Mikrohinder del 2

Något av det värsta jag vet är när jag kommer till hissen på gymmet, hinner ställa gå in och välja våning, men precis innan dörren ska till att slå igen så rycks den upp av någon jävla sinnesfridsmarodör som också vill vara med och åka.

Jag vet, det är inte olagligt utan en helt naturlig del av vardagen i ett samhälle. Något helt normalt. Det är inte ens själva grejen med hissällskap jag ogillar även om jag kan tycka att det ofta har en tendens att bli en väldigt spänd och konstig stämning när flera, för varandra helt okända personer, tvingas dela det lilla trånga hissutrymmet med varandra. Ett utrymme som ibland är så litet att man tvingas utbyta kroppsvärme med varandra. Det absolut värsta med hissgrejen är när jag hunnit välja min våning och en hastigt anländ och högst oönskad medresenär väljer en annan våning. Det leder till ett driftstopp i mitt annars så strömlinjeformade rörelsemönster. Och det gillar jag inte. Alls.

För några dagar sedan hände just detta. Hissdörren skulle precis slå igen när jag såg en dam komma springande. Jag gjorde i vanlig ordning ingen som helst ansats för att bjucka på en samåkning. När jag åker hiss är jag krass som ett jävla as till spårvagnschaffis. Håller man sig inte framme missar man åkturen och hinnner man med är man bara en jobbig stackare. Hon skulle inte hinna. Inte en jävla chadde. Dörren slog igen men liksom studsade till en halv millimeter så att kärringen lyckades fånga den på volley. Jag tänkte att nu kommer hon vara grinig men hon hade inte lagt märke till min totala ovilja att rädda henne från den förhatliga väntan på en hiss som just åker ifrån en. Hon bara log och utbrast lätt anfått vilken tur det var att hon hann. Jag nickade och log svalt till svar. Självklart skulle hon av på våningen under min. Men inte nog med det. När tanten slet upp dörren lämnades nämligen en ny tidsfrist som gjorde att ytterligare en person hann ro åt sig en plats. Som lök på laxen skulle den personen av våningen före tantens. Det kändes smått surrealistiskt och jag började på riktigt tro att hissen aldrig skulle röra på sig överhuvudtaget.

När jag till slut steg ut på mitt våningsplan hade jag för längesedan tappat lusten att träna men gjorde det ändå. För det är sån jag är. Jag biter ihop.