremt

Jag beklagade mig nyss för J och sa att det inte är lönt för mig att återge någonting ur vår vardag. Hon är alltid först och man hinner inte öppna käften utan att det sitter fastklistrat på internetz fem sekunder senare. För att markera mitt missnöje använder jag min allra truligaste min.

J: Men du skriver ju aldrig om vardagen hemma ändå.
M: Det gör jag väl visst.
J: Nä, det är bara när det händer något extremt.
M: Va?
J: Ja som Evert Taube-grejen.

Hon syftar på när vi kom till Musikens hus en morgon för ett år sedan för att fika frukost och det visade sig vara Taubetemadag. Ja. Fy fan. Det var verkligen helt extremt. Jag gillar hennes definition av "extrem".

torsdag, april 09, 2009

Vego-Jesus

Det finns en maträtt som jag har blivit lite av ett under på att tillaga. Chili sin carne. Japp, ni läste rätt. En con carne, fast utan kött. Det låter stört men så blir det när man är ihop med en vegodonna.

Hursomhelst så har jag experimenterat och trixat och nu har jag fått till det. Jag har blivit en riktig mästare på min sin carne. Så till den milda grad att jag inte ens själv kan känna skillnaden på en con och en sin längre. Det är smått fantastiskt om jag får säga det själv (och det får jag). Jag har lyckats med konststycket att göra vegofoder till kött. Praktiskt taget i alla fall. Då kan ni förstå det är svårt att hålla tillbaka sin mallighet. Och jag har ingen vidare lust att göra det heller. För det är ruggigt skönt att vara så förbannat bra på något för en gång skull.

Det har ju jiddrats en hel del genom historien om att Jesus kunde trolla vatten till vin. Well, det var säkert häftigt då men det kan varenda jävel med en hävert och lite god vilja åstadkomma idag. Att förvandla en sin carne till att smaka exakt som en con carne däremot - det är banne mig inte gjort i en handvändning. Det förtjänar lite kredd kan jag tycka.

Kanske att jag kommer bli ihågkommen som Vego-Jesus. Man vet aldrig.

onsdag, april 08, 2009

Kundbemötande

Jag och min arbetskamrat besökte Japan Photos butik på Drottningtorget häromdagen, för att titta på kameraoptik och lite annat gött. När vi förklarade vårt ärende ropade kamerabutikstanten glatt på sin kollega och bad denne "hjälpa de här grabbarna".

Min första tanke var att det kändes lite bra att bli kallad grabb, trots att jag i år (dock ganska mycket senare i år) fyller dubbeltrea och min kollega sniffar i krokarna kring de fyrtio. Men efter en stund började jag irritera mig på det. Jag blir så ofta kallad grabb. Det får mig att känna mig som ett litet barn och jag blir sjukt stressad av att okända människor tar sig rätten att beröva mig på mansfasen i mitt liv. Fan, jag vill också hinna bli refererad till som man någon gång under mitt liv så att jag inte missar det och plötsligt står där och är en riktig tvättäkta gubbe.

"Kan du hjälpa den här mannen"
. I alla fall en gång. Det skulle kännas fint. Är det verkligen för mycket begärt?

tisdag, april 07, 2009

Internet is dead!

Häromleden (lagom töntigt uttryck) när jag stod och pinade mig själv på gymmet såg jag ett avsnitt av Knight Rider. Det lindrade.

I introt, precis när Knight Rider-logotypen kommer upp, visas även programmets svenska tagline. Den lät jävligt mäktig och jag har försökt komma ihåg hur den gick. Det var nåt i stil med En dunkel mans färd genom en farlig värld, eller En ensam mans dunkla färd genom en farlig värld, eller... ja ni fattar. Jag minns inte exakt och det gnager på mig. Som fan. Jag brydde mig inte om att försöka memorera den där jag stod och våndades av svår yrsel på helvetsmaskinen. Hade fullt upp med att inte kräkas och tänkte att jag kollar upp det på nätet sedan. Så naivt av mig. Jag har haft ett fullkomligt tillit till internet.

Men nu börjar jag undra alltså. Jag tror mig ha hittat ett hål. En brist. Allt finns fan inte på internet. Efter att ha ägnat lagom mycket arbetstid till att googla utan att röja minsta framgång i ämnet kan jag bittert konstatera att det här internetz inte är så där jävla bra som vissa säger. Tvärtom, det är kass. Från och med nu är internet dött i mina ögon. Ända tills jag hittar Knight Riders svenska tagline. Och ingenting kan ändra på det.

Om någon riktig Knigh Rider-nörd kan hjälpa mig i frågan är jag mycket tacksam. Min hjärna vill ha lugn och ro nu.

måndag, april 06, 2009

Nitad

Uppdatering:
Fan. Då var man blåst igen. Jag la ut den här bilden lite tidigare idag och skrev upprört och raljerande. Jag reflekterade inte nämnvärt över om det kunde vara en fejk utan tog för givet att den var äkta. Jag önskade nästan att det skulle vara på riktigt.


Obs! Tjejen på bilden är troligen ingen homohatare.

Tur att jag har några riktiga bror-duktig-läsare som sköter källgranskning åt mig och larmar när jag är onödigt dum. Det visade sig att någon fiffig rackare har trixat lite i Photoshop och bytt ut tabellkategorierna samt innehållet i vänster kolumn mot lite klassisk hatpropaganda.

Åh, det hade varit bisarrt på så många sätt om det varit på riktigt. Men nu var det inte det. Inget att göra åt.

McDragans

Det har varit mycket snack om McDragans i en räcka tidningarna den senaste veckan. Jag var tämligen övertygad om att artikeln var ett aprilskämt men så verkar inte vara fallet. Det hela har även diskuterats semiflitigt på bloggar. Alla verkar tycka att det är den grafiska profilen som är det lustiga. Dragan har använt sig av ett relativt känt M och målat dit bröstvårtor. Fyndigt.


Själv reagerar jag mer på frasen "Drive in! Live Striptease". Bara tanken på att det någonstans på vischan skulle finnas en strippklubb med drive in är svindlande vansinnigt. Höjden av lathög måste väl ändå vara en fluktare som inte ens orkar gå ur bilen för att glo på naket.

En barndomsdröm

Nu har jag fått en hang up på glass. Fan. Jag fastnar så lätt i ett spår. Särskilt glasspår.

Jag skulle lätt kunna ljuga och säga att mitt drömjobb som liten pojkvasker var att köra glassbilen. Men det var det inte. Jag drömde om att jobba på Posten. Nog om det. Fråga inte. Att köra runt i den ljusblå bilen med den roliga tutan och ett ton glass i bagaget ens skulle kunna kvalificera som "jobb", var nog för surrealistiskt för att min hjärna ens skulle ha en rimlig chans att sortera informationen. För mig var tanken på att köra glassbilen en dröm. Punkt.

Förmodligen hade jag lätt avstått min veckopeng och offrat min andel i porrisgömman (en bunt upphittade herrtidningar som kompisgänget gömt under en lada) för att få bli sidekick till vilken galssbilschaffis som helst. Tyvärr uppkom aldrig något liknande erbjudande men fy fan vilken kredd jag hade kammat bland de andra kidsen på gården då. Det var nog till och med högre rankat än drömmen om att vara Joey Tempsets lillbrorsa (som i retrospektiv nu känns som en rätt lessen dröm).

söndag, april 05, 2009

Välståndsbarometern

Igår snackade vi om glass här hemma. Inte vilken glass som helst heller utan glassbåtar och specifikt de som man köpte från glassbilen. Jag gillar verkligen när vi grottar ner oss i viktiga ämnen J och jag.

Hon sa att hon hatade glassbåtar när hon var liten. Hon hade förätit sig på dem för det var den enda glass som hennes mormor (som bodde nästgårds) köpte hem och det fanns alltid ett stadigt saldo glassbåtar i frysboxen. ALLTID. Fatta grejen. Fri tillgång till glassbåtar.

Jag gapade och dumttittade helt oförstående. Jag hörde vad hon sa men kunde inte ta in det. Det var provocerande. Mitt förhållande till glassbåtar är helt tvärtom. Jag kan räkna de gånger det fanns glassbåtar hemma. Det var lyx och glädje – det var karnevalen i Rio (för barn). För mig var glassbåtar det yttersta tecknet på att det rådde ekonomiskt välbestånd i familjen. Jag råälskade glassbåtar och har än idag svårt att hålla tillbaka förtjusningen som uppstår när jag blir överraskad med denna sublima skapelse.

fredag, april 03, 2009

Dåliga nyheter

Idag hämtade jag och chiefen foder på donken. Inget jag är stolt över. Men jag skyller på att jag var lite sliten efter guldäggsgalan med tillhörande dryck och baluns... och en okristligt tidig tågresa hem.

Medan vi väntade på burgarna pekade hon på dagens Metro och uppmärksammade mig på att att glassgubben har börjat kila stadigt. Kärat ner sig. Vi diskuterade bara kort med var överens om att det kändes fel som fan. Sedan har det gnagt på mig hela dagen. Egentligen borde jag glädjas för hans skull men det gör jag inte. Jag känner mig besviken. Han har stått där helt solokvist utanför landets kiosker så långt bak i tiden mitt minne räcker till. I ur och skur har han funnits där och varje dag och ihärdigt påmint alla glasstarmar om sin existens. Han har levt för glassen. Sånt engagemang är hedervärt.

Därför känner jag en väldig olust när jag plötsligt får svart på vitt att han under alla år har gått och mörkat sin könsdrift. Fan. Jag vill helt enkelt inte veta att han doppar. Jag vet inte varför egentligen. Det känns bara fel. Han ska hålla på med glass och helst ge fan i alla former av frivolt leverne. Och absolut inte skylta med det i alla fall.

Samtidigt känner jag mig såklart en aning missunsam. Det är ju på ett sätt vackert att även han har hittat någon att hålla i handen och... nä fan, jag vill inte tänka på det. Eller?

Tänk på det nästa gång ni avnjuter en Nogger i solen, när era läppar vidrör en Magnum. Tänk då på att den glassen kommer från den där glassclownen som öppet börjat njuta av köttets lustar. Tänk att exakt den här glassen är gjord av en kille som knullar så in i helvete så fort han kommer åt.

onsdag, april 01, 2009

IPRED och lite annat

Kollade just på Kvällsöppet med Lennart Ekdal. De började med att diskutera IPRED-lagen som från och med idag träder i kraft. Jag orkar faktiskt inte opponera mig nämnvärt mycket. Det lär väl ge sig med tiden skulle jag tro, om den här typen av lagar är rätt väg att lösa problem. Med tanke på att 2,2 miljoner svenska datorer ansluter mot piratbuktens servrar varje vecka kanske det ändå är läge att titta över lagen. Men men. Det här handlar om något helt annat.

Att delta i debatten hade de bjudit in någon gammal jävel från svenska förläggareföreningen eller något åt det hållet. Det var de som tog initiativet att samla svenska författare att skriva under ett upprop mot nätbuset. Några av dem som skrev på och verkligen gick i bräschen är Henning jävla Mankell och Jan Guillou såklart. Janne är lite av en gratisätare när det kommer till att tycka till om saker. Han har bättre tryne än ett tryffelsvin när det handlar om att nosa upp en arena där han kan komma till tals och köra sitt raljanta och överlägsna gubbtugg, om än det ena och än det andra som hör yngre generationer till. Det där sura förstadiet till utvecklad senildemens. Eller så kanske det bara blir så när man gifter sig med någon som ser ut att vara framdriven ur samma äggstock. Vad vet jag. En sak kan jag i alla fall säga, guilloueffekten får mig att vilja göra precis exakt tvärtom mot vad Janneman säger. Jag funderar på att infektera min hårddisk genom att okynnesnedladda Arn-filmerna och bara sitta och fulhålla på dem. Njuta av gratiskänslan, slänga dem och sedan göra om samma grej igen.

Vidare är i mitt tycke helt absurt att låta förläggare snacka om hur de drabbas av förlorade inkomster genom fildelningen. Löjeväckande rent av. Helt ärligt måste väl biblioteken vara en sjukt mycket större aktör på fildelarmarknaden i så fall. Att ens fantisera om att någon stackare skulle orka läsa Arn i pdf-format är som ett enda stort aprilskämt bara det. Och om nu någon störd sate mot förmodan faktiskt skulle få för sig att snika till sig något smutsigt digitalt alster signerat Mankell så är det bara att beklaga. Men jag tror nog att han klarar det bortfallet.

Hade det inte varit både lämpligare och mer relevant att ta dit någon representant från filmbranschen istället?

Sedan var det dags för motståndarsidan att komma till tals. De hade valt ut en rackig gotbrud, helt utan argument, men med blått skabbhår och mörkare (smink)ringar runt ögonen än självaste Björnligan till att ge svenska fildelare ett ansikte. Frågan är hur de kom upp med den mästarplanen. Jag är ganska säker på att tanken var att de skulle markera vad det är för galningar som sitter och laddar hem film och musik utan att betala för sig. Det funkar säkert klockrent på den äldre generationen. Hur svårt är det att ta parti emot någon som ser ut att skita i precis allting. Jag kan riktigt få upp bilden av hur det skruvades på sig i fytriotalistfåtöljerna i landets radhuslängor när hon kom i bild. Vad är det för jävla as, fildelarna – de verkar ju inte riktigt kloka i huvudena. Fan, undra om inte det var Ekdal själv som kom på den briljanta iden. Han verkar ju sådär lagom subjektiv.

Synd bara att det andas äckligt mycket likhet med all annan typ av smutskastningspropaganda.

Sedan måste jag tillägga att jag verkligen stör mig på att de lagt upp två rejäla travar med riktigt skitgamla böcker på Birros plats. Som för att visa att här har vi en påläst kille. Han har skrivit böcker har verkligen ett jättestort behov av att kunna bläddra loss i originalutgåvor av böcker från tryckteknikens begynnelse. I direktsändning.

måndag, mars 30, 2009

Klart man hjälper till

I lördags var det Earth Hour. Jag gillar manifestationer av det slaget för det känns som att man gör något stort och viktigt med små medel. Men när jag går in för något gör jag det rejält. Det värsta jag vet är halvmesyrer.

Vi släckte helt sonika ner alla lampor och varenda liten kilowattslukare redan klockan 18.00 och lämnade lägenheten. Vi gick till Möllan och åt och drack öl i dryga tre timmar innan vi promenerade hemåt och anlände hemma igen lagom till att aktionen var över. Det kändes bra att bidra. Det kostade en slant men man kan inte snåla när det kommer till frågor där miljö står på spel. Jag somnade ganska tidigt. Lätt lurig, mätt i magen och med renare samvete än den där subban Wanja Lundby-Wedin. Skulle jag tro.

söndag, mars 29, 2009

Helgen i korthet

Jag har varit i Malmö i helgen. Det var mycket angenämt. Soligt, varmt och vårigt. Vi hälsade på J:s syrra E, som bor i en liten fin etta alldeles intill "kuken" (en gigantisk fallosbyggnad i mökbrunt tegel och koppartak). Jag tror att jag gillar Malmö. Inga backar och andra jobbiga terrängförhållanden att kämpa med – alldeles platt och skönt – perfekt när man är sådär lite vårtjock som jag är nu.

Igår var det böfätning och öldrickning på Möllan och idag lite småshopping och fika på ett tantkonditori (Hollandia). Mycket trevligt. När jag lite senare stod i provrummet på Weekdays förbannade jag mitt dåliga omdöme som tillät mig att äta bakelse innan mitt jeansinköp. Jag ångrade mig bittert och hatade verkligen min visssna lekamen när jag stod där och kände mig något alldeles ruggigt o-fitt i det fluorescerande provrumsljuset. Från och med imorgon är det jag som skriver in mig på fatty bootcamp (igen).

För övrigt slog det mig hur mycket jag stör mig på Weekdays psykadelsika inredning. Ett alldeles efterblivet displaysystem som bara det var en riktig utmaning att ta sig igenom. Det var alldeles omöjligt att skapa sig en bild av vad de hade för plagg. Allting hängde alldeles tätt på knepiga hängsystem. I den mån det fanns bord var de alldeles för låga och lite här och där fanns reahögar där alla möjliga kläder låg huller om buller och såg lika inbjudande ut som ett berg av smutstvätt. Man måste verkligen vara översugen på att shoppa för att orka se eländet. Provhytterna var helt inklädda i speglar, monterade på väggar och i tak i allsköns vinklar, vilket skapade en oskön kalejdoskopeffekt. Hur många vinklar vill en lönntjock man rimligtvis se sina fuckhandles i när han provar jeans? Dessutom blir jag alltid nervös av personalen. Det gäller alla butiker i landet. De måste ha någon form av uttalad policy. Alla anstränger sig så förbannat för att se kreddigt fräna ut och klär sig som att varje dag är en enda stor psykmaskerad. En tjej sprang runt som en pajazzo och skrek högljutt iklädd en blommig byxdress (i kortbyxmodell) i satin. Hennes kollega var en kille som hade på sig en råuttöjd t-shirt i frackmodell (skuren så att ryggdelen bildade en rejäl rövlapp). Jag blev jättetrött.

På väg hem igen gick vi förbi en pizzeria med en mycket frodig kvinna illustrerad på skylten. Big Mama Pizza hette den. Något udda namn de valt till sin affärsrörelse måste jag säga. Hur tänkte de egentligen? De kanske var rädda för att de skulle få sälja för många pizzor. Isåfall förstår jag men för egen del är det sista jag vill bli påmind om när jag syndar är att jag kommer bli fet. Sedan passerade vi kuken där vi stannade till och jag fick tjata till mig att J skulle ta en rolig (läs pubertal) bild på mig och det arrkitektoniska mästerverket.

Sedan åkte vi norrut, bort från våren och värmen i Skåne, hem till det göteborska pissvädret igen. Det kändes sådär. Nu är jag redo att ta emot fröken vår.

torsdag, mars 26, 2009

Apropå Ryssland

En av de första jag kommer att tänka på när jag hör Ryssland är (förutom min katt) deras gamle partyboy Boris Jeltsin. Han var en skön lirare. Ryskt oberäknelig och bullrig som fan. Hård på spånken. Ett klassiskt proffsfyllo – fast med jävligt mycket att säga till om.



Jag minns att alla nyhetsankare ständigt envisades med att uttala hans förnamn 'Barris'. Det hade han nog inte gillat. Det låter alldeles för finskt. Och Boris var fanimej hårdare än så. Vi snackar om en kille som under nära ett decennium rattade en supermakt efter devisen everyday's a party, och sägs ha levt med en konstant alkoholnivå på 40 procent i blodomloppet. Legenden säger att han endast använde vatten till att kamma sin bländvita kalufs.

Jag vet inte säkert men har fått för mig att det även var han som först kom på den briljanta idén att tappa upp och kränga vodka på bag-in-box. Vem annars liksom, om inte killen som kallade ett helrör för en shot?

Morgonmötet

Vi hade alldeles nyss ett möte om hur vi ska lägga upp de kommande dagarnas jobb. Min projektledare förklarar situationen och säger kort: "Nu tjurar vi ner och kör ryskt". Alla nickade instämmande.

Jag har fan ingen aning om vad det betyder, men det lät tufft i alla fall. Och om han säger det är det så vi gör.

onsdag, mars 25, 2009

Någonting har hänt...

Någonting har hänt i kvällspressbranschen. De flesta har nog vid det här laget vant sig vid vansinnigt överdrivna krigsrubriker med chock-, terror- och skandalsuffix. Inget man höjer på sina ögonbryn för direkt.

På sistone har jag dock lagt märke till (med stort nöje ska tilläggas) att det verkar råda någon form av jävligt störd begreppsinflation på tidningsredaktionerna. Jag undrar hur det kommer sig. Det känns som att den språkliga lekfullhet som hittills varit ganska förbehållen bloggare även spridit sig till journalistkåren.

Bara idag har jag på olika kvällstidningar (Aftonbladet, Expressen och GT) läst inte mindre än tre väldigt roliga och kreativa ordsammansättningar; chipspyromanen, staketstolpe-attacken samt sist och allra bäst baconterror. Helt seriöst. Baconterror. Det är smått fantastiskt och jag för min del välkomnar det.

Men frågan är vad språkekvilibrister som Jan Guillou, Bengt Ohlson och andra gobbajävlar har att säga om saken. Såna som brukar straffrunka sig själva sönder och samman om de blir påkomna med en felkommatering. Jag misstänker att de är präktigt onöjda med sådant oskick och förfall hos sina kollegor.

tisdag, mars 24, 2009

Varsel om rån

Igår fick jag ett otäckt meddelande i brevlådan. Det var ett vitt kuvert med ett brev där avsändaren kort och koncist, helt utan känslor förklarade att de planerat att råna mig den 12:e maj. Så jävla otäckt på alla sätt och vis. Avsändaren har till och med utsett plats och exakt tidpunkt. Övergreppet kommer ske i en lokal belägen på en central gågata klockan 16.40 och bytet förväntas bli 750 kr. Mer organiserat och överlagt kan det knappast bli.

Har ni hört något så sjukt?

Men inte nog med det. Vad jag förstår är det mycket möjligt att de vid råntillfället även kommer att besluta för att råna mig ytterligare en gång kort därpå och då kommer det med all säkerhet lämna djupa ärr i min privatekonomi. Fy fan.

Jag känner mig så hjälplös. Jag hatar verkligen Folktandvården och fruktar deras kallsinniga hejdukar. Tandläkarna.