Jag är rultig

Påsken är över och jag känner mig mer rultig än någonsin. Det är en dålig känsla. Jag frossade inte mer än vanligt i helgen. Jag iddes inte. Min mage känns så sjukt obekväm. I vägen. Jag trivs inte naken längre och undviker att gå omkring i bara fillingarna hemma. Häromdagen fick jag ett spel och slängde nästan alla mina tajta T-shirts. Jag ville inte se dem mer för jag har börjat se pervers ut i tajta tischor och det är inget bra.

Min kära flickvän J har uppmärksammat mig på det faktum att jag har börjat med oskicket att dra upp kallingarna lite högre än vad brukligt är. Oj oj, varningsklockorna ringer för fullt, men det är inget jag styr över. Det liksom bara händer...

Jag kommer ut ur duschen och lirkar på mig ett par kallingar, sedan blir det alldeles svart och när jag återfår medvetandet sitter linningen lite högre än den borde. Jag skäms och drar genast ner dem. Jag har funderat lite över vad det kan tänkas vara som inte står riktigt rätt till och har kommit fram till att det helt enkelt är ett oundvikligt steg i evolutionen, en resa som med allt snabbare fart tar mig mot gubblandet. Det är nog ingen större idé att kämpa emot. Snart kommer jag sätta komfort före allt och kan inte längre ducka för det faktum att det helt enkelt är skönt att kapsla in lite mer av sitt vissna midjeparti. Lite som man gör vid en härdsmälta i en kärnreaktor. Men så länge jag är medveten kommer jag försöka göra revolt. Det är därför jag biter ihop, går upp i svinottan och pallrar mig till gymmet och desperat ställer mig på nån jävla föryngringsmaskin.

På sistone har jag även noterat att min ölrygg är borta. Puts väck. Det är dock långt ifrån så bra som det låter. Det som hänt är att det i lönndom skett en vidrig transformation där mina fuck handles spelar en huvudroll. Först uppdagades en så kallad ölrygg, ett semi-löst parti med samma karaktäristika som en ölmage. fast på ryggen. Vidare vidgades området och bildade en slags fläsktunna runt nedre delen av min torso och till sist har jag gjort den makabra upptäckten att att allt har smygt sig samman och bildat en direkt förlängning av min röv uppåt. Jag har gått och blivit med hög röv. Hög röv är fan sämst.

Dramatiken som utbröt när jag blev varse saknar motstycke. Jag sprang runt och gnydde och gnällde och ojade mig. Sedan fick jag blixtyrsel och fick lägga mig ner och badda min panna. Sammanbrottet har jag nog aldrig mer närvarande än då. Det är nästan omöjligt att få distans till hela helvetet men vad ska man göra. Nu har jag att välja mellan att skärpa till mig en gång för alla (vilket är vad jag försöker) eller att gå all in och bli fet på riktigt. Känslan av att vara obekväm i sin egen kropp tär på mig. För första gången kan jag verkligen leva mig in i hur transexuella människor känner sig när de pratar om sin kropp som ett fängelse. Jag är ju för fan en smal kille fångad och inlåst i en fet mans hydda.

Plötsligt förstår jag hur det kommer sig att jag trivs bäst i pösiga kläder eller kläder som inte riskerar blotta någon glipa hud, varför jag börjat ha en kudde i knät när jag tillbringar tid i soffan och varför ekvatorns position börjat röra sig norrut på min rultiga gubbkropp. Fy fan för den lede säger jag bara.



Det har gått så långt att jag inte ens började skratta när jag såg Annie Leibovitz bild på Seth Rogen & Co nyligen. Istället tilltalades jag av den och greps av en stark lust att själv springa och köpa mig en uppsättning ultraelastiska kroppsstrumpor. Jag lyckades hejda mig.

Men det blir nästa steg. Tro mig.