En rea-junkie med road rage

Idag har jag varit på Frölunda Torg. J skulle köpa sista delen i Engelfors-trilogin och Stella skulle sätta sprätt på sitt presentkort på HM. Fy fan. Det kan ha varit den sämsta idén jag kommit på i år. Vi tillbringade sinnessjukt mycket tid på att trängas runt i jakt på parkering och jag kände hur hjärninfarkten närmade sig med assnabb raketfart. Dessutom blir jag en gris när jag köar för parkering. Det tar fram ondskan i mig. Jag hatar alla mottrafikanter. Det är jag mot dem och jag går in i ett slags Mad Max-mode. Mentalt då alltså. Jag förvandlas från en rea-svenne till en blodtörstig våldssuktande gladiator. I min Peugeot-kombi. Jag cirkulerar med nerverna på helspänn efter en lucka. Allt är tillåtet. Allt är förbjudet.

Jag skriker, svär och hytter med nävarna när någon överlistar mig och kniper en lucka rakt framför ögonen på mig. Idag försökte jag till en början coacha Josefine medan hon körde men det slutade med att hon drog handbromsen och hoppade ur bilen och tvingade mig att ta över rodret. Plötsligt låg den finska stämningen som en tung filt över den främre delen av vår farkost. I baksätet skrek barnen av skratt, vilket inte gjorde mig lugnare till mods.

Jag vet inte hur länge vi cirkulerade. Vi letade överallt och när jag nästan hade tappat hoppet. Eller det hade jag tappat i samma sekund som vi anlände till den gudsförgätna platsen, men när jag nästan hade tappat förståndet, då såg jag den. En plats som höll på att bli ledig lite längre fram. Det låg bara en garage in/ut-fart mellan mig och denna heliga mark. Så jag pressade gaspedalen mot golvet och rusade upp bilen i 90 för att hinna före eventuellt motstånd. Jag hade hellre dödat än att låta ännu en plats gå förlorad.

Lugnet som infinner sig så fort jag sitter där och vrider av tändningen är helt otroligt. Jag föreställer mig att det är exakt den dämpande effekten en heroinist har som målbild när abstinensstressen brusar i skallen. När jag väl sitter där och har lyckats klämma mig in i en ficka så bara njuter jag i några sekunder. Att vrida av tändningen är som att lätta på ventilgummit efter en lyckad injektion. Världen omkring mig försvinner och allt det vassa dåliga trubbas av och byts mot fågelkvitter och solsken. Kanske lite harpa.

Sedan är allt bra igen. Tills det är dags att sätta sig i bilen för att köa sig ut från parkeringen.