Vi måste prata om Birro

Igår läste jag Anders Westgårdhs sista krönika för Aftonbladet, där han verkligen lyckades kittlade alla sverigedemokraters ömmaste punkt och gensvaret var som väntat lika snabbt som det var kletigt och vildsint. Som att vattna en påskbrasa med napalm. På sin blogg publicerade han sedan ett litet urval av den imbecillism han triggat igång och jag måste säga att läsupplevelsen är en slarvigt blandad cocktail på förfäran och förtjusning. Rassenötterna tänder till på alla cylindrar så fort någon uttalar sig och blottar i samma sekund hur illa det är ställt med läs- och skrivförmågan bland de som säger sig värna om Sverige. Ett sådant totalt jävla mörker. Och så sent som idag läste jag att Aftonbladets Carina Bergfeldt fått ta emot närmare femhundra mail, efter en kolumn där hon drog parallell mellan det politiska läget i dagens Sverige och Tyskland 1932, där man bland annat skrev att hon skulle våldtas med ett basebollträ analt av somalier. Den texten måste verkligen ha träffat där den skulle. Jag blir mållös. Våldtas. Analt. Med ett basebollträ. Av somalier. Här undrar jag om inte 'peak hat' måste ha uppnåtts ändå. Vilket osökt får mig att tänka på Marcus Birro.

Jag har verkligen fått bita mig i läppen för att inte kommentera ett av Sveriges kanske märkligaste mediafenomen genom tiderna, den till synes oändliga Birrogate som de senaste månaderna har kulminerat i ett slags fyrverkeri av superlativt munhuggande mellan Birro, den nyfrälsta kristna delen av befolkningen och ett par småfascistiska röster på ena flanken, och twittervänstern, delar av journalistkåren och ja... typ resten av klabbet på den motsatta. Vare sig man vill eller inte har man fått sig till livs något som pågått i många år – hur fruktansvärt synd det är om Marcus Birro – precis hela tiden. Det tär på psyket. Och efter att någon gång förra veckan ännu en gång ha överrumplats av en nyhet som bara måste ha repriserats minst lika många gånger som kvällstidningarnas gamla hederliga sommarplågor: "Så mycket tjänar dina grannar", "Så mycket är din bil värd" och så vidare går det bara inte längre. Det bildas ett övertryck.

Är det verkligen rimligt att ens EN gång under sin livstid tvingas utsättas för "nyheter" av det här slaget? Ändå tror jag att jag bara i år har mötts av den (och här hade jag vanligtvis säkert dragit till med tresiffrigt) fyra gånger. Det är svårt att förmedla den känslan det genererar utan att ladda språket med mustiga beskrivningar av mer grafisk art, som t.ex. att jag riktigt kan känna en skenande eksempåväxt på min hjärna, att jag reflexmässigt grips av lusten att hälla salt i ögonen och... ja, ni fattar. Men jag tänker att jag ska nöja mig med att säga att det förstör min dag den här gången. Men som det förstör dagen sedan. Något så in i helvete förstör det dagen. Alltså det förstör min dag så till den grad att jag är rädd att jag själv riskerar att bli tvungen att kontakta psykakuten... Nä, fan nu var jag där igen. Det här funkar verkligen inte... Hrrrmm, vi börjar om igen...  

Så här: Jag tycker att det är en jobbig nyhet, rent av beklämmande, att intet ont anande sitta och läsa exempelvis gp.se och plötsligt bli exponerad för information som förtäljer att Marcus Birro har stängt sitt Twitter-konto. Igen. Det känns ovärdigt. Det måste väl ändå finnas någon sorts lägsta gräns för hur generöst man får lov att tolka in ett nyhetsvärde i saker och ting. På riktigt. Att Marcus Birro meddelar att han tänker sluta twittra är INTE ENS HÄLFTEN så intressant som nyheter om lägsta priset på julskinka, förseningar på en busslinje eller att en sjukpensionär inte har fått sin soffa levererad ännu trots att hon blivit lovad att får den före jul. Ändå har jag som sagt blivit uppmärksammad på exakt just det och inte bara den här gången utan som sagt vid upprepade tillfällen bara under det senaste året.   

Därmed är det inte sagt att det är ok att Marcus Birro får ta emot hot och obefogade kränkningar. Varje person har rätt att uttrycka sina åsikter, även om de är obekväma, kontroversiella eller rent av idiotiska – utan att för den sak skull bli föremål för någon slags fri jakt. MEN. Med den rättigheten kommer också en slags tyst överenskommelse om att man måste tåla att bli emotsagd. Angriper man en person eller en grupp människor får man också räkna med motangrepp. Ju hårdare eller klumpigare man uttrycker sig desto mer onyanserade tenderar också protesterna att bli. Detta vet Birro mycket väl. Han säger själv att han valsat runt i offentligheten under två decennier och han har ju stuckit ut hakan rätt rejält några gånger (minst sagt) under åren. Om han på riktigt hade tyckt att det var så himla jobbigt att bli kölhalad i sociala medier och andra forum, så har han under årens lopp fått chansen alla dagar i veckan att lära sig att uttrycka sig på ett sätt som inte får människor att fucka ur och gå bananer på honom. Milt sagt. Ett visst ansvar måste man ta för det man skriver. Det gäller alla och det är nog de flesta med på. Utom just Marcus Birro. 

Gång på gång har Marcus Birro tagit sig rätten att måla med den bredaste penseln från sina olika plattformar med minst sagt god räckvidd. Gång på gång har han också lyckats rulla igång en boll av reaktioner med sina texter, så pumpade med expressiva formuleringar och kraftord att jag inte kan hejda en alldeles fnissig bubblighet att löpa amok inom mig. Han har genom en flagrant överanvändning, på helt egen maskin, lyckats förbruka och totalt vattna ur ord som ryggradslös, perverterad, vämjelig och feg. Men kanske allra mest ordet hat. Det har han lyckats montera ner till ett ingenting bestående av två konsonanter med en vokal i mitten. Varken mer eller mindre. Det mina damer och herrar – är inte dåligt. 

Marcus Birro gillar att ta i när han skriver och hålla en hård ton. Jag förstår honom. Innerligt. Jag tycker också, och det här menar jag verkligen av hela mitt hjärta, att det är något underbart förlösande i att ta i lite när man skriver. Skriva så att det känns. Problemet är bara att Marcus Birro inte tål att någon annan uttrycker sig lika... låt oss säga mustigt. Han verkar på riktigt anse att han själv har något slags heligt patent på att raljera stenhårt benhårt mot vem han än känner sig manad att trycka till. Men så fort någon reagerar, säger emot eller laddar sin text enligt samma modell som han själv, då hänger han sig med hela sin kroppstyngd i stora hat-tutan. Han slår larm. Då är de förbannade bromsar av smuts, fega jävla insekter som sprider sin träck och tror att världen är ett hånfullt hatiskt hål – där de sitter bakom sina datorskärmar och ja... hatar. Wow!  

Är det inte hinduismen eller islam som får smaka den store poetens vrede så är det kvinnliga kulturredaktörer, feminister eller den fria aborträtten. Eller vem som helst som går i clinch med Marcus Birros lilla världsbild. Det kräver inte mycket googling för att hitta en uppsjö av hans passivt aggressiva och rasande pulserande svador. Ändå skäms han inte för att gråta ut som Lille Skutt i precis alla kanaler. Och hade det inte varit för att han lyckas hamna i centrum precis varenda gång han känner sig skymfad så hade det kanske kunnat få passera. Men nu blir det en riksangelägenhet som drabbar precis alla, även de som inte är inblandade och det är problematiskt. För precis som i Pojken och vargen slutar folk att lyssna, börjar störa sig och efter att ha fyllt garderobslängor med avlagda och malätna offerkoftor blir Marcus Birro väldigt svår att ta på allvar. Men det är stor skillnad på ringaktning och hat. Hat eller näthat är INTE synonymt med att uttrycka sig i starka eller raljanta ordalag om någon även om det är exakt det Marcus Birro själv verkar tro fullt och fast. 

Med det sagt ska jag försöka vara saklig och sansad nu även om affekt vanligtvis är mitt mest rimliga sinnestillstånd när det handlar om mannen i fråga. 

Den fria världens största gråtbebis har på sistone varit lite mer missnöjd än vanligt. Först twittrade han att den gemensamma nämnaren för den största delen av världens terrorism är Islam. Många blev arga och de kritiska replikerna börjar hagla. Tonen var hård och Marcus Birro kände sig hatad. Sedan tackar han ja till att bli intervjuad i en högerextrem podcast, blir petad från sin tron som kolumnist på Expressen. Allt går fort och Marcus Birros eget missnöje låter sig inte dröjas. Vitt och brett gråter han ut i varenda litet utrymme han får möjlighet. Han använder sin vid det här laget klassiska retorik för att gå till mottattack. Det har ju funkat förr. Problemet är bara att han kanske har visat lite för mycket av sina unkna åsikter för att det ska gå att snacka bort med lite finpolerad lingo. Kort därpå bryter även hans förlag med honom och jag måste erkänna att jag tycker att han får lite väl mycket på sitt bord. Inte för att det är oförtjänt men för att han plötsligt verkar befinna sig i ett fritt fall karriärmässigt. Och det är nog fan inte särskilt ball.  

Jag lämnar det därhän att han parallellt med alla professionella motgångar även fått motta hat och hot från olika håll. Det är verkligen inte ok. Det är ett gissel men det gör honom inte unik. Alla som uttrycker starka åsikter får ta emot infekterade spottloskor på volley. Ju högre plattform man står på desto större växer sig lavinen. Marcus Birro verkar ha fått för sig att han är den mest drabbade personen på jorden och att det är helt obfogat. Han ger uttryck för ett extremt oskönt martyrskap och målar ut en vänsterextrem twitter-elit som den värsta falangen när det kommer till att sprida sörja. Men alla som skrivit i negativa ordalag om t.ex. SD vet att det är en massivt minerad mark man ger sig ut på. Jag har själv fått ta emot en hel del skit via mail och ibland i kommentarer för texter. Ibland med all rätt, ibland ganska obefogat. Även personangrepp (en masse) hot och ett par mordhot har jag fått genom åren och det är verkligen osoft. Det vet jag. Men det är skillnad på motangrepp och uppiskat hat. Eftersom jag precis som Marcus Birro gillar att ta i när jag skriver så vet jag att reaktionerna kan bli ganska så over the top ibland. Men det är inte per automatik hat det rör sig om. Man kan inte att skriva hur raljant som helst om en person eller grupp av människor och sedan slå hat-alarm så fort någon svarar i affekt. Det blir bara irriterande.    

Men det är exakt det Marcus Birro alltid väljer att göra när saker inte flyter på som det ska. Han fyller spaltmeter med pressporträtt där han sitter gravallvarlig och blankögd och lipar loss om hatets lakejer, om alla offentliga tyckare och tänkare som hukar i sin politiska korrekthet, om de fega och ryggradslösa i maktens korridorer som oförtjänt behandlar honom som en slags paria. Hur alla vill se honom falla. Snyftar att han inte klarar mer utan måste lämna landet (vilket alltid innebär en tvåveckors semester i Italien). Stänger twitter. Sedan är det upp och hoppa igen. Skillnaden är bara att gensvaret verkar utebli den här gången. Visst har han en skara trogna lärljungar som kommer till undsättning men det gör de ju alltid. Det är kanske inte så enkelt att det bara är några rabiata vänsterextremister eller misogyna redaktörer som manar på hans undergång den här gången. Kanske tycker de flesta att han faktiskt passerat gränsen för vad som är ok den här gången? Jag vet inte. Men jag tror kanske att ett förlåt hade varit ett mycket bättre glidmedel än att söka konfrontation med uppbackning från sina kristna bundsförvanter och några lumpna sverigevänner.

Nu är det som det är och Marcus Birros huvudsakliga plattform förutom sin egen blogg är numera den värdekonservativa och vad jag förstår fett frireligiösa tidningen Världen idag samt någon sorts kolumn på bettingsajten Rekatochklart. Jag hoppas verkligen att han får behålla de jobben. Jag hoppas också att det ger honom lite frid och utrymme för reflektion och självrannsakan. Det kan nog vara bra. Kanske kommer det ut en helt annan Marcus Birro på andra sidan. Det hade varit fint.

Kanske är det den annalkande julen som gör mig så naivt hoppfull, men man vet aldrig. Oavsett lär vi bli varse när han öppnar sin twitter-kiosk igen, vilket jag knappast tror kommer dröja längre än tills över helgerna.