Det pågår något vansinnigt riskabelt på Djurgården

Var på en studieresa i Stockholm förra veckan. Gick på olika utställningar och museer för att blah blah blah... Bland annat var jag på Abba-museet och fick mig "en upplevelse fylld av musik", som taglinen man möts av en vid en snabb googling utlovar. Besöket gav mig också en nästan läskig teori som jag bara inte kan sluta tänka på.

Classic

Hela bygget är ett massivt minnesmärke på Djurgårdsvägen 68. Det rymmer inte bara ett museum i källaren utan även ett hotell på samma tema. För att inte tala om flera klassiska fotoväggar med hål för ansiktena där man kan fota sig själv och skapa illusionen av att vara en av Abba-medlemmarna. Jag hade kunnat välja Björn eller Benny men valde Agneta för att det skulle bli ett riktigt riktigt rolig bild. Humorgeni jag vet. Men handen på hjärtat, jag var nog inte först på den bollen. Sammantaget kan man beskriva det hela som en memorabilia-fest tillägnad ett band med endast tio års musikkarriär men nästan fyrtio års kraftigt ihållande nostalgikarriär. Klart där spelas deras musik. Man förväntar sig såklart inget annat och när man står där och trängs i den ringlande kön känns det faktiskt lite göttigt. Det är ändå ju ändå ett av våra verkliga musikunder. Kanske en av Sveriges viktigaste exporter efter Ikea och Volvo? Men kön går bra långsamt och eftersom det bara spelas snuttar av varje låt hinner man få sig en hel del Abba innanför västen innan man ens hunnit lösa biljett.

Tuschpenna, really Bjorn and Benny?

Precis i entrén möttes man av ett stort vitrinskåp med en massa barbiedockor i olika outfits som föreställer olika artister och programledare vi minns genom Eurovision Song Contests historia. Det är schlagerdrottningarna Carola Häggkvist, Charlotte Perrelli etc. Det är Lill Lindfors precis efter sin troskupp, en nöjeshändelse som gjort sitt avtryck med skärbrännare i den svenska folksjälen och blivit en lika självklar referens som självaste Palmemordet. Och Conchita Wurst såklart. Det verkade inte bättre än att den skäggiga damens skägg var ditmålat med Det vilade en tafflighet över hela det där skåpet som får dockorna i Minimello att framstå som ett slutprojekt från konstfack och jag började känna en viss oro. Med 250 spänns inträde tycker jag faktiskt att man kan förvänta sig en viss nivå. Det hela blev inte bättre av att första rummet bestod av en superpinig karaoke-station, en tv vägg och en av Roger Pontares gamla svettiga outfits. Det började kännas extremt olovande. Men sedan blev det lite bättre... men skitsamma, det var inte en recension av Abba-museet det här var tänkt att bli utan en sylvass spaning.

Det som slog mig under besöket var att det inte fanns en tyst yta. Det där fragmentariska medleypumpandet man fick en försmak av ute i kön, fyller rummen inte bara med mono eller stereo. Vi snackar fucking 7.1 dolby surround mother of all hemmabioentusiaster-ljud. Men de sju kanalerna spelar varsitt medley samtidigt på fullt blås och jag är övertygad att en och annan klaustrofobiker har dragit sin sista suck där nere i de diskospäckade katakomberna.

Bara för att klargöra. Jag gillar Abba. Björn, Benny, Frida och Agneta verkar fan toppen allihop. Var och en på sitt sätt. Men det går inte att bortse från att de hade ett rätt speciellt sound. Lite ettrigt och uppskruvat sådär. Inget band jag personligen njuter av 50-70 låtar med ett glas vin i soffan. Då måste jag då måste jag nog svälja ner det med en halv burk rohypnol för att inte stressa upp mig. Nu är ju alla olika men jag bara har på känn att ni förstår vad jag menar. Jag undrar om det inte kan vara så att just det är en ganska rimlig anledning till att de aldrig har återförenats på riktigt?

Vax. 2017. Nice.

I alla fall.

Jag kanske överdriver en liten smula för effekten. Och självklart klarar de flesta ett besök på museet helt utan att drabbas av stressrelaterade eksem. Den absoluta majoriteten av besökarna är ju trots allt en massa Britt-Marie och Kjell som just hade byggt gillestuga, drack grogg och var precis i början av sina heydays när Ring Ring dundrade in i landets alla radioapparater och frälste fölket. Klart att de har en tolerans som vida krossar MTV-generationens bensköra offer, och alla som är födda senare med för den delen. Att jämföra deras Abba-tolerans är lite som att matcha The Mauler mot Gummi-Tarzan. Glöm heller inte att jag sa att jag faktiskt gillar Abba.

Britt-Marie och Kjell x 5000.

Det som slog ner som en klar blixt från min himmel var att jag kände hur jag verkligen verkligen led med alla de som faktiskt tjänar sin lön där. De som gör sina 40 timmar i veckan nere i pop-mörkret. Men inte bara led. Ju längre in vi kom i utställningen respekterade jag dem. Djurgårdens gruvarbetare. Många av dem tillhör dessutom den av alla Britt-Marie och Kjell:s ofta så bespottade generationen nittiotalister. Snacka om att täppa till truten. Men inte bara led och respekterade. När jag hade lyckats ta mig genom allt och ända ut på andra sidan (museishoppen). Då kände jag ren och skär fruktan för den till synes supertrevliga tjejen i kassan som sålde mig en flaska Abba-vatten som jag halsade bixtsnabbt för att återställa kroppens termostat.

Det gick upp för mig att Abba-museet mycket väl skulle kunna vara en inkubator för framtida Breiviktyper. Ni tror att jag skämtar. Men på riktigt. Försök föreställa er själva att komma där, visslande med nyckelknippan påväg till jobbet, ta en kopp kaffe, låsa upp portarna och sedan få era hörselreceptorer tokpenetrerade med exakt samma medleyslinga femhundra gånger innan hemgång. Föreställ er nu att detta scenario upprepas 250 gånger på ett år. Ahhhh.... Just det!! Risken för att ett par viktiga kärl i det limbiska systemet, förr eller senare brister och orsakar typ kronisk empatibedövning och andra tråkigheter måste vara minst sagt överhängande.

Det är säkert både oansvarigt och lite för tidigt att dra några slutsatser i nuläget. Museet öppnade ju i mitten av 2013, men om Säters sjukhus skulle börsintroduceras skulle jag vara snabb med att investera i framtiden. Nä usch. Jag vill inte ha rätt den här gången. Glöm var ni hörde det först. Gonatt.

Med Luffartåg genom Europa

Jag var lika delar förväntansfull och neurotisk inför årets semester. Tågluffa med tre barn i Centraleuropa. Var det en så jävla bra idé egentligen? I fantasin kändes det briljant. På pappret aningen vågat. Ekonomiskt hamnade prislappen på ungefär samma som en grisacharter och med en extremt flygrädd fru lät tåg som ett briljant alternativ eftersom vi då skulle vara två som hade ansvar med barnen. Men med Sammie (3 år) i sin hittills mest explosiva och starka viljefas samtidigt som en känslomässigt spröd Tintin och hennes hormonstyrda storasyrra Stella, som latent ligger ett nålsöga från att brisera i en storm av tweenie-humör. För att inte tala om undertecknads för året helt utarbetade psyke/tålamod som en fräsch Joker i leken. Då hamnade oddsen för en semester paradiso plötsligt en bit under 50 procent chans.

Mannen på bilden tillhör inte familjen utan var bara en konduktör som gärna ville vara med på bild.

Men det gick bra. Väldigt bra.

Efter ett par dagars skör terrorbalans infann sig den bästa semesterfeeling vi haft på länge. Det visade sig nämligen funka skitbra att tåga sig fram. Som svensk, med statens järnvägar som enda referens, har man ju kanske inte ett jättestort grundförtroende för färdmedlet som sådant. Men det visade sig att de vet vad de håller på med ute i Europa. Kanske beror det till viss del på att tågtrafiken har typ hundra år mer erfarenhet än flygtrafiken. Vad vet jag. Rörelseutrymmet på ett tåg är ju också något som man som förälder vet att uppskatta. Personligen älskade jag tryggheten i att bara veta att det fanns en restaurangvagn till hands om man behövde fylla på med något, eller bara behövde andas. Och utöver att komforten i ett östeuropeeiskt andraklassäte vida övertrumfar den i en splitter ny jumbojet så var det också rätt nice att glida rätt in i centrum på alla resmål. Inget meck med transfer, ingen checkin-stress, inga security-köer och inget håglöst strollande bland tax-free-sprithyllor. Framförallt ingen jävla Joe & The Juice. Så vi fann snabbt att vi verkligen diggar detta och kommer att göra det igen. Vi kommer kanske aldrig mer resa på ett annat sätt om sommaren. Eller så gör vi det. Vi får se.

Resan gick från Hamburg till München till Salzburg till Ljubljana till Piran till Budapest till Wien och sedan hem igen.

Bäst var utan tvekan Slovenien. Salzburg var fint men vi var bara där en dag. På vägen ner fungerade Österrike mest (tyvärr) som transportsträcka och smäktande vacker fond och vi enades om att det är värt en helt egen semester. Sommar i alperna måste vara något alldeles speciellt. Sloveniens otroligt vackra huvudstad Ljubljana, den magiska lilla kuststaden Piran och de vidunderliga alplandskapen i norr. Wow! Vi gjorde en dagsutflykt till Lake Bled (google it) som bjöd på regelrätt landskapspornografi och fick veta att det bara var en försmak till nationalparken som låg precis i närheten. Överlag gick allt i det här landet smooth. Bortsett från ett bråk med en ytterst folkilsken busschaufför gällande ett missförstånd om vår returbiljett från Bled. Det var ingen trevlig upplevelse om än väldigt spektakulär. Jag trängde mig paniskt på bussen med tre ongar i släptåg. Den vansinnige slovenen flaxade med armarna och skrek med samma inlevelse som en statist i Braveheart. I ögonvrån såg jag hur Josefine stod i folkmassan utanför och låtsades att hon inte tillhörde sällskapet. Jag förklarade lugnt och metodiskt att de sagt att jag skulle lösa returbiljett till barnen på bussen. Busschauffören som var rasande från start blev allt mer aggressiv. Det gick inte att få ögonkontakt med honom. Det gick inte att lugna honom. Han påminde om en desillusionerad bänkalkis som supit sig blind och fått ett riktigt utbrott. Till slut fick jag bara skrika åt Josefine att hoppa på busen. Jag slängde fram lite kontanta medel och vi började gå inåt i bussen. En slovensk tant (älskar slovenska tanter) tog till orda och väste nåt som äntligen hade lite lugnande effekt på dåren som skulle köra oss tillbaka till Ljubljana. Det blev en finsk busstur genom den slovenska landsbygden. I övrigt var Slovenien underbart. Det landet vill och kommer jag återvända till många gånger.

Det sämsta med resan som helhet var att åka nattåg. Det kommer jag endast att göra i nödfall igen. För det första var det mycket dyrare än att åka dagtid. För det andra var det hett som i Satans röv. Jag vaknade i panik flera gånger, genomsvettig som en glaserad gris. Krängandet och lutandet som på ett dagtåg bidrar till atmosfären, skapade med de gamla nattvagnarnas hjärtskärande skrikgnissel en närmast surrealistisk upplevelse. Jag sov dåligt den natten. Kanske så dåligt jag någonsin har sovit. Tintin proklamerade dock glatt att hon ALDRIG hade sovit bättre i hela sitt liv.  Morgonstunden förbättrades inte av att en ungersk konduktör klippte två resdagar på våra interrailkort på grund av att jag fyllt i det datum när resan påbörjades istället för datumet när vi anlände. Klipp klipp. End of discussion. Det var vårt första möte med det ungerska folket.

Det näst sämsta med resan var just det ungerska folket. Alltså, man ska ju vara försiktig med att generalisera kring hela folkslag, men efter fyra dagar av konstant pissbemötande av ungrare i alla sorts befattning och åldersgrupp kan man nog ändå tala om ett typiskt karaktärsdrag. Shit, där har vi ett folk som kollektivt vaknar på fel sida varje dag. Himlande ögon, nonchalans, fnysande och rent sura avsnäsningar var det bästa de hade att bjuda i personlighetsväg. När vi var på restaurang och kom till själva beställningen var det som att man verkligen förstörde deras dag. Ju mer man beställde desto jävligare var man kändes det som. "THATS IT?", "THATS IT?", "THATS IT", var responsen på varje beställd enhet. På ett ställe antog hatet nästan fast form när vi beställde mat och dryck åt fem personer samtidigt. En så vardaglig sak som att köpa frukost i mataffären resulterade i samma sorts knarriga bemötande. När man skulle betala så kvittade det om det var sedlar, jämna pengar eller kort man räckte fram. Oavsett så fick man en så djup suck och ett nästan äcklat ansiktsuttryck i utbyte. Som att man just försökt betala med en bajskorv. Herregud, jag skulle kunna prata om det ungerska folkets snedvridna lynne i flera spaltmeter känner jag men det skulle bli väldigt tjatigt. Jag fattar bara inte vad problemet är. Att de hatar utlänningar står klart. Alla utlänningar. Det är kanske också det enda förmildrande i deras beteende. Att de troligen inte gör skillnad på syrianska båtflyktingar och välbeställda turister. De bemöter helt urskiljningslöst precis alla med samma klasslösa vresighet. Möjligtvis hatar de romer lite mer än andra. Huuu. Jag som tryckte att de köldpryglade ryssarna var strama när jag var i Mockba. Ha! De har inte ett skit att komma med jämfört med ungrare kan jag säga.

Både jag och Josefine ägnade ett par kvällar åt att samtalsvägen komma underfund med hur de lyckats formas till världens ogästvänligaste folk. Vår bästa gissning var att det på något sätt måste ha med den oheliga mixen av gamla tiders stenhård old-school kommunism och en fullt blommande nynazism att göra. När jag ondgjorde mig via instagram fick jag en kommentar som sa att deras kärva (gravt underdrivet) personlighet har med det finska släktskapet att göra. Och att man måste lära känna dem och komma innanför skinnet på dem. Då skulle de tydligen gå genom eld för mig. Det kändes inte rimligt att behöva bjuda hem kärringen på Lidl för att slippa bli smädad när man köper en påse frallor. Det blir en rätt stor apparat att bli accepterad i det ungerska samhället då. Jag fick mig även en liten försmak av deras hardcore-byråkrati när jag försökte mig på att köpa frimärken. Det var en fars som slutade med att vi exporterade vykorten och skickade dem från Wien istället.

För att nyansera vår Budapestvistelse lite bör jag ändå nämna att vi verkligen gillade att vara där. Budapest är en sjukt vacker stad med sin burleska mix av överdådiga lyxbyggen och förfallna fastigheter huller om buller. Det skapar en extrem mysig stad att vara i. Vår lägenhet slog allt annat vi hyrt via Airbnb tidigare (och då var lägenheten i Piran rätt så spektakulär med tre våningar och privat takterass). Den var sådär mysig som lägenheter tillhörande akademiker i Brooklyn ofta är på film och för första gången spenderade vi faktiskt en hel del tid i vårt boende. Mat och dryck till rena Thailandspriser. Massor av roliga ställen och lätt att ta sig runt. I grund och botten är det en perfekt stad för en riktigt nice weekend. Bara man ignorerar det ungerska kynnet. Och det kan man. Dessutom träffade vi minst tre ungrare, kanske fem som faktiskt var supertrevliga, varma och precis sådär lagom service minded. Hon vi hyrde lägenheten av var också jättebra. Jag tror att vi hamnar bra nära sanningen i vår gissning om att den gemensamma nämnaren hos de som var genuint trevliga är att de var invandrare.

Det var ändå med viss glädje vi lämnade Europas armhåla, som min kollega så fyndigt kallade Budapest, häromdagen. Vi drog till Wien och slogs av att poliserna vid gränskontrollen var lika mysiga som Sammies pedagoger på förskolan jämfört med majoriteten av ungrarna. Wien var fantastiskt fint. Rent och fint. Mycket yta och spektakulär arkitektur nästan var man än befann sig. Alla var också trevliga och hela stan hade en väldigt gemytlig lyxpensionärsaura över sig. Har aldrig sett en stad med så många konditorier och caféer. Samtliga hade dessutom den goda smaken att servera vin. Josefine förälskade sig i en liten sekt-bar som serverade vulgärt många olika sorters bubbel på glas, för nästan inga pengar alls. Så dit kommer vi göra en separat vuxenresa inom kort.

Vi började känna av att vi varit ute och rest i två veckor och om vi tidigare hade försökt tillfredsställa barnens viljor tog vi det mest lugnt här och lät barnen haka på. Men When in Vienna, som det gamla ordspråket lyder, så passade vi såklart även på att går till ett av stans mer klassiska Schnitzelställen – Schnitzelwirt. Det var ett duktigt inrökt ställe med "genuin" inredning och bullrig personal. Stället osade av rök och det var helt smockfullt av folk. I baren stod två stammisar och duellerade i vem som kunde få längst aska på sin cigg. En äldre herre som såg ut att ha tackat ja till ett par schnitzlar för mycket i sina dagar. Han hade ishockeyfrisyr och väldigt casual klädsel i form av fläckig t-tröja och mysbrallor med neonfärgad snörning. Hans kombattant var en långsmal vessla som verkade gilla denim väldigt mycket. Ingen askade. Vesslan vann. Han hade en lite farlig aura över sig så jag vågade inte ta upp mobilen och fota. Josefine och barnen stannade utanför medan mannen i familjen (jag) gick in för att skaffa ett bord. Jag kände mig väldigt liten där inne. Det gapades och skreks på ett väldigt glatt men lite stressande tyskt sätt. En mustig servitris i 60-årsåldern som visade sig vara direktören för det hele kom springande och lovade att fixa ett bord samtidigt som hon dubbeldaskade mig på stjärten och skrattade sitt riviga skratt. Väldigt oproblematiskt. Sedan vankades det äntligen schnitzel. Jag skojar inte när jag säger att det serverades Stenbecksportioner av delikat Cordon Bleu och tillhörande tartarsås. Har aldrig sett något liknande. Storleksmässigt var det som att de hade planhyvlat en stor galt på långsidan, panerat, stekt och sedan serverade den på en XL-tallrik. Jag och Stella tävlade om att lyckas äta upp våra portioner vilket var ett kul påhitt ända tills dess att vi faktiskt hade klarat det. Alla mådde illa och vi började långsamt rulla hemåt. Några i familjen vill aldrig mer äta schnitzel men jag älskar banne mig Schnitzelwirt. Inte minst för att den manlige hovmästaren var en sådan sjuk karaktär. Han går inte att göra rättvisa i ord. Honom måste man uppleva på plats.

Vi gjorde en märklig iakttagelse. Trots att staden känns väldigt modern och uppdaterad så tog nästan inga ställen kort. Det var helt sjukt. Kontanter var kung och kanske är det långsökt, men jag misstänker starkt att det är för att stan verkligen ska vara 100 procent pensionärskompatibel.

Sedan åkte vi hem.

Ännu ett nattåg men den här gången hade vi en medpassagerare i hytten. Jag hoppades på att det inte skulle bli en äcklig gubbe som luktade svett och vi alla bad nog samma stilla bön. Det visade sig vara Jochen. En självgod tysk som varit i södra delen av Österrike och deltagit i en shacktävling. Med ganska gott resultat påminde han oss om ganska många gånger. Han hade rest i sträck och stank verkligen svett. Han hade ett unikt sätt att verka oproblematisk samtidigt som han lyckades ställa en massa krav. Vi släckte snabbt och jag försökte motivera mig att somna så att det snabbt skulle bli morgon.

Någonstans måste jag ha lyckats somna för när jag vaknade med ett ryck var klockan sex på morgonen och Jochen borta. Tyvärr var hans gigantiska väska som han behövt min hjälp att baxa upp på bagagehyllan kvällen före kvar. Jag kände att min kissblåsa var stor som en luftballong och jag kände hur mina njurar var på gränsen att börja svikta. Jag var tvungen att gå på toa. Ute i gången stod Jochen och tittade ut. Jag morsade och gick på toa. På tillbakavägen frågade jag artigt om han sovit gott. Det hade han. Han ville heller inte stressa upp oss. Men på sitt unika sätt att kravlöst ställa krav lyckades han förmedla att han gärna skulle vilja sitta lite. När vi vaknat. Absolut ingen brådska. Men ändå jättegärna sitta.

Jag väckte Josefine och barnen. Vi rafsade ihop sängkläderna och gjorde plats för vår mycket tyske reskamrat. Han berättade än en gång hur han anmält sig till en schacktävling trots att han inte är speciellt bra (humble brag) och inte heller spelar särskilt mycket, men lyckades väldigt bra och var väldigt glad för det. Han berättade för femte gången att han vunnit 100 Euro och en väldigt fin klocka som han givetvis rotade fram ur sitt bagage och tvingade oss var och en att ta en ordentlig titt på. Josefine lyckades ge sken av att inte prata särskilt mycket engelska så bördan hamnade på mig. Jag kände att jag ville gilla Jochen. Men han var en besserwisser av guds nåde. Dessutom luktade han jättemycket svett. Han sa att han gillade barn men att han inte ville comitta sig så och förlora den frihet han hade. För att exemplifiera friheten drog han hela berättelsen om schackturneringen en gång till och menade på att såna grejer skulle vara svårt om man skaffade barn. Jag höll med. Han hade också sagt upp sig från sitt jobb som nån slags stödperson åt ungdomar med knarkrelaterade psykproblem. Det berörde honom för mycket. Han hade sparat pengar så han skulle klara sig ett halvår till. När jag frågade vad han ville göra svarade han inte superduperoväntat att han skulle skriva en bok. Jag frågade vad för typ av bok och han svarade snabbt att fiktion var hans grej. Det skulle nog gå bra sa han och drog en bevisande anekdot som påminde ganska mycket om hans schacktävlingsberättelse. Det visade sig nämligen att han skickat in lite texter till olika tävlingar och faktiskt lyckats vinna en hel del. Om inte annat så hade han dubbla akademiska examen och var väldigt eftertraktad på arbetsmarknaden. Han var inte orolig. Jag var däremot orolig att vi aldrig skulle komma fram till Berlin. Men det gjorde vi till slut. Vi sa adjö och önskade varandra lycka till.

Det var så skönt att vara kvitt Jochen att jag inte ens led av hur fruktansvärt sunkigt det känns att sova på tåg och gå upp i samma kläder man gick och lade sig i. Josefine var mycket nöjd att jag tagit den kulan och socialiserat så fint med vår medresenär. Jag kände mig utnyttjad.

Resten av dagen spenderade vi på olika tåg och till slut stod vi äntligen på Göteborgs terminal. Det var en märklig känsla. Vemod blandat med seger. Vi hade gjort det. Vi hade fanimej rott det som på pappret var destillerat vansinne i land. Och vi sa till varandra medan vi vandrade längs perrongen att det här gör vi nästa år igen.  

Hallå hallå... hallå!?

Fy satan vilket långt blogguppehåll jag haft nu. Det sjuka är att jag är mer skrivsugen än på länge men jag har bara inte idits (heter det ens så?) inte sätta mig. Men nu tänker jag göra det ändå. Vet inte ens om någon tittar in här längre. Men men. Ur askan in i... ja glöden kan vi väl i alla fall enas om.

Vet inte vad jag vill säga med det här meningslösa inlägget egentligen mer än att bryta tystnaden, tömma slagget, rensa luften och sila snacket. Men det är nog så viktigt. Och nu är det gjort. Joråsåatte... och bilen går bra?

Phew. Plåtstret avdraget.

Genialitet

Janne

Mötte just Janne Josefsson i Vasaallén. Han kisade mot solen och såg ut att lida. Hade munnen öppen och såg allmänt flåsig ut. Tror att han höll på med någon slags motionerande för han hade kortbyxor och en t-tröja i dri-fit-material. Jag blev lite besviken för plötsligt blev han så mänsklig och inte alls sådär tuff och hård som man är van att se honom. Kort var han också. Nä, det var inget kul avslut på arbetsdagen. En sån jävla paffpunka.

Inte för att jag ser ut som en miljon dollar när jag tränar, men jag har ju heller inte byggt upp en sådan skjutjärnsaura kring min identitet som Janne har. Han spelar ett mycket högt spel när han blottar sina i vanliga fall så klädsamma rondör och stubbiga löpsteg på det sättet. Passar han sig inte kommer människors respekt för ett Janne-besök att devalveras med fyrtio tusen miljarder procent och då kommer det gjutas mod i varenda kommunaltant från norr till söder att, inte bara våga utan även sukta efter att gå en rond och dribbla bort honom totalt.

Får det lov att vara ett par färskt nedkylda handskar?

Jag ber om ursäkt i förväg för meningslöst gnäll men skyller det på den förnedrande känslan av smuts och skam man lämnas med efter att man haft bilen inne på service. 7800 gick kalaset på den här gången. Kan man ens ha tråkigare för pengar undrar jag? Men jag fick en stämpel i serviceboken. Alltid något. Då känner man sig i alla fall duktig en gång om året när man lägger tillbaka boken i handsk...

Vad är det för relik? Handskfack!?

Utvecklingen har gått hyfsat mycket framåt i bilbranschen får man ändå säga. Med massa cool features och sånt. AC och rattvärme är två av mina favoritfinesser. Backkamera och parkeringssensorer är också toppen, precis som elsäten med minnesfunktion, yada yada och hela she-banget. Det är ändå ingenting. Hybridtekniken har kommit och gått, elbilar är påväg att bli en svennebananvara och i år ska tydligen självkörande bilar börja köra runt i Göteborgs stad. Snacka om utveckling. Men jag ger mig fan på att även de nya framtidskärrorna kommer att ha handskfack. Det är den enda grejen som inte har förändrats ett piss inom bilindustrin. Vad är grejen med det? Att ingen under hela bilhistorien kommit på tanken att ifrågasätta dess existens? Det måste ju ändå vara ett tag sedan någon, utöver gamla veteranbilsentusiaster, kände ett trängande behov av att skämma bort sina bilhandskar med ett dedikerat förvaringsutrymme. Ändå är det uppenbarligen mer självklart att en ny bilmodell är utrustad med hanskfack än ratt.

Jag hörde att någon biltillverkare gjort en dundermiss och glömt kopphållare i någon familjebil. Bilen var toppen men ingen ville ha den så den fick återkallas. Det är ändå tusen gånger rimligare än att varenda bil som någonsin gjorts sedan 60-talet envisas med att ha ett handskfack. Alltså jag har inget emot själva förvaringsutrymmet. Det är väl bra. Men just att det fortfarande kallas handskfack känns mindre modernt än begreppet gillestuga. Ju mer jag tänker på det ju dummare känns det. Jag vet inte vad folk har i sina handskfack men en kvalificerad gissning är att minst 99% av alla bilägare har sin servicebok där. Borde det då inte vara rimligare att det där lilla facket kallas serviceboksfack? Eller förvaringsfack för att vara på den supersäkra sidan. Det är helt sjukt att ingen utmanat konventionen ens en milimeter och åtminstone försökt reducera bort prefixet "handsk".

Min asiatiska herrgårdsvagn ägdes bergis av nån gammal utesäljare för den har all extrautrustning som fanns att få 2012. De flinka koreanerna har till och med vidareutvecklat det där självklara handskfacket. I en riktning som när man hör det nästan tror att det är uppfinnaren i Lorry som ligger bakom det. När man läser igenom listan över specialutrustning så står det plötsligt "kylt handskfack". Alltså det är ju toppen att kunna förvara sin vattenflaska eller en trekantsmacka med ägg och majo när man är ute och kör. Särskilt om sommaren. MEN KALLA DET FÖR FAN INTE FÖR KYLT HANDSKFACK DÅ. Det är idiotiskt.

Att installera både rattvärme och kylt handskfack i en bilmodell blir kortslutning för mig. Eller åtminstone funktionsvarierad ingengörskonst. Jag lovar, ingen tar på sig handskar för att kyla ner sina tassar. Och om man nu ändå vill bjussa på lyxen med en funktion som erbjuder föraren svala handflator borde väl rattkyla vara en mer rimlig finess?

Eller bara sluta envisas med att kalla det där lilla förvaringsutrymmet för handskfack.

THK – The next generation

Så har det äntligen börjat dra ihop sig till ännu än säsong av svt:s dejtingklassiker Tro, hopp och kärlek. Hittade helt utan förvarning den kommande säsongens sökprogram igår och klickade mig febrigt in för att kolla. Besvikelse. Milt sagt besvikelse.

Lina, Filip, Jennie och Björn

Om förra säsongen var toppmatad med potential så verkar årets säsong i bästa fall kunna bli lika rafflande som ett parti bingo. Lina, Filip och Jennie. Tre socialt "högfungerade" personer som på sin höjd verkar lite kristet torra och möjligen, vad den fria världen anbelangar, drar lite väl mycket åt äldreboende i sin inredningsstil. Bortsett från nya Filip då som bor kollektivt och har en skateboard på väggen (vem har det ens?). Som THK-fanboy börjar jag onekligen undra vad de har att göra här egentligen.

Den nya Filip har jack shit att hämta om man jämför med förra säsongens Filip som hade stjärnkvalle skrivet i sin neongloria. Om förra årets Filip hade allt man kan önska sig i form av total verklighetsfrånvänd syn på sin omvärld kombinerat med en grandios självbild som får Vladimir Putin att framstå kissnödig, så är gåtan med årets Filip varför han gör sig besväret att marknadsföra sig som from svendom, när kyrkisarna skulle svärma som flugor bara han öppnar gylfen?

Givetvis har jag ända sedan förra säsongen tvivlat på att svt verkligen skulle kunna komma i närheten av förra säsongens tv-magi. Är det ens en rimlig förväntan? Hur många Filip Wennerlund kan det finnas i världen? Om de dessutom ska vara kristna så blir underlaget plötsligt väldigt snävt i ett såpass sekulariserat land som Sverige. Fast å andra sidan så är väl kyrkan en ganska given domän att börja rota i om man vill skaka fram nya stjärnor på de handfallnas himmel.  

Jag ställer i alla fall mina förhoppningar till Björn. Jag får lite ont i hjärtat när jag ser honom. Och ännu mer ont när han berättar hur han flera gånger trott att han har hittat kärleken med en kvinna när hon plötsligt anförtror sig sina kärleksbekymmer för honom. Hur han förädlat axelmassage till en konstform som han bemästrar till fullo, men verkar uppriktigt förvånad när Mark dömer ut det som en sinnlighetens återvändsgränd.  Björn vill så innerligt gärna träffa en kvinna och jag hoppas av hela mitt hjärta att han gör det. På riktigt. Han verkar så himla trygg och fin att vara md. Hans kollegor fullkomligt älskar honom, mark ömmar för honom och jag tyckte mig genom tv-rutan känna hur hela hans lilla farbroraura doftade mysigt av kokkaffe och mandelkubb. Whats not to like? Men vis av erfarenhet ska vi såklart inte ta ut något i förskott. Vem vet vad för sjuk skit Björn sitter och ruvar på efter decennier av nedbrutna stånd och hopplös trängtan? Ett litet hopp om att svt:s casting lyckats varka fram ännu en guldklimp väcktes när han upprepade gånger refererade till sig själv som nörd. Det brukar borga för allmänt taskig dynamik i interaktionen med andra människor, och därmed öka börsvärdet på företagen som kränger skämskuddar exponentiellt.

Björn

Utöver Björn så hoppas jag mycket på de sökande i nästa säsong. Måtte det krypa fram horder av spännande praktexemplar och potenta prototyper ur bibelbitarnas enklaver. Eller vad säger ni andra THK-fans? Har jag rätt, har jag fel och har ni sett sökprogrammet?

Tågåkeri, mys och lite vanligt hederligt gnäll

Har åkt mycket tåg på sistone. Gbg-Sthlm, Sthlm-Gbg. Repeat. Gillar att färdas med tåg. Läste om nån gubbe som köpte ett frikort när han blev pensionär och började åka tåg precis överallt, precis jämt. Nya platser varje dag. Läsande. Filosoferande. Det var så han spenderade sina dagar. Och bortsett från att bistroutbudet skulle kunna utlösa en självmordsvåg på svältdrabbade breddgrader, så varför inte? Jag blir ofta trött av att läsa på tåget men älskar att kolla på tv-serier

Förra gången jag åkte hem från Stockholm satt jag mitt emot Erik Blix och hans son (förmodar jag). Han har aldrig sett bättre ut. Han såg både kulturell och smart ut när han hade brillorna nedskjutna långt ner på näsryggen och skumläste i Theodor Kallifatides Ännu ett liv. Snyggt klädd också med mörk kajav, paisleymönstrad bröstnäsduk ett mycket stiligt skägg som matchade hans lite patenterat trötta blick. Det var hoppingivande. Hann tänka att så vill jag med se ut när jag är äldre, bortsett från en kort stund när han hade slocknat och satt bakåtlutad med vidöppen mun, då såg han ut gubbmodellen av en fågelholksprototyp. Men vem fan gör inte det? Jag plockade upp telefonen och knäppte av en bild. Zoomade lite. Knäppte av en till och en till. Sedan mötte jag plötsligt hans blick genom mobilskärmen. Busted. Jag blev så stressad att jag råkade hålla in avtryckaren och kameran började spruta fram bilder i en serie om 24 stycken suddiga panikrutor. Tänkte att nu flippar han på mig, men tror att han var för sömndrucken för att ens fatta vad som hände. Eller så hatade han mig i det tysta. Det händer att folk gör det.

Idag åker jag baklänges och sitter snett mittemot en kvinna som är lite lik Gudrun Schyman och det är ju inte så pjåkigt. Hon ser precis lika munter ut som jag. Giftastycke skulle kanske en del säga, men jag har aldrig gillat det ordet.

Förklaring: Hörlurarnas placering beror på att min AD-kollega
frågar mig saker precis hela jävla tiden.

Det finns två saker jag tycker är det sämsta med att åka tåg:

För det första så är det obehagligt att vara så uppfylld av känslan av hur lite man kan lita på någon som jag litar på Statens Järnvägar. Jag tror att jag hellre hade låtit en av Rolexförsäljarna utanför Grand Bazaar i Istanbul passa en väska med kontanter än att våga tro på SJ:s tidtabell. Det är lustigt hur lokföraren alltid annonserar förseningen genom att skylla på andra långsamma tåg. En timmes försening ingår i standardrutinen. Sist var vi en och en halv timma försenade vilket känns extra trist en fredagskväll. "Så blir det ibland", hojtade en glad gamäng genom högtalarsystemet. Det uppskattades av ingen. Möjligtvis hade gubben med frikort kunnat låta det passera med ett leende.  I skrivandes stund står vi stilla utanför Skövde. Anledningen är som vanligt andra tåg som sabbat flowet. En tågvärd ropade dock ut den mycket glädjande nyheten att de lovar berätta exakt hur sena vi kommer att bli. Om en stund. Bra jobbat SJ. Applåd. Jag undrar hur det kommer sig att tågtrafik fortfarande kan räknas som ett fullvärdigt färdmedel. Antar att det bara kan bli så här i syltryggarnas heliga rike. Jag bara misstänker att en så valhänt järnvägsdrift inte skulle passera obemärkt i ett land med lite strängare styre. Josefine blev inte eld och lågor när jag citerade utropet i sms. Sammie hade just haft en härdsmälta och nu blir hon tvungen att ta med henne för att hämta Stella i stallet. Oh, sweet Moses and his holy mother. Hade jag fått bestämma hade jag utan att blinka kunnat utmäta det som straff till ansvarig personal. Låta dem barnvakta Sammie, en dålig dag, precis innan läggdax. Brrr... men om skendränkning anses vara okonventionellt så lär en maffig child-meltdown-session för alltid få stanna vid en vacker dröm.

Den andra saken som är riktigt dålig med att åka tåg är att det bästa kaffet man kan få tag på är på centralstationernas Espresso House. Lustigt namn på ett företag som gör så lam espresso. Hur svag är ens espresso om det krävs tre shots för att kaffesmaken ska börja förnimmas i en liten cappuccino? Fast det är klart, det kan ju vara mjölken som är STARK?!!

"Cyklar i full fart upp för Lillhagsvägen och skriker Pizza”

I förra blogginlägget skrev jag att Johan Lindeberg gjorde mig sugen på att skriva ett eget Min helg-reportage att pitcha in till Två Dagar (nå, vad säger du Johanna Lagerfors?). Originalet som är härligt på många sätt och vis kan ni med fördel läsa på på SvD.

Här är min egen version:

Tack för bildinspo:  J. Lindeberg

Den ganska habile reklamkreatören Mikael Andersson tjockisfikar och köper nya torkarblad till sin asiatiska svennekombi under en vanlig helg i hemstaden Göteborg.

På fredagseftermiddagen efter jobbet skyndar jag som vanligt till Systembolaget på den chica men samtidigt så otroligt dassiga Avenyn. De sportar ett nästan imponerande klent utbud så det är inte mycket att göra, jag rafsar åt mig lite fulbubbel och ett enklare rödpang, innan kosan styr mot chipshyllan på ICA hemma i Brunnsbo. Det är en klassisk ICA-affär som funnits där i minst 30 år och han som äger det verkar vara en sympatisk herre, han hälsar alltid glatt de gånger han själv gör marktjänst i butiken. Det blir en stor påse grillchips och en lite mindre stödpåse ostbågar med cheddarsmak. Min dotter Stella sms:ar och säger att hon vill ha choklad, min filosofi är att godis är ok så länge det är på lördagar. Så chips it is.

Efter det går jag ut med komposten trots den överhängande risken att stöta på min pratsjuke granne Gösta.

Kommer hem. Äter middag. Efter middagen parkerar sig hela familjen i soffan framför tv:n och river upp snackspåsarna. Denna unisona fredagsritual måste vara det svenskaste som finns. Tony Irving plågar tittarna med sitt hopplöst värdelösa uttal för tjugonde säsongen i rad. Jag brukar säga att jag skulle göra vad som helst för mina barn, men drar ändå gränsen vid Let's dance. Det är otittbart. Vi hyr Karlsson på taket via Apple-TV.n istället. Barnen har inte sett den och jag gillar den osympatiske lille narcissistdjävulen bäst av Astrid Lindgrens karaktärer. Min kollega Maja säger att han är alla ryssars favorit så det måste vara ryssen i mig. När filmen är slut lägger vi barnen och poppar sedan raskt fulbubblet, men får tyvärr korka igen det efter knappt halva, eftersom jag drabbas av total tröttkoma. Under natten sover jag oroligt och vaknar några gånger. Mitt vintertäcke gör att jag svettas på smalbenen och det är ganska jobbigt. Dessutom får jag ofta huvudvärk av min värdelösa kudde så jag lovar mig själv att inhandla en flång ny seniorkudde med minnesskum så fort lönen kommer. Det kan vara räddningen. Eller åtminstone lite lättare stötdämpning av det kroppsliga förfallet. Förr brukade jag vara kreativ om nätterna. Jag har t.ex. kommit på både bloggfrossa och busmejl.se när natten varit som mörkast. Nu för tiden går jag bara upp om jag behöver bajsa eller ta en treo. Jag har grym utsikt från mitt hus på Hisingen och brukar ibland öppna badrumsfönstret och bara känna in allt.

På lördagen vaknar barnen som vanligt långt innan oss vuxna. När vi hör att de börjar kivas med varandra för högljutt på nedervåningen slänger jag på mig lite kläder, kör som en biltjuv ner till ICA för att köpa det färskaste bröd som erbjuds inom rimlig radie. Det blir ICA Basics bake off-frallor. Bilens torkarblad är helt slut sedan ett tag tillbaka och den enda effekt de ger numera är ett isande ljud av metall mot glas, det hinner nästan göra mig borderline innan jag svänger in på parkeringen. Jag passar på att köpa ett paket bryggkaffe från mitt favoritrosteri Arvid Nordquist. Franskrost blir det, Josefines favorit på grund av dess fyllighet. Men ibland när jag är ensam brukar jag ta mig friheten att experimentera lite. Kanske väljer jag en Gran Dia som sägs vara generös och fruktig eller ett mer oprövat kort som Wanyama som utlovar en bärig och mustig smakupplevelse. Vad som helst är egentligen bättre än lågpriskaffet vi köpte på Lidl förra helgen. Det förde tankarna till hur det torde smaka om man skördar en gammal farbrors fullmogna kånkelbär, fyller ett melittafilter och brygger dem genom sin Moccamaster. Just nu är jag egentligen inne i en period då jag gillar pressokaffe mest. Kommer tillbaka hem och hystar in ICA-Basic-frallorna i ugnen. Inser att jag mitt i hetsen glömde att kolla påläggsbeståndet. Not good. De få grönsakerna som fortfarande går att äta är aningen skrumpna och soggiga, vilket dessvärre inte vägs upp av ostskivornas naturliga krisp från skalken av paraffinvax. Men äggen är bra som de ska.

Efter det går jag ut med komposten trots den överhängande risken att stöta på min pratsjuke granne Gösta. Jag har lärt mig en teknik som gör att jag kan smita ut osedd och därmed slippa majoriteten av alla oönskade konversationer. Det gäller att röra sig längs låglinjerna i vegetationen. Jag lyckas. Chipsångesten från föregående kväll forcerar mig att motionera lite. Jag kränger på mig mina alldeles för trånga kompressionstights och joggar sedan långsamt ner för backen mot miljonprogrammen. Jag passerar Lundby Radio och TV och hinner för trehundrafemtionde gången tänka att det knappast kan finnas bra business i att reparera gamla tv-apparater idag. Hemelektronikkedjorna med cykel-Dogge och den tjocke tysken med hockeyfrilla och balkanfrack i spetsen, bokstavligen kastar ju platt-tv:s efter sina kunder. Kanske är verkstaden bara en täckmantel för nåt mer kriminellt? Vad fan vet jag. Passerar Netto-butiken vid Backa Kyrkogata, en gardinbutik och en salong som erbjuder hundtrim till rimliga priser innan jag på stubbiga löpsteg viker av höger ner mot lastbilschaffisarnas rendezvous, Stig Center. Det sägs att det serveras både prostitution och bib-vodka där så fort solen går ner. Viker av höger igen och in på en gångbana. Möter en kille som kommer körande svinfort på bakhjulet på sin (en) motor cross. Ett äldre par är ute och går med sin gamla Golden Retriever. Eller om det är precis tvärtom. Mina nackhår reser sig när en gubbe på permobil nästan kör av mig hälsenorna samtidigt som han ljudlöst susar förbi med knappt två millimeters marginal. Han stirrar på mig som att jag är idioten. En kille i narkotikajeans (adidasbyxor) och pösig skinnjacka gestikulerar vilt och pratar intensivt i sin mobil, hans tjej går bredvid helt lugnt. Det är en märklig mix av människor jag hinner passera under en löptur och jag känner att jag uppskattar det. På kvällen är det filmtajm. Det är egentligen min tur att välja, men efter förra gången när jag var skräcksugen och valde "Don't hang upp" är förtroendekapitalet lika med noll. Helt rimligt för det är kanske den sämsta film jag någonsin sett. Ett tolvtimmars slow-tv-program och torvutvinning på Färöarna hade varit cirka en miljon gånger mer rafflande. Regissören Damien Macé borde aldrig få släppas i närheten av en filmbudget igen. Det blir Hidden Figures, den handlar om tre kvinnliga mattesnillen på NASA.

På söndagen bestämmer barnen att vi ska åka till en lekplats nära Färjenäs efter Tintins simskola. Klunsen talar till Josefines fördel och det blir jag som får köra ongen till Lundbybadet. Vi går in via herrarnas omklädningsrum och Tintin rör sig vant i lokalerna. Hon blir strax upphämtad av sin simlärare, föräldrar får inte vara med på lektionen så jag går tillbaka ut går mot kafeterian för att vänta. På väg ut passerar jag en man som verkar ha badat klart och sitter naken på sin handduk vid ett av skåpen i omklädningsrummet. Trots mitt vanligtvis extremt dåliga sidoseende undgår jag inte att notera hur han till synes helt obrydd låter sin släktklenod hänga och dingla från bänken. Skuggan den kastar över det smutsiga klinkergolvet för mina tankar till sådana där kreosotbehandlade gamla ledningsstolpar. En gammal barndomskompis arbetade med att inspektera sådana uppe i Norrland när vi precis gått ur gymnasiet. Det är nog det sämsta jobbet jag hört om och det här är nog den största kuk jag sett irl. Efter simningen köper vi med oss en påse cheeseburgare från McDonalds som vi panik-trycker innan utflykt. Efter en kvarts lidande på lekplatsen har jag och Josefine fått nog och mutar barnen med fika hos Flickorna på Färjenäs. Det är svårt att få bord på caféet på helgerna men deras legendariska toscakaka är värd all väntan. Sen kör vi tillbaka hemåt i vår asiatiska herrgårdsvagn.

På eftermiddagen hoppar jag upp på cykeln och trampar ner längs Litteraturgatan, hela vägen mot Backaplans utkanter, för svänga in på Biltemas parkering strax innan stängning. Här köper jag nya torkarblad som är märkta med "bäst-i-test", vilket jag inte tänker ifrågasätta trots att kalaset landar på knappt tvåhundra spänn. Efter att ha kommit igenom kassakön och de tagit mina stålar drar jag över tågspåren, cyklar i full fart upp för Lillhagsvägen och skriker ”Pizza”. Söndagspizzan är det mest befriande jag vet och det sparar mig massor av energi. Så jag gör ett pitstop på Lollos. Tillbaka hemma i Brunnsbo vill Sammie titta på Pippi när vi äter. Det ligger på SVT Play så vi sätter oss i vardagsrummets sköna soffa, det är väl ok att äta middag framför tv:n ibland. Jag och Josefine äter en La Gondola (kebabpizza) och barnen delar på en Hawaii. Vi tittar på ett avsnitt där den osnutna ungen springer omkring och är allmänt störig. Hon och hennes mer välartade lakejer ränner runt i olika butiker och frågar efter spunk. Jag undrar hur det skulle flyga i USA egentligen. Tre barn som driver runt vind för våg och tigger spunk. Skulle inte bli det minsta förvånad om Donald Trump skulle pervostämpla alla svenskar via sin twitterkanal och belägga oss med permanent inreseförbud om han fick nys om det. Pippi och hennes lilla crew lämnar efter sig guldslantar var de än går, resterna av en stökig farsas gamla rånbyten. Astrid hade ett jävla mörker alltså. Sammie skrattar högljutt när Pippi dribblar med sin soctant. Det är en ganska mysig bild Astrid målar upp av socialtjänsten, men det är klart, den skrevs ju innan socialtjänstreformen 1982 när LVU först trädde i kraft. Pippi Långstrump är verkligen inte det bästa jag vet, men det håller ungarna lugna medan vi äter.

Leva lajf

Började handla med aktier i veckan. Laddade ner Avanzas app, skaffade ISK-konto och boom så var man igång. Nu är jag en del av kapitalet. Aktieägare och allt. Det hade jag aldrig trott för några år sedan, att jag skulle bli börshaj, men livet tar många vändningar och det har en rätt skön air ändå. Just nu har jag lite av en högriskprofil. Handlar för närvarande mest inom biotech och med fastighetsinnovation skulle man kunna säga. Förvisso sträcker sig det samlade värdet till knappa 700 kr men vaffan, det är inte kronorna som räknas, det är den procentuella avkastningen. Det är kul att sätta in pengar och sedan se hur värdet går upp och ner. Lite som betting. Fast mognare. Ett härligt innanförskap också.

Apropå innanförskapet. Lyssnade förresten på nån podd där de pratade om hur alla alltid drömmer om att lyckas komma ur det där vi kallar ekorrhjulet. Nån sa att det minsann inte är så lätt att komma in i det heller. Tänkvärt. Mitt eget ekorrhjul har i alla fall just blivit lite mer färgglatt. Fick nämligen en sådan här käck ask av Josefine i vardagspresent härom veckan.

En dosett. En sådan man lägger sina mediciner i för att på ett enkelt sätt komma ihåg att ta dem och kunna kontrollera att man inte missat nån dag. Medelålderns kärleksgåvor har nåt ändå måste jag säga. Den fick mig om inte annat att känna mig dödlig på ett helt nytt sätt. Skakade om lite. Just nu är det bara Levaxin och D-vitamin i den men jag misstänker att det blir fler och fler i takt med att åren går. Peppen!

Annars har det inte hänt så mycket på sistone. Har varit rätt trött och jävlig. Verkar ha lyckats segla igenom den här vintern utan kräksjukor och influensor. Hittills i alla fall. Alltid något. Arbetsveckorna har passerat som dimma och i slutet av varje vecka har ost, bubbel och På spåret legat och lockat som en hägring. På spåret alltså. Dåligt år måste jag säga. Bäst har jag gillat Kakan och hennes pappa och Ronny Svensson och Annelie Rydé. Men i övrigt har det varit rätt gubbigt. Största förvåningen var Sigge Eklund som jag har trott är något slags allmänbildningsgeni. Han var ju fan helt kass. Tur han hade Malou. Tråkigast var Erik Niva. Trodde verkligen inte att det var möjligt att vara så torr utan att självantända i kontakt med syre. Naturvetenskapen överraskar verkligen fortfarande. Mest osympatiskt var nog Kalle Lind. Fy fan. Jag har alltid trott att han är en rolig person som bara låter sur. Men han verkar vara oskön på riktigt. Lyxvarianten av bror duktig. Josefine genomskådade hans strategi direkt. Han kamouflerar sina kunskapsluckor genom att bara mala på och dra en massa ovidkommande anekdoter. Samt skoja broderligt med gubbarnas gubbe, Fredrik Lindström. Alltså när de brast ut i sång efter nåt sinnesstört gubbjidder om Sigge Fürst nu i fredags, då spydde jag nästan rakt ut i luften. Tror att Kristian Luuk känner precis som jag. Tyckte mig se det på hans käkspel men är inte helt säker. Jag njöt i alla fall när lag Kalle Lind formligen krossades av Kristin Lundell och Johan Hilton. Tyckte dock lite synd om Isobel.

Läste för övrigt nyss ett Min helg-reportage signerat Johan Lindeberg (tack Ulrika Good). Och hatten av SvD. Där täppte ni till truten på the mother of all distanslöshetsklassiker:  DN:s legendariska teppanyaki-reportage. Blev fan lite sugen på att skriva en egen version. Undrar om inte GP:s Två Dagar skulle vara intresserad av att varje vecka låta en ointressant göteborgare berätta om hur de spenderar sin helg. Skulle kunna bli underdog-magi.  

En sedelärande snipp-incident

I fredags, när Tintin var på toa och gjorde nummer två precis innan hon skulle lägga sig, kom Sammie plötsligt inspankulerande. Inget konstigt med det tydligen. Skönt att kunna vara så avslappnade ihop. Också märkligt.

I alla fall så hörde Sammie hur det liksom plumsade till ett par gånger inifrån holken. Hon stannade upp, funderade några sekunder och tittade med orolig blick på sin storasyster. Sedan började hon plötsligt och med upprörd stämma ropa "tappa snippan" upprepade gånger. Tintin försökte till en början förklara att det bara var som hon bajsade, men Sammie gav sig inte (hon är en state of the art uthållighetsmaskin). "Tappa snippan, Tappa snippan, Tappa snippan", fortsatte hon med ett röstläge som gradvis stegrades tills att hon nästan skrek. Det var som ett sjukt skådespel. De hade hamnat i en så kallad vinkelvolt, För att få slut på det hela såg Tintin ingen annan råd än att bekräfta Sammies farhågor och erkänna att hon faktiskt hade tappat snippan där hon satt på toaletten. Det skulle hon inte ha gjort. För även om det blev tyst på Sammie så var det bara tillfälligt. För nu hade Sammie fått vatten på sin kvarn och bevis på att det alltid går att tvinga fram "sanningen". Bara man vrider åt de mentala tumskruvarna tillräckligt hårt.

Sedan dess har vi inte kunnat vistas i närheten av badrummet på övervåningen utan att Sammie ska ta upp och ventilera sitt trauma. Ordentligt. Likadant varje gång.

Hon kommer in och börjar pocka på uppmärksamhet. När hon fått den knackar hon på locket, tittar en rakt i ögonen med lite bekymrad blick. Och så drar det igång. "Tintin tappa snippan" säger hon samtidigt som hon nicka instämmande till sin revolutionerande fakta.  Om man naivt nog ger sig i kast med att försöka förhindra att fortsatt ryktesspridning ska ta fart som en bensinbrand (på förskola, hos mor- och farföräldrar, i lokaltrafiken etc) och förklarar att "Nej, hon har inte tappat sin snippa", Då lyfter Sammie på locket för att verkligen gå till botten med och peka ut den exakta koordinaten, där hennes storasyster blev av med sin snippa. Motarbetar man henne i det läget smäller det. TINTIN TAPPA SNIPPAN!! Inga motargument biter. Inte ens en vanlig bekräftelse nöjer hon sig med. Hon vill att man ska upprepa vad hon säger ordagrant så att man verkligen visar att man har förstått. Annars jävlar.

Jag lovar. Jag vet ingen med sådan målmedvetenhet som Sammie. Det går inte vänta på att hon ska tröttna på att upprepa sitt budskap. Vi snackar nog minst tusen röstlägen i hennes arsenal och hon bemästrar dem ruggigt effektivt. En slags verbal Dim mak-teknik skulle man kunna säga, som hon inte drar sig för att använda till att angripa ens känsliga punkter. Hänsynslöst. Förr eller senare lyckats hon alltid möra upp ens psyke såpass att man bara vill ha ett slut på det hela, lägga det till handlingarna och gå vidare med livet. Och det är här självaste moment 22 uppstår. När man precis som Tintin gjorde, går med på att bekräfta Sammies bild av snipp-incidenten. Då har man plötsligt låst upp hundra nya levels i tappa-snippan-gate. Brrr.

Ikväll var tredje kvällen i rad som Sammie grundligt skulle redogöra för händelsen. Som lök på laxen är det vår vecka med hennes äldsta storsyrra Stella, vilket innebär att ännu en person tvunget skulle invigas i det fruktansvärda. Även Stella fick tillslut ge med sig, så nu antar jag att den här storyn kommer att kunna snöbolla sig ett par varv till på egen maskin. På onsdag får vi t.ex. besök av Josefines föräldrar så då lär det väl bli en berättarfest utan dess like skulle jag tro.

Lärdom: Ger man dem teskeden tar de hela pajen.

Bristande förtroende

Var och köpte pizza för några helger sedan. Framför mig i kön stod en kille och beställde kebabpizza. De kunde inte vara för generösa med såsen. Han bara, lite till, lite till, lite till. Vi är alla olika. Sedan bad han dem att lägga på ett pommes-täcke. Där brann det för mig. Vem fa-an lägger pommes på sin pizza? En redan jävligt matig kebabpizza dessutom. Ett riktigt psykopatbeteende.

Jag spände blicken i förövaren. Han hade en sådan där neongul jobbarjacka med reflexränder på sig. Han sportade också en riktigt luffig skäggväxt. Men värst av allt ett par riktiga as till töjsmycken i öronen.

Alltså, jag vill inte vara onödigt fördomsfull och jag har egentligen inget konkret belägg för det här. Men jag känner att jag inte har något som helst förtroende för människor som lägger pommes på sin pizza. Det är ju ett barockt beteende. Särskilt om personen i fråga valt att töja ut sina öronsnibbar så att man utan problem kan lava in ett mindre vedträ i hålet.

Phew. Det var bara det. Kände att jag ville ha det ur mig.

52 filmer på 52 veckor

Det blev ingen årskrönika över 2016. Ett skulle bara bli ännu en lipig artikel över hur 2016 skördat kändisar och allt piss som hänt i världen. Så jag gör som jag aldrig brukar göra. Fokuserar på nåt bra istället.

Förra året satte jag och Josefine ett nyårslöfte om att se en film i veckan eller 52 filmer på 52 veckor om man så vill. Och vi klarade det. Låter lätt men faktum är att vi klarade det precis med en marginal på bara en film. Mycket har varit bra men mycket har också varit skit. Film som berättande har ju fått ganska stor konkurrens av tv-serieformatet. Det är en konst att kunna berätta en historia på under två timmar som griper tag, engagerar, berör och underhåller. I alla fall om man vill att den ska leva kvar ett tag efteråt också. Och det vill man ju.

Tanken var att jag skulle redovisa tio filmer åt gången. Men det föll efter tjugo filmer. Istället tänkte jag lista de tio bästa av de totalt 53 filmerna vi såg. Inte helt lätt för jag skulle ju helst vilja smälla upp tio tokfemmor. Istället får det bli de tio jag hade störst nöje av:

1. Monica Z (3)
Mycket fin film. Välspelat. Starkt och allt sånt som det ska vara.

2. The Diary of a Teenage Girl (6)
Ett lyckopiller. Fantastisk historia. En sån film man inte vill ska ta slut.

3. The End of the Tour (11)
Tokfemma. Älskar den här filmen. Så bra porträtt av en "dystert" författargeni.

4. Klovn Forever (15)
Den som fattar fattar.

5. The Danish Girl (29)
Fin film. Bra skådespel och extra bonus för Hisings Backas stolthet Alicia Vikander i birollen.

6. Love & Mercy (30)
Paul Dano fick mig att börja gilla och förstå storheten med Beach Boys

7. The invitation (33)
Obehag deluxe. Sitter kvar än. En av årets absolut bästa.

8. Victoria (34)
Jag brukar ha svårt för filmer som fått en hype för att de är gjorda med nån speciell teknik. Den här filmen är gjord i en enda lång tagning. Hur bra kan den vara liksom? Något så in i helvetet bra. Tokfemma!

9. The 13th Amendment
Starkt. Bra. Chockerande.

10. O.J: Made in America
Mindes bara bilderna från biljakten och att TV3 sände rättegången varje kväll när jag fortfarande bodde hemma i mamma och pappas radhus. Det visade sig bli årets nagelbitare. Och en utbildning i de amerikanska rasmotsättningarna. På samma gång. Och sicket jävla as han är ändå. O.J. Borde egentligen klassas som serie men eftersom varje avsnitt är långfilmslånga får den ändå platsa här.



Och så några bubblare:

• Life on the Road
För alla David Brent fans är detta ett kärt återseende. Mörkare än The Office. Kolsvart stundvis. Men också skrattkrampanfallsframkallande.

• Hell or High Water
Klassisk filmmys om två bröder som rånar småstadsbanker i Texas. Ben Foster alltså. Stjärna.

• Kollektivet
Vinterbernsk version (med allt vad det innebär) av Tillsammans. Typ. Men ändå inte. Kollektivångesten ligger tjock. Danskarna kan alltid bättre när det kommer till film.


Årets nyårslöfte: 

Se 70 filmer på 52 veckor. Får se hur det går. Gör ett nytt försök att rapportera var tionde. Lovar. Över och ut!  

Ode to 40-årsåldern

Idag fyller jag 40. Har svårt att bestämma mig för hur jag ska tackla det. Tänker att det inte är så mycket att göra och att det bästa är att ta det med jämnmod. Jag brukade posta Kentas Just idag är jag stark varje år på min födelsedag, sådär lite med glimten i ögat. Men kanske har den aldrig passat bättre än nu så därför får det bli i textform idag.

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida


Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer


Jag ser måsarnas flykt
Jag ser solglittrets dans
Jag ser framåt mot härliga tider
Jag ser kvinnornas steg
Jag ser ögonens glans
Jag har tron på mig själv på min sida


Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer


Jag hör skrattande barn
Jag hör slussarnas brus
Jag hör till de få som kan leva
Jag hör inre musik
Jag hör vindarnas sus
Jag har tron på mig själv på min sida


Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer


En sista suck

Det har blivit dags för andra halvlek. Idag är sista dagen jag är en man i trettioårsåldern. Imorgon fyller jag 40. Fy fan. Jag är inte redo. Hur blir man det egentligen? Blir man det?

Jag antar att det bara är att bita ihop och ta det rakt upp och ner. Jag fattar att det kommer gå över och att fyrtioårsåldern säkert också har nåt. Men jag ska inte sticka under stol med att jag just nu har en klump i magen. Jag trodde inte att det skulle bekomma mig och jag har lyckats skjuta det ifrån mig. Tills nu.

Det är ändå ett paradigmskifte. Är det nu man ska behöva oroa sig för prostata, svag pisstråle och starr? Eller är det femtioårsålderns frukter?

THK 4-ever!

Ikväll är det final i höstens bästa public service-format. Dejtingprogrammet Tro, hopp och kärlek. Det är krispigt underhållningsvärde som det som gör att jag gladeligen trycker in mina licenspengar till tv-kulturens lapplisor där uppe i Kiruna. Jag är inte ironisk.

Svt gör det så bra. Ett dejting program för de fromma. Två präster, en pastor och en diakon söker livskamrat med allt det innebär. Hade någon annan kanal försökt sig på det hade det troligen bara landat i dassig cynism och spekulativ effektklippning. THK är the real deal. Bara valet av programledare visar på en briljans som de kommersiella kanalerna helt saknar (då älskar jag ändå Linda Lindorff bör tilläggas). Mark Levengood. Ingen annan kan göra jobbet han gör. Han är unik på det sätt han handfast leder en svendomsparad av guds nåde för oss genom höstmörkret. Han behöver inte ens förställa sig. När alla Svenssons sitter hemma och vrider sig av frustration och attackrodnad hemma i tv-sofforna medan de bevittnar de oknullades karneval, kan Mark med sin förföriskt trivsamma finlandssvenska ge sken av att bjuda de mest tafatta deltagarna på ett gott råd i all välmening, medan han i själva verket sätter ner foten och levererar en ordentlig uppsträckning. Världsklass.

Jag såg även förra säsongen med stor förtjusning och börjar se ett mönster. Av någon märklig anledning verkar det som att de kvinnliga prästerna alltid är de mest välfungerande, för att inte säga helt normala människorna, medan männen överlag är dess raka motsats.

Bäst i år är Filip. Han är en stjärna. En legend.

Tack, Erika Lindblom!

Jag kan inte ens beskriva vilken bra karaktär han är. Jag har aldrig sett något liknande. Svt:s researchgrupp borde helt ärligt få guldspaden för att de lyckats gräva fram honom. Med dem vid rodret är jag rätt säker på att vi hade haft lösningen på Palmemordet på nolltid. Ni som inte sett det skulle inte tro mig. Filip är 32 år och har aldrig närmat sig en kvinnas famn. Hur går det ens till i ett modernt samhälle kan man fråga sig? Filip själv säger att han redan som 13-åring bestämde sig för att vänta med sex till äktenskapet. Min personliga gissning är att det är kombinationen av en tvärsäker personlighet som uppblåst universalgeni och en ogenerad fäbless för att leka med Lego som gjort att det inte direkt kastats fitta efter honom. Men jag kan ha fel.

Filip värv är hälften frikyrkopastor där han håller obskyra gudstjänster för sitt kristna lilla posse hemma i sin soffgrupp, och hälften köpcenter-väktare där han går runt och spänner sig. Det fina med Filip är att han har en självbild som får janteanden inom en att vrida sig av magknip. Han är fullkomligt flawless i sin egen lilla värld. En man utan några som helst brister och med alla kvalitéer en man kan behöva. Det är bokstavligt talat tv-magi att följa Filip och bevittna honom bygga myten om sig själv för den är ett sådant fullskaligt haveri. Uppenbart för alla utom honom själv. Man blir förstummad. Han är något så in i satan självgod, troligen helt utan uppsåt. Han skryter. Som ett as. Om sin matlagning, efter att han just dukat upp till trerätters halvfabrikatsmiddag. Om hur han gått tillväga för att bli gud (!) på dansgolvet med sin ganska eklektiska dansstil. Om sitt spännande och ofta fartfyllda och ibland tumultartade jobb, som låtsaspolis i en galleria. Om vikten av att besitta sociala skillz för att få till ett gott flöde i sin interaktion och i samspelet med andra människor, och sedan bevisa det genom att köra den tvärsäkra ångvältsmetoden i ALLA samtal med tjejerna. För att inte tala med vilket berått mod han, efter en kavalkad av horribla möten, ändå väljer att toppa stämningen med att forcera fram ett fullbordat parti av dejtingklassikern Bibelspelet. Bara för att nämna några exempel.

Ja ni fattar. Filip är fan bäst. Jag vill ha mer. Som tv-licensbetalare tänker jag kräva min rätt att påverka och därför har jag redan jobbat fram en liten propå/presentation till programutvecklingen på svt för att sälja in idén om att bygga en helt egen spin-off kring honom.

Men även de andra bjuder på bra, om än något mer balanserad, underhållning. Med det sagt. Ikväll smäller det. Då går finalavsnittet av stapeln och då ska vi få se hur det går när de ska göra sina slutval och stakar ut kursen på kärlekens hav.

Don't miss!    

Sommarminne: 10.000-metersklubben

Satt och bläddrade lite bland bilder från i somras. Massor med fina stunder ihop med Josefine och barnen. Soliga bilder. Glada bilder. Härliga bilder med härliga minnen. Sånt som påminner en om att livet är rätt bra ändå. Som den här bilden från Mellbystrand i somras.

Sedan dök plötsligt den här bilden upp:

En blick säger mer än tusen ord... finns det mig veterligen inget talesätt som lyder. Men det borde det göra.

Det finns ganska mycket att säga om den här bilden. Utöver det faktum att jag ser ut att ha såna där skojiga glasögon med med inbyggd lösnäsa på mig. Bilden togs av Josefine bara sekunderna efter att vi hade landat på Landvetter i somras, när vår fantastiskt lyxiga Spaniensemester var till ända. Och när jag precis blivit medlem i den så kallade 10.000-metersklubben. Men inte den gamla klassiska knulla-på-flygtoan-versionen, utan den mer hardcore föräldraversionen.

Låt mig berätta lite om den flygningen.

Josefine är väldigt flygrädd av sig. Såpass flygrädd att hon ganska mycket sätts ur spel från det att vi anländer till en flygplats tills dess att planet åter står på fast mark. Det är något som innebär att jag på sistone har fått äran att ta fullt ansvar för barnen på i princip alla flygningar, eftersom Josefine behöver sitta för sig själv – zonkad på lugnande och med mina 3000-kronors Bose-lurar runt öronen. Lurar som är värda sin vikt i guld för att de så effektivt stänger ute alla tänkbara ljud som kan uppstå i en flygkabin. Allt från oroväckande signal- och maskinljud till medresenärers horribla kroppsljud. Inklusive barnskrik. Särskilt barnskrik skulle jag till och med säga.

Anekdot: När jag flög till Austin med jobbet tidigare i år njöt jag av dem i fullan sky. Tittade på tv-serier och sov lite om vartannat (jag sover aldrig på plan annars) och kände mig på det stora hela ganska utvilad när vi landade i Texas. När jag mötte mina kollegors blick förstod jag att de inte haft en riktigt lika harmonisk flight. Bland annat hade ett litet barn skrikit (stackars föräldrar) i närmare sju timmar i sträck. Det är alltså hörselnervernas livväst skulle man kunna säga.

I alla fall fall så hade Josefine mina lurar den här gången. Allt hade gått bra och vi satt äntligen på planet, redo att lyfta. Dessvärre missade piloterna att taxa i tid och därför skulle vi bli stående i en dryg timma innan take off, vilket innebar att det skulle dröja fyra timmar istället för tre innan vi var hemma igen. DÅ bestämmer sig Sammie (hon bredvid mig på bilden) för att balla ur fullständigt. Jag vet inte exakt hur det hela började men har för mig att Sammie var extremt osugen på att ha säkerhetsbälte på sig. Hon försökte i alla fall kränga av sig bältet men jag höll spännet i ett fast grepp. Hon tittade på mig med sträng blick och bestämde sig troligen för att utmana situationen. Så hon började gallskrika och är det en person i familjen som har fridykarlungor så är det Sammie. Den första svallvågen av vrålljud förflyttade mitt hårfäste ett par centimeter närmare nacken. Jag skojar inte. Jag blev först helt perplex. Tittade nervöst fram mot Josefine men hon satt och blundade med ett avslappnat ansiktsuttryck att jag insåg att hon inte ens hade hört det där. Jag skulle få reda ut det här ensam.

Planet var fullt av människor i blandade åldrar, precis som det brukar vara. Men vi hade dessutom haft oturen att hamna på sjätte raden bakifrån och samtliga säten bakom vårt var upptagna av ett fruktansvärt störigt fotbollslag med killar i 15-17-årsåldern. När Sammie drog igång blev det först helt tyst bakåt. Jag hann uppfatta ett otydligt mumlande och lite suckande stönande läte från ett par rader längre bak. "...få tyst på ungen..." var allt jag hörde. Där någonstans insåg jag att det skulle bli en jobbig flygning. Men det hade inte ens börjat än.

Hade uthållighetsövningen "jägarvila" ersatts av "ljudligt missnöje" i Mästarnas Mästare så hade Sammie plockat hem den pokalen. Efter närmare 20 minuters ihållande skrik hade mina hjärnceller krökt sig såpass mycket att jag i ren desperation tyckte det var värt att försöka disrupta hennes skitbeteende genom att rycka nappen. Den enda effekten det hade var att volymen vreds upp från 80% till max på mindre än en sekund. Jag försökte genast reparera misstaget genom att ge tillbaka nappen, men då var hon redan asförbannad. Hon tog nappen och kastade den allt vad hon kunde rakt in i sätesraden framför. Dessvärre träffade den med gummidelen framåt vilket ackumulerade rörelseenergin och gjorde att nappen rikoshetterade med ökad acceleration bakåt i planet. Vi var nu utan napp. Jag svalde hårt och bad Stella som satt innerst att vända sig om och fråga fotbollskillarna om de kunde se nappen. Stella vägrade. Det var svårt att klandra henne. Det var längesedan jag var så osugen på något som att be ett störigt fotbollslag (som redan hatade mig/oss) om hjälp. Men jag bet ihop och frågade. Killarna tittade lite lojt ner mellan sina säten men kunde inte se nån napp. Det var synd. Nu jävlar skulle det bli åka av.

Sammie fortsatte skrika oförtrutet. Jag såg i ögonvrån hur fotbolls-killarna skruvade på sig och viskade saker till varandra. När 45 minuter har gått har vi fortfarande inte lyft och då ändrar Sammie plötsligt taktik. Det blir ett abrupt avbrott som lämnar en nästan vakuumarkad tystnad i huvudet. Det liksom susar i öronen. Alla drog en lättnadens suck. Utom jag. För jag såg i hennes ögon att slaget var långtifrån över. Bara en akt. Sammie tänkte – och jag ryser när jag skriver det här – gå in för att plocka mig den långa plågsamma vägen.

Istället för att fortsätta på fulla spjäll, drog hon ner på intensiteten och gick in i ett missnöjets energisparläge skulle man kunna säga. Om det tidigare gallskrikandet var ganska fysisk i sin effekt så var den nya, monotont lågintensiva, klagosången något i hästväg som psykprövning. Nu så här flera månader i efterhand måste jag erkänna att jag är lite imponerad av hennes uthållighet. Men då, när vi satt på 10 000 meters höjd med tre timmar i ryggen och en dryg timme till landning, är jag inte säker på att jag faktiskt hade tackat nej om kabinpersonalen halat fram en fallskärm och sagt åt mig att hoppa. Jag minns faktiskt inte ens den sista timmen i luften. Eller förutom att fotbollsgänget, när vi befann oss någonstans över Tyskland, började jubla i samband med att planet hamnade i ett stim med luftgropar. De sjöng på något som i sammanhanget var osmakligt och jag minns att jag mötte Josefines blick för första gången under flygningen. Ur mörkret i den kunde jag uttolka fantasibilder av en ytterst våldsam karaktär, något de skulle ha fått gå till mötes om allt hon hade behövt göra var att trycka på en knapp. Men i övrigt är sista timman som en tom lucka.

På något sätt lyckads vi i alla fall klara oss igenom detta katarsis och ironiskt nog upphörde även Sammies plågsamma jämmer i samma sekund som planet nådde mark. Plötsligt var hon hur nöjd som helst och när Josefine vände sig om för att fråga hur flygningen hade gått så var det bilden här ovan som mötte henne. Ett rätt nöjt och gulligt litet barn och hennes pappa – en medelålders medelklassman med en blick som ser ut att vara resultatet av en slarvig lobotomi. Men jag levde. Det mina damer och herrar förtjänar en utmärkelse (om jag får säga det själv) och vad bättre än att omdefiniera inträdesreglerna till 10.000-metersklubben.

Det lustiga med Josefines flygrädsla är att lika ångestriden och skör som hon är under själva flygningen. Lika energisk och glad blir hon när vi åter är på fast mark. Då ska det skojas. Hon plockade snabbt upp sin mobilkamera och knäppte av en bild. Hon tjöt av förtjusning när hon såg resultatet och visade mig vilken rolig bild hon hade tagit. Just då stod min glädjebarometer på isstorm.  Jag kände mig rasande men hjärnan var lika saggig som ett urladdat batteri. Apati är troligen det bästa ordet för att förklara känslouttrycket i den semesterbilden.

Då ska det också tilläggas att den bilden togs cirka 25 minuter innan skärmen på min iPhone – efter en så kallad "situation" – hade krossats mot golvet på en trång flygbuss mot stan.      

Till alla baristas... baristor... barr (hur pluraliserar man barista egentligen?)

Jag är ingen gif-älskare direkt. Alltså jag hatar inte giffar. Har ingen princip som hindrar mig från att gilla giffar. Jag brukar bara inte nödvändigtvis använda mig av giffar när jag vill kommunicera ett budskap. Jag är mer en ordperson antar jag. Men den här lilla gif-jäveln är bland det roligaste jag har sett. Den här giffen älskar jag.

(Tack Alexandra!)  

Joe & The Douche

Idag lärde jag mig ett helt nytt ord: "Juicekulturen". Låter fräscht.

Det var när jag lyssnade på senaste avsnittet av Stil där de pratade om begreppet lyxflummare och redogjorde för det, i alla fall för mig, nya fenomenet som stavas juicekultur. Aldrig hört om innan. Men tydligen är det ännu en mansdominerad bransch, där kärnan är att killar gör en stor jävla sak av att de pressar saften ur olika frukter. I programmet förklarades det också att den killpressade juicen tydligen är mer än ett vanligt tråkigt glas juice. Det blir precis som med allt annat som inte går att härleda någon reell nytta ur – en livsstil. Något som bekräftades av en kille som villigt erkände att han spenderar ungefär en tredjedel av sin lön på juice och gott häng i Juicebaren. EN TREDJEDEL!! På fruktsaft! Det är så orimligt att det är svårt att sätta det i ett sammanhang som blir greppbart, känner jag.

Det verkar råda en outtalad konsensus bland människor som sysslar med att framställa och eller servera vätska, om att höja det till något större (nästan heligt) som vi andra förväntas känna vördnad inför. Öl och kaffe är bara två exempel på grejer det gått hipster-troll i, som har tillskrivits kulturstatus men ändå nästan helt oifrågasatt (bortsett från vissa småsura bloggare). Men värst hittills måste väl ändå den så kallade juicekulturen. Kanske tycker jag det lite extra mycket för att juice är så fruktansvärt jävla platt. En fräsch guava-juice är liksom noll procent farligt för alla utom guava-allergiker. Och ett gäng ledsna guava-allergiker är kanske inte mycket att hålla sig i när man ska bygga myten kring en livsstil. Antar jag. Till skillnad från cigaretter, alkohol och knark är pressad frukt en produkt utan några som helst baksidor. Ingen vill förknippas med sådan skit. Visst, ett glas apelsinjuice till morgonmackan är väl alltid nice. Men säg mig en enda minnesvärd personlighet som är starkt förknippad med ett stenhårt intag av vitaminrik dryck. Säg mig ett hotellrum som slagits sönder som ett resultat efter en duktig juice-bender. Kyrkans barntimmar serverar ju dödligare snacks än du kan få tag på i en juicebar fylld med surrande crossfit-mongon. Nä, en produkt som inte ens har en partikel av självdestruktivt skimmer över sig måste nästan vara omöjligt att bygga en myt kring. Men de försöker i alla fall, juicekillarna, det måste man ändå ge dem.

Andreas "Ondskan" Wilson var också med i inslaget. Han är tydligen någon slags juicepionjär här i Sverige. Juiceverket heter hans ställe och på deras hemsida kan man till exempel se följande inlägg om en tävling (och livsstil såklart):

Någon har vält ut ett kallt glas juice. Isbitar överallt. Det är kaos. Det är mayhem. En naken kille med svullen tunga ligger och slickar upp juicen från bardisken samtidigt som han stirrar in i kameran med sin väl inövade date-rape-blick. Nu jävlar ska det tävlas i att blanda till juice. Men det är mer än en tävling. Just det. Det är en livsstil (där kom den igen). Juicestil till och med. Fräscht! Fatta hur mäktigt det kommer bli. De ska pressa frukt. Blanda saften. Tillsätta is och shakea loss satan. Och en bild må säga mer än tusen ord. Men en minnesbild från Magaluf 1998 säger mer än alla ord i hela fucking världen. Vi snackar bar överkropp, housemusik, tokiga cirkuskonster med diverse frukter och oändliga drivor med spättiga douchebags. Och så juice såklart. En helvetes massa juice. Jag måste erkänna att jag tycker det känns en smula oklart vad de egentligen syftar på med den där Magaluf-referensen. Men jag gissar att mängden könssaft som flödar under en säsong i Mallis svar på Sodom och Gomorra, är tänkt att vara en slags metafor för hur in i djävulen mycket juice som kommer pressas under Juiceverket Showdown 2016. Nice. Det vill man fan inte missa alltså.

Första gången jag kom i kontakt med den så kallade juicekulturens märkliga väckelsemöten var för nåt halvår sedan när Joe & The Juice släppte en fullkomligt horribel video där en massa juicekillar i bar överkropp snurrade, hjulade, jonglerade med frukt och fräckade sig inför sin hundraprocentiga killpubliks hjärntvättade jubel. Även om den videon checkade av cirka 98 procent av mina triggerpunkter, kunde jag inte förmå mig själv att försöka bryta ner det bisarra i ord. Jag antar att min hjärna förpassade sig själv till ett akut viloläge och inte gick igång igen förrän det fruktansvärda var över. Det blev bara svart. Sedan minns jag inget förrän jag vaknade gråtandes i duschen.

Det har hela tiden vilat något obehagligt över Joe & The Juice. Det skaver som ett par illasittande jeans bara jag ser skylten på ett av deras ställen. De har fått mycket kritik för sin homogena personalpolitik. Och visst, det luktar korvfest lång väg. Men är inte det verkliga problemet att de dessutom har suboptimerat kategorin och bara anställer värsta sortens rövhål?

Det där var aningen generaliserande såklart och jag kan omöjligt stå för ett sådant uttalande på riktigt. Men det känns lite skönt att säga det, för det är lite den vibben jag får när jag passerar ett av koncernens juice-sjapp.

Mina egna erfarenheter begränsas egentligen till flygplatsversionen, för det är bara när jag har varit på väg att flyga någonstans som jag har kommit i direktkontakt med dem. Sista gången (bokstavligt talat) var när jag skulle flyga till London tidigare i år och på grund av den tidiga avgångstiden hade svår kaffeabstinens och köerna var orimliga på den andra rövkedjan (Espresso House) så jag mer eller mindre tvingades in på Joe & The Juice. Det var en av de värsta kundupplevelser jag har varit med om. Inte för att de var otrevliga på något sätt. Tvärtom. Där rådde en dräpande inställsam trevlighet, vilket är tusen resor värre. Alltså, om jag får välja mellan att känna kundförakt genom att bli high fivead av en innebandykille som tilltalar mig med förnamn fem gånger mitt i en pumpig house party-ljudfond medan jag beställer en svart kaffe eller bli spottad i ansiktet. Då väljer jag det senare – alla dagar i veckan. Det hela kändes så fruktansvärt ansträngt att det knappt går att göra rättvisa med något så simpelt som ord.

För att ytterligare profilera sig som ett företag av och för douchebags hade de sköna grabbarna dessutom upprättat ett sociologiskt experiment skulle man kunna säga. En könsfördelad drickslåda med frågeställningen: "Who tips the most? Men och Women?". Spänningen i det.

Och förra veckan släppte den danska juicekedjan tydligen en ny film där de försöker sig på exakt det som jag i början av texten ifrågasätter som ett omöjligt mål att uppnå. Mytologisera det okvalificerade jobbet som juicepressare och skapa en känsla att det inte bara är ett sätt för unga killar att skrapa ihop 90 spänn i timmen utan att det är ett sätt att leva. Att det är ett brödraskap. Det är så sjukt att jag måste erkänna att jag ändå gillar det någonstans. De har liksom inte snålat med ett skit. De checkar av hela spektrat med Hollywoodröst och matiga ljudeffekter med allt från tuggiga rotorblad och CSI-igt datablipper, för att inte tala om ett gytter av filmiska grepp som jump cuts, slowmotion och helikopteråkningar. Allt på en gång, för att ackompanjera en lagom stökigt tatuerad killes resa (med kokosvatten i ena handen och skateboard i andra) mellan lägenheten han aldrig kommer få råd med, till jobbet som är anledningen. Givetvis behöver en sådan stark story även toppas med två sorters soundtrack och läckra drömsekvenser där vår käre protagonist fantiserar om lyckan i att komma till jobbet, fistbumpa en kollega innan de gets down to business och börjar skära frukt och preparera juicebaren inför ännu en härlig dag i livet som en av Joe's Douches.

Jag tycker att videon är helt makalös. Så dålig att den blir bra. Så absurd att den blir rimlig. Döm själva vettja:

Hattfabriken ringde och ville ha tillbaka all folie

Igår blev det rabalder om boken Livet med kvantfysiska glasögon. Den har tydligen blivit något av en kioskvältare vilket är rimligt på fler än ett plan.

För det första ser formen och omslaget ut som en klassisk lustifikation. Ungefär som den gamla jultidningsfavoriten Dassboken, som är fylld med snuskhumor och gubbskämt. Bara med tanke på hur många upplagor den sistnämnda tryckts upp i, borgar den förstnämnda för en braksuccé (vilket som sagt också verkar vara fallet). På omslaget figurerar "författarna" Mikael Säflund och Titti Nordieng på en bild som närmast får mig att tänka på random fotografi där gamla människor går på maskerad med fritt tema och halvhjärtad insats. Man skulle också kunna säga att de ser helt jävla sinnessstörda ut.

För det andra så utlovas det redan på omslaget mirakel för hälsa, lycka och framgång. Är det några människor som verkar tacksamma att mjölka på pengar så är det väl psykiskt sköra och allmänt lycksökande människor som lätt skulle offra hälften av sina vitala organ för ett litet mirakel. Det gör såklart att den här typen av publikationer och dess upphovspersoner alltid bör granskas extra mycket.
 

Vid en första anblick tog det tydligen 6 miljoner sålda exemplar innan den här boken började synas i sömmarna och uppmärksammas i media, vilket såklart skulle vara beklagligt på många sätt. Men om man tittar lite närmre ser man att den finurliga succétrålaren till textrad bara är en beställning till "nollpunktsfältet". Oavsett. De ligger högt på försäljningslistorna, vilket talar sitt tydliga språk. Utöver den mest självklara målgruppen för självhjälpslitteratur så finns det uppenbarligen även väldigt många idioter här i världen.

Enligt författarna till boken handlar livets medvind egentligen bara om något så enkelt som att applicera kvantfysik och beställa sin framgång via ovan nämnda nollpunktsfält. Frågor på det? Hattfabriken ringde och ville ha tillbaka all folie.

Vidare teoretiserar författarna t.ex. kring att sjukdomar inte existerar utan bara är en fråga om inställning. Cancer, Alzheimers, Ebola och you name it. Det är bara feltänk. "Det man kan göra själv är att avsäga sig informationen som fältet ger, som att säga upp en prenumeration", säger författarparet. Wow!

Själv höll jag på att sätta i halsen när jag såg bilden i artiklarna. När vi bodde i Majorna bodde vi nämligen rakt ovanför den kvinnan i författarparet. Vi hade inte så mycket kontakt egentligen men jag kände direkt igen hennes tomma blick från alla de gånger hon kom upp och ringde på mitt i natten för att beklaga sig över oväsendet vi förde när vi gick runt i vår lägenhet. Hon förklarade att hon hade väldigt svårt att sova och upplevde att våra fotsteg skulle få hennes tak att rasa in. Hon föreslog passivt aggressivt att vi skulle börja tassa mjukare för annars skulle hon bli tvungen att ta det "vidare". När vi tittade på tv upplevde hon att basljudet färdades på ett sätt som fick murbruket att rasa inne i huskroppen och om någon hade fest på gården kom det snabbt klagomål om att lukten av cigarettrök höll henne vaken. Under de år vi bodde där sattes det även upp x antal lappar i området som behandlade störande av hennes lugn och ro. Tydligen är kvantfysiken rätt begränsad ändå. Man kan fantisera sig till ett drömboende och Cancer och Ebola går tydligen att tänka bort, men taskig sömn, där har naturvetenskapen inget att komma med. Rätt ironiskt ändå.

Och tittar man lite närmare på den manlige författarförmågan, Mikael Säflund så verkar vid en snabb titt extremt påläst med lika många legitimationer, diplom, certifikat och examen som en människohud har porer. Dessutom inom ämnen vars titlar förvisso kräver en magisterexamen i lingvistik för att ens kunna bilda sig en uppfattning om vad hans pseudo-vetenskapliga-expertis härrör. Men ändå. Vad sägs till exempel om klassikter som Kommunikologi, Full Sensory Perception och medvetandeteknologi? Eller de mer självklara rackarna Matrix Energetics, Kvantfysisk Förändring och kanske min personliga favorit ändå – Goalmapping. Tur att det blev en bästsäljare till slut, med tanke att det måste ha varit dyrare och mer tidsödande att gå alla flumkurser, än att komma upp i nionde OT-nivån i Scientologkyrkan.

Två av CV-punkterna skingrar dock dimman en aning. Mikael Säflund har nämligen en Magister i Entreprenörskap och är dessutom universitetsutbildad Regissör och skådespelare. Bra grejer att ha i bagaget när man ska tuta folk på pengar med mumbo jumbo.