Uppdatering av Sveriges äckligaste ord

I ett inlägg 2005 korade jag analläckage som det äckligaste ordet vårt språk har att erbjuda. Sedan dess har jag inte funderat så mycket mer över den saken. Tycker nog att det står sig ganska bra fortfarande.

På senare tid har det dok dykt upp ett nytt ord som får det att vända sig i magen på mig, varje gång jag hör eller ser det. Och läser man vad det innebär så blir det inte bättre. Köttklister. Känn på det. Ganska svårtoppat.

Vaffan. Vävnad och smet i ett och samma ord. Köttklister.

Medborgarpass på Hisingen

Jag har sett mycket dumt i mina dagar (har alltid velat säga så) men Hisingspasset alltså. Några snillen har för BK Häckens räkning kommit på och tagit fram ett så kallat medborgarpass för Hisingsbor. Vilken måste-ha-grej va. Tanken med medborgarpasset är tydligen att det ska stärka lokalpatriotismen på Hisingen (och fungera som en pipeline för sexiga reklamerbjudanden såklart). Det kan vara det dummaste jag hört på... Nä, det ÄR det dummaste jag har hört. Punkt.

"Passet är kostnadsfritt för den som är mantalsskriven i någon av Hisingens församlingar, men även fastlandsbor kan ansöka om hedersmedborgarskap och på så sätt få ett pass utfärdat."

För att vara en sådan där skön idé, med inspiration hämtad från grejer som brukar komma med Kalle Anka-tidningen, känns det synnerligen cyniskt. Som om det inte är stigmatiserande nog att tvingas bo på den där ö-jäveln. Nu förväntas stackarna frivilligt skaffa sig ett pass också. För att riktigt få det ingnidet.

Personligen tycker jag det låter råattraktivt att ansöka om att få bli hedersmedborgare på Hisingen. Den stadsdel i Göteborg som mest påminner om en dålig dag i Srebrenica och har en högre koncentration av våld, fulknark och social misär, än vårens totala pollenhalt. Jag kan fan knappt bärga mig att få lägga vantarna på ett sådant. En riktig en-gång-i-livet-chans.

Frågan är bara vad som krävs för att bli beviljad? Säkert ett inträdesprov av något slag. Typ sticka ner någon med en rostig syl, eller annat fängelseinspirerat.

Busfångare

En nära förnedringsdödenupplevelse

Man brukar ju säga att livet passerar revy när man är nära att dö i en olycka. Nu har jag upplevt det. Inte att dö i en olycka, utan revygrejen. Och det är för jävligt.

Det hela började med en trevlig ölfika efter lunch igår. När jag efter en stund skulle gå på toa för att bajsa så var det upptaget på den första så jag gick tog nästa istället, där en kille med yrvaken frisyr, skabbskägg och gröna kollektivboendebyxor i manchestertyg precis kom ut.

När jag kom in såg jag genast att något inte stod rätt till. Det var piss på ringen. Inte så lite piss heller. Killen före mig hade verkligen gjort ett grundligt jobb. Han måste verkligen ha ansträngt sig för att pissa ner den så totalt, hela vägen runt om, med sitt vätskebristgula urin.

Alltså, såna grejer borde ligga högst upp på straffskalan. Enda anledningen att man inte kan bli åtalad och dömd till livstid för ett sånt skitbeteende, är att vår feta lagbok tyvärr inte behandlar så grova brott, som folkmord och nedpissning av offentliga faciliteter. Vi svenskar är så naiva. Det-händer-inte-oss-tänket. Men det gör det och det rimliga hade varit tvångsförlamning eller döden.

I alla fall. Min hjärna arbetade för högtryck för att lyckas sortera upp informationen från katastrofområdet. Medan jag stod där och stirrade glosögt på pissdropparna hörde jag hur någon ryckte i handtaget. Någon ville in. Efter mig. Jag greppade handfatet, svalde hårt och kände mörkret komma.

Inte nog med att toaletten var helt obrukbar. Det gick upp för mig att jag inte bara skulle kunna lämna brottsplatsen. Då skulle jag bli den skyldige. Herr pissenisse. Det bultade i mina tinningar. Jag hade just blivit utsatt för den ultimata förnedringen. Förvägrad att uträtta mina behov men förpliktigad att städa upp någon annans.

Det ryckte i handtaget igen. Samma miffo som knappast hade missat ifall jag hade lämnat toaletten ville markera att den ville in. Fel dag. Jag lovar, suget efter att äga en el-pistol har aldrig varit större. Jag kunde riktigt se hur snyggt 10 000 volt skulle förvandla personens iver till ånger. Men jag sansade mig. Det var ju inte personen efter mig som försatt mig i den prekära situationen. Om det nu inte var skäggflummet, som kommit tillbaka för att slutföra vad han påbörjat, med en kabel i handfatet.

Min analys ledde till endast två möjliga utvägar:

1. Tvätta av ringen med vatten och tvål och låtsas som inget.

2. Öppna dörren och försöka förklara läget för näste besökare.

Inget av alternativen kändes särskilt attraktivt. Alternativ två medförde dessutom en överhängande risk för ett så kallat akward moment. Och jag är nog sämst i världen på att hantera just akward moments. Därför slutade det med en kompromiss. Jag rafsade till mig ungefär ett kilo toapapper, höll andan, gjorde svepet och torrtorkade upp pisket. Sedan slängde jag pappret i tona och försökte glömma alltsammans. Det gick bra. Ända tills jag förstod att mängden papper hade ställt till det för rören och stammarna och jag fick bevittna hur vattenytan i porslinsholken steg med en rasande fart.

De där kritiska sekunderna vill jag aldrig mer uppleva. Jag kände hur en hjärnblödning vara nära att utlösas. Jag ångrade att jag inte bara tagit den där satans kulan och gått ut från toan som om ingen hade hänt. Det skulle knappast vara värre än att behöva stå där, upp till anklarna i en massablandning av dasspapper och toalettvatten, och försöka sig på en tillräckligt skamsanerande bortförklaring.

Men så hände något. Ett mirakel. Precis när ytspänningen var på bristningsgränsen och allt skulle till att gå åt helvete så stannade det av och vände. Jag som aldrig har tur hade just blivit skonad. på tre sekunder var toan som ny. Jag har svårt att beskriva den tacksamheten. I samma sekund jag förstod att jag var räddad så hade vreden inom mig pulvriserats. Jag skulle nästan kunnat bjuda självaste gärningsmannen på en öl.

Jag kan tänka mig att det är ungefär så det känns när man nästan dött. Den tacksamheten över att leva.

Återkomsten

I måndags fick jag ett upphetsat mail med subjectraden "HE'S BACK", följt av inte mindre än nio utropstecken i min inkorg. Det var min pappalediga arbetskamrat R som ville meddela att Jimmy Nordin gör comeback. R har en mycket osund förkärlek för Jimmy Nordin och sa tillfälligt upp bekantskapen med mig efter att jag "dissat" Jimmy lite fult här på bloggen.



R tvingade mig även för inte så länge sedan, att lyssna på en SR-dokumentär om Jimmy-kulpops uppgång och fall. Den berörde mig. På riktigt. Det var hjärtskärande att höra Jimmy berätta med sin spröda stämma, hur han blivit utesluten ur friidrottslandslaget, efter sin lilla spritbackanal på EM för snart fyra år sedan. Han berättade om den tunga tiden efteråt och att han grävt ner en betongbalkong (fråga mig inte varför) på en fotbollsplan i sin hemstad, där han börjat öva dagligen med ett mål i sikte. Att ta sig till OS 2012. Att komma tillbaka och "visa dom". Vilket fantastiskt underdog-upplägg. PAX för att sälja filmrättigheterna till Hallmark, tänkte jag. Och samtidigt var jag tämligen säker på att den där comebacken skulle stanna exakt vid kulnedslaget. Ända tills idag.

Jag måste erkänna att hur jag än kämpar med att gilla Jimmy så är det något hos honom som slår an en väldigt olustig sträng inom mig. Men det är inte det som media hängt upp sig på. Att han gick ut och våldssöp sig själv till medvetslöshet, iklädd sin landslagsdräkt, efter kulfiaskot den där sorgliga dagen 2006. Tvärtom. Den gjorde honom mänsklig i mina ögon. Det fick mig att respektera honom som idrottsman.

Jag har alltid hatat det där idrottspräktiga. De där klanderfria, föredömliga och rekorderliga konfirmanderna som vi tvingas dras med som idrottsförebilder i det här landet. Jag blir spyfärdig bara jag tänker på hur mycket mes det är. Klyftan och hennes stavhoppande råmes Patte. Jag skulle vilja se dem supa till det efter en förlust. Nä, de spelar skitgubbe istället. Det är osunt på så många plan att det borde gå att väcka åtal mot dem. Och Stefan Holm. Hur brukar den killen hantera krossade drömmar egentligen? Gå hem och surläsa en bok, bygga en legotavla i vredesmod, eller smälla ihop en avancerad excel med lite skön höjdhoppsstatistik från historiska mästerskap. Jag ryser. Fattar ingen hur stört det är. Det är precis sån där känslomässig återhållsamhet jag är livrädd för. Svenska friidrottsförbundet är som en drivbänk för psykopati, där den får växa sig starkare än Ernst Kirchsteigers sparrsiodling.

Jag tror att jag började hata idrottare när Patrik Sjöberg la höjdhoppsshortsen till handlingarna. Han var en riktig stjärna och människa på samma gång. Han är för övrigt fortfarande den absolut koolaste idrottshjälten vi har.

Det som väcker ett obehag med personen Jimmy Nordin är det extremt splittrade helhetsintryck han utstrålar. Ok, man blir inte rik på att stöta kula. Det fattar jag med. Det är för att det är en helt meningslös sport. Man måste hitta på nåt annat också. Men jag tror det är den bisarra blandningen av hans ännu mer bisarra "musikkarriär", dildo-shop, hemfabrikation av virkade mössor och försäljning av såväl kosttillskott som den privata skivsamlingen, som gör honom så kuslig. Att dessutom ge sig in i politiken, satsa på ett författarskap och ha ett webbproduktionsbolag vid sidan om stärker inte hans aktier direkt.

Men hey, vem är jag att döma? Innan han har gått från hus till hus hemma på bygden, utrustad med en slaktmask, är han bara en helt vanlig kille. Med den samlade rastlösheten av en hel ADHD-klass.

När jag läser om Jimmys väg tillbaka så är det en fråga som studsar omkring som en flipperkula i huvudet på mig. Varför gör han sig besväret? Kulstötning liksom. Jag hade fattat golf. Jag hade fattat tennis. Men att bli bäst på att skjuta en kula i järn så långt ut på en gräsmatta man kan. Vad kan det generera i bästa fall? Gratis korv & mos efter tävlingen? Kanske. Dessutom är det en rätt vissen hämnd. Så långt ifrån episk filmhämnd man kan komma skulle jag säga. Men jag antar att det handlar om självkänsla. Och om Jimmy vill stöta kula då tycker jag fanimej att han ska stöta kula också.

Med det sagt så tror jag inte det finns någon som hoppas att han lyckas, med vad det nu är han vill lyckas med, än jag. Möjligtvis R då, som under årens lopp stöttat Jimmy genom att köpa både skivor och merch. R gick så långt att han köpte en virkad mössa i "present" till en annan arbetskamrat. Men efter R kommer fan jag. Jag menar allvar.

Heja Jimmy!

Krämkillen

Det finns alla typer av folk. Jag gillar't. I teorin. I verkligheten blir det däremot ofta väldigt påfrestande. Mer är än sällan (underdrift) tvingas jag dela färdmedel med jobbiga typer. Sjukt jobbiga rent av. Oftast har de mest påfrestande personerna missbrukat bort alla sociala regler eller så är de missanpasade på något annat sätt. Och så lukten. Alltid denna lukt. Jag blir fullkomligt rubbad bara av att tänka på den vilda floran av luktpartiklar som har trängt in via mina näsborrar och skrubbats mot mitt inre – som en jävla flaskborste.

Senast i raden av mina ofrivilliga möten med folk, var en välgroomad kille. Han satt bredbent i mitten av ett av de nya vagnarnas trippelsäten, med sin tjej på vänster sida och mig nedklämd på höger sida. Från Majorna till Vasastan satt han och smörjde in händerna med nån äcklig salva/kräm som luktade modellera. Han missade inte en por. Inte en cell. Han gned med handflatorna, runt runt och finger för finger, gnuggade nagelbanden. Han tog mer salva och upprepade proceduren hela tiden. Man kan lugnt säga att killen smörjde skiten ur sina nävar. Och hela tiden höll han dem framför sig i luften, och de glänsande som en prispokal.

Jag tror inte jag har varit med om något värre hittills. Piss, bajs, svett och kön och gärna allt på en gång. Inga problem. Jag är van. Men fan alltså, den där dandyn som satt och smörjde bredvid mig. Han fick min hjärna att koka. Jag fick lust att bruka våld. Jag önskade att någon annan skulle reagera. Jag såg att tjejen som satt mitt emot honom tittade på honom med frågande blick. Jag ville ställa mig upp, dra nödbromsen och bara idiotvråla rakt ut, att det inte finns något som är så torrt i hela universum.

Det var längesedan jag var nära att bli pushad över gränsen. Jag hetsar inte upp mig lika lätt längre. Inte ens inombords. Jag är för trött antar jag. Men den här jävlen. Det är bland det jävligaste jag varit med om.

Rövrygg

Det här med träning alltså. Jag ska vara helt ärlig. Jag tycker inte det är kul. Jag kan komma på minst tusen saker jag hellre skulle lägga min tid på än att svettas med en massa andra as. Men jag har inget val. När det blir trendigt att vara fet är jag först med att klippa gymkortet. Men nu handlar det om överlevnad. Och att rädda den lilla gnutta värdighet jag fortfarande faktiskt har.

Idag har jag haft en sådan träningsvärka att jag inte har kunnat sträcka ut armen ordentligt. Jag har kvidit och lidit. Hela jävla dagen. Och även om jag hade svårt att glädja mig åt det faktum att träningen alltså hade gett resultat så kändes det bra på nåt sätt. Jag kände mig duktig. Värd. Och så föll det sig återigen så att mina hjärnhalvor höll en våldsam debatt här på kvällskvisten, vilket i vanlig ordning slutade med att mitt dålig-karaktär-centra utmanövrerade mitt vanligt-jävla-bondförnuft-centra. Det hela resulterade i att jag blev ilurad två kanelbullar och en kopp fulkaffe. Bara någon timma före spöktimman. Om inte det är att cementera bukfetma så vet jag inte.

Häromdagen skrev jag att det är det min träning handlar om nu för tiden. Jag när inget hopp om att få en knarkarkropp igen. Jag drömmer inte om att komma i mina slimmade Cheap Monday-jeans igen. Jag behöver inte ens bli fast och fin igen. Det räcker gott om min midja lovar att stanna där den var avsedd att bo. Men livet är inte snällt. Alls. Tidigare har jag ondgjort mig över ölryggens lömska expansion. Löjligt. Hit med en ölrygg nu. För om det bara kunde stanna där så... men det gör det såklart inte.

Jag har börjat drömma mardrömmar ölryggens fula kusin. Rövryggen. Jag har skojat rått om att den skulle krypa upp och bita mig i nacken en vacker dag, om jag inte börjar späka mig på gymmet. Jag har ju inte på riktigt trott att det faktisk skulle kunna hända mig. Inte andra heller för den delen.

Så var jag inne på poorlydressed.com häromdagen, för att flabba lite överlägset och osympatiskt åt människor med seriöst tveksamma utstyrslar. Jag scrollade och fnissade och så PANG. Plötsligt var det en bild som örfilade mina näthinnor med femmans sandpapper. "Jävlar ända in i helvetet", tänkte jag. Sedan sparade jag bilden som motivationsbild till söndagar när pizzasuget är som allra värst. Ett statuerat exempel.


Ändå sitter jag här nu. Med två bullar i magen och påväg att lägga mig. Så jävla onödigt. Så jävla dumt. Och imorgon är det träning igen. Ett långt intervallpass på crosstrainern får det allt bli. Bara för att komma på noll.

Sportlife Exclusive – Mitt eget jävla ekorrhjul.

Splittrade känslor

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag hatar eller gillar den här killen. Så är det med vissa människor. Han har något, men ändå inte. Jag har tittat på klippet minst tjugo gånger. Kan inte sluta. Jag tror att hans föräldrar kände sig stolta när de fick se sin son på tv och allt.

Misstänkt spårvagnsfiffel

Idag tog jag elvan till jobbet. Linje elva består av 97% gamla vagnar. Inte gamla som i mellangamla utan som i rågamla. Den här jävla staden har köpt in tre generationer vagnar under min livstid men de envisas fortfarande att köra högintensivt med vagnar som byggdes samma år som Amerikat upptäcktes. Lustigt nog trafikerar de Långedrag allra hårdast.

Idag var det nåt fel på bromsarna. Surprise. De låste sig hela tiden vilket medförde att det ryckte utav bara fan. Jag kände hur en whiplashskada låg och lurade i faggorna hela tiden. Men det stannade vid kraftig irritation. Den här gången.

Jag funderade lite över det konstiga i att det området i stan med mest 20-miljonersvillor per capita är de som dras med majoriteten av de vagnar som får nazi-tågen att verka lite komfy. Sedan kom jag på att det självklart är så att de gillar det gamla och rustika med veteranvagnarna. Som-förr-känslan. Särskilt eftersom de aldrig själva åker utan bara behöver se dem passera när de sitter och grillar nåt dyrt på sin 200 kvadratmetersterass, eller från vindrutan i sin Bentley. Jag antar att de fungerar som en slags kolonial runkfantasi. Men vad vet jag.

En sak vet jag i alla fall och det är att de där vagnhelvetena håller på att rasa samman. Vilken dag som helst kommer det ske en olycka där en sådan gammelvagn spårar ur i nån nedförsbacke och köttar in i en folksamling, stannar upp och faller isär och har ihjäl några till. Bara för att nån liten mutkolv till tjänsemannamög sitter snikbeställer två vagnar per gång, för syns skull, och stoppar in resten av degen på sitt riviera-konto.

För visst är det märkligt att det hela tiden köps in en massa nya vagnar, men att man aldrig ser dem. Man kan undra varför Västtrafik envisas med att utsätta oss som redan är så långt ner i näringskedjan att vi måste färdas i andra människors kroppslukt varje dag. Bara för att man inte har hundra tusen i månadslön och har lust att lägga hälften på parkering.

En rutten stad

Det finns många svin i den här stan. Ingen nyhet direkt men det blev lite extra tydligt efter veckans avsnitt av Uppdrag Granskning, där demokratins lieman Janne Josefsson, skördade lite av det kommunalanställda ruttna dödköttet som sitter och nöter stolar runt om på stadens bolag, förvaltningar och nämder med mera.

Det var en ren njutning att se de välgödda asen ställas upp mot väggen och det var en ynnest att se skräcken i deras ögon. Jag ville se dem straffas. Jag brukar tycka att slaktindustrin är jävligt obehaglig, men de här grisarna ville jag verkligen se slaktas. Och vem passar bättre för det uppdraget är Janne Josefsson och hans dödspatrull från SVT? Ingen skulle jag säga. Alltså när man öppnar dörren och Janne J står där. Då är man rökt. Det vet alla. Varför ens försöka slingra sig då kan man undra? Själv hade jag bara tokerkänt och tackat för kaffet. Rakt av. Man kommer ju ändå inte undan. Janne är döden som kommit för att casha in. Inte riktigt lönt att försöka sig på några billiga tricks. Men jag tackar de stackars satar, som ändå gör ett försök, för underhållningen. Bättre tv blir det nästan inte.

Tyvärr så slutar Uppdrag granskning efter en timma och vanligtvis brukar det med några få undantagsfall bara bli någon liten notis i tidningen dagen därpå. Sedan fortsätter svinen att svina i fullan sky och jävelskapet faller i glömska. Och kanske är det inte så konstigt. Hur ska man som privatperson egentligen tackla traffickinghärvor och systematiskt svartjobbande inom privata bolag. Det är ju sånt vi har politiker och myndigheter till. De handlingskraftiga farbröderna och tanterna som ska se vad de kan göra åt saken och efter en månadslång bullfika får sin lön (läs: bidrag) utbetald av skattemedel.

Men nu verkar det ha tagit skruv. Den här gången blev det kanske lite för personligt. Det blev liksom extra tydligt hur repsektlöst våra skattepengar hanteras. Som att kommunbudgeten är uppdelad i olika högar av Monopol-pengar.

I det här programmet kretsade allt kring girigbuken Stefan Allbäck. En riktig hal jävel med hårt belastat moralkonto. Korruption är illa var den än frodas, men när det handlar om skattepengar som skyfflas ner i ett byggäckels smutsiga fickor så är det riktigt jävla äckligt. Jag kände hur ilskan piskade mina hjärnceller. Personligen föredrar jag väpnade rånare framför manschett-brottslingar som fular till sig skattemiljoner. Det känns spontant mer värdigt att att bli muggad av någon som viftar med ett skjutjärn, än någon som viftar med avsmakningsmenyer och bjudsemester i Saint-Tropez. Bra mycket värdigare till och med.

Jag undrade en stund om hur Stefan Allbäck kände sig när den här mediala bajskorven flöt upp till ytan. Kanske blir det inte så mycket mer byggt för hans del. Jag hoppades att detta skulle förstöra hans liv. Men sedan kom jag på att det nog knappast går nöd på killen där han sitter nere vid medelhavet och dricker Mojitos till stormen har bedarrat. Med tanke på att alla miljoner han plockat hem på jobb som aldrig blivit gjorda så lär han nog klara sig rätt bra med lite dåligt rykte.

Men hur dålig smak i munnen jag än får i munnen av namnet Allbäck, så är det ändå de där lättköpta kommunanställda halvfigurerna som är de största grisarna. Det är illa nog att de låtit sig massmutas så att alla byggprojekt skickas åt samma håll. Men när en person vars uppgift är att se till att det finns fritidsgårdar och fotbollsplaner för stadens alla kids, helt medvetet låter fakturor saltas tiofalt och passera utan att ens få slutleverans så att budgeten töms, för att han själv ska få sig ett litet garage, en skön veranda eller något annat litet privat projekt utfört. Utan att behöva betala. Då har skiten stigit dem över öronen.

Jag kan riktigt känna hur förbannad jag hade varit om jag var hyresgäst hos Familjebostäder. Undermåliga renoveringsarbeten till ockerprislapp. Det är trist när hyran höjs och får man veta att det är för att det gått en pipeline från kommunen in på en byggherres feta bankkonto. Då hade jag sett rött. Tydligen hade Familjebostäder satt upp en lapp hos de berörda hyresgästerna dagen efter programmet. Om att projektledaren för renoveringsfiaskot hade fått "andra uppgifter". En rätt klen tröst skulle jag känna.

Jag brukar inte vara mycket för demonstrationer och den typen av protest. Men den här gången hoppas jag att de får känna att det blåser uppe på Familjebostäder. Och alla andra kommunala bostadsbolag. Anneli Hultén har tydligen utlovat en upprensning men snackepåsar finns det ju gott om i kommunen.

Jag hoppas verkligen att det händer nåt nu. Det måste det nästan. Det bästa vore en masslakt. Att göra rent hus och sparka varenda jävel och nyanställa på alla positioner. En total arbetskraftsväxling så att säga.

Problemlösning

Jag har hittat en lösning på problemet nu. Det här med att jag är så fruktansvärt efter när det kommer till fräna YouTube-klipp.

Jag har pratat med min kollega P och sagt att jag skulle vilja att han verifierar allt material jag tänker tipsa om. Hur gammalt det är, hur mycket social kredd jag kan uppnå eller hur stor den eventuella skadan kan bli om jag lägger ut något som jag vet att många sett före mig. Vi får se om han tar uppdraget. Han är perfekt för jobbet. Om P inte har sett det så finns det praktiskt taget inte. Typ.

Med risk för att få sparken...

Jag har just blivit häcklad av mina fräna early-adopter-kollegor, för att jag är en så kallad "slow starter" när det kommer till vad som "händer" på nätet. En nästan dödlig sjukdom när man jobbar som reklamarsvin. Det gäller att vara först med det senaste annars är man mongo. Att tipsa om något kul man hittat på nätet, bara en dag för sent kan leda till att man blir retad i intern-mailen... eller något ännu värre.

Men jag har bestämt mig för att göra en grej av det. Om jag ändå ska vara sist på bollen, kan jag lika gärna vara jävligt sist på bollen. Så var det löst.

Därför tänkte jag berätta att jag idag för första gången kom i kontakt med fenomenet "literal video version". Och som jag flabbade. Det är fullkomligt jävla briljant. Jag får inte nog. Jag frossar i det.

Men ändå... hur i helvete har jag lyckats missa dem?

Orimligt förhudskapital

Idag var det en kille på gymmet som gick runt och spände sig. Hans kropp såg ut som Brad Pitts i Fight Club. En sån jävel som man helst vill slippa se när man själv är där i hoppp om att åtminstone lyckas bli lite fittare än Grodan Boll.

Senare i duschen såg jag honom igen. Han ställde sig mittemot och hans magrutor var verkligen ett jävla hån mot alla oss som kämpar med med våra "fluffiga" kontorskroppar. Men så såg jag kuken. Hahahaha... Ok, killen kan äta en pizza eller fem med gott samvete. Men han sitter också inne på ett sjukt stort förhudskonto. Jag skojar inte. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande. Alltså det är inget fel med förhud. Tvärtom. Men killen skulle för fan kunna förse en fabrik, som gör iPhone-fodral i skinn, med material i ett helt år. Typ.

Jag vet inte med det var glädjande på nåt sjukt sätt. Skadeglädjande. Jag kände liksom att jag hatade honom lite mindre efter det.

Ego-boost

Jag tränar som bekant på gym. Men jag har gett upp den där drömmen om sexpack och slim fit. Jag ser träningen som en slags bromsmedicin. Den hjälper mig att hålla min kropps ekvator i shack, så att röven och midjan inte får krypa uppåt och dockar med armhålorna, som på riktigt gamla gubbar. Åtminstone inte i en så rasande takt.

Men idag när jag hade cyklat klart och det var dags att lämna över hojen till en annan snubbe, så började vi småprata lite. Han frågade vad jag hade kört och jag berättade. Jag nämde även att den ena cykeln är lite trögare än den andra. Eller ganska mycket trögare. Ett hett insidertips så att säga.

På väg bort hörde jag hur snubbens kompis frågade ifall de skulle köra samma program. Och här kommer det. Då svarade han: "Näe, han verkar väldigt vältränad". Moi. Inte bara vältränad, vilket bara det är en sådan överdrift att jag hör mina inre organ gapflabba åt mig), utan VÄLDIGT vältränad. Fy fan vad mallig jag blev. Gick runt och sprätte och kände mig som självaste Mister Fitness.

En helt vanlig dag i Västerås

Åhh, som det kliar i mig när jag ser det här. Oblandat obehag.

Svärdslagsmålet i Västerås

Det är inte ofta jag förvånas över människors idioti. Faktiskt inte. Av den enkla förklaringen att jag bor i samma stad som "Hisingen". Men ibland händer det. I helgen greps fem personer i nåt litet hål utanför Västerås, efter ett bråk med svärd och knivar. Vänta, jag tar det en gång till, i slowmotion: S...V...Ä...R...D. Hur är man stöpt i huvudet om man väljer att beväpna sig med ett svärd om man nu tvunget tänker ha ihjäl någon? Vem har ett svärd hemma? Det kan bara vara lajvare och svårt inavelsskadade människor (vilket förövrigt verkar vara en rätt sammanfallande faktor) som tror att det är socialt gångbart att ränna runt med ett tvåhandssvärd som nån jävla Conan Barbaren. Men jag har nyheter. DET ÄR DET INTE. Det är inte ens våldet jag upprörs av. Hade det stått att de greps efter ett bråk med basebollträn, pistoler elller vad som helst hade jag troligen inte ens höjt på ögonbrynen (som sagt, jag bor nära Hisingen). Motorsåg och lie hade varit mer acceptabelt. Men svärd. Det är fan allt annat än okej. Det utlöser dum-i-huvudet-alarmet med full styrka.

Jag kan riktigt föreställa mig hur ett gäng underutvecklade Västeråsare drar runt med tandröta och EU-moped i sin egen lilla fantasy-värld. Svärden är dragna och deras bombarjackor (som de låtsas är gjorda av mithril) pryds av fornnordiska emblem i tenn eller nåt annat modernt material, tillsammans med pins från Sverigedomkraterna.

Jag skulle rekommenndera stora psykundersökningen. Och en redig örfil.

Island Island Island

Det är inte mycket bevänt med den lilla ön i dessa dagar. Ekonomin är helt åt helvete. Det är kargt och jävligt. Allt de har är sina lavar, utvecklingsstörda hästar och en massa vulkanhelveten. Och så de där gejsrarna de är så jävla malliga för såklart. Verkligen jätteball att kunna bada i nåt svavelhål utomhus mitt i vintern. Hur i helvete kan jag ens ha lekt med tanken att det vore kul att se? Ett postapokalyptiskt Mad Max-landskap där språket inte har utvecklats ett skit sedan vikingatiden.

Och nu denna vulkanaska som väller ur Eyjafjallajökull (vad är det för omständligt jävla namn på en vulkan förresten?) och fuckar upp grejer för resten av världen. Jag undrar verkligen vad islänningarna har gjort för ont för att få samma behandling som Sodom och Gomorra, där gud straffade invånarna utan pjåsk bara för att de gillade att böga lite. Kan det vara deras perverterade tillagning av sin "delikatesss", där man pissar på hajkött och gräver ner det i marken tills det fått upp en duktig rötma och det är dags att avnjuta? Eller kan det vara för att deras största export (Björk) inte släppt nåt nytt och kreddigt på några år nu?

Nä, Island alltså. Vilket rövställe.

En bild säger mer än tusen ord...

Men den här håller käft!

Otur upphöjt till tio

Bussen har gått sönder. Nej, det är inget skämt. "Fast i Nyköping" låter tråkigt som det är, men att uppleva det... Det "kanske" kommer en buss sa chauffören. Och att det kan bli en lokalbuss. Har jag tur slipper jag stå. Fatta den. Livet knullar mig verligen nu. Jag är så förbannad att jag skrattar. Ett skratt med illa dolt vansinne.

Ståndsmässigt

Kom tillbaka till hotellet 03.30. Gick upp vid 07.00 för att åka till en studio och fota ett gäng dagisbarn till en annons. Fotografen höll uppe barnens humör genom att spela "Manboy" på repeat. Det är verkligen en go' bit. Fy fan vad jag våndades, men barnen var glada och det var ju bra.

Nu unnar jag mig en riktig mysresa hem igen. Med grisabussen (ja, jag har kollat alla andra alternativ). Åtta timmar på en buss som luktar kropp är precis vad jag behöver nu. Tack Island.

Och för att riktigt toppa så har jag hamnat framför en riktig böfa-kille som verkar tro att det är snark-vm. Han snarkar verkligen skiten ur mig. Det är så här det ska vara. Livet. Det känns ståndsmässigt.

Att vinna guldägg eller inte vinna guldägg...

Det är frågan!

Idag är det dags för den årliga Guldäggsgalan. I år har jag en nominering för Philips-kampanjen "Manlig sårbarhet". Det är kul. Som fan.

Därför tyckte jag att det var läge att prata ut lite om min egen sårbarhet. Så här mitt i mitt Alfapet-marathon och allt:



Lycka till Mikael!
Tack så väldans.

Prästgeggan

Vilket skönt rövgäng de är i Vatikanen alltså. En radda gubbjävlar som kliar varandra på ryggen in i döden. Precis när en snuskhärva, som får de belgiska pedofilringarna att verka oskyldiga, håller på att rullas upp inom den katolska kyrkan. Då går en av de högst uppsatta kardinalasen ut och presenterar den verkliga syndabocken. Den djävulska homosexualiteten. Det är alltså svaret på frågan varför deras heliga ledare massförgriper sig på småpojkar. Utan den hade det inte funnits någon pedofili. Snacka om att rundsparka hela katolicismen och deras människosyn tillbaka till istiden.

Skönt att kunna göra det så lätt för sig. När en dröse prästvigda pervosvin avslöjats med nävarna nerkörda i korgossars kallingar, som om de grävde runt i en påse lösgodis, då är det inte pedofilin som är problemet. Det är homosexualiteten. Det är den som gör dem så sjuka.

Alfapet-pundare

Helvete vad jobbigt. Jag har 39 matcher igång. Kan inte starta fler nu. Och vill inte heller. Jag har ätit sovit och skitit alfapet den här helgen. Pundat det. Har vunnit några och förlorat två (med bud på fler).

Den största förnedringen är mot 30+ som brukar kommentera här. Han tog hjälp av frugan och gruppspöade mig. Det var smärtsamt. När jag avklarat de som är igång ska jag ta mig an honom och straffa honom.

Största YEAH-faktorn var att jag spöade Snellie i första matchen. Det var godt!

Du är utmanad!

Om du har en iPhone och gillar Alfapet.

Så här går det till:
1. Skaffa appen Words with friends (gratisversionen funkar).
2. Klicka på "Create game" och välj "User name.
3. Fyll i mikebike76 och kör igång.

När du lagt första ordet skickas ett meddelande till mig och jag är med i matchen. Då gör vi upp i Alfapet. Jag utfärdar en varning. Detta är inget för lipsillar. Jag är en dålig förlorare men en jävligt mycket sämre vinnare. Trashtalk är mitt mellannamn.

Det fina är att man kan spela när man får tid och lust. Man måste inte vara aktiv. Spelet pågår hela tiden. Just nu har jag två matcher igång med kollegor. Jag respekterar dem båda men de är så jävla långsamma. Jag behöver vettigt motstånd.

Anders S Nilsson

S står alltså för "svinet". Anders "Svinet" Nilsson. Det visste jag inte.

Häromdagen intervjuade han Lina Thomsgård – grundare av Rättviseförmedlingen. Ett nätverk som syftar till att motverka snedfördelning baserat på kön, etnicitet etc på arbetsmarknaden. Och jävlar vad äcklad jag blev av att höra hans nedsättande ton mot henne. Det riktigt kryper i kroppen på mig. Lyssna själva här. Jag får lust att ge honom ett rejält gruppstryk.

Jag visste sedan tidigare att han är en råtråkig programledare för det sjukt utnötta gubbhumorformatet "Parlamentet" – programmet dit komiker kommer för att dö. Att han är ett riktigt svin var däremot nytt. För mig. Men det är han uppenbarligen. En sån där liten skräpgris som egentligen inte duger någonting till. Men som man inte blir av med utan en restriktiv nödslakt. Han har samma äckliga skimmer som Robert Gustafsson. Som slemmigt gobbaronk. Det borde fanimej vara strängt olagligt för såna jävla as att jobba inom någon form av media. Det är ungefär lika lämpligt att sätta Anders S Nilsson i tv-rutan, som det är att ge en katolsk präst med bultande stånd ett vick som lågstadielärare.

Nä, såna som Anders S Nilsson är inte bra för samhället. De är svin ända in i märgen och såna går liksom inte att ändra på.

Dubbla signaler

När jag åkte till jobbet idag hade jag ynnesten att få dela turen med ännu en räv jag aldrig sett innan. Det är märkligt egentligen, men det är inte ofta jag ser samma bänkfyllo två gånger. Några återkommande är det såklart men det poppar ständigt upp nya förmågor.

Idag var det en riktigt rivig gubbe på vagnen. Slim fit. Med vit tv-predikant-frilla, jeansjacka, blanka träningsbyxor och Gore-Tex-dojjor. En ganska splittrad look. Han var full som en kastrull och luktade soprum. Han stod och spanade lite och började sedan röra sig i min riktning. Inga konstigheter. Det brukar de göra.

Sedan hände något ovanligt. Han hittade en Marimekko-plånbok på golvet, men istället för att tokmuddra den så började han ropa ut på vagnen för att se om den tillhörde någon. När ingen gav sig till känna gick han fram till chauffören och knackar på. "Ursäkta mig men någon verkar ha tappat den här". Och så gick han och satte sig igen. Jag bara gapade och greps av ett sting dåligt samvete för att jag fördomsfullt räknade med att han skulle vara en jobbig jävel.

Men när vi hade åkt ett par hållplatser så reste han sig plötsligt upp för att hämta en Metro och på väg tillbaka passade han på att push-kicka stämpelautomaten samt örfila tidtabellstället så att tidtabellerna yrde. Ordning återställd. Men samtidigt väldigt förvirrande.

Hej då Klovn, gamle vän

Nu har vi sett klart alla sex säsonger av Klovn. Det känns vemodigt. Som att säga upp bekantskapen med en gammal vän. Fan. Jag vet att jag har sagt det innan men se nu till att inte missa det här guldkornet. Det är så jävla bra.

Jag kommer inte ihåg vem det var som tipsade mig här på bloggen men om du läser det här så är jag och J dig evigt tacksam.

Komikerparet Frank Hvam och Casper Christensen tänjer på alla gränser och utforskar minst sagt hur långt man kan gå under parollen humor. Fan. Det är så jävla skönt med lite sann dansk idioti som kontrast till den svenska mellanmjölkshumorn. Hur ofta hör man inte svenska komiker prata om att man måste våga skämta om allt och sedan försöka bevisa det genom att dra ett skönt kurdskämt eller säga något oväntat vulgoskämt? Och de få gånger de faktiskt tänjer lite på gränsen så blir det bara plumpt och osmakligt. Finesslöst.

Jag tänker inte ens lista vilka ämnen/situationer som avhandlas i Klovn. Det skulle låta alldeles för sjukt. Men de löser det. På nåt jävla sätt lyckas de så fort de får en filmkamera i sina händer. Det är som magi. Film och tv visste vi redan, men humor var nytt för mig. Mycket kudos till danskarna.

Impotensens posterboy

Tidigare idag såg jag den här annonsen för potenslinjen.se. Fyndigt.

Jag undrar hur mycket John Locke-kopian fick för att ge den slappa kuken ett ansikte. Troligen inte så jättemycket. Och det ska han ha kredd för tycker jag.

Mr. Mjuk-kuk

Lurigt påsklur

Igår genomförde jag och J i maskopi ett synnerligen lyckat lur riktat mot Juniorette.

Juniorette har inför Påsk haft två fokus. Ett är fenomenet aprilskämt (varför heter det inte aprillur?) som hon precis fått förklarat för sig vad det innebär. Med stor förtjusning har hon försökt klura ut hur man behärskar konsten till fullo. Det har gått sådär. Fokus nummer två har varit påskharen. Hon vet mycket väl att påskharen kommer på natten till påskafton men det har inte hindrat henne från att kontrollera sin porslinshöna runt fem hundra gånger per dag, både torsdag och fredag. Varje gång med en besviken suck och ett mummel för sig själv om varför den där haren aldrig dyker upp. Så, när det var dags att fylla hennes höna med påskgodis var det upplagt för smash. Jag kom på den briljanta idén att byta ut godsakerna mot något mindre kul och istället gömma godiset på ett annat ställe i hennes rum.

När morgonen kom låg vi och hörde när Juniorette vaknade och hur det första hon gör är att tassa till sin höna. Förväntan låg tjock i hela lägenheten. Porslinsljudet när locket lyftes klingade ut i en lång tystnad, följt av kommentaren tråååååkigt! Jag och J låg och bet oss i knytnävarna för att inte brisera i ett riktigt dårflabb. Juniorette kom inspringande med mord i blicken för att fronta oss med varför det bara låg två rödlök i hennes höna (Juniorette hatar rödlök) och då går det inte längre. Vi lipar nästan av skratt när vi förklarar sanningen. Att vi kom ner när påskharen som bäst stod och fyllde hönan med godis, och att vi då ville passa på att skoja lite med henne. Ett aprilskämt liksom.

Juniorette lyssnade noga och såg på mig med iskyla i blicken. Sedan förklarade hon torrt att aprilskämt bara gäller den första april, en regel som förvisso är helt korrekt, men som hon själv tummat rätt bra på dagen före.

Veckan i korthet

Veckan som gått har varit en hård vecka med såväl mörka stunder som ljusa. En magsjuka som heter duga har stått för det mörka men vi hann tillfriskna i tid för att inte behöva ställa in Tintins namnkalas i fredags. Det var en liten men väldigt fin tillställning. Men jävlar vad trötta vi var igår. Vi var ute i vårsolen från nio till halv fyra. Promenerade, lekte på Plikta och välkomnade våren på Bel Parcs uteservering med varsin kall. Sedan gick vi hem igen. Sedan låg jag däckad i sängen. Kände feber, yrsel, kroppsvärk och annat. Ett jävla helvete.

J verkade inte hysa något större medlidande med mig. Hon tycker bara att jag är sjåpig. Vilket rymmer ett visst mått sanning. Jag berättar gärna upprepade gånger om vart jag har ont, hur det känns och hur jävla jobbigt det är. Det är mitt sätt att läka ut. Men det imponerar som sagt inte på henne. Har man transporterat en hel liten människa genom sin vagina så har en kille som gnäller över värk i sin kropp inte mycket att komma med.

Men nu är jag bättre. Tror jag.

Eva Sternberg

Jag hade egentligen tänkt skriva ett utbroderande och fint litet inlägg om senaste dagarnas snackis. Eva Sternberg. Men jag orkar fan inte. Har huvudvärk och känner mig febrig. Så det får bli en kortis istället.

Det handlar såklart om Eva Sternbergs artikel i Expressen i torsdags, där hon hävdade att pappor är direkt livsfarliga för sina barn under första året. Vi är odugliga till att ta hand om små barn. Hon hänvisar till tidernas begynnelse, vilket är fullständigt rimligt, med tanke på att det var då någonstans hon själv var liten.



Självklart ville jag spontant ge henne aktiv dödshjälp när jag läste hennes artikel och såg henne grina in med sitt satansgrin i pressfotografens kamera. Jävligt aktiv. Offensiv rent av. Men sedan insåg jag hur jävla ball det här lilla russintårtan faktiskt är. En total skrattfest. Som på sin höjd förtjänar att mulas med bajs.

Eva Sternberg sitter i Tv4:s morgonprogram, helt seriös och snackar en massa senilsladder och ser sådär skitnöjd ut. Som man bara gör när hjärnans nedbrytninsgprocess nått såpass långt att man själv inte längre är medveten om att man tappat det. Något som i vanliga fall är djupt tragiskt blir här till fet underhållning. Extra kul är det att hon kallar sig familjerådgivare (här tar jag mig friheten att faktisk formulera gapflabbet: Mohahahahaaa hahahahaa.... haha hahaha hahaha haaaaaa X ca 1000 ggr). Fatta den. Familje. Råd. Givare. Av ordsammansättningen att döma tyder det på att hon verkar ha någon sorts funktion där hon ger familjer "råd". Det är bara det att själva bilden av hur en dinosaurjävel sitter och ger råd till familjer känns rätt psykedeliskt. Vad är det för råd tro (jag skulle betala mycket för att få sparra mot henne under en session)?

Många bloggare har rasat. Men jag känner att en människa som 2010, fortfarande seriöst hävdar att mäns hjärnor främst är utvecklade för att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt, är rätt svår att ta på allvar. Och till hennes försvar måste jag ändå säga. Att med tanke på att karaktären Ayla i "Grottbjörnens folk" är baserad på Eva Sternbergs egen uppväxt, är det väl ändå inte så konstigt att hon är så jävla skadad i pallet.

Nä, jag tycker inte att man ska vara arg på Eva Sternberg bara för att hon är som hon är. Det här är Sverige. Här får man vara hur dum i huvudet som helst. Så give her a break för tusan. Nåt kul ska hon väl ändå kunna få ha så här i livets slutskede.

Danska betalningsrutiner

Jag har vid ett flertal tillfällen råkat ut för en mycket obehaglig företeelse när jag varit i färd med att betala min lunch. Samtliga har varit på restauranger som utrustat sin serveringspersonal med mobila handenheter för visakortsbetalning. Jensens Böfhus för att vara extra specifik.

De tar kortet, knappar in allt och räcker över handenheten för att man ska signera med sin kod. Tror man. Men de har lagt till ett moment. Innan du får knappa in din kod så ombeds du att slå in totalsumman. Alltså. De knappar in summan för lunchen och sedan ber de dig, ansikte mot ansikte, att dricksa duktigt genom att be dig själv skriva in summan. Det är så jävla fult. Att försöka snika till sig extra deg för ett mediokert genomfört lunchjobb. Det kräver en gedigen snålröv eller svinhård attityd för att samvetslöst slå in den exakta summan och därmed nolla dricksen.

Där står den tandställningsbepansrade servitrisen och fräter hål i huden på dig med sin suktande dricksblick. Bevittnar när du missunnar henne några spänn extra. Jag ryser fan av obehag. En sån jävla skitstil. Att ens ha mage att köra ett sånt tiggarsystem, när de utan att skämmas vrider 119 spänn ur din plånbok, för en simpel lunchböff. Det är en bedrift i sig.

Men kanske har jag misstolkat det hela. Kanske är det inte frågan om danskt ocker. De kanske bara ger en möjligheten att betala vad man tycker att det varit värt. Ska testa att slå in en femtilapp jämnt nästa gång.

Helt i min smak

Kollade just på Kobra. Idag handlade det om faran med positivt tänkande. De använde begrepp som den positiva terrorn och författaren Barbara Ehrenreich framhöll den konstruktiva kraften i klagandet.

Behöver jag säga att Barbara Ehrenreich numera är min nya idol?

Lush

Idag har jag funderat på vad det är för människor som arbetar på Lush egentligen. Det är en sån där butik som säljer badbomber, bubbelbad och sån skit. Problemet är att man inte kan gå förbi en butik inom en radie på 50 meter utan att drabbas av ett astmaanfall. Även om man som jag inte ens har astma. Det stinker så jävla starkt att det bränner i flimmerhåren bara man går förbi. När jag var jag inne för att köpa en badbomb till J en gång höll jag på att få permanenta näthinneskador men klarade mig undan med en kraftfull migrän och minnesförlust. Typ.

Idag när jag passerade butiken på Fredsgatan så kisade jag in i butiken för att försöka få ett begrepp om hur personalen ser ut. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen. Någon form av bottar kanske. Men det var helt vanliga tjejer. I alla fall om man bara ska göra en bedömning baserad på det yttre. Jag kunde åtminstone inte se några uppenbara defekter, vilket faktiskt är en aning förvånande. Det är för mig helt obegripligt hur någon kan klara av att jobba i en sådan miljö överhuvudtaget. På riktigt kan jag inte förstå hur det ens med träning är möjligt att vistas mitt i en sådan stank längre än fem minuter. Det måste ju fräta duktigt på alla inre organ.

De stackars Lush-tjejerna lär knappast ha minsta tillstymmelse till luktsinne kvar. De måste gå runt och känna lukten av hårdparfymerade badprodukter twentyfourseven. Till och med spårvagnsalkisarna med den mest eftersatta hygienen luktar nog badbomb i deras näsa. Skrämmande och imponerande på samma gång. Vilken jävla ultraresistens. Som en slags superhjälteförmåga. Jag tänker mig att de inte ens skulle känna av om någon fick för sig att pumpa in Sarin med brandslang i butikslokalen.

Förfallet (signerat sexrehabilitering)

Sist skrev jag om meningslösheten. Idag tänkte jag ta förfallet.

I veckan såg jag "Sex rehab with Dr Drew". På kanal 5 såklart. Jag tycker mig ha hittat ett mönster här. Till fyran zappar man för att få sig en dos meningslöshet, och femman för förfall.

Ja, jag vet att jag kan låta bli att titta, och det kommer jag göra i fortsättningen också. Men det är väl den där självplågaren i mig som vill att jag ska förfäras, äcklas och rasa lite. Så jag bestämde mig för att se ett avsnitt och precis som väntat infann sig den där välbekanta känslan. Förakt. Programmet är av det extremt ruggslitna formatet dokusåpa och går ut på att ett gäng förtappade och överstajlade Hollywood-ynglingar, ska läggas in på rehab för att bli av med sitt fruktansvärda sexmissbruk. Stackars stackars dem.

Det hugger riktigt till i hjärteroten när man får följa den råblonderade surfarkillen James Lovett vars största problem (tror han) i livet är att han knullar ohälsosamt mycket. Herregud. Vilket helvete han måste ha. Han missbrukar sex. Han har gått ner sig totalt i sexträsket. Killen ser helt efterbliven ut. Tom blick som en strokepatient, och fan till och med blonderade läppar. Det är skrämmande att se hur det kan gå om man ligger för mycket. Uppenbarligen kan sex ha en lobotomerande effekt på hjärnan... eller om det kanske kan vara så att killen borde dra ner på haschet en aning. Det kanske trots allt är ett större problem än att han bara måste stoppa sin alfabetsgruvedrule i varenda vagina som kommer hans väg. Så skulle det kunna vara.

Nästan samma sak gäller den gamla Skid Row-trummisen Phil Varone. Tårarna börjar rulla ner för mina kinder när Phil berättar om sitt upprivande livsöde. Hur han har knullat med c:a 4000 groupies. Han känner sig uppgiven. Efter varje spelning så måste han tvångsmässigt få sig en fitt-fix. Två tre tjejer per gig. Stackarn. Klart pöjka ska ha hjälp. Han hårdpundar ju fitta. Om han inte får hjälp snabbt så är det ute med honom. Att han drar i sig ett kilo kokain om dagen och tömmer ett helrör vodka snabbareän en femåring halsar i sig en sockerdricka är ett mindre problem.

Sedan kan jag inte låta bli att lida med programmets svarta får, den avdankade skönhetsdrottningen Kari Ann Peniche. Hon är bösig och käftig, men hey, vem kan klandra henne? Hennes tuffa uppväxt och hennes skönhetsturnerande har gjort att hon har dragit på sin en fruktansvärd cock-craving. Hon äter pick morgon, middag, kväll. Hon måste ha hjälp och det nu flickstackarn. Att hon har en container med attittydproblem hemma på uppfarten och saknar grundskoleutbildning är småpotatis i sammanhanget. En sak i taget.

Det är verkligen en skara uppgivna människor vi får följa. De vill inget hellre än att sluta dansa köttvals så högfrekvent. Det håller ju för tusan på att ta kål på dem. Läget är minst sagt kritiskt. De måste rehabiliteras och det bästa är nog om det sker i national tv. Det är nog enda sättet. Annars kommer de knulla ihjäl sig.

Alltså, jag förstår att man kan missbruka sexuella relationer precis som alkohol. Det som stör mig så långt in i helvetet är att det görs så oskön tv på det. Det skulle vara jävligt äcklig tv även om det hade handlat om alkohol- eller heroinmissbruk. Att slå mynt av ett fruktansvärd sjukdom är över gränsen på så många ställen. Men att av all problem då välja sexmissbruk, och låta en kändisdoktor sitta på "kliniken" och dra paraleller till Hank Moody i Californication, för sina patienter. Det träffar kräkreflexen som en välriktad uppercut. Det är bara jobbigt att se en hög strategiskt castade "snyggon", som troligen står för lika omfattande aids-spridning som hela Afrika, sitta med krokodiltårar på kinderna och skryta om sina samlags-cv:n. Uppenbart jävligt nöjda med uppmärksamheten dessutom. Fy fan.

Meningslösheten

Sitter slentrianzappar medan jag matar Tintin. Stannar till på Förkväll i fyran. Idag har de de mest fantastiska inslag. Vi får lära oss hur man bäddar en säng extra lyxigt, höra Agneta Sjödin och Let's Dance-Tobias berätta om sin fina vänskap (det är nästan parodiskt bara det faktum att en tv-redaktion faktiskt suttit och uppskattat att det nog finns en atom av allmänintresse i det), hur man inreder trendigt och personligt med bokstäver och så har de bjudit in "baristan" Emma Andersson att visa upp lite sköna skills i företeelsen "Latte Art" (i Italien tar det typ 40 år att bli en duktig barista, i Sverige räcker det att jobba en vecka på Espresso House ). Och självklart får vi vara med när glammhaggan Lulu jävla Carter rumsterar om och inreder nån stackares lya med sin signummärkta "tacky shit style"

Så mycket meningslöshet i ett och samma program. Så mycket meningslösa människor. Så mycket skit. Jag blir alldeles jävla levnadsmätt. Vem tittar på sånt här? Det borde vara förbjudet. Jag riktigt känner hur jag ruttnar inifrån medan jag tittar. Mitt människovärde devalveras med ljusets hastighet.

Soundtrack of my life

Jag har tänkt på det här med åldersnojan. Jag tror att jag tar och skiter i den. Från och med nu ska jag välkomna ålderdomen.

Jag har till och med letat fram ett soundtrack till varenda födelsedag framöver. Kanske att jag går så långt att jag börjar spela den varje dag. Börja dagen så. Kanske lägga in hela som väckarklocksmelodi. Superpepp!



Jag fick ett rätt svalt bemötande från J, när jag imorse rusade in och berättade om min fantastiska idé med viss upphetsning i rösten. Trist. Men samtidigt, hon är ju bara 27. Hon kommer fatta om några år. Då kan vi skråla ikapp med kenta.

Så jävla bra.

Hej, jag heter Mikael och jag är 33 år.

Så var det gjort. Till slut fick jag tummen ur och uppdaterade (det som några läsare så intensivt påpekat vid upprepade tillfällen) min ålder. Japp, 33 sura år ska det såklart vara. Jag har sett det som en bi-sak. Något oviktigt. Och i viss mån (läs: främst) ångestladdat. Jag hatar att bli äldre. det känns som livet försvinner lite fortare år för år.

Men så igår medan jag satt och jobbade som bäst, hörde jag plötsligt hur en kollega som precis fyllde 25, kom och gratulerade en annan kollega på sin 26-årsdag. Gott så. Men gratulationerna övergick i en närmast vulgär orgie av självömkan och beklagande över hur ålderns höst nalkades. Jag kände hur de här äckligt unga människornas åldersältande fick min gomspene att svälla tills jag nästan inte kunde hindra min kräkreflex från att självutlösa. Jag kunde inte sitta passiv längre utan protesterade högljutt. Jag förklarade att jag ville ge dem en stor säck med håll käften.

Så jävla respektlöst, att jag höll på att implodera. De har fan inte sett nåt tänkte jag. 26. Det är en jävla drömålder, fatta det era jävla livsnoviser. Juniorer. Det finns inga problem i den åldern. Dödsförakt och "I don't give a fuck" hör till vardagen. Vänta till ni fyller trettio. Då smäller fetman och ledan till som en blixtsnabb jävla örfil. Man hinner inte ens reagera innan man hamnar ur form och plötsligt antar skepnaden av en fet jävla muffin med nån vidrig glasyr på. Plötsligt får allting konsekvenser. Precis allt som är kul och tidigare inte påverkat dig alls gör dig plötsligt fet och miserabel. Ok, du vill dricka en öl. Grattis, du har just bytt upp dig en jeansstorlek. Ok, du vill ta en pizza – varsågod här har du hagelgeväret. Seså, stoppa pipan i munnen eller träna varje dag i en månad så kanske du blir förlåten.

Nej, det är ingen myt. Det är den yttersta sanningen. Det finns fan inget som är mer sant. DET KAN ALLA SOM FYLLT TRETTIO INTYGA. Varenda jävel. Samma dag som man fyller trettio borde man ha en tid bokad för att trimma skiten ur sköldkörteln.

Det har tagit mig lång tid att acceptera att jag lämnat tjugoårsåldern bakom mig. Jag höll i den med näbbar och klor till min sista dag som 29-åring. Ända till igår har jag inte velat tänka på det faktum att min 40-årsdag kommer allt närmare. Men så när de här ynglingarna stod ocg vulgade sig om sin åldersångest kände jag hur något hände. Jag kände att nu får det fanimej vara nog. Nu ska jag börja omfamna medelåldern. Njuta av mina gubbkrämpor och dra nytta av dem. Jag tror fan att jag ska börja kräva min rättmätiga sittplats på vagnen. Jag tänker börja lösa in pensionärsrabatt hos frisören, gå billigare på bio och konserter och börja åtnjuta varenda liten åldersfördel jag kan hitta. Jag ska till och med börja unna mig att gnälla helt utan stil.

Och så ska jag börja beklaga mig mycket mer över dagens ungdomar. De små svinen.

Vill ni skratta?

Fick precis en lite jo-tjoob-film skickad till mig från min kollega RW. Han vet exakt vad som knäcker mig, på det bra sättet, även dåliga dagar.

Det är lågt, det är dåligt produktionsvärde. Egentligen finns det inget att gilla med den här videon. Ändå är det precis just en sådan som jag sparar i mitt bankvalv och plockar fram så fort jag vill skratta lite. Den kommer att funka lika bra som en adrenalininjektion i hjärtat, när jag fått en överdos av motgångar. Det går fan inte att INTE skrikflabba när man ser den – om man är som jag.

Att hitta en låda med guld!

Jag har under några dagar haft en hemlighet som jag inte hade för avsikt att berätta om. Eftersom jag skäms. Det är så att jag har kohandlat med djävulen. Nej, det är faktiskt ingen överdrift den här gången. På riktigt jag har slutit förbund med satan och hans hejdukar. Jag har börjat prenumerera på Tv4 anytime. Men bara för en månad. Och för att jag var tvungen.

Normalt sett vill jag ha så lite det bara går att göra med tv jävla fyra och allt de står för. Men så fick jag ett tips av min svärmor att alla sex säsonger av den alldeles ljuvligt överbriljanta (danska) tv-serien Klovn ligger och päser med svensk text och allt. På Tv4 Anytime. Jag kunde knappt ta in så goda nyheter. Trodde inte världen ville mig så väl. Det går inte ens att få tag i textat om man köper dvd-boxen. Men när det visade sig vara sant var det bara att slippa kortet i den ledes stjärtskåra och böja upp en månadsavgift. Utan tvekan den kanske mest välspenderade femtiolappen i hela mitt liv.

Alltså, det är svårt att förklara hur bra serien är. Det närmsta jag kan komma är den känslan det skulle vara om jag gick upp på vinden för att hämta nån skit, och råkade hitta en stor flyttkartong med guldtackor som bara låg och skräpade.



Jag tänker inte jämföra Klovn med Curb Your Enthusiasm (som känns som en närmast exakt förlaga), Extras eller någon annan fantastisk serie. Jag tänker heller inte länka till någon YouTube-film den här gången. Man måste helt enkelt bara uppleva det här. Det är bland det roligaste, sjukaste, pinsammaste, jobbiga, skruvade, gränsöverskridande jag sett i en tv-serie. Jag har hört komiker tusenfalt hävda att man måste kunna skämta om allt. Men ingen gör det. Att pajasar som Özz Nujen och resten av rövgänget från Sthlm Live skojar lite om kurder, eller att den svenska "humoreliten" försöker sig på lite "roasting" i Kanal 5, får de inte en jävel att tappa andan och vränga sig ur sitt skinn av kittlande obehag. Eller vänta, det är ju just vad de får. Men inte på det bra sättet, utan på det jävligt mellanmjölkssvenniga sättet.

På det bra sättet lyckas däremot Klovn rätt bra. För att inte säga mästerligt.

Jag har aldrig tidigare upplevt så tvära kast mellan ett gapflabb som som nästan kväver mig, till en uppskämd rodnad, som endast fem timmar i ett solarium med högintensiv ansiktskanon kan åstadkomma. För att inte tala om en gåshud som topograferar hela kroppen snabbare än en napalmbrand. Vi snackar gåshud ända in i anus och över resten av insidan, ända till det inte finns mer kroppsvävnad kvar att knottra till.

Vi snackar övergrepp på varenda social kod som existerar. Det skulle bara blir löjligt att försöka göra ett referat. Det är Klovn helt enkelt. Pur lycka. Pur angst. Förpackat i en till synes ganska oansenlig dansk tv-serie.

Fan, vad danskarna kan ibland.


Gör så här:
1. Klicka här
2. Klicka på "Bli kund" och knappa in ditt visakort-nummer.
4. Njut.

Urladdad

Åt en lugn och skön frukost hemma idag. Det var mysigt. En bra kickstart på dagen kan man säga. Sedan var det dags att åka till jobbet. Via dagis. Gott så.

Så fort vi stiger på vagnen slår en stankvägg oss brutalt i ansiktet. Juniorette ojar sig högljutt och undrar vad det är som luktar. Jag svarar torrt att jag inte vet. Det gör jag inte heller. Men utan närmare analys känner jag att det är en ovanligt frän kroppsgenererad vinägerodör. En vild gissning är att det var slutresultatet av kombon kraftigt tablettmissbruk och rejäl vätskebrist. You gotta love that shit.

Jag kände hur energin sakta började lämna min kropp. Juniroette nöjde sig såklart inte med mitt svar utan fortsatte att prata om den obehagliga stanken: "Vad kan det vara som luktar pappa. Pappa!! Var kommer lukten ifrån tror du? Känner du hur det luktar pappa?"

Jag trodde mig med ganska stor säkerhet kunna lokalisera den exakta källan. The mother load, så att säga. Utan att verka allt för fördomsfull så hade jag utsett en kandidat med raggarfodrad jeansjacka och extremt otvättad tv-predikantfrisyr. Som lök på laxen hade han en vidrig och ihållande hosta som han bjöd oss andra på utan att snåla. Min hjärna började sakta försätta sig i ett slags vänteläge. En mycket användbar självförsvarsmekanism som tagit mig åratal av intensivt kollektivtrafiksåkande att utveckla.

Då får Juniorette syn på Skylten till Smådjurskliniken, silhuetterna av en katt och en hund, och frågar vad det är för ställe. Jag svarar pedagogiskt att det är där Rysslands doktor jobbar. Juniorette är tyst i två hundradelar och sedan utbrister hon för full hals: "Var det där... (här inser jag exakt vad hon täker fråga så jag svarar ja ja jaaaaa, panikartat, men det hjälper inte. skadan är redan skedd)" VAR DET DÄR NI TOG RYSSLANDS PUNG?! Alla tittar. Det börjar brinna inne i mitt huvud. Sedan sjönk jag ihop och svarade kort att ja, det var där vi tog hans pung (kastrerade vår katt). När jag hade lämnat av henne och väl var påväg till jobbet kände jag mig så urladdad på mental energi att jag seriöst funderade på att hoppa av och gå hem och nana istället. Men det gjorde jag inte. Hård som jag är.

När jag kom hem från jobbet idag berättade J att hon varit med om exakt samma sköna upplevelse på vägen hem efter att hon hämtat Juniorette från dagis. Jag misstänker att vi öppnat pandoras pinsamhetslåda. Nu kommer Junirette att fråga om det var där vi tog Rysslands pung. Varenda gång vi passerar, vilket är varenda dag när hon ska till dagis.

Kaffemaskinernas Paulo Coelho

Kaffemaskinen på jobbet har en liten digital display. I den rullar det en text ständigt på repeat: Harmony is your best choice.

Känns som den försöker säga mig något. Diffust filosofiskt och lagom spetsfundigt sådär. Vad är det för skitkonstig grej att säga om man är kaffemaskin? Och hur i helvete är det tänkt att jag ska jag ta den frågan vidare? Det är just den typen av Coelhoiansk visdom jag försöker undvika i mitt liv. Ska kaffemaskinen börja jiddra nu också. Harmony is your best choice. Jotack.

Hade varit mycket trevligare om den sa något av följande: "Tjena, vad väntar du på din lilla kaffeslav?", "Seså, tryck på knappen och ta lite kaffe din jävla sopa!" eller "You'll be back!"

Nu är jag officiellt tvåbarnsfar!

Idag var jag, J och lilla T på familjerätten för att skriva på faderskapsblanketter. Gött. En ganska skum ritual som alla ogifta pappor måste gå igenom för att bli officiellt erkänd som fader och för att få samma vårdnadsrätt som modern. Man kommer in på ett litet torftigt kontor (DDR-style) där en handläggare lägger fram lite blanketter. Man går igenom dem och bedyrar man att man varit tillsammans (gjort ”det”) under den aktuella tillverkningsperioden (bakdaterat och baserat på barnets vikt och födelsedatum). Sedan kallas två andra handläggare in i rummet för att titta på när du skriver på. Jag blir otroligt stissig i myndighetsmiljöer. Känner obehag. J pratade med mig hela tiden men jag hörde ingenting.

Det är en mycket bisarr rutin som man helt slipper när man är gift. Samhället har helt enkelt ingen tilltro till människor som lever i synd. Ett ganska gammalmodigt förhållningssätt kan man tycka.

Kalsongterror

Min kära J har på min bekostnad roat sig ett antal gånger gällande mina kalsonger. Jag har tigit still och tänkt "äh, låt flicksnärtan ha lite kul". Det är hon värd. Men det är inte en, två, tre utan minimum fyra gånger hon drivit grovgäck av mig, bara för att jag en gång råkade flika in en ödmjuk och i sammanhanget ytterst relevant rekommendation kring kalsongskötsel. Okunniga hånskratt har haglat och överdrifterna har inte funnit motstycke. Så nu har det jävlar i min lilla låda blivit dags att ta bladet från munnen och vräka upp sanningen på bordet, hårt och brutalt, som en slaktad gris. Ge en lite mer nyanserad bild än den där effektsökerskan lyckats förmedla.

Så här ligger landet:

Vid ett tillfälle när vi höll på att tvätta och båda hjälptes åt att hänga kläderna i torkskåpet fick mitt norra öga plötsligt skåda, hur ett par av mina nyare favoritkalsonger, flög som en projektil in i det förgörande gapet på torktumlaren. Bara sådär. Jag begärde timeout och frågade vad hon höll på med. Hon låtsades som att hon inte fattade någonting. Jag förklarade att jag minsann såg hur hon kastat in ett par av mina nyaste kallingar i tumlaren. Fortfarande frågande. Som om hon inte hade en aning om vad tumling av kalsonger innebär. Det är ju allmänt vedertaget att det dödar all styrsel och spänst. Att det förvandlar den finaste kalsongresåren till en ledsen liten fnasvolang som hänger och slänger. Varje tumling av underkläder ger en förkortad livslängd motsvarade vad hundra limpor cigg (utan filter) gör för ett par lungor. Detta är fakta.

J tittade på mig som att det var jag som var idioten. Hon frågade om jag skämtade. Jag sa att jag aldrig varit allvarligare och att hon lika gärna kan torka dem i en flismaskin. Hon fnissade till svar. Vi pratar om en person här som har noll respekt för andras egendom. Som utan att blinka kan skicka flång nya benkläder rätt in i döden. Det är nästan psykopatvarning på sånt skitbeteende. J tyckte att jag överdrev en aning. Jag frågade om hon sett förödelsen i min kalsonglåda, vilket hon hade, men lika snabbt hävdade berodde på att det var antikviteter vi pratade om. "Inte nya direkt". Jag förklarade att de blev så efter att av misstag hamnat i tumlaren efter första användningen. Jag höll upp ett par trotjänare, ett par GOFF (Garments of Fine Fabric), och visade för henne i detalj hur värmen från en tuff tumling en gång i tiden hade amputerat dess livskraft för alltid. Resåren hade blivit BBR (Burnt Beyond Recognition). En enda liten naiv åktur i tumlaren hade förvandlat dem till missfoster för alltid. J tittade. Hon såg det brända och insåg vad hon hade gjort. Under tystnad hängde vi upp dem i torkskåpet på "lagom" blås.

Saken var utagerad. J hade lärt sig något. Trodde jag.

Sedan dess har hon gjort narr av mig så fort hon kommit åt. Trots att hon var den som gjorde fel. I sin ljugblogg har hon drivit en smutskastningskampanj, där hon målat upp en närmast absurd bild av mitt förhållande till mina kalsipper. Kalsongterror. Men allt jag bad om var att hon inte skulle tumla dem när det är hennes tur att sköta tvätten. Är det för mycket begärt?

Ring P1

Jag har ett hett tips till människor som har svårt att somna. Själv har jag inte svårt att somna men jag kan tänka mig att mitt tips fungerar alldeles sublimt överbra. Jag somnar i alla fall in sjukt tungt och skönt.

Man lägger sig till rätta, pluggar in sina hörlurar och rattar in en pod-version av Ring P1. Sedan avnjuter man denna extremt praktfulla radiounderhållning; bestående av rasisters, sexisters och allsköns underutvecklade medborgares tankar och tyckande, som vore det ett dyrt vin. Jag lovar er, en tydligare bouquet av eteridioti lär man inte hitta före en flygande grisfarm. Det existerar helt enkelt inte.

Jag bör passa på att utfärda en liten varning. Det krävs lite övning för att man inte ska skada sig. Man kan inte börja med att lyssna på ett helt program rakt av. Då sitter stroken som en tajt badbyxa innan man vet ordet av. I början blev jag så förbannad (varje gång) att jag var tvungen att gå upp och skuggboxas en stund, eller bita djupt i kudden och vråla till allt det dåliga var borta. Ring P1 kräver tillvänjning. Man måste anpasssa sig stegvis för att inte gå bort. Men när man väl blivit resistent är det en sann njutning. Då har det en motsatt effekt. Ungefär som affe på en hyperunge.

Varje dag förbluffas jag över hur vansinnigt dumma i huvudet en stor del av landets befolkning är. Lika förtjust jag blir över att höra en gammal dassig nydemokrat som John Bouvin ringa in, topp tunnor rasande, för att lägga fram sin sofistikerade tes om varför det är skevt att homosexuella numera tillåts viga sig i svenska kyrkan. Lika mörkrädd blir jag av det faktum att samma personer, inte bara har rösträtt, utan i vissa fall lyckats snirkla till sig en plats i riksdagen. Ofta vet jag inte om jag ska skratta eller skrikgråta.

Det är smått fantastiskt att lagom till läggdags få serverat ett smörgåsbord av debila resonemang rakt in i hjärnan. Är det inte "de homosexuella" så är det "de där muslimerna". Är det inte "den där jämra jämställdheten" så är det "de förbannade bidragstagarna". Ofta tvingas man höra en rågnällig jävel göra en utläggning om sina privata föräkringskassa- och/eller pensionsproblematik. Nu har det såklart varit ett jävla liv om snön i så många olika tappningar att jag tappat minnet. Den avlöste en annan riktigt långkörare, vargjakten, som lyckades uppröra och engagera människor så att det saknar motstycke. Eller varför inte lite uppfriskande synvinklar på "det här med dödsstraff" då och då? Det jag gillar allra mest är spänningen. Man balanserar som på en sytråd i blåsväder över ett hav av raseri. Det krävs rejäla skills för att bibehålla sin självkontroll och inte elda upp sig så att man spontanringer in en hatkommentar till programmets telefonsvarare. Och med det blir en av dem.

Men så ibland dyker det upp riktiga guldkorn. Som när en äldre tant med sprucken stämma ville lätta sitt tyngda hjärta om det mycket upprörande ämnet "panten". Hon inledde exakt som alla andra: "Ja det är det här med [ämnet]". Hon talade som att det var nationellt krisläge, att panten inte uppdaterats sedan den infördes. Kan ni tänka er. Man får fortfarande bara femtio öre för en burk. Femtio öre. Det är skandal. Tänk på alla de som går och knogar med att leta burkar. Det blir ingen vidare förtjänst. Det är en reallönesänkning på flera tusen procent. Och så tog samtalet den sköna "ta-från-de-rika-och-ge-till-de-fattiga-vändningen". De som är rika nog att köpa läskeblask och öl allt har råd att betala en höjd pantavgift. Hennes röstläge blev allt mer desperat. Hon nästan grät när hon presenterade sitt förslag att man borde höja panten på burkar till två spänn. Fan. Det var episk radiohistoria vill jag lova.

Många gånger har jag konstaterat nöjt för J att jag skulle bli en jävla bra programledare för det programmet. Det tror hon också. Hon säger att jag till och med skulle lyckas dölja mitt förakt sämre än Thomas Tengby. Som han hatar vissa av de som ringer in. Det är en fest för hörselgångarna ibland när han kapar ett sånt där riktigt mossigt svin. Då får jag en sådan lust att skicka ett expressbud till radiohuset – med en stor jävla high five.

Nu är det dags för fredags-myyys!

En gammal insikt

Efter ett smärre gatlopp i helveteshålet Nordstan tränger jag mig av ren vilja på vagn 9 hem. Det stinker urin. Igen. Misären upprepar sig varje dag. En fet gubbjävel hepatithostar mig rakt i ansiktet. Ber inte ens om ursäkt. Jag känner mig matt. Blir så trött av sån här skit. Fan vad jag hatar människor ibland.

Men nu är det i alla fall helg.

Lyxvikt eller vanligt tråkigt?

Var i Stockholm tidigare i veckan. På hotellet upptäckte jag en sak som jag så många gånger förut undrat över. Vad är egentligen grejen med att städerskan ska hålla på och vika änden på toapappret till en liten pil hela tiden? Jag kan verkligen inte fatta poängen med det. På vilket sätt gynnar det mig som gäst?



Om det är för att ge mig en upplevd känsla av extra lyx och service hade jag föredragit om de bjöd på lite charterchoklad eller ett äpple på kudden. Eller bjuckade på mineralvatten eller kanske en singelportion med tandkräm, som jag precis alltid lyckas glömma att packa ner. Men vika toapappret, vilket sjukt onödigt moment. Igår när jag var och åt frukost och kom tillbaka till rummet hade städerskan hunnit vara där och vika igen. Tänk så mycket tid de hade kunnat spara på att skippa toapappersmomentet. Säg att ett hotell har hundra rum. Vilken asskön långlunch städgänget hade kunnat unna sig då t.ex.

Jag tror att något snille klurat och kommit fram till att vikt toapapper signalerar att man är inne och trampar på orörd mark. Att ingen förut placerat sin svettiga affärsresenärsröv på den där sitsen och att du är med om något historiskt. Känslan ska vara att ”du är den förste som bajsar på denna plats”.

Men nä, den lätte går inte.

Kollektivtrafikshämnaren

Idag meddelade Västtrafik (de jävla asen) att resegarantin börjat gälla igen från klockan 13 idag. Lägligt, med tanke på att jag fick vänta runt 40 minuter på vagnen i morse och sedan snigelåka in på ungefär lika lång tid till. En resa som brukar ta runt tolv till femton minuter tog närmare en och en halv timma. Sånt tar ihjäl mina hjärnceller bra mycket raskare än kontaktlim i en boffapåse.

Det är fint det där. Att Västtrafik har en resegaranti som de kan göra precis som de vill med. För plötsligt kommer det snö och pajar hela deras bissniss. Inget funkar. Då är det bara att dra in den. Precis vid ett sånt tillfälle då det de kallar "resegaranti" verkligen behövs, ja då slutar den att gälla, med hänvisning till Force Majeure (omständigheter utanför deras kontroll). Lustigt med tanke på att vi är mitt i vintern och såpass högt beläget på norra halvklotet, rimligtvis borde ha snö varje år vid det här laget. Snö i februari borde fan inte klassas som en omständighet utanför deras kontroll. Isåfall kan de lika gärna häva resegarantin en regnig dag, en solig dag eller en dag med vanligt jävla grådassigt Göteborgsklimat. För väderleken är alltid utanför deras kontroll om man ska hårddra det.

Varenda år kommer det snö och varenda gång pajar deras konservburkar på räls ihop. Den här gången har snön legat ovanligt länge men ändå. Varje år får man också läsa att de ska se över sin beredskap. Ett lagom provocerande minne när man står och fryser näsan av sig i någon jävla väntkur och bara trängtar efter att få steppa in på Västtrafiks huvudkontor lagom till morgonfikat och börja gå loss. I morse kunde jag riktigt se framför mig hur jag skulle push-kicka in dörren med mina kylslagna Blundstones, så att hela rövgänget satte sitt neskaffe i vrångstrupen. Sedan skulle jag rycka fram en Hilti bultpistol med vänster hand och snabbt som satan häfta upp ledningsgruppen på väggen, i deras Dressmankläder, för att i samma rörelse forcera in kalvkorvsmörgåsen i presstalesmannens sura pajhål med en välriktad högerbackhand. Till sist skulle jag låta big boss provåka liggandes bakom trean mellan vagnhallarna med mig själv som förare och...

Sedan kom vagnjäveln.

Spontant får jag en brinnande lust att börja sätta i system att vänta i exakt 19 minuter (resegarantin börjar gälla om man blir 20 minuter försenad), sedan ringa en Hummertaxi och åka raka vägen till huvudkontoret och lämna över kvittot personligen. En skön och avstressande ritual. Jag skulle nog fan skaffa en superhjältedräkt till ändamålet. Jag skulle bli "Kollektivtrafikhämnaren - en rättvis man i en rutten värld".

Det snöar ute

Har ni sett. Det har kommit lite mer snö inatt. Vi ska strax in till stada och tänker nyttja Västtrafiks fantastiska faciliteter till ändamålet. Det ska bli nice. Kommer troligen att gå helt smärtfritt. De har dragit in sin resegaranti dagen till ära. Det gillar jag. Vardagsedege för en barnfamilj i Majorna.

Återkommer senare...

Nygymmad

Körde en "Gut Buster" (tuff cykling) idag igen. Svettades som en gris och var jättenära att kräkas. Röven klarade sig mycket bättre idag dock. Gött det. Min ölrygg ska få på fan nu jag är taggad. Jag kommer bli så jävla fit nu... vilket kan innebära lite andra problem.

I alla fall om man ska tro danskarna.

En skön ryss

Vissa dagar känns det helt rätt att bara lägga upp en bild på en skön ryss. Idag är en sådan dag.

En skön ryss

Idag är det semmeldagen

Då äter alla fastlagsbullar. Men inte jag. Jag har varit inne på Arlas e-ko och dragit lite i spenarna så jag har blivit sådär våldsamt sugen på Keso ni vet.

Ehhh...

Öm där bak

Igår provade jag något nytt på gymmet. Cykling. Bad idea.

Jag tänkte variera mig lite och satte mig på en av de fräsiga cyklarna med dataskärm, där man väljer ett program och sedan styr runt i en risig 3D-miljö mot andra cyklister. Det var faktiskt kul* och jag svettades som hela det finska bastulandslaget. Men det är något fel på mig när det kommer till träning. Jag tänker aldrig på konsekvenserna. T.ex. hade det kanske varit en god idé att välja en lätt bana för att känna lite på det. Men när jag bläddrade bland programmen och fick syn på "Gut buster" så vaknade självspäkaren i mig.

Min vänstra hjärnhalva försökte intensivt påminna mig om pizzan dagen före, i vild konkurrens med den högra, som registrerade att gubben med de väldiga manspattarna stod och trampade på trappmaskinen precis bredvid mig. Han hade på sig samma träningskläder som han haft de senaste fem gångerna. Hans röda sporttrikå var nedstoppad i shortsen som i sin tur var uppdragna ganska mycket högre än vad anständigt är. Brösten låg och vilade tungt, som ett par våta lovikavantar på hans generösa mittparti. Hans distinkta gubbsvett lämnade inget viloutrymme för luktcentrum. Det var bara att bita ihop, försöka låta bli att fontänspy och trampa på av bara fan. Som att det faktiskt vore möjligt att cykla ifrån ett odörmoln på en spinningcykel.

11 kilometer i fransk bergsmiljö, varav 8 i en kusligt ihållande uppförsbacke. Jag höll på att svimma och ge upp omvartannat. Det sprängde i mina lår. Jag gnydde och frustade. Hällde vatten i ansiktet som någon sorts jävla kastdåre. Folk stirrade men det sket jag i. Jag led som man lida bör under de tuffare delsträckorna på Tour de France. Men jag klarade det.

När jag steg av kunde jag inte känna mina ben längre. Men jag kände något annat. Jag stapplade lätt kvidande iväg för att hämta sprayflaska och papper att torka av cykeln med. Det värkte illa där bak. Som att mitt skelett hade frigjorts från vävnaden. Jag fick gå bredbent, som om jag blivit manhandlad i sann Tom of Finland-anda, eller som att jag haft den stenhårda sadeln ända upp i stolgången. Då förstod jag att imorgon inte kommer bli kul. Det finns liksom inget som lindrar smärteffekten sämre än att placera sin hängmörade kontorsröv i en ergonomiskt riktig Ullmanstol.

Gode gud. Straffa mig för min enfald, men låt mina späda skinkor vara. Snälla. De har inte gjort något ont.


* Kul i träningssammanhang innebär på sin höjd "uthärdligt" och/eller inte fullt så tråkigt att man vill självdö.

Det här får jag egentligen inte blogga om

Men eftersom J skändar mig gång på gång i sin lilla blogg tar jag tillfället i akt. Igår gick vi till videobutiken och hyrde film. Jag fick välja en, J en och så valde vi en gemensamt. J valde Sommaren med Göran, något hon vid upprepade tillfällen under kvällen ville få bekräftat som "vår lilla hemlighet". Yeah right!

Jag vet exakt vad hennes naturliga reaktion på det här inlägget kommer vara så jag tänker förekomma henne. Mitt val var den nya Beck-filmen. Japp, det är skit på hög nivå men jag står för det. Jag älskar det smutsiga i att punda svensk krim. Jag hoppas verkligen inte att det kommer fler orgier i Gunvald Larsson nu. Jag är så trött på Persbrandt att jag håller på att spy. Ändå kan jag inte motstå att hyra när jag får syn på en jävel i hyllan. Det är som ett dåligt gift. Egentligen är det bara Irene Huss-filmerna jag nobbar i genren. Men så är ju de dåliga på en alldeles abnorm nivå också.

I alla fall så tycker jag att det är fint att J har en sådan bredd att hon ena dagen kan vara sugen på filmer som Hunger eller Das Weisse Band för att i nästa veva hyra och uppskatta Sommaren med Göran. Jag tyckte också att det var mysigt att sitta i soffan och titta på något helt ångestbefriat. Men där drar jag också gränsen. Götakanal-uppföljarna vägrar jag att hyra. Dom får hon titta på när hon är ensam hemma om hon prompt måste se dem.

Mr. Shaky

Är det någon mer än jag som blir helt jävla sjösjuk av att titta på reklamen för SPP, där Samuel Fröler går runt som en jävla bobble head-docka? Helvete vad han skakar. Jag blir tokig. Jag hör inte ett skit han säger. Allt jag ser är hur skärgårdsdoktorns huvud svajar som en ungbjörk i blåsväder.

Och så gruvar jag mig lite extra för att bli gammal.

Jobbargubbar alltså

I veckan har vi haft hantverkare a.k.a. jobbargubbar här på jobbet. Såna som har jobbarkläder på sig, som arbetar lite mer fysiskt än man själv är van vid och som har något man ofta refererar till som ett "riktigt" jobb.

Det lustiga är att exakt varenda gång jag sett dem har de suttit och fikat. Jävla posörer.

Ska det rånas...

...så ska det rånas med stil.

Igår rånade en finne till sig 50 papp på en bank. Med armborst. Det är så hårt att det knappast går att förstå. Finnarna kan dom. Bara harpun klår armborst. Eller tvåhandssvärd kanske. Eller Morgonstjärna. Eller en sådan där fet yxjävel som dvärgen i Sagan om ringen-trilogin har. Eller motorsåg.

Hmmm, plötsligt verkar inte det där armborstet inte lika mäktigt känner jag. Floran är så bred... Men vänta lite nu. Slaktmask!!

Tänk att spatsera in på ett bankkontor med en slaktmask i högsta hugg. Då skulle de nog öppna valvet rätt kvickt.

Kulturkväll

I veckan var jag, J och vår biblotekariekompis A på forum för poesi och prosa. Tillställningen gick ner på Musikens hus i Majorna och precis som väntat var det såklart en stor överrepresentation av sjalar, hennafärg, pösiga manchesterbyxor och ospec. stickat. En och annan grisskär ballongskjorta kunde också checkas av på publik-ridern. Men där var också många med något mindre kulturpatos, eller bara bättre smak.

Det vankades uppläsning. Inbjudna författare som högläser inför publik. En väldigt underskattad kulturform för när det är bra är det jävligt bra. Jävligt bra var det för övrigt när Anna Jörgensdotter läste ur sin senaste roman, "Bergets döttrar". Och när kvällens huvudnummer Sofi Oksanen läste ur sin purfärska "Utrensning".

Riktigt jävla rövdåligt var det däremot när det var dags för Per-Eric Söder att äntra scenen. Alltså jag kunde inte hålla mig för flabb. Jag var övertygad om att han bara körde ett gag. Att han bara drev lite med den fantastiskt estradpoesi-falangen och när som helst skulle avslöja sitt lilla prank. Men det kom aldrig något avslöjande. Perra var på fullaste allvar, och där i ligger troligen också förklaringen till varför estradpoesi som gengre så välkommet gått och självdött. Det går helt enkelt inte att ta på allvar. Än mindre tycka om. Det finns en enda jävel som kan hantera det och göra det bra. Bruno K. Öijer. Och hade det inte varit för att sabotörer som den där förbannade limsniffarskåningen Bob Hanson lyckats blåst liv i skiten gång på gång, genom att sprida sin könssjuka verbala säd över landets alla missförstådda mini-bobbar, och väcka deras hopp. Ja, då hade vi sluppit eländet för länge sedan.

Till slut fann jag mig och plockade oblygt fram min mobil och började filma. Samtidigt började jag fantiserade om hur kul det skulle vara att se några av mina kollegor i samma situation. De hade fanimej självantänt.

Som den medmänniska jag är vill jag även passa på att utfärda en lite VARNING! Det här är verkligen inget för känsliga hjärnor. Tittning sker på egen risk:

Mello

Har just genomlidit första deltävlingen i årets mello. En mellokväll kort och gott. Det är mest skit med melodifestivalen. Börjar bli ett rätt trött format. Men här kommer mina reflektioner.

1. Ola - Unstoppable:
Skit.

2. Jenny Silver - A place to stay
Borde gått vidare.

3. Linda Pritchard - You're making me hot-hot hot
Skit.

4. Pain of Salvation - Road Salt
Vad i helvete är grejen med att söka till mellohelvetet som ett fränt "hårdrocksband", och sedan låta sångaren stå och lipa en stund till en ballad som heter "Vägsalt". Jag repeterar: VÄGSALT. Det är dumt på så många plan att jag måste sluta irritera mig nu, innan ett kärl brister i skallen på mig. Jag menar vaffan. Inte en trumtakt spelades, ändå hade de släpat upp en trummis plus ett trumset. Inte ett gitarrackord spelades, ändå satt gitarristen där i bakgrunden som en menlös jävla posör. Fy fan.

5. Anders Ekborg - The Saviour
Jämntjockt.

6. Jessica Andersson - I did it for love
Låter likadant varenda gång. Skit.

7. Frispråkarn - Singel
Töntjävel. Den här killen ville jag fan bara slå ner. En fet knogmacka på hans rövhaka. En ghettobanansvenne som borde fortsatt med steroiderna istället för att experimentera med "musik". Det kan bli så väldigt fel ibland.

8. Salem Al Fakir - Keep on walking
Värdig vinnare.


Programledarna:
Jag kan fatta Meltzer. Jag kan fatta Zelmerlöv. Men Dolph Lundgren? Hur fan kom de på att anlita honom? Och hans gnäll om att svenskarna inte skulle gilla honom tillräckligt mycket. Det finns väl fan inte en svensk som har någon åsikt alls om honom. Enda kontakten med Dolph sedan Rocky IV är väl om man råkat gå förbi b-hyllan i nån videobutik och nostalgiflabbat.

Låtsasdanska

Jag skulle behöva lite inspirationshjälp. Jag håller på med ett projekt där jag kommer ha väldigt stor användning för den ädla konsten "låtsasdanska". Alltså, svenska som man helt dialektalt svänger om till danska genom att efterlikna deras sluddriga uttal och för den autentiska känslan skull; slänga in ett fyr helvede, fö faen, fullkomligt, det aer godt, bestefar, draeng, pige och så vidare lite här och där.

Därför skulle jag bli väldans glad om ni dansk-kännare där ute kunde bistå mig med lite roliga fraser och ord, svordomar, superlativ eller bara lite sköna uttryck. Gärna färdig låtsasdanska eller riktig danska. Jag blir glad för allt.

Igår var det t.ex. en som kommenterade mitt inlägg om den danska fyllbulten på vagnen och nämnde ordet "hyggedraeng" (mycket roligt).

Spårvagnskamrater

Det finns nästan inget bättre än att i rusningstrafik råka sätta sig på spårvagnens enda tomma plats och för sent inse att man satt sig bredvid en explosiv dansk alkis. Inget går upp mot att bli verbalt antastad av ett ambivalent importfyllo, och under tjugofem minuter bli ömsom aggressivt utskälld och smädad, ömsom kallad kompis och bra kille.

Aj facking lav it!

Tack Västtrafik. Tack Tuborg!

En välutrustad man

Innan jag började träna igen undrade jag seriöst hur det skulle gå den här gången. Min skamfyllda kropp har haft en graverande romans med transfetter och andra dåligheter under alldeles för lång tid. Jag har haft hyst vissa dubier kring om den ens är möjligt att bli kvitt en kontorskropp som gjort sig så hemmastadd som min. Men igår fick min motivation sig en kickstart som hette duga.

Framför mig på en maskin stod en gubbe på runt 70 svåra år, med samma generösa och cylinderformade midjepartidesign som jag. Men han hade även den dåliga smaken att bära små korta höjdhopparshorts, uppdragna upp över magen och såpass högt att hans vissna gubbskinkor särade sig som klyftorna på en övermogen grapefrukt. Det såg för jävligt ut. Men det var inte det som skrämde mig. Han var nämligen även extrautrustad med ett par frodiga mansbröst, stora nog för att en Zornkvinna skulle blygas vid dess åsyn. De hängde och slängde innanför hans ärmlösa sporttrikå. Vid varje stegrörelse flappade det till som vingslaget på en albatross. Jag tänkte: "Hellre dör jag".

Mycket kan jag acceptera när det kommer till min kropps degenerering. Slappa mansbröst är inte en med på den listan.