Frontad

Idag på lunchen hände något väldigt udda. Eller det kanske inte är så udda egentligen men det var väldigt oväntat.

Jag och mina kollegor P och D gick på lunch och hade en vild diskussion. Jag retades med D för att han signat upp ett konto på "minhembio.com" och han häcklade mig för ett uttryck som jag använder då och då. Han tycker nämligen att "som om vore det" låter så jävla pretto att han vill börja slåss.

Vi satt och gapade och pekade åt varandra när den söta servitrisen kommer för att ta beställningen. Vi beställer och fortsätter tjafsa (vi har alltid en rätt rå jargong mellan varandra) och jag la märke till att servitrisen skrattade lite åt oss. "Idioter", var min spontana gissning att hon tänkte. Det hade jag tänkt.

Efter en stund kommer hon ut med maten. Jag får tallriken sist. Hon ställer ner den och säger: "Varsågod..." och börjar gå iväg när hon plötsligt tillägger "mikebike".

Jag gapade som en hel fågelholksfabrik och tittade bara på henne. Hon flinade lite lurigt och gick iväg. Jag förstod inte och fick inte ihop det. Var det nån jag kände. Nä. Men hur kunde hon...

Mina prepubertala kollegor fann ett stort nöje i det hela och fick mig att rodna som en skolflicka. Jag ville försvinna för en stund.

Så när hon kom tillbaka så frågade D hur hon visste att jag var "mikebike" (damn, vad jag inte gillar det smeknamnet - det låter så nördigt - och han vet det så väl). Hon svarade att hon kände igen mig på mustaschen och rösten. Hade hört mig på radio men läst bloggen långt innan det. Hon tyckte den var bra och sa att hon hette M. Det var en mycket skum situation, men samtidigt väldigt smickrande såklart.

Jag blir sällan ställd men nu blev jag jätteställd. Fick typ en lättare "brain meltdown" under en stund där. Som tur var så gillade hon ju faktiskt bloggen. Det gjorde mig glad.

Om du läser detta M: Det var kul att träffa dig. Du verkade jättetrevlig och det var faktiskt skitkul att du tog kontakt. Visste inte vad jag skulle säga bara. Tack antar jag;)