Det slog mig precis...

...efter att ha läst kommentarerna till förra inlägget att det så klart var kinafodret, från inlägget före det som var boven i gasdramat. Jag vill minnas att frityrsmet har ungefär samma halveringstid som kärnavfall. Det innebär att scenen som utspelades på gymmet häromdagen kan poppa upp som på repeat precis när jag minst anar det under en överskådlig framtid. Det enda som möjligtvis kan påskynda reningen är en rejäl vinterkräksjuka. Kinamat alltså. Av alla sätt att förstöra en bakterieflora.

På gränsen

Gick till gymmet efter klockan 21 igår. Sprang en halvtimma på bandet och led som fan hela tiden. Jag ska inte påstå att jag gillar att gå dit senare på kvällen, men föredrar det eftersom det är lite färre andra svetton där då än när man går direkt efter jobbet. Jag har aldrig varit ett fan av människor i träningskläder. Det är nåt med tajta plagg i funktionsmaterial som jag finner väldigt olustigt. Känner mig inte helt bekväm med det. Dessutom hade jag ätit pasta till middag och kände mig lite bubblig i magen. Ett mycket förrädiskt tillstånd som ibland kan gå vägen och ibland inte. Det vet man aldrig i förväg. Idag var en typisk intedag skulle det snart visa sig.

Det började som en skakning på nedre däck...

Efter exakt 3.46 på bandet. Magen krampade sig och jag fattade direkt vad det handlade om. Något hade gått snett i matsmältningen och nu hade mitt tarmsysten blivit överbelastat och risken för en gasläcka ökade dramatiskt  för varje steg. Svettningen som inte hade kommit igång ännu fick en rejäl skjuts och en knapp minut senare rann svetten längs mina tinningar och ner över mina spända käkar. Jag visste att jag medvetet hade balanserat på en väldigt tunn gränslinje och nu skulle jag få betala.

Jag hade tagit plats på ett band mellan en riktig friskuskille och en lite lufsigare typ och började springa. Framför mig på en trappmaskin stod en fitnesstjej som såg ut att inte ha några vidare intressen utanför gymlokalen men för övrigt var det rätt glest på folk i lokalen. Alltid något.

Min löpstil måste sett rolig ut. Det faller sig väl nästan så antar jag, när all kroppsmuskulatur fokuserar på att pressa ihop skinkorna – som om jag befann mig i en amerikansk fängelsedusch – istället för att försöka hålla ett spänstigt löpsteg och jämn rytm. Jag kände hur en liten liten fisbubbla långt där  inne började leta sig fram genom systemet. Jag kunde inte stoppa den. Ville den ge sig till känna så skulle den göra det, den hade mig i sitt våld och det gjorde mig lätt panikslagen. Fisa på gymmet är bara snäppet bättre än att fisa i en hiss.

Till slut kom den. Pytteliten. Läckte fram tyst och försmädligt och var över på ett ljudlöst "plopp". Jag hoppades så in i helvete att den skulle vara godartad och således luktfri. Det är väl det minsta man kan begära? Men det var precis tvärtom. Sällan kan så lite ha luktat så mycket. Jag såg i ögonvrån hur mina löpbandsgrannar reagerade på stanken. De vred på sig och jag tyckte mig se ett ogillande i deras spända anleten. För att det inte skulle vara uppenbart var själva epicentrum var började jag också skruva på mig och titta mig äcklat och lite förebrående omkring. Det funkade sådär. Inom loppet av två minuter var jag helt ensam. Bortsett från tjejen framför, som även om hon hade känt lukten troligen aldrig skulle ha kapitulerat. Jag hade troligen kunnat lägga en kabel på bandet och låtit den dra runt i den jet stream av luft som uppstår när maskineriet snurrar utan att hon hade duckat. Inget skulle kunna knäcka henne mentalt. Jag antar att det är skillnaden på vinnare och förlorare inom löpning. Psyket. Själv tillhör jag den ytterst svaga skaran. Det krävs nästan ingenting för att få mig ur balans och vilja ge upp.

Hursomhelst så är det en väldigt oangenäm känsla, när ens tarmkontroll tas i besittning av okända krafter och försätter en i prekära situationer sådär. Flera gånger intalade jag mig själv att jag måste hålla bättre koll på vad jag stoppar i mig före och efter träning för att undvika sådana här missöden. Ändå hände det här när jag kom hem:

Utan att tänka knäckte jag upp en Gainomax och bälgade i mig den girigt. Jag tyckte att den hade en lite syrlig bismak men antog att det var den artificiella hallonsmaken. Efter en stund när jag fortfarande satt kvar vid bordet och pustade ut såg jag plötsligt att jag bara hade en dags marginal tills dess att bäst före-datumet skulle vara passerat. Jag försökte minnas när jag hade köpt den och kom fram till att det måste ha varit någon gång i slutet av augusti förra året. Jag hade alltså hällt i mig en mjölkdryck som stått i kylen och dragit i över ett halvår. Även om datumet inte riktigt var passerat så började min hjärna direkt skicka hetsiga Morse-signaler till min slutmuskel. S.O.S, S.O.S, S.O.S...

Jag kände hur något började mullra av oro djupt inom mig och jag började ångerfullt förbereda mig på en lång natts sittning. Om magen var skör innan så skulle en multen Gainomax knappast hjälpa till att återfå balansen. Tänk vad illa det skulle kunna gå. Men inget hände. Som tur var. Jag hade ännu en gång utmanat ödet och balanserat på gränsen, låt vara att det var helt omedvetet, men ändå.  Tack gode gud för konserveringsmedel. Den som uppfann det borde banne mig ha fått Nobelpris.

Hämtkina och verklighet

En av de deppigaste platserna på jorden är kinarestaurangen med det pigga men motsägelsefulla namnet Evergreen. Rehab-biege vore mer rättvisande, men jag antar att det inte säljer lika mycket strimlad biff. Jag tror att jag har bloggat om Evergreen någon gång tidigare. Restaurangen är stor som en lokal Ica-butik men på kvällstid är det aldrig mer än två gäster där. Ingen äter. Möjligtvis en som spelar Jack Vegas och kanske någon som i långsamt mak försöker dricka sig mot en stadig koma. Om man kan känna liv och puls i en lokal så är det inte i denna. Däremot är jag är nästan helt säker på att det var här begreppet ensamhet uppfanns. Usch, jag får en klump i magen bara av att minnas stället.

Det händer inte ofta numera men häromdagen ringde jag dit för att beställa friterad kyckling och en annan, något mer diffus, kinarätt med ananas och cashewnötter. Redan i telefonen kom ångesten krypande. Det var Josefines gamla ärkefiende, en förståndshandikappad kines som svarade med sitt allra mest servicefientliga tonläge. "Restaurang Evergreen", "Ja" och "Tio minuter", blev hans torrt tonlösa och samlade insats till samtalet. Men det är ok. Han levererar. Så länge man inte försöker sig på att ändra spelreglerna, med trixiga sideorders eller kreativa omkomponeringar, som ligger utanför den (någon gång på 80-talet) skrivna menyn. Då faller allt. Jag tror eventuellt att det var anledningen till att Josefine och han för några år sedan hamnade i en högljudd verbal konflikt rörande ett omotiverat tofu-tillval. Han är inte så bjussig i sättet om man säger så. Men det var längesedan nu. Vatten under broarna och så vidare. De är vänner igen.

I samma ögonblick som vi steg in genom entrédörren antog den där ångestkänslan jag kände genom luren en närmast fysisk form. Det luktade lokalvård blandat med flera decenniers arv av frityros. Luften var mustig och det kändes som jag föreställer mig att det skulle vara att warpa sig direkt till en dimhöljd bergstopp i Tibet. Minus allt utom tystnaden. Den ligger tung i lokalen. En radio skvalade lite Kina-muzak på knappt hörbar nivå någonstans i lokalen. Den förståndshandikappade kinesen satt och höll en äldre herre sällskap på sin uppskattningsvis tionde öl. Det var både tragiskt och hjärtskärande fint att se. Här har man mage att ondgöra sig över att ens kontor ligger beläget på Hisingen. Vi betalade, fick vår mat och lämnade lokalen igen. Att komma ut på gatan var som att återvända till sitt vanliga liv efter en visit i en scen signerad David Lynch. Allt var över på mindre än två minuter, ändå satt ångesten kvar länge i varenda por på kroppen. Som efter en sådan där soldusch som var populär i vissa kretsar för fyra fem år sedan.

Livet är en skör liten tråd. Jag måste börja köpa Faktum oftare.

På nakenfronten intet nytt

Fan. Har sneglat ner mot nakengrannen kanske hundra gånger ikväll. Rummet där han brukar idka nakenhet gapar tomt. Och nu har han släckt. Det känns för jävligt. Jag känner mig skyldig utan att ens veta om jag är orsaken. Josefine tror det. Hon säger att hon hade varit övertygad om det var hon själv som hade skrivit inlägget, men att hon nu bara är 98% säker. Två procents hopp. Alltid något. Förut skrämde hon upp mig och sa att han stod och kikade argt upp mot oss. Min puls nådde max på ett andetag och jag kastade mig ner i soffans låglinjer med skrämd (enl. hennes utsago) blick. Sedan skrattade hon rått och sa att det bara var på skoj.

I ett taffligt försök att vara peppig uttryckte hon att jag kanske skulle försöka se det ur en annan synvinkel – känna att jag gjort en insats liksom. Lätt.

Länkkärlek: Jennie Stinks Rök

Det här med länkkärlek är en bra grej som jag inte har varit så bra på. Dåligt kan man tycka och det är det nog också. Det har hänt några få gånger och jag har väl egentligen inget bra försvar. Alls. Så fort jag tänker tanken att den bloggen måste jag länka till, bara för att, så får jag ångest. "Tänk om de andra bloggarna undrar varför jag inte länkar till dem". Så länkar jag till ingen. Vilket är dumt för det finns så många människor med bloggar jag uppskattar därute på internetz. Jag ska ta och bli bättre på det helt enkelt.

Skitsamma. Nu ska det handla det om Jennie Wiberg.

Igår var slumpens dag känns det som. Först bloggade jag om min nakengranne och när jag en timme senare tittar ut sitter han påklädd för första kvällen på så länge... ja eller för första gången så vitt jag vet. En kort stund senare drar han ner persiennen (trodde inte han hade någon). Skumberg. Sedan sitter jag i soffan och konstaterar (beklagande inför Josefin medan jag letade håglöst i statistikloggen) att jag inte ens minns när någon länkade till mig sist, och så idag på morgonen ser jag att en av mina trognaste läsare Jennie hade skrivit ett rörande fint inlägg om mig och min blogg igår. Hon är bra hon. Jennie.

Jennie Stinks Rök heter hennes blogg och hon är en av de personer jag har läst allra längst. Jennie är rolig, burdus och inte rädd för att gå över gränser. Hon gör som hon vill och verkar både farlig och snäll på samma gång. Okonstlad på ett uppfriskande sätt – både som person och i sina texter. Jag tänkte skriva att Jennie verkar ha skinn på näsan också, men jag äcklas så av det uttrycket så jag låter bli. Hon har i alla fall förortsgöteborg helt naturligt i sitt DNA och det genomsyrar ofta bloggen på ett både fint och roligt sätt. Jag har skrattat väldigt mycket åt hennes historier genom åren. I sitt inlägg igår skrev hon att hon inte vet vem jag är men att det känns som att hon känner mig ändå. Precis så är det åt andra hållet också.

Läs Jennie ni också. Hon förtjänar många läsare. Adressen är: http://jenniestinksrok.wordpress.com


Med det sagt, jag blev mycket glad av ditt inlägg Jennie. Och tack för att du länkade. Det var så längesedan någon länkade till mig nu (vad jag vet) att jag nästan hade glömt hur glad man blir. Och du, biografi får vi se, men ett begravningstal – det är en deal!

Nakengrannen

Mitt emot på andra sidan gården, nere på bottenvåningen, bor en man i medelåldern. Han har kvarterets hårdast upplysta lägenhet kombinerat med områdets mest avslappnade inställning till nakenhet. I alla fall sin egen nakenhet. Samtidigt har han inte den klassiska nudistauran tack och lov. Han verkar mer bara vara en gubbe som verkligen diggar att spendera sin fritid eau de naturelle. Det är en viss skillnad ändå.

Jag har aldrig sett honom med kläder på, men naken har jag sett honom ungefär fem tusen gånger sedan han flyttade in för ett drygt år sedan skulle jag tro. Vi har aldrig hälsat. Tror jag inte i alla fall. Hur skulle jag kunna veta det?

Varje kväll när jag knäpper på tv:n, hämtar en kaffe eller släcker för att gå och lägga mig så sitter han där med korsade ben på sin torftiga pinnstol och stirrar. Iklädd endast sin hud ser han ut att trivas. Han är normalt gubbfet med mage och lite häng här och var. Det verkar inte bekomma honom det minsta att alla som passerar måste anstränga sig för att inte få sig en ordentligt anatomilektion. Det har vi hans starka vita takbelysning att tacka för. Lika avslöjande som lamporna i en operationssal. Och där sitter han och knappar på sin dator eller vad det nu är han gör.

Då och då reser han sig och mina ögon bländas av en väl tilltagen ändalykt. På stela ben spatserar han ut i sitt kök men återvänder strax och sätter sig tillrätta igen. Så håller han på hela kvällarna och oftast långt in på natten. Han sköter sig själv och skiter i andra. Det ser så obekvämt ut där han sitter och minsta spår av mysfaktor som annars är en naturlig del lägenheterna häromkring är som bortblåst tack vare det kalla skenet. Hur han orkar sitta så är en gåta. Det är inte ofta han har lagt sig före mig och på något sätt har jag vant mig vid att hans nakenande vakar över kvarteret.

Jag skulle helt ärligt sakna min nakengranne om han fick för sig att flytta, dö eller ta på sig kläder.

Lincoln the hipster

Var helt inställd på att bli bortblåst av Danielt Day Lewis episkhet som Abraham Lincoln. Det blev jag inte. Han var såklart alldeles fantastisk i sin rolltolkning men det var rätt segt ärligt talat. En bra film men jag hade väntat mig gåshud. Minst. Jag tror att det för amerikaner säkert är en kick att se filmen. Det är ju deras arv och en extremt viktig del av deras väldigt begränsade arv. För oss andra känns det möjligen som en lite roligare historielektion. Så en trea får jag nog säga blir domslutet.

Däremot var det en fullkomligt formidabel skäggkavalkad. Rena hipster-himlen. Vissa scener kunde lika gärna vara snapshots tagna i publikhavet på Guldäggsgalan.

En svamlig ode till Svenssonlivet

Jag älskar lugnet som infinner sig varje fredag när jag kommer hem och har lyckats kämpa till mig en parkeringsplats i vad som skulle kunna beskrivas som Majornas motsvarighet till hungerspelen. En spelplan full av kombidårar, redo att offra om inte livet så i alla fall grannsämja och en ofördelaktigt adderad patina till sitt fordon. Jag har sett många finger hyttas och för de som kan läsa på läppar skulle det troligen inte vara akademimaterial på svadorna som sker innanför vindrutorna. För en landsortsbo månde det vara en parodisk syn att se medelklassens gladiatorer sitta bakom ratten och i lika delar vrede, desperation och tacos-iver gemensamt upplösa alla former av vett och ettikett – för att inte tala om trafikregler – i jakten på en liten helig lucka. En lucka att hålla fast i ända tills måndagen åter kallar. Det är så jävla skönt när man lyckas knipa en plats att jag ofta kommer på mig själv med att sitta kvar och njuta en stund innan jag kliver ur. Ett nästan skamfyllt njutande som jag först idag medgav till Josefine att jag faktiskt hänger mig åt.

Sedan är det middag och vin som leder till en surrande tröttma som jag sover bort i en kvart (en timma) när barnen har lagt sig, innan vi börjar frossa i oss populärkultur i form av Girls eller något annan nedladdad underhållning. Kanske lite mer vin, samtalande och gärna okynneslyssnande på Spotify där låtvalen med timmarna ofta övergår i allt högre halter skämslyssning. Tills det att ögonlocken av sig själva sänks ner och blicken antar en nästan kisande form. Eller vår granne under kommer upp som en pyjamasmartyr och på lidande småländska kräver bedjande att vi ska sänka (trots att vi vid den tiden på dygnet aldrig spelar högre än samtalston) och passar på att dra upp de senaste månadernas ljudläckage i form av fotsteg, och andra ljud som uppstår automatiskt omkring levande människor. Maken till hypersensitivt hörselorgan och lägenhetsinkompatibel inställning har jag aldrig varit med om. Men annars. Jag älskar nedvarvningen.

På lördagen är uppvaknandet en långdragen process som i bästa och faktiskt de flesta fall slutar i ett lustfyllt klimax med nybakade frallor från ett bageri i området. Långa koppar kaffe suddar sakta bort de sista resterna av arbetsveckans trötthet. Planer görs. Eller också inte. Det är helgens hov och allt är möjligt. I alla fall i teorin. Men det räcker för mig. Det är det bästa. För att inte säga bästa bästa.

Idag tog vi bilen ner till Mariaplans bokhandel där jag hade lagt undan Försmådd av Hans Gunnarsson, som av en händelse också råkar vara den titel vår bokcirkel ska konsumera tills vi ses nästa gång. Sist läste vi Suzanne Brøggers Crème Fraiche, vilket (om än oförtjänt) nästan höll på att ta kål på cirkeln, på samma sätt som mitt val av Jack Kerouacks På drift en gång gjorde med en annan cirkel som jag och min bibliotekariekompis hade. I alla fall. Hans Gunnarsson är lite av min författaridol. Jag har läst alla utom den här senaste av hans böcker och känner som ett svårdefinierat lyckorus när jag läser hans texter. Han är stilsäker och jag imponeras hur han går in i sina huvudkaraktärers liv. Det känns nästan som att han i sin research har levt det liv han beskriver för det känns så rakt igenom äkta, oavsett om det är ledan hos en en arbetarklassyngling i Finspång, eller en överårig och av ensamhet formad historielärare han för tillfället porträtterar. Kanske en författarväldens motsvarighet till Daniel Day Lewis.

När vi hade lämnat in vår vidrigt skitiga bil till Gaza biltvätt (älskar det företagsnamnet) i Masthuggsgaraget passade vi på att gå till den fantastiska barnboksaffären Bokskåpet på tredje lång, där Josefine ironiskt nog hittade och köpte pocketutgåvan av Ika Johannessons Blod Eld Död – en svensk metalhistoria. Tintin valde också ut en bok. Önskedagen. Men när vi kom hem bestämde hon sig för att medan resten av familjen la sig i soffan för att läsa, att knäppa på mumintrollen. Dessa mumintroll. Jag tror jag har hört vinjettlåten en miljon gånger vid det här laget. Ändå diggar jag dem. Ett av få barnprogram jag inte riktigt har hjärta att tröttna på.

Min vän A, bibliotekarien som också är en del av bokcirkeln berättade att hon leder en cirkel på sitt arbete. En av medlemmarna verkar vad jag förstår vara en kolerisk kvinna som är negativ till allting. Vid deras senaste träff efter att ha läst Tove Janssons Sommarboken hade hon tydligen gått loss och bjudit gruppen på en eklektisk rant om hur fruktansvärt vidriga de beskedliga små mumintrollen egentligen är. Vi pratar alltså om en person som inte bara känner en enorm antipati för de, enligt hennes åsikt, finska sagosvinen. Hon känner vämjelse. Hon hatar mumintrollen. Passionerat. Det mina damer och herrar hör nog inte till vanligheterna. A var en smula upprörd när hon berättade om muminhataren men jag måste erkänna att jag blev nyfiken på denna mystiska kvinna. Tänk vad kul det skulle vara att gå ut och ta en öl med henne.

Nu ska vi äntligen titta på Lincoln och njuta av en rollprestation signerad Daniel Day Lewis. Eller skådespelarvärldens Hans Gunnarsson om man så vill.

Autisthumor

Jag kan inte beskriva hur mycket jag älskar den här lilla filmen. Så autistiskt knastertorrt, ultrahängivet och humoristiskt delikat rakt igenom. En ovanligt lyckad kombo. I alla fall i reklamsammanhang.

 

WM3

Medan jag ändå håller på så måste jag tipsa om en av de bästa dokumentärerna jag har sett. Eller det är en dokumentärserie om ett och samma fall. Det är ett supergammalt tips, men eftersom det sorterar in under vad jag skulle vilja kalla obligatorisk tittning, kan jag inte ta hänsyn till att detta må vara gammal skåpmat för många.

Tipset innefattar totalt fyra stycken filmer om det numera ökända fallet 'West Memphis Three', där tre tonåringar (Damien Echols, Jason Baldwin och Jessie Misskelley) blev anklagade och dömda på väldigt lösa indicier, för ett bestialiskt trippelmord på tre pojkar i tioårsåldern. Två av dem till livstid och en till döden. Det ger en skrämmande inblick i hur ofungerande ett rättssystem i vissa fall kan vara och hur varierande begreppet likhet inför lagen kan ta sig ut, beroende på klass, bakgrund och social status.

De tre ungdomarna pekades ut på grund av att de var udda fåglar som gick klädda i svart och lyssnade på Metallica. Det räckte för att de skulle pekas ut och sedan var karusellen i full gång.

Jag skulle troligen kunna skriva spaltmeter efter spaltmeter om det här fallet men skulle ändå inte kunna göra det rättvisa. Det mesta har dessutom redan sagts. Det är en fruktansvärd och långdragen historia utan en enda vinnare som utspelades mellan 1993-2012. Förutom det uppenbart fruktansvärda i att tre barn våldtagits och dödats så har en väsentlig tid av tre oskyldiga ungdomars liv blivit ödelagt. Och efter tjugo år så kan de anhöriga fortfarande inte gå vidare eftersom mördaren fortfarande går lös, trots starka misstankar om vem det faktiskt är.

Se dem bara (mycket obehag utlovas) men gör det i rätt ordning (även om den sista är en fristående sammanfattning av allt).

1. Paradise Lost: The Child Murders of Robin Hood Hills (1996)
2. Paradise Lost: Revelations (2000)
3. Paradise Lost: Purgatory (2011)
4. West of Memphis (2012)

Hittade tyvärr ingen trailer

Se "Silver Linings Playbook" för bövelen

Jag såg Silver Linings Playbook igår. Wow! Jag fullkomligt älskade den.

Bradley Cooper gör en fenomenal insats som den före detta läraren och bipolär-diagnostiserade Pat. Pat tvingas flytta hem till sina föräldrar när han släppts ut från den psykiatriska anstalten han suttit på efter att han nästan slagit ihjäl sin frus ålderstigne älskare. Han är fast besluten att vinna tillbaka henne men råkar han träffa Tiffany, som spelas av en alldeles fantastisk Jennifer Lawrence. Deras kemi är magisk. Man vill bara ha mer av dem. Det är hetsigt, roligt, varmt och skruvat utan att kännas det minsta tröttsamt och krystat. Jag verkligen älskade den från första till sista sekund och ler nu medan jag skriver detta. Jag kommer att se om denna filmen måna gånger skulle jag tro. Något som inte händer särskilt ofta längre.

Filmen överraskade också med att Robert de Niro, som de senaste femton åren varit en rätt solid garant för skit, imponerar i rollen som Pats pappa, Pat Sr, en man som uppenbart lider av odiagnostiserade tvångssyndrom och en abnorm vidskeplighet. Till och med Chris Tucker som är en riktig bananskådis gör en oväntat bra insats som Danny – Pats kompis från psykanstalten.

Det skulle så lätt ha kunnat bli en sådan där pissig romantisk komedi som gjorts i parti och minut sedan 70-talet som jag formligen kan spy på. Receptet är likartat. Det är en till synes helt ounik historia. Men ändå inte. Den har det där. Jag har svårt att beskriva stämningen i filmen trots att den är högt okomplicerad, men jag kände precis samma lustfyllda rus igår när jag såg den här filmen som när jag såg The Squid and the Whale. Jag känner mig manad att skriva det här extra mycket för att den har fått en sådan hjälplöst värdelös titel på svenska – Du gör mig galen – en titel jag misstänker lär bidra till att den svenska publiken kommer att känna ett alldeles oförtjänt stort motstånd mot filmen. I alla fall hos de som vanligtvis uppskattar hög berättarmässig filmkvalité.




Direkt när eftertexterna började rulla tänkte jag att detta minsann var en fyra, en stark fyra rent av, men sedan ändrade jag mig och tänkte: Vaffan, varför ska man snåla med femmorna så förbannat för? Det är så få filmer som ens når upp till en trea i betyg nuförtiden, så när ett sådant här litet guldkorn kommer och gör såpass stort avtryck på mig så förtjänar den banne mig ett toppbetyg.

Möjligen kommer jag att ångra en femma när ruset har lagt sig en aning och jag tittar lite mer nyktert på det hela. Men jag säger det igen. Vaffan, varför ska man snåla med femmorna så förbannat för?

Sexualupplysning eller pervo-fest?

I söndags var det säkert femte gången jag satt i soffan, slözappade och fastnade framför vad som måste kallas för gape-tv:s moderskepp. Fråga Olle Dokumentären. Jag har tidigare inte förstått vad det är som gör att jag provoceras så mycket av just detta freak-format (för jag kan verkligen känna en viss behållning av tv-program vars existens baseras på att få publiken att gapa käken ur led) men den här gången föll poletten ner.

I Fråga Olle Dokumentären får vi följa med en kvinnlig reporter när hon åker och träffar en massa superpervon runt om i världen. Man har fått se allt från folk med de konstigaste böjelser och hur de lever ut dem som att det är en hobby i paritet med filateli. Men vi snackar mer penetrationssex i armhålor, män som gillar kvinnor som kissar ner sig på cam, ballongsex (ja det låter märkligt och det är ännu märkligare än så) där man tydligen blir riktigt pilsk av att se företrädesvis unga tjejer sätta sig på uppblåsta ballonger till de smäller (?). Det har gjort besök hos dominatrixer och bdsm-klubbar med en twist, människor som lever i en relation med sina realdolls (helloooo??) och besökts ställen som HYR ut lösvaginor till en rimlig kostnad och per timme . Den kvinnliga reportern har gjort hembesök hos par och varit med när kvinnan sätter på mannen med en strap-on för att han ska "få känna hur det är att vara kvinna", en man som bara älskar att dressa upp sig som en bebis med blöjor, nappflaska och hela kittet och bli omhändertagen av "sin mamma". Hon har besökt en domina vars specialité är att ta hand om mänskliga ponnys och provat hur det känns att bli ordentligt fittpruttad i ansiktet. Man blir ganska så varse av att det finns mycket mörker där ute i stugorna. Brrr.

Jag brukar inte vara särskilt dömande och tycker att folk får göra vaffan de har lust med så länge det inte hamnar på lagbokens skuggsida och alla parter är med på det. Men ärligt talat. 90% av all skit de visar är så jävla rubbat att i alla fall jag baxnar. Jag känner att . Jag förstår det inte.

Däremot förstår jag Kanal 5 som hittat pudelns kärna inom sensations-tv. Fråga Olle Dokumentären är en genväg rätt ner i fördärvet för människor som för länge sedan förälskat sig och förlorat sig i förnedringsträsket, som hunnit bli blaserade inför ultrafetton, skräpsamlare, hollywoodfruar, extremstora familjer, tragiska livsöden och människor som är allmänt annorlunda. Att sedan ta steget och titta på Fråga Olle Dokumentären är som att kliva in ett crackhus och gå bananas. Trots att jag känner förakt för många av de vidriga typer som figurerar i programmen kan jag inte sluta titta. Det har en läskig magnetism som är svår att värja sig mot. Konstigt nog.

Men det konstigaste av allt och det som gör mig mest upprörd är nog människan med den extremt luddiga titeln sexualupplysare. Olle Waller. Mellan varje inslag sitter han där som Grodan Boll och avdramatiserar precis all ögonterror man blir utsatt för. I Olle Wallers värld är ingenting för sjukt. Möjligen är missionären det mest perversa man kan ägna sig åt.

I söndags var reportern och träffade en norsk gutt som blev hård i brallan av att klä sig i regnkläder. Han spottade åt Gore-Tex. Galon ska det vara. Sedan följe hon med när han gick runt på stan och eggade upp sig själv, från topp iklädd sitt favoritmaterial inklusive sydväst och någon slags skidmask. Det låter kanske harmlöst, men när man tänker på att han går runt där mitt på stan med ett lystet galonstånd och ser det som en absolut självklarhet, och sedan bjuder in kamerateamet till sitt hotellrum och låter dem dokumentera den dassigaste sexscen jag någonsin skådat, när han sitter på golvet i duschen med diskhandskar på händerna och galonrunkar innanför regnbrallorna. Då klöks jag lite.

Självklart pratar Olle Waller som en gammal förstående skolkurator och förklarar att alla människor gillar olika saker. Vissa gillar galon, en del föredrar gyllene duschar och blöjsex, medan andra gillar medicinal-bdsm där de går och betalar dyra slantar för att något psykfall ska koppla fast ett bilbatteri på ballen. Fina fisken. Helt ok. Bara man är försiktig. Att allt är normalt bara det känns rätt. Yeah right. Det är det sjukaste med hela programmet. Jag hade kunnat köpa allt annat om Olle Waller inte satt där och fnissade och myste förstående åt allt ovan nämnda vansinne. Med risk för att låta som en riktigt insnöad kristdemokrat: Vad i helvete är det frågan om? Det mesta är ju bara för rubbat. Hur kan man ens försvara en fetisch som går ut på att frenetiskt onanerande gubbar sitter hemma framför sin dator och betalar för att en tjej i hotpants ska sätta sig på ballonger så att de går sönder. Eller ska pissa på sig, eller skita eller eller... Det precis som all annan betalsex hamnar farligt nära prostitution och även om det må vara lagligt är det kanske inte per definition något som verkligen behöver försvaras och normaliseras av någon slags professionell snuskfarbror.

Fy fan vad jag är trött på Olle Waller. Olle jävla Waller.

Trimmad

Och två dagar senare sitter jag här nyklippt, vältrimmad och nöjd så in i helvetet.

Igår efter jobbet var jag på Sharper. Gick in som en lodis och kom ut som ny. Fan alltså. Måste verkligen rekommendera det stället. Älskar't. Det är en större upplevelse än man vanligtvis förknippar med att klippa sig. Jag ska inte säga att jag känner mig bekväm där. Tvärtom. Men inte nervös heller. Det är något annat. Ett slags pirr i magen. Lite som när man var liten och var på nöjesfält. Luften är fylld av spänning, förväntan och atmosfär och man bara känner att man... gillar det. Och när blev ni förresten bjudna på whiskey hos frisören sist?

Jag har sagt det innan men jag säger det igen. Jag kan nästan inte komma på när jag spenderade 600 spänn på mig själv mer väl än hos Sharpergänget.

Mitt liv som Ricky

I morse vid frukostbordet när jag satt och ojade mig över min vintertröttma, värk i kroppen och att jag kände mig hängig i största allmänhet, så fick Josefine tydligen för sig att attack nog var det allra bästa sättet att muntra upp mig (FEL!).

– Ja, det ser lite ut som att du har gett upp.
– Va?
– Du är liksom... lite luddig i kanterna.
– Men vaffan!? Skulle det där vara ett pepp?
– Hahaha... förlåt, men du ser precis ut som Ricky Bruch.
– Stopp! Tack. Det räcker så.

Alltså, Ricky Bruch. Hon syftade knappast på musklerna utan kombinationen frisyr + skägg.   Detta bara några dagar efter att hon fnissande utbrast att jag ser ut som en 70-talsman och förtydligade att hon inte menade en som var född då utan verkade under 70-talet.

För att förtydliga så är det alltså den här mannen och mig hon drar utseendemässiga paralleller mellan:

Jag borde givetvis ha blivit alldeles rasande. Inte för att jag ogillade Ricky Bruch på något sätt. Tvärtom. Hur fan skulle jag kunna ogilla en man som hade så många strängar på sin lyra. Han var ju för fanken styrkelyftare och hell of a diskuskastare, samtidigt som han fuskade som årets skåning, författare, poet, kontroversiell åsiktsmaskin och skådespelare (med en spännvidd som täckte in både dansk gladporr och Ronja rövardotter). Att han dessutom avslutade sin idrottskarriär med att örfila sin förbundskapten Anders Borgström under Friidrotts-SM 1985, gör honom inte mindre spännande i min ögon. Han var en multitalang och ett energiknippe helt enkelt. Men det innebär fan inte att han ens under sina hey-days var en kille jag vill se ut som.

Jag sprang till badrummet för att titta mig i spegeln och drabbades av en chock. Det visade sig att jag dessvärre inte kunde annat än att hålla med. Jag ser banne mig ut som en luden knullgubbe från något fattigt frisexkollektiv under progg-eran. Det är hemskt. Men ändå. Vem säger så till sin partner egentligen?

Deprimerande nog så tycke jag mig nästan själv se likheten, när jag efter lite bild-googling hittade den här bilden:

Hjälp mig... jag dööör!

Tomheten i den blicken! Det är min spegelbild varje morgon under årets tre första och jävligaste månader. När jag har tre pigga timmar per dygn och resten av dagen känner mig som en påse bananer.

Men i morgon är det slut med det för då ska jag till Sharper Barbershop efter jobbet och trimma böset. Det ska bli så ruggigt skönt. Kanske löser det inte allt. Men förhoppningsvis kommer jag hem mer som den här killen:

Hello ladies, the houseparty is this way!

På besök i ingenmansland

I fredags efter lunch hölls jag gisslan av två kollegor som bara var tvungna att besöka MM Sports för att inhandla proteinpulver. Redan från utsidan kunde jag konstatera att MM Sports är den typ av butik som ligger jävligt långt utanför min komfortzon. Skyltfönstren täcks helt av svartvita foton på stelt leende män med mycket kantiga former och en och annan lättklädd kvinna med till exempel läder-bh och ett pilkoger över axeln. Generellt mycket fuktig hud, som trots det monokroma uttrycket, vittnade om både plikttrogna solarietimmar och en distinkt air av linement. Så vi äntrade lokalen.

Väl innanför dörrarna hejade en blond amasonkvinna med stort hårsvall artigt på oss. Jag kände direkt att hon undrade vad fan jag hade där att göra, så jag vek snabbt ner blicken och tog några raska steg in mot konfektionsvdelningen där jag med ens hamnade under radarn och således kunde pusta ut. Men bara en aning.

Det kändes lite märkligt att gå runt och titta på byxor som är gjorda för män med lår som är grövre än midjemåttet hos en medeltjock gubbe. Det problemet har liksom inte jag och mina kycklingben. Sedan är det en viss stil också. Baggy-stilen. Vi snackar generellt mycket kamouflagemönstrade byxor i grovtextil, ofta prydda med vertikaltryckta, nästan läteslika, budskap som GASP (och olika bodybuilding-märkens logotyper) över byxbenen. För att inte tala om jeansbyxor med en massa omotiverade fickor på märkliga ställen och för mig fullständigt obegripliga säljargument som "Pre shaped knees" och "Special crotch-enforcement". Mina hjärnceller började som hastigast visualisera hur det kan komma sig att just kroppsbyggare möjligen skulle vara i större behov av en slittåligare byxgren än vi andra, men bländades snabbt av starkt obehag och yrsel. Vidare fanns där t-shirts, linnen och hoodies från "Throwdown" och andra agressivt laddade varumärken. Om någon undrar var alla tribalmönster tog vägen så är det bara att fråga mig för jag vet var de bor. Distinktionen var också tydlig. Inget simmigt genuslager vare sig mellan avdelningar eller på kläderna. Det rådde knappast någon tvekan om ifall man tittade på ett plagg som var avsett för en kvinna eller en man. John Gray hade varit stolt över MM Sports. Sanna mina ord.

Provhytternas väggar bestod av djurhudar som i sin tur var upphängda i rejäla kättingar (bara en sådan sak). Även det stora displaybordet i mitten av lokalen var pyntat med en grov metallkedja som ringlade sig runt piller- och pulverburkarna på ett rått och lagom oavskalat vis. Jag vill minnas att belysningen var dämpad men med många inslag av starka spottar. Sammantaget fick jag lite grottfeeling och egentligen ser jag bara två rimliga alternativ till hur inredningen blivit som den har blivit:

1. Manowar har köpt in sig i koncernen och tagit fram inredningskonceptet på volley.
2. Inredaren har kommit över en smärre kontainerlast med Manowar-memorabilia och gått bananas.

Allt annat känns helt enkelt för långsökt.

Längst in i lokalen kom vi till en skimrande grön avdelning med olika pulversäckar från väggar till tak, blandat med stora kärl och mindre burkar med kosttillskott och vad jag förmodar fullt lagligt innehåll – om än med en kraftigt olaglig aura. Efter att ha letat runt bland påsarna hittade mina kollegor sitt protein. De vägde försiktigt mellan chokladsmak och päronsplit, vilket jag tyckte var lite gulligt, med tanke på att den spontana känslan är att det är sådant där som tuffa killar skulle dricka om det så smakade bajs.

Det var längesedan jag kände mig så fullkomligt apart i ett sammanhang och mina ögon har nog aldrig tidigare exponerats för så många kraftuttryck på en och samma gång. Massbuilder, Testopump, Power up, Crush the weights, Brutal Pump, Testo Booster, Body Science och en rad märkliga produktbenämningar som EAA-XX och 3-PH-CM USOBOL. Överallt skyltades med versala utrop och det kändes som att förekomsten av konsonanten x var mer än lovligt frekvent. Här och där hängde drösar med lyftarbälten. Lyftarbälten! När vi kom till kassan såg jag hur en enorm man stod och nickade gillande medan han kände på någon slags läderrem (tror jag). Ja, den samlade testosteronhalten i butiken var så kopiös att mina pungkulor flydde fältet. Som på given signal drog de sig undan likt rädda sköldpaddshuvuden och tog skydd inuti kroppen och min penis hanterade det hela med att krympa ihop och förvandlas till en pytteliten klitoris.

Det är svårt att göra situationen rättvisa men det var i alla fall en för mig totalt väsensskild upplevelse att vistas i en sådan butiksmiljö. Min enda kontakt med kroppsbyggarvärlden är de få gånger jag smuttat i mig en gainomax efter ett träningspass, eller möjligen stått och fingrat lite osäkert på en powerbar vid receptionsdisken på mitt gym. Ett gym som för övrigt är extremt svennebanankompatibelt, eftersom dålig hållning är mer förekommande än muskler, och som på inga sätt påminner om 80-talets klassiska lyftarklubbar. Där brukade männen enligt legenden skrika och frusta när de lyfte sina jättetunga fria vikter (och då snackar vi alltså ingalunda om dagens bögiga kettlebells). På mitt gym flåsas det som mest. Kvids på sin höjd.

Att som en lösfet spinkis, som bara sett muskler på film, plötsligt kliva in på ett ställe vars hela existens framstår som en katedral till ära för dagens versioner av Dave Draper, Lou Ferrigno och Arnold Schwarzenegger – det blir en kulturkrock av guds nåde. Jag ville bara därifrån. Så när mina kollegor äntligen skulle betala men istället för att ta grejerna och gå istället började prata proteinpannkakor (?) med hon i kassan var jag nära att bryta ihop. Då var panikångesten nära vill jag lova. Sedan blev det svart. Och plötsligt var vi äntligen tillbaka i bilen på väg mot kontoret igen.

Aldrig förr har jag längtat så efter Hisingen.

Gulligt

Delade väntkur med två slynglar i 14-15-årsåldern tidigare ikväll. Den ene hade en taggig blond Jersey Shore-frisyr och var svinsur, ett uttryck som förstärktes ytterligare av hans pösiga kinder, som i sin tur dessutom adderade en brittisk arbetarklassaura till hans anlete. Han såg ut som en fantastisk liten hybrid mellan en Gotti-pojke och lillkillen i This is England. Han balanserade en tuff cigg mellan sina knubbfingrar och ondgjorde sig, mellan blossen, över någon som var skyldig honom hundra kronor.

Kompisen skakade hela tiden medlidsamt på huvudet. De diskuterade vilken skitstil det var att den skyldige kom med ursäkter hela tiden och att det minsann inte var så förbannat svårt att ruska fram en hundring om man ville. Det hade gått rätt lång tid vad jag förstod.

"Faaan, det tar max en månad mannen", sa åskmolnet buttert. "Jag ska fan klippa han alltså" och så passade han över till sin polare som höll med. Sedan gick de på vagnen.

Så himla gulligt!

Busskärlek

Det verkar som att den pågående nätkärlekskampanjen har brutit sig lös och tagit sig ut på fler arenor.

Den finlandssvenske busschauffören på buss 16 ropade vid hållplatsen "Nordstan" nyss ut ett muminklingande, varmt och mysigt meddelande i högtalarsystemet. Han önskade oss en fin kväll och hoppades att vi skulle få en toppenhelg. Oavsett var vi ämnade stiga av. Han sa att vi skulle ta det försiktigt och ta hand om oss själva och varandra. Fan vad fint.

En go gäng #28

Potentiellt rövgäng.

Norgepriser

Alla varit i Norge vet att det är den ultimata ekonomiska förnedringen. Den känslan av total underlägsenhet är vanligtvis svår att få till på artificiell väg. Men inte i Norge. För alla som besökt ett norskt McDonalds vet att när man går in där är det bokstavligen som att lösa biljett till en upplevelsepark i bizarroformat, med åkattraktioner som "The House of Papperslösa Flyktingar", "Kick the Hobo" och "Inflation Flume Ride". I helgen fick jag det svart på vitt.

När bussen mot Hemsedal gjorde sitt enda stopp stod endast McDonalds på utbudslistan. Jag hukade mig redan när jag gick in. Man har ju hört att de tar typ 75 norska hutlösa kronor för en Big Mac-meny, vilket givetvis var helt felaktiga uppgifter. Det kanske stämde någon gång på nittiotalet. Nu låg prislappen på dryga 92 NOK vilket kan översättas till inte mindre än 110 kr i vår egen svenska dasspappersvaluta. Ett lite väl saftigt grisapris kan man tycka. Jag menar, jag vet att man tjänar bra i vårt kära grannland men det bara måste kännas orimligt dyrt även för norrmän. Eller har varenda jävel ett privat oljeborrtorn på bakgården i norge? Det verkar onekligen så.

I själva Hemsedal var det ännu värre. En påse jordnötter landade på i runda slängar 55 norska riksdaler vilket blir 65 kr i våra leksakspengar. Rimligt. Hur försvarar man en sådan  Varje gång man drog kortet var det som att någon vred upp strömstyrkan på sin elpistol och satte ett skott i ens scrotum. En stor stark 95 NOK (= 115 kr). I Norge behöver man alltså äga en egen sedelpress för att ens ha råd att bli full. Att ta en tur över till Sverige måste vara som att åka till ett Thailand med baltkänsla. Att gå ut och äta en någorlunda dräglig lunch i Norge kan nog mycket väl kosta dig både en arm och ett ben, och göra dig till träl för livet.

Det är märkligt när man tänker på det, för man ser ju väldigt få hus med diamanttak längs vägen och det kommer inte ens champagne ur kranarna. Så den ekonomiska delen av min Norgevistelse var lite av ett finansmässigt övergrepp mot plånboken. De kan ha hur jävla överlägsen natur de vill (vilket de också har OMG!) men deras prissättning är fan inte ok.

Hemsedal, en företagsresa senare

Så var man tillbaka i den urbana trygghetens hamn igen, efter en helg högt upp i den norska fjällvärldens vidunderligt vackra panoramasceneri. Det var en helg fylld med sociala experiment. Det har upplevts. Glädje, skratt, konflikter, samförstånd, ångest, märkliga kontaktförsök, mjölksyra en masse, liftincidenter, ekonomisk förnedring, fislukt, dödsrädsla, våld och ensamhet uppblandat med innanförskap. Allt i kombination – både medelst och alldeles utan inslag av vild förtäring.

Jag tror att jag kommer få avhandla vissa delar separat under de kommande dagarna. Det skulle helt enkelt bli ett alldeles för schizofrent blogginlägg om jag ens försökte mig på att kombinera alla intryck. Men. Kontentan är att jag mot alla odds gav mig ut som en Bambi på hal is, eller som någon slags Stig-Helmer-variant i 2013-tappning om man så vill. Efter en natt av extremt dålig sömn, en orolig tarmtömning och en stadig höghöjdsfrukost bestående av två koppar kaffe och en sked yoghurt, trotsade jag all logik och mitt eget sunda förnuft och gav mig ut på hyrda skidor (tack för all hjälp i beslutsprocessen) i de grönaste backarna (som för mig inte kändes så jävla gröna alls). På vinst och förlust skulle inte kunna illustreras bättre än så.

En idiot i fjällen.

Det hade nog aldrig gått väl om det inte vore för min kollega Maja (f.d. skidlärare skulle det visa sig) som tålmodigt ledsagade mig ner och uppför berget ett par gånger. Jag är mycket tacksam för det trots att jag aldrig har känt mig så värdelös på någonting innan. Tror jag. Men till slut började det banne mig släppa och jag kunde vid andra dagens slut ta mig ganska habilt ner för de flackaste pisterna utan att varken stanna eller ramla. Faktiskt. En personlig bedrift vad mig anbelangar.