Propellerplanskräck

Igår var jag i Stockholm på möte. Vi hade varit sent ute med att boka biljetter hem vilket gjorde att alla resor mellan Sthlm och Gbg var slut. Jag var verkligen tvungen att komma hem så till slut fick det bli flyg till Halmstad och tåg därifrån och hem.

När jag och min kollega J kom till Arlanda gick vi fram till en informationstjej på SAS-mark. Vi frågade vart man checkade in om man reser med Skyways. Hon fick fundera en stund vilket inte kändes som en lovande start. Till slut gick det upp ett ljus och hon sa att det var på terminal 3. Vi gick och gick och gick. Genom gångar, trappor och passager. Ju längre vi gick desto rackigare kändes allting. Temporärt. Jag började få dåliga vibbar och när vi slutligen var framme vid vår gate såg jag planet vi skulle flyga med. Ett litet skitet propellerplan som borde gått i pension för längesedan. Jag blev nervös på riktigt. Distanseringen gjorde det extra påtagligt hur oviktig man är när man flyger till Halmstad. Jag fick för mig att de nästan, vill kanske är att ta i, men ialla fall räknar med att minst hälften av de planen ska störta. Jag är inte flygrädd alls i vanliga fall men det finns gränser även för mig. Planet lät som en trimmad epa-traktor och skakade så att jag trodde att det skulle lösas upp i delar vilken sekund som helst. Värst var det på väg upp och ner.

Vad är det för piloter som tar jobbet att flyga propellerplan egentligen och vad säger man till sin partner när man går till jobbet på morgonen? Min tes är att det är motsvarigheten till de promillestinna gammelryssarna som är satta att köra någon lokal busslinje uppe i uralbergen. Att de lever solokvist men brukar dricka sprit och kurtisera lite med seniorvärdinnorna för att lätta på trycket då och då.