Den landsomfattande tittarstormen

Igår kunde vi läsa att helvetet hade brutit ut efter att TV4 hade haft morgonbesök av Andreas Kleerup. Jag tittade på programmet och njöt av hur forcerat Kristin Kaspersen och Anders Kraft satt och försökte hålla god min, när Kleerup öppnade käften för att prata om sin musikaliska insats i operauppsättningen av Aniara. Vilken ynnest. För mig. För dem var det nog ett rent helvete, eftersom de båda är ganska inkörda på mellanmjölkskanalen vid det här laget, och visste exakt vad som väntas skulle från sin trogna tittarskara, när något faller utanför den 364 dagar om året annars så välkrattade manegen. Då blir det tittarstorm och kaos. Då täpps slussen igen av ilskna människor, som är så till sig över att det sitter en blek gammal knarkare på nedåttjack och sluddrar sönder deras heliga frukoststund, att de på riktigt pissar på sig hemma i tv-soffan. Nä nä nä... sådant går minsann inte för sig. Då sätts hela dagen ur balans för landets mest ofruktsamma medborgare. Det sprider till och med en svart skugga över Malou von Sivers skamfrosseri i Efter tio. Fy fan, så kan vi inte ha det.

Frågan är vad det egentligen är för sorgliga ursäkter till människor som upprörs så till den milda grad att de verkligen lyfter på luren för att spy ut sin förskräckelse i TV4:s växel. Har de verkligen inget vettigare att göra med all den handlingskraften. De måste ju koka såpass mycket inombords att de skulle kunna försörja ett helt jävla kvarters energiförbrukning på endast värme som pumpar ur deras ynkliga lekamen.

Och TV4 sitter snällt och tar emot, samlar till krismöte och censurerar sedan genom att inte lägga ut det stötande inslaget på sin webb. Man vill ju inte stöta sig. Har de här människorna aldrig sett en musiker i "dåligt skick" innan? Jag vill dra mig till minnes en extremt pinsam intervju där Anders Kraft hade fått en exklusiv intervju med Rolling Stones för några år sedan. De var höga på allt som finns och lite till, de hånade och skrattade ut honom i exakt samma format, men det fick passera. Har de verkligen ingen självrespekt på samhällsredaktionen? Förlåt. Dum fråga, glöm den.

Visst, Kleerup verkligen var i risig form. Han var blek och oduschad, pratade helt osammanhängande och hade uppenbara problem att formulera hela meningar. Han verkade svårt sjuk. Hade jag inte vetat vem han var, vilket jag misstänker är fallet med de flesta som ringde in igår, skulle jag troligen före substanspåverkan ha satsat mina dollars på att han hade långt gången AIDS eller bara var en gravt utvecklingsstörd kille med årets värsta influensa.



Frågan är hur det kommer sig att det här överhuvudtaget fastnar i folks hjärnor och inte glöms bort en sekund efter som precis allt annat innehåll i morgonformatet. Hur kan det ens vara lite provocerande för någon enda människa utanför IOGT-NTO:s medlemskrets att en svensk musiker sitter och beter sig lite "påverkat" i tv? Finns det inte värre saker att ta itu med om man nu har så förbannat lätt för att lyfta på luren ...

... som oflurrade McFlurry's, bara för att nämna ett exempel... Ehhh!?.

Ritchie Blackmores förfall

Jag accepterade verkligen att Ritche Blackmore verkade ha fått en omfattande stroke som gjorde att han tappade omdömet helt och hållet och tillsammans med frugan började utforska gycklartonernas och rollspelarnas förlovade land. Trots att deras folkrockprojekt hela tiden har gjort det väldigt svårt för mig att kunna lyssna på Deep Purple med samma respektfulla hörselnerver igen. Folk går ju vidare, utvecklas, testar nya grejer. Eller hur? Ibland jävligt dumma grejer. Men ibland blir det bara lite för mycket av det tokiga.



När Ritchie-boy på senaste skivan valde att göra en alldeles egen tolkning av Håkan Hemlins (Nordman) gamla goding Vandraren, fanns det inte längre något tvivel. Killen har alltså tappat alla koncept och blivit en mupp som seriöst flörtar lite med svensk vikingaporr. Precis som allas vår favoritsverigedemokrat. Kan man nå mycket lägre än så? Va? Där måste man väl ändå bottna i skitpölen?

Nä, vänta lite... Det finns en nivå till. Om Ritchie skulle flöjta till en duett med Candice Night och Levi Klausen på nästa (gud förbjude) skiva. Det hade varit något i hästväg.

Moraliskt dilemma

Alltså, jag älskar verkligen den här episka saxkillen:



Men det gör tydligen även det här rövgänget:



Därför känns det alltid som att jag befinner mig på SD:s valvaka när jag jazzar runt i bara kallingarna här hemma, till femtiosjminuters-remixen av Epic Sax Guy på min stereo. Brunt.

Modemanifest à la Trettioplus

En av mina absoluta favoritbloggare, herr Trettioplus (soon to be 40+), publicerade idag ett öppet manifest där han listar kläder av icke önskvärd natur. Listan innehåller hittills bara två futtiga punkter, så därför tänkte jag passa på att hjälpa honom på traven genom att länka till ett gäng episka radiospottar från för länge sedan. Dels för att de passar temat så fantastiskt väl och dels för att de i sig bär stort ansvar för hur min kärlek till reklambranschen en gång i tiden uppstod, och hur det kommer sig att jag ens jobbar med det jag gör idag. Copymässig humorbriljans i sin allra renaste gåshudsform – än idag.

Lyssna och njut:

Camouflagemönstrat >>

Byxor av så kallad Cargo-modell >>

Spandexkläder >>

Hawaiiskjortor >>

Dressmankläder >>

Jeansshorts >>

Batikmönstrat >>

Manspälsar >>

Tangaspeedos >>

Ätbara underkläder >>

Manlig vänskap

När vi ändå är inne på att prata tv så börjar den nya svenska dramasatsningen, Våra vänners liv, med Shanti Roney och Gustaf Hammarsten på SVT idag. Jag gillar ju som bekant svensk vardagsdramatik när den görs bra, och med Jesper Andersson (om jag har förstått det hela rätt) vid rodret finns säkert bra möjligheter till en upplevelse.

Jag måste dock erkänna att det aldrig sinande temat "Manlig vänskap" räcker gott som beskrivning för att jag ska känna mig mätt innan jag ens börjat äta. Hur många produktioner krävs egentligen innan detta makalöst kittlande fenomen kan ses som utforskat för all framtid. Man kan fråga sig hur många fler filmbudgetar som rimligtvis behöver plöjas ner i ämnet innan det blir dags för en lite piggare utgångspunkt. Som det är nu fungerar den svenska film- och tv-industrin som en gigantisk kultiveringsmaskin, den vänder på samma stenar i all oändlighet. Inte för att det är något fel på manlig vänskap. Tvärtom. Det är fint som snus. Det är bara det att det har skildrats ett par gånger nu. Men vem vet, kanske hittar de något nytt den här gången. Vi får hoppas det.

Det påminner mig förresten om två killar som blev den manliga vänskapens förgrundsgestalter redan på 60-talet. Som ler och långhalm umgicks de vecka efter vecka i åtsmitande kroppsstrumpor, slynigt korta hotpants, silkiga fetisch-accessoarer och gjorde sånt som vi karlar gör mest. De räddes inte intimitet och känslor och de vågade umgås, på ett sätt som skulle ha gjort de mest kyska männen under antiken alldeles batonghårda i brallorna, helt naturligt och avdramatiserat. Tillsammans avverkade Batman & Robin tabun i parti och minut. Kort sagt, de var den manliga vänskapens verkliga renässansmän och med en adderad tysk dubbning ställs frågan på sin spets. Vad kan Våra vänners liv möjligen ha att erbjuda som vi inte redan har sett? Vi får väl se.

Bäst på tv just nu

Idag är det fredag och eftersom det nästan bara går skit på tv, skulle jag gärna vilja ha lite tips om vad som är bäst just nu. Jag tar gärna emot nedladdningsbara tips också om det är tv-serieupplevelser utöver det vanliga. Emster skrev att hon just tagit sig an The Wire. Det väckte ett avund inom mig. Jag har känt mig lätt blaserad inför alla andra tv-serier efter den. Men det måste ju finnas fler såna där riktiga guldkorn som biter tag i en och tvingar upp en gåshud ända in under pungen. Ni vet vad jag snackar om.

Just nu försöker jag bara hålla näsan över vattnet med lite metadon i form av Blekingegadebanden (för övrigt jävligt bra) och Hung på SVT Play.

Jag känner mig väldigt tacksam mot Burgschki som just har försett mig med This is England '86. Den står på tur med höga förväntningar. Jag längtar även efter att fjärde säsongen av Mad Men ska komma på dvd. Sedan väntar jag på att andra säsongen av både Eastbound & Down och Bored to death ska sändas klart så att jag kan ladda ner hela skiten och se i ett massivt svep. Och så har jag planer på att inom kort investera i Sopranosboxen (jag är en av de få som inte sett Sopranos). Självklart ska jag också ta och titta på HBO:s nya feting Boardwalk Empire när det har gått några avsnitt till. Men vad finns det mer?

Var lite bördiga nu. Hjälp en gammal tv-pundare att få sig en skön fix.


Referensserier jag älskar: Big love, Breaking Bad, Curb your enthusiasm, Klovn, Six feet under, Kalla fötter, Tusenbröder och som jag tidigare nämnt – tv-seriernas tv-serie – The Wire.

Fy fan för kroppen

Idag kan vi läsa om en kvinna som gick runt med en tjugofemkiloscysta från livmodern till nyckelbenet. Nej det är ingen överdrift. Den sträckte sig verkligen så långt. Vad ska man säga? Själv blir jag alldeles matt. Jag får sådan kroppsångest att jag spontant bara vill ta mig en dubbel treo och dra täcket över huvudet för resten av veckan. Minst.

Till råga på allt passar Aftonbladet på att toppa med en liten skön lista under parollen "Skräcktumörer vi minns". På allvar. Vad är det för sjuk jävel som kom på att det är en god journalistisk insats att lista historiska kroppsabnormiteter? Troligen är det han/hon som fick praktikplats på kropp och hälsa-redaktionen när En ding ding värld lades ner.

Alltså det finns få saker som stressar mig som den högst ofrivilliga vetskapen om att kroppen kan trolla skit som knäcker vilken sci-fi-rulle som helst. Eller inget för att vara mer exakt.

Livet på landet

Idag ska vi ut på landet T, S och jag och hälsa på en vän till mig. Lugnt och fridfullt tänker ni. Idylliskt rent av. Ja men nja, hon bor nämligen bara ett litet stenkast från det här:



Hoppas verkligen att vi inte springer på den där tjocka killen (och hans kamrater i scumfukkaz) som vad jag förstår är någon slags representant för Lilla Edet. Han verkar råfarlig och utöver sitt uppenbara missbruk av mosbrickor extra allt, lär han tydligen både lägga det fett och knäcka mig lätt... uh.

Så om ni inte hör något mer från mig vill jag tacka för den här tiden. Det har varit kul.


Obs: Jag älskar hur mäktigt de har bakat in klippbilder på dasspapersfabrikens logotype, en lokal trävaruaffär, kommunens entréskylt och deras favoritpizzeria Milano. Snacka om att representera. Ghetto style.

Ett väldigt fort år

Grattis Tintin!


Idag för ett år sedan föddes Tintin. Det var ungefär exakt samma väder som idag. Krispigt och kallt i luften men soligt och klart. Ett år. Det har gått så fort. Hon kom till oss som en liten ärta. Ett oskyldigt litet russin. Ett försvarslöst knyte. Idag pladdrar hon på som om imorgon aldrig finns och har utvecklat en helt egen, om än väldigt låg, humorform. Hon kan till och med gå. Hon tar för sig av livet. Varje dag är ett äventyr, och alla andra föräldrar vet att jag inte menar det som någon klyscha. För Tintin är livet verkligen ett stort äventyr varje dag. Och vi får hänga på.

Det har varit ett fint år. Fantastiskt till och med. Häftigt. Det är inte utan att jag blir lite tjock i halsen och rörd medan jag skriver det här och minns hur vi kämpade tillsammans på Östra sjukhusets förlossning Sal 8, J (mest J såklart) och jag. Vilket dreamteam.

Så idag blir det ettårskalas för Tintin. Men det inte bara hennes dag. Det är även ett år sedan jag blev hennes pappa, J mamma och S (Juniorette) blev storasyster för första gången. Ja Ryssland blev ju plötsligt mellanbarn också, men han verkar ta det med ro, trots att det stundtals har varit ett ganska hårt år för honom.

Facebookterror

Igår när jag hade bloggat min irritation över jobbiga facebook-vänner så händer något så absurt. En av de värsta feed-fuckarna i min lista, en tjej som jag gick i samma klass som, från lekis till och med nian, hade postat inte mindre än 18 stycken tokgrejer på en gång. Det var som att hon hade läst min blogg (minimal risk) och gjorde det för att driva med mig. Jag hoppas att det är så ochg att hon får sig ett duktigt flabb. Annars kan hon inte vara helt kry. Jag menar, vilken frisk människa slösar inom loppet av tre timmar bort sitt liv på arton helt utvecklingsstörda facebook-applikationer och dessutom postar alla resultaten i sin feed – för alla att se?

Vi snackar alltså exakt följande grejer:
Hur mycket svensk är du?, Det klantigaste du kommer att göra idag, Fråga Ester :), När ska du få ditt första ligg?, Sanningen om din pappa, vilken tecknad seriefigur är du?, Hur många är kär i dig, När kommer du möta din stora kärlek?, hur mycket kommer du att väga om tio år?, Vad tycker tomten om dig?, Ditt utseende enligt andra, Hur svarar du i mobilen?, Vad borde du göra ikväll... och en hel drös artiklar under ämnena "Det meningslösa våldet" och "Kidnappade barn".

Oj vad det tjuter i mina öron nu... Aha, det var visst sociopatalarmet som utlöstes här.

Nu funderar jag på hur jag ska ta itu med det här. Så här kan det inte fortgå. Kom inte med tipset att kryssa bort personen tack. Och visst skulle jag kunna säga upp kontakten men filantropen i mig vill liksom hjälpa henne.

Nä, om man skulle ta och städa lite i den där ansiktsboken

Emster väckte en liten tanke hos mig igår rörande Facebook-etikett.

Hon väckte ett pundarsug i mig, att städa lite i min vänlista. Det är närmast olidigt att logga in och behöva mötas av hur någon med manisk Facebook-tourettes har sprutat ur sig statusuppdateringarnas svar på gammal surnad säd. Jag menar, hur menlösa rop på uppmärksamhet ska man egentligen behöva tolerera som "vän"?

På tredje plats har vi helkryptiska meddelanden, gärna i form av något filosofiskt citat som sätter igång tolkningsknölarna. Jag luras varje gång, fattar aldrig och kommer på mig själv med att småhata mig själv för att jag sväljer skiten utan att protestera. Näst värst är människor som spelar Farmville, Castle Age och andra typer av feedfucker-spel. Jättekul att ni spelar men måste ni dela med er av varenda litet jävla drag ni gör?

Men mest av allt hatar jag ändå kedjebrevs-uppdateringar i stil med: "Vi måste stoppa våldet nu! Klipp in det här och posta till alla du känner om du håller med, annars betyder det att du gillar våld och hoppas att alla dina vänner ska dödas och våldtas."

Eller varför inte: "Jag tycker att cancer är en hemsk sjukdom. Sprid det här till alla du känner om du också tycker det; annars kommer du, dina barn och dina fem närmsta grannar också att drabbas."

För att inte tala om: "*hjärta, hjärta hjärta* Hjälp till att sprida lite kärlek!!! Vidarebefordra detta till... *hjärta, hjärta, hjärta*" Yada yada yada, plus en jävla massa utropstecken, särskrivningar och ascii-dings insprängda i texten.

Av någon anledning är det allra främst gamla högstadiekompisar som håller sig med den här sortens uppdateringar. Människor jag inte ens hade något gemensamt med när det begav sig, men som jag av någon sorts rubbad nostalgi valt att utbyta vardagliga statusrader med på Facebook. Det måste vara ångesten över att inte vara omtyckt av ALLA som gör att man överhuvudtaget står ut. Men nu får det vara nock.

Egentligen skulle det inte göra särskilt ont att plocka bort dem ur sitt liv och låta dem kokettera vidare utan mina ögon som receptorer. De skulle inte ens bry sig. Kanske är det just därför jag tvekar. Nä, jag ska nog börja med att ge dem en varning. Förklara att jag kommer plocka bort dem om de postar något som ens liknar ovan nämnda skit igen. Låta bollen ligga hos dem.

Om jag inte bara går medeltid direkt och överraskar med ett litet generiskt meddelande på deras wall, i stil med:

Hej [Namn]!
Jag vill bara meddela att du vann. Jag ger upp. Vi kan tyvärr inte vara vänner på FB längre. Jag står nämligen inte ut med all din kroniska statusradsdiarré. Den dränerar min energi och det är inte bra för mig. Därför tackar jag för tiden som varit. Från och med nu är du död för mig. Vi ses i helvetet. Eller också inte.

Kram
Mikael

Eller skulle det vara osympatiskt?

Och årets bild går till...

Alltså, gårdagens löp på GT var bara för bra.

De har rotat fram och publicerat en bild på de två åldringsrånara från Bulgarien, när de står med solbrillorna på sig inomhus och hajfajvar, till synes sjukt nöjda med sig själva. Sånt fångas inte på bild varje dag.

Säga vad man vill om deras nisch. Visst, att robba intet ont anande sviskon på sin ledsna lilla folkpension, är så ynkligt att Satan själv troligen kommer att anlita sin favoritösterrikare, för att bygga en källarvåning till den nionde nivån i helvetet. Speciellt för dem. Men Årets bild ska de bara vinna. Tänk att de seriöst riggade kameran och bestämde sig för att fräcka till det hela lite med solglasögon, innan de förevigade sig själva samtidigt som de, helt utan ironi vad det verkar, körde den gamla hederliga Brandsta City Släckers-posen och log malligt in i kameran. Det är storartat enligt min mening.

Sedan så skulle jag vilja ge den som satt rubriken ett separat hederspris. "Här firar de stölden hos åldringarna" i ansluting till den bilden. Bara ett geni kan skapa sådan komplex kommunikation. Det är konst. Jag har varit på ett och annat kalas i mina dagar som varit av det lite torftigare slaget kan jag lova. Kalas där Mikael Wiehes "Keops pyramid" har gått på repetition. Men hur långt in i helvetet lökiga partyn det än har varit, så snbackar vi riokarneval i jämförelse med partygunget kvinnorna på bilden förmedlar.

Kom och ta mig långt härifrån *klapp klapp* långt härifrån... Yeah!

Filmmarodören

Precis när vi börjat titta på Robin Hood får J för sig att köra ett parti pest eller kolera. Hennes entusiasm för produktioner med Russel Crowe är något dämpad skulle jag kunna säga. Vi hade knappt hunnit genom första scenen innan hon slängde ur sig pest eller polera, som gick ut på vem jag skulle välja att ha en sextionia med om det stod mellan Mikael Persbrandt och Russel Crowe. Självmord fanns inte med som ett tredje alternativ. Hon vet hur man punkar en film hon. Jag valde Russel. Inte för att det skulle vara så stor skillnad egentligen, men fan hellre Crowes väsande än en stönande Gunvald Larsson. Filmsuget dog en aning.

Som straff replikerade jag med några riktigt kluriga alternativ för hennes räkning, och jag kan väl sammanfatta utfallet såhär: J valde Lennart Ekdal, Göran Hägglund och Natasha Illum Berg.

Så kan det gå. Go'natt.

Bastukissaren

Det här med vinnare och förlorare är rätt intressant egentligen. Livet är som uppdelat i två halvlekar, där första halvlek består av skola och uppväxt, och andra halvlek består av resten. Jag minns att det blev extra tydligt en gång i mellanstadiets slutskede när hela klassen var i simhallen.

Vi var i simhallen ganska ofta under en period, när någon hade täppt igen den vanliga idrottshallens duschbrunnar med pappersservetter och sedan låtit duscharna stå på över helgen. Golvet i gympahallen fick brytas upp och bytas ut, för att inte riskera att varenda glin på skolan skulle begåvas med en invalidiserande mögelallergi under kommunens regi. Fight water with water så att säga.

Varje badpass följde ett strikt mönster:

1. Oro i omklädningsrummet. Vi svaga visste aldrig vad de tuffa killarna hade planerat för kul happening. Oftast var det någon form av näckning, med tillhörande inkastning i tjejernas omklädningsrum. Men ibland kunde det bara vara att alla kläder blev inslängda i duschen. Eller stulna. Kul pranks med andra ord.

2. Badmomentet. En fyrtio minuters anarki i sann Darwinistisk anda med välriktade kanonkulehopp, skendränkningar och annat kul.

3. Bastumomentet. En helig tradition där vi män samlades nakna i det lilla svinvarma trärummet med skum belysning, för att svettas tillsammans och sluta fred.

Den här gången satt vi som vanligt samlade i bastun som alltid hade en liten subtil doft av gubbrunk. På översta bänkraden satt Pea i vanlig ordning, klassens koolaste kille, och beordrade klassens tjockis att skvätta på mer vatten på stenarna. Det var redan så in i helvete varmt att man höll på att svimma, men ingen ville "fitta sig" och vara den förste att ge upp. Så alla väntade in klartecken från Pea. Men det kom inte. Det skulle bli varmare. Hinken tog slut och tjockisen blev tillsagd att hämta påfyllning. Men han återvände inte. Då steppade Pea ner till första bänkraden och tog saken i egna händer, bokstavligt talat, ställde sig till rätta och började pissa i en vid båge, rakt på de glödheta stenarna. Vi skrek av skräckblandad förtjusning. Vad tokig han var ändå, Pea.

Det stank som i en grisstia när urinet ångade sig till en gröttjock dimma. Jag fattade redan där att det skulle bli problem. Någon skulle undra. Någon skulle skvallra. Sedan skulle vedergällningen komma. Och så skedde.

Dagmar som var boss på badhuset, och ungefär lika mild som en tysk lägervakt i sin framtoning, kom och skrek hänsynslöst på klassen i kanske tjugo minuter. Hon skulle inte sluta. De hade fått stänga bastun och skicka iväg aggregatet. Vi darrade. Pea kände pressen och klämde till slut fram ett nervöst erkännande. Som jag njöt. Hans mor och far skulle få betala sanering av bastuaggregatet och Pea själv blev avstängd under resten av terminen. Som om det skulle skada honom. Eftersom hela den svenska grundskolan innehåller exakt samma sorts maktmekanismer som i amerikanska fängelser, spädde det bara på hans rykte och gjorde att han snarare steg i status. Att han var ett äckligt svin gjorde honom inte ens lite mindre attraktiv i tjejernas ögon. Tvärtom. Enligt klassens drottning, Mickan, var det till och med vi andra som var de äckliga, eftersom vi mer eller mindre hade badat i hans piss. Det var en jobbig insikt. På sätt och vis hade hon rätt. Där hade vi suttit i bara mässingen medan hans urin förångades och la sig som ett fuktigt täcke över oss och våra vidöppna porer, och vi hade bara flabbat. Killen kunde inte förlora helt enkelt.

Pea fortsatte att vinna genom hela högstadiet, trots att han inte direkt var det klipskaste gossebarnet den här världen har sett. Vem som helst med Downs Syndrom skulle dribbla bort honom lätt i vilken debatt som helst. Men det spelade ingen roll. Han hade en sexig storasyster som alla äldre killar smörade för. Det gav honom dels den direkta fördelen att han stod under ständigt beskydd, samt en helt unik kontaktyta med alla jämnåriga tjejer. Inget som kunde putta ner honom från hans tron. Jag ljuger inte när jag säger att Peas starkaste förmåga var att komma på kreativa användningsområden för sitt eget snor och spott. Där rymde hans begåvning hur mycket kapacitet som helst. Tusen sätt räcker inte.

Men hans verkliga specialitet var ändå att pissa på grejer. Det hade det varit ända sedan bastukissandet. En gång tömde han blåsan i en halv folköl och bjöd några intet ont anade tjejer. Verkligen lajbans. Och på en av friluftsdagarna när vi var ute och vandrade bland åkrar och himmel, greps han plötsligt av det briljanta infallet att pissa på ett elstängsel. Inte en hjärncell gjorde motstånd när han drog fram sin snale och satte igång. Det tog en halv sekund innan han låg skrikande i dikeskanten med pisset sprutandes över sig själv. Jag ryser när jag tänker på vilken socialt självmord det skulle varit för mig själv. Men inte för Pea. Ingen skugga föll över honom för det. Han var bara en kul crazy kille.

Åh, vad jag hatade Pea under många år, och brukade tänka att livet allt var lite väl orättvist ändå. Men så någon gång efter gymnasiet kom äntligen den där andra halvleken och ändrade spelreglerna en aning. Tydligen arbetar han sedan typ femton år tillbaka med att bära hem möbler åt folk hela dagarna. När helgen kommer ska de sura slantarna räcka till fredagsmys, något göttigt att lägga på gasolgrillen och amorteringar på radhuset i det gamla nazistfästet Kode. Det är som bekant inte själva fallet som gör ont, utan när man träffar marken.

Jag hoppas ändå innerligt att han får återuppleva sina dagars fulla glans ibland. På någon sporadisk herrmiddag, kvarterets årliga kräftskiva, företagets julfest eller så. Kanske är hans livs verkliga höjdpunkt fortfarande när han får tillfälle att showa lite med någon form av pisstrix. Bra jobbat i så fall.

En hård man

Om jag för ett halvår skulle ge några exempel på hårda män, riktiga och fiktiva, genom världshistorien. Då hade Vladimir Putin, George Best, Dirty Harry och tusen till säkert legat rätt bra till. Men jag har omvärderat det begreppet en aning.

Jag har insett att man inte är hård bara för att man råkar hålla en gammal supermakt i sitt våld. Inte heller för att man är duktig på att spela boll och ligga med kvinnor samtidigt som man aktivt super bort en lever och sedan köper en ny. Och man är definitivt inte särskilt hård bara för att man petar tänderna med en .44 Magnum, de mest kraftfulla handeldvapnet i världen. De skulle inte ha en suck mot mig. Inte nu. Det finns nämligen något som verkligen härdar en man, karvar honom ur sten och gör honom till en hård jävel på riktigt – pappaledighet.

Man ser det i blicken. Att här har ni ett riktigt råskinn som har blivit pissad, skiten och spydd på så många gånger att det övergår Cédric Villanis matematiska förmåga. Här har ni en kille som har har fått valkar på trumhinnorna av sitt barns gälla frustrationsljud men inte klagar för det. Som efter tusentals misslyckanden, har utvecklat en superförmåga, att parera små ilskna backhands med en sked tomatbaserad puré i handen. Var som helst, när som helst. Till och med i sömnen. När man har blivit nyst i munnen tillräckligt många gånger finns det liksom inget mörker som är mörkt nog längre. För att inte tala om den psykträning det innebär att vistats ute bland folk i olika situationer, när den lilla lilla personen i ens sällskap plötsligt får för sig att kaskadvomera både över sig själv och sin ömma fader. Det skulle få vilken sälle som helst att krypa ihop i fosterställning och gråta i timmar. Jag ber bara om en servett.

Jag har nu upplevt riktig trötthet. När kvällen kommer känns det som att hjärnan har tagit en repa i mikrovågsugnen. Förut kunde jag längta till helgvilan. Som pappaledig vet jag bättre. Helger finns bara i fantasin.

MMA, Fängelsevåld, Krig? Kom tillbaka efter en rejäl pappaledighet så ska vi se hur jävla tuff du är.

Snytgubben

Var just nere på Ica för att handla lite frukost. Vid ostdisken stod en man runt de femtio, propert klädd, portfölj, begynnande flint och en rejäl representationsbuk. En klassisk direktörstyp helt enkelt. Han hade svårt att bestämma sig. Vände och vred på ostarna, men inget verkade kännas rätt. Jag vet exakt hur det är. Ibland vet man inte riktigt om det är en Cheddardag eller om man gör bäst i att satsa på en lagrad Prästost istället. Mild Herrgård och Grevé smakar ju nästan exakt lika astråkigt. Han var definitivt ingen hushållstyp. Det såg man på långt håll. Möjligtvis hade han halkat in och köpt sig ett block Sture någon gång när han känt sig frustrerad över hur jävla mycket smulor Port Saluten lämnar efter sig. Men aldrig en Gouda. Inte en chans. Det är för människor som rökt i fyrtio år eller de som bara skiter högaktningsfullt i smak.

I alla fall.

Plötsligt drog mannen upp en liten ljusblå ihopskrynklad tygtrasa med ränder i två mörkare blå nyanser. En tygnäsduk. Ojdå, en sådan har jag inte sett sedan jag tittade på Raskens, tänkte jag, närmast paralyserad. Skulle han verkligen göra det? Ja, det skulle han. Han vecklade upp den lilla tygnäsduken och av den lite stela patinan att döma var det inte direkt första gången han använde den. Man kunde nästan höra kraset. Sedan förde han den till snoken och drog igång en kraftfull femsekundersfanfar, tätt följt av två lite kortare blås. Riktigt sotade sina bihålor. Kul att han valde ostdisken på Ica för detta lilla event. Jag kände att mina ögon svällt upp i glosformat. Det är inte varje dag man får chans att bevittna något så säreget smaklöst. Som tur var märkte han inte ens av sin omgivning. Helt ogenerat gnuggade han på näsduken (en form av taktil störning kanske, författarens anm.) och vecklade upp den igen för att riktigt kunna besiktiga att reultatet av piprensningen var av det önskade slaget. Han verkade nöjd för han knycklade ihop den igen och pressade ner den i byxfickan igen som om ingenting hade hänt. Sedan valde han helt irrationellt en mellanlagrad Svecia och avlägsnade sig mot kassorna.

Jag funderade på hur många andra tabun han hade för vana att bryta mot mitt ibland folk. Mitt intryck var att han var fullständigt gränslös, en man som helt låter sina drifter styra sitt beteende. Jag blir inte jätteförvånad om jag ser honom stå och onanera i grönsaksdisken en dag.

Kvar stod jag som och försökte låta min hjärna bryta ner och glömma vad jag just bevittnat. Det gick sådär. Mitt närminne boxade på gomspenen. Ost var inte att tänka på för min del. Det fick helt enkelt räcka med kaffe idag.

Bob jävla Hansson

Jag ska försöka säga något positivt om Bob Hansson nu... hmmm... *tänka tänka tänka* ...hmmm. Han har ett tufft förnamn. Det stavas likadant framlänges som baklänges. Bob... Bob. Men där tar det också slut.

Jag vet helt nämligen ingen annan varelse som väcker ett så starkt obehag inom mig som Bob jävla Hansson. Helt ärligt. Att höra hans röst, läsandes något av sitt jidder utlöser sådana mängder stresshormon i mitt omlopp att jag mår fysiskt illa. Signalerna transporteras från mina öron via hjärnan och raka vägen ner i magsäcken. En dålig känsla. Orolig, som om den vore fylld till bredden av av en sur ostmasssa, med skyhöga halter kräksjukebakterier. Och varje gång jag ser honom blir jag matt som efter en matig åderlåtning. Han är bara för M-Y-C-K-E-T.

I morse såg jag honom när han gästade han svt:s morgonsoffa. Lika stirrig och apart som vanligt. Hans krystade flummande blandades med penibelt framfrustade skrattsalvor om vartannat. Som en person som fått fel dos nervmedicin och gått på både syran och sponken lagom till sändning. Jag skulle verkligen vilja att jag hade fått fel uppfattning om honom. Att Bob Hansson egentligen är ett geni. Det är så osympatiskt att bara sitta bakom sin blogg och döma. Det tar emot. Faktiskt. Men vad ska jag göra? Många tycker säkert att Bob Hansson är en härlig kille. För mig är han bara ett otvättat kön. Han satt och höll hov om kärlek, andlighet, får och sin indiske guru "baba baba". Hela tiden uppstod jobbiga haschfniss. Killen är ju helt sjuk i huvudet. Helt ärligt. Hur kan Bob Hansson av alla nötter på jorden få uppta så mycket medialt utrymme? Har han inte gjort tillräckligt med skada nu, tänkte jag.

Killen bär ensamt ansvar för att estradpoesiscenen låter och ser ut som den gör. Han satte ribban för hur det ska låta redan 95, när han vann SM i Poetry Slam (skitnödig uppläsning av skitnödigt formulerade meningar, ofta innehållande ord som; kön, cigg, älskog, svett, känsla trottoar, buss och diverse film noir-referenser, blandtat med slumpmässigt uppslagna "svåra" ord) och inget har ändrats sedan dess. Den store Bob. Maestro. Jag blir fan mörkrädd när jag tänker på hur många svartsynta tonårsflickor han måste ha fått lägra genom tiderna, bara genom att köra sin påfrestande psykakt. Bara tanken på att han bedriver könsumgänge och att hans DNA kanske kommer att föras vidare en dag gör mig nedstämd. En Bob Hansson är fem för mycket. Han är skränig och lynnig och gissningsvis spelat djup. Vissa tänker säkert att "med Bob Hansson i båten styr du rakt in i paradiset", när de ser hans pliriga blick och hör hans bräkande svammel. Jag tänker på sexuella övergrepp. Och att om han hade varit kvinna så hade han blivit medialt avrättad för längesedan.

Bob Hansson har även hittat på ett litet skönt koncept. Kundalini Writing. "Ett kreativt redskap där skrivövningar blandas med fysisk meditation och personlighetsutvecklande övningar. Syftet är att övningarna och gruppens dynamik ska lura den inre censuren, och att intellekt och kropp ska mötas i en process som annars är enbart intellektuell".

En vild gissning är att kursdeltagandet består av en dominerande del unga kvinnor, samt att den fysiska meditationen går ut på att Bob himself petar in sitt kön i deras olika kroppsöppningar. Och tanken på att öva på att utveckla sin personlighet under hans regi känns ungefär lika sunt som att bo några år i familjen Fritzls matkällare.

Nu har Bob Hansson dessutom precis vunnit Sveriges Radios Novellpris. Givetvis har jag lyssnat på den. Men istället för att skriva lika mycket till om varför jag har så sjukt svårt för den mannen så tycker jag att ni också ska lyssna här >>


Och sedan läsa juryns motivering:

"Till Mamma är en brevnovell som spränger alla gränser, säger saker som ingen vågat säga förut och vänder upp och ned på vedertagna begrepp. Den är galen, infallsrik och ömsint. Tänk om man kunde befria sig från sin invanda verklighet, så strikt och småskuren! Med Bob Hansson i båten styr du rakt in i paradiset. Åtminstone för en stund."

Jackan från Somalia

Ibland när J har svårt att somna brukar hon be mig berätta någonting "kul" från min uppväxt. Med kul menar hon aldrig en framgångssaga, som slutar med hur jag blev hett villebråd bland tjejerna och halvt ihjälluggen, vilket är tur med tanke på att utbudet av just de historierna är en aning begränsade. J vill höra om mina tröstlösa försök att bli en häftig kille – fruktad bland män, åtrådd bland kvinnor. För de historierna slutar aldrig som på film.

Det här är en av hennes favoriter...

Nä, jag hade ingen större framgång hos det motsatta könet när jag befann mig i livets känsliga ålder (puberteten). Snarare motgång. Det hjälpte liksom inte hur mycket jag ansträngde mig för att synas. Jag hade alltid kompisar som syntes bättre. Deras äldre bröder eller systrars koll på musik och mode gav dem snålskjuts runt de värsta minfälten. Jag förblev osynlig. Ända tills jag fick min första jeansjacka. Men det skulle inte bli riktigt som jag hade tänkt mig...

Någon gång i början av högstadiet var det jeansjacka som gällde. Alla fräna hade jeansjacka. De allra tuffaste hade till och med klippt av ärmarna och trätt västen på sin ännu häftigare mc-jacka från Shock. Men det var att sikta lite väl högt. Det visste jag. Om jag mot förmodan skulle lyckas tigga loss pengar till en jeansjacka så gjorde jag nog fan bäst i att inte stympa den. Chansen att jag under samma livstid skulle belönas med ytterligare en jacka, i skinn dessutom, var ungefär lika stor som att Leif "Loket" Ohlsson skulle ringa och erbjuda min farsa sitt jobb på Bingolotto. Det skulle helt enkelt bara bli väldigt kallt om armarna den hösten.

Jag tjatade och tjatade. Levi's skulle det vara, eller möjligtvis Lee. Mycket viktigt. Det fanns några sorgliga stackare som hade fått Crocker men det var hästskit, det visste alla, de hade något sämre passform och inte alls lika snygga sömmar. Då kunde det nästan kvitta.

En dag när jag kom hem från skolan stod en stor kasse på bordet och väntade på mig. Adenmarks stod det på den. Det var illavarslande. Adenmarks var en butik för människor som var färdiga med mode. Jag hade tidigare fått ett par Lee-jeans därifrån, med passform för en brasseröv iklädd blöja. Det såg bokstavligen ut som att jag hade gått på toa i brallorna under en veckas tid när jag hade dem på mig. Som tur var hade pinan blivit kort för redan efter första tvätten hade ett stort fult hål uppstått mystiskt på ena byxbenet. Jag kände hur en klump i magen svällde upp från storleken av en liten pingisboll till ett tungt bowlingklot på en sekund. Mamma deklarerade glatt att de minsann hade varit och köpt en jeansjacka till mig. Joråsåatte... de hade minsann hört bön, men att jag borde fått vara med och välja existerade inte i deras begreppsvärld. Nu var det som det var och jag kunde bara gilla läget så jag svalde hårt och tog några stapplande steg mot påsen. Den såg stor ut. Oroväckande stor. Om den inte innehöll minst fem klädesplagg så var det mycket jeansjacka för pengarna som låg och lurade på mig. Så mycket fattade jag.

Jag öppnade påsen och kikade försiktigt ner i den. Som för att dämpa fallet. Det hjälpte inte. Det första jag möttes av var synen av ett bylte i stentvättad denim. Det såg allvarligt syraskadat ut men min hjärna hann övertyga mig om att bara det var en Levi's eller Lee, så skulle det nog gå att rädda, med tillräckligt många tygmärken. Darrande lyfte jag upp jackan ur påsen som vore det en truppmina jag höll i mina händer. Det sista hoppet släcktes när jag vecklade upp den. Jag kände hur mina ögon började tåras och sedan blev allt bara svart.

Det var ingen Levi's. Det var ingen Lee och inte ens Crocker. Det var inget som ens med Tim Burtons fantasi kunde likna den tajta midjekorta modell man skulle ha. Passformen var mer som en jutesäck med ärmar. Mamma hade tyckt att det var bra om jackan täckte rumpan, nu när det började bli kyligt i luften och allt. Nog täckte den rumpan alltid. Den hade kunnat täcka ett hästarsle. Men det var inte allt. Det värsta av allt var att jackan hade resår både i nederkant och vid ärmsluten. Resår! Hur i helvete hade det gått till?

Allt jag ville ha var en jacka som skulle göra mig lite tuffare. Eller inte ens tuffare egentligen. Lite mer vanlig hade räckt gott. Istället gick jag nu omkring i en jeansjacka så anskrämlig att den inte ens skulle duga till akut u-landshjälp. Jag kunde riktigt se framför mig hur in i helvete förolämpad den lille somaliern i tredje världen skulle bli när han förväntansfullt öppnade sitt klädpaket och fick syn på min jacka. Han skulle flippa och i vredesmod skicka tillbaka skiten åter avsändare. Och för allt jag visste kunde det mycket väl vara exakt så den hade hamnat på Adenmarks och sedan i min ägo.

Som jag hatade den jackan, men mitt samvete vann över min heder. Jag visste att mina föräldrar bara ville mig väl så jag bar jackan trots allt. Jag försökte minimera skadan genom att sy på ett par Judas Priest-märken, töja ut ärmarna och dra nytta av den nedre resåren genom att vika upp hela jackan i midjan. Det såg givetvis helt vansinnigt ut. Hade jag varit i myndig ålder hade jag nog blivit tvångstilldelad en god man.

Från att inte ha synts alls var jag plötsligt självlysande. På det dåliga sättet. Alla hade sett killen med "jackan". Jag blev stans första somalier. Gud vet att jag hade gängligheten. Ett par lite för korta ballongbyxor, vita tubsockar och ljusbruna loafers och jag skulle kunnat bli världens bästa Kat-smugglare, och kanske lyckats skaffa damer den vägen. Men det här utspelade sig i ungefär samma veva som Ny Demokrati staplade backar och penetrerade landets alla missnöjda småstadsbor med sin populism, vilken innebar att min somaliajacka blev en ungefär lika värdefull tillgång som ett övergivet skalbolag. Att jag överhuvudtaget skulle nå minsta lilla framgång hos någon levande person med slida, var lika troligt som att skolans hetaste tjej skulle börja kila stadigt med någon från särskolan.

Det blev extra tydligt en dag när jag och min bästa kompis kom cyklande längs en lång cykelväg. Jag lite före honom. I mitten av cykelvägen fanns en bänk och just den här dagen satt två donnor vi aldrig hade sett innan. De såg häftiga ut och tittade på oss och viskade i varandras öron. De fnissade lite och jag kände att det faktiskt inte var min jacka den här gången. Kanske fanns det hopp ändå. Med samma oförtrutna iver som alltid rätade jag upp mig och försökte verka lite skön och kool på min cykel (blå skottet). Jag kan fortfarande avundas mig själv uthålligheten jag hade på den tiden. Den var som en OS-fackla. Slutade aldrig brinna, trots att jag blev bränd gång på gång.

När vi började närma oss ropar den snyggaste av dem "Hallå snygging, kan du stanna lite?". Jag trodde knappt mina öron. Drev hon med mig? Jag tittade henne i ögonen och hon verkade faktiskt helt allvarlig. Innan jag hade hunnit svara ropade hon igen. "Hej, vi tycker du är så jävla snygg, kom hit". Hon skojade inte. Det här var min chans. Nu var det min tur. Jag kände det och när jag vände mig om mot min kompis med en frågande min väste han "Men stanna då för helvete". Mitt hjärta klappade på som en dubbelkagge och när vi precis kommit i höjd med tjejerna bromsar jag in tvärt och säger "Tjena, vad ville ni?". Då hände det som inte fick hända men som hände allt för ofta. Den snyggaste tjejens kompis tittade förvånat på mig, sedan på min kompis och så på mig igen. "Öh, inte du. Vi menade han (nickande mot min kompis) fattar du väl. Stick!"

Utan att säga ett ord började jag cykla iväg. Min kompis stannade såklart. Ragg gick före allt. Så var det bara. När jag hade kommit en bit hörde jag hur en av tjejerna ropade "Du, snygg jacka förresten".

Och det var sista gången jag tog på mig jackan från Somalia.

Appropå bevarandet av fornminnen...

Jag har länge undrat vad som är grejen med K-G Bergström och hans frisyr. Vad är det han försöker hålla fast vid egentligen? Ser han inte att det råder svår missväxt norr över? Eller kan han på fullaste allvar fortfarande leva i villfarelsen "det vänder nog snart... bara jag väntar"?

Vi pratar om en frisyr som gick samma öde till mötes som trilobiterna och numera bara finns till allmän beskådan i diverse marmortrappor. Eventuellt finns ett exemplar i Naturhistoriska museets källarvåning. Och på K-G Bergström – mannen, myten, hårsäcksförintelsen.

Men K-G Bergström är inte den som ger sig i första taget och det ska han ha kredd för. Jag minns att han för över ett år sedan satt i SVT:s morgonsoffa och blev avtackad under mycket finska former. Han skulle sluta jobba och istället börja bidra till vårt frodiga duvbestånd. Bli pensionär helt enkelt. Ett beslut, som av hans svinsura min och tomma blick att döma, knappast hade kommit på eget initiativ. Och redan efter ett par veckor var han där igen som om inget hade hänt. Nu mer än någonsin. Killen är fan all over Sveriges Television och kladdar. Det är bara att tugga i sig, han kommer att ta sin sinnessjuka frisyr med sig sex fot under, när den dagen väl kommer. Men inte en förbannad sekund tidigare än så. Med tanke på ryktet om att det var K-G Bergström som dödade Ötzi alpmannen en gång i tiden, kommer den troligen överleva oss alla.

Inte ens den massiva islamiseringen har en chans mot K-G Bergströms frisyr.

Underdogläge #2 – Kim

För ett tag sedan bläddrade jag i bokhyllan efter något läsvärt. Som av en händelse råkade mitt finger stanna på James Ellroys – Den svarta dahlian. Jag tog fram den och började bläddra men hann inte komma längre än till första uppslaget förrän jag möttes av en liten text skriven av någon med nästan lika dålig handstil som mig själv.

Avsked är inte min grej så nu är jag borta.
Jag lämnar mina simbyxor som minne.

Kim
Fin dag i maj 2002

Det visade sig vara en liten göra-slut-hälsning från Kim, en socialt missanpassad ålänning, som J hade varit tillsammans med under drygt ett år i sin ungdom. Dakapo: De hade varit tillsammans i drygt ett år och bodde till och med ihop på folkhögskolan där de båda gick. En dag när J kom hem hade han packat ihop sina grejer och stuckit. Helt utan förvarning. Kvar hade han lämnat Den svarta dahlian med en pikant liten hälsning, och ett par speedos. Punkt.

Det hela är såklart i grund och botten en fruktansvärd historia. Dock inte för mig. Jag är tacksam att det där hjonet var så jävla dum i huvudet och stack. Vem vet vad som hade hänt annars. Kanske hade de precis i denna stund suttit och berusat sig med morotsvin på en vibrafon-cirkel någonstans på Åland. Eller kanske hade de köpt ett radhus och levt ett inrutat liv i Flen, med räkor och bulgariskt vin på fredagar och Ica Maxi's bilbingo på lördagar. Vilket som hade varit en förbannad nitlott för mig. Nu kan jag bara flabba och frossa i den mycket bisarra historien. Hade jag fått chansen någon gång skulle jag fråga exakt hur han "tänkte" med badbyxorna där.

Hur jävla felkopplad är man egentligen i hjärnskålen om man kommer på idén att: 1. Göra slut med en hälsning, som är så märklig att den skulle kunna vara stenograferad rakt av från en person med expressiv afasi. 2. Faktiskt lämna sina badbrallor som minne (tröst).

Samtidigt inser jag att Kim har haft större inverkan på J än jag. Visst. Jag är far till hennes barn – men han har gjort slut. Det är sista steget i ett förhållande. Dessutom är cp-faktorn så hög på tillvägagångssättet att bara det är svårtoppat. Jag kommer helt enkelt aldrig att nå upp i Kims nivå. Suck.

Mikael
En någorlunda fin kväll i september 2010.

Tips!

Ni missar väl inte det fantastiska programmet Sverigedemokratfruar, klockan 21.00 på Kanal 5 ikväll?

Följ Angelas, Veras, Nancys, Marias och Christinas stretiga vardag nere i SD-land.

I förra avsnittet fick vi bland annat se när: Angela antastar en åsna, Nancy ser rött på White Party, Vera återvänder till Rosengård - och vet flickorna egentligen vad en MILF är för något?

Fan vad bra. Undrar vad dagens avsnitt kommer bjuda på?

Ladies night

Såg just reklam för Ladies Night, showen som går ut på att ett gäng bildsköna killar (cunt teasers) reser land och rike runt och kåtar upp några tusen honor per kväll. Inget konstigt med det. I år består uppsättningen manshoror av Martin Stenmarck, Andreas Johnsson, Brolle och Måns Möller...

Vänta nu ett tag... det är något som inte står helt rätt till tror jag.

Martin Stenmarck, Andreas Johnsson, Brolle och Måns Möll... Vad i helvete? Där har vi felet. Hur slank hans fylliga tandrad in så obemärkt i gänget. En frejdig kille med rödblond krullaktig frisyr, griskropp och oproportionerligt mycket mun, som dessutom byggt större delen sin karriär på att kickstarta Martin Timells bullriga gapflabb i Time Out. Ska det vara ett skämt? Jag tycker bara det är taskigt. Usch. Det är alldeles för mycket cynism i showbiz nu för tiden.

Hej hej, finns det några sköna slidor här ikväll hö hö hö...

Jag trodde att Ladies Night skulle vara en kväll till Quinnans ära. En kväll fylld av citat "högoktanig underhållning, härlig gemenskap och en fantastisk stämning" slut citat – samt i bästa fall ett gross fuktiga underbyxor. Men var passar lyteskomiken in i det konceptet? Jag trodde att den dog ut helt i takt med att Kiviks marknad avvecklade skäggiga damer, dvärgar och burlesk striptease och istället gick över till porr. I min värld var det bara ett utvecklingsstört revysällskap från Falkenberg, och den gamla stofilen Robert Gustafsson såklart, som fortfarande kunde livnära sig på lytesfars från stenåldern.

Tänk vad fel man kan ha ibland.

Tv3 – Den heteronormativa kanalen

Jag tog mig just en titt på vad dagen har att erbjuda i form av tv-utbud och noterade något mycket märkligt.

Tv3:s tablå rymmer inte mindre än två avsnitt av Nanny, tre avsnitt av Jims värld, fyra avsnitt av Just shoot me och fyra härliga avsnitt av, håll i hatten, 2 1/2 män. Utspridna över BARA IDAG. Vilket frikostigt smörgåsbord med klassisk gubbhumor va. Där emellan hinns såklart även två avsnitt Top Model och ett avsnitt vardera av Oprah och Tyra Banks Show med. Inte pjåkigt.

Det är fint att nån kanal tar ansvar så att kvinnor får vara kvinnor, män får vara vara män och fikusen får fortsätta vara en krukväxt... eller nåt.

Heteronormativiteten i deras tablå är så koncentrerad att man nästan börjar undra om tv3 inte är ett gemensamt litet kärleksprojekt mellan KD och SD. För om så inte är fallet, undrar jag verkligen vad alla annonsintäkter tar vägen. Riktigt så dyrt kan det väl ändå inte vara, att producera ett trött avsnitt av Efterlyst per vecka att de bara har råd med programmen som ingår i The American Conservative Show Package. Det är rätt illa ställt när dagens episod (3372) av Days of our lives, känns som en frisk fläkt i utbudet.

Nä, lite sköna könsvitsar och ett stycke flåshurtig Aschberg i dubbelknäppt kavaj på det här så...

Joaquin Phoenix är fortfarande här

Jag har tidigare sagt att jag har en slags fäbless för eldsjälar (excentriker, dårar, kufar och lysande genier). Människor som går in för sin grej i så stor utsträckning att grejen helt tar över och styr deras liv. Det kan vara vad som helst. Det kan vara vinylsamlare, konstnärer, människor med ett abnormt intresse för sköldpaddor eller vad för skit som helst. Personer som ger upp sina liv totalt för att gå upp i sina projekt. Egentligen är det nog någon slags hatkärlek jag känner. Jag fylls av obehag och fascination på samma gång.

Förra veckan blev det som många spekulerat i men ingen säkert kunna säga officiellt. Joaquin Phoenix har inte alls fimpat hela sin skådespelarkarriär, det var var en del av rollen i Casey Afflecks "dokumentärfilm" – I'm still here. Jag blev både besviken och lättad, trött och ivrig, less och lyrisk; på samma gång när jag läste det. Mycket komplext. Men det ligger väl i eldsjälens natur att sprida de där dubbla känslorna kring sin egen existens.

Och visst är Joaquin Phoenix en eldsjäl i dess rätta bemärkelse. Även om allt bara var fejk, så var det fejk med ett högt syfte. Att som en av världens mest efterfrågade skådespelare, på toppen av sin karriär, plötsligt dra sig tillbaka och ge upp nästan två år av sin karriär. Låta omvärlden leva i ovisshet, om huruvida man har ordning på loftet eller inte, som en del av projektet. Det är att gå in för sin grej om något.

Jag ser mycket fram emot att se filmen...



...och nästan ännu mer hans comeback hos David Letterman, som lär ha varit fullkomligt rasande efter hans förra gästspel...

En brun känsla

Ok, det sög ju rätt hårt att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Nu är vi alltså officiellt och på pappret precis lika dåliga som danskarna. Om inte sämre. De har ju i alla fall sin Tuborg och den där delikata röda korven att falla tillbaka på. Vad har vi? Saab och surströmming?

Man kanske ska försöka se det positiva i brunsåsen. Vi behöver ju inte oroa oss för alla fornminnen nu. Julafton och midsommar kanske också går säkra trots allt.

Nä, fy fan. Det får bli soffan idag...

Appropå rockbandsdrömmar

Nu släpps "Guitar Hero 6 - Warriors of Rock". Det är min chans. Tänk vad J kommer att bli impad när jag står i mina mysbrallor framför tv:n och riffar loss som en vild och sexig rockman.

Såg videon nedan med några Kiss-fans och började skratta när de pratade om Love Gun.



Jag tror att det var 83 eller 84 nån gång och jag var hemma hos en kompis med en storebror som var "riktig" hårdrockare; med långt hår, nitbälten och allt. Medan storebrorsan var ute på gården och övade hårdrocksposer och jobbade på sin fuck-you-attityd (eller nåt annat hårdrockigt) smög vi in på hans rum och satte på Love Gun. Pang. Det var som godis för öronen. Vi läste texten men våra lågstadiehjärnor lyckades inte riktigt avkoda den, men den kändes så jävla rätt. Istället frågade vi kompisens brorsa som hade tillgång till kunskapens frukt (ett par års mellanstadieengelska) om han kunde berätta vad den handlade om.

Efter att först ha blivit hotade med en omgång hårdrocksstryk, för att vi hade "muckat med hans grejer" (rört hans vinylskivor) gick han ändå med på att upplysa oss kretiner. Mycket kärnfullt berättade han att den "typ handlar om en kille som låter en tjej prova hans kärlekspistol". Det lät brutalhäftigt. En kärlekspistol. Vilken jävla grej.

Jag kände ett starkt begär efter att få skivan inspelad på ett kasettband. Men min kompis var väldigt motvillig till det. Jag antar att det berodde på en blandning av stor strykrisk från skivans ägare, blandat med en vittring på ett bra förhandlingsläge. Efter några veckor med idogt tjatande och mutor i form av två Star Wars-figurer och en påse småkrigare nådde vi en överenskommelse och kassetten var i min ägo.

Det där kassetbandet var det enda jag lyssnade på under en lång tid och jag lärde mig att härma texten till "Love Gun" hjälpligt, eftersom jag inte riktigt förstod orden. Sedan satt jag på mitt pojkrum som åttaåring och skriksjöng med i: "No place for hidin' baby, No place to run. You pull the trigger of my... Love gun, love gun, Love gun, love gun." Helt aningslös inför hur perverst det egentligen var satt jag och fantiserade om hur den där kärlekspistolen kunde tänkas se ut. Säkert nåt med laser.

2010-skvaller

Tänk om man hade kunnat resa tillbaka typ 50 år i tiden och skvallra för världens ledare om hur 2010 skulle se ut. Då skulle jag berätta att vi inte alls kan bo på månen. Att vi inte botat några av de jobbigaste sjukdomarna. Att ingenting är så där fräckt sci-fi som de gick och hoppades på. Vilken osis va.

Jag skulle visa dem ett avsnitt av Kanal 5:s "nya" möggliga dokusåpaformat: Kungarna av Tylösand. Ett program där de absolut sämsta representanterna för det mänskliga släktet ägnar sig åt att uteslutande: supa sig utvecklingsstörda, diskutera grupprunkning, runka i varandras sängar, spruta i varandras sängar, lipa om att ens säng har blivit nersprutad, toka sig genom att stoppa ner mat i kallingarna, underhålla varandra med fisar, tatuera in "KUK" (ja, på riktigt) på magen, unt so weiter...

De skulle ha slängt sig efter sina massförsörelseknappar och pressat sina tummar mot dem stroboskophastighet ända tills den här jävla världen var ett pulver. Och det hade kanske varit lika bra.

Jag hatar Kanal 5 och Calle Schulman för att de gör det här mot oss. Jag brukar passa mig för att skoja om människors liv men jag kan faktiskt inte se att någon endaste liten nackdel om samtliga deltagare bara fick somna in för att aldrig mer vakna. Möjligtvis att det initialt skulle gå lite trögare i brunkrämsbranschen (och det är ju en nackdel för dem i brunkrämsbranschen).

Ensam hemma

Så jag kan göra precis vad jag vill...

Därför tittar jag på asdålig skräckfilm, äter revbensspjäll som en riktig jävla gris och dricker rödvin med mina kladdiga revbensspjällsfingrar, i bara kalsongerna. Man får passa på. Life is sweet!

Underdogläge #1 – Stoffe

Igår avslöjade J att hon i sin ungdom varit tillsammans med en tvättäkta rockshjälte. Bara sådär. Som ett riktigt fult njurslag släppte hon bomben. Det var tydligen i högstadiet, killen hette "Stoffe" och spelade elgitarr i ett uppkäftigt band som hette, och försök nu att ta in det här, "Scumbag". Ett gäng nypubertala, arga och uppenbarligen helt avskyvärda rockrebeller i 14-årsåldern. Fatta vad jag har att jobba mot här. Snacka om underdogläge.

Scumbag spelade eget material och av bandnamnet att döma måste Stoffe ha varit en riktig odygdspåse, om det inte var ett försök till avancerad slang och syftade på en använd kondom. Vilket som är lika otäckt.

J infriade helt klart myten om att tjejer tänder på farliga killar.

Deppigt, eftersom min egen rockbandskarriär stannade vid att vara fritidsgårds-cover-bandet "Dr Max" mest hängivna fan. Jag var för värdelös för att själv vara med i bandet. Jag köpte givetvis gitarr och förstärkare som alla andra och tragglade Deep Purples – Smoke on the water och lärde mig hjälpligt första plocket i Metallicas – One. Thats it. Jag lärde mig inte ens att stämma gitarren utan stämapparat, vilket var ungefär lika mycket rock n' roll som Calle Jularbo (minus gehör och tonminne). Så jag fick nöja mig med att titta på.

Hmm, jag borde kanske ta och se om mitt hus här känner jag. Ska nog anmäla mig till medborgarskolans gitarrkurs för hopplöst tondöva och sedan starta bandet "Douchebag". Ett gäng gubbkrisiga, arga och uppenbarligen helt avskyvärda rockrebeller i övre 30-årsåldern. Vilken revansch.

Det skulle allt täppa till truten på den där jävla Stoffe.

Vilken överraskning Försäkringskassan!

Vad är det med myndigheter och deras vända-på-kepsen-tourettes?

I veckan såg jag Försäkringskassans nya kampanj "Sista överraskningen". Herre min skapare vad jag rös. Jag tycker verkligen synd om reklambyrån. Uppdraget är omöjligt redan på pappret. Att idag försöka ändra på människors uppfattning om Försäkringskassan, få dem att verka lite sköna och balla, är väl ungefär lika tacksamt som att försöka marknadsföra barncigg. De kunde ha gjort precis vad som helst men skulle ändå förlora. Sverige är helt enkelt inte mogna för att börja kramas riktigt än.

Att göra en dyr videokampanj där anställda tjänstemän visar upp sina bästa tricks landar nog sådär. Jag misstänker att många kommer att tänka: "Haha, vad spexigt hörru, men sätt dig nu vid ditt lilla skrivbord i ditt lilla bås och hantera ett litet ärende, din lilla handläggarjävel. Annars placerar jag en kula i loppet och kommer upp till kontoret, så ska du nog få dig en sista överraskning."


Och Garbergs: Jag tror att det hade varit bättre om ni bara lät dem bjuda på glass eller nåt i den stilen. Baby steps ni vet.

Jag har fått ett en utmärkelse!

Av den mycket produktiva och sympatiska bloggerskan Burgschki (som är en av de jag läser slaviskt varje dag och som själv skulle fått utmäskelsen om den inte kom från just henne). Tack så mycket. Jag blev väldigt glad ska du veta. Jag insåg just att jag fick en för en månad sedan av Mais oui (tack så hemskt mycket du också) men fattade inte riktigt vad det var för någonting då. Förlåt.

Sedan hör det till att ta avstånd från kedjebrev och säga att man vanligtvis aldrig gör sånt, trots att alla vet att när smickertarmen blir stimulerad så är man minsann inte den som är den. Och varför skulle man. Det vore ju bara dumt. Det är om inte annat en fin möjlighet att faktiskt länka till sina favoriter (något jag är rådålig på men lovar att förbättra).

I alla fall. Med utmärkelsen följer ett litet ansvar och reglerna är enkla:

1. Lägg in awardbilden i sin egen blogg.
2. Länka till den som nominerade dig och gny lite om det här med kedjebrev.
3. Nominera sju andra bloggare och länka till dem.
4. Berätta sju intressanta saker om dig själv.


De jag vill nominera (och jag vill säga att det var jävligt svårt att bara nämna sju) är:

Tuffast av alla: Min älskade flickvän, livskamrat, mamma samt extramamma till mina barn. Hon är inte bara är tuffast av alla och den smartaste person jag känner, utan även är en helt fantastiskt bra bloggerska – en av de bästa – när hon inte överdriver och hänger ut undertecknad (något jag själv aldrig skulle göra). Och så är hon ruggigt snygg.

På slak lina: Uffe driver en genomgående välarbetad, knivskarp, smart och oerhört rolig blogg. De flesta känner nog till honom vid det här laget, men han är en stor favorit och förtjänar en länkning till.

Streamline Cooking: Mats driver en av de mest intressanta och inspirerande matbloggar jag vet. Syftet med bloggen är förutom att inspirera till högklassig matlagning även till för dem som vill ha Less effort. More fun. I köket. En av de mest frigörande faktorerna är att den väcker experimentslusta, mycket just för att den istället för en massa måttenheter och annan astråkig skit lotsar läsaren igenom alla maträtter med tydliga bilder och lättsamma tillrop. Eller som Mats själv skriver: "Inte nödvändigtvis snabblagat, men roligt och genomtänkt".

Jonas AD: Den utan konkurrens roligaste blogg (och hans gamla är lika bra eller ännu bättre) jag någonsin kommit i kontakt med. Unik och finurlig. Människan har helt enkelt ett sätt att förmedla det han har inuti sitt huvud på ett sätt som försätter alla kroppsfunktioner ur tillfällig balans. Med andra ord en farlig blogg. Farligt rolig. Enda minuset är att han bloggar för sällan.

Linnea Wikblad: Som jag förstår det vän med ovan nämnda bloggare. Alldeles nyupptäckt för mig tack vare ett hett tips från Trettioplus (bonuslänkning). Fantastiskt rolig blogg. Underfundig och kul på ett sätt som gör att man vill läsa mer. Håller som bäst på att plöja igenom den baklänges.

Prankmonkey: Behöver nog ingen närmre presentation. Med lika delar intelligens, cynism och lyhördhet för sin omgivning och samhället i stort, briljerar han med en sylvass retorik och oftast stor humor. Jag är både rädd för och ser upp till den här rackar'n till bloggare.

Stuff white people like: Gammal goding. De flesta har läst den men den tillhör mina favoriter. En av de mest humoristiskt träffsäkra analyserna någonsin av vit medelklass, främst i det där amerikat, men lika applicerbart på vit medelklass i Sverige och övriga världen (vi är en hyfsat homogen grupp). Bloggar sällan men det är väl värt väntan.

Som sagt jag skulle kunna länka till många fler. Både nya och gamlafavoriter, men istället för att lista dem här och nu så ska jag bli bättre på att länka till dem när tillfälle ges.


Sju "intressanta" saker om mig själv:

1. Jag blev av med svendomen på en bänk i centrala Göteborg när jag var sexton år. Kanske det sorgligaste samlag som någonsin genomförts av två människor.

2. Jag är hopplöst omusikalisk. Något jag vägrade inse under hela min uppväxt, vilket ledde till idel dumt investerade sparpengar i rent huvudlösa instrumentinköp. Idiotin peakade när jag vid sjutton års ålder tog alla mina körkortspengar, köpte en Korg M1, och startade världens ledsnaste "technoband" istället. Efter det tar jag inte i ett instrument igen. Bortsett från ett naivt munspelsinköp som 28-åring.

3. Jag har massor av principer men är dålig på att hålla dem.

4. Jag har sett "The Goonies" minst 150 gånger.

5. Jag har en störning som gör att jag inte tål att någon rör vid min navel eller mitt adamsäpple.

6. Jag har haft (inte allt för långt tillbaka i tiden) seriösa planer på att gå med i Greenpeace, bara för att få åka mycket ribbåt.

7. Jag föreslog som dejt nummer två med en tjej, att vi skulle lägga oss på en filt i en park och bläddra i min seriemördarencyklopedi. Vi är nu tillsammans.

Önska

Nu börjar det dra ihop sig mot lite födelsedagstider här hemma. J har redan fyllt så nu är resten av oss höstbarn som ska firas lite. T bryr sig såklart inte ett skit trots att hon fyller sitt allra första. Juniorette håller däremot sin dag så högt en dag går att hålla. Ryssland har ingen direkt hållning i frågan, han är nöjd om ingen jävlas med honom. Själv brukar jag se fram emot att få en pinne till i livets CV, med med ungefär samma entusiasm som de riktiga pensionärerna ser fram emot höftledsreumatism och gikt. Jag tycker helt enkelt inte att det är alls läckert att bli äldre längre. Inte alls. Det avtog vid 20-årsåldern.

Men i år har jag tänkt råda bot på det genom att bara önska mig riktigt skitdyra grejer. Inget under tusen spänn. På min lista har jag bland annat The Wire-boxen, en finfin väska och så de här (som jag hittade hos lisa), "Shooting Glove". Mäktiga lädervantar som talar för sig själva. De har väckt mitt måste-ha-begär hårt. Visst, 1500 för ett par vantar kan tyckas mycket. Men i november fyller jag ju för fan 34 år. Det är jag väl värd.

Välkommen till medelåldern

Igår var det fredag. Självaste inkörsporten till det alla jämt går och väntar på. Helgen.

Det är dagen då alla unga och vilda går ut och super skallen i bitar för att fira helgens heliga ankomst, i sämsta fall med en snabbmatsspya i ensamheten som utgång, i bästa fall med att bättra på sin häradsbetäckarstatistik. Det är också dagen då lite mer omdömesfulla, unga vuxna, går ut och tar en efter-jobbet-öl, eller två, eller tre, med vänner och kollegor för att summera veckan. Eller dagen när alla svennebananer hetsigt länsar butikshyllorna på kolhydrater och skyndar hem till familjens sakrala fredagsmys, för att parkera röven i soffan och knäppa på det underhållningsformat som får dem att känna minst ångest och självförakt.

Men så finns det också de (J och undertecknad) som kommer hem urlakade och trötta, som häller upp varsitt glas halvdåligt spanskt rödvin, och lyssnar på Karlavagnen i P4 . Igår med temat "sex på äldre dar". Mycket spännande och fint. Gamla människor ringde in och öppnade upp sina hjärtan för Ragnar Dahlberg – ALLA seniora människors största idol. Christina Jutterström lär ha stått överst på PRO:s dödslista när hon presenterade SVT:s besparingsprogram som skulle beröva dem Ragnar och hans härligt pensionärslinjeformade Café Norrköping. Dessutom steg marknaden på plastlakan med 17 procent i hela landet över bara en natt.

I programmet fick vi bland annat höra hur en, lite över de nittioårig kvinna, ringde in och berättade om sin 30 år yngre kk och hur hon sedan några år tillbaka frossade i sex. Skärpt, levnadsglad och skönt slynig. Hon skröt malligt om hur hon gick på danser och alla möjliga tillställningar och fixade ragg i parti och minut. En man (70+) som enligt egen utsago, och här kommer ett ordagrant citat, "varit som en bock hela livet", ringde in och berättade en hjärtskärande historia om hur han blivit felmedicinerad och tappat både lust och förmåga. Helt öppenhjärtligt och med gråten i halsen delade han med sig om hur en av biverkningarna även utrustat honom med ett par rejäla kvinnobröst. Men det slutar inte där. Efter att han under sitt liv haft det lättjefulla omdömet att ha rökt upp ungefär en hel cigarettfabrik, hade han även välsignats med kol. Ingen skrattfest precis. Som tur var fick tragiken en vändning. För någon månad sedan hade han slutat med medicinen och redan kunda han känna hur det börjat pirrade där nere. Dessutom hade pattarna krympt något. Win!

Ja, vi kände oss rätt futtiga när programmet var slut. Så vi gick och la oss.

Idag har vi tillbringat dagen på Naturhistoriska Museet och kollat på de siamesiska tvillingarna i en formalinburk (igen) och diverse uppstoppat. Vi har promenerat och fikat bulle. Japp så är helgerna när man gått vidare till medelåldern.

Angelina Jolie räddar världen!

Äntligen kallas det tunga artilleriet in för att lösa det som annars skulle kunna bli en ny världskonflikt, Pastor Terry Jones planerade stora brasa med koraner. Världen har rasat. Hillary Clinton har fördömt "tilltaget" och även Barack Obama verkar ha surnat till. Men allt har hittills varit förgäves. Terry Jones som driver en liten anrik församling (The Dove World Outreach Center) av vita människor vars två största drifter i livet är att fortplanta sig inom familjen och råhata muslimer, ungefär som Sverigedemokraterna, låter sig inte påverkas i negativ riktning. I synnerhet inte om det är några förbaskade utlänningar, maktslynor eller islamvänliga negrer som står för kritiken. Har han bestämt sig för att bränna koraner så ska han fanimej bränna koraner.



Precis när alla trodde att hoppet var ute så träder Angelina Jolie in och sätter ner foten. Kvinnan som gett CIA-porr (och starka sexiga tjejer med vapen) ett ansikte fördömer koranbränningen. Bara sådär. Fördömer den. På plats i självaste Islamabad. Göttigare blir det inte. Så ska en slipsten bannemig dras.

Där fick han så han teg. Terry. Hur fanken ska han göra nu? Tycker han verkligen att det är så viktigt att bränna koraner att han tänker riskera att få Tomb Raiders stora pickadoll upptryckt i prutten?

Världen håller andan.

Lunchfägring i Majorna

Idag var jag och inmundigade en vegetarisk lunchbuffé på Café Hängmattan. Ett hett tips för den som känner sig sugen på att uppleva riktig kommunism. Majorna i all sin prakt. Där flockas exakt de invånare som alla belackare av Majorna brukar raljera nedlåtande om när de flabbar upp sig om batik, manchestertyg, hasch och kollektivboende människor med skabbiga skägg och för stora gitarrer. Som en temapark i mikroformat.

I alla fall. När jag som bäst sitter och skyfflar in böngroddar och hummus ser jag plötsligt en hockeyfrilla som bräcker det mesta jag sett i frisyrväg. Då har jag ändå sett kanske tio tusen olika bilder på hockeyfrillor genom åren. En kille som skulle kunna ha varit Kenny Powers blonda tvillingbror står och beställer lunch. Krullig som ett får på toppen och med illa skötta, för att inte säga osanitära, dreadlocks där bak. Det såg osunt ut på så många sätt att det skulle behövas en forskarstab stor som ebola-gänget för att lyckas reda ut hur det hade gått till. Det här exemplaret var långt ifrån bara en frisyr. Det var ett tillstånd. Ett övergrepp mot mänskligheten.

Alltså, det där med öppet förhållande och hampakondom kanske inte var en så bra idé ändå.

Mikael och kexfabriken

Nu undrar ni kanske varför jag lägger ut en bild på en tallrik träck?

Jag växte upp i en stad med en stor kexfabrik. Alla visste exakt var den låg men ingen hade varit där inne. Det närmsta man kunde komma himmelriket var en liten butik, i anslutning till fabriken, som sålde defekta kakverk i storpack. Bräckboden. Det avund som uppstod på gården när en kompis mamma eller pappa hade handlat bräck går knappt att spegla i text. Tanken, att det skulle vara en butik för människor helt utan karaktär och djupt vansläktad självrespekt, människor som öppnar plånboken för att fynda trasiga kakor som straffats ut som osäljbara i vanliga affärer, med samma impuls som fågelungar öppnar munnen när det vankas mask, existerade inte. Att kakorna låg soretrade sortvis i stora avfallsbingar var knappast till någon nackdel.

Kung bland kakorna var "Baddare" (se bilden), en stabil kexbas med skumtopp som doppats i choklad och stuvats ner i en bevismaterialspåse med blåvitt tryck. De smakade lite ofärskt redan när de kom ur kakmaskinen men det spelade ingen roll. För en mellanstadieelev i Sverige på 80-talet var Baddaren synonym med brinnande åtrå. Dess dragningskraft var mäktigare än både vänskap och kärlek. Mäktigare än Nintendo och till och med mäktigare än en gedigen porrisgömma. Den bär troligen ensam ansvar för majoriteten av de första nattliga utlösningarna, bland männen i min generation, från min hemstad.

Därför landade beskedet med en smärre chock (av eufori), när vi i fjärde klass någon gång skulle ut och praktisera på en riktig arbetsplats, och det visade sig att jag hade blivit placerad på "Kexen" hos en klasskompis mamma. Det var som i Kalle och chokladfabriken. Att min klasskompis mamma var en tämligen dekadent motsvarighet till Willy Wonka bekymrade mig näppeligen i det läget. De närmsta veckorna var det A L L T jag kunde tänka på. Jag skulle få komma in på kexfabriken. Vara med där kakor föds. I självaste kärnan på maktens tunga imperium. Ryktet spreds snabbare än fislukt i en bil och köpte mig duktiga poäng i karisma bland kompisarna. Det gjorde mig till och med tillfälligt mer attraktiv för det motsatta könet. Livet lekte.

Sedan följde det som skiljer en saga från livet. Besvikelsen.

Jag mötte upp klasskompisens mamma i entrén. Birgitta. Hon var en kedjerökande, lagom bitter och sedan några år frånskild kvinna i 40-årsåldern, som inte direkt blivit bortskämd med tur här i livet. Det finns ingen förortskliché som den kvinnan inte infriade. Tydligen hade hon råkat ut för en kronisk ansiktsförlamning i sin ungdom, som gjorde att blicken i vänster öga sedan dess ständigt utstrålade en läskig blandning av död och ondska. Det hade dock inte hindrat henne från att lyckas avla fram tre små glop med en utesäljare som körde runt i en remdriven DAF. Vidare hade hon ådragit sig en arbetsskada som lett till att hon fått steloperera sin högerarm, vars enda funktion sedan dess var att mekansikt föra stora mängder cigg till hennes läppar. Jag minns med fascination hur hon zombielikt brukade släpa sig omkring iklädd en grånad frottémorgonrock med Marlboro-loggan snyggt broderad över ryggen. Hängivet. Alltid med ett rågat askfat i vänster hand och en glödande cigg i den högra och njuta i sig sitt gift. Hej lungcancer.

Biggan, som hennnes arbetskompisar kallade henne, blottade sina blendgula huggtänder i ett försök till leende. Hade jag inte vetat om ansiktsförlamningen hade jag troligen pissat på mig i tron att hon tänkte spöa upp mig. "Hej Mikael, det ska bli kul det här va?", sa hon hest. Jag nickade förläget. Det var en märklig blandning av lika delar extas och illavarslande ruelse som forsade runt i mitt blodsystem.

Stämningen i omklädningsrummet var ungefär lika uppsluppen som i ett ryskt arbetsläger. Jag började undra om det verkligen var kexfabriken jag kommit till eller om det var hit människor kom för att dö. Dag efter dag. Det visade sig vara en blandning av båda. Kexfarbriken var inget av det jag hade föreställt mig. Visst fanns där kex som spottades ur maskiner, men de låg inte i stora högar och folk stod inte och provåt direkt från banden. Ingen badade i baddarsmeten och av all choklad såg jag inte ett spår. Vilken satans bluff. Det enda som på något sätt levde upp till förväntningarna var en av Biggans arbetskamrater. En pytteliten smällfet maskintekniker, som sprang runt bland maskinerna med en iver jag aldrig sedan skådat på en arbetsplats. Om hela stället var en studie i sorg, var han den enda avvikelsen. "Kexens" egen Oompa Loompa.

Sällan har en dag gått så långsamt och när den äntligen var över stod Biggan vid utgången med min tack-för-i-dag-present. En bärkasse fylld med blandade favoriter. Jag tackade, tog artigt i hand och försökte spela glad och tacksam. Utanför obducerade jag påsen och såg snabbt att där fanns Mariekex, Brago, Digestive, och diverse helt ointressanta kakor. Där fanns de tjocka vidriga pepparkakorna som fick det att växa i munnen på mig vid blotta åsynen. Dem kastade jag ner från motorvägsbron på hemvägen. Vad i helvete var det här för skit? Vem ger saltiner till ett barn i present?

I den stora påsen fanns endast en liten ledsen påse Baddare. Vad hände med årsförbrukningen (minst) jag hade hoppats på? Med tunga steg gick jag hemåt. Jag hade en helt ny bild av den mytomspunna kexfabriken och aldrig mer framkallade lukten av nybakade kex samma åtrå hos mig igen. Jag hade blivit vuxen alldeles för fort.

Nu i fredags åkte jag för första gången på kanske tio femton år till Bräckboden. Det var J som ville dit eftersom vi ändå hade vägarna förbi. Medan hon var inne på systemet såg jag i backspegeln hur ett välbekant ansikte kom gående i höjd med kommunhuset. Jag skojar inte, det var Biggan. Vad är oddsen på det egentligen? Som ett helt meningslöst omen. Hon såg inte mycket äldre ut. Inte gladare och hälsosammare heller för den delen. Men hon hade skaffat sig en solbränna, om det nu inte var allt nikotin som piffat till pigmentet. Den gifte sig bra med hennes signum; mansfrisyr och illa sittande täckväst. Jag blev glad. Det var verkligen kul att se henne igen.

När J kom ut åkte vi raka vägen till Bräckboden som såg också den var sig lik. Barackkänslan var den samma. Avfallsbingarna likaså. Samma torftiga display och samma blåvita plastpåsar med Baddare. Vi köpte en påse, trots att mina vuxna ögon såg att innehållet var mer likt torkade exkrementer än kakornas konung. Bara för att.

När vi kom hem avnjöt vi varsin baddare under tystnad och det var då jag kom att minnas...

Världens roligaste blogg

Jag brukar sällan skriva ett inlägg enbart för att länka till en annan blogg. Jag vet inte varför. Det har blivit så. Men ibland händer det.

Jag vill lyfta på hatten för bloggvärldens okrönte geni, Jonas-AD – Den modiga lilla grisen. Han har fått mig att skrika, gråta och kvävas. Av skratt. Många många gånger.

Han är fan bäst!

Jag har gjort bort mig

Jag har gjort något dumt. Väldigt dumt. Visst ångrar jag mig bittert, men det är så dags nu.

En lördag eller söndag i maj ringde en telefonförsäljare från en stor teleoperatör till mig och började nasa sköna paketerbjudanden på tv, bredband och telefoni. Vanligtvis brukar det inte hända så mycket mer än att jag svarar och att vi båda rätt snart enas om att lägga på. Just för att det enligt min åsikt inte finns några leverantörer inom det skrået som är bra, utan bara olika nyanser av skitdåligt. Samt för att jag anser att telefonförsäljning, för samhället i stort, är ungefär lika attraktivt som skörbjugg. Så dock inte den här gången.

Av någon outgrundlig anledning, kanske plötslig sinnesförvirring, tillfällig debilitet, någon form av pervers medömkan eller vad vet jag, lät jag honom hållas. Inte nog med det. Jag nappade. Trots att han till och med inledde hela samtalet med "Tjena mannen, jag har ett erbjudande som du inte kommer kunna tacka nej till". Jag tror att mitt förakt för honom i den sekunden svällde över alla gränser, neutraliserades och övergick i en känsla som närmast kan beskrivas som någon form av faderligt uppfostringsansvar. Han var liksom så jävla fel ute att jag tyckte synd om honom från start.

När han märkte att jag inte reflexmässsigt smällde på luren gick han igång och jibberjabbade mig med sina glättiga säljsnack. Jag bröt bryskt av och bad killen i andra ändan att skippa glidmedlet och snabbt komma till vad han försökte sälja på mig. Jag sa att jag ville ha ett enda vettigt skäl till att inte lägga på. Han lovade guld och gröna skogar. Snabbare uppkoppling med hastighetsgaranti, billigare telefoni, digital-tv och yada yada yada... Min sunda skepsis ifrågasatte precis allt han sa. Erbjudandet visade sig innebära cirka 300 kr mindre i månaden om jag tecknade avtal. Inte kattskit när man står inför en påver föräldraledighetslön. Eftersom han dessutom ringde från samma leverantör som jag redan har, gjorde jag ett synnerligen vårdslöst och naivt överslag. Hur mycket strul kan det rimligtvis bli? Inget lovade killen. Inget. Han var så erbarmligt desperat och fullkomligt säljsvulten, han matade på så hårt om ångerrätten på 14 dagar att jag till slut inte hade hjärta att tacka nej. FAIL!!

Redan när paketet kom hade jag ångrat mig. Jag hade börjat drömma svettiga inredningsmardrömmar där inredningsbögarna Simon & Tomas utropade mitt hem till Sveriges fulaste och bygger om hela skiten till ett vansinnigt cirkustält. Prylstressen visste inget motstycke. En ny router (jag som redan har en så fin Airport Extreme) skulle innebära en ny apparat. IP-telefoni. Ännu en apparat. Och digital-tv. Ytterligare en box, med tillhörande fjärrkontroll dessutom. Mitt hem skulle se ut som ett jävla LAN-party när jag var klar.

Så jag skickade tillbaka paketet utan att packa upp det. Ringde upp och sa upp avtalet med hänvisning till min ångerrätt. Inga problem. Bara några klick i datamaskinen och saken var biff. Ur världen.

Sedan började det...

Vår vanliga telefon kopplades ur. De hade missuppfattat och trodde att vi sa upp ALLT. Vi bad dem koppla in igen omgående. Visst kunde de göra det, men vi skulle tyvärr inte kunna få vårt gamla telefonnummer. Det hade gått ut i systemet och skulle kanske gå men tidigast om ett par veckor. Fine. Sedan kom första räkningen. Ny abonnemangsavgift plus närmare tusen spänn i inkopplingsavgift. Ny telefonkö och sedan ännu en lång redogörelse för hela händeseförloppet. Vi la på och nu skulle allt vara utrett. Några dagar senare kom första räkningen på paketet jag skickat tillbaka och redan hunnit ångra bittert att jag tackat ja till från början. 1600 spänn. När jag satt i telefonkön funderade jag på om de inte borde införa någon form av vip-fil för oss stamkunder. Vi som har osunt mycket kontakt med vår telefonoperatör. Samma visa en gång till. Efter ytterligare ett varv skulle jag ändå slippa behöva ringa upp igen. Det höll i två veckor.

Sedan kom en påminnelse med ett litet pikant hot om inkasso, på en helt ny summa (859 kr), och sista inbetalningsdag bara ett par dagar senare. Märkligt. Någon sådan faktura hade jag inte sett röken av. Jag kände att mitt tålamod med dem var ungefär lika slut som Göran Lindbergs poliskarriär. Jag frågade vad det gällde och fick svaret att det var en bredbandsräkning. Med en jävligt syrlig ton förklarade jag då att jag brukar uppskatta att få en vanlig faktura innan jag får en påminnelse. Fakturamänniskan lovade att skicka en kopia på originalfakturan som troligtvis aldrig hade skickats. Veckan därpå kom den. Lustigt nog gällde det mitt nya bredband, det jag ångrat, tackat nej till och aldrig kopplat in. Det började brinna i huvudet på mig. När jag blev satt i kön var jag tvungen att bita mig själv i knytnäven för att inte implodera i ett raserifyrverkeri. Sakligt förklarade jag för dem att jag nu totalt spenderat bortåt en arbetsdag i ren tid, bara för att jag var något så in i helvetet naiv att jag för en sekund hade trott att något överhuvudtaget skulle kunna gå smidigt i deras myllrande byråkratistack. Jag sa att jag var så trött på att dra hela historien för dem att jag skulle drabbas av ett mentalt framfall om de strular till det en endaste lite gång till.

Så nu sitter jag hemma och håller andan varje dag när jag hör brevbärarens steg i trappan.

Behöver jag förresten säga hur mycket jag längtar tills nästa telefonförsäljare ringer. Det kommer bli episkt.

Högläsarna

Igår var det författarkväll på Musikens hus. Ibland är det bra, andra gånger mindre lyckat, men igår var det skitbra. Jag tror att jag har sagt det förr, högläsning är en sjukt underskattad kulturform, icke att förväxla med estradpoesi eller någon annan form av kissnödiga litterära scenframträdanden.

Det var kul att se och höra Karl-Ove Knausgård. Över förväntan. J har tjatat om första delen av "Min kamp", Knausgårds självbiografiska romansvit om sex delar, i sådan utsträckning att jag trott mig känna av begynnande blomkålsöron. Men han levde upp till det. Jag har sagt till J att jag tänker hämta ut hennes exemplar medan hon är i skolan, gömma undan den och hårdläsa på dagarna till jag läst ut den och *ta-daa*, drämma boken i bordet och bara, "vad bra den var hörru". Men hon fick något vilt i blicken så jag åter nog bli. För husfridens skull.

Sedan var det Liv Strömquists tur. Fan vad hon är bra. Och vass. Och rolig. Och kool. Jag skrattade så att det kom tårar när hon läste sitt försvarstal för kulturtanter. Min vän A knep ett ex av hennes nya seriealbum "Prins Charles känsla", och fick den signerad med en illustration av sig själv. Jag kände ett starkt avund, kikade lite i smyg på Liv och tänkte att det hade varit bra häftigt att vara kompis med henne. Ungefär som när jag som liten drömde om hur fräckt det skulle ha varit om jag var Joey Tempests lillebror.

Wahnsinn

Nu ska jag och T strax möta upp H och I. Vi ska åka ända ut till Saltholmen och promenera tillbaka. Bara för att vi kan, för att vi kan slå sönder dagar hur vi vill. Och för att vi är hemma med våra barn och lite dumma i huvudet. Det är sånt man gör. När man är pappaledig.