Vid lunch igår köpte vi varsin lyxsushi och stack ner till Röda sten. Vi satte oss på bryggan och packade upp. fiffande med sojan och wasabin, tog fram misosoppan och skulle just hugga in, när jag i ögonvrån ser hur en äldre herre i kortbyxor och komfortsandaler stegar fram och ställer sig tre meter bakom Josefine. Han går lustigt. Lite som en miljöskadad revyartist. Det är väl klart att vi ska få en dåre till lunchsällskap, hinner jag tänka. Sedan tar han fram ett paket cigg, knackar ut en, tänder den och drar ett djupt bloss. Det sätter honom ur karaktär och får honom att verka nästan normal.
Då kommer hans fru in i bilden. Till skillnad från mannen verkar hon rent visuellt vara en vanlig tant. De är ett par som tagit sig ner till röda sten precis som oss. Jag slappnar av och dricker lite miso. Sedan tar jag en maki med lax, lite syrad purjo och sedan har det äldre paret seglat ut ur mitt medvetande. Jag kommenterar för Josefine att jag inte förstår varför alla sushiställen envisas med den där lilla vidriga omelettskivan. Den ser lessen ut och smakar badsvamp. Hon höll med. Det är omeletten som solkar ner en sushitallrik.
Plötsligt lägger jag märke till att det börjar samlas fåglar av olika slag på bryggan bredvid oss. Mycket fåglar. Det är ankor, måsar, trutar, kråkor, skator duvor och en massa andra bösfåglar. Jag känner stressen. En mås flyger på låg höjd förbi, mindre än en armlängd från mitt ansikte, och passar på att slappna av i ringmuskulaturen så att en lös sörja dumpas och landar framför mina fötter. Jag vill spy. Vår utomhuslunch som var så trevlig bara sekunder tidigare har förvandlats till ett inferno. Vad i helvete är det som händer. Jag vänder mig om och möts då av en syn där revymannens kärringjävel står och smular sönder en jävla vetebulle. Totalt kaos råder. Hon har öppnat porten vägen till fjädervärldens Eldorado. Kvinnan skrattar lyckligt medan hon silar smulorna som om det vore guldpulver mellan sina fingrar. Fåglarna blir alldeles tokiga. De flockas om dem. Och oss. Hon njuter i högan sky. Hon är som fågelkvinnan i Ensam hemma II. Mannen står bara bredvid och småmyser och jag undrar om de är förståndshandikappade eller något, men det tror jag inte. De verkar bara vara så in i helvetet respektlösa. Det brinner i huvudet på mig och jag utbyter intensivt mörka blickar och tankekraft med Josefine. Jag ser att hon känner samma sak och hatar dem precis lika mycket som jag, men hon lugnas av (erkänner hon senare) att hon riktigt kunde se hur vansinnet härjade inne i skallen på mig, och att det gjorde att hon kunde slappna av och nästan njuta av situationen i stället.
Plötsligt är bullen slut och paret beger sig av skrockande av förtjusning. Det här var dagens höjdpunkt för henne. Mannen snäpper obrytt iväg sin fimp över bryggan och kvar sitter vi med en dålig känsla i kroppen. Tomma och kränkta. Ungefär som tjockisen i Full Metal Jacket måste ha känt efter att hans "kamrater" överraskat honom i sömnen, med att piska skiten ur honom med strumpor de fyllt med hårdtvål.
Utan att överdriva hade vi runt tvåhundra halvskabbiga blandfåglar runt oss. Det krävs ingen fågelfobi för att förstå det obehagliga i det. Man behöver inte heller vara ett uns hypokondrisk för att inse att när bakterierna är stora som sjöfåglar så är pandemirisken nära. Det var bara att packa ihop och dra. Och ventilera allt hat i bilen.
Av alla sätt att få en utomhuslunch förstörd så toppar detta listan. Inte ens en svärm getingar stressar upp mig så. Och då ska gudarna veta att jag kan bli stressad av getingar.
söndag, augusti 19, 2012
måndag, augusti 13, 2012
Alkoholism i franchiseformat
När jag och Josefine stod och väntade på en spårvagn på Alexanderplatz Berlin kom ett gäng högljudda dyngalkisar och skapade en lätt obekväm stämning genom att börja trakassera folk i kuren. Trevligt och avslappnat på inga sätt och vis alls. Jag kunde inte höra ifall det var tyska eller svenska de skrek och skränade på. Troligen varken eller. Det var liksom ingen som helst skillnad mot hur valfritt dyngalkisgäng på Järntorget i Göteborg låter. Som om de har ett universalspråk som även innefattar kroppsspråk, för ryckigheten och deras slumpmässiga utfall var helt identiska.
Det fick mig att tänka på debatten om huruvida de rumänska tiggarna tillhör ett internationellt tiggarimperium eller inte. Och om panflöjtsindianerna ingår någon sorts globalt nätverk där de utrustas med ett stycke förinspelad cd-skiva, en poncho och en panflöjt per skalle ( ungefär som det geniala gymklasskonceptet där alla body pump-pass i världen kör enligt exakt samma upplägg). Isåfall skulle det knappast råda någon större tvekan om att de här filurerna också är en multinationell franchiseprodukt. Som 7-Eleven och Dunkin' Donuts.
Oklart var lönsamheten ligger bara.
aj-Päd
Jodåmensåatte...
Jag gått och skaffat iPad. Måste säga att jag gillar'n, men jag behöver lite tips. Jag är novis. Vilka är de bästa måste-ha-apparna? Lista gärna lite gratis/betalappar. Pleeeease!
Jag gått och skaffat iPad. Måste säga att jag gillar'n, men jag behöver lite tips. Jag är novis. Vilka är de bästa måste-ha-apparna? Lista gärna lite gratis/betalappar. Pleeeease!
fredag, augusti 10, 2012
En go gäng #23
![]() |
| Folk som gillar att halsa vodka och bränna runt med båt |
I ett försök att uppdatera mig på vad som hänt på sistone ramlade jag över det att sjöfyllerilagen tydligen retat upp ett gäng kändisar så till den milda grad att de gått ut och skrivit under en debattartikel i ämnet. De är nämligen sura för att de inte få supa när de är ute och bränner runt med motorbåten (som de på allvar jämför med att gå eller cykla på land) i detta slags glesbygd de kallar havet runt den stockholmska skärgården. Ja, det är ju beklagligt att de berövas på något så viktigt som att få tömma i sig en bib innan de lättar ankar. Helt jävla sinnessjukt att jämföra en vanlig hederlig sjöfylla med att halsa en flaska vodka, sätta sig bakom ratten, presa pedalen i botten och dra ut på Essingeleden och ratta runt. Det fattar ju alla.
För att ge det hela vikt är det alltid bra att samla ihop lite namnkunniga personer som får backa upp med sin suraste pressbild och en namnunderskrift. I Aftonbladet slår de på stora pukan genom att låta förklara att det är "delar av kändiseliten" som står bakom uppropet. Med på listan finns också Peter Magnusson som själv blev dömd för att vara båtfull 2010 och således har en anledning att känna sig lite svalt inställd till lagen. David Hellenius är också med, troligen för att stötta sin bästis, men verkar inte så pratglad när Aftonbladet ringer upp för att få loss något saftigt att pumpa in i ingressen. Så vad gör man då? Jo man ringer upp några av de andra tungviktarna. Bert-Åke Varg som bara genom att inte vara död ännu adderar en viss pondus, men som också har en del sjövana sedan den gamla goda tiden i Rederiet och som dessutom var så himla bra när han gjorde rösten till Pentti Varg i Fablernas värld.
Proffsigt måste jag säga. Det måste vara som en jävla jackpot att hitta Bert-Åke Varg på listan med tanke på att han lär vara så sur i köttet att journalisten direkt visste att han var ett telefonsamtal från en ät-så-mycket-du-vill-buffé av dårlogik i citatform. Och som han fick:
– Det är så fruktansvärt överdrivet. De som infört lagen är fanatiker. Jag vill jämföra dem med terrorister, de går inte att lita på. Och de ska bekämpas på samma sätt, säger Bert-Åke Varg.
Bert-Åke Varg tycker alltså att man bör skicka in ett litet militärt specialförband, röka ut de som lagt och röstat igenom lagförslaget ur sina hålor, dra med dem till Guantanamo, sätta en påse på deras huvud och skendränka dem till de ångrar sig. De jävlarna. Hahaha... skön onyanserad affekt han talar i, gubbjäveln.
Men varför nöja sig där när man även har turen att ha Ulf Brunnberg på samma lista. Ulf Brunnberg som lyckades med konststycket att under en dryg timmes kvalitetstid i P1, för alltid paxa platsen som ansiktet utåt för människor med ett IQ på upp till 60. Hur skulle man kunna motstå ett litet citat från en kille som i sitt sommarprat pyste ut en svamlig litania om sin trängtan efter en tv-kanal för bara män, eftersom samhället enligt hans åsikt har blivit för fittigt? Nä just det det kan man inte.
– Lagen är fullständigt absurd. Den håller på att döda hela skärgården. Det här horribla förmynderiet har gjort att jag nyligen sålde min sista båt. Jag har tappat lusten, säger Ulf Brunnberg.
Fatta det. Uffe har tappat lusten att köra båt. Det är starkt. Ska det verkligen behöva vara så? HALLÅ svenska folket, gör något. Om gamle Vanheden inte får sänka några järn innan han rattar ut bland kobbar och skär så känns det helt meningslöst för honom att äga båt. En personlig tragedi som mycket väl kan utplåna hela skärgården. Och det är verkligen beklagligt.
Jag tycker det är fantastiskt. Jag ser framför mig hur de sitter där – ett klassiskt rövgäng – och super i sin båt och så kommer de på hur jävla förbannade de är över att någon bestämt att de inte får vara hur fulla de vill. Göran Gabrielsson (vem fan är det förresten?) är bittrast. Han har varit så jävla dum i huvudet att han valt att bosätta sig på en ö och väser att nä nu jävlar får det vara nog. Jag skriver ihop ett brandtal om hur sinnessjukt det är att inte få kröka på sjön och så ringer vi upp riktiga kändisar som också tycker att det är svinviktigt att få vara full när man kör båt. Det kommer bli bra. Det kommer bli jääävligt bra. Vilka kan vi få med?
Jag gissar att de satte målen högt. De hade flow och fick med sig Peter Magnusson och David Hellenius. Men sedan tog det stopp. De flesta förstod kanske hur det här skulle se ut. De fick gå på andra, tredje och fjärde skrapet tills någon kom på att Bert-Åke var en given spelare. Att det här är skulle bli hans sista chans att synas och att Ulf Brunnberg som blir kränkt av precis allting också skulle vara het på att få rambla ur sig lite punchigt gagg. De fick valsa runt med sin artikel och sänka kraven. Inte ens Robinson-Robban och Jockiboi ville vara med på tåget så till slut fick de nöja sig med Linus Wahlgren som peakade under de år han var Bert-Åke Vargs stjärtgosse nere i maskin på Freja, men som sedan gjorde en episk karriärpunka med mästerverket Hundtricket.
Jag hoppas verkligen att det löser sig för dem.
Etiketter:
En go gäng
onsdag, augusti 08, 2012
Back in bee
Jaha. Så var semestern över ännu en gång. En dryg månad utan stress och värdig uppkoppling. Har inte gjort ett piss men ändå hunnit med en massa känns det som. En hel del Mellbystrand och lite Berlin nu på slutet (har jag nämnt att jag älskar den staden liga högt som Majorna). Har fått den där vilan. Den mentala fristaden. Fy fan vad jag behövde den i år. Har inte ens orkat med att dra igång något sidoprojekt.
Men nu är jag tillbaka. Tröttare än någonsin men taggad på kul.
Bilden kanske ni undrar över... Ja, vad ska jag säga? Vet inte varför, men jag tycker att den andas rätt så jävla mycket back in business om man säger så. Och det passar ju bra. Two men working on a dream liksom. Fantasi och entreprenöranda. För att inte tala om obehag. Livets salt helt enkelt. Sedan undrar jag jättemycket vad han till vänster har för grejer på sin data.
Ja, det var väl typ det jag ville säga. Häng på!
fredag, juli 20, 2012
Nailbiter
Varje år brukar jag propagera för att vi ska titta på skräckfilm i stugan. Antar att det är masochisten i mig. För det brukar alltid resultera i att jag vaknar i en lamslående terror på natten av att någon har tagit sig in i stugan. Jag hör ett ljud. Men det är inte katterna. Det är nåt annat. Definitivt inte katterna. Någon rör sig i stugan och nu gäller det att handla rationellt. Jag väcker Josefine med väsande röst.
"Du, hörde du!?"
"Vad?"
"Det var något som lät"
"Ok?"
"Jag tror det är någon här"
"Mmm"
"På riktigt!"
"Mm"
"Shit, nu lät det igen"
Vid det här laget är min puls öronbedövande att jag känner mig nästan svajig av yrsel. Jag ser en man med svetsmask och kulhammare framför mig. Han kommer slakta hela familjen om vi inte gör nåt. Fort. Av alla hus i Mellbystrand har han valt vårt. En sån jävla oflax, men fullt rimligt för stunden. Jag kastar mig upp ur sängen. Då brukar Josefine vakna till och sätta sig upp i sängen och till slut går det upp för henne också. Det är nån i hallen. Eller köket. Eller vardagsrummet. Någon har tagit sig in och jag har vaknat när denna någon (kanske med en påse över huvudet och med en riktigt dräparyxa i händerna) snubblat till och ett onormalt ljud har uppstått. Inte katterna. Nåt annat. Absolut inte katterna.
När jag står med ryggen längs garderobsväggen och lurpassar. Lyssnar frenetiskt. Då brukar poletten trilla ner och Josefine fattar allvaret. Långsamt har hon lyckats bli lika uppskrämd som jag. Hon förstår att vi måste agera och det nu. Dock har jag inga linser i och kommer få svårt att ta lead här. Så jag planerar vår överlevnadstrategi. Josefine får gå först så täcker jag. På så vis kan vi hinna överrumpla den psykopatiske mördaren och ha en liten liten chans att överleva lemlästning och komma undan med lättare stympningar.
"Fan, det är nån här alltså"
"Va, är du säker?"
"Ja! Det är nån jävel här inne"
"Vad fan ska vi göra då?"
"Vet inte... du får gå först"
"Vaa? Nej!"
"Ja, jag har ju inga linser"
"Lägg av!"
"Kom igen, jag ser ju inget och..."
"Inte en chans"
"Jag täcker dig"
"Men du ser ju inget"
"För helvete... kom igen nu dåååå..."
Och där någon stans brukar det gå upp för oss att vi hade varit så jävla rökta om den mannen med kulhammare (eller något annat ohyggligt tillhygge) hade stått i hallen. Vi ger upp. Sansar oss och tittar ut i hallen. Phew. Det var bara katterna. Inget annat. Bara katterna. Men det lät verkligen som nåt annat. Sedan tar det oss en god timma innan pulsen lagt sig och vi kan somna om.
Varje år samma sak. Och jag hatälskar det. Så inför varje sommar letar jag upp nåt skräckigt. Gärna dåligt och allra helst på klassiskt fyra-ungdomar-i-en-öde-stuga-och-en-galen-inavlad-mördare-manér. Man liksom förväntar sig att det ska vara ganska kasst. Och det är gott så. Det är inte en prisrivare man är ute efter när det är sommarskräck man vill ha. Men det finns grader av dålighet. Den här gången råkade lotten nämligen falla på "Nailbiter". Utan någon som helst research ska tilläggas. Bara en titt på en hyfsat lovande trailer och att handlingen i stora drag gick ut på att en mamma och tre döttrar på en bilresa blir tvugna att söka akut skydd undan en tornado och typiskt nog råkar hamna i en källare hos ett psycho. Pattperfa! Hade det kunnat vara.
Dock visade det sig snabbt vara en film som med lätthet kan ta upp kampen med Troll 2, Sökarna 2 eller något annat lågbegåvat "verk" av episk pajighet. Eller kanske snarare toppa dem och dominera i klassen imbecill-film. Vi blev tvungna att stänga av för att det var våldsamt låg nivå. Jag har aldrig i mitt liv sett något så skrattretande värdelöst. Hur det projektet har nått produktionsstart är för mig helt ofattbart. Om pengar har tagits ur någon privat ficka så är det bara att beklaga att de inte användes till något bättre. Som toapapper till exempel.
Uppvaknandet uteblev.
"Du, hörde du!?"
"Vad?"
"Det var något som lät"
"Ok?"
"Jag tror det är någon här"
"Mmm"
"På riktigt!"
"Mm"
"Shit, nu lät det igen"
Vid det här laget är min puls öronbedövande att jag känner mig nästan svajig av yrsel. Jag ser en man med svetsmask och kulhammare framför mig. Han kommer slakta hela familjen om vi inte gör nåt. Fort. Av alla hus i Mellbystrand har han valt vårt. En sån jävla oflax, men fullt rimligt för stunden. Jag kastar mig upp ur sängen. Då brukar Josefine vakna till och sätta sig upp i sängen och till slut går det upp för henne också. Det är nån i hallen. Eller köket. Eller vardagsrummet. Någon har tagit sig in och jag har vaknat när denna någon (kanske med en påse över huvudet och med en riktigt dräparyxa i händerna) snubblat till och ett onormalt ljud har uppstått. Inte katterna. Nåt annat. Absolut inte katterna.
När jag står med ryggen längs garderobsväggen och lurpassar. Lyssnar frenetiskt. Då brukar poletten trilla ner och Josefine fattar allvaret. Långsamt har hon lyckats bli lika uppskrämd som jag. Hon förstår att vi måste agera och det nu. Dock har jag inga linser i och kommer få svårt att ta lead här. Så jag planerar vår överlevnadstrategi. Josefine får gå först så täcker jag. På så vis kan vi hinna överrumpla den psykopatiske mördaren och ha en liten liten chans att överleva lemlästning och komma undan med lättare stympningar.
"Fan, det är nån här alltså"
"Va, är du säker?"
"Ja! Det är nån jävel här inne"
"Vad fan ska vi göra då?"
"Vet inte... du får gå först"
"Vaa? Nej!"
"Ja, jag har ju inga linser"
"Lägg av!"
"Kom igen, jag ser ju inget och..."
"Inte en chans"
"Jag täcker dig"
"Men du ser ju inget"
"För helvete... kom igen nu dåååå..."
Och där någon stans brukar det gå upp för oss att vi hade varit så jävla rökta om den mannen med kulhammare (eller något annat ohyggligt tillhygge) hade stått i hallen. Vi ger upp. Sansar oss och tittar ut i hallen. Phew. Det var bara katterna. Inget annat. Bara katterna. Men det lät verkligen som nåt annat. Sedan tar det oss en god timma innan pulsen lagt sig och vi kan somna om.
Varje år samma sak. Och jag hatälskar det. Så inför varje sommar letar jag upp nåt skräckigt. Gärna dåligt och allra helst på klassiskt fyra-ungdomar-i-en-öde-stuga-och-en-galen-inavlad-mördare-manér. Man liksom förväntar sig att det ska vara ganska kasst. Och det är gott så. Det är inte en prisrivare man är ute efter när det är sommarskräck man vill ha. Men det finns grader av dålighet. Den här gången råkade lotten nämligen falla på "Nailbiter". Utan någon som helst research ska tilläggas. Bara en titt på en hyfsat lovande trailer och att handlingen i stora drag gick ut på att en mamma och tre döttrar på en bilresa blir tvugna att söka akut skydd undan en tornado och typiskt nog råkar hamna i en källare hos ett psycho. Pattperfa! Hade det kunnat vara.
Dock visade det sig snabbt vara en film som med lätthet kan ta upp kampen med Troll 2, Sökarna 2 eller något annat lågbegåvat "verk" av episk pajighet. Eller kanske snarare toppa dem och dominera i klassen imbecill-film. Vi blev tvungna att stänga av för att det var våldsamt låg nivå. Jag har aldrig i mitt liv sett något så skrattretande värdelöst. Hur det projektet har nått produktionsstart är för mig helt ofattbart. Om pengar har tagits ur någon privat ficka så är det bara att beklaga att de inte användes till något bättre. Som toapapper till exempel.
Uppvaknandet uteblev.
Summer of nothingness
Tillbaka i Göteborg på en snabbvisit. Skönt. En vecka av semestern har regnat bort i Mellbystrand. Det var längesedan jag kände mig så stressad under en semester. Josefine tycker att jag ska koppla av och jag försöker, men jag är verkligen i behov av bra väder nu. Den där svenska sommaren som brukar romantiseras så. Ett sånt piss. Jag kommer aldrig mer lita på nån svensk sommar.
Bitter? Ja. Mycket!
Jag känner mig sviken och förnedrad av vädrets makter. Kan inte ens minnas när jag frös ollonet av mig i Juli innan. Från och med i år kommer bra väder att vara en bonus, men vi ska börja med att ALLTID emigrera på sommaren – så är det bara.
tisdag, juli 10, 2012
Jag får alltid ångest när SVT sänder sin tolkning av Groundhog Day
Jag la mig på soffan för att ta en power nap och vaknade med en ångestkänsla i hela kroppen. Jag tittade mot tv:n. Allsång på Skansen. Phew! Det förklarade saken. Jag får alltid ångest av Allsång på Skansen. Riktig jävla rå-ångest. Vet inte varför egentligen men jag får en sådan otrolig märklig känsla av det. Det hade förgiftat mig i sömnen. Hela programmet känns lite som SVT:s tolkning av Groundhog Day. Samma låtar, samma artister och samma hjärtligt ekande tomma och klämkäcka skämt till spelad trevlighet – avsnitt efter avsnitt år efter år. Tv-formatet där inga artister riskerar att passera bäst-före-datum utan behandlas som whiskytunnor. Alltså, jag vill inte ogilla Allsång på Skansen (det känns så väntat) och jag vet faktiskt inte ens om jag gör det. Men jag får ångest av det.
När jag vaknade trodde jag först att jag dött och hamnat i fiol-helvetet. Kalle Moraeus, Linda Lampenius och Alexander Rybak på samma scen. En sådan makalös orgie i folklighet-gone-too-far har nog inte skådats sedan... förra avsnittet. Det slog mig att det bara var en dansk fiol-wiz som saknades för att alla nordiska länder skulle vara representerade. Det slog mig också att deras frånvaro är en anledning till varför jag gillar Danmark så mycket. De väljer sin måttlöshet med omsorg. Vi har mycket att lära av dem. Det är faktiskt fullt möjligt att de inte ens har någon motsvarighet till de här tre gnisselivrarna. Tänk vad skönt.
Appropå Kalle Moraeus, hans huvud ser ut att vara stöpt i samma form som kulorna i SKF:s kullager. Mänskligheten lär aldrig ha skådat en sådan geometrisk perfektion. Det finns ingenting som är rundare i hela världen. Här har vi en kille som går runt som en levande lösning på något slags matematiskt nirvana, men det han har gjort sig känd för som är en någorlunda habil violinist. Det är väldigt svenskt.
När jag ändå är igång måste jag påpeka att Måns Zelmerlöv blir allt mer lik Björn Ranelid i sitt sätt att prata. För varje gång jag ser honom (med ganska glesa mellanrum) blir det allt mer tydligt. Vad fan håller han på med? Är det någon SVT-chef som gett order om att utrota alla spår av skåning i honom, eller vad är det? Det stör mig för det låter så sjukt artificiellt. Låt pôjka prata skånska. Jag vill att han ska få låta som deltidsbrandmannen Kajan i HippHipp om han vill.
Sedan var det dags för final. Måns ledde en allsång med någon burlesk visa från "multitalangen" Bengt Sändh (ungefär lika apart i sammanhanget som Marilyn Manson) som svarade med att dra en vits. Lasse Holm sjöng "canneloni macaroni och lasaaaa-aagne", och drog även han en vits. Vitsar verkar verkligen vara grejen. Jag imponeras helt uppriktigt av hur Måns Zelmerlöv lyckas låtsasskratta med en sådan emfas och ändå inte skäms så han får en strypsexröd ton i ansiktet. Det är en talang i sig. Charlotte Perrelli var såklart också där och gjorde sin grej. Till sist kom Loreen och programmet nådde sitt klimax. Sedan var det plötsligt över. Programmet tog slut.
Kvar låg jag i soffan och kände mig smutsig. Men ångesten var borta. Puts väck!
När jag vaknade trodde jag först att jag dött och hamnat i fiol-helvetet. Kalle Moraeus, Linda Lampenius och Alexander Rybak på samma scen. En sådan makalös orgie i folklighet-gone-too-far har nog inte skådats sedan... förra avsnittet. Det slog mig att det bara var en dansk fiol-wiz som saknades för att alla nordiska länder skulle vara representerade. Det slog mig också att deras frånvaro är en anledning till varför jag gillar Danmark så mycket. De väljer sin måttlöshet med omsorg. Vi har mycket att lära av dem. Det är faktiskt fullt möjligt att de inte ens har någon motsvarighet till de här tre gnisselivrarna. Tänk vad skönt.
Appropå Kalle Moraeus, hans huvud ser ut att vara stöpt i samma form som kulorna i SKF:s kullager. Mänskligheten lär aldrig ha skådat en sådan geometrisk perfektion. Det finns ingenting som är rundare i hela världen. Här har vi en kille som går runt som en levande lösning på något slags matematiskt nirvana, men det han har gjort sig känd för som är en någorlunda habil violinist. Det är väldigt svenskt.
När jag ändå är igång måste jag påpeka att Måns Zelmerlöv blir allt mer lik Björn Ranelid i sitt sätt att prata. För varje gång jag ser honom (med ganska glesa mellanrum) blir det allt mer tydligt. Vad fan håller han på med? Är det någon SVT-chef som gett order om att utrota alla spår av skåning i honom, eller vad är det? Det stör mig för det låter så sjukt artificiellt. Låt pôjka prata skånska. Jag vill att han ska få låta som deltidsbrandmannen Kajan i HippHipp om han vill.
Sedan var det dags för final. Måns ledde en allsång med någon burlesk visa från "multitalangen" Bengt Sändh (ungefär lika apart i sammanhanget som Marilyn Manson) som svarade med att dra en vits. Lasse Holm sjöng "canneloni macaroni och lasaaaa-aagne", och drog även han en vits. Vitsar verkar verkligen vara grejen. Jag imponeras helt uppriktigt av hur Måns Zelmerlöv lyckas låtsasskratta med en sådan emfas och ändå inte skäms så han får en strypsexröd ton i ansiktet. Det är en talang i sig. Charlotte Perrelli var såklart också där och gjorde sin grej. Till sist kom Loreen och programmet nådde sitt klimax. Sedan var det plötsligt över. Programmet tog slut.
Kvar låg jag i soffan och kände mig smutsig. Men ångesten var borta. Puts väck!
Första dagen på resten av semestern
Nu har jag officiellt gått på semester. Har längtat efter semester ganska intensivt nu sedan ett par månader och nu är den här. Fyra veckor. Det känns egentligen alldeles för kort. Men ändå, gött. Frågan är bara vad man ska hitta på.
Lite vet jag ju. Vi ska hänga lite i Halland och så ska vi till Berlin. Men mer vet jag faktiskt inte. Vi har inga fasta planer vilket är rätt skönt. Semestern är också då jag brukar försöka genomföra något nytt textrelaterat projekt. De senaste semesterprojekten var: McFlurry-mannen och förra året Busmejl.se
Frågan är vad jag ska göra nu. Funderar starkt på att plocka upp Busmejl igen. Vet inte riktigt varför jag kom av mig där. Skulle behöva utveckla det på något sätt. Tips mottages tacksamt.
![]() |
| Svensk sommar |
Lite vet jag ju. Vi ska hänga lite i Halland och så ska vi till Berlin. Men mer vet jag faktiskt inte. Vi har inga fasta planer vilket är rätt skönt. Semestern är också då jag brukar försöka genomföra något nytt textrelaterat projekt. De senaste semesterprojekten var: McFlurry-mannen och förra året Busmejl.se
Frågan är vad jag ska göra nu. Funderar starkt på att plocka upp Busmejl igen. Vet inte riktigt varför jag kom av mig där. Skulle behöva utveckla det på något sätt. Tips mottages tacksamt.
onsdag, juli 04, 2012
Ångestskapare
Hej alla!
Är ni sugna på att krypa ihop i små bollar av existensiell ångest?
Be my guest: http://www.htwins.net/scale2/lang.html
Är ni sugna på att krypa ihop i små bollar av existensiell ångest?
Be my guest: http://www.htwins.net/scale2/lang.html
tisdag, juli 03, 2012
Rymden, det är det bästa
Jag älskar fan rymden. Är så sjukt fascinerad av vilket fett bygge det är. Universum. Därför blev jag lite till mig nu när jag läste i dn att forskare vid Cern ska hålla en presskonferens imorgon. De ska tydligen presentera sina framsteg i jakten på Higgs partikel. Det handlar alltså om en sjukt liten grej som ingen någonsin sett men som verenda fysiker fått semistånd av blotta tanken på, ända sedan den brittiska fysikern Peter Higgs började jiddra om den i mitten av 1960-talet. Den tros vara den sista pusselbiten som behövs för att kunna svara på grundläggande frågor om universums uppbyggnad. Lösningen på universums hemlighet om man så vill. Det är rätt koolt.
Det ger en lite perspektiv också. Snacka om att göra nytta på jobbet. Typ.
– Hej, gjorde du nåt kul på jobbet idag?
– Näe inget speciellt... eller jo just, hittade lösningen till universums uppbyggnad.
Appropå rymden och perspektiv (och att göra nytta på jobbet) så roade jag mig lite tidigare idag med att räkna ut vad min idealvikt skulle vara om jag bodde på Mars. 198 kg. Det är motsvarande min drömvikt (77 kg) här på Tellus. Det innebär att jag istället för att gå till Sportlife och hålla på och hålla på skulle kunna släppa alla hämningar och ge mig ut i frosseriets förlovade land. Jag skulle alltså kunna gaina 112 kg till och ändå känna mig 9 kg lättare.
Rymden alltså. Man måste älska den.
Det ger en lite perspektiv också. Snacka om att göra nytta på jobbet. Typ.
– Hej, gjorde du nåt kul på jobbet idag?
– Näe inget speciellt... eller jo just, hittade lösningen till universums uppbyggnad.
Appropå rymden och perspektiv (och att göra nytta på jobbet) så roade jag mig lite tidigare idag med att räkna ut vad min idealvikt skulle vara om jag bodde på Mars. 198 kg. Det är motsvarande min drömvikt (77 kg) här på Tellus. Det innebär att jag istället för att gå till Sportlife och hålla på och hålla på skulle kunna släppa alla hämningar och ge mig ut i frosseriets förlovade land. Jag skulle alltså kunna gaina 112 kg till och ändå känna mig 9 kg lättare.
Rymden alltså. Man måste älska den.
måndag, juli 02, 2012
Om kaos bor granne med Gud...
... så bor gud på mitt nya jobb.
Rapport från Hisingen:
I morse när jag kom till jobbet parkerade jag som vanligt min cykel utanför entrén. Låste den vid en stolpe och gick in. Trots att jag kom gående ledandes cykeln över gårdsplanen så hade jag inte lagt märke till något ovanligt. Något som 5 minuter senare fick mig att seriöst börja fundera över hur illa det egentligen är ställt med min perceptionsförmåga, då min kollega inledde dagens första samtal på helgens däckbrand som rasade (ja bokstavligt talat rasade) cirka tio meter från ingången till vårt kontor, och jag inte överhuvudtaget kopplade vad han pratade om.
Vi snackar alltså om en brand som omfattade några hundra bildäck, fyra postbilar här ute på gården, samt genererade en kolsvart rökpelare som syntes över hela staden häromdagen. Och jag missade det helt. Jag tror att jag behöver semester. Eller så har jag redan efter en månad blivit så blaserad av att vistas en tredjedel av dygnets timmar på Hisingen, att jag inte längre registrerar mindre ödeläggelser än de av massförstörelsemått.
Hur som helst känns det som en helt ny nivå av ouppmärksamhet.
Rapport från Hisingen:
I morse när jag kom till jobbet parkerade jag som vanligt min cykel utanför entrén. Låste den vid en stolpe och gick in. Trots att jag kom gående ledandes cykeln över gårdsplanen så hade jag inte lagt märke till något ovanligt. Något som 5 minuter senare fick mig att seriöst börja fundera över hur illa det egentligen är ställt med min perceptionsförmåga, då min kollega inledde dagens första samtal på helgens däckbrand som rasade (ja bokstavligt talat rasade) cirka tio meter från ingången till vårt kontor, och jag inte överhuvudtaget kopplade vad han pratade om.
Vi snackar alltså om en brand som omfattade några hundra bildäck, fyra postbilar här ute på gården, samt genererade en kolsvart rökpelare som syntes över hela staden häromdagen. Och jag missade det helt. Jag tror att jag behöver semester. Eller så har jag redan efter en månad blivit så blaserad av att vistas en tredjedel av dygnets timmar på Hisingen, att jag inte längre registrerar mindre ödeläggelser än de av massförstörelsemått.
Hur som helst känns det som en helt ny nivå av ouppmärksamhet.
söndag, juli 01, 2012
Sven Otto i farozonen
Apropå skägg. Den gångna veckan har ju allas vår Sven Otto Littorin varit föremål för ett stycke medial uppmärksamhet igen. Mindre snuskchat och mer högerextremism i fokus den här gången dock. Är faktiskt inte närmare insatt i frågan. Röv eller hygglo? Ingen aning. Det jag vill poängtera är att jag verkligen diggar hans ihärdighet när det kommer till det ohyggliga lilla medeltidsskägg han nu låtit pryda hakpartiet under en ansenlig tidsrymd. Det är som taget ur en gammal riddarsaga. Men ändå. Det är hans och han står för det. Det är rätta takter det. Man ska inte böja sig för vad resten av världen tycker i frågan. Bara för att precis alla andra undrar varför i helvete en person frivilligt väljer att ansa till ett så distinkt vedervärdigt fittskägg. Gillar man sitt skägg ska man behålla det både i vått och torrt. Heja Sven Otto. Låt inte de jävlarna ta ditt skägg, säger jag bara.
Kuriosa:
Extremt obekräftade källor låter göra gällande att det faktiskt var skägget som gav upphov till det numera episka nätaliaset "Dangerzone2010".
Året var 2010 och Sven Otto Littorin visste att det han höll på med var fel. Jävligt fel. Han satt hemma på nätterna putsade på sin pjäs i det dova ljusskenet. Han såg att det var smutsigt det han höll på med men han kunde bara inte låta bli. Det var helt enkelt för eggande att se hur det långsamt tog form, drag för drag, och mitt i all buskighet reste sig så ett hiskligt... skägg.
När han slutligen hade frilagt större delen av sitt käkparti från ansiktsbehåring stod det klart. Det han just hade skapat var en extremt riskfylld liten tingest. Håret som var kvar skulle antingen hjälpa eller stjälpa honom. Inga gråzoner skulle längre existera. Sven Otto visste att det var ett farligt game men han kände att han hade balle nog att spela det. Således fick skägget heta Dangerzone2010.
onsdag, juni 27, 2012
Fett ballt med skägg ju
Var och inhandlade en trimmer på Kjell & Co. Ynglingen bakom kassan rekommenderade en hårtrimmer som enligt sin kollega fungerade briljant även till skäggväxt. Dessutom ingick den i deras sommarkampanj så jag fick den för en spottstyver.
Medan jag skrev på kvittot uttryckte han plötsligt sin oro:
– Du ska inte raka av dig allt det där va?
– Njae, kanske inte allt men jag måste hålla det lite i schack.
– Mmm, men ta inte av det helt... fett ballt med skägg ju!
– Ehh... Ok.
Jag vet inte riktigt hur jag ska ta sådan bekräftelse, hur jag ska känna inför min numera ganska så mustiga ansiktsbehåring. Ska jag bli smickrad? Eller ska jag skämmas för att det innebär det att jag återigen har gått in i någon slags hipsterfälla?
Medan jag skrev på kvittot uttryckte han plötsligt sin oro:
– Du ska inte raka av dig allt det där va?
– Njae, kanske inte allt men jag måste hålla det lite i schack.
– Mmm, men ta inte av det helt... fett ballt med skägg ju!
– Ehh... Ok.
Jag vet inte riktigt hur jag ska ta sådan bekräftelse, hur jag ska känna inför min numera ganska så mustiga ansiktsbehåring. Ska jag bli smickrad? Eller ska jag skämmas för att det innebär det att jag återigen har gått in i någon slags hipsterfälla?
söndag, juni 24, 2012
Tjejer och parkförvaltningar
Tänkte passa på att tipsa om mina två finaste tv-serie-upptäckter på länge:
Parks and Recreation
Fantastisk liten pärla med humorgeniet Amy Poehler och en för mig helt nyupptäckt stjärna Nick Offerman, mannen bakom mannen, myten och legenden Ron Swanson. Jag fullkomligt älskar Ron Swanson. Han kan vara det bästa som hänt amerikansk sitcom sedan... ja fan vet. Visst, serien är tramsig på ett sätt som jag vanligtvis inte brukar uppskatta. Men den har något som gör den helt oemotståndligt. Ron Swanson. Kanske är det för att han delar min fäbless för bacon. Är inne på tredje säsongen nu och det blir bara bättre och bättre.
Girls
Lite sent men serien alla pratar om. Girls. Ja, den är lika bra som ryktet säger. Total förälskelse. Lena Dunham som ligger bakom den går in som en favorit på min lista. Direkt. Det bästa hittills i år. Ska inte ens ge mig på att försöka beskriva den. Det finns det redan de som gör så mycket bättre. Men se den för guds skull. Se den om du inte redan gjort det.
Parks and Recreation
Fantastisk liten pärla med humorgeniet Amy Poehler och en för mig helt nyupptäckt stjärna Nick Offerman, mannen bakom mannen, myten och legenden Ron Swanson. Jag fullkomligt älskar Ron Swanson. Han kan vara det bästa som hänt amerikansk sitcom sedan... ja fan vet. Visst, serien är tramsig på ett sätt som jag vanligtvis inte brukar uppskatta. Men den har något som gör den helt oemotståndligt. Ron Swanson. Kanske är det för att han delar min fäbless för bacon. Är inne på tredje säsongen nu och det blir bara bättre och bättre.
Girls
Lite sent men serien alla pratar om. Girls. Ja, den är lika bra som ryktet säger. Total förälskelse. Lena Dunham som ligger bakom den går in som en favorit på min lista. Direkt. Det bästa hittills i år. Ska inte ens ge mig på att försöka beskriva den. Det finns det redan de som gör så mycket bättre. Men se den för guds skull. Se den om du inte redan gjort det.
fredag, juni 22, 2012
Förresten
Vill passa på att önska en glad midsommar till eder alla. J sa att det var helt meningslöst att jag skrev det för att ingen läser några bloggar idag. Men ändå. Glad midsommar.
Och plötsligt hände det
Precis efter att jag fullkomligt tappat det över de där cyklisterna ibland oss som tror att varje tur till och från jobbet är en kritisk delsträcka i Tour de France. De (jag hatar er) som beter sig så stingsligt i trafiken att det är som att de riskerar en pokal, ära och berömmelse eller något. Då stöter jag på något som gav mig lite hopp igen.
På båten över till djävulsön kommer en proper snubbe fram till mig och frågar var jag har fått tag på min sadel (brun i läder) och vi inleder ett trevligt samtal som ska räcka hela vägen över hamnen. Det visar sig att han håller på att bygga upp en egen cykel från grunden och jag tipsar om ett ställe som blästrar och pulverlackar för en spottstyver och om de butiker och reparatörer jag kommit i kontakt med. Väl på andra sidan sitter vi upp på våra stålhästar och cyklar ledigt samtalande tillsammans, med solen i ryggen in mot de slummiga delarna. Det var vackert. Jag skulle vilja säga att en vänskap föddes där men det är att ta i. Rätt rejält. Men det var trevligt.
Resten av dagen var jag upplyft av det lilla mötet. Det var liksom en den perfekta modellen för hur ett harmoniskt samspel mellan människor i ett välmående samhälle borde fungera. Till och med när jag kom över till fastlandet samma eftermiddag och en sådan där surcyklist tourettesringde på sin ringklocka, för att någon stackars tant råkade stå lite illa och inkräkta på hans körfält med sitt framdäck, i väntan på att komma över vägen. Till och med då kände jag ett sådant där Gandhiskt lugn (det han hade när han inte slog sin fru) i kroppen.
Vi får se om det håller i sig. Troligen inte.
På båten över till djävulsön kommer en proper snubbe fram till mig och frågar var jag har fått tag på min sadel (brun i läder) och vi inleder ett trevligt samtal som ska räcka hela vägen över hamnen. Det visar sig att han håller på att bygga upp en egen cykel från grunden och jag tipsar om ett ställe som blästrar och pulverlackar för en spottstyver och om de butiker och reparatörer jag kommit i kontakt med. Väl på andra sidan sitter vi upp på våra stålhästar och cyklar ledigt samtalande tillsammans, med solen i ryggen in mot de slummiga delarna. Det var vackert. Jag skulle vilja säga att en vänskap föddes där men det är att ta i. Rätt rejält. Men det var trevligt.
Resten av dagen var jag upplyft av det lilla mötet. Det var liksom en den perfekta modellen för hur ett harmoniskt samspel mellan människor i ett välmående samhälle borde fungera. Till och med när jag kom över till fastlandet samma eftermiddag och en sådan där surcyklist tourettesringde på sin ringklocka, för att någon stackars tant råkade stå lite illa och inkräkta på hans körfält med sitt framdäck, i väntan på att komma över vägen. Till och med då kände jag ett sådant där Gandhiskt lugn (det han hade när han inte slog sin fru) i kroppen.
Vi får se om det håller i sig. Troligen inte.
onsdag, juni 20, 2012
Jan Shermans finest
Var och stretade en stund på gymmet igår kväll. När jag sprang på bandet passade jag på att avnjuta nyheterna på Sveriges folkligaste kanal. Det är fina grejer det.
Kolmården var på tapeten efter att en djurskötare blev dödad av ett gäng vargar häromdagen. Tragiskt på alla sätt och vis. Kolmården klassar det som en arbetsplatsolycka men se den göbben går inte. Så lätt ska de inte komma undan. Nänä, inte på Jan Shermans finest pass. Skönt att TV4:s skjutjärnsjournalister alltid står redo för att gå till botten med ett och annat.
Grävet grundade sig i att allt fler vargexperter tydligen har riktat skarp kritik mot Kolmårdens vargpolicy. Hmm, intressant. Alltid kul att höra vad en experter har att säga i rykande heta frågor. Och för oss som bara nöjer oss med det allra bästa är det en ynnest när Lili och Sussie Päiväräänattarannanarra-nånting väljs ut att föra experternas talan, i klassisk malou-von-siversk kanalanda. Reporten introducerar med att berätta att systrarna jobbat länge med olika projekt som rör vargar och att de tycker minsann att det var mycket olämpligt att djurskötaren fick gå in ensam.
[Klipp till Sussie]
"Alltså, vargar är vilda ehhh... det går att tämja alla vilda djur om du tar dem från att de är små i stort sett. Men dom kommer till ett stadium, ett skede, där dom börjar testa gränser... Jag tycker inte att man ska gå in ensam. Dom är stora. Det kan hända situationer och då behöver man kanske vara två."
Briljant!
Nu vill jag inte att ni ska tro att jag har något emot Oh mama cant you tell-syrrorna. Tvärtom. Jag gillar dem. De är väldigt oförargerliga och dessutom fanns de där för mig under en skör tid i mitt liv, då jag nattligen började utforska min lilla elva- tolvåriga pojkbånge (jag gillade Lili mest för hon verkade snällast, Sussie såg för alldeles för farlig ut för min smak). Dessutom är de väldigt djurintresserade. Men. Jag undrar ändå, lite blygt, om nyhetsteamet verkligen verkligen hade vänt på alla stenar innan de slutligen valde att låta de gamla popdrottningarna stå för den samlade rösten från expertkritikerkåren? Kanske. Men jag är inte helt säker.
Länk till inslaget (ca. 12 min in i klippet) >>
Kolmården var på tapeten efter att en djurskötare blev dödad av ett gäng vargar häromdagen. Tragiskt på alla sätt och vis. Kolmården klassar det som en arbetsplatsolycka men se den göbben går inte. Så lätt ska de inte komma undan. Nänä, inte på Jan Shermans finest pass. Skönt att TV4:s skjutjärnsjournalister alltid står redo för att gå till botten med ett och annat.
Grävet grundade sig i att allt fler vargexperter tydligen har riktat skarp kritik mot Kolmårdens vargpolicy. Hmm, intressant. Alltid kul att höra vad en experter har att säga i rykande heta frågor. Och för oss som bara nöjer oss med det allra bästa är det en ynnest när Lili och Sussie Päiväräänattarannanarra-nånting väljs ut att föra experternas talan, i klassisk malou-von-siversk kanalanda. Reporten introducerar med att berätta att systrarna jobbat länge med olika projekt som rör vargar och att de tycker minsann att det var mycket olämpligt att djurskötaren fick gå in ensam.
[Klipp till Sussie]
"Alltså, vargar är vilda ehhh... det går att tämja alla vilda djur om du tar dem från att de är små i stort sett. Men dom kommer till ett stadium, ett skede, där dom börjar testa gränser... Jag tycker inte att man ska gå in ensam. Dom är stora. Det kan hända situationer och då behöver man kanske vara två."
Briljant!
Nu vill jag inte att ni ska tro att jag har något emot Oh mama cant you tell-syrrorna. Tvärtom. Jag gillar dem. De är väldigt oförargerliga och dessutom fanns de där för mig under en skör tid i mitt liv, då jag nattligen började utforska min lilla elva- tolvåriga pojkbånge (jag gillade Lili mest för hon verkade snällast, Sussie såg för alldeles för farlig ut för min smak). Dessutom är de väldigt djurintresserade. Men. Jag undrar ändå, lite blygt, om nyhetsteamet verkligen verkligen hade vänt på alla stenar innan de slutligen valde att låta de gamla popdrottningarna stå för den samlade rösten från expertkritikerkåren? Kanske. Men jag är inte helt säker.
Länk till inslaget (ca. 12 min in i klippet) >>
tisdag, juni 19, 2012
Måtte djävulen ta alla "cyklister"
Jag har sedan Blå skottets (numera flammande gul men fortfarande blå i själen) reinkarnation återupptäckt cykleriet med allt vad det innebär. Bra och dåligt.
En typiskt bra grej är att det går kvickt att ta sig fram. Vart man än ska. Utan större ansträngning susar jag fram dit däcken tar mig och jag gillart. Egentligen är det bara en grej som stör mig med cyklandet. Cyklisterna. Alltså inte alla andra som cyklar, utan specifikt de satans vidriga bror-duktig-typerna som cyklar runt lika avslappnade som pissura SS-soldater, med sin utomordentligt råröviga grundinställning till alla andra trafikanter. Hela tiden. De som av naturen hatar bilister, mopedister, fotgängare och kanske allra mest andra cyklister. Bara för att allt som konkurrerar om ytan ställer till det med sin blotta existens. Brusar.
Nä, ve den som kommer i cyklisternas väg. Minsta lilla avvikelse från det som verkar vara något slags strikt dogmatiskt cyklistreglemente (som ingen annan förstår eller bryr sig om), så exekveras domen som på reflex, och straffet regnar över en i form av en duktigt inövad skällsvada. Man hinner inte ens replikera för att man blir så paff. Och när man väl hunnit smälta sin avhyvling har de för längesedan passerat. På mina tre första veckor har jag nog lyckats dra på mig mer hat från sådana där cyklistsvin än jag som bilist lyckats göra på femton år. Och då kör jag ändå som en jävla cowboy ibland.
Det sjuka är att det inte bara är såna där hurtfriska gubbsvin med dropphjälm och full cykelmundering. Ni vet de som snyter sig i farten bara för att det är så man gör i Tour de France. Nädå, det är alla möjliga åldrar och kön som håller på och riktigt surcyklar runt i vår stad. Jag hade nästan kunnat förvänta mig ett dåligt temperament från snubbar som mosat sönder sina testiklar under sina idoga misslyckade försök på Vätternrundan. Men när en vad jag vid första anblicken skulle kunnat avfärda som en klassisk röktant, riktigt våldsvräkte ur sig minst fem olika smädelser, bara för att jag vid ett övergångsställe råkade bryta mot något i regelboken. Då blev jag först förvånad. Sedan arg. Innan jag alldeles för sent kände hämndlystnaden börja kittla som nyponkärnor i nacken på mig.
Det gjorde att jag började hålla ögonen öppna för fler uttryck av cykelnazism runt om i samhället och jag måtte ha varit blind innan men herrejävvelar vad jag har sett och hört. Inte ens fem minuter efter mitt lilla möte med den arga tanten stod jag och låste fast min cykel utanför min lokala Ica-butik. Plötsligt hör jag en domderande mansröst fullkomligt vråla sönder ett par småtjejer, för att de gick lite slarvigt över gatan som råkade sammanfalla med hans utstakade rutt. Han var en fullkittad sportcyklare och var tvungen att väja. Ja, till och med använda bromsen lite, och finns det något DEN typen av cyklister hatar så är det att behöva bromsa. De beter sig lika samlat som man kan tänka sig att man hade gjort om man blev överraskningsväckt av en ljummen kisstråle i ansiktet. Jag lovar hela torget var fullt av fågelholkar. Ingen förstod hans häpnadsväckande överreaktion. Men jag tyckte mig kunna börja se ett mönster.
Min kollega berättade att hon för nån vecka sedan hade blivit omcyklad av en liknande dåre i allén som blev så upprörd över hur illa hon framförde sin stålhäst att han rådde henne till evig spårvagnstrafik (något för cyklister så ovärdigt att det kan framkalla konvulsioner av blotta tanken att färdas så kastlöst). Och så sent som i morse fick undertecknad ett riktigt ont öga från en tant för att jag la mig till vänster precis innan jag skulle svänga över ett övergångsställe på en liten bro. Jag vet att det är högertrafik i det här landet och jag kan reglerna hjälpligt, men ibland passar det bara inte och då måste man anpassa sig och följa sitt inre flow. Jag menar på en bred jävla cykelbana med typ hundra meter till möte, hur jävla autistiskt är det inte att lacka ur för att man kan bli tvungen att byta fil i fem sekunder?
Kontentan är att jag bara efter några veckor på hjul är så förbannat trött på alla cyklister som tror att de äger rätten att skälla ut mig (och många med mig) för att vår cykelstil inte stämmer överens exakt med deras. Det är ett sådant jävla översitteri. En riktig skitstil. Bara jag tänker på det så retar jag upp mig något helt enormt och får en stark omgående lust att go vigilante. Ta lagen i egna händer och straffa dem. Ta på mig rollen som cykelpöbelns hämnare. Känn på superhjältevibbarna: Mikebike - Alltid hård. Alltid rättvis. Jag får fan gåshud.
Varje gång en oförrätt skedde skulle jag släppa allt jag hade för händerna och förfölja dem, ända till de ställer sin cykel. Då skulle jag vara där med min feta mattkniv och skära upp däcken. Både fram och bak. Och i en av skårorna skulle jag sätta mitt visitkort, med en trevligt formulerad hälsning om att så kan det gå och att det kan vara en god idé att tänka sig för innan de flippar över skit på en annan cykelburen person igen. Så jävla gött det hade varit.
Hmmm... frågan är om jag kanske äntligen har hittat min nya hobby!?
En typiskt bra grej är att det går kvickt att ta sig fram. Vart man än ska. Utan större ansträngning susar jag fram dit däcken tar mig och jag gillart. Egentligen är det bara en grej som stör mig med cyklandet. Cyklisterna. Alltså inte alla andra som cyklar, utan specifikt de satans vidriga bror-duktig-typerna som cyklar runt lika avslappnade som pissura SS-soldater, med sin utomordentligt råröviga grundinställning till alla andra trafikanter. Hela tiden. De som av naturen hatar bilister, mopedister, fotgängare och kanske allra mest andra cyklister. Bara för att allt som konkurrerar om ytan ställer till det med sin blotta existens. Brusar.
Nä, ve den som kommer i cyklisternas väg. Minsta lilla avvikelse från det som verkar vara något slags strikt dogmatiskt cyklistreglemente (som ingen annan förstår eller bryr sig om), så exekveras domen som på reflex, och straffet regnar över en i form av en duktigt inövad skällsvada. Man hinner inte ens replikera för att man blir så paff. Och när man väl hunnit smälta sin avhyvling har de för längesedan passerat. På mina tre första veckor har jag nog lyckats dra på mig mer hat från sådana där cyklistsvin än jag som bilist lyckats göra på femton år. Och då kör jag ändå som en jävla cowboy ibland.
Det sjuka är att det inte bara är såna där hurtfriska gubbsvin med dropphjälm och full cykelmundering. Ni vet de som snyter sig i farten bara för att det är så man gör i Tour de France. Nädå, det är alla möjliga åldrar och kön som håller på och riktigt surcyklar runt i vår stad. Jag hade nästan kunnat förvänta mig ett dåligt temperament från snubbar som mosat sönder sina testiklar under sina idoga misslyckade försök på Vätternrundan. Men när en vad jag vid första anblicken skulle kunnat avfärda som en klassisk röktant, riktigt våldsvräkte ur sig minst fem olika smädelser, bara för att jag vid ett övergångsställe råkade bryta mot något i regelboken. Då blev jag först förvånad. Sedan arg. Innan jag alldeles för sent kände hämndlystnaden börja kittla som nyponkärnor i nacken på mig.
Det gjorde att jag började hålla ögonen öppna för fler uttryck av cykelnazism runt om i samhället och jag måtte ha varit blind innan men herrejävvelar vad jag har sett och hört. Inte ens fem minuter efter mitt lilla möte med den arga tanten stod jag och låste fast min cykel utanför min lokala Ica-butik. Plötsligt hör jag en domderande mansröst fullkomligt vråla sönder ett par småtjejer, för att de gick lite slarvigt över gatan som råkade sammanfalla med hans utstakade rutt. Han var en fullkittad sportcyklare och var tvungen att väja. Ja, till och med använda bromsen lite, och finns det något DEN typen av cyklister hatar så är det att behöva bromsa. De beter sig lika samlat som man kan tänka sig att man hade gjort om man blev överraskningsväckt av en ljummen kisstråle i ansiktet. Jag lovar hela torget var fullt av fågelholkar. Ingen förstod hans häpnadsväckande överreaktion. Men jag tyckte mig kunna börja se ett mönster.
Min kollega berättade att hon för nån vecka sedan hade blivit omcyklad av en liknande dåre i allén som blev så upprörd över hur illa hon framförde sin stålhäst att han rådde henne till evig spårvagnstrafik (något för cyklister så ovärdigt att det kan framkalla konvulsioner av blotta tanken att färdas så kastlöst). Och så sent som i morse fick undertecknad ett riktigt ont öga från en tant för att jag la mig till vänster precis innan jag skulle svänga över ett övergångsställe på en liten bro. Jag vet att det är högertrafik i det här landet och jag kan reglerna hjälpligt, men ibland passar det bara inte och då måste man anpassa sig och följa sitt inre flow. Jag menar på en bred jävla cykelbana med typ hundra meter till möte, hur jävla autistiskt är det inte att lacka ur för att man kan bli tvungen att byta fil i fem sekunder?
Kontentan är att jag bara efter några veckor på hjul är så förbannat trött på alla cyklister som tror att de äger rätten att skälla ut mig (och många med mig) för att vår cykelstil inte stämmer överens exakt med deras. Det är ett sådant jävla översitteri. En riktig skitstil. Bara jag tänker på det så retar jag upp mig något helt enormt och får en stark omgående lust att go vigilante. Ta lagen i egna händer och straffa dem. Ta på mig rollen som cykelpöbelns hämnare. Känn på superhjältevibbarna: Mikebike - Alltid hård. Alltid rättvis. Jag får fan gåshud.
Varje gång en oförrätt skedde skulle jag släppa allt jag hade för händerna och förfölja dem, ända till de ställer sin cykel. Då skulle jag vara där med min feta mattkniv och skära upp däcken. Både fram och bak. Och i en av skårorna skulle jag sätta mitt visitkort, med en trevligt formulerad hälsning om att så kan det gå och att det kan vara en god idé att tänka sig för innan de flippar över skit på en annan cykelburen person igen. Så jävla gött det hade varit.
Hmmm... frågan är om jag kanske äntligen har hittat min nya hobby!?
tisdag, juni 12, 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)






