Slumdog Milllionarie

I lördags kollade jag på Slumbog Millionarie. Filmen som kammade hem en nätt liten slam på 8 statyetter på årets Oscarsgala. Runt om på bloggar och filmsajter hyllas den. Jag har inte läst en enda recension av den som inte tycker att den är fantastisk. Den enda jag hittills sett ta avstånd från filmen är Emma Gray Munthe och det gläder mig. Skarp tjej det där.

Jag har försökt sammanfatta filmen:

Jamal Malik växer upp i Mumbais slumområden och när filmen tar sin början har han lyckats ta sig till sista frågan i den indiska versionen av "Vem vill bli miljonär?". Hans bakgrund har gjort honom sjukt gatusmart med eftersom en simpel slumpojke knappast förväntas veta de rätta svaren misstänks han för fusk. Han blir misshandlad och tvingas under press bevisa sin oskuld. Jamal går igenom varenda fråga och för varje fråga visas en återblick från hans liv på gatorna tillsammans med sin bror. Däribland visas en rad händelser och möten med människor, för att inte tala om den hjärtknipande historien om Latika, en flickan han älskat och förlorat, hittar och förlorar, hittar, förlorar och hittar igen... men förlorar. I varje del av hans berättelse finns såklart svaret på frågorna som banar vägen mot en fet jackpot. Det visar sig dessutom att han mer eller mindre skiter i pengarna. Han är med i programmet för att han vet att hon brukar kolla på det.

Det måste verkligen ha brunnit där uppe på folk. Som den höjs till skyarna är det lätt att börja undra om det hela inte rör sig om en global hjärntvätt. Otäckt nästan. För ärligt talat, filmen är en enda lång krystvärk. Och att pressa in så mycket sentimentalt dravel på två timmar är att trotsa naturlagarna. Jag misstänker att det är det dåliga i-landssamvetet som gjort sig påmint hos de som kan låta en så banal historia passsera hjärnans naturliga skitfilmsmelitta. Kan någon förklara det stora med den för mig? I mitt tycke (och den här gången tror jag att jag har rätt) är det en ytterst trivial och själlös ursäkt till film. Man får inte någon riktig sympati för någon av alla platta karaktärer, dessutom är den berättad på ett sjukt enerverande sätt.

Inte ens Disneykoncernen hade kunnat vrida upp nivån av sliskigt publikfrieri. Och det är bara sjukt tjatigt med alla onödigt långa återblickar och alla scener med de stereotypa kåkstadsmiljöerna, småfifflet och hur de rika svinen hänsynslöst skor sig på fattigdomen.

Mot slutet var jag så trött skiten att jag hade börjat hata allt med Indien, inklusive tanken på att krubba indiskt. Nänä, glöm det. Det blir ingen mer chicken tikka för min del. Inte ens ett endaste litet naanbröd tänker jag äta på minst ett år. Det är min tysta protest mot mina medmänniskors dåliga omdöme.

Jag inser såklart att det är en rätt igenom värdelös strategi men det får mig i alla fall att må lite lite bättre.