Gåshudskänslan

Var nere hos H igår kväll. Vi kollade på lite videos.

Jag fastnade speciellt mycket för "Human" med Carpark North. Fantastisk låt. Fotot är rysligt vackert. Ljuset. Färgerna. Bildkompositionen.

Harmoni mitt i allt kaos. Det nästan blir smärtsamt att se, men det går liksom inte att låta bli. Inte när gåshudskänslan kickar in.

Regissören heter Martin de Thurah och jag måste säga att jag är stum av beundran.

Gå in på http://www.myspace.com/carparknorth och kolla in "Human" och "Best day"

Dagens Outfit

Överallt ser man dagens outfit-bilder vilket säkert är kul om man är lagd åt det hållet. Jag undrar bara när första dagens outfit kommer där blogginnehavaren bär Chuck Norris "Action Jeans". Då ska jag jubla.

Fick ett tips via en kommentar från "Nocereus" att de heta roundhousekickar-byxorna finns till rimligt pris på marknaden så att säga. Äntligen. En dröm har blivit sann.

Med kuk-kittlande köpargument som "Wont bind your legs" och "Developed by Chuck Norris for stunt fighting in action movies" är det bra svårt att låta bli att upprepade gånger spontanklicka på köpknappen. Det är ju så frustrerande att känna hur det stela jeanstyget hindrar en från att på ett avslappnat sätt hoppsparka någon i ansiktet. Och säg mig, vem vill INTE ha ett par jeans som garanterat inte spricker när man parerar ett ninjaanfall med att gå ner i en skön split.

Som jag har väntat på detta.

Extra fint är det att om de nu mot förmodan skulle gå sönder. Ja, då träder livstidsgarantin in. Då kan man skicka in sitt trasiga par och för endast halva priset får man ett par sprillans nya, fortare än Chuck kan sjunga "In the eyes of a ranger..."

Jag älskar hur Chuck på bilden visar hur smidigt det är att krossa struphuvudet på någon med sina boots i stillastående läge.

Jag riktigt hör hur köplusten antar abnorma proportioner. Kidsen kommer inte längre önska sig tv-spel och datagrejer. De kommer önska sig äkta våldsjeans. Som gjorda för att spöa skiten ur folk.

Klart grabben ska ha ett par Action Jeans.

Etiketter: chuck norris

Bröderna bad

Idag fredags var jag med om nåt märkligt.

Brorsan ringde i torsdags. Han led i värmen. Jag med. Jag svettades som en alkis och kände mig allmänt äcklig. Vi bestämde att han skulle hämta upp mig vid halv tio dagen därpå och att vi skulle ta 11:an ut till Saltholmen.

Jag började redan på kvällen förbereda mig mentalt. 11:an mot Saltholmen är som en het djurtransport, fast värre. Killar i bar överkropp och tjejer i bikinitopp, med svettpärlor över hela ryggen knuffas och trängs. Gnider av sig på sin omgivning och luktar as. Det vankas badfest. Efter halva vägen brukar jag vara redo att hoppa av i vredesmod men är oftast så fastkilad det bara går. Då dör jag en bit inombords. Det blir ett ärr.

Jag brukar aldrig gå i shorts. Av två enkla anledningar.

För det första har jag kycklingben. En lång kille med stighelmerhållning ser för jävla fånig ut i kortbrallor.

För det andra så har jag ett par och de är inte gå-ut-bland-folk-dugliga shorts. Problemet med dem är att de ser ut att ha onormalt mycket utrymme för skrevet. Jag köpte dem utan att prova och märkte det inte först själv. Fatta hur ball det är att få en sådan sak påpekad. Jag sa bara att de kändes konstiga och fick till svar att "ja, de ser ut att ha väldigt mycket skrev". Min fru är för ärlig ibland. Grejen med kortisar som har för mycket skrev är att man lätt ser lite förståndshandikappad ut. Jag har väldigt sällan lust att åka djurtransport och se förståndshandikappad ut.

Min bror har ALDRIG kortbyxor av samma anledning som min första. Dessutom har han nog inga ens. Min plan var att folk skulle glo på honom istället, för hur mycket skrev jag än har på shorsen så verkar den allmänna uppfattningen vara att det alltid är sjukare att åka och bada iförd jeans. Det ska vara bermuda och flipflops annars jävlar.

Givetvis var det grått när vi åkte. Inte kallt det minsta men inte heller lika hett som i hades, vilket det var på torsdagen. Så vi peppar oss med kaffe och foccacia på 7-11. Hållplatsen står tom.

När vagnen kommer är den tom. Alltså verkligen TOM. först flera hållplatser senare är det lite mer folk. Vi kommer ut till saltis och döm om min förvåning. Man brukar fan inte få ståplats därute. Vi var ensamma så när som på en ung kvinna och hennes mamma samt två boys som satt på klipporna och snicksnackade. Mycket udda upplevelse.

För en stund tänkte jag att hettan tagit kål på ett par tusen dan innan och att det var därför det var så tomt. Jag trodde inte på det själv egentligen men för säkerhets skull såg jag till att inte få någon kallsup. Onödigt att riska liksom.

Samtidigt som det är skönt att inte ha för mycket människor omkring sig när man ska bada så känner man sig aldrig ensammare än på en tom strand. Vi åkte tillbaks till mina hoods och drog i oss ett par dubbla espresso på min lokala kaffebar "Capone". Mycket trevligt.

Dagen hade knappt börjat men det kändes att det skulle bli en märklig dag...

Stugsemester

Nä, nu säger jag det. Jag föraktar värmen. Den förgör mig. Sitter i en het biljävel med en pipande hund. Vi lider. Kan inte åskfarbrorn åska på utav bara... Sätta hettan på plats. Jag börjar bli tokig. Ska tillbringa en natt i päronens stuga. Är tillbaka imorgon. Ska catcha upp då.

The Octagon

Härom dagen såg jag till min förtjusning att jag inte öppnat plasten på en dvd-film jag köpte i vintras. "The Octagon" med karatekungen Chuck Norris - den man i världen som tagit rundspark i jeans och gjort till sitt eget signum.

Den var legendarisk redan när den kom 1980. Jag minns att den stod och lockade på videohyllan. Den skulle besanna våra hetaste drömmar om ninjavåld. Jag minns att jag älskade den.

Så när jag var på Movieline för ett halvår sedan stod den plötsligt där och glänste med sin prislapp på 19.50:-. Jag var bara tvungen. Ville uppleva samma känsla igen. Dock visade min hjärna ha utvecklats något sedan jag var tio år, så när en film marknadsför sig med fraser som "Actonfilmernas Actionfilm" blir jag per automatik lite avvaktande these days.

Det hade jag anledning att vara.

Jag satt med öppen mun och kollade igenom hela rullen. Fascinerad, men inte av samma anledning som förr. Jag skämdes först för Chuckans skull. En vuxen man som på allvar spelar in en film som endast har kapacitet att tända en publik bestående av mellanstadieglin. Det är lite deppigt och smutsigt på något vis. Lite som Markoolio. Man måste fan hata sig själv om man håller på så, tänkte jag.

Fast å andra sidan är det Chuck som sitter i ett mindre palats med pool och dygnetruntservice i Beverly Hills och läppjar sina pinacoladas. Inte jag. Tro fan att jag också hade kunnat förndera mig genom att låtsasbråka med vuxna män i pyjamas på film, om belöningen kom i sexsiffriga dollarsbelopp. Jag hade kunnat göra bra mycket sjukare grejer än så.

Iallafall. Filmen börjar rätt pang på med att Scott James (Chuck Norris) en föredetting till martial arts-mästare blir vädjad att hjälpa en dam i nöd. Hennes pappa har blivit mördad av ett gäng hänsynslösa ninjor. Hon behöver helt klart beskydd. Men hur kan det stämma tänker Scott James - ett släkte av världens farligaste krigare - de har ju varit utdöda i 300 år. Dessutom är han den enda levande personen som känner till den hemliga ninjatekniken (bara det en fantastisk ekvation) och har kunskap om hur man tränar upp livsfarliga ninjor. Ja förutom hans onde halvbror Seikura då. Världsklass.

Det visar sig snart att en mäktig organisation lokaliserad i sydamerika (så fort det var fuffens på gång i 80-talsaction var det i sydamerika) utbildar ninjas för världsomspännande terrrordåd. Vem ligger bakom detta jävelskap tro. Det visar sig vara Scott James halvbror (och numera dödsfiende). Det hade man nästan kunnat ana eftersom de trycker ganska mycket på att det bara är de två som har kunskaper att bemästra och utbilda ninjor.

Som det står på baksidan av dvd-fodralet: "En konfrontation är oundviklig" och alla som sett chuckfilmer vet att det borgar för partivis med rundsparkar i på gränsen till vulgärt uppdragna jeans. Men inte bara det. Efter som de kryddat det hela med tokigt många ninjor så förekommer alla tillhyggen som i finare våldskretsar kallas martial arts-vapen. Slutscenen håller på i goda 25 minuter. Scott James finner till slut det hemliga träningslägret, åttakantigt och därför kallat THE OCTAGON.

Lee van Cleef är med i filmen. som ett slags dragplåster skulle jag tro. Jag fattade dock aldrig riktigt vad hans roll fyllde för funktion. En minnesvärd scen är dock när Scott James (fan vilket fränt namn förresten jag hade lätt kunnat tänka mig att heta Scott James) alldeles i början av filmen kommer hem till Lee van Cleefs hus och man ser dennes bumper sticker: "Have you hugged your rifle today?". Då förstår man vart hän det barkar så att säga. Så republikanskt på något vis

Det jobbigaste med filmen är att de inte haft någon ambition att berätta något och föra fram handlingen med hjälp av filmen. Det känns som att de resonerat som så att det skulle vara slöseri med actiontid. De har valt att istället servera ALLT genom en inre dialog där Scott James viskar lite jedi-mannamässigt till sig själv. De har lagt på det i de scener (ca 5%) som är "transportscener".

"How could there be ninjas... youre the ony one who knows... you and Seikura" klipp till den händelse som fick dem att gå skiljda vägar för all framtid. En riktigt skitsak. Jag har aldrig fattat det där med japansk heder. Det är så skitnödigt på nåt vis.

När de ville hinta om att nu jävlar blir det karatevåld i ton. Ja då kunde man ge sig fan på att "rösten" kom in igen. "They're here. You must be prepared". Så raffinerat. Hur kunde oscarsjuryn missa att kasta guldstatyetter över The Octagon. Det undrar jag.

När filmen äntligen tog slut så började jag fundera över hur man kunde älska sådana här filmer så mycket när man var liten. Eller iallafall jag. Jag vet att jag på riktigt tyckte att det var skitbra. Barn är överskattade skulle jag vilja påstå.

Idag tycker jag att det enda som fortfarande är riktigt underhållande med Chuck är att han helt utan ironi klär sig i ärmlös jeansskjorta, nedtuckad i sina högt skurna blåjeans med boots och stryparhandskar som extra topping.

...och så det faktum att han har ett så tätt och fint skägg såklart. Rött.

Etiketter: chuck norris

Öga mot öga

Igår kväll satt jag och sex andra nere på Röda Sten och drog i oss några kalla. Det var fint. Det är nästan det bästa skulle jag säga. Industri och hård betong. Sitta precis under Älvsborgsbron på deras stora terass, se båtarna passera och låta timmarna gå, låta solen lämna in för att se raffen tändas. Lysa upp. Betongmörkret.

Jag älskar Röda Sten.

I alla fall kom vi ganska snart in på det högaktuella ämnet "vika eller skrynkla". Det är alldeles fantastiskt att det engagerar så. Det var inte ens jag som tog upp det. Öga mot öga frågar jag var och en vad de håller på för lag. Jag hoppas på iallafall en skrynklare. Jag skulle kunna göra han eller henne till min bästa vän for life kände jag. Bara för det.

En efter en outtar sig som vikare. Där sitter jag som ensam skrynklare. Jag har aldrig känt mig mer utanför.

Jag måste se över min vänskapskrets. Om alla jag tycker om viker så får vi antingen bryta... eller så får jag se över mina egna vanor.

Det är stora ord för att komma en dasspappers-narcissist. En som ser skrynklingen som det enda och allsmäktiga alternativet.

Bulldozer-mamman

Jag hade varit på Bengans. Fyndat lite skivor. Juniorette var med och hon gillade det till min stora förtjusning. Hon fick hålla en av skivorna och suga på den till konvolutet blev lättare fuktskadat. Det räckte för att hålla henne kool. Sedan tog jag en dubbel espresso och så läste vi varsin "Groove". Det var helt enkelt en jävligt sweet eftermiddag.

På hemvägen skulle jag stödköpa lite smör och hamburgerbröd. När jag kom till kassan så fick jag, precis som alla andra som vill ingå i den gemenskap vi kallar samhälle, ställa mig i kön.

När det bara var en före mig (ingen bakom) kom en för mig helt främmande kvinna i, en vild gissning, 35-årsåldern fram. Hon hade "fritidskläder" och var avsminkad. Hon såg tött ut. Hon hade två barn - en bäbbe som sov och en tjej på kanske fyra. Allt hon skulle ha var en burk pesto.

"Du det är ok att jag går före va", säger hon och påbörjar omkörning utan att vänta på svar.

Först blev jag paff, men samlade mig snabbt p.g.a. en händelse som retade upp mig som fan förra veckan. Vaffan håller hon på med tänkte jag. Så trist attityd.

"Ehh... nej jag vill inte att du går före", sa jag helt lugnt.

Då vänder hon sig mot mig med en blick som får "Damien" i nya Omen (Satans son) att se helmysig ut. Hon kunde inte förstå. Ingen hade någonsin sagt nej till henne innan. Hon tittade oförstående på mig i en hundradels sekund innan hon nästan frustade fram sitt skitdåliga argument.

"Men jag har ju bara EN vara och TVÅ barn som börjar bli gnälliga här"
"Ok, men jag har bara TVÅ varor och ETT barn... så det jämnar nog ut sig ska du se"
"Amehh..."

Jag säger inget mer. Med extremt övertydlig missnöjsamhet backar hon vagnen och ställer sig bakom mig. Jag kunde verkligen känna hennes hat bränna i ryggen. Man jiddrar inte ostraffat med bulldozer-mammor. De kör sitt race och den som står i vägen kör de över utan vidare. Precis som små bulldozrar.

Jag har väldigt svårt för den attityden. Den är dock vanlig. Jag brukade kalla dem "mammormedvagn" innan, men ändrade mig eftersom det inte handlar om alla mammor med barnvagn. Bara de som ställer sig över alla sociala lagar för att de råkat klämma ut en eller flera ungar. De kör sin stil, sitt race. Jag föraktar dem. De nästan luktar surt om dem.

Vad skulle rättfärdiga ett knököp? Att hon hade ett barn mer än mig och en vara mindre? Don't think so.

Förra veckan när jag åkte hem från stan så sitter en riktigt gammal kärring på sätet närmast barnvagnsplatsen. Vid masthugget kommer en klassisk Bulldozer-mamma på. En fet BRIO-vagn och två kiddos varav en i magsele. Hon är stressad och svettas ymnigt. Helt ohämmat säger hon till den gamla damen att det vore bäst om hon flyttar på sig för hon behöver sitta... och hon har ju faktiskt barn.

Alltså, jag brukar inte resa mig och erbjuda platsen bara för att nån jävla "pensio" kommer in på vagnen. Inte om det inte finns uppenbara själ. Däremot skull jag heller ALDRIG be en 80-åring att maka på sig för att jag har kids. Det är snudd på makabert.

Det verkar som att vissa helt tappar perspektivet på vad som är beteendemässigt gångbart så fort de lyckats avla fram en arvinge. Främst har jag upplevt detta fenomen hos kvinnor. Jag kan inte komma på att jag träffat en enda bulldozer-farsa... eller jo fan... en snubbe för ett tag sedan som kom gående i jägarbyxor, flanellskjorta, grova kängor, Kånkenrygga och cowboyhatt i ljust läder och med haksnöre (få saker får en att se så efterbliven ut som haksnöre). Hela han var sådär redig och käck. Klädd för ur och skur.

Han knödde sig på på vagnen och tilltalade alla omkring som om de vore hans barn. Jag minns att jag höll på att klökas. Då var han ändå inget emot gårdagens bulldozer-mamma.

Bulldozer-mammor gör världen lite mer pestig.

Feminin... what the fuck?

Ibland blir man besviken.

Var precis inne hos "bird gerhl" och såg att hon hade gjort ett tv-spelstest för att kolla vilken tv-spelshjälte hon har personligheten för att vara. Hon fick svaret Rygar med motiveringen "eftersom du är tuff, modig och väldigt mystisk".

Vem vill inte vara det?

Så jag kunde inte låta bli att göra testet och ni ser ju. Vilket värdelöst test. Skulle gissa att det är en slumpgenerator som nån femåring har gjort och inte alls så vetenskapligt som jag trodde.

Jag funderar på hur personen som gjorde testet har för världsbild egentligen. Jag svarade bland annat att mitt favoritvapen är revolver, att jag gillar hämnd, och att frukt är för mesar.

Hur i helvete får man det till att jag skulle vara feminin och duktig på att hoppa långt?

Att vara "mystisk och tuff" är att vara som Lee van Cleef i den gode, den onde och den fule. "Mystisk och feminin" är däremot själva definitionen av ett skogsrå.

Inte alls lika koolt.

Lika bra att inse fakta. Världen är emot mig. Igår fick jag betala för "påtår" medan Chris Cooper-lookien fick sin gratis och idag "Mystisk och feminin".

Mohahahahaaaaa...

"Boten Anna" stulen... det kan han fanimej ha, det aset.

Minst.

Gratis påtår

Idag när jag satt på Columbus och skrev så kom en kille in. Han såg exakt ut som en ung Chris Cooper. Lagom mycket hillbilly, omåttligt mycket hård.

Han hade långt hår en mexikansk banditstasche och lagom koppärrig hy. Pondus - written all over him. Han frågade om påtår och fick det gratis. Själv fick jag betala en femma, strax innan. Det kan jag ta. Är man charles-bronson-tuff utan att göra sig till så ska man fan bli bjuden på påtår. Är man en mes får man betala. Störst går först - sån är lagen.

Fan, jag vill också vara störst nån gång.

Aldrig sett en kille i hawaiimönstrat och trällor (träskor) se så tuff ut innan. Inte ens på film och absolut aldrig i verkligheten.

Vikare vs. Skrynklare

Jag har i några dagar varit inne hos Åsiktstorpeden och tagit del av en form av forskning han påbörjat. Livsviktig sådan. Den handlar om huruvida man är vikare eller skrynklare i dasspapperssammanhang.

Enkelt förklarat. När man varit på besök i trisseboda och gjort numero dos (i kvinnors fall även vid numero uno) och det är dags att torka sig. Då kommer det kritiska momentet hur man väljer att handha den pappersmängd man har för avsikt att begagna sig av på "nedre plan".

Det finns två olika huvudvägar att gå - "vika" eller "skrynkla". Det finns även en mindre vanlig variant som går under namnet "linda", men resultatet är snarlikt det vikaren är ute efter (skulle tro att det bara är de med lösa rullar som lindar, verkar bökigt annars). Så för att hålla det här så enkelt som möjligt gäller bara två val här på bloggfrossa. De som utvecklat en egen metod eller moddat en redan befintlig får snällt välja att sortera under antingen vika eller skrynkla.

Eftersom jag tidigare belyst ämnet toapapper här så känner jag det som närmast min plikt att bidraga till hans forskning och inte minst för mitt egetintresse ta reda på vilka mina läsare är. Egentligen. Jag misstänker att det ränner runt en massa vikare och stökar till det på bloggfrossa..

...eller: "I may know you by name, but i dont know you by the way you wipe"

Själv är jag en stolt skrynklare och är högst subjektiv i min bedömning av vilken metod som är mest raffinerad. Jag har redan fluktat på Åsiktstorpedens poll och sett den bittra sanningen i vitögat. Hans bloggutrymme domineras av av den värsta sorten. Manliga vikare strax följt av kvinnliga vikare.

Tamejfan om jag inte hade det på känn. Vi skrynklare är en minoritet. Precis om kväll-/nattmänniskors liv styrs av morgonmänniskors. Det går en röd tråd i alla led. Ända ned till det förtryck som manliga sittkissare får utstå från ståkissarna.

Ska man se det ur ett nyktert perspektiv så förstår jag verkligen inte varför man väljer att vika. Pappersytan blir så när som friktionsfri vilket lättare måste medföra att man upplever "smöra-mackan-syndromet" än den rejäla och effektiva avrivning man får med skrynkelmetoden. Dessutom är det risky business att vika om man inte har full kontroll på sitt pappers hållfasthet. Alla har inte den fingertoppskänsla att fördela kraften rätt utan gör nybörjarmisstaget "genombrytning", vilket i sin tur med största sannolikhet resulterar i det ack så förhatliga "bajsfingret".

Det bli många begrepp här känner jag men det hade kunnat undvikas om alla människor kunde enas om att använda en och samma metod. Alltså skrynklingen.

Så hand upp och bekänn färg. Vilka av er viker och vilka skrynklar egentligen?

Tidsresan

Var alldeles nyss på Coop.

I kassan stod en tant och en farbror framför mig. Mannen hade en mustasch som tog mig med på en tidsresa. Han tittade konstigt på mig men jag sket i det. Det var som med de knarkiga 3d-bilderna som brukade vara med kvällstidningarnas söndagsbilaga. Man visste att det dolde sig nåt där och man skulle få se, bara man tittade tillräckligt noga och länge. Fäste blicken.

Jag fäste min blick på mannens överläpp och kastades plötsligt tillbaks till barndomen. Jag hade rätt.

Hos mormor hade vi ett par nummer av serietidningen "Knoll och Tott", än i dag världens äldsta serie om jag inte missminner mig. Den handlade om två jävelungar. Varje förälders mardröm. Jag älskade den.

Med i serien fanns det en gubbe med extremt rak mustasch. Jag minnas att jag tyckte det såg stört ut i serien redan då. Gubben i kön hade en en sådan. Har aldrig sett nåt liknande i verkligheten. Jag var alldeles fascinerad. Precis som en piasavakvast. Tänk att ansiktshår kan vara så rakt. Det trodde jag inte. Nu vet jag.

Jag hade helt glömt bort familjen Katzenjammer men de fanns där.

Plötsligt var jag tio år igen.

Bloggfrossa presenterar: Tronguy

När man äntligen tror att världen nått någon form av peak när det gäller idioti och galenskap. Då kommer det alltid en ny kandidat och slamdunkar verkligheten i ansiktet på en.

Jag minns när jag var liten och såg stålmannen för första gången. Det verkade sjukt fräckt att kunna flyga, lyfta tunga grejer, ha übersyn och inte minst sådan där slick dräkt i starka kulörer.

Inte lika impad blir jag av att den 45-årige Jay Maynard, dataprogrammerare från Fairmont, Minnesota blev formligen besatt av tanken att skapa sig en alldeles egen superhjältedräkt. Han berättar i en intervju hos Jimmy Kimmel (någon amerikansk showhost av dussinkvalité) 2004 att han blev helt betagen när han såg filmen "Tron" i början av 80-talet. Då väcktes drömmen och nu är den sann. Det hela ter sig lite extra bisarrt eftersom resultatet inte är särskilt imponerande heller. Ser mest ut som ett jävligt misslyckat hemmabygge, sniklösning, vilket är precis just vad det är.

Det absolut mest rubbade är att killen i fråga faktiskt tagit sig för att köpa en naturfärgad kroppsstrumpa i spandexmaterial som han sedan dekorerat med scifi-mönster i blå textilfärg. Han har därtill spraymålat ett par Vans-dojjor kritvita för att få den där cleana Startrek-looken (eller i detta specifika fallet, Tron-looken). Han kittar upp med en hockeyutrustning (inkl. hjälm) och ett stycke frisbee i vilka han monterar in batteridrivna ljusslingor som avger blått framtidsljus. odlar upp en fet mustasch och till sist pressar han ner sin lönnfeta kropp i kreationen. Utan skam bör tilläggas.

På hans hemsida www.tronguy.net kan vi följa spektaklet steg för steg. Det är nog bland det mest störda jag sett på nätet. Det är snudd på perverst att bjuda sina ögon på det smörgåsbord av smaklöshet man får ta del av i hans "fotogalleri". Ändå är det inte pervofaktorn som som gör att man tappar andan. Det är att killen är helt seriös.

Först tänkte jag att här har vi USA:s nästa stora seriemördare. Han gör liksom ingenting för att dölja det heller. Han ser ut som en hybrid mellan nidbilden av en systemprogrammerare och Dennis Rader a.k.a. "BTK" (Bind Torture Kill) som greps för något år sedan. Hade jag varit han hade jag åtminstone sett över mitt val av glasögon. Seriemördarpilot är fan inte superhjälte någonstans. Det är bara galet. I synnerhet när man kör den kombon.

Jag var givetvis tvungen att kolla in videoklippen från Jimmy Kimmel och här någonstans började jag känna sympati istället. Killen blev 2004 den värdelösa talkshowens privata freakshow. Ett stående gapflabb och utlopp för förnedring. När alla skrattar åt honom. Då gråter med honom.

Sedan tittar jag på hemsidan en gång till och då börjar jag skratta igen, så tårar rinner. Det går inte att låta bli. Herregud, det är en vuxen man vi talar om. Han får faktiskt ta lite ansvar själv. Hela hemsidan bjuder på så mycket rubbat material att jag satt helt betagen och gapade, skrattade och grät omvartannat - en hel kväll.



Han blev en undergroundsuccé på nolltid men nu verkar erbjudandena dugga lite glesare. En kroppsstrumpa är bara kul så länge den inte luktar brukar det ju heta. Han marknadsför sig istället som datakonsult i första rummet, men då och då kränger han allt på sig sin kreation och blir Tron. Det är så bra.

Jag måste erkänna att jag faktiskt hade kunnat tänka mig att betala rätt bra timarvode om Jay Maynard lovade att fixa mitt datorstrul - iförd dräkten. Fan, det hade nästan varit värt att själv plantera ett ont virus för att få uppleva spektaklet i sitt eget vardagsrum.

Samtidigt som jag blir smått nervös av det faktum att världen är full av idioter så känns det rätt kul. De förgyller ju ändå ens vardag med sitt normavvikande beteende. Allt som är skönt är ju bra, säger de som vet.

Greasemonkey'n

Så var ännu en dag ur led.

Det slår fanimej aldrig fel. Dessutom slår det alltid till som hårdast på semestern. Finns det nån däruppe... ja då hatar han mig.

Är det inte lite väl typiskt att man lämnar in bilen på service och när man får tillbaka den. Ja då tjuter biljävlen som den blivit sodomerad. Den låter som en flaska.

Så det var bara att åka tillbaka (jag satte ett stycke grinig fru på det). Det kan de ha. De där jävla asen på Nissan. Först skinnar de oss på nära fem kak i lådan, för att byta lite oljor och checka bromsarna etc. Det gick kvickt som fan så att det kostar så mycket är fanimej en förädlad form av OCKER. Sedan så kommer man tillbaka och frpågar vaffan de har pysslat med eftersom bilen låter så missnöjd helt plötsligt.

Japp grattis Mikael... det är inte din dag idag heller!

Bränslepumpen är slut. Kostnad 3000 och då får vi tusen spänn i rabatt säger de. Jävla skitsnack. Jag är fan säker på att den där jävla greasemonkeyn har gjort nån skit med bilen. Jag menar samma dag som servicen. Är det inte lite too much? Tydligen inte för då är inte arbetskostnaden inräknad.

Detta har hänt oss förr. En biljävel knäckte hela vår ekonomien sommar och ledde till inställd Parissemester och kulstopp (no more fun). Den gången lipade jag. Det gör jag inte nu.

Jag håller käft, sväljer hårt, stänger in... och dör en liten bit inombords. Som så många gånger förr. Blir trött.

Ja, nu är pappa trött igen. Resten av sommaren känns som en svart tunnel. Än ser jag inte ljuset.

Jag ska nog hyra "Falling Down" ikväll. Sedan får vi se vad som händer. Den där Greasemonkey'n på Nissan står högt på listan vill jag lova. Creepy? Njae, någonstans måste man ju dra gränsen.

När nog blivit nog.

En daybreaker

Att vakna för sent. Behöva lämna in bilen på service hos en märkesverkstad vars starka ekonomi bygger på en ockerbaserad verksamhet och äter upp sparkontot totalt. Bara för att få den där förbannade jävla stämpeln i boken. Att samma verkstad sedan ligger utanför stan, utanför taxegränsen. Att vädret får tropikerna att kännas som ett svalkande alternativ.

Jag köper det. Jag böjer mig för verkligheten, hur sjuk den än är. Hur twistad nomen blivit för vilken nivå av rumpkörning som är ok så köper jag det.

Vad jag inte köper är alla Gothiacup-svin som ockuperar varenda kvadratmillimeter på spårvagnarna. före och efter match. Högljudda och svettiga små kroppar. Det får mig att fantisera hett om hur fint det skulle vara med ett litet kuvert cyanidkapslar i bröstfickan (ja nu hade jag ju ingen bröstfick men ändå).

Fan, jag kan inte acceptera tre byten med Göteborgs lokaltrafik som i vanliga fall är hyfsat dysfunktionell som den är. Inte när den plötsligt transormerats till nån indisk industrilinje. Det är fanimig tokigt. Det kan göra den fridfullaste person till en livsfarlig och snabbt tickande bomb.

Att gothia Cup är bra för Göteborg. Bah! Det kostar dyrt för stadens invånare. Överpris. Det är en typ av ocker jag känner vämjelse inför.

Gothia Cup is getting on my tits så att säga.

Familjeutflykt

Det kändes fint att vi valde en dag med tropisk värme att åka till Borås för att gå på djurpark. Helt galet. Jag orkade gå hälften sedan var jag grinfärdig av trötthet.

Jag väntade med förtjusning på hur Juniorette skulle reagera när hon såg elefanterna. Visst det var småkul men damn vad mycket ballare det var att jaga duvor. Jag kände viss missnöjsamhet med hennes prio. Vi kollade in en massa andra djur. Geparder, lejon, tiger, giraff... svalt intresse. Först aporna var roliga tyckte hon. Det fanns alltså hopp.

Det roligaste av allt visade sig dock vara en ugglejävel i keramik. En staty som stod lite malplacerad i ett hörn inne i aphuset. Pang. Blixtförälskelse. Hon ställde sig framför och böjde på knäna samtidigt som hon upprepar "hohoo, hohoo" upprepade gånger och med vild entusiasm. Hade en vuxen gjort samma sak hade män i vita rockar kommit rusande per omgående.

Tur hon än knappt två.

Kul. Vi har gjort en utflykt som tar kål på oss närapå för att hon skulle få se en massa roliga djur. Och så väljer hon ut en sketen porslinsuggla som dagens höjdarevent.

Men annars var det bra.

Hade jag vetat det hade jag nog propagerat för att begränsa utflykten till "Atlantic Möbler" här nere på gatan. För de som inte är bekanta med den butiken genom tidigare blogginlägg så är det en möbelaffär som satsar på att sälja vulgomöbler. Rumänsk Porrlyx.

Sovrumsmöbler i högblank plast och formade i de mest obskyra former. Snäckform, sammet, silke och pastellfärgat. Speglar, guld och grekiska kolonner, guldmålad gips verkar gå hem i vissa hem.

De har även en massa sjuka gipsstatyer och annat smaklöst i inredningsväg. Keruberna i mänsklig storlek hade kunnat bli en hit. Eller en sån där kul grisman som vissa restauranger (oftast rörelser som serverar knappt ätbar förda och som absolut borde förbjudas att använda just ordet restaurang) har som välkommenskylt. Eller nåt annat helt sinnessjukt.

Nästa utflykt blir nog fan dit.

Så blir det när man är otacksam.

Badpojkar, öldrickning och spottande lamor

Badet gick bra. badade vid amundön. var i fyra gånger. Det var skönt. Kommer göra det igen. Thats it.

Kom precis hem. Var och drack öl med L. Det var skittrevligt. Innan vi skiljdes åt stod vi på busshållplatsen och snicksnackade lite. Hon berättade om en hypokondrisk vän, hon hade fått ett spel på denne för nåt inbillat sjukdomstillstånd. Jag led med vännen.

Där stod vi och var sådär skönt omuntra tillsammans. Det är bra med människor man inte behöver vara lattjo inför precis hela tiden utan att få frågan om man tänker ta livet av sig. Vi är pessimister båda två kan man säga. Så fint med någon som VERKLIGEN förstår. Det är ju inget deppigt. Det är skönt.

Det är optimister som skapat nidbilden av pessimister.

En kille hoppade ur en taxi. Han var pruttfull. Han sökte ögonkontakt med mig och skriker högt "Cheer up!" varpå L snabbt replikerar att det är fan det värsta hon vet. Killen hör och blir putt. Säger nåt i stil med "Det värsta jag vet... svennjävel".

Udda.

Sedan gick han och hans glada polare in på "Stars n Bars".

Stackars personalen där.

Imorgon ska jag till Borås djurpark med la familia. Det ska bli kul. Jag har bara varit där en gång innan, med skolan, lågstadiet. Jag var nio år då. Mitt enda och starkaste minne var att klassens översittare, en tjock kille med hett temprament stod vid lamorna och retade dem. Gjorde grimaser. Plötsligt lackade en lama ur och spottade en tjockisen mitt i ansiktet. Från ett rätt respektabelt avstånd också ska tilläggas. Sedan började en show utan dess like.

Tjockisen började skrika som en stucken gris (konstigt uttryck, för vaffan syftar man på. vem sticker en gris, med vad och varför?). Han sprang runt runt medan resten av barnen i vår grupp tittade fascinerat på hur snabbt han kunde förmå att röra på sig. Samtidigt skrek han utan motstycke: "det brinner, det brinner det brinner... det brinner i mit ansikte". Som vi skrattade.

Han storbölade. Var skitförbannad.

Plötsligt fick han en märkbar lust att hämnas och började ladda fickorna duktigt med sten av kastvänlig storlek. Då fick lärarinnan gå in och bryta. Hon försökte förklara för klassens tjockistyrann att man inte får kasta sten på lamorna. "Håll käften din jävla hora" och "Släpp mina stenar din jävla fitta", svarade den tjocke med häpnadsväckande arrogans. Han var skicklig i användandet av sånt vokabulär. Lärarinnan var inte imponerad alls.

Jag minns det än idag som en av de roligaste utflykterna.

Då var det dags...

för årets första dopp.

Ja jag vet det är fan strykvarning på att inte ha varit vid havet än i år. I synnerhet när man bor i en stad vid havet. Men jag har bara inte kommit mig för.

Jag älskar att bada och vet att detta kommer starta nåt. Jag kommer bli besatt. Jag är nästan lite nervös... men nu bär det av.

Skriver mer sedan.

Idrottar du nåt då...

En vän skickade ett sms igår. Helt appropå ingenting. Han frågade mig vad jag tycker om Staffan Strand. Han kom att undra eftersom SM gick nu i dagarna och han vet vad jag tycker om Holm.

Det var lustigt att han frågade eftersom jag dagen innan sett en intervju med svinet på tv.

Staffan "den värdelöse" Strand lyckades kvala in till en EM-vecka i Göteborg nu i augusti. Det är bara att beklaga.

Jag tänkte efter en nanosekund innan jag, för att ge ett perspektiv av hur mycket jag ogillar Strand, svarade jag att jag ÄLSKAR Holm i jämförelse. Jag får för mig att Staffan är produkten av en komplex inavelstradition någonstans i landet. Jag tänker hävda att det är sanning och att han borde doneras till genskadeforskning ända till motsatsen är bevisad. Och så sättet han pratar på... fryntligt. Ser jag honom på stan under EM kan det mycket väl hända att jag spontandisciplinerar honom med en väldigt brysk handrygg. Tycker nästan det kan vara värt att ta en volta för det eminenta nöjet.

Jag måste tillstå att jag blev förvånad av att se honom. Trodde inte att han hoppade längre. Det hade inte jag gjort om jag var lika värdelös, men vissa lär sig visst aldrig.

Jag har ju ondgjort mig över Holms stil och hållning, för att inte tala om hans kortbyxor. Dock är han ju elegant som en manlig lyxhora i jämförelse. Staffan är en katastrof. Kör en "dagens outfit" på honom och jag vågar lova att ni har roddat hem årets humorpris i kategorin "lyteskomik". Högt uppdragna tubisar och ett par shorts som får hans överkropp att se onormalt kort ut. Vad är det för höjdhoppare vi har i detta land.

Staffan lyckades med stora problem komma över 2.25. Han blev lika glad som en förståndshandikappad på en Arvingarna-konsert. Det var nästan något vackert över det hela.

Snälla nån. Kan ingen förkorta pojkens (och framförallt vårat - vi som ser på) lidande med ett ljusår. Säga: "Nu räcker det Staffan. Du har inte här att göra." Juniorhöjder är väl fan inget att jubla över. Fattar ingen ansvarig att han kommer att skämma ut Sverige. Igen.

Holm vs. Strand - det är en dödsmatch jag skulle betala dyra pengar för att se.

Usch nu blir jag sådär arg igen.

De som följt bloggfrossa länge vet ju att jag plockade fram mr Needles (mitt lilla voodotroll) lagom till VM förra gången. Jag har personligen lovat Holm att låta honom vila. Spontant blir jag råsugen på att ta fram honom och låta den lille rackarn jobba nattskift nu men med lite eftertanke så inser jag att det knappast behövs. Att Staffan Strand skulle skrälla till är ungefär lika troligt som att USA skulle skriva på barnkonventionen.

Jag googlade den jäveln nu precis. Lille Staffan har också skaffat sig en egen hemsida. Precis som Holm. Klicka här för att kolla in den. Det är humor. Snudd på otäck sådan.

Där får vi ta del av diverse skoj. Bland annat Skriver han om sitt årsbästa 2.25 och hänvisar till det som ett "monsterhopp". Han kan fan inte mena allvar.

Till sist vill jag verkligen bjuda alla på ett "monsterflabb" - på Staffans bekostnad.

Klicka på menyalternativet "bilder" på hans hemsida. Först visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta men snart började jag skratta så att jag grät. Vi bjuds på en smått bisarr odyssé av självförnedring. Jag försökte verkligen hitta signaler som indikerar att det hela är ett jävligt stört skämt. Antingen är Staffan väldigt subtil i sin ironi eller så har han verkligen "inte allt där". Varför gör han så mot sig själv. Det är så destruktivt.

En försmak av helvetet

Phew!

Jag är skittrött. Kom just hem från ett Lisebergsbesök med la familia. Vi hade tur. Vi var smarta som åkte dit idag. Dagen innan.

Det var lagom med folk. Inte den där hysteriträngseln som det gärna blir alla andra dagar när det är så soligt. Actionhalten begränsades för min del till en tur i "Sagoslottet" med Juniorette. Det var kul men lite för läskigt på slutet tyckte J.

När vi var på väg ut såg vi massorna. De började strömma till. Mobilisera.

Imorgon börjar det. Helvetesveckan. Gothia Cup.

Hela stan och alla stadsdelar kryllar av småungar som ska sparka boll och ställa till med jävelskap. De ockuperar varenda spårvagn och buss och rör sig i flock. Hela Göteborg går lite trögare när den där förbannade fotbollsveckan håller på. Jag kräks på allt vad Gothia Cup heter. Har alltid gjort.

Än så länge känner jag mig bara trött. Om ett par dagar kommer jag vara fly förbannad. Så är det alltid.

Beware!

Jag har en tes

Den bygger inte på empiri men jag har ändå en känsla av att jag träffar ganska rätt.

Jag har fått för mig att människor som åker iväg med hus på hjul (husvagn och husbil) till nån sunkig camping på semestern är överrepresenterade i swingerskretsar. De får ett socialt arv att förvalta. Kanske kommer det med vagnen. Pionjärsanda och frihet på alla plan. Den enda chansen att bryta sig loss från alla konventioner ett tag. Skum teori va?

Jag har inga faktabaserade uppgifter på detta och hart inte gjort några efterforskningar. Riktigt så viktigt är det inte för mig. Men jag tror att jag är nåt på spåren.

Jag ser framför mig hur många packar sin lilla "Polar" eller "Cabby" med familj, träningsoveraller, bensinmacksinköpta kastspön, snorkelutrustning och standard 1-A hundar för att bege sig till samma camping år efter år.

Väl framme går mannen omkring hela dagarna iklädd för korta shorts och bar överkropp - alfahannen (det tror de alla), frun solar i en baden-baden och läser en harleqin. Barnen driver vind för våg och ställer till med sattyg - no rules. Det ligger spännning i luften.

Campingplatser är microsamhällen som uppstår och faller under industrisemestern varje år.

På kvällarna dricks det stora mängder hemgjort vin i förtälten och kontakter knyts vid campingens vattenhål. Dansbanan.

Sedan swingas det utav bara fan. Jag är nästan säker.

Det måste vara där ur den gamla klassikern "Happy Campers" är sprungen.

Att dö en bit

De säger att det sista som lämnar människan är hoppet. Det kan inte stämma. Det lämnade mig förra veckan när min fru kom hem med en sån där frän solskyddrullgardin till bilen. Med Nalle Puh-tryck på.

Jag focking hatar Nalle Puh!

Det svårt att förklara smärtan man upplever när man inser att varenda utsikt att kunna bryta svenssonmönstret i sitt liv är totalt utplånad. Visst, jag är en svensson, men jag har iallafall inget radhus och Volvo kombi. Så länge den gränsen inte överskrids finns det ju hopp, brukade jag tänka. Nu vet jag bättre.

Det är över. Finito. Jag kan glömma rebelldrömmen nu. Det är kört och allt är den där honungspundaren till björns fel.

Vakna upp och lukta på kaffet. Nalle Puh borde vara varje familjefars mardröm. Iallafall om man fortfarande värnar om en viss integritet. För varje vuxenpryl med Nalle Puh-pryl som kommer över trösklen dör en liten bit av ens personlighet.

Jag undrar vad för djävulens hantlangare kom på produktutvecklingens grövsta konsumentskändning undrar jag. Jag blir förbannad bara jag tänker på skammen. Den där lille efterblivna idiotbjörnen har ryckt det lilla hopp jag hade om att krypa undan den ultimata svenssonstämpeln någon gång. Föralltid.

Ingenting borde få "smyckas" med Nalle Puh-tryck. Det verkar har gått troll i hela konceptet. Det känns helt abnormt att det är så förbannat poppis.

Vad är dealen med den där dumsnälla jävla pipbjörnen och hans högst dysfunktionella kompisgäng egentligen. En neurotisk grisstackare, en åsnejävel som supit bort allt vad hjärna heter och ett narcissistiskt egosvin till tiger. Vidare, en brorduktig-uggla och ett par skitkorrekta kängurur. Varför är de så älskade. Eller är de verkligen det? Jag får för mig att alltihop är ett otäckt och toppstyrt experiment. Ett försök att driva den lille konsumenten över kanten.

När en man sitter i en bil med Nallepuhsolskydd kvittar det fanimej om det är en Ferarri Testarossa eller en rostig Volvo 745 han kör. Då är han stämplad. Brännmärkt. Då har han officiellt gett upp.

Jag lovar. Inte ens självaste Lemmy Kilmister har tillräckligt med tuffhet på sitt konto för att värja sig mot en sådan vansinnespryl.

Det enda jag själv kan göra, för att rädda om ens en gnutta heder, är att vägra sätta mig i bilen med den där jävla solgardinen. Jag gör det bara inte.

Fuck Nalle Puh - sideways!

Rektala mysterier

Det är kul med Aftonbladet. Bra att de bevakar omvärlden och levererar världsomspännande sprängstoff till nyheter. Heta grejer.

Idag kunde vi läsa om en pakistanier som gick till fängelse läkaren med svåra magsmärtor. Det visade sig efter undersökningen att Fateh Mohammad som killen hette hade en hel glödlampa uppryckt i anus. Ser man på.

Han blev chockad tydligen. Hur kunde den ha hamnat där. Hans förklaring fick bli att någon vakt eller medfånge drogat honom och kört lite "plug n' paly" utan hans vetskap. Läkaren trodde honom inte. Inte jag heller. Det låter lite väl.

En vän till mig som jobbar på sjukhus berättade att de fått in en kille som hade en hel banan uppgörd och inte fick ut den. Hans frånskyllning var att han skulle byta gardiner och halkade och landade i fruktskålen. Han måste bott granne med sjukhuset för kommer man inte på en bättre ursäkt än så har man antingen extremt stor brist på tid (för att inte tala om fantasi) eller så har man kollat på för mycket tecknad film.

Visst det finns säkert nån möjlighet på miljarden att han byttegardiner helnäck och ramlade med toksärade skinkor och med hjärnkirurgiprecision på en styv banan som liksom flunkade in hela vägen. FBI hade ju tydligen en träningsmetod fölr att trotsa atomlagen. Även en massiv betongvägg är uppbyggd av atomer... och atomer rör på sig hela tiden.

De hade iallafall fått ut glödlampan hel ur Fatehs "ompa". Tack och lov. Det hade kunnat bli "rövjobbigt" om den hade pajat.

Hur som helst. Jag vill tacka sommarredaktionen på Aftonbladet för att de sätter in sina skjutjärnssommarjobbare på att gräva fram såna fantastiska scoop. Det är nästan lika kul som att läsa "En ding ding värld". Keep it up. Jag menar det.

Jag läser tusen gånger hellre om Fateh Mohammads "anal insertions" än om kampfisken Sten eller BB-Linda och Faddejäveln.

Tro mig. Det är helt sant.

Krim Extra

På midsommarafton fick jag en finfin present av en vän. Ett nummer av den eminenta tidningen "Krim Extra".

Det är en tidning som handlar uteslutande om kända och mindre kända brottslingar av alla dess slag. Stort fokus ligger på grovt våld så Mycket handlar om Seriemördare, yrkesmördare och sektledare. Det bästa av det värsta.

Jag hade glömt av tidningen och hittade den häromdagen. Glädje. Tidningen är i standardformat och tryckt på billigt, återvunnet papper. Lite samma känsla som porrtidningen "Aktuell Rapport" fast mindre glätt. Faktum är att det finns många likheter.

När jag var yngre så gjorde jag och mina vänner då och då s.k. "räder" och muddrade kvarterets papperscontainer a.k.a. "kontan" på bättre begagnad porr. Jag minns att varje nummer innehöll minst ett reportage och oftast var det just kriminalreportage tryckta med vit text på svart bakgrund. Bara en sån sak. Exempelvis om nån sjuk jävla psykmördare i texasöknen, som prytt sina sängstolpar med människohuvuden och hade gjort ett halsband av öron etc. Motorsågsmassakern IRL liksom. Jag läste med fascination, glosögt, igenom artiklarna. Alla dessa vridna hjärnor.

Men sedan var det naket för resten av slanten.

Ofta har jag hört kommentarer som "Det är inte bara för porren jag läser... det väldigt bra artiklar också" och alltid har jag tänkt att det är en ytterst dålig undanflykt. Vem fan köper porrisar för att läsa om ond bråd död. Nu har iallafall alla chansen att få upprättelse.

Krim Extra är en fantastisk tidning. Exakt som en porris fast med skillnaden att de tagit bort all tillstymmelse till naket och ersatt med en handfull skrämmande reportage om jordens värsta avskum. Äntligen finns det möjlighet att frossa i krim utan att behöva lida igenom en massa naket. Utan skam kan man nu öppet åtnjuta en djupdykning i Charles Mansons förtrollade värld.

Sednaste nummret kastade även lite ljus på Ivan "The Highway Killer" Milat - Australiens genom tiderna värsta seriemördare . För att inte tala om NY-maffians flitigaste kontraktsmördare Richard Kuklinski (mäktigt namn). Dessutom en redogörelse över Sveriges tio grövsta brottslingar med bild och fatktaruta. Lite "check status" över det hela.

Jag ska nog signa upp mig på en helårsprenumeration.

Krim Extra - det är finfina grejer.

Sommar

Det spöregnar och har gjort så precis hela dagen. Jag är skittrött. Har knappt gått upp från soffan idag överhuvudtaget. Inte gjort nån nytta alls. Är hungrig (har bara ätit frukost), är allergisk som en gris och svullen som en höggravid kvinna. Kort sagt dagen har varit brun.

Men nu är det kväll och jag ska jag gå och dricka öl. Det ska bli kul.

Snygg sorti Zidane

Vaffan?!

Vilket jävla tjabbel det är om Zidanes skalle. Osportsligt? Onödigt? Tråkigt att han avslutade sin karriär så? Det tycker inte jag. Tvärtom - kreddigt. Det var ju inte oprovocerat direkt.

Jag måste säga att när jag såg reprisbilderna tänkte jag först: "Fan, äntligen börjar de spela lite hockey, grabbarna".

Italjanoligan är späckfull av filmare som ramlar till höger och vänster för minsta lilla. I värsta fall spottas det lite och delas ut töntiga bitchslaps. Det var på tiden att någon svarade upp ordentligt. Den där jävla operaprimadonnan Materazzi.

Det var en snygg skalle. Visst var det det. Och så kraftfull. Pang, rätt i bröstet. En fempoängare.

Det enda jag funderar på är att han helt säkert tänkte nu tar jag ett rött, det är värt det. Varför satsade han då inte på näsan direkt, kanske borde låtit honom smaka lite dobb också när han ändå höll på och försökt kasta in ett klassiskt njurslag innan vakterna kom för att bryta. Det var ju liksom hans sista chans. Ska man göra ett jobb överhuvudtaget bör man göra det ordentligt.

Men men. Man får vara nöjd med det lilla. Det var ju trots allt en jävligt snygg nedskallning.

Sommarkrysset

I lördags kväll var en vän över och skulle glo på film.

Vi väntade med att sätta på till Juniorette hade somnat. Under tiden stod tv:n på fyran och premiärprogrammet av tv4:s svar på Allsång på Skansen lett av Gry "jag gör allt för pengar" Forsell sändes. "Sommarkrysset". Ja jag säger då det.

På en knapp halvtimme fick jag uppleva två av mina största hatobjekt äntra scenen och med sin folklighet åsamka såna som mig (och jag tror vi är många) svåra men.

Jag trodde fanimej att jag skulle svälja min egen tunga när programledaren presenterade den där kvisslan till artist "Basshunter". Ut kommer den som är ansvarig för mitt nyväckta sverigehat och "sjunger" till en koreografi som känns plaggad från "Småstjärnorna". Den blev alltså årets sommarplåga "Boten Anna".

De filmade publiken. De var glada. Jag hoppades att någon hjälte skulle ta sitt lilla besprutnings plan och gödsla Gröna Lund med avföring som straff. Det är det minsta de förtjänar. De som applåderar sån skit. Visst, jag såg allt några skruva på sig men det var knappast en hemlighet vilka som skulle uppträda. Man måste ta ansvar för sina handlingar. Att främja spridandet av Basshunter borde minst straffas med en fet bajsdusch.

Där satt jag och svor och skrek okvädningsord medan min fru och kompis tittade fascinerat på mig. Det var som att de just bevittnade ett exklusivt experiment. Det gjorde de kanske också. Jag kunde fan känna cellförändringen i min kropp. Det brottades omkring som fan där inne och min puls ökade. Min kompis frågade vad en "bot" är. Jag försökte förklara fast jag inte ens riktigt vet. Hon ville inte förstå så jag blev irriterad och reste mig upp för att göra espresso.

Jag kommer hata tv4 för all framtid för att de lät honom tv-debutera.

När jag kom tillbaka ville jag byta kanal omedelbums, men då verkade de andra två gjort en sport av att hetsa upp mig till farliga nivåer. Jag blev trött. Satte mig ner och surade i mig min espresso.

Då kommer nästa artist upp på scen. Gissa vem. Det är nästan för bra för att vara sant. Robert "mitt ego är större än Grand Canyon" Wells. Det blev svart.

Jag försökte utan resultat övermanna fjärrkontrollen. Istället reste jag mig ånyo och höll ett brandtal om att RW våldtog mina öron. Att jag kunde känna hans stora orgel tränga in. Min fru och kompis satt och gapade. Förtjust. De förstod knappt att det var sant. Jag fortsatte och sa att jag inte kunde se svinet sitta där och flina. Hånskratta åt oss som synat bluffen för längesedan.

Det är svårt att förklara hur illamående jag blir av det faktum att just precis sånt ska spegla "svensk sommarunderhållning". Det värsta är egentligen inte artisterna. De är bara målvakter egentligen. De värsta är den massan som gör att det fortsätter och fortsätter och... Jag skäms för att vara svensk. På riktigt. Det skämtas ofta om tjeckiska dockfilmer, men hallå. Vem är egentligen det stora flabbet. Landet som gjort smaklöshetens mest raffinerade underhållningskoncept till en konstform. Sverige.

Det värsta är att det inte skulle hjälpa ett skit att hyra in fem hundra ryska kontraktsmördare på speed ens. Rötan är för stor. Det fylls bara på underifrån. Försvinner en så kommer det en ny. Och vi bara sväljer.

Återigen jublade publiken och jag fantiserade med viss upphetsning om att äga makten att beordra in en fet MOAB (mother of all bombs) över Gröna Lund just då. Vilken tur att jag inte har tillgång till "knappen". Jag är så impulsiv.

Martin Timell, Adam Alsing, Peppe Eng, Linda Isaksson och Naken-Janne, riktiga tv4-profiler som kommer vara med och leda den mörka armen. Hur lyckas en kanal knyta till sig så mycket obehagliga människor. Nu har Gry Forsell vikt ner sig för djävulen.

Jag visste att tv4 skulle bli, om inte jordens så åtminstone, rikets undergång.

Jag har börjat dra upp planer för att starta ett nätverk. Jag vill samla ihop alla som hatar RW, Basshunter och den typen av exkrementartister. Som har fått nog. Vi som är de goda. Som rebellerna i V. Eller som Noa och hans ark.

Vi borde gå samman och lämna landet, alternativt kräva vår rättmätiga procent av landytan och skapa ett nytt land. Ett land där Robert Wells och såna som han talas om som Satan.

Ännu en lista

Jag hatar att göra såna här listor. Det är roligare att läsa andras. Men jag kunde inte säga nej när det kommer från herr Stefan med Sugbloggen. Så håll till godo för fan!

5 saker jag har i min frys:
- Is i ohemula mängder (obs inte i kuber - vaddå avfrostning?)
- Rödvinskuber i kubpåsar (fruns idé bra när man lagar mat. de har iallafall går sönder och gjort att översta lådan ser ut att kunna tillhört jeffrey dahmer lika gärna... )
- En halva julvört från julen '04
- Korvbröd, grova (japp nyttighetstänkande är mitt mellannamn;) )
- Ett paket Tiptop mini (vem fan kom på att göra dem i miniformat, värdelöst)

5 saker jag har i min garderob (borsett från alla lik):
- Ett par ångestjeans från Cheap Monday (de sausage-skin-tajta som fick mig att fatta att jag närmar mig 30)
- Min studentkostym (snälla kan någon sätta en kula i huvudet på han/hon som kom på konceptet studentkostym)
- En glansig rejvtröja (från mitten av nittio, vet inte varför jag har den kvar, kanske blir inne med rejvpartyn igen? ... och då vill man ju inte gå naken)
- En porslinsstaty föreställande Bruce Lee (får inte ha den framme)
- En Babushka med olika islamistiska ledare som Usama bin Ladin, Mullah Omar, Saddam o.s.v.(finfin present men kan inte med att ha den framme)

5 saker jag har i min bil:
- Bilbarnstol (så ful att satan skäms)
- Ett ton parkeringskuponger
- Solskydd med Nalle Puh-motiv (fy fan säger jag bara, det får bli ett eget blogginlägg)
- En jävligt ny bilstereo (den får mig att vilja köra bil planlöst)
- Ett oroväckande ljud (vetefan vad det kan vara)

5 saker jag har i min handväska:
Jag skulle inbte vilja påstå att det är min handväska. Det är en vanlig axelremsväska. Ingen male purse.

- Tre 35mm filmer fotade med min Lomo i roskilde '05
- Öronproppar (lite för välanvända egentligen)
- Putsduk (egentligen till objektiven när jag hade kameran i väskan - nu putsar jag mina magiska pilotbrillor med den)
- Ett kuvert från skatteverket (min deklaration som jag inte kunde hitta och fick beställa en ny)
- En napp

5 pers att skicka vidare till:
Tyvärr vägrar jag denna punkten. Jag kan inte välja ut fem personer.

Har jag berättat om min beslutsångest? Jag får bryt av att behöva välja lunch... hur skulle jag kunna välja ut fem personer. Den som vill - säger jag - och maila mig eller meddela på nåt annat sätt så jag kan bella in era listor.

Den lille husläkar'n

Damn vilken finne jag har fått. På kinden - kindbenet - strax under högra ögat. Jag fick lätt panik i fredags kväll när jag såg den rackarn och försökte klämma den. Icke. Det hände nåt. Gjorde skitont. Kändes som att jag klämde den men inåt.

Det pulserade som fan i den. Och jag kände hur den svullnade. På lördagen vaknade jag med en jordgubbsstor jävel på kinden. Jag såg ut som jag åkt på duktigt med stryk på grillfesten kvällen innan. Jag fick panik. "Inflammation i underhuden" var en fras jag hörde eka inne i mitt eget huvud. Jag härdade ut och alla som kom på besök igår sa att ja fy fan vad stor den var. Dessutom vet jag att en sådan inflammation kan spida sig och gå upp i hjärnan och stöka om.

Hjärnhinneinflammation i tropisk värme är inte min påse kan jag säga.

Jag kände mig deppig. Kan inte visa mig blad folk med en sådan. Som Quasimodos puckel x 10. Han hade åtminstone sin på ryggen. Bara tanken på att gå ut och ta en öl med en sådan i plytet.

Vaffan det skulle vara som att tigga om att bli självaste centrum för lyteskomik - killen med två näsor. Don't think so. Det är en freakshow jag inte bjuder på.

Så i morse var det fortfarande inte bra. Då tog jag och spanade i kylskpet och jess, där stod den. Min dotters oöppnade Kåvepenin. Flytande penicillin. Med fruktsmak. Hon hade ju ingen nytta av den visade det sig så den har bara fått stå.

Den är ju anpassad till hennes vikt men det är ju samma skit så jag bara tripplade dosen, käkade brekky och gick och la mig. Nu har jag kört två omgångar och tro på fan om inte svullnaden har släppt något. Sweet. Det finns hopp. Vem behöver läkare när man har Fass på nätet och lagom mycket kreativitet.

Ge mig ett receptblock så är jag hemma. Jag hade Fass som kvällslektyr när jag var yngre (japp, jag led av svårartad hypokondri förr, nu är det alltid på riktigt)

Italienskt guld i VM

Who fuckin' cares...

Ekonomiskt gynnsam manschauvinism

Häromdagen köpte jag en ny bilstereo eftersom vår gamla var trasig och en bil utan stereo är som en säng utan madrass. Jävligt o-komfy.

När jag skulle ta ut den gamla upptäcker jag att jag inte har universalverktyget till pioneer och trots att jag fick med det till min nya så funkar inte de. Jag känner mig lika händig som vanligt.

Så i torsdags morse ringde jag till ett par firmor som pysslar med installation och förklarade problematiken. Jag sa att jag fattade att det tar fem minuter men när jag frågade om de kunde hjälpa mig att ta ut min gamla fnissade de lite ändå. Helt seriöst. På båda ställena. Jag kände hur de klappade mig på huvudet genom telefonluren och svarade "ja killen, det kostar väl en hundring".

Att inte kunna ta ut sin gamla bilstereo är i männens värld synonymt med att vara totalt handikappad. Om en man inte kan mecka är han en "kvinna". Så är det bara.

Jag funderar på att kontakta FI och ge Guddan mitt hetaste tips. Alla män som inte fattat vad tjejer pratar om när de känner sig nedtryckta av "patriarkatet" borde få prova på och ringa in en idiotfråga till killarna som installerar bilstereo for a living.

Jag visste att jag skulle bli uppställd mot väggen och bli utskrattad och bespottad om jag åkte dit. Så jag kom på en mästarplan. Jag kom på hur man effektivt kan dra nytta av manschauvinismen. Det är verkligen busenkelt.

Killen ringer och beskriver sitt problem. Och dealar till sig ett bra pris. I mitt fall en 125kr för att ta ut den gamla stereon. Sedan skickar man dit frun i huset med några add on's (tilläggsinstruktioner). Vattentätt som ett rövhål.

I mitt fall så gav jag instruktioner om att när stereojäveln väl var ute skulle hon säga till killen: "Jag har den nya här. Kan du koppla in den när du ändå håller på... eller är det mycket jobb? *blink blink* "

Sagt och gjort. När hon kom dit så kom det en redig stereomeckare och skulle hjälpa till. Han trixade och bände men fick inte u den. Idioten som hade bilen innan hade monterat den med en "specialare" (finare ord för klåparmetod) så den var stört omöjlig att få ut utan våld. Redan här hade taxametern gått bananas om jag hade kommit dit själv. Men nu ville han visa sig duktig så han svettade s på utan att jiddra. Så när han hade fått ut den frågar min fru försiktigt om han har nåt emot att sätta in den nya som hon försiktigt håller fram. Klart han inte hade. Men eftersom nötjäveln som ägde bilen innan oss hade fuckat upp platsen där man monterar stereon blir även installationen ett riktigt gissel som kräver en s.k. "abrovinsch-montering".

Det hela hade istället för fem minuter tagit cirkus en timma och när betalningen skulle ske "mindes" min fru att jag hade fått priset 125kr. Sweet!

Mannen sa lite halvmuntert att egentligen kostar en sådan grej bra mycket mer, men eftersom han lovat mig ett pris på telefon så fick det väl gå. Såna dagar hyllar fattiga familjer manschauvinismen. Den är så lättmanipulerad. Min fru skrattade hela vägen hem och jag skrattar fanimej ännu.

En skön bonus var att han till och med hade installerat kanalerna.

Underskatta aldrig spinkiga byråhoror. Våra muskler sitter i hjärnan.

Look a like-spottingen fortsätter

Jag har glömt att berätta. Kom på det nu.

När jag var i Roskilde såg jag två identiska kopior av två amerikanska skådespelare. Läskigt lika.

Den förste var Randy Quaid, exakt som i "Ett päron till farsa" men med samma ålder som i Brokeback Mountain. Det kan ha varit han med andra ord. Jag sa till brorsan såg du Randy - och han skrattade högt. Det var så löjligt likt.

Fan, vet nån om Randy brukar åka på festival?

Den andra var Woody Harrelson som han såg ut i "White men can't jump" fast fetare och lite mindre hår. Vi kom fram till att Woody faktiskt ser dansk ut och att vi skule kolla upp det när vi kom hem. Om han är det alltså. Har totalt glömt men ska göra det.

Det var mina vänner från Stockholm som bodde tältgranne med honom.

Tänk att vakna halvnaken, bakfull och svettig EN meter från Woody, med endast två tunna lager tältcanvas mellan sig. Fy fan. Det faktum att det med högsta sannolikhet bara var en lönnig, tunnhårig dansk som hade (o)turen att se exakt ut som den riktige Woody gör det bara ännu värre.

Jag lider lite med dem nu... Stockholmarna;)

Batteribyte

Mina fjärrkontroller hemma var fram till igår alla lite halvsaggiga. Taskig signal så man var tvungen att öppna batteriluckan och rulla på batterierna, skaka och liksom peka med noll graders felmariginal mot sensorn om det skulle hända nåt. Jag bygger upp en helt tokig nivå av inre stress när det är så.

Att ligga på soffan och slözappa mellan kanalerna är pötsligt en omöjlighet. Ultraslackingens huvudsyssla går inte att genomföra i passivt läge. Nä, man måste aktivt sitta upp. Rak i ryggen, luta sig fram mot tv:n och sikta med Ragnar Skanåker-precision. Sjukt jobbigt.

Allt känns skit när fjärrkontrollerna är svaga. Man känner sig hjälplös och trots att lösningen är så enkel så kämpar man med batterierna till de inte funkar alls. jag brukar byta batterier mellan de fjärrkontroller jag använder minst och de jag använder mest och plötsligt har tv-tittande blivit ett projekt. Till slut köper man ett fyrpack och stuffar två av fjärrarna. Medan resten. är fortsatt kassa.

Jag har funderat på att köpa EN fjärr som tar allt men det är så jävla freakigt. Jag vill inte sitta med en fjärkontroll som ser ut som styrpanelen i rymdfärjan "Discovery". Sånt är för hembio-killar.

Så i förrgår fick jag tummen ur och köpte ett storpack batterier. Stort nog för att täcka batteribyte till allt i min lägenhet. Jag är så effektiv ibland att jag blir rädd för mig själv.

Jag gick och bytte varenda batteri igår. Fick ihop en stor påse med skitbatterier (funderar på om jag ska slänga dem i återvinningen eller om jag ska plantera dem på Hisingen) och jag kunde riktigt känna hur kraftfulla mina prylar hemma blev.

So fresh and so clean.

Vilken skillnad. Man glömmer nästan bort vilken njutning det är att kunna ligga och peka fjärren in mot köket och valla signalhelvetet tusen gånger mot väggar och tak och ändå byta kanal. Det är så nära Jedipower en svensson kan komma. Svensson-Jedins kraft sitter i batterier och ljussabeln är fjärren.

Fy fan vad deppigt.

Algblommning

Hörde på nyheterna nyss. De har rätt feta problem med algblommning på Gotland. Det kan de fanimej ha. Det har gått troll i hela fenomenet Gotland.

Dessutom har de har skapat så mycket lidande för oss andra med sina käcka roomservice-gossar. För att inte tala om den där jävla kärringen som läser upp rätt Kenorad varje dag. Ja allt som har med Keno att göra.

Jag är så trött på gotlänningar och deras raukjidder. Stör mig på "Visby Brat Festival" också. Stekarställe. Sveriges motsvarighet till Magaluf.

Synd om resten av östersjön bara. Hoppas det inte sträcker sig till Stockholms skärgård bara och jag hoppas verkligen att Åland slipper allt sånt.

Jag har bara träffat bra ålänningar.

Ze heisse

Sitter snyltuppkopplad på ett cafe i majorna och skriver radio. Det går trögt. Det är hettan - eller ze heisse som de säger i tyskland. Cafeägaren tittade på mig som att jag var dum i huvudet när jag beställde en stor het latte och sedan valde att sitta inne.

Det är varmt i jeans men jag men jag har sällan shorts på mig. Jag har kycklingben. Om det inte vore för knäna hade jag nog kunnat lura till mig ett strumpbyxereklam-gig. well well. Jag gillar inte att gå runt i sandaler heller. Ser så jävla mycket frisksportare ut. Då blir jag tvungen att börja shoppa mina kläder på Naturkompaniet och använda kånken istället för crumpler till min lilla mac . Jag vet det är säkert inget fel på sandaler. Det är en störning hos mig. Men jag föredrar mina Converse. Man kan reglera värmen i dem med.

Vinter är raggsockar, sommar är barfota. Nu är det sommar. En het jävel till sommar.

Hettan är galen. Jag är yr som ett fyllo. Jag har kittat upp med servetter vilket hjälper föga. Jag är lite nervös att min handsvett kommer fucka upp macen. Kortsluta tangentbordet. får skynda mig.

Från Bronx till Bevvan

Idag har jag kroppsvärk. En redig sådan. Jag avslutade min återhämtning med att agera flyttkarl åt mina vänner H och A.

Flyttkartonger och möbler i sjuka mängder känndes det som. Hur fan kan man få in så mycket grejer i en etta btw? I alla fall så har min kropp blivit upplyst om muskler jag inte trodde fanns. Det gör ont i varenda en. Det skulle flyttas från en etta i Brunnsbo (Hisingen) till en tvåa i Majorna.

Flyttkarl måste förresten vara världens hårdaste jobb. Gruvarbetarna i Kina ska inte lipa så mycket. Låt dem prova att flytta andras prylar ett tag.

Jag hatar att bära flyttkartonger men det är klart man ställer upp när ens vänner ska till att flytta från Bronx till Bevvan.

En stilla Danmarksdiss

Många tycker ju att det är så soft med danskarna.

Att deras tempo är så skönt och att de har en lite slappare inställning till allting. Visst må så vara, men det är ett argument som inte håller långt för mi. Då anser jag mig ändå själv vara rätt slackig.

Jag hatar att stå i kö. Vänta. Jag blir aggressiv av det. Tackar för att jag glömde dynamitvästen hemma den gången också. Det där "det-märks-att-man-är-närmre-kontinenten-tempot" är inte lätt att känna sig bekväm i. Jag menar vi köar fan så mycket i Sverige. Det är därför vi har så hög självmordsnivå. För att vi inte pallar trycket. I Danmark verkar de närmast tända på att köa. Det är därför de dricker så mycket öl troligen. För att dämpa vreden.

Jag blir förbannad av att varenda jävel i Danmark har en mañana-attityd. Vad har de för anledning. Så jävla bra är inte vädret i de röda pölsernas rike.

De som arbetar med serviceyrken verkar leka tvärtomleken precis hela tiden. Eller så betyder service inte samma sak i det där landet. Det är i och för sig ingen omöjlighet. Snarare tvärtom. Frukost betyder inte frukost, det betyder lunch. Frukost heter morgenmad. Fine, men vaffan måste de fucka upp lunchen med att kalla den frukost då för. En oviktig detalj men så jävla störande.

Jag beställde en Capricciosa när vi lämnade festivalområdet en dag. Skinkan låg i stora burkskinks rutor och var toppade med burkräkor och paprika. Så dumt. Särskilt om man är tokallergisk mot räkor. Jag ville byta pizza men de tyckte jag var en mes och sa åt mig att plocka bort räkorna. Men spadet då? Ingen förståelse alls. Jag blev sådär trött igen att jag galenskrattade åt alltihop. Räkna med dricks - eller också inte. En tjej som var med i sällskapet är vegetarian. Hon förklarade det och frågade om det fanns kött i tortellinin. Nä då det gjorde det inte men när hon serverades så hade de toppat hela skiten med en massa skinka. Hur svårt kan det vara att göra NÅGONTING rätt NÅGONGÅNG?

Jag vägrar att förställa mitt eget välartikulerade uttal till ett grovt talfel. Det känns bara förnedrande. Jag är inet den som är den. Jag kompromissar gärna och försöker kommunicera på engelska, men tro fan inte att de vill gå halvvägs - de svarar på danska i alla fall. Smukket!

Så det som gör mig riktigt förbannad. Deras räknesystem. Visst jag är inte vassast i stan när det kommer till matematik och ekonomi men damn vad de strular till det med sitt fyråhalvfjerssystem. Det är rubbat. Jag tycker det suger att handla saker som kostar över trettio spänn, för så långt är jag med, men när de kör sitt fjersjidder då blir jag bara trött. Det är ju inte enklare någonstans. De har stannat i utvecklingen för att uttrycka sig milt. Jag tror inte ens att Stephen Hawkins, han rullstolssnillet som kommit upp med förklaringen till de svarta hålen, skulle kunna ge en rimlig förklaring till varför de kör sitt fjers och halvfjers-kör. Det är beyond science.

Det brukar klagas på att amerikaner är "cunts" när det kommer till kaffestyrka. Har någon bestället en latte i danmark? Blekare latte är snudd på omöjligt att få. Kaffe kan liksom inte bli vitare än mjölk tror man. Tills man besökt vårt kära grannland.

Lars von Trier hyllas som en hjälte. Fast det borde snarare stavas anti-hjälte. Killen skapade "Riket" och castade in Ernst Hugo till rollen som idioten till svensk läkare. Det lustiga är att istället för att känna oss hånade blir vi stolta över Helmer. Vi får gåsud när han kikar mot barsebäck och sjunger "Kalla den änglamarken eller..." för att inte tala om när han håller ett brandtal till sin egen bajskorv till tonerna av du gamla du fria. Lars von Trier har lyckats skapa ett riktigt rasistas till svensk men alla som varit i danskeland älskar honom. Han hade ju så rättmed sitt - "danskjävlar". Allt rättfärdigas på ett mirakulöst sätt. Snacka om dubbelt lyckande... eller dubbelt misslyckande som jag ser det.

Skitsamma att de har god öl och och en tillbakalutad attityd. Inget smörrebröd i världen kan hjälpa dem nu.

Jag har förresten aldrig fattat dealen med smörrebröd!

Visa-ångest

Fan fan fan... det skulle ju inte få ske.

Jag kollade mitt saldo nu. Goddäm!

Jag måste ha slippat kortet på El Gringo Bar lite för många gånger. Kan jag ha kört en laget runt? Minns inte ens det. Dyrt i alla fall, alldeles för dyrt.

Jag blir så trött på mig själv. Bra "första-dagen-på-semestern-present". Grattis Mikael - klever kille!

Hemma igen

Damn vad sliten en mikebike är idag. Återhämtningen har varit synnerligen smärtsam i år. Den klassiska roskildeångesten tar ihjäl mig lite för varje år. Min kropp säger till mig: "Här får du din jävla 30-åring".

Med en vilopuls på 120 och en konstant fysiskt illamående. Fötter som värker, rygg ur led, solbränna som kastar mig mellan frossa och värmeslag. Det där suset i öronen. Allt kompat till ett leende i mjugg (med en tår i ögonvrån och Thåström ur högtalarna). Kroppens reningsprocess har börjat. Den renar Danmark ur mig.

Många musikupplevelser. Såg många band i år. Thåström, Deathcab for Cutie och Martha Wainwright kändes ruggigt stort. Det går inte att lista allt som var bra. Det skulle bli för långt.

Fantastiska möten, mindre fantastiska och ett par dåliga. Minnen, luckor i detsamma. Extas blandat med tunga förmiddagar och tömda fickor i El Gringo Bar. Galenskaper, vansinne och deppstunder och fullkomlig glädje. En mix av nostalgi nyupptäckande. Gamla vänner och nya...

Det blir tjatigt det här känner jag.

Det var ett bra år.

Danskjävlar

Igår var en bra dag på alla sätt, utom ett. Danskjävlarna. Jag glömmer från år till år hur mycket jag hatar danmark och deras språk. Deras jävla kager och latenta talfel. Visste ni att frukost betyder lunch. Så dumt. Ska berätta mer nästa vecka. Jobbigt att blogga per mobil. Såg syskonen wainwright, moz, shout out, happy mondays, lite dylan och deathcab. Extas. Fan detta funkar inte. Känner att jag tagit en strawberry daquiri för mycket för att skriva. Över och ut för nu.

Martha

Fan, jag har just sett M Wainwright. Fan vad stort. Nu Morrisey. Längre rapport sedan. Stor dag!

Så var det dags

Idag börjar banden. Fedt! Ligger och svettas i tältet och funderar på att ta en dusch. Liggdusch är väl inte att tänka på. Igår var en tjej har och samlade in burkar till välgörande ändamål. Barnen i kambodja. Det känns toppen att ju fler öl jag dricker, desto bättre förutsättningar får de stackars kidsen det. Bara i danmark, bara i danmark.

To much beer can kill you

Var det inte så han sjöng. F. Mercury. Och idag har jag haft en nära döden upplevelse. Jag ska aldrig mera... Men nu börjar baksjukan börjat lämna in.

På väg

Jag hatar att åka buss. Blir alltid trött men är för lång för att sova bekvämt. Lite folk på bussen. Skönt med dubbelsäte. En handfull unga festivaltjejer. Eftersläntare som jag. Jag känner mig gammal. En störig kille sitter längst bak. Han har bandana på huvudet och trummar i takt till Limp Bizkit som läcker ohämmat ur hans Koss-kopior. Jag tror att jag hatar honom. Killen har festivalpackning. Han är klädd i kritvitt. Amatör.

Killen med dropphjälm

Fan, jag kom precis på att jag glömt att updatera er angående mina cykelrace.

Förra veckan spöade en förmodad tysk gammeltacka mig med sin ballongdäckspimpade DBS. Det var ett förnedrande nederlag så jag har gett mig fan på att aldrig förlora igen. Jag cyklade vilt ner för backen och lyckades blåsa förbi inte mindre än tre personer i varierande ålder/fysik på ett bräde en dag. Ingen fuckar med det blå skottet mer nu.

Så till det bästa av allt. När jag cyklade hem i torsdags var jag på rätt bra humör. Hade solen i ryggen och hemlängtan som det heter. För att inte tala om tramp i benen.

Så när jag kommer till foten av stigberget och ska till att cykla uppför så ser jag en hurtbulle. En sån man hatar alla dagar i veckan. Jag brukar inte ge mig in i race på hemvägen men när man ser sin chans att spöa skiten ur en kille med cykelbrallor, racerhoj, dropphjälm och vattenbälte. Då är det som att kroppen får en "nitroboost". Jag pinnade på utav bara fan och i höjd med kemtvätten cyklade jag om den flåsande killen. Sittandes. Fy fan vad gött det var.

Visst. Jag hade blodsmak i munnen, fick yrsel och kände att armhålorna var på lipen. Men det var det lätt värt. Det var som en sån där tuff rundspark i jeans (som Chuck Norris och Lorenzo Lamas gör) så att hans Oakleybrillor permanentmonterades i nyllet på honom.

Jag tittade oberört förbi killen men la märke till att han hade cykelhandskar tilloch med. Fy fan vilket cykelmongo. Så gött att vinna då.

Ingen messat med Mike och hans treväxlade. Jag känner mig redo att ta en returmatch med tyskhaggan. Anyday!

En satans eftermiddag

Idag har jag hunnit med mer är jag gjort på väldigt lång tid. Det kallas visst späckat schema.

Dagen började med avrakning av staschen. Jag var rädd att jag skulle börja gilla den lite för mycket om jag inte tog den. You have to kill your darlings, som någon smart rackare sa en gång.

Sedan inspelning av veckans lista till Christer i P3. Handlade om dåliga presenter. Blev nöjd med inläsningen. Sedan var det tokjobb fram till klockan halv sex, växling av pengar, en snabbt in snabbt ut på apoteket där jag kittade upp med det allra nödvändigaste inför en vecka på de stora fälten. Allergitabletter och treo citrus. Jag hann även boka, avboka och omboka biljett till köpenhamn och lyckades fixa med skjuts från köpenhamn straight to camp west.

Kvällen har vigts till letning, hittning, packning och förbannande av ej hittbara persedlar. Jag reser lätt eftersom jag räkmackar in til ett redan uppstält tält på den bästa delen va campingen. Precis vid lasagnevagnen, toaletterna och varmduscharna. Lyx für alle!

Jag har laddat mobilen och känner mig lätt exhalterad över att kunna ligga i mitt tält och småsura på morgonen och faktiskt blogga. En helt ny värld. första gången jag lovsjunger fenomenet mobiltelefoni.

Ringde A och H. Det regnade i Roskilde men det var inte lerigt (än). Hoppas det torkar. Har packat med två par cons och ett par gummistövlar ("med klack" som brorsan ivrigt brukar tillägga).

Jävlar nu kom jag på att jag glömt att packa ett linne. Shit jag känner mig så sårbar.

Nu ska det nanas för att orkas åkas till Pölsemannens förlovade land. Jag brukar alltid hata danmark och danskarna när jag varit där i en vecka.

Så this is it. Från och med nu kommer jag inte svara på kommentarer förrän på måndag. Men titta in. Jag kommer nog lämna rapport minst en gång om dagen. Känner mig ruggigt hi-tech.

Ha det bra allihopa... duscha järnet.

Here i come - Danskjaevlar!

Siste mannen på jorden

Sitter på mitt kontor. Försöker jobba lite.

Det är en väldigt konstig känsla på stan idag. När jag cyklade hit så mötte jag knappt någon alls och gatan utanför som vanligtvis är ganska stökig ligger helt öde. Inte ett ljud.

Jag kommer att tänka på en film jag såg när jag var yngre. Den handlade om en man som vaknade och skulle gå till jobbet. Allt var tyst. Ingen annan människa syntes till. Vägarna var tomma. Ingen fanns någonstans. Jag minns att jag tyckte det verkade skithäftigt och att jag tänkte att jag skulle ha börjat med att länsa vår lokala kiosk på glass och godis.

Idag tycker jag det känns väldigt underligt och känner inget sug alls efter att robba 7-11 på hörnet.

Jag vill inte vara siste mannen jorden.

Tyska för nybörjare

"Bumsen mit der faust!!"

Grattis boys - kom aldrig hem igen. Tack!

Liftar'n

Jag kom precis på att jag inte löst min nedfärd till Roskildefestivalen än. Mina comrades åker inatt så jag får åka alldeles allena. Inga problem att ta bussen egentligen men skittrist!

Och så mycket mer o-komfy än bil.

Jag har tänkt åka på tisdag förmiddag och kom på att jag faktiskt kan hojta här och kolla om det är någon som tänkt åka från Göteborg på tisdag och kanske har en ledig plats över. Jag reser lätt eftersom mina grejjer redan kommer befinna sig på fälten i söder och jag betalar alltid med äkta sedlar.

Ingen hade blivit gladare än jag om det damp ner ett mail isåfall.

Tveka inte.

Midsommardagen

Ingen baksmälla!

Minns inte när jag sa det en midsomardag senast. Måste varit året innan jag började dricka.

Idag är det tvättdag. Lite wild n' crazy eftersom det i min förening klassas som biblisk synd att tvätta på röd dag. Lite nervös att Lädertanten ska komma och fronta mig. Hon är vår tvättstugepolis och ser inte med blida ögon på lagbrott av den karaktären. Altid detta jibba-jabba om anmäla till styrelsen och sån shit.

Vi har ju redan haft en liten beef av samma anledning innan men sedan kom jag på henne med att tvätta före laglig tvättid en gång. Av ren skam strök hon ett streck över det hela och smörade som fan. Det var poetisk rättvisa. Men jag vet att hon bara väntar på ett tillfälle att backstabba mig. Och idag skulle kunna bli ett sådant. Det osar showdown i hela området.

Jag säger varje gång jag går ut till tvättstugan: "Om jag inte har kommit tillbaka på tjugo minuter så ring INTE polisen". Jag skulle troligen dö av skam om de hittade mig nerbrottad och gråtande på golvet, med huvudet i Lädertantens skruvstädsgrepp.

Inte för att jag tror att jag skulle vara chanslös. Hon är ju ändå 120 år, byggd av skrynklig hud och är sugrörstunn - men samtidigt - om någon messar upp det enda hon bryr sig om här i livet så kan hon nog uppbåda urkrafter.

Shit, tvångstanke, kroppskontakt med Lädertanten. Jag skulle aldrig kunna bli sams med min kropp igen. Det är svårt som det är.

Brrrr...

Midsommar

Glad midsommar på er allihop.

Det spöregnar i Göteborg. Sweet. Precis som det ska vara när tvåtusentalsmänniskan ska danska kring den lövbeklädda kuken, äta sill, potatis och dricka ohemula mängder sprit.

Själv blir det ganska lugnt. Ett par "Brooklyn Lager" kommer allt slinka ner men jag har bara inte tid att vara baksjuk imorgon.

Ha en riktigt fin dag allihopa - så syns vi alldeles snart.

/mike

Frontad

Idag på lunchen hände något väldigt udda. Eller det kanske inte är så udda egentligen men det var väldigt oväntat.

Jag och mina kollegor P och D gick på lunch och hade en vild diskussion. Jag retades med D för att han signat upp ett konto på "minhembio.com" och han häcklade mig för ett uttryck som jag använder då och då. Han tycker nämligen att "som om vore det" låter så jävla pretto att han vill börja slåss.

Vi satt och gapade och pekade åt varandra när den söta servitrisen kommer för att ta beställningen. Vi beställer och fortsätter tjafsa (vi har alltid en rätt rå jargong mellan varandra) och jag la märke till att servitrisen skrattade lite åt oss. "Idioter", var min spontana gissning att hon tänkte. Det hade jag tänkt.

Efter en stund kommer hon ut med maten. Jag får tallriken sist. Hon ställer ner den och säger: "Varsågod..." och börjar gå iväg när hon plötsligt tillägger "mikebike".

Jag gapade som en hel fågelholksfabrik och tittade bara på henne. Hon flinade lite lurigt och gick iväg. Jag förstod inte och fick inte ihop det. Var det nån jag kände. Nä. Men hur kunde hon...

Mina prepubertala kollegor fann ett stort nöje i det hela och fick mig att rodna som en skolflicka. Jag ville försvinna för en stund.

Så när hon kom tillbaka så frågade D hur hon visste att jag var "mikebike" (damn, vad jag inte gillar det smeknamnet - det låter så nördigt - och han vet det så väl). Hon svarade att hon kände igen mig på mustaschen och rösten. Hade hört mig på radio men läst bloggen långt innan det. Hon tyckte den var bra och sa att hon hette M. Det var en mycket skum situation, men samtidigt väldigt smickrande såklart.

Jag blir sällan ställd men nu blev jag jätteställd. Fick typ en lättare "brain meltdown" under en stund där. Som tur var så gillade hon ju faktiskt bloggen. Det gjorde mig glad.

Om du läser detta M: Det var kul att träffa dig. Du verkade jättetrevlig och det var faktiskt skitkul att du tog kontakt. Visste inte vad jag skulle säga bara. Tack antar jag;)

Mustaschen måste dö

Mina tankarna leder till min egen mustasch hela tiden. Jag börjar ledsna. Det känns som den snackar skit om mig. Plötsligt har jag gjort en helomvändning. Jag trivs inte i mustasch längre.

När man tillbringar ett gäng dygn utomhus nästan dygnet runt så får man Mallorcabränna även om det störtregnat 24 timmar/dygn. Jag drömde att jag behöll staschen över Roskilde. Så när jag kom hem och rakade mig så visade det sig att jag hade fått stans maffigaste mustaschbränna. En vit inverterad hudmustasch. Its a fucking no-no!

Jag har kommit på att min badrumsspegel är en bra vapendragare. Vi har lite taskig belysning eftersom en lampa har gått och jag brukar sätta upp en halvårsplan på sånt som måste fixas. Men i min spegel ser jag ståtlig ut i mustasch och ölryggen är knappt ett minne. Jag ser tajt ut. En förljugen bild som avslöjas så brutalt när man kommer ut lite. När man testar nya speglar.

När jag handlade lite kläder i lördags så kände jag mig bara lönnig och ofräsch. Jag tittade surt på mustaschen och jag gillade inte vad jag såg. Provhytterna verkade ha installerat högfrekvent operationsljus. Varenda liten skavank syntes. Jävla fascistmetoder. Där stod jag och och tittade på resterna av en man. Och jag gillade inte vad jag såg om jag säger så.

Igår gick jag och klippte mig hos min favoritfrisör. Hon komplimenterade mustaschen med ett rått asgarv och sa "nä, men den är fin...". Mhmm! De har så avslöjande speglar hos frisören. Jag orkade knappt se mig själv vilket lätt blir ett dilemma när man tillbringar c:a 40 minuter framför en sjukt överdimensionerad spegel och dessutom har scenljus riktat på sin överläpps-graal. Jag ville lipa. Säga att jag ångrade allt och be henne prioritera odjuret i mitt ansikte. Men jag bet ihop. Stiff upper lip så att säga.

Frisören pratade på om ditten och datten och jag försökte hänga med fast i mitt huvud spelades en alldeles egen dialog upp: "You talkin' to me? Well, I'm the only one here. Who do the fuck do you think you're talking to? Oh, yeah?"

Toppen kom när någon radiokanal spelade Timo Räisänens alternativa vm-låt, "Bollen måste dö". Jag började tolka in subliminala meddelanden, bitar föll på plats och plötsligt blev allt så tydligt. Jag kände mig som Robert Langdon när jag satte in mitt namn istället för spelarnas och bytte "boll" mot "mustasch".

"Mikael, hörde du staschen.
När den bara ljööög... Aaahhaa!
fladdrade upp och ner på läppen
Och kallade dig för bööög..."

Där hade jag det svart på vitt. Jag blir baktalad av mitt eget undermedvetna. Alla skrattar. Till och med min egen stasche. Jag som trodde vi var vänner.

Nä, mustaschjävlen måste nog fan dö...

Inga breaking news direkt...

...men fan vad jag måste varit susig imorse. När jag gick på toa efter lunchen nu märkte jag att jag tagit på mig mina kallingar bakåfram. Såg kul ut. Som ett omkullblåst åttamannatält. Mycket tyg, lite innehåll.

Jag tyckte att jag upplevde att herr Snorre verkade ha det extra rymligt idag. Bytt till en stor tvåa med öppen planlösning så att säga. För att inte tala om herr Ompa, som bytt ner sig till en trång knarketta med fransk balkong (gylf).

Kanske var det så enkelt. Kanske var det därför jag kände mig så skum i morse. Tänk att hela ens värld kan hänga på vilket håll kallingarna sitter. Så var det bergis inte förr.

Människan blir vekare och vekare... iallafall jag!

Testar via mobilen

Ska ju till Roskilde fr.o.m. tisdag och jag tänkte vara såpass ambitiös att lämna rapport från fälten då och då. Om det nu funkar vill säga. Så ser ni detta blir ni alltså inte av med mig när jag är i danskeland. Sweet... eller fedt som de säger - danskjävlarna

Check status: Ostig

Ok

Känner mig inte på blogghumör idag. Inte än. Har varit uppe i över en timma men dagen vill inte starta. Jag känner mig ostig.

Matchen igår: Nöjd. Onödigt mycket öl och väldigt mycket "fula" ord mellan glädjeskriken... och jag som inte ens gillar fußall egentligen. Trots vinsten så känner jag mig lite tom inombords. Hatar den känslan.

Btw. Tack malin för tipset angående ordverifikationen. Fick mail från blogger. De har tagit bort den.

Stefan: mohahaha... nu kan du sitta där med dina ordkombos. Själv är jag en fri man.

Tredje Långgatan Collectors Club

Jag förverkar ju c:a en tredjedel av mitt liv i kvarteren kring de långa gatorna. Det är en enorm naturtillgång att sitta och jag har tagit den för given, ja nästan slösat bort den. Det fulkomligt dräller av olika missbrukartyper och vi har bara suttit och tittat på.

Idag på förmiddagen kom jag och ett par kollegor på kontoret på ett sätt att förvalta vår skatt. Vi ska börja samla pundarklipp. Kanske starta ett nätverk eller en site. Typ, lite som "blandband.nu" fast vår nisch blir att man kan titta på och byta till sig videoklipp där någon skön missbrukare spelar huvudrollen.

Bonuspoäng blir det ifall det finns vrede med i bilden. Det boostar underhållningsvärdet med uppskattningsvis 200%.

Jag presenterar härmed:
"Första klippet". Ett halvargt sådant och det föreställer en minst sagt överförfriskad herre som bränner fram och tillbaka på tredje lång (händelsen föregicks av en repa inne på Biblioteket) och skriker nåt i stil med "jag är ingen jävla böööög", på repeat. Det skallade mellan husväggarna.

Så låtom eder höja ljudet och luta er tillbaka.


Klicka på bilden alt här nedan för att ta del av första dagens skörd.

Vi har redan hunnit prata drömklipp och Kejsaren av de långa gatorna a.k.a "Smeden" toppar vår favvolista LÄTT.

Lösningen på den stora frågan

Jag fick för några dagar sedan mail från en relativt ny bekantskap och fantastiskt trevlig person.
Hon berättade att hennes mamma följer Bloggfrossa och att ett halvår gammalt inlägg gjort det jobbigt för henne när hon skulle handla häromsistens. Hon råkade ut för den klassiska "dagligvarunojan" (den när mängden toapapper känns kraftigt överdimensionerad i förhållande till övriga varor). Då snackar vi ändå om en Laholmskvinna som knappast brukar dra sig för att slänga upp en bal grovfibrigt då och då.

Hursomhelst var det väldigt lustigt eftersom jag i dagarna själv har kommit på lösningen. Lösningen på frågan om hur man desarmerar sina skarpladdade dasspappersinköp.

Jag hatar som bekant att handla dasspapper. Det finns inget mer ångestladdat inköp (klicka på länken ovan för förklaring). Jag blir småsvettig bara jag tänker på det.

Köpa dasspapper per bal... ja där går fan gränsen. Lite som rysk roulette med fem kulor och en blank. Sånt gör man bara inte och gör man det ändå så är det uteslutande på Lidl eller Netto dealen måste gå ner (vilket i sin tur är ett no-no-option för mig som svurit blodsed på att aldrig andas deras ruttna luft igen). Endast på sådana byggen kan man göra vad fan som helst utan att devalvera sitt människovärde.

Iallafall. Jag vågar påstår att detta är "breaking news" för alla oss (jag vet att vi är fler) som nojjar kring att skylta i neon med våra torka-röven-vanor. Trixet är enkelt och jag går direkt på pudelns kärna.

Jag har kommit fram till att ett fyrpack "ekonomitoa" (underbart namn) med nutral grovhet från serla har dubbelt så lång livslängd som ett åttapack av Eldorados grovmönstrade. Alltså fyra rullargentemot sexton. Det låter som en utopi men är i allra högsta grad verklighet. Är det något jag noterar så är det den vida floran av toapapper och dess egenskaper. Det är en fördel att känna sin fiende väl brukar jag resonera.

Kassapersonal är (med all respekt) aldrig så vass att de funderar kring mängden papper/rulle. Deras dom baseras uteslutande på antalet rullar. Så är det bara och egentligen krävs ju inget snille för att inse att fyra rullar i ett litet tajt paket gör att man ser bra mycket mindre skitnödig ut än med två åttapack (eller ett för den delen) eller ännu mer ohemula kvantiteter upplagt på bandet. Fan, det känns ändå lite som att jag löst den matematiska formeln för en atomklyvningsprocess. Av en slump.

Jag vet nästan inte hur jag ska förmedla informationen. Jag kan ju knappt hantera den själv. Därför presenterar jag den så rätt av. Ni får helt enkelt lita på att mer empiriskt baserat än såhär blir inte dasspappersrådgivning.

Ni har med killen att göra som provat allt i jakten på den perfekta rullen. Jag har upplevt allt. Hårdgranskat rullar men kläm- och kännmetoden, provat dubbellager, jumborullar - i den lite för mjuka kommunalkvalitén såväl som den mer styva och nästan magiskt tunna industrikvalitén. Jag har experimenterat ohämmat med olika varumärken och specialbrandade toapapper (ex dollarsedeltryck, presidenter & diktatorer etc). Blekt, oblekt och parfymeat - just bring it on. Ok, jag är inte stolt. Jag har betett mig som en blandmissbrukare och tagit det mesta. Alltifrån papper med den tyngsta fiberhalten på ryska marknaden till de mer lätta nybörjaralternativen. Men nu vet jag åtminstone.

Jag skulle aldrig komma på tanken att köpa smul-lambi igen, oavsett rullmängd/paket. Sånt är för primadonnor och ställer till med problem. Såväl på det emotionellt inköpsbaserade som på det mer praktiska planet. Även papper med hög friktion har sina nackdelar. Är man inte varsam så kan man skada sig på rätt otäcka sätt. "Dont try this at home" liksom.

Jag föredrar även oblekt. Omönstrat och allt med begynnande O när det kommer till nåt man torkar sig där bak med. Jag minns att mormor ofta hade rosa blommor på pappret, vilket givetvis är helt galet. Att smycka dassrolls på det viset är som att göra skitandet till en helig ceremoni. Kristi bajs utgjutet. Hallå? Jag tror nog att gränsen är paserad där även för de mest fundamentalt troende.

Inte nog med att Serlas ekonomirullar har neutral färg, strävhet och snudd på oändlighetslängd. Det mest geniala i sammanhanget är konceptet "fyrpacket". Hälften av åtta, mindre än sex och det andas inte i närheten så mycket desperation som ett panikinköp av singelrulle eller bal.

Serlas "ekonomitoa" på fyrpack signalerar "I dont give a shit" med eftertryck, trots att det är precis vad man i allra högsta grad gör. Det är helt enkelt så nära perfektion man kan komma i toalettpapperssammanhang.

Hagamannen

Räknar med ett hårt straff. Nämen oj, ser man på... Tyvärr finns inte tillräckligt hårda straff för såna som honom i Sverige.

Alltså, kan inte någon bara ta och släpa den jäveln efter en bil ett par mil.

Bög-trägårdstomtar

Tidigare idag surfade jag runt på olika bloggar. Bland annat hälsade jag på den mycket trevliga fru Anna från bloggen Lantliv och hamnade således på Flitiga myrans blogg (två väldigt annorlunda bloggar för att vara min smak men som jag ändå uppskattar eftersom personerna bakom är toknajsa) och fick syn på en bild med ett par "udda" trädgårdstomtar från Slottsträdgården i Ulriksdal.

Jag har ju tidigare ondgjort mig lite över fenomenet trädgårdstomtar. Jag har tyckt att det är en form av gräns som bara de mest perverterade trädgårdsmongon kan med att passera. Vilken fullt frisk människa "smyckar" sin trädgårt med en massa vidriga tomtesvin i gips? Där står de och flinar som små krympväxta lönniga as. Inte sällan ljussatta med spottar underifrån. Fan jag får tomteskräck bara jag tänker på tidningsbuden som kommer där i godan ro och möts av ett litet gipsväsens vidriga spökleende.

Jag tror jag har skrivit att innan Juniorette föddes så lurade min fru med mig till helvetets förmak (Ge-Kå's i Ullared) eftersom de enligt rykten skulle ha så billiga barngrejjor där. Det hade de men frågan är om det var värt det och svaret är NEJ inte en chans i hela helvetet. Åker jag dit igen så räkna kallt med ett uppföljande nettoinlägg x 10 i vrede och människoförakt. Risken är minimal.

Iallafall så kom vi dit och möttes redan i ingången av ett parti trädgårdstomtar i knähöjdsstorlek till vansinnigt lågt pris - typ 19 kr. Fyndjägarna hade kittat upp varje familjemedlem med varsin king-size-kundvagn och vräkte sig över sig tomtejävlarna som om hade de hittat en tryffelfarm. Alla hade en eller flera tomtar i sin vagn.

Jag började dra upp planer kring att göra "gnome-bashing" till en ädel konstform och såg mig själv smyga runt i stans villaområden nattetid och krossa tomteas med mitt maffiga basebollträ. Ungefär samma spänning som när man som knodd pallade äpplen, fast mycket skönare.

Så idag när jag kom till Flitiga myran så fick jag syn på trädgårdstomtarnas bögditon och jag flabbade rätt ut. Högt och länge. Fy fan vad koolt. Ljuvligt rent utav. Hade jag haft villa i ett trädgårdstomtevänligt område hade jag fanimej slagit till och mobiliserat en hel bögarmé i min trädgård. Det hade blivit en skön kontrast. Jag började dagdrömma.

Jag kunde nästan höra hur tanterna och farbröderna runt omkring skulle ojja sig. Ungefär som när det vankades flyktingförläggning i Hovås (fisförnämt rikingområde i Gbg). Utåt sett skulle de försöka låta skitnödigt politiskt korrekta och diplomatiska, men inte en chadde att deras väluppfostrade tomtar skulle inte få komma över till vår trädgård och leka med våra tomtar. Det skulle snackas bakom rygg och hållas hemliga stormöten angående det olämpliga i att ha ett gäng promiskuösa homotomtar i området. Det skulle spekuleras vilt och fördomarna skulle snabbt ta sig uttryck i direkta anklagelser om att droger blivit ett problem sedan "de där hippietomtarna flyttade in".

Oron skulle vara stor för värdeminskning på hus och tomter. Det skulle bli en infekterad konflikt med utfrysning och slutligen skulle en mobb av kringboende, upprörda grannar sättas samman. Hot skulle utfärdas och Janne Josefsson skulle komma och göra ett dokumentärreportage och kort därefter skulle jag en sen natt placear ut mina bögtomtar i grannarsnas trädgårdar. Låta dem sodomera skiten ur deras konservativa och pisstråkiga "standard-1A-tomtar". När grannskapet vaknade dagen efter skulle det vara till ett slagfält av knarkande, knullande och slåssugna trädgårdstomtar.

Villaidyllen skulle aldrig mer bli sig lik. Och jag skulle sitta på min veranda, precis som killen på "Mastermindpaketet" och se på.

Om trehundra år skulle det endast finnas en stor jordhög kvar som en sorts fornlämning/gravkulle. I historieböckerna skulle det talas om hur mystiska omständigheter gjort att fenomenet trädgårdstomtar dog ut på rekordkort tid. Som om en ultraelak version av digerdöden dragit fram och drabbat främst gipsfigurer. Oförklarligt.

Sedan vaknade jag till igen... men det var en fin dröm.