Att hantera värvningsarbetare

Min flickvän lärde mig nyligen ett smart sätt att slippa befatta sig med alla pärmfleppon som hindrar ens framfart. Det kan röra sig om allt från vanliga mobiloperatörshjon till politiska partier men allra oftast är det någon välgörenhetsorganisation eller aktiviströrelse av något slag. Spelar ingen roll. Det är tjatigt vilket som.

Det går till så att så fort en jävel försöker ta kontakt så replikerar man blixtsnabbt att man redan är medlem, kund, bidragsgivare eller whatevva. Så jävla smart. Fungerar lika bra varje gång. Nästan. 

Men idag blev det lite fel när jag sprang på en tjej från Greenpeace och hon körde igång sitt anförande. 

"Hej, har du möjligtvis hört talas om Greenpeace?"

"Jajjemen, är redan medlem" 

"Jaså är du?" (något misstroget)

"Japp, som fan. Jag ÄR praktiskt taget Amnesty"

"Men..."

Jag gick vidare men kände mig lite löjlig. Det var dumt sagt. Jag är ju inte alls Amnesty. 

Homestyling

Jag har ju blivit proffs på att gå på visningar vid det här laget. Har verkligen insett hur man med relativt små medel kan kräma ut ett par hundra tuss extra för sitt lill kyffe. Det råder säljarfest kan man lungt säga.

Dock ställer jag mig frågande till hur en person som nyligen sålde på Kaptensgatan tänker angående homestyling. Hon sitter på en fet lya med fungerande och pampiga kakelugnar (obs: pluralform), skitsnygga trägolv, stuckaturer och hela baletten - i oklanderligt skick. Lägg därtill ett färdigt vindskontrakt.

Den hottar hon upp med Ikeasortimentets absolut värsta missfoster till loftsäng trots att sovrumsytan var helt jävla enorm och hon städar undan allt möblemang utan några rejält stora furuskåp som jag känner igen ur fula-vykorts-boken. Visst man kan undra vad hon fick för råd av mäklaren där, men alla har ju sin stil och "smak".

Men då hjälper inte den där skålen med mäklargodis* och några tända värmeljus nämnvärt.

Det jag absolut inte förstår är vilken homestylingskola som lärt ut trixet att fylla en korg med ägg i köket. Vi snackar 25-30 ägg. Vad är det fräsha i det? Det enda jag tänkte på var vad fan de gör med alla ägg. I vardagsrummet hade ett pocket-ex av Coelhos jävla Alkemisten lagts upp lite nonchalant (asmedvetet) som en av tre böcker i bokhyllan.

Summan av kardemumman blev ett "homestylat" hem som skulle fått vilken inredare som helst att bajsa blod i veckor. Och ändå slutade budgivningen på över en halv mille. Galet.

Fotnot: Mäklargodis är den skål med geléhallon som verkar ingå i alla mäklares 3%.

En ny era

Fan vad jag stör mig på små affärsidkare som envisas med att inte ta kort. Det borde verkligen komma ett lagförslag på att alla som vill driva någon form av försäljning ur lokal måste acceptera kort. Jag ska fanimej börja totalbojkotta alla ställen som inte tar kort.

För ett par dagar sedan hade jag ätit lunch med en kollega. Påväg tillbaka till kontret tog vi en omväg och gick förbi Cafè Garbo på Vasagatan. Jag gick in och köpte en ta-med-latte till det hutlösa priset av 32kr och när jag tog upp kortet så sa tjejen på anmdra sidan disken att jag måste köpa för 50 spänn för att de ska ta kort. Jävla CP också!

Det är ännu värre än att inte ta kort alls.

Nu blev jag tvungen att köpa en jävligt äcklig och fet kaka för 18 pix bara för att få loss min latte. Så trött på krångel och sura kortbetalningsregler. De är de som håller på så som gör att det fina med kort blir krångligt. De straffar sina kunder för att banken knullar dem från andra hållet. Jävla bakåtsträvare.

Jag vet att det inte är ett nytt fenomen. Och jag vet att alla som driver småbusiness tycker det svider i deras plånka om man handlar för mindre än en viss summa. Jag vet allt det där. Ingenting är nytt. Det är gammalt. Det är det jag stör mig på så in i helvete.

Från och med nu ska jag aldrig mer fråga om de tar kort. Bara beställa och lämna fram kortet. Om de säger att de tar kortavgift på x antal kronor ska jag bita ihop, hålla käft och betala. Men om de säger att de inte tar kort eller att inte tar kort under en viss summa då ska jag bara gå därifrån. Fan vad skönt det ska bli.

Det är min lilla lilla, men viktiga viktiga hämnd.

Frillmongo

Den här mannen jagas för ett mord.

Av fantombilden att döma anser jag att mannen borde jagas för minst en sak till. Hans frisyr är så oerhört vederstygglig att den med all säkerhet medför allvarliga hornhinneskador på de ögon den exponeras för. En slags frisyrparia. Bara det borde vara så jävla olagligt!

Mäklare

Mäklare alltså. Vilket jävla krämaryrke. De lär ju flabba rätt bra när de kollar sitt bankkonto. Lättare pengar får man fan leta efter. De har fan passerat alla moraliska gränser för hur lätt man får böja upp en råfet årslön. No skills, bara ljug och skitsnack, från ljus till mörker varje dag. Usch.

Det är något väldigt fel när man blir igenkänd av och börjar morsa på en handfull mäklare när man är på stan. Då har man träffat på dem lite väl mycket.

Marknaden är het kan man säga. Det har gått så långt att hela mäklarkåren har kunnat kosta på sig att skrota det gamla klassiska bilförsäljarjiddret. De behöver bara stå där och lägga upp en hög med prydligt ihopsatta objekbeskrivningar. Sedan gör jobbet sig själv. På de sista tre visningarna har mäklarsvinen bara stått och sett oskyldiga ut. Som att de knappt bryr sig ifall man är intresserad eller inte. Man får nästan dra ur dem informationen... om man vill ha någon. Därtill börjar jag bli ganska trött på att gå som en strykarkatt på varenda visning. Det känns fan som att jag och J befinner oss mer i andras hem än vårt eget på helgerna nuförtidten.

Jag har inget förtroende för mäklare, jag ser bara det onda i dem. Och som jag hatar budgivningarna. Som att varenda jävel sitter på en tjock hög monopolpengar och budar loss för skoj skull. Jag skulle tro att det är duktigt mycket fiffel och fula fingrar med i bostadsspelet, och jag som verkligen HATAR att bli blåst. Fy fan vad jag önskar att Janne Josefsson hade varit min farsa ibland. Då skulle vi röja!

De som okynnesbudar upp priserna måste vara den allra lägsta livsformen. Hade jag fått nys om en tvättäkta okynnesbudare hade det blivit ruffa dagar för det lilla livet vill jag lova. Då skulle utrycket när skiten träffat fläkten nog komma nästan löjligt väl till pass för den rackar'n.

En riktigt plågsam grej till med bostadsjagande är att behöva läsa alla satans bostadsbeskrivningar. Jag undrar vem som gör dem. Kanske ingår det någon form av vidrig mall i "Det stora mäklarsvinspaketet".

Följande formuleringar har jag läst så många gånger att jag tror nig ha utvecklat en svårartad floskelallergi (och då jobbar jag ändå som professionell bullshitter): Med ett stenkast ifrån slottskogen, denna ovanligt fina och charmiga lägnehet, i hjärtat av Majorna, unikt, utöver det vanliga, sagolik utsikt & grillmöjligheter, underbart boende, närheten till, med dess rika utbud av, för er som vill njuta av såväl stillhet som puls. Etc. etc. etc...

Max en på hundra är sådär "unik" och "utöver det vanliga". Resten är helt vanliga lägenheter, varken mer eller mindre, förutom något mer välstädade än vanligt och med tända ljus mitt på dagen samt ovanligt mycket citroner i en skål i köket.

Nä, min dotter får bli precis vad hon vill när hon blir stor... så länge hon inte vill bli mäklare.

När grisar startar flygbolag

Nyligen skrev jag om det osannolika eller kanske snarare oförväntade i att en person som Jackie Arklöv registrerar sitt namn som varumärke.

Det mina vänner är INGENTING!

När den amerikanska plastkirurgen Michael Salzhauer skrev en barnbok som ska hjälpa barn att förstå varför deras mammor skönhetsopererar sig. Då tog han konceptet ondska ett steg längre må jag säga. Han måste fan ha säkrat sin plats i Dantes nionde helvetesnivå den killen.

My Beautiful Mommy riktar sig till barn mellan fyra och sju år, och handlar om en flicka vars mamma ska operera näsan, fettsuga magen och förstora brösten.

Det låter ju inte alls stört. Den fyller verkligen en viktig funktion i dagens samhälle. Ställ upp de värsta av de värsta på en rad och de skulle nog ligga bättre till i min bok, än Michael Salzhauer, för ett extraknäcka som barnvakt.

Maffigt erbjudande

Shell kör en tankabilenkampanj med ett sådant jävla mäktigt erbjudande. Men det går ut idag så skynda skynda!

Så här går det till:

Du springer in och hämtar ett stämpelhäfte i kassan på närmsta Shelltapp. Sedan behöver du bara tanka bilen 6 gånger á 30 liter och pang så är en smäcker termosmugg (enl. bilden) din. Men det är inte allt. Fram till den siste augusti bjuder nämligen Shell på kaffe varje gång du tankar bilen. Om du tar med muggjävlen då alltså. Grymt!

Jag förtydligar. Man behöver alltså bara investera i drivmedel för drygt 2200 spänn för att sedan bli bjuden på fulkaffe i en jävla cp-mugg varje gång man tankar inom de närmsta månaderna.

Jag vet inte hur det är tänkt att man ska reagera. Det måste verkligen vara den sämsta kampanjidén sedan djävulen gick i badbyxor. Jag blir på riktigt provocerad av tanken att någon kommit på och faktiskt sålt in det här till något sniket jävla as till marknadschef på Shell.

Fast tanken på att någon sänkt sig så lågt att samla ihop stämplar och lösa in muggen är banne mig ännu värre.

Det finns alltså en gud ändå!

Och en god sådan...

Här är beviset -->

Jackie Arklöv goes branding

Jackie Arklöv har reggat sitt namn som varumärke. Godkänt och klart. Den gamle, legosoldaten, högst motsägelsefulla nynazisten men framför allt Sveriges polismördare nummer ett, har fått en snilleblixt. Fyra meter betong åt alla håll måste kittla kreativiteten. Hur som helst har Jackie blivit sugen på att slå mynt av sitt "kändissakp".

Enligt PRV gäller varumärkesskyddet för undervisning, utbildning, anordnande av handledning och instruktion, underhållning, sport- och idrottsaktiviteter samt kulturverksamhet.

Utbildning? Jag vet inte med er andra men det ligger något väldigt osympatiskt i tanken att gå en kurs som hålls av magister Arklöv.

Instruktion? Jag vill gärna tro att killen har annat att lära ut än hur man hanterar en AK5:a under stress eller liknande. Men det tror jag inte. Och underhållning och kulturverksamhet? Ärligt talat. Undrar om inte handläggaren på PRV fick lite brun smak i munnen när hon godkände det. Fast Allsång på Skansen på direktlänk från kumlabunkern känns faktiskt inte helt fjärran.

Närmast ligger nog ändå att gå ihop med "Brinken". Tillsammans skulle de bilda ett riktigt oheligt tag-team och kunna sätta upp en sjukt röjig barturné där långtidsdömda får festa loss på sprit och roppar.

När grisar flyger har just blivit sanning. Fantastiskt. Hur kan man inte älska världen undrar jag?

Källa: dagensmedia.se

Dagens gymrapport 2: Klamydia

En grej har länge stört mig.

När jag kommer till gymmet för att bränna fett på min lunchrast och varje gång jag öppnar skåpet så täcks insidan av skåpsdörren av ett gigantiskt klistermärke. Det är klamydia.se som i Västra Götalandsregionens regi verkar köra någon form av obskyr reklamkampanj för att locka fler att testa ifall man har fått busklåda nere i sina humhum-trakter.

Jag har aldrig tidigare stött på några andra reklamenheter från samma avsändare. Bara på gymmet. Varför, undrar jag. Är folk som tränar mer benägna att dra på sig könssjukdomar än andra? Är det verkligen så att det är gymmänniskor som toppar ligan när det kommer till att låta sitt kön befinna sig i tvivelaktiga miljöer?

Något är det. Annaras skulle de väl inte ha valt insidan av Fysikens klädskåp till sitt huvudmedia?

Dagens gymrapport 1: Lurvigt läge

När jag stod och duschade efter dagens träning kom det en snubbe och ställde sig mittemot. Jag hoppade nästan till när mitt periferiseende registrerade att det var innehavaren av Guinness rekord i könsbuskage. Fy fan.

Det såg ut som att killen hade satt på en angorakatt och glömt att dra sig ur efteråt. Jag skojar inte.

Visst, det är fint med människor som vågar gå emot kroppsideal, grooming och sån skit. Naturlighet i all ära men det finns väl någon form av gräns. Expilo anyone?

Oneliner-extravaganza

Jag fastnade av misstag framför CSI-miami igår kväll. Jag hatar verkligen David Caruso. Han har väl aldrig gjort något vettigt och nu när han mer eller mindre synonym med sin karaktär Horatio i den där riktigt pissiga spin-off-serien lutar det knappast åt ett uppsving. Själv hävdar han i och för sig, precis som den lilla halvlängdsmannen i iprenreklamen, att han är en förstklassig skådespelare. Ja, eller hur.

Upplägget är enkelt och alltid likadant. Horatio åker från brottsplats till brottsplats, ställer sig med händerna i midjan och drar ultrabanala oneliners som är så kryddade med konstpauser att jag måste hälla i mig en tillbringare lugnande för att släcka branden som uppstår i hjärnans irritationscentrum. Varje sådan oneliner går över i ett rivigt vinjettljud (weeaooouuw).

Jag pallar inte att se hans fönade lugg, pösiga kostym och fruktansvärt töntiga solbrillor. De förstärker uselhetsfaktorn på hela serien. Man får lust att ta ett svidande kvartsamtal med kostymören. Den personen kan ju inte ha fattat någonting alls.

För övrigt verkar manusförfattarna vara riktiga bajsfleppon. Det ter sig högst orimligt att de skulle vara välkomna på en riktig arbetsplats. Vad i hela världen skulle de kunna duga till egentligen... nä, jag kommer faktiskt inte på något.

Men allra värst är som sagt David Caruso. Han är sämst.

Det leder mig osökt in på att det verkar vara något fel på Google. För när man skriver "sämst" i sökfältet och sedan väljer bildsökning, då borde rimligtvis första träffen vara en fet jävla bild på Horatio i sin klassiska investigator-pose. Ingen, jag upprepar, INGEN är sämre än han.

Titta och brinn -->

Appropå bredbandsmisär

Med risk för att bli tjatig så ska jag berätta att jag sitter och gruvar mig lite nu. Ska nämligen arbeta en ansenlig del av dagen på X2000 idag. Fy fan.

Bli inte förvånade om ni under dagen får se en bild på mig, sittade i mitt tågsäte med mina händer på datorns tangentbord på aftonbladet.se. Jag ska se så jävla ledsen och arg ut. Bilden på Lasse Honkanen är ingenting, den jävlen vet inte vad dålig uppkoppling är. Han fattar inte att ingen uppkoppling är bättre än den på X2000. Jag ska fan se till ha vara tårögd på bilden och så ska jag berätta att SJ har betett sig som riktigt storvulna svin.

"De har förstört mitt liv!", ska rubriken skaldera.

Bredbandsmisär

Det här är Lasse Honkanen. Han är missbelåten. Det ser man tydligt på bilden. Inte så konstigt heller. Han fick vänta på sitt bredband i hela fyra månader. Det finns ingen hejd på misären tycker Lasse. De har betett sig som svin, säger han och syftar på sin bredbandsleverantör.

Lasse Honkanen väljer att gå ut i kvällspress och berätta hur man skändat honom. Alla måste få veta hur den långa leveranstiden har gnagt honom. Dag som natt. Det har blivit hans Irak.

Well... så går det när man väljer Bredbandsbolaget.

Jag skrattade gott när jag såg bilden på Lasse Honkanen i Aftonbladet idag. Det är så mycket som är fel. Bilden visar en duktigt trulig man som sitter i sitt vardagsrum. Framför sig har han placerat sin laptop. Jag skulle vilja veta hur det lät när de skulle ta bilden som skulle illustrera Lasses antipati för Bredbandsbolagt.

Jag vågar gissa på att det lät ungefär såhär:

Kom igen nu Lasse. Se sur ut. Riktigt jävla sur. Äh, bättre kan du. Tänk dig att du kommer ut på morgonen och så har någon jävel paffat däcken på din senapsgula Volvo 740. Bra bra, nu börjar det likna något... Fast lite mer trovärdighet skulle inte skada. Hmm... datan lasse, datan för fan. Fram med den så att folk får se hur jävla arg du är på de där bredbandssvinen när du sitter här och surfar trådlöst. Du slå in www.aftonbladet.se också. Bra Lasse, nu kör vi så det ryker. Försök att se ännu grinigare ut bara. Tänk på nåt som gör dig förbannad. Vattenläcka i badrummet, brand i husvagnen eller... Fan Lasse, tänk på Bredbandsbolaget. Jaaaa!

Klick, klick, klick

Perfa! Kom igen nu drar vi till nästa mongo.

Journalisten* och fotografen gör en high five.

* Jag riktigt ryser när jag läser namnet Andreas Victorzon. Det är så hjälplöst på nåt vis att försöka pimpa upp ett -son-namn med ett z. Det är bara dansband och idioter som gör det. Men så jobbar han ju på aftonbladet också.

Markus & Keith

Knarkfarfar Keith Richards är verkligen råtrumpen på Aftonbladet musikrecensent Markus Larsson. Det är jätteroligt tycker jag och vill passa på att först och främst ge Mackan en high five. Det är rätt kreddigt att han av alla recensenter genom tiderna lyckats reta upp Keith så in i helvete. Jag menar de har ju släppt ett hundratal skivor och turnerat i lika många år. De borde rimligtvis ha blivit sågade någon gång innan och lärt sig att hantera det genom att totalt skita i det. Men icke. High Five!



Fan. Markus är ju bara ett litet lönntjockt sillmjölke vars musikdrömmar troligen krossades på blockflöjtslektionerna men som på pojkrummet tjuvlyssnade på vinyl och läste såpass mycket NME att han senare lyckats kvala in som förståsigpåare.

I sommras skrev Keith till Dagens Nyheter och krävde att få en ursäkt för det dåliga betyget på stenarnas Ullevispelning. Det är så jävla töntigt att det är svårt att greppa. Nu fortsätter han och säger att han fanimej kunde fått Markus skjuten för det risiga betyget ifall han hade velat. Heroinet verkar inte kunna ta ihjäl honom men det har åtminstone fått honom fucka upp sina referensramar rätt så duktigt. Han beter sig som en tjurig tonåring. Han kan verkligen inte släppa att Mackan tyckte att de sög fett. Åhh jag är nästan avundsjuk på Markus. Att lyckat reta upp mister Leatherface så. Det är vackert... snudd på bibliskt.

Jag tror att de egentligen är lite kära i varandra. Att de skulle trivas rätt så bra ihop. De kunde träffas och jamma lite. Starta upp en fräsch duo. Keith på gitarr och Mackan på sång. Keith kunde lära Markus att knarka. De skulle bli precis som det gamla radarparet från Villa Medusa som och också startade band. Ni vet han den tjocke killen som påminner om Hurley i Lost och den där sköna ADHD-killen som senare teamade upp och blev spritpolare med Robinson-Robban. De hade ju samma förnamn till och med.

Man ser på dem att de egentligen vill. Och det skulle bli perfekt.

Frågan är bara vem som ska ta första steget. Jag tycker att det lutar år Markus. Keith är nog alldeles för stolt.

Miljöaktivisten i mig

Miljöaktivism är ett slitigt jobb men någon måste ju göra det också.

Jag har äntligen hittat ett sätt att aktivt bidra till att minska den globala uppvärmningen. Det är bra för alla och extra bra för isbjörnarna som börjat drunkna ihjäl för att det inte längre finns tillräckligt med sköna isflak att hänga på.

Ben & jerry's nya Baked Alaska är inte bara jävligt smarrig med sin makalöst goda vaniljglass fullproppad med marshmallowsvirvlar och isbjörnar i vit choklad. För varje såld förpackning går nämligen en slant till att styra upp klimatet en smula. Med det i tanken gör det inget att en bytta kostar 55 spänn tycker jag.

Jag råder alla andra att prova på lite hårdför miljöaktivism. Det är gott för själen. I dubbel bemärkelse. En mäktig känsla. Jag känner mig lite som McGyver när jag sitter i kallingarna framför min tv och gräver djupa hål i den förädiska glassmassan och samtidigt vet att jag troligen gör mer nytta än de alla de där sura gummibåtslirarna från Greenpeace. Visst är det duktigt att göra punktinsatser, de behövs med, men jag tror mer på det globala miljöarbetet.




Jag inser nu att jag sitter här och snackar mig varm om de gamla hippieflummarna Ben och Jerry. Igen. Jag borde fan göra slag i saken och göra dem till min alldeles egen pro bono-kund. Det enda jag vill ha i uppskattning är lite krispiga glasscheckar. Samarbetet måste ju kännas fruktsamt åt båda hållen. Jag tror bestämt att det är dags att höra av mig till marknadsavdelningen. För även om det känns fint att jobba med miljön så aktivt som jag gör så kan det inte skada att få lite gratifikationskuponger så att jag kan prova om det är någon annan riktning inom välgörenhet som jag kan tänkas engagera mig i.

De har ju en ny smak till som heter Bohemian Raspberry där överskottet går till att bekämpa AIDS via Freddie Mercurys minnesfond.

Vem vill inte vara med och bota AIDS liksom?

No waffels for old men

Idag är det våffeldagen men det gynnar inte mig ett skit.

Jag är inne en bra bit på mitt 31:a levnadsår en ägger inte ens ett våfflejärn. Deppigt. Ska det behöva vara så?

Nä, nu blev denna skitdag ännu ett snäpp sämre. Helt otroligt.

Jävlar i isberget

Idag råder det istid på kontoret. Rent ovärdiga arbetsförhållanden. Ett fryslager låter svettigt i jämförelse. Jag har druckit fem koppar kaffe och klockan hittills. Jag sitter med jackan på och huttrar ändå. Jag vill hem. Jag känner mig förbannad och ganska desperat. Jag är beredd att göra nästan vad som helst för lite värme.

Jag hade lätt klätt på mig den här snajdiga kånkelbärskostymen om det var en garant för lite hetta.



Snart är det iallafall lunch. Skönt. Då ska jag gå ut och värma mig...

Och kanske köpa upp en stans fetaste kupévärmarpark.

Jävla Colin Nutley

Jag minns hur jag satte i halsen och sedan nästan kräktes av skratt när jag såg trailern för Richard Hoberts livsflopp Tre Solar. Ni vet den scenen när man plötsligt får se Persbrandt i sin misslyckade medeltidsfrisyr. Jag minns att det kom tårar innan jag fattade mig och faktiskt tänkte att Hobert måste haft en sådan jävla hake på honom. Han måste typ ha kommit på Persbrandt med att tungknulla Lena Endre på någon branschfest eller något i den stilen. Ingen skulle väl ta en sådan roll för pengar. Persbrandt såg ju för fan dubbelt så dum ut som Jan Banan i Torsk på Tallin.

Ungefär samma sak hände när jag såg trailern för Colin Nutleys nya film Angel. Jag satte i halsen och nästan kräktes. Fast inte av skratt den här gången. Jag blev lack.

Mannen som gav svensk film ett hopp i början av nittiotalet med Black Jack och Änglagård har uppenbarligen börjat hata Sverige. Det började jag ana när han tog Liza Marklunds skit till vita duken. Och sedan dess har det bara gått utför. Fan.

Precis när jag började tycka om den feta chostiga jäveln Rolf Lassgård på riktigt. Då castar den lille vidrige britten in honom till rollen som rocklegend, ett het omöjligt uppdrag såklart. Det är ungefär lika lyckat som att återuppliva den lilla bögiga handdockan Skurt och låta honom och Inga-Maj spela huvudrollen i Der Untergang, filmen om Hitlers sista dagar i bunkern.

Jag må ha skrattat när jag såg trailern för Tre solar. Men en trött och köttig Rolf Lassgård som ser ut som en sliten porrfilmsregissör i sin hårdblonderade knullpage och välansade skäggväxt i syltburksmodell och försöker övertyga som rockstjärna - det är bara ledsamt. Det uppstår helt enkelt för många mentala hinder för att jag ska kunna skratta rått åt det värdelösa den här gången. Jag satt bara och gapade.



Scenerna där hela gänget står på scen verkar närmast skrämmande. Vad tänkte han på egentligen, Mr Nutbag? Han har tagit i så att hela filmteamet måste ha bajsat på sig. Slow motion, mtv-klippning, Carola-fläktar, poser och varenda trick i boken. Ändå blir det så fel så fel så fel... Att se Rikard Wolff som Dregens pappa är lika irriterande som det måste vara att dras med sprickor kring ändtarmen.

Och då har jag fortfarande bara sett trailern.

Grejen är att jag plågas SÅ av obehag när jag ser trailern. Så till den milda grad att självspäkaren väcks till liv inom mig. Jag börjar fan bli sugen på att se det alla talar om. Jag kommer troligen göra det och sedan kommer jag hårdhata mig själv i några veckor innan jag kommer starta en namninsamling för tvångsdeportering av regissörsaset. Det kommer bli mitt livsmål. Jag vet det.

Fan också!

Etiketter: angel, colin nutley

Vikten av en bra fantombild

Det gör lite ont i hjärtat varje gång jag ser lappar om borttappade katter och hundar. Klumpimagenläge liksom. Jag tänker på de som saknar sin pälsiga lilla rackare och så minns jag hur alltid att jag fick en dödsångestattack den gången när morsan och farsan hyrde Lassie när jag var liten. Jag har alltid varit jävligt blödig och tokvägrade även att gå och titta på E.T som ALLA andra gjorde när jag fick höra klasskompisarna berätta hur jävla ledsam den var. Jag ville flabba när jag gick på bio, inte lipa, och jag fattade nog vad det där lilla bruna skrynkelmongot med sina ledsna ögon och fräsiga fingertelefon skulle göra med mina tårkanaler. Nejserrubob!

Igår gick jag förbi en lapp som var uppsatt vid Majvallen. Det rörde sig om en upphittad katt för en gång skull. Phew, tänkte jag, då vet vi andra att katten har det bra och slipper smittas av samma ångest som ägaren. Men det var något som inte stämde. Jag stannade upp, gick tillbaka och mycket riktigt.

Den som hittat katten hade gjort en liten affisch som tydligt förklarade att en liten spräcklig katt hittats på Paternostergatan samt telefonnummer. Så långt allt gott. Sedan hade de lagt in en fantombild på katten och den talade tvärt emot texten. Den visar tydligt att katten är enfärgad, troligen vit och INTE spräcklig alls. Fan så jävla klantigt, eller kanske rent av elakt. Alla vet ju att en bild säger mer är tusen ord, så istället för en potentiell solksenshistoria ser det ut som att dramat aldrig kommer få sig ett lyckligt slut.

Katten kommer mot sin vilja få bo kvar hos upphittarna som i värsta fall slarvade medvetet för att ingen skulle känna igen katten och inte heller höra av sig. Den nya familjen kommer känna av missnöjet och istället för att älska sin kidnappade familjemedlem kommer de till slut börja hata den. Det i sin tur kommer leda till att katten slängs ut på gatan och kommer få ett liv med hoppande mellan fosterhem, den kommer hamna i dåliga umgängeskretsar och börja missbruka sillarens, bli tjock avdankad och håglös. Det kommer helt enkelt gå rätt åt helvete för den lille kattrackarn och allt kommer bero på den där vansinnigt dåliga fantombilden. Usch, det riktigt knyter sig i magen nu när jag tänker på det.

Det ser inte bättre ut än att om det här ska få ett lyckligt slut kommer jag bli tvungen att ta tag i det personligen.

Glad påsk på er förresten!!