Bäst och sämst

Veckans bästa:
"Jimmy for president". Det gamla kulmöget Jimmy Nordin har visat sig vara en driven kille minst sagt. Inom allt utom kulstötning ironiskt nog. Efter att utan framgång ha försökt livnära sig på försäljning av såväl kosttillskott som sexleksaker, samt min personliga favorit, hemsvirkade mössor, misslyckades han inte helt oväntat även att slå som kastratstämmig singer-songwriter. Förra året försökte han slå mynt av sitt SM-guld genom att sälja det på tradera. Dock tror jag att han ångrade sig när intressenterna inte sprang ner dörren som han hade väntat sig. Man skulle kunna säga att framgång inte är Jimpas melodi helt enkelt.

Men en god kämpe ger sig aldrig utan siktar hela tiden högre. Jimmys senaste påhitt är att satsa på politiken. Han har nämligen fått blodad tand efter att ha drivit en lyckad namninsamling för att stoppa Gävle kommun från att ansöka om att bli Europas kulturhuvudstad 2014. Men den gode Jimmy tänker inte nöja sig med sunkig kommunpolitik. Nej han vill bilda parti och satsa seriöst på fyraprocentsspärren. Rätt in i riksdagen och det göttigaste. Det är till och med dummare än när Linda Rosing försökte sig på samma grej inför förra valet.

Alltså jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta. Kan inte Jimmys mamma för en gång skull sätta ner foten och säga att; "Näe Jimmy-killen, nu får det banne mig vara nog!"

När jag läste artikeln kände jag först att det var dags att bryta hatförbudet jag ålagt mig själv mot Jimmy. Spontant ville jag vränga ut och in på honom. Men jag blir så beklämd när förståndshandikappade blir utnyttjade och förnedrade av massmedia att jag istället ställer mig på Jimmys sida.

Vill Jimmy bli statsminister så ska han fanimej få bli statsminister.


Veckans sämsta:
I veckan såg jag att en ovanligt obegåvad affärsidé tagit form och blivit verklighet. Hummer Taxi. Jag misstänker att tanken var att bli ett premiumval för den som vill åka taxi med stil, att det ska kännas lite fränt att åka runt i en bil som tar upp en hel gata och drar sex liter milen. Det finns säkert de som tycker att det är häftigt på riktigt. Men ärligt talat. En bil fullplottrad med taxiskyltar och klisterdekaler dödar hela den grejen. Det blir ungefär lika sexigt som de där gamla taxilimousinerna som bara var stretchade Volvo 740:s. Not so very gangsta!

Dessutom känns det spontant helt mongo ur lönsamhetsperspektiv. Både framkörningsavgiften och kilometertaxan bör ju rimligtvis ligga minst tre gånger högre än än en vanlig jävla svennetaxi. Och ur ett miljöperspektiv känns det spontant som att det är spövarning på att välja Hummer Taxi.

Födelsedagsbarnet önskar sig Spotify

Japp, imorgon är det dags igen. Jag blir 32 den här gången. Ett närmare 40. Så kan det gå.

Därför tänkte jag att det kan vara ett ypperligt tillfälle att förnedra mig själv och tigga och be om en inbjudan till den nya och upphaussade musiktjänsten Spotify. I födelsedagspresent alltså.

Om någon vänlig själ därute skulle vilja bjuda in mig i gratisvärmen så skulle jag vara evigt tacksam. Gör min dag – maila mig!

Vikten av att hamna rätt i yrkeslivet

Nu visar det sig att Josef Fritzls sidoverksamhet som hustyrann och plit i själva verket varit lite utav ett specialintresse sedan unga år. Något han sysslat med över generationer.

Bara fyra år innan han av egen kraft byggde en fängelsebunker åt sin dotter, under familjens residens, hade han nämligen tvingat in sin morsa på en vind och hållit henne inspärrad i över 20 år. Ända tills tanten plockade ner skylten 1980. Att helt privat lyckas driva ett rymningssäkert fängelse under mer än 40 år tyder både på särpräglat intresse och talang.

Istället för att bli en halvmedioker elektromekaniker hade Josef kunnat bli ett hett ämne för den österikiska fångvården. Gissa om han hade kunnat gå långt som fängelsedirektör eller liknande.

Det är alltså Josefs Fritzls trötta syokonsulent som borde hållas ansvarig för familjetragedin i Amstetten. Jag tycker att det är för tragiskt att se hur bristande resurser inom skolan kan ödelägga liv.

Fekaliedessert

Idag vill jag tacka Emma Löfgren på SvD för hennes lysande journalistiska insats. Hennes rapport, om en bokstavigt talat brun hämnd i Australien, fick mig att både sätta kontorets industrikaffe i halsen och flabba ut det i skägget.

Det finns något mycket komiskt i den torrt redogörande formuleringen: "[...] både hotellets kock och restaurangchef har erbjudit sig att lämna DNA-prov för att utesluta att de skulle ha bajsat i glassen."

Läs artikeln >>



Etiketter: Bajs, Glass, Australiensisk hämnd

Attans också!!

Kultur i all ära

Min flickvän älskar att lyssna på radio. Just nu lyssnar vi på Kalejdoskop i P2. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det ljud som knullar mina öron, men det är en balinesisk röstorkester som heter Sekaa Kecak Puspita Jaya som håller låda. Sug på den. Kulturellt så det förslår. Och plågsamt vill jag lova. Det verkar verkligen aldrig vilja ta slut.

På programmets sida står det:
Det är en transliknande och mycket smattrande upplevelse att lyssna till rösterna ifrån 75-150 män som genom svängiga polyrytmiska variationer berättar historien om när Prins Famas skulle rädda sin blivande fru Sinta som blivit tillfångatagen av den grymme kungen av Lanka.

Ehh... OK? Det sammanfattar i alla fall ganska bra den ljudtortyr de där balinesiska killarna utsätter mig för just nu. Dubbel förnedring är att jag dessutom betalar för att de ska få hållas.

Ett återkommande stycke är när hela gänget röjer loss med ett fruktansvärt ettrigt ricka-ticka-ticki-ticki-ticka-tacka-TJA-TJA-TJA-läte. Det är precis som att de har varsin kulspruta mellan läpparna och tokhåller in avtryckaren. Det låter som en blandning mellan det där fågelaset som gäckar Kalle Anka på julafton och Povel Rammel på speed. Jag blir helt tokig. Blodet kliar i mina vener. Det är antagligen blodtrycket som protesterar. Jag känner lust och iver inför tanken att preppa ett par tubsockar med varsin Lux-tvål och springa in på deras lilla jam och börja veva hejdlöst. Fy fan vad skönt det skulle vara.

Det är egentligen helt oförsvarbart att sända sådan här skit. Det finns orimligt mer än tre personer i hela landet som tycker detta är en fet happening. Men visst. Jag lyssnar och jag betalar gärna skatt för att smal kultur ska få lite bredd. Men då kräver jag fanimej att P2-svinen kör en temahelg på nepalesisk näsflöjt vs. growl snart.

Jag vet att ingen tvingar mig att lyssna och på frågan varför jag inte bara stänger av: Dels orkar jag inte resa mig ur soffan och dels måste jag faktiskt erkänna att jag gillar känslan som uppstår när jag hetsar upp mig över obetydligheter. Lite som en slags vredesonani. Typ.

Bruno K Öijer

I helgen sålde Bruno K Öijer ut två blygsamma framträdanden på Draken här i Göteborg. Fan fan fan... att jag inte var där. Få poeter blir vanligtvis aldrig duktiga nog att göra sig hörda utanför sin lilla folkhögskolebaserade runka-bulle-klubb. Men Bruno är en av dem. Han är störst. Han är cool.

Egentligen vet jag inte varför jag tycker han är så cool men jag tror att det är min ytliga sida som tilltalas så av hans osunda look.

Hela hans skepnad bekräftar på något sätt rockstjärnemyten, som författare. Hans snöbleka hy och utmärglade drag sätter stämningen redan vid första anblick. Här har vi en som levt en bit utanför svenssonboxen, tänker man. Det inger en viss pondus bara det. Bruno ser hård ut. Som att han har skrattat klart. Och jag tror på riktigt att Bruno skulle kunna fimpa en cigg med allvaret i sin blick.

Frillan är ett kapitel för sig. Hur är det ens teoretiskt möjligt att uppnå en sådan flygig och risig kvalite medan man lever? Alkohol, heroin och tung medicinering kan säkert vara en god hjälp på vägen, men jag tror inte att hårt leverne lyckas leverera en tillräckligt tärd nivå, utan att ta ihjäl en på kuppen. Fan, Keith Richards skulle ju se ut som en riktig frisksportare om man ställde upp honom bredvid Bruno.

Hursomhelst. Jag vill verkligen se honom live.

Ett helt vanligt badrumssamtal

I morse när jag stod spritt språngande i badrummet och precis var på väg in i duschen kommer Juniorette plötsligt inspringandes. Hon stannar till och utbrister reflexmässigt: "Åh... vilken fin snopp du har pappa".

Väl medveten om att hon är inne i en period där ALLT är fint (åh vilken fin blomma, åh vilken fin bulle, åh vilken fin kärnvapenarsenal osv.) kunde jag inte låta bli att känna mig lite smickrad och tackade som brukligt är för den fina komplimangen.

Så rynkar hon lite på sin snart fyraåriga panna och säger, med ganska mycket skepsis i rösten:

"Men pappa... du har ju två snoppar!"
"Ehh... nej det har jag inte."
"Jo"
"Nä"
"Men vad är det där då?" (pekande)
"Vaddå?"
"Den där bakom."
"Det är en pung"
"Hahaha... PUNG... vad konstigt va!!"

Så rusade hon ut igen. Jag ställde mig i duschen och tänkte att fan, hon har ju faktist rätt. Det är ju en ganska konstig grej det där. Pungen.


Etiketter: snopp, pung

Dagens outfit

Ja eller inte dagens... och inte min outfit heller för den delen. Men jag tycker att den är kul.

Jag hittade bilden i min mobil. Jag tog den i somras efter att jag och J hade varit och tagit en mittpådagenöl på rävhaket Jeffrey's i Majorna. Vi var på väg hem när en donna på några och de sjuttio passserar oss med raska steg. På sig har hon en raffig dress med minst sagt oblygt mönster. Fan vad hårt. Det måste krävas oceaner av självförtroende för att jag skulle kunna bära ett sådant plagg.

Righteous Kill

Såg Righteous Kill häromdagen. Den var skit. Rakt igenom skit.

När jag först hörde att filmen var rollsatt med både De Niro och Al Pacino hände två saker inuti mig. Först sög det till lite i nostalgitarmen. Jag tänkte på Taxi Driver, King of Comedy och Casino. Jag tänkte på Scarface, Scent of a Woman och Donnie Brasco. Jag tänkte på Heat.

Sedan slog det mig att de båda har huvudrollsfnaskat helt i onödan och visat nästan en unik nivå av dåligt omdöme med sina val av roller de senaste tio åren. De börjar bli tröttsamma. Som en Michael Bolton-låt på repeat och de har inte ens en skugga av Travis Bickle och Tony Montana kvar.

Jag skulle lyssnat på den senare impulsen och inte smutsat ner mig själv med den här skiten till film. Alla som tittar får bevittna hur de båda herrarna förnedrar sig (och sin publik) när de tar sig an sina roller som två snutveteraner med tveksam moral. De känns bara trötta och gubbsjuka och kör verkligen sina respektive signum i botten och levererar till och med sina one-liners som klassiska bänkfyllon. Själv vill jag aldrig mer se dem i en film igen känner jag. De har ingen heder kvar. Alls.

Righteous Kill är en enda lång och smärtsam irrfärd där två pensionärer desperat försöker övertyga som actionstinna snutar. Det var nog ingen slump att den unga vilda kriminalteknikertjejen både råkar gilla De Niros gamla gubbkuk och lite extra ruffa tag i sängen. Pacino känns bara pervers och skränig. Båda känns förvirrade i sina roller trots all rutin och bitvis känns det uppenbart att de lider av senildemens. Jag blir uppriktigt förbannad när jag ser sånt här.

Grejen är att de är fantastiska skådespelare. Det är de fortfarande. Men någonstans måste de väl ändå fatta att deras tid som actionhjältar varit förbi ganska länge vid det här laget, att det faktiskt inte går att lösa biljett till ungdomståget när man väl passerat bäst före datum. Det är bara tragik att se dem försöka hänga sig kvar. Särskilt när det hade varit så lätt för dem att vårda sitt arv. Som Jack Nicholson har gjort.

Jag hade tusenfalt hellre sett både De Niro och Pacino spela gamla griniga gubbar på ålderdomshem, ligga och gnälla över liggsår och bajsa ner sig hela dagarna, än i en tuffingroll till.

Betyg: 1

Konstiga sökord

Då och då kollar jag vad folk söker på för att hitta till min blogg. Oftast är det något perverst eller bara konstigt. Det är lite kul och lite ledsamt.

Idag när jag kollade så såg jag att första sökordsträffen var från någon som googlade "drakbord". Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Det är både perverst och konstigt på samma gång. Jag försöker föreställa mig hur det gick till och får bara upp en väldigt fördomsfull bild. Jag kan inte se något annat än en acnehärjad slyngel i sina sämsta år som sitter på sitt pojkrum iklädd Hammerfall-T-shirt och googlar efter tjusiga inredningsdetaljer.

Det finns så mycket sjukt tacky prylar man kan inreda en svendomsborg med; som barskåp, takfläkt, spegelvägg och vattensäng osv. Men drakbord. Ärligt talat, hur fan kommer man på att skriva in "drakbord" i sökfältet?

Mansgrispanelen

Idag upptäckte jag att Expressen har en liten avdelning som heter "Manspanelen". Dit kan kvinnor och män vända sig med relationsbryderier av alla dess slag. Panelen består av sveriges riksmachokukar Paolo Roberto, Robert Aschberg, Leif GW Persson... och Pigge Werkelin.



Tillåt mig skratta tills jag spyr säger jag bara. Expressen lyckas verkligen skylta med sitt extremt utvecklingstörda omdöme. Ehh... 40-talet ringde och ville ha lite sköna relationstricks. Ärligt talat, vem fan vill ha tips från dem? Det är bara Jan Guillou och Hoa-Hoa Dahlgren som fattas för att grisgänget skulle kunna bilda järnfemma.

Och så Pigge Werkelin. Entreprenör så in i märgen att han till och med såg till att få ut något göttigt när hela familjen utplånades i Thailand.

Kan det möjligen vara så att någon redaktörscef på fyllan ville frigöra lite skönt redaktionellt utrymme till en biologistisk gubbklubb, där ämnen som alfahannar, mansideal, älgjakt och fittor skulle avhandlas, men ångrade sig när det blev måndag igen. I så fall hade de verkligen lyckats samla rätt gäng. Fast tänk vad finskt den måste ha känts att tvingas paniklösa situationen genom att forma om idén till en manspanel under Expressen Dejting.

Ja, hur som helst är det ett härligt testoposse Expressenhjonen lyckats rekrytera ut till relationsexperter.

Grattis Sverige!

Etiketter: leif gw persson, robert aschberg, paolo roberto, pigge werkelin, alfahanne, mansgrisar

Mer mellanstadieminnen

Förra veckan skrev jag om den gamla pennalistleken "Är du PK?" som hörde till mellanstadiet. Många mindes och jag blev även påmind om klassikern "Är du en bög i bur?".

Dessutom väcktes ett minne till liv om att det i klotterform ofta annonserades ut sexpropåer på toaletter och dylika utrymmen. Det brukade stå "Vill du knulla? Ring [telefonnummer]". Det var en fullkomligt svindlande tanke när man gick i fyran. Spännande och otäckt på samma gång.

Jag hade givetvis inte en susning om vad knulla innebar, men det verkade definitivt häftigt, så mycket hade jag förstått av snacket bland de äldre och enligt ryktet sjukt knullerfarna killarna (i sexan) på skolgården.

Jag vet att jag misstänkte att det rörde sig om en bluff när Tuff-Jeanette i sexan plötsligt bjöd ut sig på fyrornas toavägg. Det var ju helt klart tvivelaktigt att hon skulle vilja ligga med någon av oss. Samtidigt kunde man ju inte vara helt säker. Att Jeanette var tolv år och att telefonnumret ledde hem till radhuset där hon bodde med sin mamma och pappa var inget som påverkade rimligheten.

Häromdagen såg jag ett likande meddelande på spårvagnen. Vill du ha fitta? Ring [mobilnummer]. Det verkar smått desperat och väldigt rakt på sak.

Jag undrar jag... om det inte är Tuff-Jeanette som är i farten igen.


Etikett: knulla

Chuck Norris was NOT here

Råkade i morgonkoman rafsa ihop mina träningskläder och sticka till gymmet före jobbet. Jag kände mig grym och mäktig på alla sätt. Ända tills jag stod där i duschen och skulle torka mig.

En farlig boxarkille med fängelsetatueringar tittade skumt på min handduk och när jag tittar efter ser jag att det är Juniorettes badlakan jag packat ner. Jag lovar, Chuck Norris-faktorn har aldrig varit mer frånvarande än så.

Och juryns motivering lyder...

Det ärofyllda priset Årets bild tilldelas Robban Anderssson för "Chockad". Med en äkthet och på ett känslosamt och gripande sätt, skildrar Robban förfall och mänskligt lidande på ett sätt som berör. Bidraget förmedlar maktlöshetheten hos en trasig krögare och fotbollsföredetting på ett alldeles förträffligt sätt. "Chockad" väcker känslor hos en hel nation och berör på ett sätt vi inte upplevt sedan "Kicki och korven".



Bilden publicerades i en artikel av Expressens sportredaktion (ironiskt nog) där Tomas Brolin, i sann Se & hör-anda, gråter ut exklusivt efter att ha fått chockbeskedet att hans "livsverk", Undici förlorat sitt sprittillstånd.

Generation Fett

Jag såg tv3:s genomvidriga freakshow "Generation Fett" igår. Det handlade om Donna, en (för)störd kvinna och hennes rövhål till man. Donna väger 285 kg men hennes drömvikt är minst 450 kg. Fan tragiken var total. Hon satt i sitt nedgångna vulgohem och käkade hela tiden. Av den minst sagt spartanska inredningen att döma verkade hon inte ha dragit sig för att käka hörnsoffa till lunch när ekonomin blev ett hinder för hennes vansinniga ätstörning.

Donna var helt uppenbart inte psykiskt frisk och jag fick en riktigt brun smak i munnen av hennes man, en jävligt oskön feeder, vars paradperversion är att nakenfota henne i olika förnedrande situationer och malligt dela med sig till sina feederpolare. Den mer tillrättalagda sanningen var att hon gillade det som fan och att det dessutom var en nödvändig inkomstkälla, vilket i och för sig låter rimligt, med tanke på att matkontot lätt borde krossa valfritt afrikanskt u-lands BNP.

Extra stötande var att hennes man fick marknadsföra sin biologiska förklaring till deras lyckliga förhållande. Det baserades på att han var dominant och hon undergiven av naturen. När hon gjorde som han sa var han nöjd och då hade hon fullgjort sina plikter som kvinna. Trevlig prick det där.

För att riktigt toppa misären visade det sig att paret hade två barn. Dels en kille i tolvårsåldern som verkade en aning utvecklingsstörd och en liten flicka på 1,5 år. Grishålet till pappa verkade inte sådär jättenärvarande utan höll mest på med sin feederskit. Donna blev anfådd av blotta tanken på att röra sig och orkade knappt lyfta upp lilltjejen. Hon var bara intresserad av att få i sig så mycket kalorier det bara gick. Barnen var var där men verkade lite smått bedövade. Det var smärtsamt att se vanvården.

Jag satt chockad och tittade på när programledaren Lotta Lindmark besökte den något dysfunktionella familjen. Hon var med och tittade på hur Donna frossade i sig som att det inte fanns någon morgondag. Hon bevittnade misären i deras hem och hon fick vara med vid ett tillfälle när de fotade sin sjuka fettoporr ute i leran. Jag undrar om Lott är stolt över sin insats. Det enda rätta hade varit att sätta ett skott i nacken på mannen och ringa soc så att barnen blev omhändertagna. Men hon gick bara runt med en äcklig sensationskåthet i blicken och nästan uppmuntrade dem till att visa och berätta. Fy fan vad iskallt att ha samvete nog att vara med och producera en sådan freakshow-serie. Det kändes riktigt riktigt smutsigt.

Jag undrar hur tv3 kan anse att det någonstans skulle vara moraliskt försvarbart att sepla in en sådan serie? På deras hemsida kan man läsa: "I en egenproducerad dokumentärserie belyser TV3 den värsta farsot som drabbat västvärlden i modern tid – fetma. Idag är fetma och övervikt det allvarligaste hotet mot folkhälsan i västvärlden."

Ehhh... det var ganska tydligt att Generation Fett knappas är framtaget för att belysa ett samhällsproblem. Det finns bara ett syfte och det är underhållning. Sjuk underhållning. Och det funkar. Jag skäms för jag borde verkligen inte ha gett det en tittarsiffra.

Därför gör jag avbön här och nu.

Orsak och verkan

Orsak:
Generation Fett igår kväll kl 22:00 på tv3

Verkan:
45-minuters tokpass på crossovern klockan 08:00 imorse.

Onanera på prispallen

Kollade vad bloggsverige söker mest på just nu. De tre mest stabila orden är sexnovell, sexblogg och onanera.

Det är lite lustigt att de står så starkt mot allt vad världspolitik, blondinbellor, finanskriser och hustrumisshandlarskvaller heter. Kanske är det bra någonstans. Men samtidigt blir jag fundersam och tänker att praktiskt taget vilken skit som helst kan hända i världen. Inget verkar sjukt eller skrämmande nog för att ens kunna tävla i samma division som onanirelaterade bloggposter. Vi lever i en skruvad värld.

Vad är grejen med att söka på onanera (eller sexblogg, eller sexnovell). Hur spännande kan det vara egentligen? Ja, uppenbarligen är det ganska rafflande, eftersom det lyckas kamma brons. Men de flesta som upptäcker onani gör det i förhållandevis tidig ålder och upptäcker rätt kvickt att masturbation är något man sysslar med i brist på annat. Det är ju det där andra som är grejen. Rimligtvis borde väl "knulla" hamna mycket högre på listan.

Jag kan inte dra någon annan slutsats än en överväldigande majoritet av Sveriges bloggläsare består av klassiska porrunkare (alt. porrgnuggare ifall det rör sig om en kvinnlig dito).


Etiketter: onanera, sexnovell, sexblogg

Pest eller kolera enligt den gamla skolan

Igår kväll lyssnade jag på en radiodokumentär om bankkrisen i början av 90-talet. Den påminde mig om att jag i sann DDR-anda hade en bankbok på PK-Banken. Det var på den tiden visakort hade lika stor sci-fi-faktor som Star Wars. Vidare fick PK mig att minnas en liten pest- eller koleralek som var het skit på mellanstadiet.

Det hela var lika enkelt som underhållande. Man attackerade någon, helt slumpmässigt eller utstuderat, med ja- eller nejfrågan: Är du PK?

Alla visste att det var ett omöjligt moment 22. En lose-lose situation som ingen kunde klara med hedern i behåll. Ändå blev jag alltid sjukt stressad. Jag vet att jag varenda gång drabbades av svår beslutsångest (kanske är det därifrån min lunchångest härstammar) och stressade upp mig mer än lovligt.

Ett NEJ, vilket skulle vara det mest naturliga valet av det skadeglada tonfallet hos ens despot att döma, resulterade i att man omedelbart och under gapskratt anklagades för att inte vara påklädd. Att man helt uppenbart inte var avklädd kunde både man själv och varenda jävel med ledsyn och bättre fastslå. Men det spelade ingen roll. När massan skallade att man var avklädd hade en polarexpeditions-outfit inte kunnat få en att känna sig mindre naken. Och få saker kunde vara mer laddat än nakenhet.

Att istället svara JA var precis lika otänkbart. Responsen var exakt samma om inte snäppet värre. Plötsligt stod man där med epitetet privatknullare. Jag tror inte att någon någonsin ifrågasatte innebörden, men det var definitivt inget man ville förknippas med. En privatknullare. Det lät ju helt sjukt. Och smutsigt. Jag får pytteskinn när jag minns hur man kunde stå där på skolgården som 10-åring och annonseras ut som stans största privatknullare. Det var ett obehag som varken gick att mäta eller förhålla sig till.

Vad var/är en privatknullare egentligen? Och om det nu var så dåligt. Vad skulle då motsatsen vara, som var så förbannat mycket bättre? Var det mer kreddigt att vara offentlig knullare – en som knullar i statens namn.

Så här två tredjedels liv senare kan iallafall jag känna en mer avslappnad attityd till både nakenhet och vilken typ av knullare jag är. Det känns skönt.

Luftgitarrfrossa

Jag vet att jag har sagt det förut men den här gången vet jag att jag inte lovar för mycket när jag säger: Förbered er på det sjukaste fenomenet det mänskliga ögat hittills fått skåda.

Om jag säger "luftgitarr" vet jag att 99,9% av er spontant känner att ni vill dräpa. Försök inte med nåt annat. Jag vet att det är så. Det går inte att trycka undan den jobbiga bilden som dyker upp i huvudet (och ger alla sinnescentrum en synkron hurril) när man ser en drucken pajsare stå och låtsas spela gitarrsolot som strömmar ur högtalarna på ett ölställe.

Höj insatsen och försök föreställa er nyktra människor göra samma sak. På en scen. Med en publik. Jag vet, det är svårt och bara tanken är provocerande nog för att den mest vattenkammade pacifisten åtminstone i teorin ska kunna tappa förståndet. Jag tror på riktigt att det hade kunnat få Gandhi att släppa lite på sin filosofi om det var på riktigt. Och det är det.

Jag talar om innehållet i den fantastiskt underbara dokumentären "Air Guitar Nation" som porträtterar två personers (plus en massa andra idioters) kamp om en (uppenbarligen attraktiv) plats i världsmästerskapen i luftgitarr. Japp ni läste helt rätt. LUFTGITARR. Alltså människor som spelar på en gitarr av luft till en låt som någon annan spelar på riktigt. Precis så sjuk har världen blivit att det numera finns ett VM där människor som helt saknar eller åt minstone har en väldigt begränsad talang här i livet tävlar med sin "talang". Att spela Luftgitarr.

Det otäcka (och någonstans lite fina) med Air Guitar Nation är att det är helt omöjligt att INTE beröras på något sätt och ta alla dårar till sig. Först sitter man och gapar med krubbluckan på vid gavel, helt paralyserad, och bara väntar på att någon ska avslöja att det hela är på låtsas. När man inser att det faktiskt är på riktigt blossar först ett oundvikligt förakt upp som mot slutet, helt mirakulöst, har bytts ut mot ett slags skruvat gillande. Kanske är det för att de brinner på ett sätt jag aldrig sett någon brinna förut. Nästan så att jag känner ett sting avundsjuka på deras totala hängivelse. De verkligen lever för sin skit och bryr sig inte en sekund om att hela världen skrattar ut dem och ifrågasätter deras mentala hälsa.

De kallar det konstform, livsstil och hela faderullan. Och hur orimligt det än är så menar de varenda ord. Någon säger att luftgitarr handlar om frihet, att det fina är att man inte behöver vara en rockstjärna för att vara en rockstjärna. Metaidioti på en nästan andlig nivå. Att världsmästerskapen hålls i Finland varje år adderar på något sätt en extra dimension.

Air Guitar Nation tar en med på en berg-och-dalbanefärd genom alla känslolägen. Det var svårt att hantera att det faktiskt finns något så sjukt som ett träningsläger för luftgitarrister som vill fila på sina uppträdanden och få tips och trick av ett proffs hur man spetsar till sin scennärvaro. Proffs på luftgitarr alltså. Det går knappt att greppa den nivån av galenskap.

För att riktigt toppa väljer de artistnamn som får porrstjärnenamnen från 70-talet att låta svenniga. C Diddy, Bjorn Turoque, Krye Tuff, The Tobinator, Mr Metallizer och Cherry Vanilla är bara några få exempel.

Jag gillar scenen när C Diddy sitter bredbent i en soffa, iklädd sin semi-perversa scenkostym bestående av spandex, mantel och någon konstig bröstplatta med en stor Hello Kitty, inför den amerikanska mästerskapsfinalen och snackar shwkit om sin mest ivriga konkurrent Bjorn Toroque som att det är något medeltida tornerspel de ska mötas i: "Don't get me wrong. I dont wanna hurt him. But if he goes up against me – he may get hurt". Är det någon annan som riktigt kan se hur en massa män i vita rockar åker runt och letar efter innehållet till hispans madrassrum?

Till sist. Här är två klipp som kanske ger en liten liten uppfattning av vansinnet som väntar för den som vill se. Video nummer två är inte med i dokumentären utan är en spoof på en gitarronanistvideo gjord av C Diddy på helt eget bevåg. Sug på det.





Se den. Ni kommer att tacka mig. Jag lovar.

Chuck Norris was here

...bara så ni vet.

Comeback

Hmm... vänta nu. Vilka var Ace Of Base nu igen?

Jo just det ja, det var ju det där bandet som hade en hit någon gång på 90-talet. De som bestod av en gammal Sverigedemokrat, två systrar och deras "omfångsrika" broder.


Nu ska de tydligen göra comeback. Lustigt. Var det någon som ens märkte att de försvann?

Är inte det det yttersta beviset på att skivförsäljning bör förpassas till kategorin antikviteter och kuriosa. När skivbolagen i parti och minut börjar gräva fram en massa skräp i garderoben, dammar av skiten och låter föredettingarna släppa samma låt en gång till och kallar det "comeback". Mäktig återkomst må jag säga. Lyckas man inte komma upp med nytt material på 10-15 år känns det väl inte direkt lönt.

Jag tror inte man behöver vara en sibylla direkt för att kunna spå framtiden här. Det kommer gå ganska rätt åt helvete.


Etiketter: ace of base, comeback

En som alla – alla som en

Såg SVT:s dokumentär En som alla - alla som en igår. Den skildrar läget i Landskrona precis efter att Sverigedemokraterna lyckades kamma hem hela 22% av rösterna i kommunalvalet 2006. Alltså var fjärde röst. Och jag säger då det...

Jag hoppas verkligen att många av dem som skänkte sin röst till de idioterna såg dokumentären. Det blev så smärtsamt tydligt hur lågbegåvade partirepresentanterna är. Deras agenda håller rent argumentationsmässigt inte högre nivå än min fyraårings kampanj för att införa godisdagen alla dagar i veckan. Och det här ska vara vuxna människor.

Några pratade om att vi måste värna om "svenska" byggnader och den svenska byggnadsstilen. Inte riva och bygga nytt hur som helst. Det finns en tradition och en kultur som vi måste bevara. Journalisten frågade när en byggnad blir svensk eftersom arkitekturen ständigt inspireras och tar intryck från hela världen. Svaren skiftade mellan att, när det gått tillräckligt lång tid känns det svenskt, till att när en byggnad byggs på svensk mark är den svensk. En partikamrat som höll sig lite i bakgrunden förstod på något sätt varthän det barkade och försökte rädda situationen. Han sa att det finns regler för vad som passar in och inte och t.ex. att (helt taget ur luften såklart) tinnar och torn inte passar in så bra. Ehhh... Verkligen bra diskussion.

Andra highlights var när en snubbe förklarar att nu måste det bli invandringsstopp eftersom det är vanligt att irakiska bönder ser att fan i Sverige kan jag leva mycket bättre på socialen utan att behöva göra ett skit. Det kändes som en intellgent slutsats. Jag tror att personen i fråga överskattar det svenska välfärdssystemet en smula. För att inte tala om klimatet. Jag vågar gissa att det är förhållandevis få irakier som kommit hit för att de satt där hemma och tyckte att det verkade så sjukt jävla gött att gå på socialen. I ett land med så bistert klimat att det hamnat på prispallen när det kommer till världens högsta självmordsstatistik dessutom. Det känns inte sådär jättetroligt.

Samtliga SD var stolta över Landskrona och ville bevara den svenska kulturen. De älskade sitt Landskrona, men inte som det var nu, utan förr. Fast bara vissa kapitel antar jag. För Landskrona grundades av en invandrare, blomstrade och blev stark genom sin varvsindustri, som i sin tur fick åka ut och tråla efter duglig arbetskraft på balkan. Men det duger inte längre. Ironiskt nog består hela partiet av arbetlösa, pensionärer och sjukpansionärer. Bittra människor som uppenbarligen inte själva bidrar nämnvärt mycket mer än sina egna skräckexempel till det de själva håller så högt.

Spontant får man lust att åka ner och helt enligt SD:s egen värdegrund, dra ut alla partimedlemmar på torget. Packa ihop dem och tvångsexportera dem långt bort åt helvete. Frågan är bara vem som skulle vilja ta emot dem. Möjligtvis att det skulle finnas plats för dem i någonstans i Texas. Fast jag vet inte.

Jag vet att man inte ska skoja om inavel. Men faktum är att man nog måste ha knullat strikt inom familjen, i duktigt många generationer, för att fucka upp sin genpool såpass allvarligt som SD-folket i Landskrona faktiskt verkar ha lyckats med. Jag tror de skulle bli lite för mycket även med den amerikanska söderns mått mätt.

En annan anledning till den något udda slutledningsförmågan inom partiet hade kanske kunnat vara att samtliga har legat och sussat med en liten liten kärnreaktor precis under huvudkudden för många nätter, men det är ju inte rimligt. Det förstår vem som helst. Nästan.

Om det vassaste material SD kan komma upp med är en massa ingrodda och sinnesslöa rassenötter, helt utan verklighetskoppling, så förstår nog även en bokstavligt talat hjärndöd person att det inte håller att rösta så.

Spoilervarning: Hela dokumentären slutar lite skönt med att en av de mest drivande gubbsvinen som driver någon sunkig loppis sitter och gnäller över vädret. Att det är så jävla kallt. Journalisten säger att det kanske är läge att dra till varmare breddgrader. Idioten fattar såklart inte att det är en uppenbar pik (i neonbokstäver) utan skrattar och håller med. Sedan blir han allvarlig igen och säger att man inte kan leva ett gott liv i Sverige och att han själv planerar att flytta utomlands om några år.

Journalisten påpekar det faktum att då blir han en invandrare.
Idioten får något tomt i blicken och svarar: "Jag blir utvandrare".

Missa inte reprisen den 9/10



Etiketter: sverigedemokraterna, idioter

Aldrig mera Mi

Gjorde misstaget att gå och äta lunch på Mi Noodlebar i torsdags. Jag vet ju att det är som att tigga om att bli magsjuk. Det är precis som att kocken gjort en grej av att inte tvätta händerna. Några dödsförakktande kollegor höll på att hylla deras Ramen-soppa som att det var deras egen morsa som tillagat den, så efter en halvtimmas massivt kampanjande hade jag och några till gett med oss. Vi gick dit och åt.

Och mycket riktigt, efter exakt en timma började 90% av deltagarna känna sig lite shaky i magen. Då förbannade jag mig själv. Jag hade bara mig själv att skylla. Först nu, två dagar senare känner jag mig helt hundra igen. Jävla Mi. Inte en chadde att jag går dit igen och jag råder alla andra att inte sätta sin fot där heller.

Enda glädjeämnet var att Oldsberg som också satt och fjälade i sig av deras bajsbakteriebuffé, ett par bord bort, troligen fick uppleva samma mullrande i bukpartiet.

Extra extra

Ikväll är det filmtajm. För helvete, missa inte Death Wish som sänds i SVT2 kl 22.30 ikväll. Det är Charles Bronsons flaggskeppsroll som skådespelare och en av filmhistoriens mest kända, fantastiska och viktiga hämndfilmer. Jag råder alla som inte sett den att boka in det basta. Och alla ni som har sett den – se den igen.

Nedan följer en liten recap av Bronsons oklanderliga karriär som hämnare:

Charles Bronson som Paul Kersey i Death Wish 1-5 (1974, 1982, 1985, 1987 och 1994).
Detta är Bronsons kanske mest kända och kontroversiella roll. Han spelar en fridfull arkitekt och familjefar som en dag kommer hem och hittar sin fru sadistiskt mördad och sin unga dotter brutalt gruppvåldtagen av galna busar och narkomaner. Polisen är ingen vidare hjälp och här ändras också hans liberala värderingar och människosyn. Han beslutar sig för att på egen hand utkräva, gissa vad. Just precis, blodshämnd, och påbörjar projekt vigilante för att rensa upp i stan. Han gäckar polisen och blir dessutom hjälteförklarad av NY:s invånare, som i tidsenlig sanning börjat tappa tron på USA:s rättssamhälle. Klassiskt och trovärdigt, så till den milda grad att han fick göra samma roll igen, igen, igen och återigen. Och varför inte, ingen gör det ju bättre än han.

I de kommande filmerna i Death Wish-serien flyttar Bronsons rollfigur runt, från kust till kust som värsta nomaden, för att få en "clean start" så att säga. Men våldet förföljer honom som hundbajs under skosulan och efter allt han får utstå förstår man lätt hans hårdnackade attityd och bitterhet mot samhällets avskum. Hans familj ödeläggs till följd av groteskt övervåld i form av hot, mord och/eller våldtäkter, inte en utan hela fyra gånger (man börjar nästan ana ett mönster). I tredje delen är det hans vän som blir offer för stadens råskinn och här kulminerar våldet i en fyrtio minuter lång slutstrid som inkluderar kulsprutemassakrar, molotovcocktails och explosioner i kärnvapenklass. Han går sida vid sida med polischefen och blåser hål stora som bowlingklot i sina offer med sin handkanon till pistol. Ingen film kommer i närheten av den storslagna bodycount som Death Wish 3 har.

Kulturkväll

Igår gick kvällen i konstens tecken. Det var en evighet sedan jag gick igenom konstmuseets permanentutställning. Vi gick kanske runt i 10 minuter, vördnadsfullt, med händerna på ryggen och utstötte lite kvasiintellektuella hummanden här och var, framför diverse målningar. När vi kom till skulpturerna gick det inte längre. De är fan som gjorda för att ta skojiga fotografier med.

Vi turades om att fotografera varandra i diverse otuktiga poser och skrattade förtjust åt hur små könsorgan de hade. Moget och intellektuellt. Jag fick en jätterolig bild där J greppade en kägelspelares matiga pung och sedan tvingade hon mig att ta en av stentanterna på brösten.

Precis när jag som bäst står och kupar händerna över ett par nakna bröst ser jag en övervakningskamera riktad exakt på mig en dryg meter bort. Mitt dumma flabb byts ut mot en skräkmin och jag inser att det sitter nån sur jävel i nåt kontrrollrum någonstans och flagar mig som konstmarodör. Mycket riktigt hinner vi inte komma särskilt långt innan en securitasvakt börjar punktmarkera oss. Slut på det roliga.

Det slog oss att människor verkar hysa samma sorts respekt för konsten på ett museum som för de döda på en kyrkogård. Utan att egentligen förstå ett skit. De bara vet att det är bra grejer som hänger på väggarna. Därför går alla runt försiktigt. Knäpptyst.

Extra komiskt när man tänker på att majoriteten lätt skulle kunna se exakt samma tavla på en loppis och tänka att tavlan är skit men att ramen skulle göra sig bra hemma i gillestugan. Då skulle de utan vidare knäa ut en femtonmiljonerscanvas och slänga den på elden. Men inte på museum. På museum utgår man till och med ut ifrån att ett avspärrat rum där ett gäng jobbargubbar spacklar och bygger om är någon slags installation och tittar på med samma aktning som om vore det en Picasso.

Kyrkans haschklubb

Det blir alltid lite fnissigt när moralens väktare gör en blunder. För ett (ganska långt) tag sedan florerade en bild på en logga för Kyrkans ungdomskör friskt på bloggar och i forum på nätet. Den kändes lite väl fejkad men det var ändå kittlande att det kanske kanske var på riktigt. Det hade varit så härligt och samtidigt så skrämmande. Ordet världsfrånvänd skulle få en helt ny innebörd.



Idag uppdagas en ny fadäs i bred kvällspress. Tydligen ska ett litet skönt cannabisblad ha lyckats snirkla sig in i Hedlundakyrkans informationsblad. En vild gissning är att den som tagit fram "formen" pyntat lite med ett i sina ögon ganska oskyldigt fikonlöv. Men i kombination med texten: ”Alltid öppet för dig som är intresserad, nyfiken och vill pröva på” får man lätt uppfattningen att det inte handlar om samma typ av växtlighet som i gamla testamentet hade för funktion att skyla kuk och fitta.



Dessutom tycker jag att detta är det mest kärnfulla Aftonbladet kommit upp med sedan... äh, det är nog fan det bästa de gjort. Bra jobbat.

Det gäller att prioritera här i livet