fredag, november 13, 2009

Sjuk som fan eller bara konstig

Det finns så mycket som är obehagligt med den här videon att det inte ens är lönt att försöka göra en sammanfattning. Jag får jättemånga dåliga vibbar. Ord som borderline, skolmassaker och seriöst blandmissbruk regisserar mina fördomar allt medan jag tittar. Spontant vill jag bara blunda och glömma...



Men det finns något mitt i allt det sinnessjuka som jag gillar. Som tilltalar mig. Vad vet jag inte, för vad finns det egentligen att knyta an till hos en rökig kille som tagit med sig en bandare till en enslig plats en höstdag, för att dansa och mima/sjunga till Tom Pettys – Won't back down? Och dessutom filma skiten. Inte mycket. Det måste vara den totalt respektlösa "fuck-this-shit-känslan" som färgar hela hans uppenbarelse. Killen gör liksom vad som faller honom in och det diggar jag. Så länge han inte tar ut något på sin omgivning.

Hur som helst undrar jag varför? Det är ju så in i helvete sjukt det han håller på med.

torsdag, november 12, 2009

Heta tv-tips för ruggiga höstkvällar

Idag tänkte jag passa på att tipsa om två lättsmälta som jag har snabbkonsumerat mellan den tredje och fjärde säsongen av The Wire. Se dem. Ni kommer inte ångra er. Ni kommer att tacka mig.

1. Eastbound & Down.
Det går inte att hitta någon trailer som gör serien rättvisa. Den är mycket bättre än man tror, det kan jag säga. Jag hade noll förväntningar eftersom jag visste att Will Ferell står bakom den. Det brukar kunna bli rätt pajigt då. Och då gillar jag honom ändå på något skevt sätt. Men den här serien är något helt annorlunda. Pubertal och Ferellig men ändå överraskande och många gånger vansinnigt rolig. Det här är nog min favoritscen ur hela serien. Simon & Garfunkels Sound of silence och Jetskiåkning. Hur porträtterar man ett sammanbrott bättre än så? Det är smått episkt.



2. Bored to death
Förbered er på en stark dos av underbara Brooklynmiljöer, finurliga dialoger, skruvade karaktärer och delikata situationer. Serien handlar om en ung författare med dålig amazon-ranking och underbart naiva detektivdrömmar. Det är väldigt lätt att få Wes Anderson-vibbar av den här serien, vilket inte alls behöver vara särskilt bra – men den här gången är det det. Jag blev förälskad från första sekund:

tisdag, november 10, 2009

Vacker i tarmen

När jag var uppe och matade Tintin natten till igår knäppte jag som vanligt på tv:n för att se om det fanns någon natt-tv av intresse. Jag landade rätt in i något program som handlade om vårt tarmsystem. Det är en magisk och mycket komplex labyrint som sträcker sig mellan mun och anus. En kvinna förklarade att våra tarmar inte alls är läbbiga. Tvärtom. Rengjorda är de snarare vackra och snudd på erotiska, som ett par fylliga läppar, jämförde hon. Sedan tog en kamera med mig på en flumride genom kroppens inälvssystem och... ja, vad ska jag säga. Man får nog ha både livlig fantasi och en aning udda erotikpreferenser för att göra den kopplingen.

Men jag håller med om att det allt är en rackarns grym manick vi bär på. Att det som kommit in där hittar ut igen är smått fantastiskt. På nåt sätt funkar det. Nästan varje gång.

måndag, november 09, 2009

Babyface-mannen

Det känns extremt otäckt med serievåldtäktsmannen som härjar (i det här fallet finner verkar det faktiskt finnas fog för ordbruket "härja") för fullt i Göteborg just nu. Att han systematiskt betar av hela bostadsområden fastighet för fastighet, genom att knacka dörr tills han får napp, känns synnerligen kallt och sinnessjukt.

Det enda "roliga" i allt obehag är hans smeknamn. Babyface-mannen. Oh my fucking god. Sämre artistnamn på kåken får man leta länge efter. Han lär inte få något vidare börsvärde. Nu får man bara hoppas att han åker fast fort som fan - och att polisen gör alla, inklusive honom själv, den tjänsten att sparka in ansiktet ordentligt på honom vid gripandet.

Takspegel på toan

Åt lunch på Barsidan idag. Det var salt. Såpass salt att jag tror mig känna av ett begynnande njurstensanfall och därför har sett till att dricka en oförsvarbar mängd vatten som motgift.

När jag besökte deras vattenklosett la jag även märke till en pikant detalj. De har inte satt upp några badrumsspeglar. Eller det gör det visst, men de sitter i taket. Taket! Varför undrar jag, väljer man att sätta speglarna i taket, om man inte bedriver någon form av pornografisk verksamhet? Det adderar liksom inget extra till upplevelsen att jag kan se mig själv (om jag tittar upp), varken när jag gör nummer ett eller byger en björn. Märkligt.

torsdag, november 05, 2009

Viktigt klargörande

Idag utbröt vild debatt på kontoret rörande så kallade "knulltrosor", sedan det uppstått viss begreppsförvirring i kommentarsfältet på gårdagensinlägg.

Majoriteten menade på att knulltrosor är ett helt individuellt val av underkläder som är baserat på utseende (sexighetsfaktor) före komfort. Kort och gott, de trosor man känner sig mest bekväm att bära när en sexuell situation uppstår. Det andra lägret hävdade att det snarare är en strikt funktionsmässig definition som baseras på att förenkla för spontanpenetration.

"Expertpanelen" här på kontoret fastlår att det är den sistnämda förklaringen som är rätt. Så var det utrett. Dock finns en viss koppling till utseendespåret. Det finns nämligen olika modeller av knulltrosor (se skiss nedan) för att tillgodose målgruppens varierande tycke och smak.



Så oavsett om man föredrar prydlig spets, raffigt läder med dragkedjor eller är mer klassiskt lagd finns det en knulltrosa som passar. Vilken tur.

Köttgille

Lade just märke till att Rysslands favorittorrfoder bär det smått perversa namnet "Köttgille". Vilket vidrigt namn. Då avnjöt jag ändå en röd böf på böfhuset på lunchen igår. Jag skulle ändå aldrig använda ordet köttffest. Än mindre gille. Gille är något som Roffe och Carita" håller i. Välkommen på ett rejält köttgille i gillestugan. Dricka lite hembränt i hemmabaren och dämpa det värsta köttsuget mellan panelinklädda väggar.

Katter tror gärna att de har stil och finess. Det har de inte.

onsdag, november 04, 2009

Knulltrosor

Strax före lunch utbrast min kollega Mats:

"...kanske ett par sådana där knulltrosor ni vet."

Ni vet? Nä, det vet jag inte alls! Jag är 33 år och har familj. Knulltrosor? Inte ens bildgoogling hjälpte. Den där Mats alltså... han ska då alltid vara först med det senaste.

En bild som ställer fler än tusen frågor

Hittade den här fina bilden hos Uffe (som för övrigt har en helt jävla fantastisk blogg).Den säger så otroligt mycket men lämnar efter sig dubelt så många frågor.

Det är ett riktigt prototypexemplar av personlighetstypen jag skrev om i förra inlägget. En så kallad vapenpornograf. Jag skrattar högt men känner mig smått livrädd på samma gång. Jag vill att det ska vara på skoj men vet att det inte finns så mycket som en endaste liten pixel humor i den här bilden. Bara vetskapen att den här sortens människor inte bara avlas fram i manusförfattares sjuka hjärnor, utan faktiskt existerar lite här och var, gör att jag sover lite sämre om nätterna.



Jag skulle väldigt gärna vilja ha en utskrift på hur den inre dialogen i killens huvud gick inför att bilden togs. Det hade nog varit ganska otäck läsning. Vad vill han egentligen ha sagt med bilden och vem vill han imponera på med alla revolvrar, bajonetter, clips och ammo? Hur hade hans hem sett ut om han omfördelat bara 5% av sina ekonomiska medel på inredning. Hur kom han fram till det smakfulla klädvalet (möjligtvis svarar frisyren på den frågan)? Och hur ända in i helvetet resonerade han när han såg till att även göra plats för Guitar Hero-gitarren bland sina övriga ögonstenar?

Sedan undrar jag vad han kan tänkas förvara i lådan under sängen.

måndag, november 02, 2009

Möte med en vapenpornograf

Var på Press Stop på förmiddagen och handlade lite dyra matmagasin för jobbets räkning. Förutom tjejen som jobbar där var jag helt ensam i butiken.

Bäst som jag står och bläddrar ser jag en kuf komma in. Han är klädd i svart skinnrock stickad mössa och portfölj. Blek, semifet och har lika livlösa blick som hudton. Självklart väljer han att ställa sig nästan axel mot axel med mig, fast med ansiketet åt motsatt håll. Med andra ord åt helvete för nära, om man som jag besitter en privat sfär av svensk börd.

Han börjar bläddra och jag hör hur han andas tungt och flåsigt. Lite som en blandning av kåthet och ett småtäppt astmatiskt läte. Det känns lagom otäckt så jag tar ett ganska odiskret kliv åt sidan och passar på att kasta en blick över axeln för att se vad fan han gluttar i. Jag hinner tänka porr både en och två gånger innan min hjärna har registrerat att han står vid vapensektionen. Sweet.

Där stod den jäveln med öppen mun (jag skojar inte) och bläddrade lite blaserat i en knivtidning. Fy fan vad jag otrivdes just då. Som tur var verkade han inte registrera sin omgivning (mig) utan fluktade fokuserat på ett uppslag med små smidiga fällknivar med dubbelslipade blad. Djävulska små stickvapen verkade vara hans pryl. How neat!

Så plötsligt ställer han tillbaka tidningen och försviner hastigt ut. Jag pustar ut en smula och bestämmer mig för att inspektera hans lektyrpreferenser och plockar upp samma exemplar som han just ställt tillbaka. Det visar sig vara en tidning helt dedikerad till knivar, helt frikopplat från jakt och fiske, bara olika knivar rätt och slätt. En glossig knivmördarextravaganza. Jag känner hur min hjärna låser sig. Jag försöker verkligen förstå men innan jag hunnit rysa färdigt hör jag hur butiksdörren åter öppnas och där kommer han igen. Samma kille. Med bestämda steg går han fram till samma hylla, rycker till sig knivtidningen och en annan tidning som verkar vara något slags handeldvapendito. Han betalar och lämnar butiken för andra gången. Jag samlar raskt ihop min bunt med matmagasin och går till kassan. Jag vill under inga omständigheter riskera att vara kvar när han kommer in för tredje gången. Fy fan.

På väg till kassan tog jag en närmre titt och såg att det är en präktig kavalkad av vapenporr som står uppradad i hyllan. Man kan lugnt säga att inget rimligtvis kan fattas ens en gravt perverterad och insnöad vapenfetischist på Press Stop. Men är det verkligen ok att sälja sån skit? Det känns inte riktigt hundra. Jag brukar ändå ha en förkärlek till entusiaster av de flesta slag. De brinner så för sin grej och jag fascineras helt uppriktigt av människor som faktiskt verkar lyckas med att omrikta 98% av hjärnans resurser mot en enda grej. Det resulterar såklart oftast i att man upphör att vara socialt funktionsduglig som människa, vilket jag tycker kan vara fantastiskt underhållande. Men just vapenbuffar. Det är bara så in i helvete obehagligt.

Man borde införa någon form av tyst larm som är direktkopplat till polisens piketstyrka, som reagerar varje gång ett nummer av någon obskyr vapenblaska knappas in i kassasystemet. Tänk vad förvånad killen skulle ha blivit om en specialstyrka dundrade in och bröt ner honom på golvet innan han hunnit få in visakortet i plånkan igen. För övrigt är det nog även ett ganska vattentätt sätt att eliminera den där otäcka lilla procenten i mordstatistiken som begås av psykopatmördare. Alltid något.

söndag, november 01, 2009

Så var det dags att ta dubbeltrean vid hornen

Jag fyller år idag. Men inte vilket år som helst. Jag fyller dubbeltrea.

Hittills har jag haft en fantastiskt mysig och trevlig dag med familljen. Fått finfina presenter av tjejerna här hemma, lite gratulationer via telefon, sms och facebook. Så lång allt bra.

Men så är det ju det här med dubbeltrean. Detta förhatliga nummer. Lika illa åt båda hållen. Jag har haft komplexa känslor inför den här födelsedagen ända sedan min goda vän A fyllde det för några år sedan. Hon viftade bort mitt grattis med ett "bah" och sa att det är en sådan där födelsedag man bäst firar genom att suger i sig några cigg, ett dricksglas whiskey, drar täcket över huvudet och vänta tills det blir imorgon. Det ligger något i det helt klart. Jag har svårt att se vilka fördelar som skulle finnas med just den här åldern och hur det kommer gagna mig.

Usch fy fan. Jag är en trettiotreåring. Jag känner hur det suger till i magen när jag uttalar det. Det är ångesten. Vilken jävla ålder... men det är väl bara att ta det här året vid hornen, bita ihop och lida ut det. Hur illa kan det vara liksom...

torsdag, oktober 29, 2009

Äventyrare står inte högt i kurs hos mig

Gäst hos Skavlan förra veckan var den norska äventyraren Jarle Andhöy. Han har gjort till sin grej att göra vansinniga polarseglingar i världens mest otillgängliga farvatten. Gott så.

Jag skiter egentligen i Jarle Andhöy. Det som stör mig med alla äventyrare är deras karaktäristiska tourettesexhibitionistiska persona. De kan inte bara göra sin skit och hålla käft. Låta oss andra vara. Nä, de måste bli sedda som nationalhjältar (minst) och gästa varenda tv-soffa mellan sina expeditioner och berätta om hur nära döden de var den här gången.

Jag tror att mitt äventyrarhat väcktes till liv riktigt ortdentligt först i somras när Fredrik Sträng dampade loss rejält i just något soffprogram. Han tog plats och skränade och var stissigare än ett helt amfetaminkalas, och jag tyckte att han berättade lite väl sorglöst om hur 11 personer i hans närhet dog förra året, när han misslyckades bestiga K2. Jag kände att jag hårdhatade honom och helst av allt hade velat sätta en fet hästspruta med bedövningsmedel rakt i halspulsådern på honom. Han stressade mig och det är dåligt.

Överlag tenderar äventyrare att totalt dränera energin ur sin omgivning. Tänk att ha en äventyrare eller extremsportare i sin absolut närmsta omgivning. Fy fan. Vilken mardröm att behöva sitta och lida igenom alla gastkramande historier om klätterexpeditioner, galna världsomseglingar, fallskärmshopp från stratosfärhöjd, hängflygning över aktiva vulkaner och liknande aktiviteter på varenda förfest. Min hjärna skulle börja brinna på riktigt och jag hade varit tvungen att lämna rummet för att låsa in mig på toa och hatkräkas en lång stund. Varje gång. Jag får panik bara jag tänker på det. Skulle lätt välja att ta emot ett regelrätt kok stryk än att tvingas sitta och lyssna och låtsashäpnas. Men det finns en nivå till i helvetet, och det är att behöva uppleva samma skit utan dövande mängder sprit i kroppen. Det faktum att alla äventyrare även verkar vara självutnämnda experter när det kommer till individ- och grupputveckling är fruktansvärt provocerande. Det ska föreläsas och läras ut. Hållas seminarier och workshops. Fan, jag kan riktigt föreställa mig hur det sväller i deras briefkallingar (i extra fuktuppsugande material) när de till och med får betalt för sin socialt efterblivna förfestrutin.

Och nu satt alltså Jarle Andhöy hos Skavlan och berättade att han snabbt blir uttråkad i den vanliga världen. Ja, vem fan blir inte det. Det betyder ändå inte att man inte kan göra någonting på ett normalt sätt. Varför måste allt vara en utmaning. Ett äventyr. Jag ger mig fan på att Jarle, till och med när han ligger och känner sig lite runksugen en ensam natt på "Berserk II" (det aningen bajsnödiga namnet på hans segelbåt), smörjer in händerna i tabasco – bara för att.

onsdag, oktober 28, 2009

Tvångsmässigt pollande

Jag har ett tvångsmässigt beteende som gör att jag bara måste svara när jag ser en poll. Jag kan bara inte låta bli. Jag måste få veta, jämföra och se vad andra tycker. Hur dumt det än är. Jag hatar mig själv för att min hjärna förnedrar mig genom att tvinga mig att delta. Så ovärdigt.

Nyss såg jag en poll på Aftonbladet. I anslutning till en artikel om nån från Berlusconiland som kommit på hur man gör tallrikar av en sorts extra tålig bröddeg och frågan var huruvida man skulle köpa ätbara tallrikar eller inte. Ja eller nej. Så jävla jävla dumt att jag blir förbannad bara av att något litet redaktionsmongo suttit och knapprat in den. Vem fan bryr sig?

Jag försökte låta bli men den sämsta delen av min hjärna behövde inte battla mig mer än fem sekunder för att jag skulle ge med mig och klicka. Jag kände verkligen ett brinnande behov av att få veta hur stor del av landets befolkning (eller i alla fall aftonbladets läsare) som skulle kunna tänka sig att köpa skiten. Jag klickade nej och blev nummer 19506 som svarade och ställningen är dryga 40% (ja) mot 60% (nej). Ja, nu känns livet mycket lättare igen... ehhh.

Men fatta grejen. Jag är uppenbarligen inte ensam om min pinsamma hjärndefekt i alla fall. 19505 personer före mig hade också känt sig manade att klicka för att få reda på vad brödtallriken har för framtidsutsikter marknadsmässigt i vårt avlånga land.

Usch. Jag mår lite illa.

tisdag, oktober 27, 2009

Hej vardag!

Då var man tillbaka på jobb och utlämnad till vardagen. Ingen grå och kall sådan men det är fortfarande en chock. Har varit ganska ouppkopplad de senaste veckorna vilket har varit skönt. Inte mycket har stört mig i bubblan, men nu börjar jag allt bli sugen på att blogga lite måste jag säga.

Förresten. Jag har börjat kolla på den danska serien Klovn (tack vare ett välriktat tips i kommentarsfältet). Det är en skamlös kopia av Curb Your Enthusiasm. Fan allt är rippat rakt av, vilket jag måste tillstå först provocerade mig en smula, men det är så in i helvete bra. Lite svartare, sjukare och råare. Fylld av ultrafinska situationer. Ironiskt att det finskaste jag sett är danskproducerat. De kan göra film och tv de där danskjävlarna.

Det enda som hamnar på minussidan är att jag inte lyckats hitta några subtitles och deras grötspråk gör att jag bara lyckas tillgodose mig c:a 30% av helheten. Ändå är det så in i helvete roligt att jag känner av viss träningsvärk i mina halsmuskler. Jag skulle verkligen bli dödligt tacksam om jag kunde få text till det. Svenska engelsk eller dansk för den delen. Någon som kan hjälpa mig? Pleeeeaaase!!

lördag, oktober 24, 2009

Kropp och skit

Den mänskliga kroppen är bra komplex alltså. Det är mycket skit med den. Är det inte det ena så är det fanimej alltid det andra... eller det tredje. Nu börjar jag helt ärligt bli ganska fett less på min boddy.

Tidigare i veckan led jag av svår värk i rygg och axlar. Nu har jag fått ont i örat. Inne i örat. Först tänkte jag att det kanske var en vaxpropp. Jag har inte haft det sedan jag var en liten påg och det är så jävla äckligt att jag nästan kräktes bara av att tänka på att min kropp ens skulle kunna med att producera sån skit. Jag kände mig besviken. Vilket jävla svek om min kropp plötsligt skulle ha bildat en vaxpropp efter minst tjugofem alldeles utmärkta år helt utan. Jag tvingade J att titta efter för att se om mina misstankar hade bäring. Hon såg inget. Så jag bad henne att titta "djupare" (hur man nu gör det). Hon sa att det inte fanns ett spår av vax. Jag fick yrsel. Då innebär det ju att det är en hjärntumör, hävdade jag. Eller så är det för att jag börjat bli förkyld, försökte J. Jag såg mig själv behöva slösa bort helgen på någon av stadens smittohål och kved lite tyst för mig själv. Öroninflammation. Kan det vara så jävla illa? Bättre än vax i alla fall. Allt är bättre än vax.

Det ömmar liksom när jag trycker på örat och det gör mig förbannad att det kan bli strul med precis varenda del på den här kroppjäveln som jag måste dras med genom hela livet. J sa att det kanske är någon nervtråd som strular. Då kan man ju få ont. Och det skulle vara så jävla typiskt, om mina nervtrådar ska börja mucka med mig nu, på en lördag, när jag bara vill vara ifred och softa.

Nervtrådar. Vilken förbannad rövgrej. Känns så skört och opålitligt. Blir nervös bara jag tänker på det. Borde inte evolutionen ha satsat lite krut på att få till lite kraftigare doningar för att leda runt känseltrafiken i kroppen. Små trådar känns så förbannat old school. Det är som gjort för att trassla till sig liksom. Tänk bara när man lägger ner sin sina iPod-lurar i fickan, hur man får stå och nysta upp dem i en jävla evighet. Varenda gång.

tisdag, oktober 20, 2009

Talangscout fail

Sitter och kvaddar min hjärna med lite America's Got Talent så här på kvällskvisten. Det är ett program (med Jerry Springer som värd för att sätta rätta freakstämningen antar jag) där människor som inte lyckats inom sitt drömskrå får uppträda inför en jury som ska bedöma om de verkligen är dolda och har vad som krävs för att... ja vad fan de nu är de drömmer om. Uppträda och bli "kändisar" verkar vara grejen oavsett vad fan de pysslar med.

Det är beklämmande att se mediokra dansgrupper, värdelösa magiker, vidriga och totalt karismabefriade familjenummer där mamma, pappa och sex barn gör en egen tolkning av Sound of Music. För att inte tala om en massa ospec. gycklarpack, imitatörer och medelålders tribute-artister (jag hittade inte någon lämplig synonym för artist, trots att det inte finns en enda liten atom med artist-dna i deras kroppar).

Men det mest beklämmande är ändå att se David Hasselhoff som en av de tre jurymedlemmarna. Haha... visst det var säkert kul på pappret att låta honom vara med och bedöma vilka människor som är oslipade diamanter talangmässsigt. Men på riktigt. Han sitter där i sin skinnpaj med sin bortsupna blick och bara rågillar allt. ALLT. Jag tänker att om han hade fått råda över hela tv-tablån här i Sverige hade jag nog skjutit mig själv i huvudet. Eller sålt tv:n.

Hasselhoff borde bli omslagspojke för Socialstyrelsens informationsfilm om att mångårig proffsalkoholism och plastikkirurgi är en synnerligen dålig kombo. Han ser ut som ett gammalt lapptäcke av läder. Herregud. Idol-juryns Andreas Carlsson ser verkligen ut som en orörd blomma Bredvid gamle Hoffen.

Mister Stiff

Jag har uppnått nya höjder av stelhet i min rygg och jag lider. Känner mig som en gammelek i kroppen. Behöver massage, men ingen fjösig spa-anläggningsmassage. Det skulle vara oerhört provocerande att gå och betala 500 spänn för att någon hälsomänniska med solariebränna och mild röst ska talla mig på ryggen i en halvtimma. Jag behöver en hårdhänt jävla rallarknådning. En omgång som lever i gränslandet mellan massage och stryk. En sån som skulle få en hamnarbetare att börja lipa och ett finskt hård-homo att be om nåd. Typ. Något annat har inte en janne mot mina muskelknopar kan jag säga.

Kanske att en idrottsmassör med riktigt hårda nypor är lösningen. Men hur fan får man tag i en sådan utan att jobba som hockeyproffs?

söndag, oktober 18, 2009

Nightwatch

En av fördelarna med en nybakad i familjen är att jag får bekanta mig med natt-tv. Som jag har saknat natt-tv inser jag nu.

Kollade på Knight Rider igår eller om det var i förrgår. Underbart och idiotiskt på samma gång. Var människor generellt hårt efterblivna på åttiotalet? Eller var de bara så svältfödda på underhållning att de åt bajs bara det serverades på en tallrik?

En talande pizza-räser... hallå!? Hur jävla dumt är inte det egentligen. Att det blev en internationell succé är smått anmärkningsvärt. Jag vågar knappt drömma om vilka poster människor som tokdiggade Knight Rider då har idag. Jag menar, jag älskade det själv, men så sysslar jag inte med något för världen särskilt avgörande heller. Tänk om det är ur Knight Rider som USA:s försvarsminister har hämtat sin grundmoral. Inte ens barnkanalen kommer undan med sån skit nuförtiden. Och hur folk av fri vilja brännmärkte sina näthinnor med den bultande bulan i Hasselhoffs högt uppdragna byxor i ljus denim, vecka efter vecka, det är för mig en gåta. Samtidigt är det sjukt kul.

Nä, jag känner att jag nog kommer nog att få i mig min beskärda del av ful-tv framöver. Äntligen får jag en försvarbar anledning att frossa i skit och jag ser fram emot det av hela mitt hjärta. Hur dumt det än är så känner jag en stark förkärlek till alla gamla tv-serier där "världen" ska räddas i varje avsnitt. Jag vill uppleva gamla älsklingar som V, Kojak, A-Team, McGyver, Hulken och T.J Hooker. Men jag vill ha mer. Jag vill ha allt. Ge mig en högkonccentrerad injektion med Baretta, Hunter, Mash, Airwolf, Renegade, The Rockford Files, Acapulco H.E.A.T, 21 Jump Street, Starsky and Hutch, Tennisspionerna, The Fugitive, Hawaii Five-0 och Kvinnofängelset... Ja fan, till och med Kvinnofängelset .

lördag, oktober 17, 2009

Ärtan is in, let the fun begin!

Jag vill först och främst tacka för alla kommentarer med alla grattis och fina namnförslag de senaste dagarna. Det var både rörande och vansinnigt kul att ni uppbådade ett sådant engagemang och det var fantastiskt kul att ta del av det medan vi tillbringade en massa timmar i vår naturfärgade cell på Östra Sjukhusets BB. Tack så hemskt mycket.

Nu har vi i alla fall kommit hem (i onsdags) och hunnit landa lite. Väldigt skönt. Att välja namn är inte det lättaste om man som jag brukar drabbas av svår beslutsångest så fort det finns fler än två val på lunchmenyn. Men vi gjorde en lista på de namn vi gillade mest. Många av de förslag som postades tyckte vi jättemycket om, andra älskade vi och så hade vi en handfull helt andra sedan innan. Vi har provat lite olika i några dagar tills vi äntligen hittade rätt till vår lilla ärta. Tintin ska hon heta.

Och här är hon:

tisdag, oktober 13, 2009

Äntligen!

Så till slut efter mycket väntan och längtan kom vår lilla bebis. En liten tjej. Fantastisk och underbar på alla sätt. Igår kväll kl 21.45, efter en bra men väldigt jobbig förlossning. Jag är så stolt över min älskling. Jag hade aldrig klarat det. Inte ens en tiondel av det. Jävlar vad stark hon är. Makalös.

Annars så mår vi bra allihop. Men är vääääldigt trötta. Precis som man ska antar jag. Föräldralycka och obeskrivlig kärlek.

För tillfället går vår minsta lilla familjemedlem under sitt nya nickname. Ärtan. Vad hon ska heta på riktigt får vi diskutera. Hade det blivit en kille fanns flera starka kandidater, trots att jag motvilligt fick ge mig när det kom till "Higgins", men på tjejfronten står det lite still. Vi har några bra alternativ och har hunnit skrota några också, men tips mottages tacksamt. Hon har ju lite att leva upp till, med tanke på att hennes storasyster är ganska så väletablerad och med en kattstorebror heter Ryssland.