Joaquin Phoenix är fortfarande här

Jag har tidigare sagt att jag har en slags fäbless för eldsjälar (excentriker, dårar, kufar och lysande genier). Människor som går in för sin grej i så stor utsträckning att grejen helt tar över och styr deras liv. Det kan vara vad som helst. Det kan vara vinylsamlare, konstnärer, människor med ett abnormt intresse för sköldpaddor eller vad för skit som helst. Personer som ger upp sina liv totalt för att gå upp i sina projekt. Egentligen är det nog någon slags hatkärlek jag känner. Jag fylls av obehag och fascination på samma gång.

Förra veckan blev det som många spekulerat i men ingen säkert kunna säga officiellt. Joaquin Phoenix har inte alls fimpat hela sin skådespelarkarriär, det var var en del av rollen i Casey Afflecks "dokumentärfilm" – I'm still here. Jag blev både besviken och lättad, trött och ivrig, less och lyrisk; på samma gång när jag läste det. Mycket komplext. Men det ligger väl i eldsjälens natur att sprida de där dubbla känslorna kring sin egen existens.

Och visst är Joaquin Phoenix en eldsjäl i dess rätta bemärkelse. Även om allt bara var fejk, så var det fejk med ett högt syfte. Att som en av världens mest efterfrågade skådespelare, på toppen av sin karriär, plötsligt dra sig tillbaka och ge upp nästan två år av sin karriär. Låta omvärlden leva i ovisshet, om huruvida man har ordning på loftet eller inte, som en del av projektet. Det är att gå in för sin grej om något.

Jag ser mycket fram emot att se filmen...



...och nästan ännu mer hans comeback hos David Letterman, som lär ha varit fullkomligt rasande efter hans förra gästspel...