Ville bara meddela att haloumi och öl i kombination är värsta smaklökspornografin.
Riktigt pervers sådan. Snudd på tysk.
lördag, april 28, 2007
fredag, april 27, 2007
Springnota
Igår gick jag ut med fickan full av pengar och kom hem med fickan full av pengar. Det är det bästa.
Var på Rover och drack mig yr på "kalla" i goda vänners lag. Alltid trevligt. När det var dags att gå, då gick vi. Det där med betalningen glömde jag helt av. Lucky me.
En mindre lyckad springnota var när jag var i artonårsålern och vi (jag och två kompisar) skulle åka svarttaxi för 400 kronor som ingen av oss hade lust att lägga ut. Vi planerade upp att vi skulle hitta en lämplig typ, åka och sedan explodera ut ur bilen och försvinna som ninjor i mörkret. Proffsigt.
Vi valde en tjock Kosovoalban i Brunnsparken. Han såg visserligen ut att kunna dräpa med händerna men kroppshyddan borgade för begränsad förflyttningsförmåga så vi gjorde upp dealen. En mindre lyckad kluns-session gav mig mittenplatsen. En kritisk plats i springnotebusiness. Under tystnad åkte vi våra dryga 3 mil i baksätet på den buttre mannens svin-opel.
När det var en cirka halvminut kvar på bilfären nickade vi i mjugg mot varandra. Vi gjorde oss beredda. När bilen stannade var planen att vi på given signal skulle vräka oss ur bilen. Jag minns att jag kände mig uppspelt av spänningen. Adrenalinet rann till...
Svartruta.
När jag vaknar är båda bakdörrarna öppna och platserna bredvid mig tomma. Bilen backar i hundranitti och en tjock alban skriker väldigt oglatt på utrikiska. Han försöker och lyckas nästan klippa den ene kompisen. Inte ett drömuppvaknande direkt. Det följt av ett stryptag och en ficktömning som gick på ungefär ett studiebidrag bättrade inte på känslan alls.
Jag hade på trettio sekunder lyckats med konststycket att somna som en narkoleptiker. Mitt under ett välplanerat smitningsförsök. Vass kille.
Mannen valde i sann humanistisk anda att låta mig leva. Det blev en sjukt fattig månad.
Var på Rover och drack mig yr på "kalla" i goda vänners lag. Alltid trevligt. När det var dags att gå, då gick vi. Det där med betalningen glömde jag helt av. Lucky me.
En mindre lyckad springnota var när jag var i artonårsålern och vi (jag och två kompisar) skulle åka svarttaxi för 400 kronor som ingen av oss hade lust att lägga ut. Vi planerade upp att vi skulle hitta en lämplig typ, åka och sedan explodera ut ur bilen och försvinna som ninjor i mörkret. Proffsigt.
Vi valde en tjock Kosovoalban i Brunnsparken. Han såg visserligen ut att kunna dräpa med händerna men kroppshyddan borgade för begränsad förflyttningsförmåga så vi gjorde upp dealen. En mindre lyckad kluns-session gav mig mittenplatsen. En kritisk plats i springnotebusiness. Under tystnad åkte vi våra dryga 3 mil i baksätet på den buttre mannens svin-opel.
När det var en cirka halvminut kvar på bilfären nickade vi i mjugg mot varandra. Vi gjorde oss beredda. När bilen stannade var planen att vi på given signal skulle vräka oss ur bilen. Jag minns att jag kände mig uppspelt av spänningen. Adrenalinet rann till...
Svartruta.
När jag vaknar är båda bakdörrarna öppna och platserna bredvid mig tomma. Bilen backar i hundranitti och en tjock alban skriker väldigt oglatt på utrikiska. Han försöker och lyckas nästan klippa den ene kompisen. Inte ett drömuppvaknande direkt. Det följt av ett stryptag och en ficktömning som gick på ungefär ett studiebidrag bättrade inte på känslan alls.
Jag hade på trettio sekunder lyckats med konststycket att somna som en narkoleptiker. Mitt under ett välplanerat smitningsförsök. Vass kille.
Mannen valde i sann humanistisk anda att låta mig leva. Det blev en sjukt fattig månad.
torsdag, april 26, 2007
Barn hjälper barn
Majblomman fyller 100 år i år. Det har man firat med att ta in Lasse Åberg för att formge affischen. Fint ska det va. Jävla Lasse Åberg. Jag är sjukt trött på hans konst. Fan kunde han inte hålla sig till Stig-Helmer så man slapp hata honom.
Hela majblommans verksamhet bygger på att "barn hjälper barn". Det är fint. Barn får lära sig att det är viktigt att engagera sig i tidig ålder för de som har det svårt genom att ge sig ut i horder på stan och nasa pins, kransar och klistermärken etc.
När jag kom gående ned för avenyn härom dagen kom en flock små businessbarn och krängde som att det inte fanns någon morgondag. Det slog mig att kidsen hade blivit utrustade med en fet utesäljar-setup i form av mappar i typ våtdräktsmaterial ala dyra "second skins" (datorfodral). Flashigt värre.
Som de ville hjälpa.
Hjälpa t.ex. de små barnen i kinesiska slavfabriker, de som gjort ett så fint jobb med att sy upp säljmapparna.
Hela majblommans verksamhet bygger på att "barn hjälper barn". Det är fint. Barn får lära sig att det är viktigt att engagera sig i tidig ålder för de som har det svårt genom att ge sig ut i horder på stan och nasa pins, kransar och klistermärken etc.
När jag kom gående ned för avenyn härom dagen kom en flock små businessbarn och krängde som att det inte fanns någon morgondag. Det slog mig att kidsen hade blivit utrustade med en fet utesäljar-setup i form av mappar i typ våtdräktsmaterial ala dyra "second skins" (datorfodral). Flashigt värre.
Som de ville hjälpa.
Hjälpa t.ex. de små barnen i kinesiska slavfabriker, de som gjort ett så fint jobb med att sy upp säljmapparna.
onsdag, april 25, 2007
2:a klass på tåg
Det är ingen klass. En slags samhällsillustration av ett stjärthål. Trångt och rikt på odör.
Sitter just och skrattar skadeglatt åt min kollega R som just blivit man-handlad av en vinalkad frigångarsnubbe, som med siffror försöker med siffror bevisa nåt gravitativt helt galet i ett exceldokument. Han har ett glänsande årskort i andraklass och lyckas alltid bli resekamrat (säteskompis) med helt vansinniga människor. Underhållning.
Någon har fisit i min vagn nu. Det är inget soft alls. Tanten bredvid mig humar i ett. Inte heller soft. En man utbrast nyss "think outside the box" på direktörs svengelska. Gör man sånt i andra klass?
Nu frågade R vad man gör när en 70-årig galen man kommer över en. Kommer, frågade jag. Han syftade inte på ejakulation utan mer fysiskt kommer över. Ramlar, snubblar, nuddar och hamnar i knät. Jag svarade att man antingen boxar honom hårt på njurarna eller biter ihop och glömmer.
R valde att bita ihop och minnas.
Sitter just och skrattar skadeglatt åt min kollega R som just blivit man-handlad av en vinalkad frigångarsnubbe, som med siffror försöker med siffror bevisa nåt gravitativt helt galet i ett exceldokument. Han har ett glänsande årskort i andraklass och lyckas alltid bli resekamrat (säteskompis) med helt vansinniga människor. Underhållning.
Någon har fisit i min vagn nu. Det är inget soft alls. Tanten bredvid mig humar i ett. Inte heller soft. En man utbrast nyss "think outside the box" på direktörs svengelska. Gör man sånt i andra klass?
Nu frågade R vad man gör när en 70-årig galen man kommer över en. Kommer, frågade jag. Han syftade inte på ejakulation utan mer fysiskt kommer över. Ramlar, snubblar, nuddar och hamnar i knät. Jag svarade att man antingen boxar honom hårt på njurarna eller biter ihop och glömmer.
R valde att bita ihop och minnas.
bla bla bla...
Sitter på X2000.
Det är en lugn tripp idag. Inte så många slipsar som det brukar. Det blir så när man bokar ett senare tåg. Det ska jag komma ihåg.
En businesstjej sitter lite längre bort och har en pälsväst på sig med matchande örhänge. Skulle vara kul att se den som en dagens outfit på nån modeblogg. Bredvid mig (andra sidan) sitter en snubbe 60årsåldern jag först trodde var "sillan" (Silbersky) men han är mer lik han i startrek, Patrick Stewart. Nästan en exakt kopia fast mer solbränd. En riktig bock skulle jag tro.
När tågvärdinnan var här och informerade om att högtalarna inte funkar idag såg jag vad han går för. Han missar bergis inte en chans att få doppa om jag säger så. En proffsknullare. Kul för honom.
Uppkopplingen är inte lika tröstlöst jävla skitvärdelös idag som den brukar, även om den inte direkt motverkar risken (eller bör jag säga chansen) att drabbas av hjärninfarkt...
...
När jag stod och pissade på tågtoaletten nyss var min enda tanke att det skulle bli en jävla mess om tåget krockade eller spårade ur. Jag skulle få piss över hela mig. Skulle vara skitjobbigt att komma på möte i sånt skick... Ehh, hur fan har man blivit i huvudet egentligen?
Tycker alltid det är vidrigt på såna toaletter. Jag riktigt känner hur bakterierna klistrar sig som hundbajs under skosulan, fast över hela kroppen.
...
Jag har verkligen mulat i mig chokladkolor och kaffe idag. Som ett svin.
Södertälje syd. "The city of dreams" eller kanske "The city of some peoples dreams probably".
Nu ska jag av.
Det är en lugn tripp idag. Inte så många slipsar som det brukar. Det blir så när man bokar ett senare tåg. Det ska jag komma ihåg.
En businesstjej sitter lite längre bort och har en pälsväst på sig med matchande örhänge. Skulle vara kul att se den som en dagens outfit på nån modeblogg. Bredvid mig (andra sidan) sitter en snubbe 60årsåldern jag först trodde var "sillan" (Silbersky) men han är mer lik han i startrek, Patrick Stewart. Nästan en exakt kopia fast mer solbränd. En riktig bock skulle jag tro.
När tågvärdinnan var här och informerade om att högtalarna inte funkar idag såg jag vad han går för. Han missar bergis inte en chans att få doppa om jag säger så. En proffsknullare. Kul för honom.
Uppkopplingen är inte lika tröstlöst jävla skitvärdelös idag som den brukar, även om den inte direkt motverkar risken (eller bör jag säga chansen) att drabbas av hjärninfarkt...
...
När jag stod och pissade på tågtoaletten nyss var min enda tanke att det skulle bli en jävla mess om tåget krockade eller spårade ur. Jag skulle få piss över hela mig. Skulle vara skitjobbigt att komma på möte i sånt skick... Ehh, hur fan har man blivit i huvudet egentligen?
Tycker alltid det är vidrigt på såna toaletter. Jag riktigt känner hur bakterierna klistrar sig som hundbajs under skosulan, fast över hela kroppen.
...
Jag har verkligen mulat i mig chokladkolor och kaffe idag. Som ett svin.
Södertälje syd. "The city of dreams" eller kanske "The city of some peoples dreams probably".
Nu ska jag av.
tisdag, april 24, 2007
Missbrukar-stylish
I fredags påväg hem från jobbet såg jag något mycket märkligt.
I spårvagnskuren på Stigbergstorget satt ett rävpar och jiddrade på klassiskt missbrukarvis. Hest och rått lät det.
Kvinnan stämde rätt bra överens med klichébilden av en hisingsalkis. Svart formlös skinnpaj med stora fickor och resår längst ner, precis en sådan som under 80-talet slog igenom explosionsartat på förortstorgen i a-lagskretsarna (ref. christerpetterson-jacka). Hennes frisyr var en slags hybrid mellan Marie Fredriksson och Billy Idol. Allt matchades snyggt av en sjukt grov läderhy, tidigare endast skådad hos plantagearbetare på jordens varmare breddgrader.
Mannen var mer utav en entreprenörsalkis med ring i örat och rakad skalle. Han hade skinnväst, skjorta och ett par Ecco-sandaler. Fotriktigt - annars får det va!
Efter en stund blev de lite mysiga och mjuka i tonen. Det var faktiskt fint på riktigt. Jag blev glad. Det blev de med.
Plötsligt tog mannen fram något som jag närmast associerar med slicka yuppiekillar i wallstreetmiljö, då när det begav sig. En sjukt flådig märkesportfölj med alluminiumbas och bruna skinnsidor i snakeskinyta. Han placerade den världsvant i knät och knäpper upp låsen riktigt sådär filmtufft.
I väskan har mannen ifråga riggat en fet setup i bättre minibarstandard. Han hade en liten flaska med vad jag förmodar var hembränt, en vinare (med skruvkork såklart) och två burköl. Han hade dessutom en lite trave med plastmuggar i vilka han tappade upp en fredspipa i vätskeform. Hade han haft en liten sektion som rymde barsnacks så hade jag blivit sjukt impad. Det var jag ändå.
När de svept sina rackare kramade de varandra. Nu var det helg.
I spårvagnskuren på Stigbergstorget satt ett rävpar och jiddrade på klassiskt missbrukarvis. Hest och rått lät det.
Kvinnan stämde rätt bra överens med klichébilden av en hisingsalkis. Svart formlös skinnpaj med stora fickor och resår längst ner, precis en sådan som under 80-talet slog igenom explosionsartat på förortstorgen i a-lagskretsarna (ref. christerpetterson-jacka). Hennes frisyr var en slags hybrid mellan Marie Fredriksson och Billy Idol. Allt matchades snyggt av en sjukt grov läderhy, tidigare endast skådad hos plantagearbetare på jordens varmare breddgrader.
Mannen var mer utav en entreprenörsalkis med ring i örat och rakad skalle. Han hade skinnväst, skjorta och ett par Ecco-sandaler. Fotriktigt - annars får det va!
Efter en stund blev de lite mysiga och mjuka i tonen. Det var faktiskt fint på riktigt. Jag blev glad. Det blev de med.
Plötsligt tog mannen fram något som jag närmast associerar med slicka yuppiekillar i wallstreetmiljö, då när det begav sig. En sjukt flådig märkesportfölj med alluminiumbas och bruna skinnsidor i snakeskinyta. Han placerade den världsvant i knät och knäpper upp låsen riktigt sådär filmtufft.
I väskan har mannen ifråga riggat en fet setup i bättre minibarstandard. Han hade en liten flaska med vad jag förmodar var hembränt, en vinare (med skruvkork såklart) och två burköl. Han hade dessutom en lite trave med plastmuggar i vilka han tappade upp en fredspipa i vätskeform. Hade han haft en liten sektion som rymde barsnacks så hade jag blivit sjukt impad. Det var jag ändå.
När de svept sina rackare kramade de varandra. Nu var det helg.
måndag, april 23, 2007
Konstigt
Hmm... det är något som känns väldigt udda i bilden tycker jag.
Varför är det en massa prickar på plattan han har i munnen?
Varför är det en massa prickar på plattan han har i munnen?
söndag, april 22, 2007
Blixtaktion
Jag har en granntant på 90 sura år.
Först tyckte jag att hon var en käck tant men efter ett halvår börjar jag inse att allt inte står rätt till.
Tanten som vi kan kalla för Ingrid är inofficiell och högst självutnämnd överkucku i fastigheten. Med krum rygg stryker hon runt i lokalerna och ser till att allt går till som det ska. För henne är grannsämjan viktig och det är hon som håller i taktpinnen.
Jag insåg snabbt att jag hade nackdelen att flytta in i den slot hennes favvogranne tidigare bott. En stor kostym att fylla skulle man kunna säga utan att ta i. Ja, nästan omöjlig om det inte vore för att jag i min oskuldsfulla ovetskap om hennes mastermind-later hjälpte henne att byta en glödlampa samma dag jag flyttade in. Sedan dess har jag stått på god fot. En jävla tur måste jag säga efter att jag har hört andra hyresgäster berätta om hennes översittarfasoner. Diktatormaterial skulle man kunna säga.
Hennes lägenhet är ett litet äckligt näste. Ett sånt vem som helst, efter första anblicken, skulle drömma mardrömmar om att vakna fastbunden i. Oräkneliga är gångerna jag slungats ut ur min skönhetssömn av hennes kravallstämma. Det är så att dörren skakar och färgen flagnar när Ingrid tar ton. Jag börjar tycka hon är tjatig nu.
Ingrid består av en mun full av tandkött, vinjetterat av vad jag misstänker är löständer av något slag. Påhängd är en 90-årings kropp. Hon vet allt om alla i huset. Majornas svar på Yoda.
Då och då har jag mött henne i trappen (en mardröm i sig eftersom tid inte verkar existera i hennes begreppsvärld) med en gratängform fylld av en maträtt som ser ut och luktar som någon form av tillredd avföring. Det är ingen lek att hålla tillbaka kräkreflexerna och jag kan inte med ord förklara hur livrädd jag är för att en dag bli tvångsinbjuden på fika. Det skulle knäcka mig totalt.
Insiderkällor har berättat för mig att brännvinsflaskorna jag sett i mangelrummet (obs: udda inslag) är Ingrids och hennes minst lika gamla "knullkompis" Nils som bor ett par uppgångar bort. De brukar mötas där nere för att supa och gud vet vad för oheligheter de gör med varandras kroppar. Jag får pytteskinn på det där dåliga sättet bara min hjärna kommer i närheten av att utforska den mörka sidan av fantasin. En kompis upplyste mig nyligen om termen "pegging" (sexuell aktivitet där kvinnan går loss med strap-on dildo i mannens bak) och jag är rädd att sanningen faktiskt inte ligger särskilt långt ifrån såpass perverterade kvarter i det här fallet.
Nils är en tärd men uppenbarligen stenhård jävel. Jag tänker varje gång jag ser honom hasa sig upp för trappan till Ingrids lya att det blir hans sista natt, men det blir det aldrig. Ingrid låter honom inte "gå vidare" förrän hon är klar med den stackarn. Fy fan vad dominerad han är. Ovärdigt. Han är så fast i hennes nät. Hans obefintliga kroppshydda bär alltid på en Haglöfsrygga och frågan är vad fan för sjukt han egentligen stashar där i.
De få gånger jag stött på dem tillsammans är det Ingrid som fört talan. Nils ser närmast livrädd ut och jag förstår honom. Min själ gråter för Nils och spontant vill jag rädda honom på något sätt.
Idag när jag åt frukost på ett café fastnade min blick på en text som fick mig att hajja till. Det var en annonstext för Amnesty. Den gick ungefär exakt såhär:
"När Amnesty får information om att en människas liv är i fara, när någon riskeras att avrättar, torteras eller försvinna genomförs en blixtaktion. Ett världsomspännnade nätverk protesterar omedelbart via brev, fax e-post och SMS som skickas till berörda regeringar"
Herr Reinfeldt kan nog räkna med en del stök inom kort för jag överväger starkt att höra av mig med ett anonymt tips till Amnesty om vad som försiggår i hjärtat av det idylliska Majorna i Göteborg.
Först tyckte jag att hon var en käck tant men efter ett halvår börjar jag inse att allt inte står rätt till.
Tanten som vi kan kalla för Ingrid är inofficiell och högst självutnämnd överkucku i fastigheten. Med krum rygg stryker hon runt i lokalerna och ser till att allt går till som det ska. För henne är grannsämjan viktig och det är hon som håller i taktpinnen.
Jag insåg snabbt att jag hade nackdelen att flytta in i den slot hennes favvogranne tidigare bott. En stor kostym att fylla skulle man kunna säga utan att ta i. Ja, nästan omöjlig om det inte vore för att jag i min oskuldsfulla ovetskap om hennes mastermind-later hjälpte henne att byta en glödlampa samma dag jag flyttade in. Sedan dess har jag stått på god fot. En jävla tur måste jag säga efter att jag har hört andra hyresgäster berätta om hennes översittarfasoner. Diktatormaterial skulle man kunna säga.
Hennes lägenhet är ett litet äckligt näste. Ett sånt vem som helst, efter första anblicken, skulle drömma mardrömmar om att vakna fastbunden i. Oräkneliga är gångerna jag slungats ut ur min skönhetssömn av hennes kravallstämma. Det är så att dörren skakar och färgen flagnar när Ingrid tar ton. Jag börjar tycka hon är tjatig nu.
Ingrid består av en mun full av tandkött, vinjetterat av vad jag misstänker är löständer av något slag. Påhängd är en 90-årings kropp. Hon vet allt om alla i huset. Majornas svar på Yoda.
Då och då har jag mött henne i trappen (en mardröm i sig eftersom tid inte verkar existera i hennes begreppsvärld) med en gratängform fylld av en maträtt som ser ut och luktar som någon form av tillredd avföring. Det är ingen lek att hålla tillbaka kräkreflexerna och jag kan inte med ord förklara hur livrädd jag är för att en dag bli tvångsinbjuden på fika. Det skulle knäcka mig totalt.
Insiderkällor har berättat för mig att brännvinsflaskorna jag sett i mangelrummet (obs: udda inslag) är Ingrids och hennes minst lika gamla "knullkompis" Nils som bor ett par uppgångar bort. De brukar mötas där nere för att supa och gud vet vad för oheligheter de gör med varandras kroppar. Jag får pytteskinn på det där dåliga sättet bara min hjärna kommer i närheten av att utforska den mörka sidan av fantasin. En kompis upplyste mig nyligen om termen "pegging" (sexuell aktivitet där kvinnan går loss med strap-on dildo i mannens bak) och jag är rädd att sanningen faktiskt inte ligger särskilt långt ifrån såpass perverterade kvarter i det här fallet.
Nils är en tärd men uppenbarligen stenhård jävel. Jag tänker varje gång jag ser honom hasa sig upp för trappan till Ingrids lya att det blir hans sista natt, men det blir det aldrig. Ingrid låter honom inte "gå vidare" förrän hon är klar med den stackarn. Fy fan vad dominerad han är. Ovärdigt. Han är så fast i hennes nät. Hans obefintliga kroppshydda bär alltid på en Haglöfsrygga och frågan är vad fan för sjukt han egentligen stashar där i.
De få gånger jag stött på dem tillsammans är det Ingrid som fört talan. Nils ser närmast livrädd ut och jag förstår honom. Min själ gråter för Nils och spontant vill jag rädda honom på något sätt.
Idag när jag åt frukost på ett café fastnade min blick på en text som fick mig att hajja till. Det var en annonstext för Amnesty. Den gick ungefär exakt såhär:
"När Amnesty får information om att en människas liv är i fara, när någon riskeras att avrättar, torteras eller försvinna genomförs en blixtaktion. Ett världsomspännnade nätverk protesterar omedelbart via brev, fax e-post och SMS som skickas till berörda regeringar"
Herr Reinfeldt kan nog räkna med en del stök inom kort för jag överväger starkt att höra av mig med ett anonymt tips till Amnesty om vad som försiggår i hjärtat av det idylliska Majorna i Göteborg.
fredag, april 20, 2007
Lunchsnack
Idag höll vi avskedslunch för en kollega som ska gå hem och bli mamma nu. 14 pers slöt upp. Det var god stämning, fredag och allt.
Plats:
Sun Wall - En av Göteborgs, kanske jordens, ofräschaste lunch restauranger (På huvudpersonens begäran). En s.k. "fulkina"
Samtalsämnen:
Olika avföringskonsistenser, äckliga sjukdomar och flygplanskatastrofer.
Slutsats:
Det är flådigt att jobba med reklam. Kul i huvudet blir man också.
Bonusinfo: Trots att restaurangen är belägen i ett hus mitt i centrum så skakade hela rummet som när en passagerarfärja modell as-bigg precis ska lägga till och bromsar med backen. Mycket udda känsla. Don't get it!
Plats:
Sun Wall - En av Göteborgs, kanske jordens, ofräschaste lunch restauranger (På huvudpersonens begäran). En s.k. "fulkina"
Samtalsämnen:
Olika avföringskonsistenser, äckliga sjukdomar och flygplanskatastrofer.
Slutsats:
Det är flådigt att jobba med reklam. Kul i huvudet blir man också.
Bonusinfo: Trots att restaurangen är belägen i ett hus mitt i centrum så skakade hela rummet som när en passagerarfärja modell as-bigg precis ska lägga till och bromsar med backen. Mycket udda känsla. Don't get it!
Otäckt sökresultat
Igår blev jag via en kollega varse att om man väljer bildsökning på google och skriver fotboll och trix i någon kombination så kommer min profilbild upp i en gigantisk resultatlista. Koolt tyckte jag, eftersom jag är totalt missanpassad när det kommer till nästan all form av idrott.
Jag ville söka på lite alternativa resultat och valde av en slump klassikern "analläckage". Och herre min je.
Träfflistan rymmer en handfull bilder varav bild nummer två är Hollywoods meste latinobuse Danny Trejo, vars rollspecialitet rymmer fängelsevåld med allt vad det innebär i form av anala våldtäkter och annat skoj.
Bild nummer tre är min profilbild. Behöver jag säga att jag får riktigt otäcka associationer. Jag slutar här för min mentala hälsas skull. Mardrömmarna är redan ett faktum.
Jag ville söka på lite alternativa resultat och valde av en slump klassikern "analläckage". Och herre min je.
Träfflistan rymmer en handfull bilder varav bild nummer två är Hollywoods meste latinobuse Danny Trejo, vars rollspecialitet rymmer fängelsevåld med allt vad det innebär i form av anala våldtäkter och annat skoj.Bild nummer tre är min profilbild. Behöver jag säga att jag får riktigt otäcka associationer. Jag slutar här för min mentala hälsas skull. Mardrömmarna är redan ett faktum.
torsdag, april 19, 2007
Det osar björn
Det kan vara så att jag är överkänslig, men jag tycker att bilden nedan utstrålar kraftigt mycket sexavvikare. Jag kan lika gärna ha fel.
Mannens skönmysiga min förstärkt med ett par brillor närmast "klassiska" i psyko-sammanhang, helbeige klädsel och fotriktiga skor samt lös kroppshållning (jag misstänker starkt att hans hadslag är lamt/livlöst) gör att han kvalar in som ett tvättäkta wierdo. Lätt också.
Så länge hans fetish stannar med utagerande i knät på kopparfigurer är han ett rätt skönt wierdo.
Kanske är han inte ett wierdo alls. Kanske råkar han bara vara en kille som inte fattat att DDR-tiden är förbi. Att det finns färgad textil nu förtiden och att minen bara är effekten av en riktigt oturlig hundratjugofemtedel av en sekund.
Oavsett får jag känslan att något inte riktigt stämmer. Allt står inte rätt till. Det osar björn. En mycket märklig känsla.
Mannens skönmysiga min förstärkt med ett par brillor närmast "klassiska" i psyko-sammanhang, helbeige klädsel och fotriktiga skor samt lös kroppshållning (jag misstänker starkt att hans hadslag är lamt/livlöst) gör att han kvalar in som ett tvättäkta wierdo. Lätt också.
Så länge hans fetish stannar med utagerande i knät på kopparfigurer är han ett rätt skönt wierdo.
Kanske är han inte ett wierdo alls. Kanske råkar han bara vara en kille som inte fattat att DDR-tiden är förbi. Att det finns färgad textil nu förtiden och att minen bara är effekten av en riktigt oturlig hundratjugofemtedel av en sekund.
Oavsett får jag känslan att något inte riktigt stämmer. Allt står inte rätt till. Det osar björn. En mycket märklig känsla.
Shake lick dip & flip...
Så lyder mantrat.Ja, jag vet, jag är en klassisk beroendetyp. Jag provar en produkt, hookar upp på den nåt galet och börjar punda den. Jag har ingen som helst kraft att stå emot hjärnans abstinenssignaler. Det är alltid samma sak. Inget naturligt förhållande till "normal" konsumtionsmängd alls.
Jag minns första gången jag fyllehungrig meckade till mig själv en toast med ost, skinka och johnnys senap. Det klickade och min hjärna sa: Mikael, det här var smarrigt hörru, från och med nu gifter du dina smaklökar med den gyllengula såsen från "druvan". inget jidder - så är det bara.
Samma var det med min första närkontakt av Ben & Jerrys. Min hjärna hotade mig med kniv.
Jag köper en produkt, älskar den och bränner ut den tills jag inte kan se åt den igen. Så funkar det. När jag var fem knarkade jag messmör. Nu skulle jag hellre äta bajs.
Hursomhelst. Senast i craving-ledet är "Crazy Dips". Det säljs i påsar inklusive klubba. Jordgubb är grejen. På baksidan finns en väldigt tydlig manual (nåt alla jävla möbeltillverkare kan lära av) som förklarar hur det går till. Shake, lick dip & flip.
Jag gillar flip-momentet bäst för det är när man har det sprakande godispulvret på tungan. Mäktigt. Jag blir som ett barn. Det smäller och låter fräsigt från munnen om man gapar. Lyckan är total.
När jag var pojkvasker så fanns en liknande produkt. Den innehöll bara pulvret och hette "Snap n' crackle". Crazy Dips är samma sak fast pimpad med en jordgubbsklubba formad som en fot.
Kranen är videobutiken i Masthugget som jag inte kan passera längre utan att tvångsmässigt behöva gå in och köpa på mig ett par påsar. Men jag har även en pusher (J) som noga ser till att det inte hinner gå ur systemet. Det är en djävulsk drog.
Så om ni hör människor gå runt och hjärntvättat mumla Shake, lick, dip & flip, då vet ni vad det beror på.
onsdag, april 18, 2007
En slags dagens outfit
Det är fint när våren väl kickar in. Folk blir som galna. Vissa klär av sig för fort och blir sjuka. Andra klär sig så att vi andra blir sjuka.
När jag kom gående över Järntorget igår så ser jag ett möte två män emellan ta rum. Att de var vänner var tydligt. Båda var 50 plus. Den ene högst alldagligt klädd.
Nummer två stod och väntade utanför Pressbyrån och här kommer det...
Mannen i fråga talade glatt men högljutt och hade ett yvigt kroppsspråk. Lite christerpetterssonskt fast med en ynglings iver. Hans ölgubbetjocka kropp inramades av en kritvit t-shirt, åtsmitande som en kroppsstrumpa och underkroppen bar upp ett par dressmanjeans som pryddes av fräna läderdetaljer på fickor etc. I bakfickan stack en dubbelvikt Metro upp snyggt (eller "snajsigt" som mannen ifråga själv troligen skulle uttryckt det).
Som om det inte vore nog hade han som lök på laxen toppat med att knyta en stot helvit snusnäsduk runt skalpen som en tokigt överdimensionerad bandana. Tillåt mig reprisera: BANDANA!!?
Hallå. 80-talet ringde och...
Nä fan, det stämer inte.
Hallå. De ringde från Deathwish 2 och sa att de behövde en statist till. En med en riktig jävla crazy-fuck-outfit.
När jag kom gående över Järntorget igår så ser jag ett möte två män emellan ta rum. Att de var vänner var tydligt. Båda var 50 plus. Den ene högst alldagligt klädd.
Nummer två stod och väntade utanför Pressbyrån och här kommer det...
Mannen i fråga talade glatt men högljutt och hade ett yvigt kroppsspråk. Lite christerpetterssonskt fast med en ynglings iver. Hans ölgubbetjocka kropp inramades av en kritvit t-shirt, åtsmitande som en kroppsstrumpa och underkroppen bar upp ett par dressmanjeans som pryddes av fräna läderdetaljer på fickor etc. I bakfickan stack en dubbelvikt Metro upp snyggt (eller "snajsigt" som mannen ifråga själv troligen skulle uttryckt det).
Som om det inte vore nog hade han som lök på laxen toppat med att knyta en stot helvit snusnäsduk runt skalpen som en tokigt överdimensionerad bandana. Tillåt mig reprisera: BANDANA!!?
Hallå. 80-talet ringde och...
Nä fan, det stämer inte.
Hallå. De ringde från Deathwish 2 och sa att de behövde en statist till. En med en riktig jävla crazy-fuck-outfit.
tisdag, april 17, 2007
Skumt påläggsnamn
Ibland undrar jag hur saker och ting funkar. Egentligen.
Jag var på Hemköp "Stigis" härom dagen och spankulerade förbi charkdisken när mina ögon fastnade på en skylt där de ville puffa lite för en ny salamismak. Jesussalami. Kom igen?
Jag har tidigare ätit pepparsalami, vitlökssalami och fransk salami (anspelat på smak av franska örter är min vilda gissning) etc. Ganska tydlig beskivning av produkten via dess namn kan man tycka. Jesussalami däremot, det är nytt för mig.
Hur tänkte de? Tänkte de? Jag skulle väldigt gärna se en repris på det spånmötet.
Jag var på Hemköp "Stigis" härom dagen och spankulerade förbi charkdisken när mina ögon fastnade på en skylt där de ville puffa lite för en ny salamismak. Jesussalami. Kom igen?
Jag har tidigare ätit pepparsalami, vitlökssalami och fransk salami (anspelat på smak av franska örter är min vilda gissning) etc. Ganska tydlig beskivning av produkten via dess namn kan man tycka. Jesussalami däremot, det är nytt för mig.
Hur tänkte de? Tänkte de? Jag skulle väldigt gärna se en repris på det spånmötet.
måndag, april 16, 2007
Det var det värt
Idag berättar Anders Kvarby malligt för Resumé att gratistidningen City för första gången sedan starten 2002 gått med vinst. Just när jag började tro att det var över. Det har varit lite glest mellan de käcka utdelarna på sistone. På järntorget har det den senaste månadnen varit fler resenärer än tidningsnasare.
Hittills har de annars losat ca en halv "mille" som i MILJARD. Det var det värt.
Trägen vinner får man väl säga då. Tack vare alla jävla as till gratistidningsutdelares ihärdiga trakasserier och totala brist på respekt för allt vad personlig sfär innebär, visade mars månad svarta siffror. Grattis, då funkar det ju. Vad kul!
Som jag älskar entreprenörskap. Hoppas verkligen vi får se en massa nya gratistidningssatsningar nu framöver. Jag kan knappt bärga mig. Fint att få springa gatlopp till jobbet varje dag.
Dagens hjälte
Lemsipfrågan är löst.
En hyvens kille bosatt i London berättade precis att han postat ett pack till mig. Det må jag säga. Ibland blir jag förvånad över godheten vissa människor bär på. Det gäller flera som skrivit och erbjudit mig hjälp att fixa drugs. Det känns fint. Tackskaruhasåmycket Petter. Det uppskattas mycket.
Nu är det bara att vänta in nästa förkylning. Nästan lite uppspelt.
Hoppas nu bara inte någon vidrig lite tulltjänsteman med klåfingrar förstör glädjen.
En hyvens kille bosatt i London berättade precis att han postat ett pack till mig. Det må jag säga. Ibland blir jag förvånad över godheten vissa människor bär på. Det gäller flera som skrivit och erbjudit mig hjälp att fixa drugs. Det känns fint. Tackskaruhasåmycket Petter. Det uppskattas mycket.
Nu är det bara att vänta in nästa förkylning. Nästan lite uppspelt.
Hoppas nu bara inte någon vidrig lite tulltjänsteman med klåfingrar förstör glädjen.
fredag, april 13, 2007
Lyxhotell
En kollega kom just och berättade att han bodde på Hotel Edward i Lidköping när han var med på en plåtning nyligen. När han kom ner för att ätaa frukost hade de visat högsta klass genom att ha spetsat utbudet en smula. I anslutning till mat och dryck fanns en skål med en separat värktablettsbuffé som rymde det mesta på den receptfria marknaden. Det är banne mig fingertoppskänsla.
Jag diggar när hotell tar initiativ till att höja standarden utanför gängse hotellnormer. Fuck mintcrisp! Den där menlösa chokladbiten de envisas med att placera på kudden. En tajt smärtstillande, det är framtiden.
Så upp med glaset för personalen på Hotel Edward i Lidköping - Ol' pushers of painkillers
Jag diggar när hotell tar initiativ till att höja standarden utanför gängse hotellnormer. Fuck mintcrisp! Den där menlösa chokladbiten de envisas med att placera på kudden. En tajt smärtstillande, det är framtiden.
Så upp med glaset för personalen på Hotel Edward i Lidköping - Ol' pushers of painkillers
torsdag, april 12, 2007
Fint ska det va
Ryssarna kan dom.
Alla vet ju att ryssar generellt är kända för sin stil och finess, men också för att ta i lite i överkant så fort det finns möjlighet. De är ena trendkänsliga rackare och i maffiakretsar har fräsiga gravstenar gått och blivit värsta bling-bling-prylen för de döda. Ju mer överdådig produktion desto fetare kreddbonus.
Jag förstår dem. Hur råmäktigt är det inte att fläka upp ett högblankt svart stenblock med ett maffigt utfräst foto på hårdingen som ligger och ruttnar under. Jag finner inga ord.
På en kyrkogård i staden Yekaterinburg duggar vulgogravarna extra tätt, eftersom staden på 90-talet var känd som “crime capital of Russia”, då ett stort antal ryska maffialedare bodde och chefade här. Gängkrig och andra våldsrelaterade roligheter resulterade givetvis i att många hårdnackade svin ligger i jord på just denna kyrkogård.
Klicka här för bella in några av dem.
Jag utlovar massor av gravstenar pimpade med ärrade och lönnfeta snubbar i bombarjacka, balkanmönstrade skjortor och chinos. Eller varför inte en tribaltatuerad förbrytare med en cigg ledigt i näven, det skulle vara nåt att pryda sin runa med.
Mest av allt gillar jag nog ändå en grav (se ovan) där två gangsterledare valt att sätta pricken över i med en bonussten där bilden är en Volvo 850 eller liknande. Vaffan skulle det vara bra för undrar jag? Vad ville de visa med den?
Världens hårdaste maffialedare som troligen använde den ryska statskassan som fickpengar går och fräser upp en bil som osar så mycket medelsvensson att man blir illamående över sin sista viloplats. Fy fan.
Det skulle vara svintöntigt med en Ferrari. Men en Volvo. Det känns bara för deppigt.
Undrar ifall de har begravt själva biljävlen också.
Alla vet ju att ryssar generellt är kända för sin stil och finess, men också för att ta i lite i överkant så fort det finns möjlighet. De är ena trendkänsliga rackare och i maffiakretsar har fräsiga gravstenar gått och blivit värsta bling-bling-prylen för de döda. Ju mer överdådig produktion desto fetare kreddbonus.
Jag förstår dem. Hur råmäktigt är det inte att fläka upp ett högblankt svart stenblock med ett maffigt utfräst foto på hårdingen som ligger och ruttnar under. Jag finner inga ord.
På en kyrkogård i staden Yekaterinburg duggar vulgogravarna extra tätt, eftersom staden på 90-talet var känd som “crime capital of Russia”, då ett stort antal ryska maffialedare bodde och chefade här. Gängkrig och andra våldsrelaterade roligheter resulterade givetvis i att många hårdnackade svin ligger i jord på just denna kyrkogård.
Klicka här för bella in några av dem.
Jag utlovar massor av gravstenar pimpade med ärrade och lönnfeta snubbar i bombarjacka, balkanmönstrade skjortor och chinos. Eller varför inte en tribaltatuerad förbrytare med en cigg ledigt i näven, det skulle vara nåt att pryda sin runa med.
Mest av allt gillar jag nog ändå en grav (se ovan) där två gangsterledare valt att sätta pricken över i med en bonussten där bilden är en Volvo 850 eller liknande. Vaffan skulle det vara bra för undrar jag? Vad ville de visa med den?
Världens hårdaste maffialedare som troligen använde den ryska statskassan som fickpengar går och fräser upp en bil som osar så mycket medelsvensson att man blir illamående över sin sista viloplats. Fy fan.
Det skulle vara svintöntigt med en Ferrari. Men en Volvo. Det känns bara för deppigt.
Undrar ifall de har begravt själva biljävlen också.
Bageltrubbel
Hej, jag jobbar på hemköp. Jag är cepe!!
Så borde de presentera sig, de som jobbar på Hemköp på Stigbergstorget.
Jag var på Hemköp och plockade på mig ett på mig ett par finfina bagels med sesamfrön. När jag kommer fram till kassan så säger hon i kassan att hon inte hart nåt styckpris på dem. Det är fem stycken för tjugo bagare som gäller. Jag ljuger och säger att det var de sista två men jag får ändå inte köpa dem. Kassamuppen dubbelkollar med sin kollega och säger sedan muntert att det antingen är fem eller inga och stoppar undan påsen.
Det finns ingen möjlighet att sälja bagels styckvis. Då slänger de dem hellre. Alltså, det är bara så jävla dumt.
Snopen som fan säger jag att det kan vara det dummaste jag varit med om. Kassörskan flinar. Hon verkar helt oförstående till att hon just gjort sig ansvarig till kraftiga nedskärningar i mitt bagelflöde. Jag får lust att klyva huvudet på henne, men låter bli.
Det hela är mycket provocerande. Snudd på barockt.
På hemköp kan man alltså inte köpa bagels styckvis. Bara i gross. Lustigt eftersom bagels är hyfsat mycket färskvara. Ingen äter väl fem bagels själv. Ska man verkligen bli tvungen att gå ihop ett gäng för att få stilla sitt bagel-sug? Det är sannerligen en galen värld vi lever i.
Så borde de presentera sig, de som jobbar på Hemköp på Stigbergstorget.
Jag var på Hemköp och plockade på mig ett på mig ett par finfina bagels med sesamfrön. När jag kommer fram till kassan så säger hon i kassan att hon inte hart nåt styckpris på dem. Det är fem stycken för tjugo bagare som gäller. Jag ljuger och säger att det var de sista två men jag får ändå inte köpa dem. Kassamuppen dubbelkollar med sin kollega och säger sedan muntert att det antingen är fem eller inga och stoppar undan påsen.
Det finns ingen möjlighet att sälja bagels styckvis. Då slänger de dem hellre. Alltså, det är bara så jävla dumt.
Snopen som fan säger jag att det kan vara det dummaste jag varit med om. Kassörskan flinar. Hon verkar helt oförstående till att hon just gjort sig ansvarig till kraftiga nedskärningar i mitt bagelflöde. Jag får lust att klyva huvudet på henne, men låter bli.
Det hela är mycket provocerande. Snudd på barockt.
På hemköp kan man alltså inte köpa bagels styckvis. Bara i gross. Lustigt eftersom bagels är hyfsat mycket färskvara. Ingen äter väl fem bagels själv. Ska man verkligen bli tvungen att gå ihop ett gäng för att få stilla sitt bagel-sug? Det är sannerligen en galen värld vi lever i.
onsdag, april 11, 2007
Jag vill ha Lemsip
Min kollega R läskade mig idag med ett skönt prepp mot förkylning och alla andra sorters smärta. Lemsip hette det och är en smärtstillande produkt på pulver som inte får säljas i Sverige. Aldrig får man vara glad. Men det är tydligen hot shit i UK.
Eftersom R själv är så nedpundad på det redan vill han ogärna dela med sig. Inte ens till ockerpris. Då måste det vara bra och därför anropar jag londonkontakter.
R recenserade själv preppet med ord som tar du en om dagen när du är sjuk känner du inte att du är sjuk. Så vill jag ha det. Han meckade sig själv en liten drink och jag måste tillstå att det luktade spännande. Fräscht och piffigt. Lite som en ammoniak-käftsmäll fast behaglig.
Måste ha.
Eftersom R själv är så nedpundad på det redan vill han ogärna dela med sig. Inte ens till ockerpris. Då måste det vara bra och därför anropar jag londonkontakter.
R recenserade själv preppet med ord som tar du en om dagen när du är sjuk känner du inte att du är sjuk. Så vill jag ha det. Han meckade sig själv en liten drink och jag måste tillstå att det luktade spännande. Fräscht och piffigt. Lite som en ammoniak-käftsmäll fast behaglig.
Måste ha.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)