Fyrtiotusen miljarder kronor!

Det var längesedan jag skrev om SD. Dels för att jag inte har lust att bidra till deras publicitet (även om den skulle bli rätt blygsam) och dels för att det bara är tröttsamt. Hela partiet består av ett folkhav som skulle vara lätt att ösa raljanta lytesinlägg ur och över men det har sedan länge varit lätt att hålla sig för skratt. Deras skit funkar ju uppenbarligen, för ju värre grejer någon partiföreträdare vräker ur sig och blir ställd mot väggen för, desto större stöd får de. Det hela liknar en dålig fars. Men är i själva verket en tragedi. Deras väljare är inte bara en samling empatistörda rassenötter, det hade troligen varit enklare att hantera, det som skrämmer mer är att deras förmåga att förstå orsak och verkan inte överstiger en godissugen treåirngs. Skillnaden är att i SD-människornas fall är det partiets snäva flyktingpolitik som är godiset. De gör praktiskt vad som helst för att få lägga vantarna på det.

Jag har tidigare bivit kritiserad just för att jag framställde SD-politiker som idioter och fleppon. Att det var oseriöst av mig att ta extrema exempel och att partiet tar avstånd från sådant. Och jag är övertygad om att det finns en massa trögisar i och omkring alla partier. Det anmärkningsvärda är att ju att kvoten av lågbegåvning bland de förtroendevalda i just SD verkar vara oroväckande hög. Det måste de ju nästan hålla med om själva också.

Vi har alla skrattat åt klippen som visar den grövsta kretinismen inom SD:s parti. Människor runt om i kommuner, ja till och med riksdagsledamöter, som framför kameran sätter ett ansikte på hur det ser ut när det verkligen har brunnit på vinden. Ett och ett är de oslagbara som humorklipp. Man tänker att det knappt är möjligt och viftar bort dem som extremfall, tänker att det ska gå upp för folk som stöder partiet vilket jävla rövgäng de är. Men det händer inte. Vi har blivit vana att någon fullblodsdåre på hyfsat hög position hasplar ur sig fullkomligt vidriga åsikter.

Jag tvivlar inte på att det personer som sympatiserar med SD som har en hög intelligenskvot och som kan debattera för sig. Jag är också ganska säker på att det finns de som inte identifierar sig med internetfenomenen till partikamrater. Personer som kanske till och med skäms men ändå är så missnöjd med alla andra partier att de väljer att lägga sin röst på dem för att de är så skönt uppkäftiga. En välriktad kukspark på etablissemanget.

Att de är ett av Sveriges största partier är både en skam och en sorg för de flesta. Men när man inser hur mycket mög de har i de egna leden runt om i landet, från minsta lilla grishåla ända upp i den absoluta partitoppen, så blir det plötsligt totalt jävla mörker att tänka på hur ett Sverige med ett så starkt eller ännu starkare stöd för dem kommer att se ut i förlängningen.

Idag spreds en youtube-video där någon fiffig person hade samlat ihop några av Sverigedemokraternas ess i ett slags medley (nötallergiker ombeds att ta det extra försiktigt):



Ja vad ska man säga? Man blir paff. Man vill skratta men det går liksom inte. Koncentrationen av fullblodsdårar är för hög. Det var ju ändå bara ett litet axplock. Men om man tänker efter lite och fattar att en röst på SD faktiskt är en direkt röst på personer som Levi Klausen, Britt Engqvist, Anna Hagwall och Jonas Åkerlund så borde det väl ändå gå upp gå upp för de flesta, som inte är totalt inrökta, att det kanske inte är en lysande idé ändå, att låta människor av den här kalibern bestämma hur företaget, maskinen och landet Sverige ska styras. Då är det nog inte så gött det där rassegodiset ändå. Eller? Jag menar, om den där lilla kortslutningen rättade till sig så kanske man börjar fundera lite utanför den glödande invandrarfrågan, hur smarrig den än må vara, och inser att med sådana här femfemmor bakom spakarna så blir det nog inte så mycket ändring till det bättre med arbetslöshet, skola, vård, miljö, försvar och jämställdhet. Sverige skulle haverera totalt.

Det kan ju på riktigt inte vara så illa att tio procent av människorna i det här landet känner sig trygga med att låta ett gäng amöbor (eller väldigt närbesläktade diton) förvalta eller i alla fall få ett betydande inflytande över sin ekonomi bara för att man råkar dela samma smutsiga uppfattning om invandringspolitiken. Det är ju orimligt.

Lyft blicken nu för fan!!

Don't kill the designer, but give hen a good spanking

Det är en grej som gnagt mig ända sedan jag såg IS senaste kampanj någon gång förra veckan. Efter USA:s flygbombningar lackade de ur totalt och svarade på bästa sändningstid skulle man kunna säga, direkt via alla världens stora mediehus, med en flång ny reklamfilm. Det var när jag såg den som det slog mig att allt nog inte står rätt till på deras kommunikationsavdelning. De gör så många rätt och ändå blir det så fel. Är det inte sjukt märkligt egentligen? 

   

Vi snackar alltså om ett hyfsat kompetent gäng som lyckats lägga stora delar av Irak och Syrien för sina fötter. Tiotusen pers utrustade med toppmoderna vapen och löjligt mycket deg. Borde de då inte rimligtvis kunna lyckas få till en hyfsat ok film, rent visuellt menar jag? Det är ju fan helt orimligt att de på riktigt har nöjt sig med ett resultat som random sjuåring skulle ha skämts över redan 1987.  

Alltså, det framgår med all önskvärd tydlighet både vem avsändaren (IS) är, vilken målgrupp (amerikaner) de riktar sig mot och även vad de vill ha sagt (att folk ska dö järnet). Konceptet är enkelt. Budskapet är supertydligt. Inga disclaimers, inget finstilt och inget småfyndigt lull-lull som nån ball copyjävel har kladdat ihop, utan endast en kort, stark och kärnfull mening med en tonalitet som känns extremt trovärdig men ändå med såpass mycket anspänning att man hajar till: "Vi ska dränka er alla i blod". BOOM!  

Men vem fan är lallaren till formgivare, den obegåvade animatören och framförallt vem på IS tryckte på knappen och sa, "Gött, den tar vi"? Om det finns någon rättvisa i världen borde de få se sig om efter ett nytt jobb. Omgående. Oavsett om det har rört sig om taskig arbetsmiljö med ökenuppkoppling eller något annat skit så är det ingen ursäkt för ett så uselt resultat. Skärpning.

Badolyckor och kulturella skillnader

Så jag, Josefine och barnen tog oss ner till stranden för att få lite läsro. Hotellet hade ingen barnpool (fail) så att läsa där kändes inte helt avslappnat. Efter att medelst skamlös prutning ha dealat till mig ett par rajban-pilot och badskor för att överleva stenbotten så kändes allt plötsligt upplagt för en skön vecka. Första dagen avlöpte som planerat mycket för att Tintin älskar att plocka sten mer än att bada och var det något det fanns gott om utöver strandförsäljare så var det just sten.

På två dagar hade jag plöjt igenom nästan hela Bea Uusmas Expeditionen (illustrerade utgåvan = mycket bra) vilket är en jävla bedrift om ni frågar random förälder på solsemester. När jag legat och hettat upp en lång stund den andra dagen så började jag fundera på varför ingen badade. Det var massor av folk på stranden men inte en enda person i vattnet. Skumt. Jag såg hur ett skönt italjanogäng stod och kastade sten på något vid strandkanten lite längre bort, men tänkte att de kanske bara var dåliga på att kasta macka. Så jag peppade upp familjen på att ta ett dopp och sedan gick vi i. Det var skön svalka i vattnet. I ögonvrån såg jag hur vår publik med spänning följde oss från sina solstolar. Jag tänkte att italienare måste vara världens absolut sjåpigaste folk, att de verkligen maxade under romarrikets heydays och att baksidan är att de samtidigt kramade musten ur alla kommande generationer. Hur förklarar man annars att inte en jävel vågar bada bara för att det råkar vara lite småmulet?

Svaret kom som sticket från en stelkrampsspruta.

Precis när jag stod och raljerade om hur otroligt skönt det var i vattnet så var det som att någon stack ett rostigt fängelsevapen i min mjuka torso. Jag skrek till och började i panik vada (vräka mig) upp på land. Livet passerade revy. Vad i helvete var det som stack med sådan kraft. Haj var ju uteslutet. Eller? Men hur är det egentligen med pirayor längs den sicilianska kusten?

Josefine informerade mig med sitt halländska lugn om att jag bara råkat ut för en brännmanet. Jag fick panik. Vem vet hur farligt ett bränn av en brännmanet i maffialand egentligen är? Jag gnydde och knorrade, svepte in mig i min bruna frottéhanduk och la mig i fosterställning på strandstolen. Jag lät Josefine kontrollera brännskadan och hon bekräftade att det faktiskt såg rätt svullet ut. Jag kände plötslig yrseln nalkas och började noja mig om hur vi skulle hantera en sådan här akutsituation. Hon manade till lugn vilket är standard 1A under stark mental stress. Jag andades några djupa andetag och då det var som ett ljus gick upp. Mitt enda försvar är att jag blev paralyserad av det ytterst oattraktiva scenariot, att eventuellt komma att drabbas av en anafylaktisk shock på solsemestern i en liten bonnig fiskeby. Men ni skulle sett minen när jag uppgivet deklarerade för kvinnan jag lever med att jag hade hört att bästa behandlingen av brännmanetsskador är urin. Att det tydligen är nåt ämne som... eller skitsamma... barnen började asgarva och Josefine såg lika förskräckt som äcklad ut och sa att hon under inga omständigheter kunde tänka sig lösa problemet den vägen.

Jag protesterade inte jättemycket. Jag insåg att det hade stor potential att bli en jävligt märklig scen. Vad skulle Italienarna få för bild av oss skandinaver om de mitt i solbadandet fick bevittna hur en höggravid kvinna ställa sig och pissa på sin kvidande kille? Kanske att det där med jämställdhet har gått för långt i svenneland. Hur som helst. Det blev ingen golden shower där på stranden och det var nog lika bra för efter att jag legat och ojat mig en stund, dämpade jag ångesten med en halvmeter stor veteöl och sjukt dålig pizza och vips så hade svullnaden lagt sig. Kvar var dock en stor röd fläck bestående av massor av små röda fläckar. Typ som en skiva dansk salami. Det var obehagligt nog för att döda suget av salta bad resten av dagen. Så jag förbannade naturen och sedan beslöt vi oss för att tillbringa resten av dagarna vid hotellpoolen istället.

Det gjorde att jag fick chans att på nära håll studera de största kulturella skillnaderna mellan stela nordbor och hetlevrade italienarna; badmodet, den antika smörmusiken och en till synes helt oironisk förkärlek till sällskapslekar.

Glöm badshorts. I Italien badar riktiga män i speedos. Punkt. Överallt gick männen, unga som gamla, runt iklädda dessa minimala tingestar av glansigt material. Tajt satt de och lågt skurna skulle de vara, allra helst i en spännande färg eller fler. Det var ett skådespel att se backslickade hunkiga katoliker inta poolområdet med sina magrutor och en vinballebuktande stridsspets nerknödd i den elastiska badtrosan, för att i nästa ögonblick klättra upp från det svala vattnet med bananhållning och en omogen vindruva i brallan. Varken det ena eller det andra verkade skapa någon nämnvärd uppmärksamhet hos det motsatta könet.

Kvinnorna gick klädda högklackat kombinerat med "designer"-bikinis som skulle kunna vara signerade det mer extravaganta 80-talsmodet med fräcka snitt, ofta strass och lite raffiga öppningar här och var. Dessutom bestod 90% av alla bikinitrosor av någons lags halvstring-modell som jag inte förstod mig på. Det såg ut som en reguljär svensk bikinitrosa som blivit stajlade med ett distinkt kalsonggrepp som sedemera placerade grenen djupt inne i mörkare trakter och adderade en slags hulkeneffekt till skinkorna. Jag vet fortfarande inte vad syftet med den modellen är men med tanke på att man aldrig såg en italienska med samma bikini två gånger kan jag tänka mig att min bromsspårsteori inte faller sig helt platt ändå.

Hela dagarna skvalade dessutom tonerna från en kort men inte desto mindre smärtsam playlist bestående av några smäktande italienska smörhits, ledmotivet till Titanic och Enyas "Only Time". På repeat. Jag vågar påstå att jag nu har hört den sistnämnda låten fler gånger än produktionsteamet bakom Volvo Trucks Epic Split, vilket kan vara en förklaring till de höga nivåerna av stresshormon som min kropp fortfarande producerar.  

Det som förbryllade mig mest var ändå med vilken självklarhet alla italjanos runt poolen slöt upp när det vankades sällskapslekar. Oavsett om det var latinodans, pilates och Lilla Sportspegeln-aktiga prickskytteaktiviteter så rådde större uppslutning än vid en fransk strejk. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle äcklas eller bli rörd av den totala förbrödring i halvnaket tillstånd som flera gången per dag uppstod som på givet kommando. Jag tänker hur sjukt stiff The Office-stämning en liknande tillställning skulle kunna bli med enbart svenska hotellgäster. Mycket märkligt ur ett rent socialt perspektiv.

Men en sak ska de ha fett med kredd för italienarna. Gelaton. OMG vilken jävla gelato de kan sno ihop.

Bajshumor

Låg nivå, check. Infantilt, check. Äckligt, check. Jag vet inte exakt varför, men jag blir så jävla glad av den här videon. Tröttnar liksom inte. Lever mig in och skrattar så att jag får ont i halsmusklerna. Storheten ligger i killens mod, att man precis som i den gamla trailern till Blair Witch Project vill veta vad fan som händer. Hur han resonerade innan han gjorde det och vad som hände efter.

Fitness-Freddy och italienska tortyrmadrasser

Så åkte vi till Sicilien och tog in på ett hotell i bergen, högt över havet och med episk utsikt. Det var toppen på alla sätt, utom två, egentligen.

För det första. Maffiakänslan var till min besvikelse snudd på frånvarande. Jag menar vi var ju ändå på Sicilien. Endast ETT större sällskap kvalade in som potentiellt fula fiskar och inte ens de bredde ut sig som jag kanske hade hoppats. Det var dels männens småfarliga aura, hårda handslag och falska skratt som gjorde att de kvalade in. Men mest var det deras fruar, före detta belladonnor, som efter decennier av barnafödande och ekonomiångestbefriad tillvaro med dagliga salongsfyllor, självsäkert gled runt i sina höga klackar, prål och extravaganta designerbikinis och såg ut att äga. Det är något visst med maffiafruar. Om de nu var det. Annars borde de banne mig vara det. Resten av hotellgästerna bestod till 95% av italienska svennefamiljer, några lågmälda ryssar, ett par kolesterol-britter, en dansk, två norska och en svensk familj. Och så vi då.

Inte för att jag hade förväntat mig att verklighetens Corleones och annan högadlig maffia kanske skulle nöja sig med att trängas med en pöbel som vid fasta klockslag varje dag ockuperade poolområdets alla fria ytor för att delta i zumba, minigolf och andra sociala aktiviteter. De skulle givitevis kräva mer ståndsmässiga förhållanden. De skulle troligen heller inte digga nämnvärt, att se sina fruar bli uppkåtade av Fitness-Freddy, en glad man med lite väl tilltagen rondör för att vara hälsochef, under det dagliga vattengympapasset. De hade dragit ut hans stomatolleende, gadd för gadd, med en hovtång. Minst. Det var fan helt sanslöst. Kåtheten låg som ett fuktigt gasmoln över hotellet när Freddy körde sin grej. Aldrig tidigare har jag sett en man få en grupp människor att skrattade släppa all sin värdighet och göra så dumma grejer. Till och med männen var kåta på Fitness-Freddy. Tror jag det. Han måste ha världens softaste liv. Tänk att glida runt i badtofflor och en åtsittande t-shirt med fånigt tryck och le upp folk i brygga 365 dagar om året.

Av alla sevärdheter på Sicilien borde Fitness-Freddy rankas som hetast skulle jag säga. Jag förväntar mig att han petar ner vulkanen Etna från tronen i nästa upplaga av Lonely Planet.

Den andra saken som inte var så toppen var sängarna. Jag skojar inte när jag säger att det var omänskligt dålig komfort. Ja, jag har en tendens att överdriva men fråga Josefine säger jag bara. Hon lär hålla med. Jag vet inte hur jag med mitt begränsade ordförråd ska kunne ge en tillräckligt målande bild av misären vi upplevde under de två första nätterna (innan vi kom på den briljanta lösningen att byta till oss barnens extrasängar) men så mycket kan jag säga, att FN:s råd för mänskliga rättigheter knappast hade sett med blida ögon på om det kom fram att personalen på Guantánamobasen hade använt sådana sängar till sina förhörsmetoder. Skendränkning shmendränkning. Efter bara en natt farade jag för att min psykiska hälsa skulle lida men en lång tid framöver. Om italiensk sängstandard bara skulle vara avlägsen släkting till våra hotellsängar skulle det vara en mer än tillräcklig förklaring till det omtalade italienska temperamentet. Dessutom skulle jag seriöst börja omvärdera om indrivning och beskyddarverksamhet verkligen var så mycket att diskutera eftersom den enda rimliga förklaringen till en sådan djävulsk okomfort skulle vara någon att någon ultraond naprapatkartell utövat påtryckningar på landets madrasstillverkare. Till och med fascisterna i Salo skulle tycka att sådana grader av sadism var osmakligt som fjäderkonstruktionen i våran dubbelsäng. Fy fan säger jag. De ökända tältsängarna på Östra Sjukhusets BB ter sig som en enda lång ergonomiorgasm i jämförelse. Ja ni fattar.

Men i övrigt var allt bra. Bortsett från ett litet missöde på stranden.

Le Fralle est mort. Vive le Fralle!

Så har ännu en sommar passerat och lämnat bakom sig den tomhet man känner varje år. Vi var ju inte färdiga med varandra än. Sommaren hann ju knappt börja. Så är den slut med besked vad det verkar.

När jag frågar kollegor och vänner om deras sommar så har det varit den bästa sommaren. I agree to disagree. Den här sommaren var absolut inte den sämsta men bäst var den absolut inte. Dels drog renoveringen ut på tiden och la sig som ett tunt lager damm över de två första veckorna. Sedan fortsatte vi att renovera i egen regi vilket var trevligare men absolut inte vilsamt i lerugnen till hus (tegelfasad!) vi bor i.

Frallan, R.I.P.

Lagom till vi skulle resa till Sicilien dog dessutom Frallan lika hastigt som olustigt. Pang bom utan förklaring fick han en propp (sa djurläkarvetenskapen) vilket förlamade honom och bara en timme senare på Blå Stjärnan fick vi låta honom passera till katthimlen som jag hoppas är en jävla bra himmel. För det är han väl värd. Chockartat och sorgligt värre. Vi lipade i flera dagar. Han har varit Rysslands trogna kumpan och vapendragare i fyra år. Den lille vite som tappert ställt upp på Stellas och Tintins alla påhitt och varit "deras" katt från dag ett. Frallan är och kommer länge vara saknad.

Uno Kronkvist, R.I.P.

Och på det nya arbetsårets tre första arbetsdagar har media hunnit rapportera om att två framstående människor som gått den slutliga tystnaden till mötes. Dels Robin Williams, vilket är tråkigt och ledsamt på alla sätt och vis. Men också Hans V Engström aka Rederiet-Uno, vilket känns extra sorgligt med tanke på att mitt senaste projekt går ut på att ta mig igenom samtliga 318 episoder av den Dahlénanda som under många år präglade svensk tv. Jag har hittills avverkat avsnitt 136 och Uno är i toppform. Jävla piss vad tråkigt att han tvingades vika hädan redan.

Dödens sommar är sannerligen en värdelös start på hösten.

Sommarlimbo

Av alla sätt att döda en blogg...

Det var längesedan nu. Jag har varit borta. Eller jag har varit här. Men borta. 2014 kommer gå till historien som året då jag lärde mig vad verklig trötthet är. Visst har jag varit trött innan. Fysiskt trött. Mentalt trött. Var för sig. Aldrig tidigare (vad jag just nu kan minnas) har de olika sorters tröttmorna smält samman som i år och bildat en så mäktig modertröttma. Det här med husköp, renovering och all den ångest det innebär. Vissa är nog skapta att rusta sig för det och till och med gilla det. Jag hatar det och vill bara bli klar.

Nu är större delen av huset renoverat och det har fan inte varit en lustfylld resa. Vi har gjort en hel del själva. Men den största delen har vi haft hantverkare till. Jag vet att jag gör många besvikna men jag har inte råkat ut för så mycket av den klassiska hantverkarpinan. De har haft egen nyckel och vi har levt i en märklig symbios under våren och sommaren. Men trots att de varit behagliga att ha här och trots att de hela tiden varit sjukt noggranna och lösningsorienterade utan att i slutändan skinna oss så har jag haft en konstant tryck över axlarna. Den har varit förlamande och jag har inte orkat tänka på något annat än att det ska bli klart. Fy fan. Den har tagit orden ifrån mig.

Varje sommar brukar det spritta i mig och jag brukar njuta av att kunna skriva precis vad som helst. Men inte i år. Jag minns inte ens när jag hade lust att skriva senast. Egentligen vill jag inget hellre, men det är som att den förlamande tröttheten gör att jag inte duger till annat än att måla en vägg, spackla ett hörn, luta ett golv osv. För jag gör grejer hela tiden. Varje dag fram till igår har varit ett gatlopp av praktiska sysslor som måste hinna utföras innan vårt nya lilla barn kommer i slutet av september. Det sätter en diffus men orubblig deadline och jag vet att folkt tänker haha, idioten tror att han ska få vila när barnet kommer, och det vet jag att jag inte kommer få men jag vet vad jag talar om när jag säger att jag är bättre rustad för den trötthet och de utmaningar en ny familjemedlem för med sig än ett ständigt pågående byggprojekt där man aldrig ser horisonten förrän det plötsligt är klart.

Det hände oss förra veckan. Det blev klart. Typ. Alltså det finns mer att göra men nu är hantverkarna klara och den där asjobbiga känslan när man inte känner sig fri i sitt eget hem har börjat fejda ut rätt skönt. Vi har fått tillbaka vårt liv och vi har så sakteliga börjat bada, grilla och semestersaker. Men tröttheten ligger kvar som en tung industrifilt och har förpassat mig in i en slags märklig sommarlimbo där jag redan tidigt på dagen börjar längta till kvällen och den gudomligt dekadenta nedvarvningen som jag har uppfunnit. Ett par avsnitt av rederiet (tack snälla för öppet arkiv) med whiskey och chips i sängen, ackompanjerat av en hårt arbetande gammal bordsfläkt av gjutjärn, som gör sitt bästa för att förvandla pizzaugnsvärmen som vandrar in genom vår tegelfasad till ett någotsånär uthärdligt klimat. Ett enkelt recept som har fått upp mig till ytan igen och som bevisligen fungerar rätt bra för nu börjar jag känna lust att kommunicera igen.

Vad jag försöker säga är att jag hoppas att några av alla läsare har hängt trots att bloggen varit en enda lång nedåtgående spiral under lång tid och nu på sistone kulminerat i total tystnad. Det skulle vara ett tråkigt slut på Bloggfrossa. Så får det inte gå till...

Appropå det här med att känna sig instängd eller inte fri i sitt eget hem så kom jag på en tragikomisk (med betoning på tragi) historia från min barndom som jag måste ta och plita ner.

Inget för de sköra

Häromdagen, när skulle jag läsa Tekla Tiger och JAG-boken för Tintin så kände jag hur det liksom klumpade sig i halsen när Tekla Tiger blev konfronterad för att hon inte var lik sina föräldrar. De andra barnen på dagis (ena riktiga svin) började nagelfara hennes JAG-bok och ifrågasatte om det verkligen var hennes riktiga föräldrar på bilderna. Tekla Tiger blev såklart ledsen och när hennes föräldrar kom för att hämta blev de mötta av en storm frågor. Helvete vad obehagligt alltså. Jag fick ta paus flera gånger för att inte börja hulka. Till slut nystades i alla fall dramat upp. Det visade sig att Tekla Tiger var adopterad och att hennes föräldrar var hur toppen som helst. De gjorde alla vanliga föräldragrejer liksom och då blev barnen nöjda. Jag kände mig skör och försökte prata med Tintin om bokens tematik. Att vara annorlunda. Tintin tyckte den var "rätt bra" men visade inget tecken på att den skulle ha berört henne på något djupare plan.

Två dagar senare skulle jag läsa Johanna Thydells Det är en gris på dagis för Tintin. Stella var också med och lyssnade. Boken beskrivs som en humoristisk, poetisk och lagom verklighetstrogen berättelse med knorr, vilket jag tyckte kändes bra som motvikt den föregående boken. Men det dröjde inte många rader innan jag satt där och återigen försökte hålla klumpen i halsen från att eskalera. Boken handlar om en gris som känner sig ensam och kastar längtansfulla blickar mot ett dagis där en massa barn stojar och lever jävel. Han gräver sig ut och drar dit. Barnen fattar galoppen och klär ut honom så att han kan smälta in bättre bland barnen. De lattjar och gör dagisgrejer och grisen har den bästa dagen ever. Ända till den sura dagisfröken sätter P för det roliga och resolut motar ut grisen. Satan vad ledsen den såg ut när den linkade iväg mot sin tråk-stia. Grisen. Vaffan var problemet. Det var ju bara en nice gris. Kunde den inte bara få vara med? Jag sneglade på Tintin och Stella som båda såg helt neutrala ut. Tinting tycktye det verkade kul att ha en gris på dagis men tog inte notis om det otroliga traumat. Själv kände jag hur min röst började skära sig och jag fick avbryta för att dricka vatten och andas ut så att jag inte skulle bryta ihop och lipa loss fullständigt. Mina ögon var alldeles blanka.

Som tur var tog boken en bra vändning. Precis när historien höll på att kulminera i ett skälvande sammanbrott där grisen stod vänd med ryggen mot dagiset för att den inte längre stod ut med att påminnas om hur vidrig ensamheten var så visade det sig att barnens fröken hade tagit sig samman och insett att hon hade betett sig som ett riktigt rövhål mot den snälla lilla grisen. Hon hade samlat ihop alla barnen barnen och bestämt sig för att hälsa på och göra bot och bättring. Plötsligt var den lilla grisen glad igen. Tintin tyckte det var en bra bok och hon tyckte att grisen var tokig när den hade kläder på sig. Stella var nog inte jätteimponerad. Och ingen av dem hade tyckt att den var särskilt sorglig. Jag vetefan vad jag ska säga. Jag tyckte det var en fullkomligt upprivande historia. Jag tror att jag är inne i en mycket känslig fas helt enkelt.

Varning för Picky Living

När det blev dags för oss att bygga om vårt kök så letade vi länge och väl efter en leverantör som kunde leverera det vi ville ha. Vi fastnade för Picky Living som har specialiserat sig på att leverera exklusiva luckor till Ikea-stommar. De verkade flexibla och proffsiga och efter mycket velande valde vi dem framför en massa andra leverantörer. Jag kontaktade dem, skickade upp ritningar och fick hjälp via telefon att sätta ihop en beställning som innefattade sex stycken måttbeställda luckor. Jag ringde flera gånger för att försäkra mig om att de hade räknat rätt eftersom jag hade svårt att värdera det utifrån en lista. Allt var fridens och bemötandet var toppen. Jag kände mig nöjd med mitt val.

Efter dryga sju veckor kom köksluckorna som vi hade beställt från Picky Living. Köksrenoveringen var i full gång så luckorna blev liggande ett par veckor tills nu i måndags när snickarna packade upp luckorna och det visade sig att tre av de måttbeställda luckorna hade fel hålbild. Någonstans i tillverkningen hade man missat åt vilket håll utfallet skulle vara och därför gick det inte att montera upp luckorna. Efter att ha betalat en ganska bra slant för en produkt från ett företag som marknadsför sig som ett exklusivt alternativ kändes det trist och irriterande. Särskilt när leveranstiden är 7 veckor. Visst. Det kan alltid uppstå fel men det är ändå inget man förväntas ha med i beräkningen. I synnerhet inte när man varit supernoggrann.

 Så jag hörde av mig till Picky Living och förklarade problematiken och passade även på att förklara att vi fått nog av att vänta på luckor och att det därför kändes som en extremt oattraktiv lösning. Jag bifogade ett foto som styrkte min beskrivning och fick ett ganska omgående svar att det uppenbarligen uppstått ett missförstånd mellan mina snickare och de som tillverkar luckorna och att jag skulle få avdrag på min order motsvarande de defekta luckornas kostnad om mina snickare kunde fixa fyra nya hål. Det lät som en fullt acceptabel lösning även om det inte stämde att det uppstått ett missförstånd mellan snickarna och tillverkarna. Det vara bara Picky Living och tillverkarna som var inblandade i beställningen och ritningen var det inget fel på. Jag kunde välja helt nya luckor men då få vänta på dem (oklart hur länge). Eller lösa pucken själv och få pengarna tillbaka för de aktuella luckorna. Jag valde det sistnämnda och kände mig helt nöjd. Tills jag upptäckte att summan som förts över inte överensstämde med det jag enligt kvittot hade betalat.

Jag hörde snabbt av mig och frågade varför jag bara fått en dryg tredjedel av pengarna tillbaka och fick snabbt svaret att det hade skett ett missförstånd och att personen i fråga inte hade sett att det rörde sig om specialmått på luckorna och att jag snarast skulle få ytterligare 318 kr. Jag blev inte klok på svaret eftersom det fortfarande skulle fattas 900 kr från den summa jag hade betalt för luckorna. Så jag mailade igen och frågade hur det kom sig. Till svar fick jag att jag hade fått betalt för vad en motsvarande lucka utan grepp kostar. Att jag hade valt ett speciellt grepp med en infällning i mässing var inget de kunde ta hänsyn till eller ersätta. Jag fick förklaringen att skadans kompensation ska vara lika oavsett vilket handtag eller grepp man valt och att de felaktigt borrade hålen inte ser värre ut bara för att jag har valt ett dyrare grepp. Här någonstans svartnade det för mig.

Jag kände hur adrenalinet började pumpas runt inom mig. Personen menade mer eller mindre att jag fick skylla mig själv som valt ett dyrare grepp till mina luckor. Att det inte var greppen det var fel på utan själva luckan och att kompensationen ska vara lika oavsett vad man gjort för tillval. Det kan vara den märkligaste förklaring jag någonsin har hört från ett företag. Jag försökte förklara att jag hade svårt att se luckorna som en massa lösa delar utan att varje lucka, inklusive tillval, var en helhet som hade kostat mig en exakt summa och att när jag hade blivit lovad att få den summan avdragen så förväntade jag mig att det skulle vara samma belopp som det jag faktiskt hade betalat. Om de inte kunde lösa det ville jag hellre ha nya luckor – med förbehållet att jag då ville bli prioriterad och få luckorna omgående.

Svaret blev att det snabbaste de kunde leverera en lucka på var två till tre veckor, men att tillverkningen skulle ha semesterstängt om två veckor. Det var alltså oklart hur länge jag skulle behöva vänta. Dessutom hade vi ju kommit överens om en ekonomisk kompensation som jag hade varit 100% nöjd med, men som sedan visade sig diffa på cirka en tusing och inte till min favör.

Jag påpekade att jag höll på att gå från en kund som hade kunnat vara en god ambassadör och rekommendera dem till att bli en kund som inte blivit fullt kompenserad för ett tillverkningsfel. Det fick mig att ifrågasätta hur Picky Living värderar kundnöjdhet och ser på sina kunder. Det är ju toppen när allt fungerar och känns bra genom hela besluts och köpprocessen, men lika viktigt för den totala kundupplevelsen är bemötandet och servicegraden när något blir fel. I det här fallet så anser jag att man borde få en rimlig chans att tänka över ifall man verkligen ska beställa luckor från Picky Living. Det framgår ju inte med direkt tydlighet att man måste ha med i beräkningen att man vid en eventuell kompensationssituation får betalt enligt en tariff som baseras på en standard 1A-lucka utan tillval oavsett vad man beställt.

Det är enligt min mening läge att höja ett varningens finger när ett företag, som omsätter många miljoner varje år på att kopiera Ikeas hålbilder och säger sig vara ett exklusivt alternativ, verkligen tycker att det är värt att jiddra med en kund om 900 kr, när kunden fått luckor som blivit fel i tillverkningen. Att jag blir erbjuden nya luckor med oklar leveranstid efter att jag redan har väntat i nästan två månader känns då som en klen kompensation.

Värst är kundföraktet som lyser igenom i svaren. Egentligen kan jag se ett stort humorvärde i att skicka iväg ett två A4 sidor långt argumenterande mail och få ett ”Då säger vi så. Trevlig Midsommar!” i retur. Jag inser också att de där 900 kronorna är en sketen struntsumma i sammanhanget och knappast värda mödan för någon av parterna. Såvida tillverkningsfel inte är en mördande post vid resultaträkningen för Picky Living. Så kan det ju vara med tanke på hur ogärna de vill vara tillmötesgående, trots att det är de som levererat en defekt produkt. Det säger ju ett och annat om ett företag. Inte minst i tider när sociala medier generellt spelar en allt större roll i valet av leverantörer.

Vi har helt enkelt hamnat i ett principläge där de 900 kronorna fått ett extremt högt symbolvärde, där jag tolkar full kompensation som den summa jag de facto betalat, Medan Picky Living tycker att full kompensation är en mycket lägre summa, framräknad enligt en luddig marknadssocialistisk modell.

Så kontentan är att jag helt tappat förtroendet för Picky Living och inte skulle kunna rekommendera någon att handla av dem. Luckorna är jättefina och det känns att de håller en hög kvalité. Men det hjälper inte när det uppstår ett fel och ovilligheten att lösa situationen på ett sätt så att kunden blir nöjd är så graverande. Jag vill helt enkelt varna för och avråda alla från att göra affärer med dem.

Det var nog alles.

En bricklunch-serenad

Det har inte blivit dags för lite Hisingshistorier igen tror jag. Jag har ju sedan ett halvår gått in i Hisingslivet till 100%. Först jobb. Sedan bostad. Och nu lite reflektion.

Jag har börjat gilla Hisingen. Inte allt med Hisingen (herregud) men något har hänt med inställningen i stort. Kanske har det med mognad att göra, eller kanske blir det bara så när man väljer att lämna sin innerstadsbubbla och tvingas ställas öga mot öga med sina fördomars allra heligaste graal.

Nej, jag ska absolut inte lovsjunga Hisingen, som om jag hade fått Gradvallskt bra betalt. Vi har inte lärt känna varandra så bra ännu och befinner oss bara i en trevande början till något som på sikt skulle kunna bli en fin vänskap. Vi har lång väg att gå helt enkelt. Men jag kan säga så mycket som så att, precis som Elisabet Höglund har ändrat uppfattning om det här med bloggande, så har jag ändrat uppfattning om Hisingen. I stort. Jag har börjat utforska ön lite bit för bit och det är lite som att upptäcka en förlorad stad som har lunkat på och levt sitt liv i ett paralellt universum. Men ändå inte. Hisingen är annorlunda. Det ska man inte sticka under stol med. Verkligen inte alltid på det bra sättet, men förvånansvärt ofta. Till skillnad från stadens supergentrifierade områden är Hisingen till stor del både yvigare och mer oborstat. Det bra trängs med det dåliga och skapar en spännande dynamik om jag ska uttrycka mig pragmatiskt. Jag har upplevt spännande möten som jag märker att jag drar mig lite för att berätta om just för att det blir lite för öppet mål. En kille som handlar ett sexpack folköl, ett fyrpack redbull och ett knippe morötter klockan 8.05 på morgonen kan bli en kul betraktelse i ett hipstertätt Majorna, men en cynisk skildring av tragik i Brunnsbo. Men jag ska inte tänka så. Jag ska måla med den breda penseln oavsett riktning, precis som jag alltid gör. Ingen särbehandling.

Lindholmen, skört byggt av glas, betong och oändliga brickluncher.

Med det sagt så vill jag passa på att beklaga mig över Lindholmens fruktansvärda lunchkultur. Jag har stått i konstant chock över bristen på värdiga lunchalternativ ända sedan jag började jobba här ute på ön. Lunchalternativ finns det många. Det är de värdiga som lyser i neon med sin frånvaro. Det är så himla konstigt. Jag menar, det är ju ett område som under arbetsdagarna inhyser mängder av löneslavar. Det jobbar bokstavligen horder med civilingenjörer och andra slipstyper i området. Folk som helt uppenbart har ett jobb och har för vana att äta lunch utanför kontoret. Varje dag. Det märks inte minst under lunchtimmans första skälvande halva, när trängseln här är värre än på en dansk grisfarm, oavsett vilket ställe man besöker. Att öppna en lunchrestaurang på lindholmen bara måste vara den affärsidé som är förenad med absolut lägst risk sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Allt funkar här. Tro mig jag vet vad jag talar om. Det finns till exempel en thaihåla mitt inne i det beryktade ungkarlshotellet runt hörnet och den är fullsatt varje dag. Alltså vi snackar om ett ställe som inte ens har en egen ingång utan delar entrédörr med stans utan konkurrens mest degenererade korridorboende. Fullt. Jag kan inte ens fantisera ihop hur man skulle gå tillväga för att lyckas förlora lunchgäster på Lindholmen. Jag tror på riktigt att en minskning av matgästbeståndet knappt skulle bli märkbar, ens om kockarna helt öppet började tillaga maten med sina könsorgan. Kort sagt: På Hisingens Lindholmen finns nyckeln till framgång för den som har psyket och inte är rädd för att behöva kavla upp ärmarna lite. Glöm trötta börstips och handel med fastigheter. Det är ju ändå bara för dem som redan har en svullen plånka. För den som börjar från noll men orkar fräsa upp lite krubb är miljonerna långt mycket närmare och snabbare här än via knark och dåligheter.

Det konstiga är att ingen som helst utveckling eller ens en tillstymmelse till förbättring sker. Jag vet inte hur många ställen det finns där man ställer sig i en slags bambakö, plockar åt sig en bricka, får sin mat, äter och sedan får ta sin lilla bricka till ett litet undanskymt utrymme och kratsa ner matrester i en säck, lägga besticken i en korg, glaset i ett ställ och tallriken i en hög, samtidigt som någon tjomme oblygt står och sköljer av tidigare gästers disk med en högtrycksstråle så att man går därifrån fullkomligt nedsprutad med dna-rester från en smärre avsmakningsmeny över hela övre halvan av kroppen (CSI-personernas analysinstrument skulle troligen explodera av ren överbelastning). Hela upplevelsen till samma pris som en premiumlunch innanför vallgraven. Det är kanske där skon klämmer. Även på de ställen där man som matgäst BARA får ansvara för att ställa sin disk på en särskild vagn så är det något som skaver. Det handlar absolut inte om snobberi från min sida. Det handlar bara om en total aversion jag känner mot så uppenbar ambitionsmässig öken, oavsett bransch, och att jag helt ärligt tycker att det är helt kass att behöva bända upp närmare hunkan för en i bästa fall habil lunch, och då ÄNDÅ tvingas uppleva grundskolans väloljade men själlösa utfodringsmaskineri. Varje gång.

Som passivt aggressiv hatare av konceptet matlåda blir man som strandad på Lindholmen så klart extra utsatt eftersom man plötsligt befinner sig i ett gastronomiskt ingenmansland där konsumentmakt verkar vara ett lika frånvarande begrepp som Sydsudansk rättssäkerhet. Ingenstans är man så garanterad en dålig lunchupplevelse som på Lindholmen. Jag föredrar till och med en tripp till satans bakgård och buffélunchernas epicentrum (Backaplan) med alla dess identitetskrisande lunchutbud (obs: eget inlägg) före chalmeristmeckas bricklunchinferno. Av två onda ting liksom. Det är endast av rent logistiska skäl jag inte beträder central mark oftare och när jag väl gör det har jag märkt att jag känner mig lite... bortkommen. Lite som en papperslös flykting som drömmer som att beviljas lunchasyl och kanske kanske på sikt ett permanent uppehållstillstånd i en totalt bricklunchbefriad säkerhetszon. Det är inte värdigt att slösa bort pengar på helt atmosfärfria luncher. Jag söker harmoni när jag äter lunch. En trevlig stund. Det är inte värdigt när jag går till den hetsige indiern runt hörnet och fan inte hinner sätta mig innan servitören står där med två tallrikar och ber mig välja vilken jag ska ha, kastar naanbröden i ansiktet på mig och rusar iväg mot nästa nyanlända lunchsällskap. Men det är åtminstone bordservering. Jag söker allt det jag inte får när jag då och då väljer att hämta lunch. Det sämsta av två världar. Plastlåda och bricklunch i ett. Det är inte värdigt.

En gång åkte vi till SVT-huset för att äta fredagslunch med pulled pork. Jag tänkte att de måste väl ändå ha lite fason på grejerna. Inte fan skulle Janne Josefsson se mellan fingrarna med vilken slags förplägnadsnivå som helst. Jag kunde inte ha mer fel. Brickigare har jag nog fan aldrig ätit. Jag får fan fortfarande en klump i magen när jag tänker tillbaka på den lunchen och jag leker med tanken att köpa mig en fast plats på Kometen och göra mig besväret att ta mig dit istället. Varje dag. Jag får även lust att starta ett enfrågeparti för att få bukt med problemet. Inför förbud mot hela konceptet med lunch på bricka. Enda frågan. Det skulle i min bok vara ungefär tusen gånger rimligare än den agenda foliehattarna på Vägvalet driver. Att luncha på Lindholmen får min paranoia att nästan övertyga mig om att jag är med i Trueman Show. Som att allt är minutiöst planerat in i minsta detalj. Från uppläggning ner till den patinerade brickan och att någon äcklig liten elitgrupp har lyckats planera in och genomföra en übersystematiserad och djävulsk plan för att stigmatisera Hisingen ytterligare och via lunchutbudet hålla lågstatusmarkören vid liv.

Därför blir jag också väldigt glad när Hisingen FTW guidar mig till guldkorn bortom Lindholmen som Jenin Grill, Duy-Tan och en handfull andra ljuspunkter i lunchmörkret.

En go gäng #36

Familjer som tar familjefotokonceptet liiiite för långt.

Krisläge på inflytandefronten.

Det är kul när folk hör av sig och berättar att bloggfrossa toppar googles sökresultatlista på diverse ord. Men på sistone har jag upptäckt att jag halkat ner från en första plats till en vissen fjärdeplats om man knappar in Våxtorps marknad. Trist, men sånt som händer. Vad värre är så gjorde jag en liten koll för att se hur det står till på analläckage-fronten. Där har jag ju toppat listan i flera år och trodde att jag mycket tack vare den gamle Silverfisken hade claimat positionen på livstid. Men icke. Döm om min förvåning när jag med darrande fingrar stavar mig fram till analläckage, förväntansfullt klickar på sök och mina ögon möts av allt annat är bloggfrossa. Med stegrande puls scrollar jag mig igenom resultatlistan. Inte ens topp 10. Inte förrän på en förnedrande nittondeplats hittar jag min slokande blogg som ett litet cyberskräp. Chock är ordet.

Vaffan har hänt? Mitt dåliga bloggande har lett till ett allvarligt krisläge på inflytandefronten. Nu måste jag fan rycka tag i den här gamla bloggskorven.

Analläckage, i'm coming to get ya!!

Välkommen i bloggänget Elisabet

Bloggänget, det är en go gäng det, som nu tydligen får tillökning i och med att Elisabet Höglund nu (äntligen) gör entré med egen hemsida, blogg och hela konkarongen. Hon utlovar gotter som inrikespolitik, utrikespolitik, det smala ämnet kulturfrågor, konst, film och idrott minst tre gånger i veckan. Hon kommer foka på seriositet men utlovar även en del skämt och humor. Det kommer bero helt på feeling. Elisabet kommer driva en ganska komplett och inte minst kompetent blogg med andra ord. Fan vad rätt.

På frågan varför hon inte börjat blogga tidigare säger hon att hon tyckt att det varit löjligt men att hon har ändrat uppfattning på senare tid. Gott så. 

Svenska veckan

För ganska exakt ett år sedan åkte vi upp till Kilafors för att spela in lite film med Peter Stormare. Det var några av de absolut roligaste dagarna i mitt yrkesliv hittills. Förväntningarna var höga och vi var uppspelta för att våra märkliga små filmer faktiskt skulle bli verklighet till slut. Uppdraget var att lyfta vår kunds svenska arv, och det ville vi göra genom fånga ett litet axplock av det "typiskt svenska" och göra det spektakulärt, inte genom effekter och wittyness utan precis tvärtom, genom det lågmälda och händelselösa. Något väldigt annorlunda helt enkelt. En wysiwyg-produktion där knorren är att tittaren får precis vad vi utlovar. Inte mer. Inte mindre. Lagom.

När vi kom upp visade det sig snabbt att Peter var precis sådär skönt lättsam och jordnära som man gärna vill att en hollywoodskådis ska vara, men knappast tror att de kan vara. Och alla som jobbade med produktionen, i allt från foto och regi till rekvisita, roddning och sjukt strukturerad uppstyrning var av absolut spitzenklasse. Det var helt enkelt en fantastiskt skön  känsla att kunna åka på en filmning och känna sig helt trygg i att resultatet skulle bli så bra det bara kunde.

Resten är en lång historia, men det hela utmynnade i en #swedishweek där varje dag under nationaldagsveckan är kopplad till en egen företeelse. Som av en händelse är dagens tema Föräldraledighet och den innehåller undertecknads makalösa filmdebut och jag räknar med att få in en del tunga uppdrag från Steven Spielberg... minst,



Och här kan ni hur alla filmerna blev till slut volvotrucks.com/swedishweek

En bra Danny

Här sitter jag och är lite pirrig... eller kanske snarare upprymd. Ikväll ska vi få hem snickaren för att räkna på ytterligare lite grejer. Jag har inte kunnat identifiera vad det är men jag upplever snudd på 100% njutning av att gå runt och visa hantverkare vad vi vill ha hjälp med. Det var Josefine som upptäckte det först. Hur imponerad jag blir av allt de säger. Hon tyckte att det var en smula lustigt att jag börjat gilla hantverkare så förbehållslöst. Elektrikern, plåtslagaren, rörmokaren, mögelgubben och ett gäng olika snickare. De är så jävla riktiga. Jag tror att det är att jag imponeras av dem för att de har riktiga jobb på något sätt. De hjälper människor på riktigt att fixa saker som alla inte behärskar. Särskilt inte jag.

Jag har typ inga hantverkare i min umgängeskrets. Det är synd det. Jag har massor med kontakter om jag skulle behöva fixa någonting som har med kommunikation att göra men att byta ut ett fönster, byta innertak eller lägga ett golv känner jag inte en jävel som kan.

Han som ska hjälpa oss nu heter Danny och han är bra. Han fungerar lite som en terapeut och problemlösare i ett. Han har hjälpt mig att välja fönster och diskutera fram och tillbaka i otaliga timmar. Ingen har någonsin haft så mycket tålamod med mig som Danny. Det sista han sa när vi pratades vid för några veckor sedan var att jag kunde ringa honom när som helst om jag undrar något eller bara vill prata. Josefine tyckte synd om Danny och sa att han troligen var helt aningslös inför det faktum att han just hade lämnat Pandoras ask på glänt. Helt aningslös ville jag inte hålla med om med tanke på samtalen vi har haft.

Idag kommer han i alla fall hem för att räkna på ett golvbyte, en tvättstuga och lite andra smågrejer. Lite prime time med andra ord.

Göstas bitch

Förra veckan ringde det plötsligt på dörren. Det var vår granne Gösta. Han sa att han hade sett mina tröstlösa försök att klippa gräsmattan med handgräsklipparen och frågade om jag ville ha en motorgräsklippare. Bördigt. Han berättade för andra gången hela historien hur han tidigare haft den utlånad till hon som bodde här innan men inte hade haft hjärta att ta tillbaka den, så han hade köpt en ny och nu när hon hade flyttat så stod han plötsligt där med två. Och då kunde jag lika gärna få den. Bjussigt värre.

Nu var han ivrig och ville att jag skulle komma upp och kolla. Antingen direkt eller kanske på lördagen. För att inte behöve göra det till en heldag förklarade jag att vi hade mat i ugnen men att jag kunde följa med snabbt och kika på den. Något inom mig sa att jag skulle tacka nej, men något annat i mig tänkte att vaffan, klart jag ska ta emot den. Han ville ju verkligen ge mig den. Han hade till och med målat om den, slipat knivarna, bytt olja, smörjt upp den och fixat småskavanker. Så jag följde med upp till honom och hämtade den. Det skulle jag kanske inte ha gjort ändå.

Gösta pratade på hela tiden. Han ville ha en genomgång och lära mig att manövrera maskinen. Ge tips och tricks och sånt. Hur jag skulle hantera choken etc. Sedan kånkade vi ner den till min trädgård och Gösta fortsatte att mala på. Jag mötte Josefines blick från insidan av köksfönstret. Jag förstod att Lasagnen var klar och det var dags att äta men där stod jag och pratade med Gösta. Eller pratade och pratade. Lyssnade kanske man kan säga. Jag brukar inte ha svårt att få sagt grejer men i samtal med Gösta är det en som pratar och en som lyssnar och därmed basta. Vem som gör vad förstår ni nog. Jag har gjort några tappra försök att samtala men det är fan helt omöjligt att få en syl i vädret. På riktigt. Även om jag  då och då hinner slänga in en replik så är det som med träd som faller i skogen när ingen är där. Frågan är om det verkligen har hänt? Han har inte frågat mig en enda grej och han behöver knappast något glidmedel i form av dialog för att kunna bränna av en timmes snack om höftoperationer, fruktträdsbeskärning, grannkuriosa, invandrarskepsis och info om vårt hus (han vet precis allt om vårt hus). Jag kände mig aningen stressad och började tappa hoppet om att få äta varm lasagne när han plötsligt skulle försöka hjälpa mig att hitta hålet till tvättvindan som brukade stå nånstans i mitten av gräsmattan. Och sådär fortsatte det. Och fortsatte. Och fortsatte.

Gösta gillar att prata. Men han är kanske inte vad man skulle kalla för en god lyssnare. När man ser honom komma gående målmedvetet mot staketet har man redan förlorat. Minst en timme av sitt liv. Jag känner mig väldigt kluven. Han är ju jäkligt sjysst. Han verkar gilla mig och vill nog verkligen att jag ska gilla honom. Vid ett flertal tillfällen har han erbjudit sig att se efter huset, hämta posten, passa katten. Sådan grannsamverkan kan ju vara rätt trevlig. Han har i förbifarten föreslagit att vi ska byta telefonnummer och ge honom en extranyckel för smidighetens skull, något som han sedan förtöjde genom att berätta om en mardrömssituation när granntanten hade tappat sin nyckel på sjukhuset och det hade varit sent och slutat med övernattning hemma hos Gösta. Och där stod jag med min nyfådda gräsklippare och blev tvungen att ducka hela byta-nyckel-diskussionen genom att som en riktig jubelidiot fråga var choken sitter, trots att jag två minuter tidigare fått en väldigt grundlig genomgång. Det räddade mig (den gången) till priset av ytterligare en kvarts tech-talk.

Sedan föreslog Gösta att han skulle komma över och lära mig klippa dagen därpå. Jag mumlade något om att jag hade mycket att tå i på lördagen men att vi kunde se (dagen efter väntade jag ivrigt in att Gösta och hans fru tog bilen och fräste iväg innan jag gick ut och powerklippte alla gräsytor som en jävla dåre, så att han kunde se hur prydligt det var när han kom hem, och förhoppningsvis därmed också eliminera framtida klipplektioner). Jag kände riktigt hur en snara drogs åt runt halsen. Genom att ta emot gräsklipparen hade jag liksom givit honom inte bara en anledning att övervaka mig utan även min tillåtelse, medgivande och underförstått även en djup önskan om dito. Jag försökte som ett sista desperat försök fråga hur mycket han skulle ha för maskinen men ekonomiska medel ville han inte veta av. Däremot föreslog han att jag kanske kunde hjälpa honom med något istället vilket jag således blev tvungen att bekräfta. Det innebär med andra ord att han har ett odefinierat antal tjänster innestående på mig som jag inte kan neka till utan att bli grannskapets största svin. Så nu är det bara att vänta på att en rhododendronbuske behöver grävas upp, ett fruktträd beskäras, att vindskivor behöver skrapas och målas, hängrännor rensas, altantrall oljas och så vidare och så vidare.

Kontentan är att Gösta har spelat mig som en marionettdocka och med äldsta tricket i boken gjort mig till sin officiella bitch. Så jävla slipat.

En presumtiv 40-årskris?

De senaste dagarna har jag suttit och harvat mig igenom blocket och olika bilsajter och suktat efter gamla jaggor. Det är märkligt ur flera aspekter. Dels för att jag aldrig har brytt mig ett skit om bilar. Dels för att jag inte vet ett skit om bilar. Och så har jag inget egentligt behov av en Jaguar. Men de är ju så jävla härligt lyxiga och ultrakomfortabla. Jag föreställer mig att det är som att flyta fram längs vägarna i sitt  vardagsrum.

Jag vet inte vad grejen är men jag har plötsligt börja känna en svår craving för att äga en värdig bil. Kanske är det min 40-årsålder som gör sig påmint. Som en första vallning i ett klimakterium. Men jag vet inte. Kanske är det som min kollega Claes säger, att livet är för kort för att köra tråkiga bilar. Stora ord från en man som kör biogas-kombi.

Hur som helst. Jag är inte ute efter en vardagsbil. Ingen ersättare till familjebilen och inte ett supersmart miljöval. Jag vill ha ett "åk" att köra med lite mer då och då och när jag göra det så ska det kännas jävligt värdigt. Jaguar har en extrem air av värdighet och jag tror jag skulle trivas med en sådan. Även om jag vet att det finns en miljon rationella skäl till att inte köpa en sådan.

Det som slår mig är att man kan få dem till en ganska billig peng och jag är inte dummare än att jag fattar att det finns en hake. Därför vill jag att ni som är lite mer bilkunniga kan på ett sakligt sätt förklara hur det kommer sig att man kan köpa en lite äldre men fantastiskt fet direktörskärra i toppskick för nästan inga pengar alls? Vad är det som gör att alla inte kör omkring i en Jaguar?

Kommer fordonsskatten och försäkringspremien att gruppvåldta min ekonomi? Får jag belåna huset för att laga ett däck? Kostar det tusen kronor per mil att köra en XJ 4.0 på 320 Hk? Eller vad är grejen. Kan någon berätta för mig hur jävla dyrt det är att äga en fet Jaguar och vad det är som kostar.

Tack på förhand.

Clear eyes. Full Hearts. Can't lose.

Igår nådde vi vägs ände med Friday Night Lights. Känslan den lämnar efter sig kan bäst beskrivas som ett bitterljuvt vemod. En väldigt bra men jobbig känsla. Det låter måhända banalt men det känns verkligen som att säga hej då till en nära vän som är påväg att försvinna till andra sidan jorden på permanent basis. Man vet att de finns kvar och det går att hålla kontakten men det blir aldrig samma sak. Det som lämnas tydligast kvar är alla minnesvärda stunder. Highs and lows.

Så är det med Friday Night Lights. Fem säsonger med det bästa av det bästa. Trots att jag måste erkänna att jag (helt obefogat) var lite tveksam till ramberättelsen som råkar kretsar kring ett litet high school football-lag i den amerikanska södern.

Här får ni en liten glimt av FNL. Jag tittade på den nyss och gåshuden fick mina underarmshår att vaja som sädesfältet i Gladiator-introt. Kanske svårt att förstå innan man har sett serien.



Det finns sjukt många bra serier att titta på, som griper tag och underhåller och engagerar och för stunden känns grymma. Homeland, Mad Men, Sons of Anarchy, Breaking Bad, Walking Dead och nu senast True Detective för att nämna några. Fantastiska serier som är välproducerade och delikata i hela sin uppenbarelse. Sedan finns de de som är mer än så. De som står över det eller tilltalar en mer på djupet av sig själv. Som The Wire, Six Feet Under, Kalla Fötter, Klovn och Tusenbröder, serier som betytt mycket för mig och som lämnat ett större avtryck än majoriteten av utbudet. Serier som man sörjer för att man vet att man inte kommer få uppleva särskilt många av under sin livstid.

Och så finns Friday Night Lights. Ett eget djur med många sidor som tar en med till en annan värld. I Texas. En värld där man också vill vara, men ändå inte. Som bjuder på möten med människor som alla har bra och dåliga sidor. Precis som i livet i stort. Lågmält storartat. Hela serien slår an något inom en som får en att vilja vara bra på ett ganska märkligt sätt. Bortsett från, eller snarare trots, några ofrånkomligt klassiskt amerikanska moralkakor är den perfekt. Vi snackat fem plus. Storymässigt är den helt fantastisk i sin komplexa enkelhet. Castingen är briljant. Soundtracket är episkt rakt igenom. Och visuellt är den genial såtillvida att man verkligen sugs in genom rutan och nästan upplever den på plats, i Dillon, en håla i Texas. De visuella effekterna står klippning och ljus för på ett smutsigt äkta sätt utan att bli dogmatiskt eller lågbudgetosande. Tvärt om. Friday Night Lights är drama när det är som allra bäst. Dessutom speglar den utanförskap, innanförskap, glädje, sorg, kärlek och hat på ett naket och fantastiskt fingertoppskänsligt sätt. Den innehåller misär och dåliga förutsättningar utan att frossa i det. Den innehåller lycka och framgång utan att kokettera med det.

Friday Night Ligths innehåller kort sagt allt man vill ha i en serie. Kanske är det arbetarklasspojken inom mig som triggas lite extra mycket av det konstanta underdog-temat. Eller kanske är det bara så att det är världens bästa tv-serie. Den är i alla fall topp tre enligt mig.

And then I see a darkness – del 2

När jag vaknade dagen efter kände jag att det skavde lite i ögat. Som när en ögonfrans ramlat in och försvunnit in någonstans långt under ögonlocket. Jag tog på mig glasögon istället för linser och gick till jobbet. Hela dagen kände jag hur det skavde och jag tyckte att det övre ögonlocket såg lite rött ut. Framåt kvällen började jag dessutom förnimma en litet pulserande känsla.

På tisdag morgon kändes det konstigt att vakna. Det var som om något låg på ögat. Det kändes tungt att öppna. Jag rusade till badrummet och mycket riktigt, det hade över natten bildats en liten symmetrisk svullnad precis ovanför ögonfransarna. Jag ojade mig och gnydde ovetande om att detta bara var ett ett litet vingslag från samma fjäril som skulle komma att dra igång en jordbävning av vanställelse. Jag gick till jobbet och kände hur ögonlocket blev tyngre och tyngre. När jag kom hem peppade Josefine mig och sa att det inte såg mycket värre ut än på morgonen. Det var en klen tröst och jag la mig tidigt den kvällen.

På onsdagen hade svullnaden utvecklats till något helt absurt. Choken jag fick när jag mötte min egen spegelbild var episk. Där stod jag och stirrade på en ledsen skäggig man med en prinskorv vårdslöst inretuscherad på vänster öga. Jag utstötte ett paniskt vrål och kände hur pulsen steg. Det kändes lagom attraktivt att behöva gå ut flasha sitt missbildade jag i morgonrusningen. Bara tanken att stå på hållplatsen i mitt nya kvarter med min nya look fick mg att vilja lipa. Hur i helvete hade det kunnat bli så här? Vad berodde det på? Jag funderade länge på vad som hade kunnat utlösa den här reaktionen, innan svaret slog ner som en blixt. För mitt inre såg jag bilder flimra förbi som i en aggressiv hallucination. Stoppet i toalettholken, mitt tröstlösa pumpande med vaskrensaren, grumlig fekaliesaft, den översvämmande golvbrunnen, en biblotekarie, ett krängande rensband. Om och om igen. Ända tills myntet trillade ner och landade med samma kraft som droppen hade träffat min hornhinna några kvällar tidigare. Helvete. Det är klart att det var det som hade utlöst lidandet. Väl medveten om att jag saknade bevis som skulle hålla i en rättegång agerade jag reflexmässigt med att ropa ut en förbannelse över biblotekariens tarmflora och hela jävla Norrland. Jag var nu säker på att det var en ytterst ilsken liten bajsbakterie som låg till grund för mitt lidande.

Stukad ringde jag till sjukvårdsupplysningen och berättade om den vansinniga svullnaden som vanprydde mitt vänsteröga. De tyckte att jag skulle få det undersökt. Givetvis var dagens akuttider redan slut när jag kom fram till vårdcentralen så jag fick åka in till centrumkliniken efter arbetstid och sitta av ett par timmar. När jag kom in till läkaren så konstaterade han snabbt att det var en inflammation i ögonlocket och skrev ut en salva. Han sa: "det ser inte bra ut", varpå jag tackade och sa att tack, det vet jag redan. Läkaren brast ut i skratt och sa att han menade rent medicinskt och att utseendemässigt så ser man inte så tor skillnad. Jag tackade för årets anti-komplimang och så skrattade vi båda. Läkaren sa att han skulle skriva ut en salva åt mig. Jag frågade om det var den bästa och starkaste salvan som fanns för jag hade varken lust eller tid att testa några jävla instegsprodukter. Han svarade att det inte var den bästa salvan men att den var skonsam och fungerade effektivt i 9 fall av 10. Jag sa att det var viktigt att den verkade fort för att jag hade svårt att koncentrera mig på jobbet. Då ville han veta vad jag jobbar med. När jag berättade att jag jobbar som copywriter sken han upp som en sol och plötsligt tog det här läkarbesöket den konstigaste vändning ett läkarbesök jag har varit inblandad i någonsin har gjort.

– Jag har skrivit en bok du vet.
– Jaså, nä det visste jag inte.
– Den handlar om mitt liv, olika vägval, personlig utveckling och om att hitta lyckan... bra grejer!
– Ok.
– Mm, kan du ge ut den?
– Ehh näe det...
– Jo det var nån som sa att jag skulle ta hjälp av en copywriter för att få hjälp med boken, du vet jag skriver inte så bra.
– Hmm det är nog en lektör du ska ta hjälp av och sedan ett förlag. Jag jobbar med reklam.
– Nej, copywriter skulle jag ha sa de.
– Ja, jag är nog inte rätt person att hjälpa dig med boken i alla fall.
– Så du kan inte ge ut min bok?
– Nä tyvärr.
– Ok, det var synd.

Sedan sa han att ögat borde bli 10% bättre för varje dag och var det inte betydligt bättre efter fem dagar så skulle jag komma tillbaka.

Jag joxade med den där jävla salvan men ögat blev bara värre för varje dag som gick. Svullnaden hade nu börjat få en droppform som liksom hängde ner över ögat som en liten keps. Så jag gick tillbaka till centrumkliniken. Där fick jag träffa en annan läkare. Jag drog hela förloppet och berättade att jag varit där och fått en salva för knappt en vecka sedan. Han frågade vad det var för salva och när jag berättade det så suckade han och sa att den var helt verkningslös för min åkomma. Jag kände ett sting av bitterhet. Jag behövde en tvåkomponentssalva med antibiotika och kortison och den skulle strykas utanpå ögonlocket, men han ville lägga in ett förbehåll om att det kanske var för sent och att det nu såg ut att utvecklas till en vagel som skulle behöva avlägsnas på klinisk väg med en skalpell.

Jag rusade till apoteket och hämtade ut salvan. Åkte hem och strök på. Blundade och bad en stilla bön. En ohörd bön att döma av den obefintliga förbättringen morgonen därpå. Det började bli riktigt jobbigt, dels att se sig själv i spegeln men framförallt att vistas bland folk. Nu skulle jag dessutom highlighta svullnaden genom att glossa upp den som en illröd högblank dank.

Fuck yeah!

Några dagar senare hade jag ett viktigt kundmöte på annan ort och hur mycket det än tog emot kunde jag inte avboka mötet. Jag fick åka på en meet and greet med kunden och en skånebyrå och såg ut som att jag fallit offer för ett våldsamt upplopp. Det som inte dödar härdar. Vid det här laget hade jag gett upp hoppet på att någonsin bli bättre. Det hade gått nästan två veckor och det skedde ingen som helst förbättring. När jag klev av tåget på centralen den kvällen gick jag med raska steg mot centrumkliniken en tredje gång med samma ärende. Jag var jävligt förbannad och samtidigt sjukt spak. Arg för att den första läkaren hade snackat bokutgivning och gett mig en skitsalva. Spak för att den andra salvan inte hade gjort något annat än att polera upp svullnaden som en slags bisarr trofé. Det lilla hopp jag fortfarande hyste var att jag skulle få komma till ögonakuten och skära bort skiten.

Det första jag möttes av var läkaren från första gången när han studsade omkring i lokalerna med sina Nike AirMax. Jag messade Josefine och beklagade mig och sa att jag hade på känn att jag skulle få träffa honom igen. Hon försökte peppa mig och sa att det oddsmässigt var större chans att jag skulle få någon av de andra. Givietvis hade jag rätt. Min smala otur överraskar mig väldigt sällan.

Dr Cool.

Jag tog ett djupt andetag och sedan kom svadan. Jag drog hela storyn och sa att jag inte stod ut, att jag inte skulle gå därifrån innan jag blivit remitterad till ögonakuten. Jag var så arg uppretad att han nog förstod att jag inte skulle nöja med någon jävla salva den här gången. Han ringde ögonakuten och tvingade till sig att jag skulle få en tid dagen därpå. Jag tackade och gick.

Dagen efter åkte jag till Mölndals sjukhus där jag skulle komma att tillbringa hela jävla dagen för att slutligen få diagnosen vagel. Jag satt där som en idiot med bokad tid och fick ändå vänta från klockan 10 på morgonen till 16 på eftermiddagen och när jag väl kom in så konstaterade läkaren att det inte är något att göra åt. Att vaglar får ha sin gång. Jag kände hur hopplösheten en vanlig dag skulle ha kunnat driva mig till dumheter men sjukhusmiljön och väntan hade slipat ner alla vassa kanter i mitt psyke till runda fina former. Jag fick veta att de inte gör något åt vaglar innan sex månader har gått och att de då kanske skulle kunna överväga att snitta den. Men då är det ungefär 150 vaglar före mig i kön. Livet är bra härligt ändå.

Jag frågade läkaren vad vaglar beror på och hon sa att det kunde vara vad som helst. Kanske hade jag fått något i ögat som jag hade försökt gnugga bort. Så enkelt kunde det vara.

Jag visste exakt vad det var jag hade fått i ögat. En liten bit radioaktivt nedfall från mörkaste kargaste Norrland.

Nu har det gått en och en halv månad sedan besöket på ögonakuten och vageln har gått ner. Visst har den gått ner men den är fortfarande kvar. Det är ett helvetes mög med vaglar ska jag säga och det har jag fått lära mig den hårda vägen. När jag räknar ihop summan av 4 läkarbesök och all satans salva så hade det varit bra mycket mindre smärtsamt, både för kropp och plånbok, att ringa ett journummer och låta ett avloppsproffs lösa skiten. Bokstavligt talat.

 Som avslutande livsvisdom vill jag bara säga: Bjud aldrig biblotekariemagar på stabbiga pastarätter. Det kan sluta illa.

And then I see a darkness – del 1

Nu ska jag berätta om något av det jävligaste jag varit med om.

Det började med att vi hade besök av vår vän som är bibliotekarie. Hon hälsade på oss i vårt nya hem och allt var frid och fröjd ända till följande dag. När jag av någon anledning besökte källaren passade jag på att snyta mig och spolade ner pappret i toaletten. Jag var helt oförberedd på hur vattennivån plötsligt höjde sig när jag hade tryckt på spolknappen, utan att sjunka igen. Stopp. Vi hade fått vårt första stopp i avloppet utan att ens hinna använda toaletten… ja, bortsett från föregående kväll när jag noterade att vår gäst hade gått ner för att besöka den vid minst två tillfällen. Jag greps av panik. I lägenheten hade allt varit så enkelt. Om något mot förmodan hände var sjunde år så ringde man bara ett nummer så kom nån gubbe och fixade allt från rörstopp till krånglande fönster, kalla element, huvudsäkringar och ditten och datten. Jag insåg att från och med nu kommer jag plötsligt att vara utlämnad till mig själv och ett virrvarr av faktureringssugna jourtjänster och entreprenörer.

Något hade kloggat igen rören och jag började darra vid tanken på att det kunde vara generationers tarmuttömningar som långsamt hade krympt rören under flera decennier tills dess att en olycklig slump (troligen) gjorde att en liten biblotekaries besök satte spiken i kistan, marsipanrosen på tårtan eller vad man nu vill använda för liknelse till rörkollapsen.

Jag googlade med hjärtat i halsgropen och fick tipset att börja med en sån där pinne med gummitratt. Det hjälpte föga. Jag kunde höra hur rören mullrade ilsket där nere, som att försöka väcka en björn (bokstavligt talat), men stoppet verkade inte ge med sig. Vattennivån sjönk men bara för att komma upp ur golvbrunnen istället. Jag tittade och såg med fasa hur ljusbrunt vatten sköljde upp i samma takt som jag pumpade. Jag provade att spola igen men det var fortfarande stopp. Proceduren upprepades men allt var bara ett enda stort sisyfosarbete. Så fort vattnet sjönk kom det upp ur golvbrunnen istället. Och stanken av svavel och skit blandade sig till en uråldrig stank som fick mig att ångra det där med husköp direkt.

Nästa tips vara att inhandla ett så kallat rensband. Sagt och gjort. Josefine åkte till Biltema och en kort stund senare stod jag och firade ett metallband med någon slags fjäderbeklädd projektil i främre änden,  ner i holken och vidare ner i mörkret. Fram och tillbaka, upp och ner, in och ut. Jag bet ihop och la allt vad värdighet heter åt sidan. Jag plöjde ner rensbandet i varenda jävla hål i det där badrummet men utan resultat. Så gjorde jag ett sista försök i holken och tyckte mig stöta på ett motstånd som jag med lite ihärdiga penetrationsförsök till slut lyckades komma igenom. Jag spolade med samma deprimerande resultat igen. Jag accepterade mitt nederlag och gav modstulet upp.

Vad jag inte visste just då var att jag trots allt hade löst problemet och lite senare visade sig proppen ha lösts upp och jag hade sparat ett par tusen i rörmockarjidder.

Men just där och då, när jag firade upp bandet igen, hade jag totalt zonat ut och handlade i ett slags passive mode. Jag hade nästan vant mig vid att mina armar inpregnerats av fekalievatten upp till armvecken vilket gjorde att jag, när metallbandet väl kom upp ur alla rörkrokar, inte var beredd på att det skulle kränga till och skvätta mig rätt upp i ögat. Jag fick bajsvatten i ögat och över hela ansiktet. Jag skrek som en gris och rusade upp till vårt fungerande badrum för att tvaga mig.

Där kunde allt ha slutat ganska lyckligt ändå. Men det gjorde det såklart inte. De där pengarna jag just hade sparat skulle komma att belasta mitt konto negativt i en helt annan ända...

Me and my army

Jag ska bli pappa igen. Japp så är det. Min älskade Josefine bär på ett lillasyskon till Stella och Tintin och det känns fantastiskt kul – men lika overkligt den här gången. Det är väl knappast något man vänjer sig vid. Barnen tar det med ro och tycker att det ska bli väldigt kul. Tintin började dock storgråta när Stella sa att det inte alls är säkert att det blir en lillebror för att det är "magen som bestämmer" det. Tintin är så säker på att det är en lillebror. När vi frågade varför hon är så säker sa hon att bebisen har snopp på bilden (?). Det tog en stund innan vi fattade att det var bilden på gravidappen hon syftade på och banne mig. Den har snopp (vilket är lite märkligt). Uppmärksamt av henne dock.

För egen del spelar det ingen roll och jag vill inte veta innan. Det är ju ett extra spänningsmoment att se fram emot. Appropå se fram emot så råkade jag, en kväll när Josefine mådde riktigt illa och kände sig uppgiven och tyckte att hon inte hade något kul att se fram emot, haspla ur mig att hon hade förlossningen att se fram emot. Ni skulle varit med. Tiden liksom stannade. På riktigt. Jag kände hur jag rörde mig utanför min kropp i en slags ultrarapid. Jag såg i hennes blick att jag hade exakt en millisekund på mig att korrigera mitt misstag. Jag menade ju givetvis inte själva förlossningen. Utan resultatet av den. Jag fattade mig och hann i rättan tid.

Josefin har mått väldigt dåligt med det börjar bli bättre nu och det känns väldigt bra. Snart kanske vi kan börja njuta av den här tiden båda två. Det är en väldigt spännande tid. Det händer så jävla mycket nu. Vi har flyttat till ett hus på ett berg, vi renoverar som små svin och vi väntar på ett barn till. Jag känner mig väldigt lycklig just nu.