Jag är ett sånt jävla proffs.
Tog lunch 12.20 och tog mig ner till falafel-nazin på kungstorget som så många gånger förr. Jag visste inte då att detta skulle bli en dag att minnas i falafelhistorien, men det blev det. Allt gick perfekt. Nästan för perfekt.
Det var ingen kö och jag hade mina 25 kr i kontanta medel i full ordning. Jag kände att höger hand nöp åt om både en skrynklig tjuga samt en femma, som en cowboy, redo att dra. Jag kom fram till vagen där nassen och hans good cop-polare stod redo:
GC = good cop, FN = falafel-nazi och M = jag
GC: Vadskaduha?
M: En falafel.
GC: Dricka till det?
M: Nej.
GC: Tjugofemkronor!
FN: Majrova?
M: Nej.
FN: Sås?
M: Vitlök.
GC: Varsegodhaenbradag.
M: Tack.
Falafel-nazin snackar inte i onödan om man säger så. Det hela var över på mindre än en minut. Jag skojar inte. Från beställning till falafel i hand på under en minut. Det måste fan vara rekord. Jag replikerade snabbare än döden på varenda milestone i beställningsprocessen, stakade mig inte en enda gång, dunkade upp cashen på disken i samma sekund han sa vad kalaset gick på. I den sekunden var jag ett proffs. En fantastisk känsla.
När jag stod med falafeln i näven såg jag till och med att falafel-nazin tittade på mig med ett vissst mått av respekt... eller fan, respekt är att ta i. Men jag vågar påstå att han var mycket nöjd med mitt framträdande. Det var jag också.
Aldrig har jag gått så rakryggad över torget tillbaka till kontoret. Det är en bra dag idag. Jag ska njuta av den för vem vet om det kommer en sådan dag igen.
torsdag, maj 24, 2007
onsdag, maj 23, 2007
Reklamation: Semper
Skickade precis ett reklamationsbrev (se nedan) till Semper. Något alternativt, vilket kräver att personen på andra sidan har någon form av förmåga att tolka ironi. Väntar med spänning på svar.
Hej Semper!
Jag vill klaga.
När jag häromdagen öppnade ett nytt paket fullkornsvälling såg jag att något svart stack upp ur vällingpulvret. Det var en c:a 1 cm lång och död skalbagge av extremt vidrig karaktär. EN!?
Besvikelse är ett ord som knappt räcker halvvägs. Det var som när man köper en 88:an och upptäcker att det är alldeles åt helvete för glest mellan nötterna eller som att öppna en påse Gott & Blandat och inse att man blivit sjukt snuvad på antalet sötlakrits.
Eftersom jag alltid relaterat Semper med hög kvalité när det kommer till barnfoder så var det närmast en chock för mig. Jag trodde att ni var seriösa med ert snack om att "Vällingen innehåller nyttiga fibrer, viktiga proteiner och fett med bra sammansättning". Tydligen inte.
Det känns smått förnedrande. Jag hoppas ni i efterhand inser hur orimligt det egentligen är att någon kund överhuvudtaget skulle vara så lättlurad att de skulle tro på att en endaste liten bagge skulle täcka upp för hela proteinbehovet hos ett barn äldre än ett år.
Det är barn som är slutkund för era produkter och jag skulle tro att många med mig skulle bli beklämda av den brist på respekt från ert håll jag upplevde när jag öppnade paketet. Klart att det kan ha blivit något fel i produktionen men det räcker inte som ursäkt. Det inträffade har hittills skadat mitt förtroende för Semper som varumärke. Skulle det hända igen tvingas jag givetrvis att ta detta vidare.
Jag förväntar mig någon form av gottgörelse. Tänk ut vad ni anser är en rimlig kompensation för det inträffade och kontakta mig.
Tack på förhand.
//Mikael - en besviken kund.
Hej Semper!
Jag vill klaga.
När jag häromdagen öppnade ett nytt paket fullkornsvälling såg jag att något svart stack upp ur vällingpulvret. Det var en c:a 1 cm lång och död skalbagge av extremt vidrig karaktär. EN!?
Besvikelse är ett ord som knappt räcker halvvägs. Det var som när man köper en 88:an och upptäcker att det är alldeles åt helvete för glest mellan nötterna eller som att öppna en påse Gott & Blandat och inse att man blivit sjukt snuvad på antalet sötlakrits.
Eftersom jag alltid relaterat Semper med hög kvalité när det kommer till barnfoder så var det närmast en chock för mig. Jag trodde att ni var seriösa med ert snack om att "Vällingen innehåller nyttiga fibrer, viktiga proteiner och fett med bra sammansättning". Tydligen inte.
Det känns smått förnedrande. Jag hoppas ni i efterhand inser hur orimligt det egentligen är att någon kund överhuvudtaget skulle vara så lättlurad att de skulle tro på att en endaste liten bagge skulle täcka upp för hela proteinbehovet hos ett barn äldre än ett år.
Det är barn som är slutkund för era produkter och jag skulle tro att många med mig skulle bli beklämda av den brist på respekt från ert håll jag upplevde när jag öppnade paketet. Klart att det kan ha blivit något fel i produktionen men det räcker inte som ursäkt. Det inträffade har hittills skadat mitt förtroende för Semper som varumärke. Skulle det hända igen tvingas jag givetrvis att ta detta vidare.
Jag förväntar mig någon form av gottgörelse. Tänk ut vad ni anser är en rimlig kompensation för det inträffade och kontakta mig.
Tack på förhand.
//Mikael - en besviken kund.
fredag, maj 18, 2007
Kontant-sushi & NK-pensionärer
Tog sen lunch idag och var nyss ute och köpte lite ta-iväg-sushi på "Khoki", Kyrkogatan. Det var rush. När jag beställt och sticker fram kortet får jag en "supplies". De tar inte kort - men den stressiga tjejen i kassan säger att det finns en bankomat på NK. As.
Jag börjar bli fett trött på affärsinnehavare som inte accepterar kortbetalning. Det är barockt. Ok, jag kan köpa att den lilla specialisbutiken i Majorna som säljer harpor av olika slag och kanske har en kundbas på max en kund per kvartal inte ser lönsamhet att ligga ute med en månadskostnad för kortbetalsystem etc. Men nu snackar vi en sushihåla som omsätter typ ett ton rå fisk per dag. Då är det provocerande.
Oj vad mycket kontanter de måste sitta på. Sedelbuntar.
Väl på NK ställer jag mig i bankomatkön och gör följande iakttagelse:
I kön står fem personer varav tre är 75+. Inget ovanligt med det. Det som däremot är mindre vanligt är att Tanten längst fram i kön är sprutsolad och har en marimekkokappa som ser väldigt väldesignad ut. Två tanter fram står en tant som ser allmänt dyr ut och tanten framför mig bär Gucci-solbrillor, high-water-pants och typ pradapumps i guldigt snakeskin.
Bakom mig stod en rik powermamma och samtalade med sin väninna. Under mina fem minuter i kön lyckades urkilja frasen "och ja ba..." i deras diskussion cirka femtusen gånger.
Jag sprang med ett tryck runt pannan till sushistället och betalade med ett leende.
Jag börjar bli fett trött på affärsinnehavare som inte accepterar kortbetalning. Det är barockt. Ok, jag kan köpa att den lilla specialisbutiken i Majorna som säljer harpor av olika slag och kanske har en kundbas på max en kund per kvartal inte ser lönsamhet att ligga ute med en månadskostnad för kortbetalsystem etc. Men nu snackar vi en sushihåla som omsätter typ ett ton rå fisk per dag. Då är det provocerande.
Oj vad mycket kontanter de måste sitta på. Sedelbuntar.
Väl på NK ställer jag mig i bankomatkön och gör följande iakttagelse:
I kön står fem personer varav tre är 75+. Inget ovanligt med det. Det som däremot är mindre vanligt är att Tanten längst fram i kön är sprutsolad och har en marimekkokappa som ser väldigt väldesignad ut. Två tanter fram står en tant som ser allmänt dyr ut och tanten framför mig bär Gucci-solbrillor, high-water-pants och typ pradapumps i guldigt snakeskin.
Bakom mig stod en rik powermamma och samtalade med sin väninna. Under mina fem minuter i kön lyckades urkilja frasen "och ja ba..." i deras diskussion cirka femtusen gånger.
Jag sprang med ett tryck runt pannan till sushistället och betalade med ett leende.
onsdag, maj 16, 2007
Förfest hos Gabriel
Sitter och slösurfar lite. I bakgrunden har jag tv:n på och på tvåan visas just nu en repris av programmet "Förfest hos Gabriel".
Jag vet inte alltså. Förfest. Det är att ta i.
En körledare vid namn Gabriel Forss (som utan att övernyansera är en rätt lessen artist) leder ett slags underhållningsprogram med sig själv i centrum, en inbjuden "kändis" och en pingstförsamling som partystartare. Det är rätt deppigt.
Förfest. Skulle inte tro det. Körfest möjligtvis.
Förutom att underhållningsvärdet är riktigt brunt är det svårt att kort sammanfatta vad som gör det så otroligt dåligt. Vi snackar bra mycket surare underhållning än "Så ska det låta" och "Bingolotto" här. Det är svårtoppat.
Det är nåt med Gabriel. Han är en svängig kille. Jovialisk. Men det är nåt med hans blick, intensitet och hela rörelsemönster som får mig att vilja spontanuppläxa honom med en välriktad backfist. Euforin känns så otroligt tillgjord och skitnödig. Snudd på hypnotiserande.
Kvällen till ära är Gabriel klädd i en smaklös kavaj i silvertyg. Han lapar nästan upp Charlotte Perrelli i brygga. Precis som han tidigare lapat upp Magnus Carlsson och inom kort även Tommy Nilsson.
När jag tittar på SVT:s hemsida ser jag att Elgiganten-Dogge, han den fräne förortskillen som är rätt känd för sin tuffa fittjaslang och "Cykel på köpet", ska gästa Gabriels förfest till helgen. Gött. Det måste vara sjukt jävla kreddigt i hiphopkretsar. Det fullkomligt osar latinoheder.
Klockan är tjugo över elva på kvällen. Jag sitter i min soffa och ser hur Gabriel knullar kameran på ett väldigt krystat sätt.
Det känns mycket udda.
Jag vet inte alltså. Förfest. Det är att ta i.
En körledare vid namn Gabriel Forss (som utan att övernyansera är en rätt lessen artist) leder ett slags underhållningsprogram med sig själv i centrum, en inbjuden "kändis" och en pingstförsamling som partystartare. Det är rätt deppigt.
Förfest. Skulle inte tro det. Körfest möjligtvis.
Förutom att underhållningsvärdet är riktigt brunt är det svårt att kort sammanfatta vad som gör det så otroligt dåligt. Vi snackar bra mycket surare underhållning än "Så ska det låta" och "Bingolotto" här. Det är svårtoppat.
Det är nåt med Gabriel. Han är en svängig kille. Jovialisk. Men det är nåt med hans blick, intensitet och hela rörelsemönster som får mig att vilja spontanuppläxa honom med en välriktad backfist. Euforin känns så otroligt tillgjord och skitnödig. Snudd på hypnotiserande.
Kvällen till ära är Gabriel klädd i en smaklös kavaj i silvertyg. Han lapar nästan upp Charlotte Perrelli i brygga. Precis som han tidigare lapat upp Magnus Carlsson och inom kort även Tommy Nilsson.
När jag tittar på SVT:s hemsida ser jag att Elgiganten-Dogge, han den fräne förortskillen som är rätt känd för sin tuffa fittjaslang och "Cykel på köpet", ska gästa Gabriels förfest till helgen. Gött. Det måste vara sjukt jävla kreddigt i hiphopkretsar. Det fullkomligt osar latinoheder.
Klockan är tjugo över elva på kvällen. Jag sitter i min soffa och ser hur Gabriel knullar kameran på ett väldigt krystat sätt.
Det känns mycket udda.
Reinfeldt + Bush
Reinfeldt är i Amerikat för att ha låtsasmöten som givetvis inte kommer leda till ett skit ändå. Spela lite för galleriet och så.
Citat, Reinfeldt om Bush:
– När man möter honom öga mot öga slås man av hans enorma närvaro och breda kunskaper.
Hmm... det slutas visst aldrig att sugas kuk i ovala rummet.
Citat, Reinfeldt om Bush:
– När man möter honom öga mot öga slås man av hans enorma närvaro och breda kunskaper.
Hmm... det slutas visst aldrig att sugas kuk i ovala rummet.
tisdag, maj 15, 2007
The Ark - gör om, gör rätt
Alltså. Jag är redo att släppa ESC nu (jag såg det ju inte ens).
Bara en sista grej först:
The Ark, ni känns lite passé. Jag kan förstå att det är kul att spöka ut sig på klassiskt schlagerbögvis när det vankas europafinal och allt, men ni borde kanske satsa på att bli riktigt bra artister istället. Publiken luras inte av kajal- och paljettextravaganza längre.
Vi vill ha känsla levererad som ett slag rakt i magen. Precis som det här jävligt witty boy-bandet från ryskaste Ryssland levererar:
Så jag vill ge dig ett Ola Salo och du får det gratis bara för att jag tycker att du verkar hyvens.
Kicka ut Jepson och kanske de andra med när du ändå håller på och lyft in ett par sköna ryssar inklusive outfit. "Gör om, gör rätt" som det brukar heta. Då är ni hemma. Då är vinsten er nästa gång.
/Mike a.k.a. "framgångskonsulten"
Bara en sista grej först:
The Ark, ni känns lite passé. Jag kan förstå att det är kul att spöka ut sig på klassiskt schlagerbögvis när det vankas europafinal och allt, men ni borde kanske satsa på att bli riktigt bra artister istället. Publiken luras inte av kajal- och paljettextravaganza längre.
Vi vill ha känsla levererad som ett slag rakt i magen. Precis som det här jävligt witty boy-bandet från ryskaste Ryssland levererar:
Så jag vill ge dig ett Ola Salo och du får det gratis bara för att jag tycker att du verkar hyvens.
Kicka ut Jepson och kanske de andra med när du ändå håller på och lyft in ett par sköna ryssar inklusive outfit. "Gör om, gör rätt" som det brukar heta. Då är ni hemma. Då är vinsten er nästa gång.
/Mike a.k.a. "framgångskonsulten"
måndag, maj 14, 2007
En halv mille
Nu har bloggfrossa precis paserat 500 000 läsare. Det känns stort. Det känns kul.
När jag startade var mig mål 10 000 vilket just då kändes helt orimligt. Nu siktar vi på en mille jämt va ;)
Tacksomfan!
När jag startade var mig mål 10 000 vilket just då kändes helt orimligt. Nu siktar vi på en mille jämt va ;)
Tacksomfan!
Det var Jepsons fel
Buhuuu, The Ark vann inte!!
Alla verkar så förvånade och alla lipar för att de gamla balterna och balkanlirarna håller ihop och fulröstar när det kommer till schlagerunderhållning. Det gör vi i norra europa också. Skillnaden är bara att vi har lite färre polare... och en snubbe som heter Jepson.
Jag hoppas att Sveriges värdelösa placering kan dra ner jippo-varningen något. Att vi rent av inte får vara med. Då kan de flytta upp "Språka på serbokratiska" till bästa sändningstid istället. Vilken mental semester det skulle vara. Orkar inte läsa mer schlagernytt och orkar definitivt inte höra en massa ingelapling-skit på ett tag... och jag vill aldrig mer se Jepson.
Nu får sverige kvala in till nästa år. Så går det när man låter folket bestämma. Då blir det skit. Är det något som hade mått bra av lite diktaturstyre så är det Eurovision Song Contest som är själva modellen av hur dåligt det kan gå när demokrati går överstyr... och en modell av hur det illa det kan gå när ett band håller sig med medlemmar som Jepson.
Så antingen strejkar alla västeuropeiska länder (och låter tävlingen gå under namnet Balkan Awards) tills de återinsätter det gamla hederliga toppstyrda jurysystemet, eller så blir vi knullade i röven år efter år tills vi låter som gamla tomflaskor... och ser ut som Jepson.
Fuck schlagerfestivaler. Fuck Jepson.
Alla verkar så förvånade och alla lipar för att de gamla balterna och balkanlirarna håller ihop och fulröstar när det kommer till schlagerunderhållning. Det gör vi i norra europa också. Skillnaden är bara att vi har lite färre polare... och en snubbe som heter Jepson.
Jag hoppas att Sveriges värdelösa placering kan dra ner jippo-varningen något. Att vi rent av inte får vara med. Då kan de flytta upp "Språka på serbokratiska" till bästa sändningstid istället. Vilken mental semester det skulle vara. Orkar inte läsa mer schlagernytt och orkar definitivt inte höra en massa ingelapling-skit på ett tag... och jag vill aldrig mer se Jepson.
Nu får sverige kvala in till nästa år. Så går det när man låter folket bestämma. Då blir det skit. Är det något som hade mått bra av lite diktaturstyre så är det Eurovision Song Contest som är själva modellen av hur dåligt det kan gå när demokrati går överstyr... och en modell av hur det illa det kan gå när ett band håller sig med medlemmar som Jepson.
Så antingen strejkar alla västeuropeiska länder (och låter tävlingen gå under namnet Balkan Awards) tills de återinsätter det gamla hederliga toppstyrda jurysystemet, eller så blir vi knullade i röven år efter år tills vi låter som gamla tomflaskor... och ser ut som Jepson.
Fuck schlagerfestivaler. Fuck Jepson.
Etiketter:
jepsonärenläbbigjävel
Nordea
Vad vill ni mig Nordea? Jag fattar inte.
Har fått mailet nedan skickat till mig en massa gånger nu. Jag har ju redan skickat mina uppgifter tre gånger. Funkar det inte den här gången får ni maila mig ett kontonummer som jag kan föra över alla mina pengar till manuellt. Så får vi det överstökat.
Deal?
----------
Kära kund,
Nordea tekniska serviceavdelning håller på att utföra en planerad uppgradering av mjukvaran för att förbättra servicekvaliteten åt bankens kunder.
Vi ber dig att börja proceduren för att bekräfta dina bankkontodetaljer. Klicka på länken, som du hitter i slutet av det här e-postmeddelandet, för att göra detta.
http://kund-ref264036971.nordea.se/onlinetekniska/service.aspx
Har fått mailet nedan skickat till mig en massa gånger nu. Jag har ju redan skickat mina uppgifter tre gånger. Funkar det inte den här gången får ni maila mig ett kontonummer som jag kan föra över alla mina pengar till manuellt. Så får vi det överstökat.
Deal?
----------
Kära kund,
Nordea tekniska serviceavdelning håller på att utföra en planerad uppgradering av mjukvaran för att förbättra servicekvaliteten åt bankens kunder.
Vi ber dig att börja proceduren för att bekräfta dina bankkontodetaljer. Klicka på länken, som du hitter i slutet av det här e-postmeddelandet, för att göra detta.
http://kund-ref264036971.nordea.se/onlinetekniska/service.aspx
Etiketter:
oldesttrickinthebook
lördag, maj 12, 2007
Sluta genast käka Foppas tofflor
Aftonbladet slår larm:
"Foppatoffeln innehåller ämnen som kan vara cancerframkallande."
Shitt ponnfritt asså - Så typiskt. Vad ska vi nu ha till lördagsfikat?
"Foppatoffeln innehåller ämnen som kan vara cancerframkallande."
Shitt ponnfritt asså - Så typiskt. Vad ska vi nu ha till lördagsfikat?
fredag, maj 11, 2007
Det finns klubbar för såna som er
Nu har hon pissat på Norrlandsoperan. Itziar Okariz alltså. Konstpissat.
Mitt under hennes "performance" springer ett skäggpervo (Dorinel Marc alias Pissnisse) upp på scenen med ett kärl och börjar fånga upp hennes urin. Det hela ser mycket märkligt ut och som om det inte vore nog så stoppar det jävla cepet fingrarna i byttan och smakar sedan av konstkisset. Perverst kallas det i folkmun. Konst i Dorniel Marcs.
- Det här smakade inte kiss, det smakar konst, ropade Dorinel Marc efter att han doppat fingrarna i kisset och smakat.
Det finns klubbar för såna som diggar att pissa och dricka piss, men det är inga konstföreningar direkt. Fast det kanske ligger i betraktarens öga.
Ang. Dorinel: Kan inte någon bara ta och skjuta honom. Snälla. Det skulle bli ett vackert konstverk.
Förkovring: Kolla in >>
Mitt under hennes "performance" springer ett skäggpervo (Dorinel Marc alias Pissnisse) upp på scenen med ett kärl och börjar fånga upp hennes urin. Det hela ser mycket märkligt ut och som om det inte vore nog så stoppar det jävla cepet fingrarna i byttan och smakar sedan av konstkisset. Perverst kallas det i folkmun. Konst i Dorniel Marcs.
- Det här smakade inte kiss, det smakar konst, ropade Dorinel Marc efter att han doppat fingrarna i kisset och smakat.
Det finns klubbar för såna som diggar att pissa och dricka piss, men det är inga konstföreningar direkt. Fast det kanske ligger i betraktarens öga.
Ang. Dorinel: Kan inte någon bara ta och skjuta honom. Snälla. Det skulle bli ett vackert konstverk.
Förkovring: Kolla in >>
Skoj och stoj i falafelvagnen
Igår vankades det grupprulle till lunch.
Låter lite snuskigt men det är helt enkelt bara definitionen på när fler än tre personer från samma kontor köper falafel- och/eller kebabrulle. Igår var vi fem.
Som vanligt var ångesten stor i ledet. Jag har som bekant seriösa problem med att välja lunchmat. Det det brukar stå mellan falafel eller kebab. När de stökar till det med tillval i form av XL-rulle (mer foder) och läsk ökar trycket. Så när en i gänget yttrade konceptet "kebafel" (hälften kebabkött, hälften falafel) kändes det givet.
Det var sur och grinig stämning inne i vagnen. Det hördes lång väg. Då vet man att allt är som det ska. En slags kvalitetsstämpel.
Men när vi kom fram började en av oss krångla med att fråga om vilka såser som fanns, ett högt spel som vanligtvis skulle leda till tråkigheter. Då chockade falafel-nassen oss med att kosta på sig att skämta till det lite och säga att han kunde välja mellan vanilj och choklad. Vi blev först tysta eftersom vi inte visste hur vi skulle hantera ett sådant utspel. Plötsligt skojades och stojades det inne i vagnen. Drickamannen skrattade högt och allt kändes prima.
Jag beställde min kebafel och kanske att jag signalerade ett visst övermått av trygghet för plötsligt kändes allt konstigt. Männen började viska på arabiska till varandra och jag misstänkte att nu skulle jag straffas.
Det blev en nervös lunch med en dagslång väntan på eventuell magrevolt men inget hände. Flera i sällskapet påpekade det märkliga i situationen. Jag kände mig paranoid. Vaffan hade de viskat om egentliegn. Av ren impuls gick jag in på folkunivrsitetets hemsida för att kolla efter en grundkurs i arabiska. Kanske lite overkill - vad vet jag.
Magen höll sig i schack. Falafel-nazi hade alltså beslutat att skona mig. Phew!
Tacksamt återvände jag idag som en antilop till ett vattenhål och slog till på en standard falafelrulle utan trix. Lydigt tackade jag ja till majrova.
De var sura och griniga. Lättnad. Allt var som vanligt igen.
Världsordningen var återställd.
Låter lite snuskigt men det är helt enkelt bara definitionen på när fler än tre personer från samma kontor köper falafel- och/eller kebabrulle. Igår var vi fem.
Som vanligt var ångesten stor i ledet. Jag har som bekant seriösa problem med att välja lunchmat. Det det brukar stå mellan falafel eller kebab. När de stökar till det med tillval i form av XL-rulle (mer foder) och läsk ökar trycket. Så när en i gänget yttrade konceptet "kebafel" (hälften kebabkött, hälften falafel) kändes det givet.
Det var sur och grinig stämning inne i vagnen. Det hördes lång väg. Då vet man att allt är som det ska. En slags kvalitetsstämpel.
Men när vi kom fram började en av oss krångla med att fråga om vilka såser som fanns, ett högt spel som vanligtvis skulle leda till tråkigheter. Då chockade falafel-nassen oss med att kosta på sig att skämta till det lite och säga att han kunde välja mellan vanilj och choklad. Vi blev först tysta eftersom vi inte visste hur vi skulle hantera ett sådant utspel. Plötsligt skojades och stojades det inne i vagnen. Drickamannen skrattade högt och allt kändes prima.
Jag beställde min kebafel och kanske att jag signalerade ett visst övermått av trygghet för plötsligt kändes allt konstigt. Männen började viska på arabiska till varandra och jag misstänkte att nu skulle jag straffas.
Det blev en nervös lunch med en dagslång väntan på eventuell magrevolt men inget hände. Flera i sällskapet påpekade det märkliga i situationen. Jag kände mig paranoid. Vaffan hade de viskat om egentliegn. Av ren impuls gick jag in på folkunivrsitetets hemsida för att kolla efter en grundkurs i arabiska. Kanske lite overkill - vad vet jag.
Magen höll sig i schack. Falafel-nazi hade alltså beslutat att skona mig. Phew!
Tacksamt återvände jag idag som en antilop till ett vattenhål och slog till på en standard falafelrulle utan trix. Lydigt tackade jag ja till majrova.
De var sura och griniga. Lättnad. Allt var som vanligt igen.
Världsordningen var återställd.
torsdag, maj 10, 2007
Nära en brain meltdown
Jag har suttit på stora jobbtoan (vi har en stor och en liten) ett par hundra gånger nu och lika många gånger har jag känt locket slå igen mot min rygg. Det är nåt fel på toalettsitsen där. Jag hatar den. Den gör att en s.k. TBM (Total Brain Meltdown) börjar ligga nära till hands.
Varje gång det händer så blir jag trött. Ruggigt trött.
Nu var jag precis där igen, samma sak igen, det förbannade locket. Jag fick en plötslig lust att slå sönder hela inredningen. Alternativet är väl att snällt be de som bestämmer att fixa en ny toalettsits... men att slå sönder inredningen ligger bra mycket närmre. Som Adam Sandlers rollkaraktär i "Punch drunk love" ungefär.
Fan-i-helvetes-jävlar!
Varje gång det händer så blir jag trött. Ruggigt trött.
Nu var jag precis där igen, samma sak igen, det förbannade locket. Jag fick en plötslig lust att slå sönder hela inredningen. Alternativet är väl att snällt be de som bestämmer att fixa en ny toalettsits... men att slå sönder inredningen ligger bra mycket närmre. Som Adam Sandlers rollkaraktär i "Punch drunk love" ungefär.
Fan-i-helvetes-jävlar!
Allt har sin tid
Nu har jag känt efter i några dagar...
ÄNTLIGEN!
Linda Skugge har sagt sitt i bloggform. Nu ska hon sluta blogga. Det var inte en dag för tidigt och var nog till det bästa för alla. För henne själv såklart, men allra främst för hennes läsare. Hon borde slutat för länge sedan.
Jag ska villigt erkänna att jag en gång i tiden diggade fröken Skugge. När hon arg som fan, med stil. På sistone har hon bara varit tråkigt och helt stillöst bitter.
De senaste dagarna har hon lipat ut i diverse press om hur hemskt klimatet på nätet är. Extremt lustigt med tanke på hur hon varit en av dem som gått i främsta ledet vad gäller personangrepp och sågningar. Hon har varit rent vidrig mot andra - helt utan hjärta och/eller humor. Hur kan hon rimligtvis förvänta sig annat tillbaka? Gör hon det ens?
Jag citerar Skugges avskedsartikel i expressen: "Ok om det är BARN som nätmobbas anonymt, det är givetvis också förkastligt, men att vuxna människor håller på så är helt ofattbart."
Med tanke på hur Skugge själv har klubbat på t.ex. Linda Rosing är det mer än löjeväckande att hon själv pratar om nätmobbing.
Det hela luktar lite PR-trick tycker jag. Ska det lanseras ny bok månne?
Hon lär ju ha fått en sjuk massa hatmail och dryga kommentarer under de år hon bloggat. Det får man när man sticker ut hakan. Jag vet av egen erfarenhet att man vänjer sig. Jag tror inte det är det som får henne att sluta egentligen. Hon var nog trött på bloggandet och ser en ypperlig chans att bli begråten.
Hur förklarar man annars att hon blåser upp sitt avsked till big news och som martyr dessutom(det fulaste av alla sätt). Det är klassiskt och har funkat förr, men inte nu. Vaffan, det föds och dör mängder av bloggar varje dag.
Allt har sin tid. Och nu var tiden äntligen mogen för Linda Skugge.
ÄNTLIGEN!
ÄNTLIGEN!
Linda Skugge har sagt sitt i bloggform. Nu ska hon sluta blogga. Det var inte en dag för tidigt och var nog till det bästa för alla. För henne själv såklart, men allra främst för hennes läsare. Hon borde slutat för länge sedan.
Jag ska villigt erkänna att jag en gång i tiden diggade fröken Skugge. När hon arg som fan, med stil. På sistone har hon bara varit tråkigt och helt stillöst bitter.
De senaste dagarna har hon lipat ut i diverse press om hur hemskt klimatet på nätet är. Extremt lustigt med tanke på hur hon varit en av dem som gått i främsta ledet vad gäller personangrepp och sågningar. Hon har varit rent vidrig mot andra - helt utan hjärta och/eller humor. Hur kan hon rimligtvis förvänta sig annat tillbaka? Gör hon det ens?
Jag citerar Skugges avskedsartikel i expressen: "Ok om det är BARN som nätmobbas anonymt, det är givetvis också förkastligt, men att vuxna människor håller på så är helt ofattbart."
Med tanke på hur Skugge själv har klubbat på t.ex. Linda Rosing är det mer än löjeväckande att hon själv pratar om nätmobbing.
Det hela luktar lite PR-trick tycker jag. Ska det lanseras ny bok månne?
Hon lär ju ha fått en sjuk massa hatmail och dryga kommentarer under de år hon bloggat. Det får man när man sticker ut hakan. Jag vet av egen erfarenhet att man vänjer sig. Jag tror inte det är det som får henne att sluta egentligen. Hon var nog trött på bloggandet och ser en ypperlig chans att bli begråten.
Hur förklarar man annars att hon blåser upp sitt avsked till big news och som martyr dessutom(det fulaste av alla sätt). Det är klassiskt och har funkat förr, men inte nu. Vaffan, det föds och dör mängder av bloggar varje dag.
Allt har sin tid. Och nu var tiden äntligen mogen för Linda Skugge.
ÄNTLIGEN!
Tv-kock till fängelse-kock
Det kan gå snabbt i restaurangbranschen om man inte håller styr på picken.
Den omtalade tv-kocken som roat sig med bl.a. peddoverksamhet har fått fyra års fängelse. Gött åt honom. Gött också för hans nya polare på kåken som får en alldeles ny fängelse-kock. Troligen mindre gött för honom.
Oboy, vad han kommer bli penetrerad nu. Även karriärmässigt.
Den omtalade tv-kocken som roat sig med bl.a. peddoverksamhet har fått fyra års fängelse. Gött åt honom. Gött också för hans nya polare på kåken som får en alldeles ny fängelse-kock. Troligen mindre gött för honom.
Oboy, vad han kommer bli penetrerad nu. Även karriärmässigt.
onsdag, maj 09, 2007
Så typiskt norskt på något sätt
Borra olja kan de. Och bedriva ocker.
Men när det kommer till att vandalisera är de tydligen noviser. Läste en artikel igår (se nedan) där resultatet minst sagt befäster den svenska fördomen om det "typiskt norska". Ibland överträffar verkligheten vilken film som helst. Åh vad kul det hade varit att se på plats.
http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_15376956.asp
Poetisk rättvisa när det är som allra bäst.
Men när det kommer till att vandalisera är de tydligen noviser. Läste en artikel igår (se nedan) där resultatet minst sagt befäster den svenska fördomen om det "typiskt norska". Ibland överträffar verkligheten vilken film som helst. Åh vad kul det hade varit att se på plats.
http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_15376956.asp
Poetisk rättvisa när det är som allra bäst.
Ibland blir man glad
Jag fick just via omvägar reda på att en snubbe har min blogg som startsida. En kollegas kusse hade varit hemma hos sin svartjobbarkompis och lånat lite "data". Då hade han sett det. Bloggfrossa. Som startsida.
Fy fan vad mallig jag blev. Jag kände mig lite som google fast i något mindre skala.
Det är exakt sådana nyheter som gör ens dag lite bättre.
Fy fan vad mallig jag blev. Jag kände mig lite som google fast i något mindre skala.
Det är exakt sådana nyheter som gör ens dag lite bättre.
tisdag, maj 08, 2007
konferensresan del 3
Vaknade med ett ryck. Klockan var 13.3o när en kollega ringde.
Det vankades räkbaggar på bryggan. Inte för mig dock eftersom senast jag förnöjde min gom med färska räkor fick en allergisk reaktion som välsignade mig med ett utseene som hade fått elefantmannen att känna sig het (OBS - ingen överdrift). Lite lustit och jävligt trist på samma gång eftersom jag ätit räkor som om det inte funnits en morgondag tusentals gånger förr.
Jag och en handfull kamrater åt istället pizza på centrumrillen där vi delade solsken och altan med en skönt högljudd turkfamilj. Sällan har en rackig pizza och kolsyrefri läskeblask smakat så ljuvligt. Inte ens den långa väntant kunde ta ner humöret.
Vi skojade om "spruthuset" och jag lovsjöng fast mark under fötterna en stund, sedan gick vi tillbaka till hotellet. Det vankades konferensmoment eftersom varje företag med god insikt in avdragskarusellen vet att man måste ha ett sådant moment för att en suparesa ska bli legal.
Vi satt på altanen i solskenet och konfererade med varsin kall öl. Min grupp skulle krea kring företagets inflyttningsfest. Blev ganska nöjd med ett förslag som gick ut på att man fick vara lite hands on med sitt grillkött. "Glaza grisen" skulle det heta och går ut på att man tar dit en liten kulting som man släpper in i konfan eller på liknande yta. Sedan ska de grillsugna utrustade med varsin hink glaze smörja en lille rackarn så han blir tokigt smarrig innan han ska upp på grillen. Men det ser inte ut som att det blir nåt av den idén. Inte den här gången.
Plötsligt kom en madame ut på terrassen. Hon var femtio med stort PLUS, hade frottébadrock och matchande tofflor. Hon hade en blonderad lite stubbad kärringfrilla och sög väldigt ofranskt på en gul Blend. Det var ingen tvekan om vem som var boss i hennes gäng. Hon lät fanimej exakt som Marge Simpsons syrror (fast högludd) när hon skrek på sina underhuggare att komma ut och ta en kall med henne. Lystet lät hon blicken vandra över allt manligt kött i omgivningen. Alla rös. Hon var ohygglig.
När jag och två boys till gick för att handla mer öl var vi tvungna att passera pantertanterna. Jag såg till min stora förtjusning att hennes ögon fastnade på min rumskompis röv och som med ett rovdjurs blick gick hon loss som om vore den en kartong chokladpraliner. Han var så jävla paxad.
Resten av kvällen illustrerade jag verbalt med en bänkalkis hesa släpighet hur min rumskompis kväll skulle sluta mellan hennes lakan. Kanske mer. Jag försökte på skoj starta en insamling för att se hur mycket cash vi kunde få ihop för att han skulle göra det. Han sa att för sju papp kunde han sitta vid deras bord och vara trevlig. No more, no less.
Vi släppte det där men både han och jag vet att det knappast hade slutat där om han väl passerat den gränsen. Han hade aldrig haft nåt att säga till om. Så jävla manhandlad han skulle blivit.
Istället gick vi till det enda utestället som var öppet i hela smögen. Havet hette det och var ett rätt värdelöst hak helt inrett i furu och andra träslag. Väggar, golv och tak. De sålde Mariestads flasköl till det barocka priset av 58 kr. Eftersom jag kommer från Göteborg trodde jag först att bartendern försökte sig på det gamla cowboytricket att ta betalt för två rundor. Cepe. Men så var det inte. Det ÄR så dyrt att dricka svenneöl i Smögen.
Där var fullt av locals och det fräckaste gänget bestod av en kille i jeansjacka som såg exakt ut som Niklas Wahlgren i Filmen G och två nästan identiska gymkillar med rakad skalle och väldigt v-ringade t-shirts och torsovärmare i dunjacksmodell. De såg ut som tvättäkta alp-knullare som kommit hem till Bohuslän för att forsätta steka. De hade med sig traktens donna förstod vi. En svanktatuerad och dåligt bevarad partybrud. Tillsammans ägde de stället.
Vi stannade en lång stund men jag tröttnade när de började spisa eurotechnohits med sedan väldigt länge passerat bäst-före-datum. Skummast av allt var ändå att rökförbudet inte verkade ha nått dit. Varenda jävel bolmade på ohämmat.
Med sura kroppar gick vi under tystnad tillbaka till våra rum. Alla var trötta efter en hård dag till havs (på olika sätt).
Jag sov drömlöst den natten.
Det vankades räkbaggar på bryggan. Inte för mig dock eftersom senast jag förnöjde min gom med färska räkor fick en allergisk reaktion som välsignade mig med ett utseene som hade fått elefantmannen att känna sig het (OBS - ingen överdrift). Lite lustit och jävligt trist på samma gång eftersom jag ätit räkor som om det inte funnits en morgondag tusentals gånger förr.
Jag och en handfull kamrater åt istället pizza på centrumrillen där vi delade solsken och altan med en skönt högljudd turkfamilj. Sällan har en rackig pizza och kolsyrefri läskeblask smakat så ljuvligt. Inte ens den långa väntant kunde ta ner humöret.
Vi skojade om "spruthuset" och jag lovsjöng fast mark under fötterna en stund, sedan gick vi tillbaka till hotellet. Det vankades konferensmoment eftersom varje företag med god insikt in avdragskarusellen vet att man måste ha ett sådant moment för att en suparesa ska bli legal.
Vi satt på altanen i solskenet och konfererade med varsin kall öl. Min grupp skulle krea kring företagets inflyttningsfest. Blev ganska nöjd med ett förslag som gick ut på att man fick vara lite hands on med sitt grillkött. "Glaza grisen" skulle det heta och går ut på att man tar dit en liten kulting som man släpper in i konfan eller på liknande yta. Sedan ska de grillsugna utrustade med varsin hink glaze smörja en lille rackarn så han blir tokigt smarrig innan han ska upp på grillen. Men det ser inte ut som att det blir nåt av den idén. Inte den här gången.
Plötsligt kom en madame ut på terrassen. Hon var femtio med stort PLUS, hade frottébadrock och matchande tofflor. Hon hade en blonderad lite stubbad kärringfrilla och sög väldigt ofranskt på en gul Blend. Det var ingen tvekan om vem som var boss i hennes gäng. Hon lät fanimej exakt som Marge Simpsons syrror (fast högludd) när hon skrek på sina underhuggare att komma ut och ta en kall med henne. Lystet lät hon blicken vandra över allt manligt kött i omgivningen. Alla rös. Hon var ohygglig.
När jag och två boys till gick för att handla mer öl var vi tvungna att passera pantertanterna. Jag såg till min stora förtjusning att hennes ögon fastnade på min rumskompis röv och som med ett rovdjurs blick gick hon loss som om vore den en kartong chokladpraliner. Han var så jävla paxad.
Resten av kvällen illustrerade jag verbalt med en bänkalkis hesa släpighet hur min rumskompis kväll skulle sluta mellan hennes lakan. Kanske mer. Jag försökte på skoj starta en insamling för att se hur mycket cash vi kunde få ihop för att han skulle göra det. Han sa att för sju papp kunde han sitta vid deras bord och vara trevlig. No more, no less.
Vi släppte det där men både han och jag vet att det knappast hade slutat där om han väl passerat den gränsen. Han hade aldrig haft nåt att säga till om. Så jävla manhandlad han skulle blivit.
Istället gick vi till det enda utestället som var öppet i hela smögen. Havet hette det och var ett rätt värdelöst hak helt inrett i furu och andra träslag. Väggar, golv och tak. De sålde Mariestads flasköl till det barocka priset av 58 kr. Eftersom jag kommer från Göteborg trodde jag först att bartendern försökte sig på det gamla cowboytricket att ta betalt för två rundor. Cepe. Men så var det inte. Det ÄR så dyrt att dricka svenneöl i Smögen.
Där var fullt av locals och det fräckaste gänget bestod av en kille i jeansjacka som såg exakt ut som Niklas Wahlgren i Filmen G och två nästan identiska gymkillar med rakad skalle och väldigt v-ringade t-shirts och torsovärmare i dunjacksmodell. De såg ut som tvättäkta alp-knullare som kommit hem till Bohuslän för att forsätta steka. De hade med sig traktens donna förstod vi. En svanktatuerad och dåligt bevarad partybrud. Tillsammans ägde de stället.
Vi stannade en lång stund men jag tröttnade när de började spisa eurotechnohits med sedan väldigt länge passerat bäst-före-datum. Skummast av allt var ändå att rökförbudet inte verkade ha nått dit. Varenda jävel bolmade på ohämmat.
Med sura kroppar gick vi under tystnad tillbaka till våra rum. Alla var trötta efter en hård dag till havs (på olika sätt).
Jag sov drömlöst den natten.
måndag, maj 07, 2007
Ibland skäms jag för att vara svensk
Ibland kommer jag över grejer som gör att jag skäms för att vara svensk. Som fan också.
Konstigt nog så är en viss idiot vid namn Doktor Alban inblandad i flera av de grejerna. Vad är det med honom egentligen? Vad är han ute efter? Vill han ha bråk? Frågorna är många när det kommer till den mannen. Han är en dålig person tycker jag. Dålig dålig dålig...
Just denna grejen är gammal som gatan (jag vet) men jag hade inte sett den innan. Min smala lycka antar jag. Nu har jag sett och jag har våndats. Jag kom på mig själv med att först gapflabba. Ett reaktion som snabbt överick i en mycket irriterande klåda över hela kroppen. Yrsel, illamående och genuint förakt.
Som den store filantrop jag är måste jag erkänna att jag anser att han samlat på sig tillräckligt nu för att degenerera sitt eget människovärde. Han har använt upp sin kvot av cepe-grejer kan man säga. Med råge. Doktor Alban är helt enkelt lite mindre värd än andra människor tycker jag.
Bara det att ha den dåliga smaken att försöka göra en grej i samarbete med den levande katastrofen Kicki Danielsson är värt en smäll. Ändå är det en försvinnande liten pinsamhet för en artistkarriär i jämförelse med hans folie-outfit och komplett utvecklingsstörda instick: "Come along, come along, come along", efter varenda refrängrad i videon ovan.
Helt uppriktigt tycker jag (och har alltid tyck) att Alban framstår som ett stort skämt i jämförelse med värsta idioterna i idoluttagningarna. Och då är han till skillnad mot skämtartister som Markoolio på fullaste allvar.
Hur en människa kan få betalt i annat är gruppstryk för sådan total brist på talang är för mig en enigma.
Konstigt nog så är en viss idiot vid namn Doktor Alban inblandad i flera av de grejerna. Vad är det med honom egentligen? Vad är han ute efter? Vill han ha bråk? Frågorna är många när det kommer till den mannen. Han är en dålig person tycker jag. Dålig dålig dålig...
Just denna grejen är gammal som gatan (jag vet) men jag hade inte sett den innan. Min smala lycka antar jag. Nu har jag sett och jag har våndats. Jag kom på mig själv med att först gapflabba. Ett reaktion som snabbt överick i en mycket irriterande klåda över hela kroppen. Yrsel, illamående och genuint förakt.
Som den store filantrop jag är måste jag erkänna att jag anser att han samlat på sig tillräckligt nu för att degenerera sitt eget människovärde. Han har använt upp sin kvot av cepe-grejer kan man säga. Med råge. Doktor Alban är helt enkelt lite mindre värd än andra människor tycker jag.
Bara det att ha den dåliga smaken att försöka göra en grej i samarbete med den levande katastrofen Kicki Danielsson är värt en smäll. Ändå är det en försvinnande liten pinsamhet för en artistkarriär i jämförelse med hans folie-outfit och komplett utvecklingsstörda instick: "Come along, come along, come along", efter varenda refrängrad i videon ovan.
Helt uppriktigt tycker jag (och har alltid tyck) att Alban framstår som ett stort skämt i jämförelse med värsta idioterna i idoluttagningarna. Och då är han till skillnad mot skämtartister som Markoolio på fullaste allvar.
Hur en människa kan få betalt i annat är gruppstryk för sådan total brist på talang är för mig en enigma.
söndag, maj 06, 2007
Konferensresan del 2
Dag2:
Bakfyllan var lindrig. Vaknade sent (07.30), frukost intogs och morgontoalett avklarades på rekordtid. Magen hade inte vaknat men de fem närmsta timmarna skulle tillbringas till havs så jag tvångskrystade ut en rackare. Jag hade hört att tre saker var viktiga för att överhuvudtaget har någon chans att unvika sjösjuka; bra med sömn/inte bakfull, mat i magen och inte nödig.
Nu hade jag åtminstone klarat två av tre möjliga.
Påväg ner till bryggan frågade de andra mig om jag tagit sjösjuketablett. Det hade alla gjort. Det hade inte jag vilket till de andras stora nöje utlöste en liten panikreaktion. Jag visste att jag var rökt.
När vi kom fram till båten visade det sig att vår fiskegubbe inte alls var nån gammal mördare till sjöbuse. Jag hade förväntat mig en fet och fultatuerad bastard med pipa, sydväst och hela kittet. En sån som skulle kölhala en på två röda om man öppnade käften och började jiddra om sjösjuka. Istället var det en ung kille, reko som fan och inte alls en turisthatare även om jag misstänker att han redan på bryggan tänkte att vi var rätt "fittiga".
Fiskarkillen förklarade att det var lugnt på havet. Det hade blåst på natten så det var bara lite "gammel sjö" sa han och berättade att det kanske skulle "rulla" lite. Rulla lät inte bra alls i mina öron.
Han fortsatte och berättade att han varit ute och fiskat lite på morgonen, fångat lite kräftor och hunnit koka dem till bjudfikat. Fin gest men hej hej... håll i ponnyn nu, tänkte jag. Klockan var för i helvete 08.00. Det ÄR morgon och innan morgon är det natt. Jag fattade ingenting, det hela lät högst orimligt.
Vi puttrade ut ur hamnen och när vi kom utomskärs gasade han på ordentligt och jag förstod ruggigt snabbt vad rulla innebär. Fy fa nvad det krängde. Bara lite gammel sjö kändes inte direkt trösterikt men jag mådde inte illa, jag hade fullt sjå med sitta kvar i båten.
När vi var rätt långt ut var det dags att fiska. Fiskar'n visade spö-hantering och sedan körde vi igång. Just då var det dags för första person att bli kraftigt sjösjuk. Jag har aldrig förstått att grön i ansiktet verkligen betyder GRÖN. Klockan var strax efter nio, en kille hängde över relingen och skrek eftern som det brukar heta. Det var fyra timmar kvar innan vi skulle få känna på fast mark igen.
Fisket gick bra i ungefär 20 minuter för mig, sedan var det dags. Som en solidarisk gest gick jag och ställde mig med den sjösjuke. Jag höll hårt i ett stålhantag och försökte fokusera på horisonten. De andra fiskade på glatt och jag hatade dem lite i smyg för att de inte visade minsta tecken på illamående.
"Bara lite gammel sjö". Orden ekade i mitt huvud och jag tänkte att någon borde ge honom bonk för det när vi var tillbaks i land. Vi två som var sjösjuka började diskutera om det fannsmöjlighet att ringa till en taxibåt som kunde ta oss hem till hotellet igen. Han var redo att fläka upp en femhunka för att vi skulle åka hem igen. Jag var inte riktigt där men bra nära. Plötsligt var vi fler som stod och blängde mot horisonten som att det var nåt jävligt intressant på gång. Illamåendet förenade oss. Det var fint. Klockan var strax efter tio och jag började förstå att detta skulle bli mitt livs längsta dag.
På något sätt gick timmarna. Jag hade oförtrutligt stått som en staty i samma pose i flera timmar. Flera gånger hade vi bett att få åka hem tidigare men fiskar'n visste hela tiden ett ställe till, längre ut, som var värt att prova lyckan på. Jag började lacka ur rätt bra. Började tänka dåliga tankar om havet och sån skit. Fattade han trögt? Han hade ju redan fått pröjs. Men han VILLE inte vända, han älskade sällskapet och tänkte hålla oss kvar så länge som möjligt.
I ett försök att slösnacka lite var hans första fråga om vi jobbade inomhus. Vilken jävla idiot tänkte jag. Hur vanligt tror han att det är att en reklambyrå har sitt kontor under bar himmel. Som nåt "ur-och-skur-dagis". Han tyckte det var lustigt att vi var så många som jobbade med det vi gör. Jag förstod att han inte ser på reklambyrå som ett hederligt arbete. Han fattade nog inte hur rätt han har. Men ändå.
När vi kom tillbaka inomskärs så kom min reaktion. Jag förvandlades till en slags agitator för en stund. Jag påpekade att jag anser att karg skärgårds miljö är sjukt jävla överskattat och förklarade hur vackert det istället är att komma åkande upp för stigbergsliden i en äcklig spårvagn och mötas av solen som börjat gå ner och låter sina strålar sätta en gyllene, nästan glödande färg på allting runt omkring. Som en portal, en annan dimension. En dimension där, vansinniga människor bråkar runt på torgen, butiker har öppet och det luktar avgas och kaffe latte.
Jag förklarade att jag aldrig skulle byta Majorna mot nån pissig liten sjöbod för 2,5 mille. Jag sa att jag tyckte skärgårdsmiljö är skit. En kollega tittade på mig och trodde att jag skämtade. Det gjorde jag inte. Inte då.
När vi kom av båten kände jag glädje. Det hade varit en riktigt hård prövning. Jag älskade livet och plötsligt var de tomma smögengatorna fina och mysiga. Klockan var 13 skarpt och vi skulle få hoppa leka som vi ville i flera timmar.
Jag lade mig på sängen och gick in i lätt koma och vaknade inte förrän det var dags för nästa pass...
Bakfyllan var lindrig. Vaknade sent (07.30), frukost intogs och morgontoalett avklarades på rekordtid. Magen hade inte vaknat men de fem närmsta timmarna skulle tillbringas till havs så jag tvångskrystade ut en rackare. Jag hade hört att tre saker var viktiga för att överhuvudtaget har någon chans att unvika sjösjuka; bra med sömn/inte bakfull, mat i magen och inte nödig.
Nu hade jag åtminstone klarat två av tre möjliga.
Påväg ner till bryggan frågade de andra mig om jag tagit sjösjuketablett. Det hade alla gjort. Det hade inte jag vilket till de andras stora nöje utlöste en liten panikreaktion. Jag visste att jag var rökt.
När vi kom fram till båten visade det sig att vår fiskegubbe inte alls var nån gammal mördare till sjöbuse. Jag hade förväntat mig en fet och fultatuerad bastard med pipa, sydväst och hela kittet. En sån som skulle kölhala en på två röda om man öppnade käften och började jiddra om sjösjuka. Istället var det en ung kille, reko som fan och inte alls en turisthatare även om jag misstänker att han redan på bryggan tänkte att vi var rätt "fittiga".
Fiskarkillen förklarade att det var lugnt på havet. Det hade blåst på natten så det var bara lite "gammel sjö" sa han och berättade att det kanske skulle "rulla" lite. Rulla lät inte bra alls i mina öron.
Han fortsatte och berättade att han varit ute och fiskat lite på morgonen, fångat lite kräftor och hunnit koka dem till bjudfikat. Fin gest men hej hej... håll i ponnyn nu, tänkte jag. Klockan var för i helvete 08.00. Det ÄR morgon och innan morgon är det natt. Jag fattade ingenting, det hela lät högst orimligt.
Vi puttrade ut ur hamnen och när vi kom utomskärs gasade han på ordentligt och jag förstod ruggigt snabbt vad rulla innebär. Fy fa nvad det krängde. Bara lite gammel sjö kändes inte direkt trösterikt men jag mådde inte illa, jag hade fullt sjå med sitta kvar i båten.
När vi var rätt långt ut var det dags att fiska. Fiskar'n visade spö-hantering och sedan körde vi igång. Just då var det dags för första person att bli kraftigt sjösjuk. Jag har aldrig förstått att grön i ansiktet verkligen betyder GRÖN. Klockan var strax efter nio, en kille hängde över relingen och skrek eftern som det brukar heta. Det var fyra timmar kvar innan vi skulle få känna på fast mark igen.
Fisket gick bra i ungefär 20 minuter för mig, sedan var det dags. Som en solidarisk gest gick jag och ställde mig med den sjösjuke. Jag höll hårt i ett stålhantag och försökte fokusera på horisonten. De andra fiskade på glatt och jag hatade dem lite i smyg för att de inte visade minsta tecken på illamående.
"Bara lite gammel sjö". Orden ekade i mitt huvud och jag tänkte att någon borde ge honom bonk för det när vi var tillbaks i land. Vi två som var sjösjuka började diskutera om det fannsmöjlighet att ringa till en taxibåt som kunde ta oss hem till hotellet igen. Han var redo att fläka upp en femhunka för att vi skulle åka hem igen. Jag var inte riktigt där men bra nära. Plötsligt var vi fler som stod och blängde mot horisonten som att det var nåt jävligt intressant på gång. Illamåendet förenade oss. Det var fint. Klockan var strax efter tio och jag började förstå att detta skulle bli mitt livs längsta dag.
På något sätt gick timmarna. Jag hade oförtrutligt stått som en staty i samma pose i flera timmar. Flera gånger hade vi bett att få åka hem tidigare men fiskar'n visste hela tiden ett ställe till, längre ut, som var värt att prova lyckan på. Jag började lacka ur rätt bra. Började tänka dåliga tankar om havet och sån skit. Fattade han trögt? Han hade ju redan fått pröjs. Men han VILLE inte vända, han älskade sällskapet och tänkte hålla oss kvar så länge som möjligt.
I ett försök att slösnacka lite var hans första fråga om vi jobbade inomhus. Vilken jävla idiot tänkte jag. Hur vanligt tror han att det är att en reklambyrå har sitt kontor under bar himmel. Som nåt "ur-och-skur-dagis". Han tyckte det var lustigt att vi var så många som jobbade med det vi gör. Jag förstod att han inte ser på reklambyrå som ett hederligt arbete. Han fattade nog inte hur rätt han har. Men ändå.
När vi kom tillbaka inomskärs så kom min reaktion. Jag förvandlades till en slags agitator för en stund. Jag påpekade att jag anser att karg skärgårds miljö är sjukt jävla överskattat och förklarade hur vackert det istället är att komma åkande upp för stigbergsliden i en äcklig spårvagn och mötas av solen som börjat gå ner och låter sina strålar sätta en gyllene, nästan glödande färg på allting runt omkring. Som en portal, en annan dimension. En dimension där, vansinniga människor bråkar runt på torgen, butiker har öppet och det luktar avgas och kaffe latte.
Jag förklarade att jag aldrig skulle byta Majorna mot nån pissig liten sjöbod för 2,5 mille. Jag sa att jag tyckte skärgårdsmiljö är skit. En kollega tittade på mig och trodde att jag skämtade. Det gjorde jag inte. Inte då.
När vi kom av båten kände jag glädje. Det hade varit en riktigt hård prövning. Jag älskade livet och plötsligt var de tomma smögengatorna fina och mysiga. Klockan var 13 skarpt och vi skulle få hoppa leka som vi ville i flera timmar.
Jag lade mig på sängen och gick in i lätt koma och vaknade inte förrän det var dags för nästa pass...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)