Nu när jag så sakteligen börjat acceptera och ställa mig in på att gå i exil från Majorna ett tag, har jag också börjat se vissa brister i paradiset. Båda är på sätt och vis trafikrelaterade.
Det första är att varje dag när jag skjutsar Stella till hennes skola så ger jag mig ut i ett tillstånd av total trafikanarki. Det är som om alla regler verkar upphöra helt mellan 7.30 och 9.00 varje vardag. Man gör precis som man vill och det är bara härligt. Fy fan. Det blir extra tydligt när man sitter i sin bil och glosögt stryper ratten för att inte råka plöja över en skön batikmorsa som pod-lyssnande kommer slalomcyklande med en unge på styret och en bakochframvänd dito på pakethållaren. Farorna är många som knott. Ålderstigna stavgångpossen som tar för sig av gatorna lika oblygt som ett Panzerkampfwagen-förband, blandas med småvilt i neonryggor. De senare rör sig fritt med lika individuella som superirrationella rörelsemönster. Kollektivpappor som verkar gå på rullande schema och just har plockat med sig hela kvarterets barn och tröstlöst försöker synka sin massleverans, blandas med unga longboard-hipsters som tunnelseende multitaskar på sina fräscha smartphones. Det är fanimej ett under att inte fler dödsoffer skördas i denna lilla pittoreska stadsdel. Varje dag.
Jag vet inte om det är för att jag ska flytta eller för att jag har börjat köra bil på morgonen som jag plötsligt börjat lägga märke till och hata detta sattyg till kaos. Oavsett så känns det fan inte kompatibelt med mina blivande hoods och det är jävligt skönt ska jag säga.
Den andra grejen som jag formligen spyr på med mitt älskade Majorna är det ständiga parkeringstorskandet. Jag är så in i helvete trött på att varje dag stryka runt längs gatorna i jakt på ett hål att pressa in min smutsiga Peugeot-kombi. Jag har beklagat mig förr över hur jävla körd man är om man anländer hem efter klockan 14. Att sluta klockan 17 är som att tigga efter att få trängas med andra förvärvsarbetande medelklassmänniskor i den dagliga förnedringskonvojen som passivt aggressivt söker av varenda lilla asfaltsyta i hopp om att få napp så nära "hemma" som möjligt. Det är en sjuk gemenskap. Man känner igen varandra på den tomma blicken. Det planlösa sökandets håglösa ansiktsuttryck. Alla sitter i skiten på samma ledsna villkor, borde känna empati, men är reflexmässigt beredd att nästan döda, skada eller förnedra sin nästa vilken sekund som helst. Bara man hinner före. Man unnar ingen något. Det är som att all mänsklighet frikopplas av att glida runt och jaga.
Jag har till och med börjat njuta, nästan pinsamt mycket, när jag lyckas fulkapa en parkeringsficka framför näsan på någon annan. Jag möter deras blick. Tjuter av glädje. Dansar avslappnat och nöjt ut ur bilen och tar tid på mig att beskåda mästerverket till parkering, innan jag nästan som i koreografi blippar med nyckelns låsknapp. Jag njuter av min parkering på ett nästan obehagligt skamlöst sätt och kan prata euforiskt om det hela och i detalj återge händelseförloppet in i minsta detalj för Josefine när jag väl kommer hem. Jag vet att det är sjukt. Men jag är ett offer för min hemmiljö.
I Majornas rike är den dagledige kung.
7 kommentarer:
Du inser att jag väntar upphetsat på kulturkrocken som obönhörligt kommer inträffa innan du har vant dig vid dina nya kvarter, va?
*sätter sig ner och bidar tid*
Ha ha, jag känner igen mig i parkeringslotteriet. När jag bodde i Lunden var det likadant. Varje morgon gick jag som en zombie utan lokalsinne och försökte komma ihåg var jag fick en plats kvällen innan. Länge uppskattade jag lyxen med en egen tomt att parkera på när vi köpte hus. Min plats! Alltid ledig!
Ellet: Åh, du har nog rätt. Det kommer skava lite i början. Men det ändrar inte det faktum att det jag just nämnde ska bli skönt att få avstånd till.
Adde: Haha, ja så var det i morse. Och varje dag. ibland är det helt tomt och jag får springa runt kors och tvärs flera kvarter. Parkeringshades.
Mike, som alltid, ditt språk får mig att bli så avundsjuk. Jag känner igen beskrivningen och har just också flyttat för att komma ifrån precis det du beskriver. Problemet är att jag inte är i närheten av din prosa för att beskriva precis det du ser och målar upp. Tack för att du finns.
PappaBand, nybliven Värmlänning
Och vem vill vara kung? Fri är den utan bil.
PappaBand: Tack för att du finns!
Hej,
Du har på ett fantastiskt sätt beskrivit varför jag aldrig, och jag menar aldrig, parkerar i Majorna. Vid alla, och jag menar alla, tillfällen jag parkerat i Majorna har jag dessutom fått inbrott i bilen.
/Mia
Skicka en kommentar