... men vad hände egentligen med kuken?

Nu vet vi att Tummen lever och frodas på Twitter men vad hände egentligen med Kuken?

Kuken var ju Tummens ständiga rival, mindre medial och lite mer populistiskt lagd måhända, men i det stora hela en ganska skön kille. Lite av en underdog skulle man kunna säga. Jag gillade att han tog avstånd från journalister och konsekvent vägrade att ställa upp på intervjuer. DET är integritet. Till skillnad från Tummen som var en riktig mediahora redan från början.

Det lär ha varit Kuken som sa: "Om jag någonsin ställer upp i ett nöjesprogram så skjut mig tack. Rakt av. Bara sätt ett skott i pannan på mig om nu skulle se mig i Så ska det låta". Något jag har för mig att Magnus Betnér senare snodde och gjorde en egen variant av.

Vart är du någonstans Kuken? Kom fram, vi saknar dig!

Tummen lever!

Jag har ofta funderat på vad det blev av Tummen. Ni vet Inger och Lasse Sandbergs sköna barnbokskaraktär. Han var högst närvarande under min uppväxt, en riktig kändis som var med på tv jämt, men sedan försvann han plötsligt (bortsett från i tryck på diverse merch som kläder, figuer och annat skit till dagens kids) och hans öde har sedan dess varit höljt i dunkel. Ungefär som han som spelade Karlsson på taket.

Länge har jag varit övertygad om att han började supa och knarka och gick ner sig till följd av sitt destruktiva leverne. Det verkar vara ett öde skrivet i blod när det kommer till barnkändisar. Jag har även misstänkt att han gått med i någon sekt, börjat jobba med porr eller blivit deprimerad och kanske tagit livet av sig.

Men tack vare ett länktips av min kollega S kan jag idag meddela att tummen lever. Han finns och är aktiv på twitters bildtjänst.

Kolla själva! >>

Mysko!

Inför nomineringarna i Stora Bloggpriset gick Alex Schulman ut och lovade att använda sitt digra besökarantal till att sabba hela jippot.

Som jag har väntat. Jag har väntat och väntat och väntat. Med spänning. Jag ville se vad han skulle hitta på för jävelskap. Men han har bara hållit tyst. Sveriges uppkäftigaste bloggare kniper plötsligt helt tätt som en slangklämma. Det blev ingen antikampanj. Inte ett ljud har nämnts om sabotaget sedan och det gör mig väldigt nyfiken.

Jag vet inte vad det kan bero på men jag misstänker att antingen har Jan Helin lagt en så kallad nötknäppare kring Schulmankulorna och låtit klargöravissa saker. Eller så har Alex fått köpa sig en lite rymligare portmonä. Egentligen skiter jag i vilket men det skulle vara riktigt kul att veta. Alex utlovade ju mer eller mindre att stå på barrikaderna. Det hela är aningen mysko.


Förresten vill jag passa på att säga tack till alla som röstat på mig. Jag är väldigt tacksam för det. Era röster betyder mer än ni tror. Tack!

Lösningen på allt krångel, alla regler och förbud

Idag kom jag av en ren slump in på en hemsida som fick mig att fnissa till lite. Eller faktiskt ganska mycket.

Den drivs av en kille som ledsnade på allt krångel alla regler och förbud på krogen och bestämde sig för att göra något åt saken. Så han byggde sig en egen bar. Hemma. Vilken alldeles superb och strålande idé. Jag minns att mina kompisar och jag brukade snacka om hur mäktigt en hemmabar skulle pryda vardagsrummet så fort man skaffat egen lya. Då var vi var 15 år. Åldern då ett inköp på ett sexpack follisar tvingades föregås av ett intensivt mutprojekt på lätt en vecka.

Jag förstår honom verkligen. Det känns så sjukt krångligt att gå till ett ställe och köpa öl över disk när man kan vara den som kontrollerar pumpen utan att ens behöva lämna sitt vardagsrum. Dessutom fördelen att gå före i kön, släppa åldersgränsen fri och kunna njutröka i sig en hel limpa Glenn på tio minuter utan att en jävel kan säga pip. Bara för att man känner för det liksom. Ja, jag fattar verkligen motivet med att skaffa en hemmabar.

När killen hade byggt klart sitt moderskepp visade sig lagen om alltings jävlighet stå och hänga på låset. Det visade sig vara nästan omöjligt att få tag på alla tillbehör som behövs för att kunna upprätta ett propert barhäng bredvid hörnsoffan eller i gillestugan. En sådan osis va. Men skam den som ger sig. Det finns inte på kartan för en kille som lagt ner dryga mantimmar och sitt anletes svett på drömmen om en egen bar. Till slut hittade han rätt prylar på internätt. Rättvist. Vidare ledde en diskussion i goda vänners lag till att han också beslutade sig för att våga satsa fullt ut och slå mynt av sin hjärtefråga. Som den vite riddaren av alla proffshemmasupare han faktiskt är bestämde han sig för välsigna sitt skrå och sätta upp en retail-verksamhet.

Resultatet blev: Svenska HemmaBaren.

Erkänn, man kan inte låta bli att älska honom lite. Det gäller att kämpa för de rätta grejerna här i livet.

Ljudnarkotika

Man vet att man börjar bli gammal när man blir upplyst av sin flickvän att ljudknark är "old news". Det var i alla fall helt nytt för mig.

Jag har fanimej aldrig hört talas om något dummare heller (iofs blev jag i ett svagt ögonblick nästan ilurad att en japan hade utvecklat ett program som kunde producera högfrekventa ljud som påverkade luktsinnet och att det skulle vara integrerat i nästa version av flash, men ändå). Det är tydligen något snille som kommit på att man kan mjölka studiemedlet ur den här generationens fjortisar. Genom att langa knark i mp3-format. Fatta hur mycket sci-fi det är.

Någon nisse har suttit hemma i sitt pubertetsosande pojkrum, smekt sin acne och plojat loss i något ljudprogram. Personen i fråga besitter troligen ingen musikalisk förmåga alls utan bara lyckats komma upp med något störigt jävla oljud. Däremot har den kreativa förmågan varit snäppet vassare för vips så fanns I-Doser, fyllt av "binaural brainwave doses". Man kan få vilken drog som helst i ljudformat. Är man sugen på kokain eller lsd, inga problem. Man kan till och med köpa sig en orgasm att lägga i sin playlist. Vilt och galet, smidigt och lagligt. Fan vad gött att kunna skjuta öronen fulla med heroin genom att bara trycka på play och luta sig tillbaka. Det borde inte krävas särskilt många iq-taggar för att fatta att det är båg och allmänt lurendrejeri på gång. Särskilt som varje dos bara sägs funka en gång. Engångsljud alltså. Jag vet inte om det är personen som kom på skiten som förtjänar gruppstryk eller de som faktiskt handlar.

Det fullkomligt kryllar av missnöjda tonnisar på nätet som lipar om att de inte kände nåt, trots att de suttit och lyssnat fokuserat på ett ambient ljud med ströande brussignaler i timmar, utan att känna av det där galna ruset som alla snackar om. Om någon känt av ett ljudrus någon gång så beror det troligen på att ljudet är så vansinnigt störigt att det utlöst någon slags aggressionskick. Eller så har kroppen tagit i med oändliga mängder placebo. Men tar det död på affärsidén? Nej då, då är det bara dags att landsätta boken med instruktioner om hur man gör för att förstå hur det funkar? Och den säljer som smör. Alla vill veta och ha chansen att lära sig det som inte går att uppleva. Så ska en slipsten dras!

Det är nästan så att jag blir imponerad på riktigt.

När jag idag satt och läste om skiten och förfasade mig insåg jga plötsligt att jag är ute två år försent. Och då får man ta i beaktning att ett internetår är jämförbart med tio vanliga.

Fail

Var på restaurang och skulle äta i fredags. Det var trivsamt på alla sätt och vis. Förutom att min röd/vitrutiga skjorta visade sig vara identisk med bordsduken. Lyckat att sitta och se ut som en förlängnining av bordet. Jag kände mig ytterst obekväm när servitören tittade på mig. Jag vet inte vad han tänkte men det var nog inget bra. J och hennes föräldrar gapflabbade. Sedan plockades systemkameran fram och jag tvingades ofrivilligt posera.

När jag gick på toa tittade bartjejerna på mig och jag tyckte mig kunna skönja ett försmädligt leende. Jag vek ned min blick och kände mig som en idiot.

Uppdatering:
Kolla in spektaklet här! >>

Siewert Öholm-metoden

I förrgår gjorde jag ett klasiskt bakfyllebeslut. Jag plockade ut den där planksteken som egentligen var tänkt att fungera som belöning när jag lyckats tvinga bort två ångestkilon till från min lösbleka överkropp. Det kändes bra då men idag kom bearnaisesåsvåndan ikapp mig.

Så på lunchen igår tog jag en skräckträning. Jag gick världsvant till gymmet. Efter den dramatiska handduksglömmningen i anslutning till förra passet kunde inget knäcka mig. Så när jag hade bytt om och insåg att jag hade glömt nycklarna till mitt hänglås skrockade jag bara obrytt, packade ner alla kläder och skit i väskan och tog med den in på gymmet. Träningen fördelades sedan lika på crossover, rodd och Siewert Öholm. Jag tittade på reprisen av svt:s Debatt samtidigt och måste säga att jag hade glömt bort hur vansinnigt obehaglig den mannen är. Han ger mig kalla kårar. För mig symboliserar han det dåliga med mänskligheten genom sin predikan av ultrakonservativ översittarskit. Alla minns väl hans käftande om homolobby när Mark Levengood och Jonas Gardell höll i Melodifestivalen 2003. Förresten är väl hela det där mello-konceptet en enda stor homolobby isåfall.

Jag tror att jag brände ett par hundra extra kalorier bara av ilksan som uppstod av att se och höra Siewert sitta och jiddra om KD:s värdefrågor. På riktigt. Först blev jag lack och önskade att någon, vem som helst, skulle spänna upp läskiga Siewert bakom ett gloryhole på någon sunkig knullbar i Hamburg. Sedan kom jag på att man kanske skulle slå mynt av honom istället och producera en tränings-dvd; Rasa i vikt med Sievert Öholm-metoden. En timmes ihopklippta idiotuttalanden av mannen som givit skabbig skäggväxt ett ansikte. Garanterad effekt!

Fred

Jag och J har bloggbattlat lite de senaste dagarna genom att försöka få varandra att skämmas lite. Uppenbarligen lyckades jag ganska bra med min fuling om fransjackan (som jag hittade på tradera) eftersom hälften av alla som kommenterade faktiskt gick på det. Att ingen kom med rådet att se över mitt förhållande förvånar mig. Jag kan på allvar säga att jag hade haft svårt att se min flickvän i ögonen om hon hade gått omkring i en sådan vederstygglig franspaj och tyckt att den var fräck. Det är bara raggare och metamfetaminister som kommer undan med en sådan utstyrsel.

I alla fall tänkte jag sluta fred nu. Hon har sådan energi och på grund av tung bakfylla och annat har jag hamnat lite på efterkälken. Jag hade tänkt toppa fransjackan (oh sweet lord vilka grejer jag har på lager), men jag sparar det till en annan gång.

Nu ryker min flickväns favoritjacka!

Min flickvän J hävdar bestämt att hennes favoritjacka är fett gah (helrätt) och vägrar att göra sig av med den. Personligen tycker jag att mocka känns lite omodernt, även om jag kan hålla med henne om att fransarna är ganska fräsiga.

Jag säljer den i smyg till högstbjudande.

Rösta på Bloggfrossa!

Nu är omröstningen i Stora Bloggpriset i full gång. Det innebär att du som tycker att Bloggfrossa är värd att vinna kategorin "Vardag" kan gå in och rösta genom att klicka på bilden eller länken nedan. Varje person får rösta en gång per dag. Jag tackar så hjärtligt för varje röst jag kan få.

Rösta på mig!

Udda affärsidé eller bara gammal (o)hederlig pengatvätt?

Det har ganska nyligen öppnat ett flång nytt Solarium på Bangatan här i Majorna. Jag kan inte riktigt förstå varför. Det känns så hopplöst ledsamt på något sätt. Att öppna en tidskapsel från 80-talet och låtsas som att det finns en marknad. Det måste vara världens sämsta uppfinning.

Varje gång jag passerar tittar jag in på nån mysbralletyp som sitter ensam bakom en disk och dricker vatten ur en Twinlab-flaska eller liknande. Jag har väldigt svårt att tro att deras business klarar av att gå runt på helt egna ben. Stanken av pengatvätt är så besk att mina näshår krullar sig inom en radie av hundra meter.

Det är väl för fan ingen som frivilligt går och förlädrar sin hud i en sådan där sunkig lysrörsmaskin längre? Läderlooken är ju ungefär lika modern och sexig som en vattensäng med inbyggd klockradio, askkopp och minibar. En inredningsstil som jag faktiskt hyser en tro om att de sista levande solariehaggorna mycket väl kan hålla sig med hemma i sina pråliga gryt. Sedan är det förstås bara mina fördomar som säger mig att solariefolk ofta är begynnande medelålders som lever för panikragg och älskar ett morgonbloss i sängkammaren. Det behöver inte alls vara så. Men av någon anledning tror jag att jag har rätt. Det känns desssutom allmänt intelligensbefriat att frivilligt utsätta sin kropp för massiv UVA-strålning helt i onödan. Lite som att tigga om cancer. Att huden åldras ovärdigt är redan ett faktum. Titta på Dolph Lundgren. Vem vill se ut som honom?

Fortsatt rapport från herrarnas

Nu är jag mallig så jag nästan spricker. Jag vägde mig igår kväll och vågen stod på 85 kg. Så i rent glädjerus lyckades jag tvinga mig upp i svinottan (07.30) och ta mig till veckans första späkning på gymmet före jobbet imorse. Jag upprepar FÖRE jobbet. Efter att ha trippelkollat träningsväskan så alla viktiga beståndsdelar fanns med körde jag fettförbränning de Luxe och lite mage. Motivationen är på topp för när jag gått ner två kilo till ska jag fjäla i mig en plankstek extra allt. Im gettinge there. Var så säkra.

När jag skulle duscha stod det en gubbe i 45-årsåldern och rakade sig i duschen. Jag ställde mig och duschade så långt ifrån honom det gick. När han var klar med skägget började han raka sig under armarna och sedan gick han i rasande takt och började intimansa sin speedo-linje. Vaffan? Jag höll på att klökas. Jag föreställde mig hur jävla äckelförbannad jag skulle bli om jag var nästa person att sätta foten i en driva av blandhår när jag skulle duscha. Jag stirrade konstigt på honom men han fortsatte helt ogenerat sin grooming-session. Jag funderade på hur han skulle reagera om jag stängde av min dusch och ställde mig för att pissa i golvbrunnen sm att det var min standardrutin.

Det kan fan inte vara enligt reglerna att frigörasitt kroppshår i duschrummet på en träningsanläggning. Jag funderar att tjalla på honom.

Idioten från Nordpolen

Tidigare i veckan såg jag ett klipp från TV4:s morgonprogram där Jenny Östergren (min nya hjälte) intervjuade sångaren i Nordpolen, Pelle Hellström. Sedan har jag sett klippet minst tio gånger till. Jag kan inte smälta det. Pelle Hellström försöker så förtvivlat desperat uppräthålla någon form av väligt kissnödig indiekredd, men misslyckas ominöst och framstår istället så uppenbart utvecklingshämmad. Rätt igenom intervjun har han ett extremt provocerande ansiktsuttryck som ser ut som en blandning av ansiktsförlamning och att någon kört upp en pinne i rumpan på honom. Han beter sig som ett litet arrogant svin och jag grips av en stark lust att stänga in honom i en liten trång garderob och sänka ner den i en stor pool med bajs.

Han beklagar sig över recensioner, både positiva och negativa, eftersom det är ett obehagligt fenomen som han inte riktigt kan förstå. Han vill inte svara på några frågor om sin musik med motiveringen att han inte vill förstöra upplevelsen för lyssnarna. Rakt igenom intervjun sitter han bara och tittar frågande i vad jag misstänker är ett försök att verka svår. Något som misslyckas och istället framställer honom som retarderad. Enda gången masken nästan faller av är när Jenny nämner Fredrik Strages lovord. Men bara nästan.

Vad är hans problem undrar jag. Och vad i helvete är det han försöker sig på? Han har ju uppenbarligen tackat ja till att vara med i det där morgonprogrammet. Det är inga konstiga frågor som ställs men ändå verkar han så sjukt besvärad. Jag har svårt att tro att någon satt en gevärspipa i munnen på honom för att få ett deltagande och han måste rimligtvis ha sett på tv någon gång under i sitt svåra indieliv. Till slut får Jenny nog och hintar ganska tydligt om att det börjar bli läge för det lilla aset att kamma sig. Omedvetet har jag då hunnit bli ganska nyfiken på vad det är för underverk Nordpolens musik är, med tanke på den masssiva arrogans han ändå lyckas leverera, när det plötsligt är dags att lysssna/se på ett litet klipp.

Det jag får se är två killar som kör lite falsksång och provar rökmaskinen. Nothin fancy kan jag säga. De låter fanimej exakt som tusentals andra små spinkisar med banddrömmar i replokalerna runt om på landets ungdomsgårdar. Det är riktigt jävla skitvärdelöst så jag kan inte hålla mig för flabb. Jag idiotskrattar rakt ut. Där sitter en kille som blivit hög av sin hybris och drygar sig värre än Keith Richards i folklig morgon-tv. Det är så jävla fel. Att Jenny eller hennes programledarkompis inte bara plockade fram sin livrem och började prygla huden av honom i direktsändning är ett mysterium. Jag skulle verkligen vilja fråga dem hur svårt det var att hålla sig. Ganska svårt skulle jag tro.

På slutet skipas så äntligen lite rättvisa. Jenny outtar att hon hört att Pelle har ett udda förhållande till mat. Han gillar inte mat (hallå CEPE!?). Hennes kollega brister ut i hånflabb (jag gåshudsnjuter). Pelle vrider nervöst på sig. Här hade det varit så lätt för honom att neka, säga att han visst äter som alla andra, men icke. Nä, för det lilla indiemongot är inte så mycket för det här med mat. Uppenbarligen är han trögare än lovligt. Eller så försöker han bara hålla uppe någon form av jävligt löjlig destruktivitetsmyt, något som Jenny plockar upp snyggt som fan när hon drar en paralell till Ian Curtis självmord vid 23 års ålder. Det är så bra. Men killen fattar ingenting för han är en idiot. En tvättäkta skitskalle.

Lova att titta på klippet. Det är fem minuter långt men det är en fem minuters njutsam aggressionsuppladdare. Det är asroligt men samtidigt vill jag hämnas på honom för han är ensam ansvarig till att hjärnan ställer till med en ultrafet utlösning av stresshormon i min kropp varje gång jag ser klippet.

SE KLIPPET HÄR! >>

Det här med härvor

Ett rätt konstigt begrepp egentligen. Jag har aldrig reflekterat över det innan men vad krävs för att en brottsserie ska gå och bli en härva och hur trassligt måste det vara?

En rånhärva låter ju sjukt mycket galnare än ett gäng människor som har rånat lite. Det är härvan som ger det hela lite dignitet och får det att verka så sjukt systematiskt och ont. Tanken på tio belgiska pedofiler får en att vilja kräkas, ändå låter det inte hälften så vansinnigt som "en belgisk pedofilhärva".

Lite samma sak gäller ordet våg. När en serie random brott övergår till att bli en brottsvåg. Då jävlar är det fara och färde. Lustigt vilken laddning vissa ord sitter på.

Prekär situation i omklädningsrummet

Igår gick årets första träningspass ner på lunchen. Nej, det är inget nyårslöfte. Det är bara ett vanligt hederligt straff. Nu ska min kropp få fan för att den gjort mig fet och dan.

Allt gick som det skulle. Jag kom till gymmet, bytte om och sedan satte prygeln igång. Först straffade jag mitt as till kropp med 30 minuter crossoverträning. Fy fan, jag hade en puls på som värst 193. Yrseln satt som en trång träkeps men det sket jag i. I ögonvrån kunde jag se tre kollegor till (en från samma kontor och två som jag inte känner alls väl från ett annat kontor) men de såg oförskämt pigga och glada ut. Halvtränare. De körde mer fittig träning som löpband och skit. När mitt hårda weight-loss-program var över ville jag helst av allt bara kräkas över räcket och ner över alla som låg och lyfte vikter av olika slag, men gick istället på roddmaskinen och rodde 2 km i ren chock. Min kropp hatade mig och jag njöt av det. Den skrek efter vattnet som för länge sedan var slut men min hjärna bad den att dra åt helvete. No treat for fat meat!

Efteråt linkade jag som en vietnamveteran upp till omklädningsrummet och började byta om inför helbrägdagörelsen (duschen). Då såg jag att jag i morgondimman hade glömt att packa ner en handduk. Helvetes jävla skit hann jag tänka innan jag paralyserades av stress inför situationen. Handduk är fan det sämsta man kan glömma i en träningsväska. Allt annat går att lösa. Jag letade som en idiot och tittade igenom varenda fack i väskan som om det verkligen fanns en rimlig chans att jag råkat packa ner ett badlakan i det lilla innerfacket avsett för plånbok och nycklar etc. Allt jag hittade var ett par extra kallingar och ett par extra strumpor.

Jag gick in i duschrummet där mina tre kollegor redan stod. Utan handduk, vilket i sig kändes väldigt udda, och utan att säga något. Nu började hjärnan arbeta. Hur skulle jag lösa situationen? Det stod mellan det mycket kymiga i att bli tvungen att fråga om jag kunde få låna en av kollegornas handduk. Det är en ganska laddad grej (för mig) och jag kände mig inte riktigt redo att bli handdukssvåger med en arbetskompis. Dessutom var den som jag känner bäst färdig och borta före jag ens hade hunnit smälta min idiotmiss. Kvar var bara de två som jag mer eller mindre bara känner vid namn. Det kanske låter löjligt men det kändes verkligen inte hundra att försöka tigga till sig en av deras handdukar och sedan stå där och torka kuk och pung m.m. som att vi växt upp ihop. Istället väntade jag ut dem, till de hade gått, vilket innebar att jag fick duscha onormalt länge. Jag han nästan få russinfingrar. Hela tiden tänkte jag att det här kommer jag nog kunna skratta åt en dag men just då var allting svart.

En kort stund funderade jag på att smyga in på toa och torka mig med pappersservetter men pallade inte med den freakfaktor jag skulle brännmärkas med ifall någon kom på mig med att komma ut helt näck från toaletten. Det och att jag då skulle bli tvungen att stå i piss och smuts med mina bara fötter. Ytterst oattraktivt. Så jag valde det sista alternativet. Mina extrakallingar.

Jag ställde mig och hoppade som ett riktigt psyko i duschrummet och vred ur håret, för att bli av med så mycket vatten som möjligt och minska vattenmängden på den stundande avrinningen vid skåpet. Det fungerade sådär kan jag säga. Blött som fan blev det och killarna som hade skåpen bredvid mig undrade nog varför i helvete jag började flytta runt mina grejer istället för att torka mig. Just då ångrade jag mitt val men då var det försent. Jag ville att mina skåpsgrannar skulle gå men de sölade som fan. Till slut var jag tvungen att börja torka mig för att de inte skulle tro att jag gick till gymmet för att nöjeshänga näck i omklädningsrummet. Jag plockade upp mina extrakallingar och började torka mig. Är det någon som förstår hur blöt man fortfarande är när man har torkat hela sin kropp med ett par kallingar? Jävligt blöt kan jag upplysa er om.

När de äntligen hade gått trodde jag att jag var ensam i omklädningsrummet och trädde extrasockarna på händerna och började halvhjälpligt torka håret. Då går plötsligt en eftersläntare förbi och jag får en mycket konstig blick. En sådan blick jag troligen själv hade kastat åt någon som står naken i ett omklädningsrum med en strumpa på varje hand och rufsar sig i håret.

Fy fan vad jag led.

Jag kan lätt säga att det var den finskaste lunchtimman i mannaminne men jag överlevde med förståndet i behåll. När jag kom ut på gatan gick jag på lättare fötter mot jobbet än någonsin. Jag kände mig uppriktigt tacksam att pärsen var över. Nästa gång blir jag handdukssvåger med precis vem som helst före att återuppleva den ångesten.

Jävlar i min lilla blogglåda!

Jag har gått och blivit nominerad till Stora Bloggpriset i kategorin "vardag". Jag ska villigt erkänna att jag igår kväll knappt visste vad det var. Jag visste att några bloggare jag tycker väldigt mycket om hade nominerat mig, t.ex. Ulrika Good och Tyskungen. Jag trodde givetvis inte att jag skulle komma med på shortlist. Det vore ju helt befängt. Men det gjorde jag. Sjukt. Kul. Fast jag är såklart inte dummare än att jag fattar att jag är helt rökt när jag tittar på konkurrentuppställningen.

Nu har jag i alla fall vattenkammat mig, tagit på lite luktagottvatten och putsat upp min profil lite. Korrigerat till min rätta ålder och tagit bort det fåniga epitetet "turbopappa" som jag har blivit frågad om så många gånger men aldrig kunnat svara. Det var något jag skrev när jag skapade bloggjäveln sommaren 2005.

Jag antar att omröstningen börjar snart och jag kommer att vara extremt glad för alla som röstar på mig.


Etiketter:Stora Bloggpriset

Karriärsknullare

Nu sitter jag här och stör ögona ur mig på Patrick Ekwall. Sveriges största skämt till sportjournalist (en yrkestitel som i sig vittnar om total talanglöshet när det kommer till utövandet av både sport och all form av vettigt skrivande). Hans jävla muppspekulationer kring huruvida Johanna Frisk och Marta ligger med varandra. Det handlar om att båda ska gå över till samma klubb. I Patricks värld betyder det att de knullar varandra. Som om det skulle spela någon roll ifall det råkar vara så.

Men Patte talar av egen erfarenhet. Enda anledningen till att han är på TV4 är nämligen för att han under så många år lydigt har utforskat varenda kroppshåla på Peppe "Pimpmouth" Eng (och vice versa) så fort tillfälle bjuds.

Eller?

Guldbaggegalan

Glodde på guldbaggegalan igår. Fattar inte varför jag utsätter mig för det varje år. Alla dessa galor hela tiden. Dassigare gala får man dock leta efter. Inte ens TV4 hade gjort det sämre. Risig programvärd (Johan Glans har verkligen tappat allt), Krystade utdelare, torftig, urvattnad och tillrättalagd underhållning. För att inte tala om så bajsnödigt tråkiga vinnartal att jag fick lust att spontanlavettera upp hela den svenska skådespelarkåren. Börjar det inte bli lite väl långrandigt när varenda jävel, år efter år står och håller en tackdragning och specar ner precis alla som varit med och gjort filmen och några till. Regissören, producenten, fotografen, klippmongot, scriptan, statiskter och ner till pryo-eleven som gratisjobbade med att bära sladdar. Fy fan vad jag skiter i det. Kan de inte bara säga tack till alla som jobbat med filmen och sedan säga nåt kul? Lite mäktigt mellansnack.

Orkar inte se (och framförallt höra) Persbrant gå upp en gång till och släpa sig igenom sin skit. Han borde väl ha vana nog att hitta på något lite mer underhållande vid det här laget. Jag saknar ett moodyson-utbrott eller något i den stilen. Sällan har jag skådat något torrare än den filmarbetande publiken. De såg nästan ut att kunna självantända närsomhelst. Det enda som var kul var att se hur Torkel Peterson hårdhatade Johan Glans när han gång på gång försökte skoja till det med lite homoerotik och göra sig rolig över Patrik 1,5.

Viktigt filmtips i genren bad mother...

För att fortsätta mitt uppmärksammande av badass-filmer vill jag tipsa om att TV4 Film har det goda omdömet att visa den klassiska bronsonrullen Mr. Majestyk ikväll klockan 22.50 (bästa sändningstid).

När filmen kom 1974 stod det på affischerna: "He didnt want to be a hero, until they pushed him too far". Kanske världens fränaste tagline. Bronson spelar Vince Majestyk (fan, om jag hade fått välja ett nytt efternamn alltså...) en före detta vietnamveteran tillika "hård jävel" som nyligen blivit övertygad pacifist som inget hellre vill än odla vattenmeloner i lugn och ro. Oturligt nog råkar maffian finna det stora nöjet i att pressa alla farmare i området på deg. Herr Majestyk vägrar självklart att betala, vilket tvingar odygdspåsarna att ta till fulknep som att skjuta sönder hela hans vattenmelonskörd med maskingevär. Men då passerar de också gränsen där Majestyk lägger pacifismen på hyllan och svarar upp med det han är bäst på. Blodshämnd. Utgången är ett faktum precis som det alltid är när Bronsons karaktärer slutar se mellan fingrarna på buset.

Jag funderar på om jag ska föreslå filmkväll för J. Hon kommer älska den. Hon kan inte få nog av hårda män på film.

Clint väcker ont blod i familjen

Vi såg Clint Eastwoods nya film Gran Torino i lördags. Jag gillade den. Eastwood spelar en gammal sur och bitter rasistgubbjävel av vidrigaste sort och han gör det bra. För de som delar min förkärlek för hårda män på film, som tycker att Dirty Harry tillhör toppskiktet bland de hårdaste av alla hårda kommer Gran Torino bli en njutning. Det är en old school Clint, en åttioårig Harry Callahan som går runt och morrar, väser och pratar med tänderna hårt sammanbitna, som bara han kan. Och som han gör så jävla bra.

Efter filmen frågade jag vad J tyckte. Hon sa att det var en trea men ville sedan lämna ämnet. Jag försökte pruta upp den till en svag fyra eftersom jag fortfarande var i extas över de klassiska munlädret men icke. Idag fick jag reda på att hon tyckte det var en tvåa, att hon bara sagt trea för att min moder var med och såg filmen och för att hon var rädd att det skulle bli en hätsk stämning. Hon hade en poäng. Vi har haft våra filmbråk förr. De kan bli rätt ugly.

Jag förlåter såklart J för att hon är så barnslig att hon inte kan ge filmen ett rättmätigt betyg. Jag älskar henne trots att hon inte vill "sänka" sig till en sådan nivå enbart på grund av intellektuella skäl. Jag vet nämligen att hon satt är med samma sköna gåshud i magen som jag när Clint tog sin risiga pickup och åkte över till en bråkstake som jävlats med hans nyfunne vän. När han drog ut aset på går'n, sparkade honom i ansiktet ett par gånger och till sist slet fram en picka och kör sin legendariska Dirty Harry-rutin. Hon ville bara inte erkänna det. Hon är för fin för att gilla hårda män på film öppet. Men det är lugnt. För jag vet att hon gör det i smyg.

Jag skulle kunna enas med henne om att det är en stark trea. Det är mitt sista bud.