Måtte djävulen ta alla "cyklister"

Jag har sedan Blå skottets (numera flammande gul men fortfarande blå i själen) reinkarnation återupptäckt cykleriet med allt vad det innebär. Bra och dåligt.

En typiskt bra grej är att det går kvickt att ta sig fram. Vart man än ska. Utan större ansträngning susar jag fram dit däcken tar mig och jag gillart. Egentligen är det bara en grej som stör mig med cyklandet. Cyklisterna. Alltså inte alla andra som cyklar, utan specifikt de satans vidriga bror-duktig-typerna som cyklar runt lika avslappnade som pissura SS-soldater, med sin utomordentligt råröviga grundinställning till alla andra trafikanter. Hela tiden. De som av naturen hatar bilister, mopedister, fotgängare och kanske allra mest andra cyklister. Bara för att allt som konkurrerar om ytan ställer till det med sin blotta existens. Brusar.

Nä, ve den som kommer i cyklisternas väg. Minsta lilla avvikelse från det som verkar vara något slags strikt dogmatiskt cyklistreglemente (som ingen annan förstår eller bryr sig om), så exekveras domen som på reflex, och straffet regnar över en i form av en duktigt inövad skällsvada. Man hinner inte ens replikera för att man blir så paff. Och när man väl hunnit smälta sin avhyvling har de för längesedan passerat. På mina tre första veckor har jag nog lyckats dra på mig mer hat från sådana där cyklistsvin än jag som bilist lyckats göra på femton år. Och då kör jag ändå som en jävla cowboy ibland.

Det sjuka är att det inte bara är såna där hurtfriska gubbsvin med dropphjälm och full cykelmundering. Ni vet de som snyter sig i farten bara för att det är så man gör i Tour de France. Nädå, det är alla möjliga åldrar och kön som håller på och riktigt surcyklar runt i vår stad. Jag hade nästan kunnat förvänta mig ett dåligt temperament från snubbar som mosat sönder sina testiklar under sina idoga misslyckade försök på Vätternrundan. Men när en vad jag vid första anblicken skulle kunnat avfärda som en klassisk röktant, riktigt våldsvräkte ur sig minst fem olika smädelser, bara för att jag vid ett övergångsställe råkade bryta mot något i regelboken. Då blev jag först förvånad. Sedan arg. Innan jag alldeles för sent kände hämndlystnaden börja kittla som nyponkärnor i nacken på mig.

Det gjorde att jag började hålla ögonen öppna för fler uttryck av cykelnazism runt om i samhället och jag måtte ha varit blind innan men herrejävvelar vad jag har sett och hört. Inte ens fem minuter efter mitt lilla möte med den arga tanten stod jag och låste fast min cykel utanför min lokala Ica-butik. Plötsligt hör jag en domderande mansröst fullkomligt vråla sönder ett par småtjejer, för att de gick lite slarvigt över gatan som råkade sammanfalla med hans utstakade rutt. Han var en fullkittad sportcyklare och var tvungen att väja. Ja, till och med använda bromsen lite, och finns det något DEN typen av cyklister hatar så är det att behöva bromsa. De beter sig lika samlat som man kan tänka sig att man hade gjort om man blev överraskningsväckt av en ljummen kisstråle i ansiktet. Jag lovar hela torget var fullt av fågelholkar. Ingen förstod hans häpnadsväckande överreaktion. Men jag tyckte mig kunna börja se ett mönster.

Min kollega berättade att hon för nån vecka sedan hade blivit omcyklad av en liknande dåre i allén som blev så upprörd över hur illa hon framförde sin stålhäst att han rådde henne till evig spårvagnstrafik (något för cyklister så ovärdigt att det kan framkalla konvulsioner av blotta tanken att färdas så kastlöst). Och så sent som i morse fick undertecknad ett riktigt ont öga från en tant för att jag la mig till vänster  precis innan jag skulle svänga över ett övergångsställe på en liten bro. Jag vet att det är högertrafik i det här landet och jag kan reglerna hjälpligt, men ibland passar det bara inte och då måste man anpassa sig och följa sitt inre flow. Jag menar på en bred jävla cykelbana med typ hundra meter till möte, hur jävla autistiskt är det inte att lacka ur för att man kan bli tvungen att byta fil i fem sekunder?

Kontentan är att jag bara efter några veckor på hjul är så förbannat trött på alla cyklister som tror att de äger rätten att skälla ut mig (och många med mig) för att vår cykelstil inte stämmer överens exakt med deras. Det är ett sådant jävla översitteri. En riktig skitstil. Bara jag tänker på det så retar jag upp mig något helt enormt och får en stark omgående lust att go vigilante. Ta lagen i egna händer och straffa dem. Ta på mig rollen som cykelpöbelns hämnare. Känn på superhjältevibbarna: Mikebike - Alltid hård. Alltid rättvis. Jag får fan gåshud.

Varje gång en oförrätt skedde skulle jag släppa allt jag hade för händerna och förfölja dem, ända till de ställer sin cykel. Då skulle jag vara där med min feta mattkniv och skära upp däcken. Både fram och bak. Och i en av skårorna skulle jag sätta mitt visitkort, med en trevligt formulerad hälsning om att så kan det gå och att det kan vara en god idé att tänka sig för innan de flippar över skit på en annan cykelburen person igen. Så jävla gött det hade varit.

Hmmm... frågan är om jag kanske äntligen har hittat min nya hobby!?