Hon är tillbaka!!
Igår morse var jag på Hemköp Stigbergstorget för att köpa ingredienserna till Josefines födelsedagsmacka (ruccola, bacon, talleggio och hjortronsylt) och vem träffar jag då om inte Unni med rösten. The Mother of all butiksbiträden. The boss.
Jag famlade runt i blindo när jag letade efter gratulationskortsavdelningen, men hittade inte och tvingades leta upp någon ur personalen att fråga. Plötsligt såg jag en bekant skepnad stå och prismärka något mellan två hyllor. Jag ursäktade mig och möttes av Unnis unika blick. Hon ser på en på ett sätt som gör att man blir asnervös. Som att man har gjort något fel. Som att man bara är en liten lort. Hon kan konststycket att se ner på en medan hon tittar snett uppåt. Man känner sig inte direkt sedd när hennes kisande blick går rakt igenom en som om äro man en bit transparent plastfolie. Hon är absolut inte otrevlig. Hon gör sitt jobb. Men hon understår sig fan inte att bjuda till hur som helst. För det har hon min fulla respekt. Jag samlade mig och adresserade blixtsnabbt mitt ärende. Unnis ljuva, högpitchade och totalt melodibefriade stämma angav gratulationskortens exakta koordinater och vårt blixtrande snabba moment var över lika snabbt som det uppstod.
Det var ett glatt återseende för Unni har varit spårlöst försvunnen i över ett år. Hon har varit min favoritkassörska i många år. Jag har konsekvent valt hennes kassa och jag har till och med övat upp min förmåga att imitera henne. Unni har en härligt androgyn och nonchalant air som gör henne alldeles oemotståndlig. Så plötsligt en dag var hon borta. Puts väck. Först trodde jag att hon blivit sjukskriven. Sedan långtidssjukskriven och med tiden har jag till och med befarat det värsta. Att hon skulle vara dead and gone för alltid. Men nu är hon äntligen tillbaka. Så om ni får möjlighet. Åk till Hemköp på stigis och besök henne.
Unni lever. Länge leve Unni.
3 kommentarer:
Jag har faktiskt inte den blekaste vem detta är, trots att jag besöker HK Stigis minst tre ggr i veckan. Har däremot två favvisar i post/tobaksavdelningen, killen med afrotofsen (han har lite samma attityd som Unni) och en blond rätt söt kille som alltid är supereffektiv.
Däremot försvann killen som jobbade på mitt ICA i Kålltorp. Han var efterlyst som saknad hur länge som helst, de hittade hans mobil hos ngn suspekt, men han hade dött på fyllan eller tagit livet av sig, minns inte. Det var en skum känsla att läsa om honom, typ nära men ändå helt okänd.
Väldigt osäker på vem Unni är men killen med afrotofs i postdisken... Han är för jävla märklig. Hämtade ett paket igår och han överlämnade det med ett snett leende och min som sa typ : det är ok, tjejen, jag löser detta den här gången. Jag fattade verkligen ingenting. / Jenny
Som den uppmärksamma tjuvlyssnare jag är hörde jag att hon börjat jobba i Nordstan. Men där hade hon blivit sjuk. Och sedan varit sjukskriven. Hon har väl någon form av hörselskada. Den slutsatsen kan man dra av att hennes svar på vissa frågor inte riktigt träffar rätt. Men hon är en riktig människa och det måste man gilla.
Och afrotofsen, han är ascool!
Skicka en kommentar