Ger man dem lillfingret så tar de hela skärmen

Igår när jag satt i godan ro och ägnade mig åt lite vanligt hederligt tv-meteorologförakt dök det plötsligt upp en massa ilskna, vredgade nästintill bindgalna kvinns som bokstavligt talat härjade vilt i mitt kommentarsfält. Helt oprovocerat började de spamma mitt kommentarsfält i vad som tycktes vara någon slags väl planerad och otäckt synkroniserad hatattack. Jag blev stum. Och chockades såklart djupt. Vad hade JAG gjort för att förtjäna ett sådant kränk?

Jo, det ska jag berätta. Jag gjorde det många män inte vågar göra. Jag reste mig upp och opponerade mig mot EMS-hysterin som råder i många hem (så även mitt) runt om i landet på just måndagar. Jag tog bladet från munnen och sa som det är. Fast det får man väl inte i det här jävla landet. Men när ingen annan vågar så måste ju jag göra det... som Ulf Brunnberg skulle ha sagt.

Det visade sig att Josefine som var ute och drack öl hade glömt att anmäla sin frånvaro från den veckoatliga EMS-bonanzan som utspelar sig någonstans på Facebook. Detta rörde upp versala känslor hos hennes comrades som i sann konspiratorisk anda lastade mig och anklagade mig för att dominera tv-kvällen. Och vreden lät som ni ser inte vänta på sig.

När Josefine kom hem berättade jag skärrat om hur jag blivit offer för högoktanigt näthat. Hon frågade vad jag pratade om och när jag berättade tyckte jag mig se något blankt i hennes blick. Jag öppnade armarna som för att ta emot hennes tröstande kram. Men hon började bubbla av skratt och sa att det var det top 5 finaste någon hade gjort för henne och rusade raka vägen till sin datamaskin, loggade in på the facebox och tackade för deras support.

Visst. Fint på något sätt. Men samtidigt så jääääävla obehagligt.