Alltid när vi kör längre sträckor så brukar jag skapa mig själv två tre olika kamrater för en väldigt temporär och inte särskilt djup vänskap. Det är helt slumpvalda personer och det enda som binder oss samman är att vårt körtempo synkar. Man kör om och blir omkörd. Ligger bakom och framför, försvinner ur synhåll och kommer ikapp varandra. Ju längre man följs åt desto roligare. Det är ett väldigt okomplicerat förhållande för det kräver ingen dynamik. Vänskapen kommer bara från ett håll och det är oftast bara en part som vet att man är vägkompisar. Jag kan Mycket väl vara vägkompis med flera stycken utan att veta om det och även skapa mig en handfull vänner utan att någon av dem har en aning om att vi är tajta polare. När vägen skiljs åt upphör också vänskapen, helt utan dramatik och jobbiga känslor, trots att den fyllt en viktig funktion. Att göra resan lite mer intressant.
I söndags fick jag två vägkompisar. Dels en familj i en grön Volvo V70. Vi följdes tätt åt mellan Falkenberg och Varberg. Och så en ung kvinna i en blå halvrisig Ford Mondeo. Vår vägvänskap började med att jag slog upp min förardörr i hennes passagerardörr på Max parkering i Halmstad. Jag tittade skräckslaget på henne men hon tecknade att det inte var någon fara. Jag, J och Juniorette gick in och åt och sedan skiljdes våra vägar ända tills vi var i höjd med Varberg, där vi plockade upp kontakten och sedan följdes åt ända till avfarten vid Frölunda torg.
Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin träffat på en före detta vägkompis och plockat upp vänskapen med igen. Men det hade varit kul. Kanske om jag hade en dagsrutin som innefattade pendling. Jag åker ju spårvagn och då vill man ju i möjligaste mån undvika att bli reskompis. Allt för ofta har man ju blivit föremål för en missbrukare eller någon annan med tveksamt psykes kontaktbehov.
Sedan händer det ju att man blir vägovän med andra förare på samma premisser som en vägvänskap. Ofta inleds det med att någon kastdåre kör upp i vansinnesfart bakom en medan man kör i vänsterfil och tvingas tränga sig in, med livet som insats, i högerfil för att inte behöva bli första bil i en otäck seriekrock. Den sortens idioti väcker ett högkoncentrerat hat inom mig som under inga omständigheter kan hållas tillbaka. Det måste ut och gör så i form av en dåres svada, ofta innefattande verbal hämndromantik med dignande löften om grovt våld, stympning och helst död.
torsdag, juli 23, 2009
måndag, juli 20, 2009
Filmtips och skrivsug
Så var första veckan avverkad. Fyra kvar. Smutt! Det har blivit mindre bloggande än jag hade trott men jag har varit så förbannat trött på kvällarna. Man blir trött av att leva.
Var på Woody Allens nya, "Whatever works", igår kväll. Jag gillade den. Inte fantastisk på något sätt men helt ok. Feelgood (i min bok) och jag måste erkänna att jag gillar den lite extra för att min största idol Larry David spelar huvudrollen. Hade det varit vem som helst utom honom hade jag nog hatat den. Dels för att cynismen stundtals nådde nivåer som fick mig att vrida på mig men främst för att Woody Allen är så tröttsam i sina perversioner. Den var verkligen jättevälskriven men ärilgt talat, det börjar bli lite väl tjatigt med hans hang up på unga sexiga tjejer (alltid framställa som imbeciller) som tänder på och kärar ner sig i äldre (läs lastgamla) akademiker och intellektuella kulturmän. Han är kvar i samma gamla hjulspår som alltid. Det känns som att även han borde ha hängt med lite i tiden. Men men, nyskapande har väl bara varit Woodys grej en enda gång. Hur som helst gick jag ifrån biosalongen lite gladare och det är väl inte så otroligt om en tjej som Evan Rachel Wood vill ha Larry, jag menar, hade inte jag haft J hade jag gärna hitchat med honom.
Fan nu har jag lust att skriva känner jag men det är så jävla jobbigt via telefon. Mina fingrar kladdar över iPhonens touchscreen som en klase sladdriga varmkorvar. Får kanske packa upp datan ikväll. Eller imorgon. Eller dagen efter det. Vi får se.
Var på Woody Allens nya, "Whatever works", igår kväll. Jag gillade den. Inte fantastisk på något sätt men helt ok. Feelgood (i min bok) och jag måste erkänna att jag gillar den lite extra för att min största idol Larry David spelar huvudrollen. Hade det varit vem som helst utom honom hade jag nog hatat den. Dels för att cynismen stundtals nådde nivåer som fick mig att vrida på mig men främst för att Woody Allen är så tröttsam i sina perversioner. Den var verkligen jättevälskriven men ärilgt talat, det börjar bli lite väl tjatigt med hans hang up på unga sexiga tjejer (alltid framställa som imbeciller) som tänder på och kärar ner sig i äldre (läs lastgamla) akademiker och intellektuella kulturmän. Han är kvar i samma gamla hjulspår som alltid. Det känns som att även han borde ha hängt med lite i tiden. Men men, nyskapande har väl bara varit Woodys grej en enda gång. Hur som helst gick jag ifrån biosalongen lite gladare och det är väl inte så otroligt om en tjej som Evan Rachel Wood vill ha Larry, jag menar, hade inte jag haft J hade jag gärna hitchat med honom.
Fan nu har jag lust att skriva känner jag men det är så jävla jobbigt via telefon. Mina fingrar kladdar över iPhonens touchscreen som en klase sladdriga varmkorvar. Får kanske packa upp datan ikväll. Eller imorgon. Eller dagen efter det. Vi får se.
onsdag, juli 15, 2009
Energidränage
Idag har inte många knop knopats vill jag lova. J åkte redan vid halv två in till Halmstad med syrrorna för att titta på den nya filmen om den trollande glasögonormen. Den var tydligen skitbra.
Själv innebar det för mig att Juniorettes samlade energi riktades på en enda stackars blekfet måltavla (jag) hela dagen. Fantastiskt roligt och underhållande samtidigt som det är lite av en mental åderlåtning, för vi snackar inte om ett normalt samtalsupplägg där en part säger/frågar/påstår något och inväntar respons. Nej nej nej. Vi pratar om en hetsig monologfrågematta som går på som att imorgon inte fanns. Tid för svar lämnas inte.
Viktiga ämnen är det som ska avhandlas också. Uppskattningsvis tillbringade vi runt en 20-30 minuter med att reda ut om lax en fisk eller om lax är en lax, eller om lax kanske är en abborre. Fisk lät inte rimligt. Efter många rundor med desperatpedagogiska förklaringsförsök fav vi upp och enades om att lax är en lax. Sedan tömde jag snabbt i mig två glas vin, innan vi gick ner och badade en gång till. På stranden fortsatte våra filosofiska diskussioner kring hur många tuggummi man egentligen får äta per dag, om man får puttas när man badar och hur högt man kan bygga med lego.
När J kom hem vid sjusnåret var jag snyggt blästrad innanför skallbenet. Men jag klagar inte. Även om energin formligen hade dränerats ut ur min kropp så var det en av de bästa dagarna på länge.
Nu kollar vi på Svenne-tv och njuter av den totala bristen på stress.
Själv innebar det för mig att Juniorettes samlade energi riktades på en enda stackars blekfet måltavla (jag) hela dagen. Fantastiskt roligt och underhållande samtidigt som det är lite av en mental åderlåtning, för vi snackar inte om ett normalt samtalsupplägg där en part säger/frågar/påstår något och inväntar respons. Nej nej nej. Vi pratar om en hetsig monologfrågematta som går på som att imorgon inte fanns. Tid för svar lämnas inte.
Viktiga ämnen är det som ska avhandlas också. Uppskattningsvis tillbringade vi runt en 20-30 minuter med att reda ut om lax en fisk eller om lax är en lax, eller om lax kanske är en abborre. Fisk lät inte rimligt. Efter många rundor med desperatpedagogiska förklaringsförsök fav vi upp och enades om att lax är en lax. Sedan tömde jag snabbt i mig två glas vin, innan vi gick ner och badade en gång till. På stranden fortsatte våra filosofiska diskussioner kring hur många tuggummi man egentligen får äta per dag, om man får puttas när man badar och hur högt man kan bygga med lego.
När J kom hem vid sjusnåret var jag snyggt blästrad innanför skallbenet. Men jag klagar inte. Även om energin formligen hade dränerats ut ur min kropp så var det en av de bästa dagarna på länge.
Nu kollar vi på Svenne-tv och njuter av den totala bristen på stress.
tisdag, juli 14, 2009
Sommarstatus
Första riktiga dagen på semestern har gått. Har bara gjort semestergrejer och jag gillar det. Det är dock svårare än jag trodde att helt varva ner. Idag har det varit minutschema på semesteraktiviteterna. Jag har diagnostiserat mig själv med temporär ADHD deluxe. Har nästan saknat en produktionsledares todo-lista för att kunna styra upp dagen på rätt sätt.
Frukost, flyga drake, bada, läsa bok, äta lunch, få frispel på juniorette, fiska krabbor, handla mat, grilla, dricka vin och nu kollar vi på Sökarna II. Det är nåt visst med att gå i fem-för-hundra-lådan på Ica maxi och plocka på sig skit och medvetet slösa med sin lediga tid så hänsynslöst. Det är lite crazy. Svensson-edge.
Sökarna återkomsten är nog en slags martyrfilm. Alltså filmen i sig själv är martyr. Den är så dålig att alla andra svenska skitproduktioner bleknar. Irene Huss. Förlåten. Göta kanal 2. Förlåten. Colin Nutley varsågod ta den totala svenska filmbudgeten för 2010 och gå loss för fan. Ge oss Angel 2 och 3. Ge oss Änglagård 5. Bara vi någonsin slipper se Liam Nordberg igen.
Hade detta varit en vanlig arbetsdag hade jag nog velat plocka fram Mr Needles (min lilla voodoodocka som tidigare hjälpt till att sabotera medaljplats för Holm) och sätta en fyrtumsspik rakt genom pannan på honom. Men jag har tid. Så jag bara njuter. Ska nog fan se den två gånger.
Vem vill ha filmen efter mig? Jag bjuder på ett stycke svensk skam till någon modig själ, som inte fruktar livsfarligt dålig kvalité.
Frukost, flyga drake, bada, läsa bok, äta lunch, få frispel på juniorette, fiska krabbor, handla mat, grilla, dricka vin och nu kollar vi på Sökarna II. Det är nåt visst med att gå i fem-för-hundra-lådan på Ica maxi och plocka på sig skit och medvetet slösa med sin lediga tid så hänsynslöst. Det är lite crazy. Svensson-edge.
Sökarna återkomsten är nog en slags martyrfilm. Alltså filmen i sig själv är martyr. Den är så dålig att alla andra svenska skitproduktioner bleknar. Irene Huss. Förlåten. Göta kanal 2. Förlåten. Colin Nutley varsågod ta den totala svenska filmbudgeten för 2010 och gå loss för fan. Ge oss Angel 2 och 3. Ge oss Änglagård 5. Bara vi någonsin slipper se Liam Nordberg igen.
Hade detta varit en vanlig arbetsdag hade jag nog velat plocka fram Mr Needles (min lilla voodoodocka som tidigare hjälpt till att sabotera medaljplats för Holm) och sätta en fyrtumsspik rakt genom pannan på honom. Men jag har tid. Så jag bara njuter. Ska nog fan se den två gånger.
Vem vill ha filmen efter mig? Jag bjuder på ett stycke svensk skam till någon modig själ, som inte fruktar livsfarligt dålig kvalité.
lördag, juli 11, 2009
fredag, juli 10, 2009
Modemän
Såg en man på hållplatsen imorse. 50+ med kotlettfrisyr, Club blazer och röda jeans. Hallå!? Jag upprepar: Röda Jeans. Fan, det går inte. Jag förstår att det är fysiskt fullt möjligt eftersom jag bevittnat det vid ett flertal tillfällen. Men det strider mot all etik och moral. Det ser så jävla dumperverst ut att jag inte ens hinner beskriva det. Jag ska nämligen bege mig på semester om en dryg timma och för att riktigt fånga vansinnet i ord hade jag fått skjuta på det viktigaste ögonblickert hittills i år. Och det går inte för sig.
Däremot hoppade det på ett riktigt modelejon till man på Stigbergstorget. Han var säkerligen tio år till men bortsett från sina kraftiga spasmer (gissningsvis till följd av mångårigt och seriöst blandmissbruk) så framstod han som både läckert extravagant och väldigt medveten. Han var heldressad i en aprikos denim-outfit, som skulle få Peter Siepen att kvida av avund. Jag önskar att jag kommer vara så vågad på ålderns höst, när man kan skita i alla konventioner. Han hade dessutom den goda smaken att bära en tajt vit t-shirt som framhävde både hans öl-buk och solbränna. En bränna som inte såg ut att vara förskansad medelst solning, utan snarare liknade någon form av ärgat läder. Det enda som egentligen låg honomm i fatet var väl hans tånaglar med tillhörande bara fötter, som stack ut ur ett par rejäla sandaler. Jag har aldrig sett så mycket gula naglar och förhårdnader på en och samma gång. Annars var han one million dollars.
One million dollars som luktade häst.
Däremot hoppade det på ett riktigt modelejon till man på Stigbergstorget. Han var säkerligen tio år till men bortsett från sina kraftiga spasmer (gissningsvis till följd av mångårigt och seriöst blandmissbruk) så framstod han som både läckert extravagant och väldigt medveten. Han var heldressad i en aprikos denim-outfit, som skulle få Peter Siepen att kvida av avund. Jag önskar att jag kommer vara så vågad på ålderns höst, när man kan skita i alla konventioner. Han hade dessutom den goda smaken att bära en tajt vit t-shirt som framhävde både hans öl-buk och solbränna. En bränna som inte såg ut att vara förskansad medelst solning, utan snarare liknade någon form av ärgat läder. Det enda som egentligen låg honomm i fatet var väl hans tånaglar med tillhörande bara fötter, som stack ut ur ett par rejäla sandaler. Jag har aldrig sett så mycket gula naglar och förhårdnader på en och samma gång. Annars var han one million dollars.
One million dollars som luktade häst.
onsdag, juli 08, 2009
Nä, jag är inte död...
Än.
Jag har egentligen inte stängt bloggen heller. Jag har bara jobbat som en dåre på sistone. Inte mycket lust kvar till kul då. Men den är nära nu. Den efterlängtade. Den livsnödvändiga. Den heliga semestern. Jag får gåshud under fotsulorna när jag tänker på det... Fredag. Inte mer. Min hjärna funkar verkligen inte längre. Behöver laddas med ledighet. Punkt. Nu.
Sedan tänkte jag tipsa om en blogg också. Jag såg den igår och blev sådär riktigt fult avundsjuk. Jag tänkte att fan... den här skulle jag kommit på. Det är ju precis min grej. Jag har skrivit otaliga inlägg om själva fenomenet men aldrig kommit på att ta det ett steg längre och göra ett koncept av det. Helvetes skit. Och så kände jag mig deppig en liten stund och vältrade mig i ogina tankar. Men nu är det bra igen... Det är fan ta mig briljant!
http://lokaltidningsbesvikelse.blogspot.com/
Jag har egentligen inte stängt bloggen heller. Jag har bara jobbat som en dåre på sistone. Inte mycket lust kvar till kul då. Men den är nära nu. Den efterlängtade. Den livsnödvändiga. Den heliga semestern. Jag får gåshud under fotsulorna när jag tänker på det... Fredag. Inte mer. Min hjärna funkar verkligen inte längre. Behöver laddas med ledighet. Punkt. Nu.
Sedan tänkte jag tipsa om en blogg också. Jag såg den igår och blev sådär riktigt fult avundsjuk. Jag tänkte att fan... den här skulle jag kommit på. Det är ju precis min grej. Jag har skrivit otaliga inlägg om själva fenomenet men aldrig kommit på att ta det ett steg längre och göra ett koncept av det. Helvetes skit. Och så kände jag mig deppig en liten stund och vältrade mig i ogina tankar. Men nu är det bra igen... Det är fan ta mig briljant!
http://lokaltidningsbesvikelse.blogspot.com/
onsdag, juli 01, 2009
Inte för att jag är fascist eller så...
...men jag tror att alla som arbetar på ett svettigt kontor inne i centrum finner den här bilden närmast erotisk:
Idag börjar förbudet mot gatumusikanter gälla i Göteborg. Spontant får jag jättedåliga vibbar av den typen av beslut. För vad skulle nästa steg bli? Och nästa och... ja ni fattar.
Men för människor som tvingas höra ledmotivet till Gudfadern, Lambada eller valfritt musikstycke slaktas av någon jävel helt utan musikalsik förmåga. Hundra gånger före lunch. Varje dag. Ja, då blir läget ett helt annat. Jag bejublar förbudet. Det dämpar vansinnet från att få fritt spelutrymme i min hjärna.
Bilden fick jag av min f.d kollega Robert German mot att jag kreddade honom lite.
Idag börjar förbudet mot gatumusikanter gälla i Göteborg. Spontant får jag jättedåliga vibbar av den typen av beslut. För vad skulle nästa steg bli? Och nästa och... ja ni fattar.
Men för människor som tvingas höra ledmotivet till Gudfadern, Lambada eller valfritt musikstycke slaktas av någon jävel helt utan musikalsik förmåga. Hundra gånger före lunch. Varje dag. Ja, då blir läget ett helt annat. Jag bejublar förbudet. Det dämpar vansinnet från att få fritt spelutrymme i min hjärna.
Bilden fick jag av min f.d kollega Robert German mot att jag kreddade honom lite.
måndag, juni 29, 2009
Slav för en dag
Fick ett tips om att slutspurtenpå en väldigt otäck auktion på tradera pågår i detta nu. Imorgon kväll är den över. Auktionen är nummer fyra i en svit som går under namnet: "En världsstjärna kan bli din", där vinnaren får planera en dag och tillbringa den med personen i fråga. Den här gången är det Stefan Holm som står på spel. Det är rubbat på så många sätt.
Pengarna går till ungdomsidrotten i Sverige. Det roliga är att mindre än ett dygn kvar har budgivningen stannat av och högsta budet är nu hela 2650 kr. Fatta vilken besvikelse. Inte ens tre tusen spänn att dela på för idrottskidsen blir det tack vare Steffe. Han borde få böta för att intresset är så lågt. Först ryggade jag i och för sig till, eftersom det av naturen skulle vara så otroligt främmande för mig att betala för att få hänga med Holm under en dag. Men sedan tänkte jag lite till...
Ponera att jag skulle lägga ett bud imorgon. Jag har lätt råd att följa med en bit om budgivningen skulle komma igång. Ok, det skulle vara semesterkassan som gick åt och jag misstänker att det inte skulle falla i så god jord hos min muffin. Jag skulle troligen hamna på hennes skitlista året ut. Men vilken dag det skulle kunna bli.
Upplägg – En dag med Holm:
07.00-09.00: Stefan anländer och får värma upp med lite spackling och hushållsnära tjänster medan jag och J tittar på morgon-tv.
09.00-12.00: Stefan skjutsar ner oss till Mellbystrand och bjuder oss på en lätt lunch.
12.00-12.15: Stefan smörjer in min rygg med solkräm
12.15-15.00: Jag och J badar och myser. Stefan vaktar handdukarna, ser till att vi har skugga när vi så önksar, hämtar läsk och läser högt med inlevelse ur sin egen bok.
15.00-16.00: Stefan tänder grillen och berättar hur det var att vara med i På spåret. Jag och J sitter inne tar en tupplur.
16.00-17.00: Stefan klipper gräset.
17.00-17.15: Vi eldar gemensamt upp Stefans egenhändigt gjorda "guldtröja" i trädgården. Vi skrattar tillsammans.
17.15-18.00: Vi lånar ut Stefan till någon sugen granntant (eller gubbe).
18.00-19.00: Stefan får tvätta upp och hänga badkläderna samt fixa kvällsmat.
19.00-19.15: Stefan får busringa till Staffan Strand och "erkänna" att han legat med Staffans pappa på ett träningsläger.
19.15-19.30: Stefan får busringa till Patrik Sjöberg, kalla honom homofil och säga att han ska få så jävla mycket stryk nästa gång de ses.
19.30-20.00: Vi tackar av Stefan för dagens insatser med ett rungande dra åt helvete. Stefan ger sig av till fots.
Säg, skulle inte det vara värt några tusingar? Jag funderar seriöst.
Pengarna går till ungdomsidrotten i Sverige. Det roliga är att mindre än ett dygn kvar har budgivningen stannat av och högsta budet är nu hela 2650 kr. Fatta vilken besvikelse. Inte ens tre tusen spänn att dela på för idrottskidsen blir det tack vare Steffe. Han borde få böta för att intresset är så lågt. Först ryggade jag i och för sig till, eftersom det av naturen skulle vara så otroligt främmande för mig att betala för att få hänga med Holm under en dag. Men sedan tänkte jag lite till...
Ponera att jag skulle lägga ett bud imorgon. Jag har lätt råd att följa med en bit om budgivningen skulle komma igång. Ok, det skulle vara semesterkassan som gick åt och jag misstänker att det inte skulle falla i så god jord hos min muffin. Jag skulle troligen hamna på hennes skitlista året ut. Men vilken dag det skulle kunna bli.
Upplägg – En dag med Holm:
07.00-09.00: Stefan anländer och får värma upp med lite spackling och hushållsnära tjänster medan jag och J tittar på morgon-tv.
09.00-12.00: Stefan skjutsar ner oss till Mellbystrand och bjuder oss på en lätt lunch.
12.00-12.15: Stefan smörjer in min rygg med solkräm
12.15-15.00: Jag och J badar och myser. Stefan vaktar handdukarna, ser till att vi har skugga när vi så önksar, hämtar läsk och läser högt med inlevelse ur sin egen bok.
15.00-16.00: Stefan tänder grillen och berättar hur det var att vara med i På spåret. Jag och J sitter inne tar en tupplur.
16.00-17.00: Stefan klipper gräset.
17.00-17.15: Vi eldar gemensamt upp Stefans egenhändigt gjorda "guldtröja" i trädgården. Vi skrattar tillsammans.
17.15-18.00: Vi lånar ut Stefan till någon sugen granntant (eller gubbe).
18.00-19.00: Stefan får tvätta upp och hänga badkläderna samt fixa kvällsmat.
19.00-19.15: Stefan får busringa till Staffan Strand och "erkänna" att han legat med Staffans pappa på ett träningsläger.
19.15-19.30: Stefan får busringa till Patrik Sjöberg, kalla honom homofil och säga att han ska få så jävla mycket stryk nästa gång de ses.
19.30-20.00: Vi tackar av Stefan för dagens insatser med ett rungande dra åt helvete. Stefan ger sig av till fots.
Säg, skulle inte det vara värt några tusingar? Jag funderar seriöst.
Just nu...
...är det 29,9 grader på min arbetsplats. Det firar jag med att jobba över lunch. Hjärnan kokar och jag håller seriöst på att mula... kommer sakna er...
Förresten!
Ett hett tips till alla andra som jobbar under omänskliga förhållanden: Om man dricker riktigt jävla svinvarmt kaffe så kan man (i alla fall för några sekunder) dämpa hallisarna och lura sin kropp att den 30-gradiga luften svalkar.
Update 15.00:
Tempen är uppe i 30,6. Jag har inte lämnat min plats idag. Jag känner huvudvärken komma. Jag hatar allt just nu.
Update 2:
Tempen toppade på 31,4 idag. Sedan gick det ner igen till svala 30,5. Sitter hemma och är yr. Ser fram emot en dag till på jobbet imorgon. Fy fan vad jag längtar.
Förresten!
Ett hett tips till alla andra som jobbar under omänskliga förhållanden: Om man dricker riktigt jävla svinvarmt kaffe så kan man (i alla fall för några sekunder) dämpa hallisarna och lura sin kropp att den 30-gradiga luften svalkar.
Update 15.00:
Tempen är uppe i 30,6. Jag har inte lämnat min plats idag. Jag känner huvudvärken komma. Jag hatar allt just nu.
Update 2:
Tempen toppade på 31,4 idag. Sedan gick det ner igen till svala 30,5. Sitter hemma och är yr. Ser fram emot en dag till på jobbet imorgon. Fy fan vad jag längtar.
lördag, juni 27, 2009
Ledsen i ögat
Nä, jag kan fan inte släppa det.
Se så ledsen han är Anton Glanzelius. Vilket lidande. Han är i sorg. Det är hjärtskärande. Hans bästa vän har just gått bort. De var så jävla tajta. Som bröder. Jag menar, de har ju till och med varit på Liseberg ihop och allt.
Herregud! Vilken satans ego-massage han ägnar sig åt nu. Anton. Killen är känd för två saker. För sin roll i "Mitt liv som hund" (1985) och för att han lyckats slå någon form av rekord i hur många gånger en person lyckas få tjata ut i media om när Michael Jackson ringde upp och ville träffas. Hur de träffades och åkte bergbana en hel dag och sedan kollade på video på kvällen. Fy fan säger jag bara. Jag orkar verkligen inte höra det en gång till. Men han vill så gärna berätta.
Det är en jättefräck historia att berätta för sina barn och barnbarn men jag skulle så gärna vilja upplysa Anton om att alla andra i hela världen skiter totalt i hans och Michaels "fina vänskap". Det osar förresten lite sociopati att kalla någon nära vän för att man träffats och hängt två gånger. Nu räcker det fanimej Anton. Inte en gång till. Det säger jag bara.
fredag, juni 26, 2009
Jacko has left the building
Michael Jackson är död. Det är tragiskt, sorgligt och konstigt på många sätt och vis. Javisst. Gott så. Borde vi inte bara lämna det där? Uppenbarligen inte. Jag kan riktigt känna lukten av en skitvåg blåsa in med full tsunamikraft. Nu ska det minnas, hyllas, älskas och saknas. Kungen av pop. Fy fan vad ovärdigt.
Hysterin kring honom slår nog fan alla rekord i boken. Han har varit superstjärna, freak, peddo, kung, messias, wierdo på löpande band. Hans epitet har avlöst varandra och som han har hatats och älskats och chockat i regnskogsvis av artiklar genom åren. Att ens försöka lista en promille av all skit som fött nyhets- och skvallerbranschen på hans bekostnda skulle nog ta mig resten av veckan. För människor har verkligen levt på och frossat i hans jävligt konstiga liv och leverne.
Ska man se på det jävligt krasst var han en snubbe på 50 bast som hade en megakarriär för längesedan och som gjort ett makalöst avtryck i musikbranschen, men som helt ärligt inte gjort ett vettigt skit på typ 20 år. Media har inte gjort en positiv grej om honom på exakt lika länge och det finns knappt en handfull som velat förknippas med honom sedan sista gången han stod inför rätta för barnkalas. Sedan dog han helt plötsligt.
Nu kommer hyllningskörerna och vittnesmålen om hur fin och go han var. Plötsligt var alla bästis med honom. Alla är chockade. Alla sörjer. ALLA vill ha sin bit av kakan. Svenska artister ställer sig upp och och säger att det banne mig är lika stort som när Elvis dog. Journalister som tidigare förfasat sig över missfostret skriver nu gråtmilt och nostalgiskt om den störste. Det här vill ingen missa. Det är fan öppet hus för varenda jävel att tala ut och berätta att Michael Jackson minsann har betytt så mycket. Jag menar Corey Feldman och MC Hammer. Hallå? Vart fan höll de hus för ett par år sedan? Och Uri Geller, gå och böj en sked eller nåt för helvete. Och håll käft.
Och detta är bara dag ett. Så håll i hatten för snart kommer vansinnet igång också. Jag skulle våga betta rätt mycket på att första ryktet om en scam, att Jacko lever och bara har fejkat sin död. Idioter kommer hävda att de är hans okände son och det kommer säljas historier och bilder "never before seen".
Värst hittills är nog fan Anton jävla Glanzelius ändå. Idag berättar han, ledsen som en hund, för hela svenska folket om hur han sörjer sin vän. Som han träffade två gånger innan han var byxmyndig och sedan aldrig mer. Ärligt talat Anton. Skärp dig nu för fan!
Hysterin kring honom slår nog fan alla rekord i boken. Han har varit superstjärna, freak, peddo, kung, messias, wierdo på löpande band. Hans epitet har avlöst varandra och som han har hatats och älskats och chockat i regnskogsvis av artiklar genom åren. Att ens försöka lista en promille av all skit som fött nyhets- och skvallerbranschen på hans bekostnda skulle nog ta mig resten av veckan. För människor har verkligen levt på och frossat i hans jävligt konstiga liv och leverne.
Ska man se på det jävligt krasst var han en snubbe på 50 bast som hade en megakarriär för längesedan och som gjort ett makalöst avtryck i musikbranschen, men som helt ärligt inte gjort ett vettigt skit på typ 20 år. Media har inte gjort en positiv grej om honom på exakt lika länge och det finns knappt en handfull som velat förknippas med honom sedan sista gången han stod inför rätta för barnkalas. Sedan dog han helt plötsligt.
Nu kommer hyllningskörerna och vittnesmålen om hur fin och go han var. Plötsligt var alla bästis med honom. Alla är chockade. Alla sörjer. ALLA vill ha sin bit av kakan. Svenska artister ställer sig upp och och säger att det banne mig är lika stort som när Elvis dog. Journalister som tidigare förfasat sig över missfostret skriver nu gråtmilt och nostalgiskt om den störste. Det här vill ingen missa. Det är fan öppet hus för varenda jävel att tala ut och berätta att Michael Jackson minsann har betytt så mycket. Jag menar Corey Feldman och MC Hammer. Hallå? Vart fan höll de hus för ett par år sedan? Och Uri Geller, gå och böj en sked eller nåt för helvete. Och håll käft.
Och detta är bara dag ett. Så håll i hatten för snart kommer vansinnet igång också. Jag skulle våga betta rätt mycket på att första ryktet om en scam, att Jacko lever och bara har fejkat sin död. Idioter kommer hävda att de är hans okände son och det kommer säljas historier och bilder "never before seen".
Värst hittills är nog fan Anton jävla Glanzelius ändå. Idag berättar han, ledsen som en hund, för hela svenska folket om hur han sörjer sin vän. Som han träffade två gånger innan han var byxmyndig och sedan aldrig mer. Ärligt talat Anton. Skärp dig nu för fan!
torsdag, juni 25, 2009
Tysk pensionärsvrede
Läste just en rysligt skrämmande artikel. Ett gäng tyska pensionärer teamade upp och kidnappade sin ekonomiska rådgivare, låste in honom i en källare och torterade skiten ur honom i fyra dagar.
Alltså vad fan är det med tysktalande människor och deras källare?
Rådgivaren verkade i och för sig vara en riktig fulfifflare som hade spekulerat bort runt 24 miljoner av deras deg, så man fattar ju att de var rätt lack. Men ändå. Jag citerrar: "De hotade att döda honom, skicka den ryska maffian på honom och brände honom med cigaretter. Efter ett misslyckat rymningsförsök slog de också honom med ett stolsben så att han bröt två revben."
Jag har ändå närt en viss skepsis mot pensionärer sedan tidigare. Klart man inte kan lita på människor med så mycket fritid, men det här låter som en ren jävla mardröm. Det klår Stephen Kings Lida med hästlängder. Man ska nog tänka sig för både en och två gånger innan man börjar messa med folk som var med och styrde upp tredje riket. Och kom fan inte och tro att svenska panschisar bara fikar mandelkubb och spelar bingo på sina PRO-möten. No way in hell. De planerar nog fan ett och annat våldsbrott ska ni se.
Pensionärerna på bilden har inget med tortyren i artikeln att göra
Alltså vad fan är det med tysktalande människor och deras källare?
Rådgivaren verkade i och för sig vara en riktig fulfifflare som hade spekulerat bort runt 24 miljoner av deras deg, så man fattar ju att de var rätt lack. Men ändå. Jag citerrar: "De hotade att döda honom, skicka den ryska maffian på honom och brände honom med cigaretter. Efter ett misslyckat rymningsförsök slog de också honom med ett stolsben så att han bröt två revben."
Jag har ändå närt en viss skepsis mot pensionärer sedan tidigare. Klart man inte kan lita på människor med så mycket fritid, men det här låter som en ren jävla mardröm. Det klår Stephen Kings Lida med hästlängder. Man ska nog tänka sig för både en och två gånger innan man börjar messa med folk som var med och styrde upp tredje riket. Och kom fan inte och tro att svenska panschisar bara fikar mandelkubb och spelar bingo på sina PRO-möten. No way in hell. De planerar nog fan ett och annat våldsbrott ska ni se.
Hostgubben
Det var längesedan jag ville skjuta alla andra på spårvagnen. Varenda en. Riktigt längesedan. Jag har blivit så lugn och harmonisk sedan jag började läsa eller spela patiens på vagnen, att jag lyckats stänga ute det mesta av vardagens vansinne som tvingar sig på och kladdar sig fast när man åker spårvagn. Men nu är sommaren här. Då går det inte att värja sig längre.
Idag var det osedvanligt trångt på vagenen. Barnvagnsarmador trängdes med tyskar och deras överdimensionerade resväskor vid varje utgång. Barnskrik och tyska är ingen sexig kombo. Tjejer i grå mysbrallor med smutsig hängröv och deras jämnåriga gelikar av motsatta könet som sitter och grupplyssnar på råtechno i sina mobiler gör inte heller jobbet för sinnesfrid. Men idag gicks det "all in" när en gammal gubbe, helt klädd i kritvitt (som pryddes vackert av bruna skvättfläckar från ospecifierad substans) satt och delade med sig av sin vedervärdiga urhosta från järntorget till kungsportsplatsen. Min hjärna började koka på två sekunder. Hostljud väcker monstret i mig. Min hjärna illustrerade slempariklarna som spreds i vagnen på ett mycket obehagligt och verkligt sätt. Jag tittade på honom och riktigt hårdhatade honom med min blick.
Hostgubben måste ha känt hur min blick brände på hans vänstra kind, plötsligt gjorde han en paus, vände sig om och glodde senildement på mig med sur min. Sedan återupptog han sitt hostanfall. I min riktning. Det var ingen dålig uppvisning heller. Han riktigt tömde sina lungor, oblygt åt mitt håll. Salivet flög ur hans fruktansvärda munhåla som på en jävla sprinkler. En del stannade till och fuktade hans feta och lilatonade underläpp men resten släpptes lös bland resenärena på helvetesvagnen från Högsbo. Jag höll desperat andan och kunde känna hur min ansiktsfärg skiftade.
Då hände det. Igen.
Jag drabbades av en klassisk brain melt down. Jag hatade alla. Ville gå beserk. Riva upp helvetet. Hade en dåre stigit på vagnen just då i det ögonblicket och börjat öppna eld, då hade jag jublande tackat och tagit emot, erbjudit mig att ladda om och tiggt om att få sista kulan. Så. Illa. Var. Det.
Sedan vaknade jag till och vräkte mig paniskt fram genom trängseln och kastade mig av vagnen. Jag fick stanna på hållplatsen och bara andas en lång stund innan jag kunde samla mig och påbörja ännu en het arbetsdag.
Idag var det osedvanligt trångt på vagenen. Barnvagnsarmador trängdes med tyskar och deras överdimensionerade resväskor vid varje utgång. Barnskrik och tyska är ingen sexig kombo. Tjejer i grå mysbrallor med smutsig hängröv och deras jämnåriga gelikar av motsatta könet som sitter och grupplyssnar på råtechno i sina mobiler gör inte heller jobbet för sinnesfrid. Men idag gicks det "all in" när en gammal gubbe, helt klädd i kritvitt (som pryddes vackert av bruna skvättfläckar från ospecifierad substans) satt och delade med sig av sin vedervärdiga urhosta från järntorget till kungsportsplatsen. Min hjärna började koka på två sekunder. Hostljud väcker monstret i mig. Min hjärna illustrerade slempariklarna som spreds i vagnen på ett mycket obehagligt och verkligt sätt. Jag tittade på honom och riktigt hårdhatade honom med min blick.
Hostgubben måste ha känt hur min blick brände på hans vänstra kind, plötsligt gjorde han en paus, vände sig om och glodde senildement på mig med sur min. Sedan återupptog han sitt hostanfall. I min riktning. Det var ingen dålig uppvisning heller. Han riktigt tömde sina lungor, oblygt åt mitt håll. Salivet flög ur hans fruktansvärda munhåla som på en jävla sprinkler. En del stannade till och fuktade hans feta och lilatonade underläpp men resten släpptes lös bland resenärena på helvetesvagnen från Högsbo. Jag höll desperat andan och kunde känna hur min ansiktsfärg skiftade.
Då hände det. Igen.
Jag drabbades av en klassisk brain melt down. Jag hatade alla. Ville gå beserk. Riva upp helvetet. Hade en dåre stigit på vagnen just då i det ögonblicket och börjat öppna eld, då hade jag jublande tackat och tagit emot, erbjudit mig att ladda om och tiggt om att få sista kulan. Så. Illa. Var. Det.
Sedan vaknade jag till och vräkte mig paniskt fram genom trängseln och kastade mig av vagnen. Jag fick stanna på hållplatsen och bara andas en lång stund innan jag kunde samla mig och påbörja ännu en het arbetsdag.
onsdag, juni 24, 2009
Bortglömt lur
Fan, jag kom just på att jag helt glömt berätta om ett skönt lur.
Det har blivit väldigt svårt för mig att lura i J skit nuförtiden. Hon brukar utgå från att all overifierad "fakta" som jag levererar är bullshit. Det är en skada som uppstått efter förnedringen av den räcka proffslur som jag tidigare berättat om här på bloggen.
För ett litet tag sedan lyckades jag dock lura i J att det var Johnny Cash som uppfann den internationellt gångbara och välanvända frasen "Fuck you", med tillhörande tecken. Att han på riktigt var självaste fuck-fingrets fader.
Jag vill inte slå mig på bröstet men... jo förresten, det vill jag. Hon svalde hela storyn. Jag levererade ännu ett fetinglur kan man säga. Swiiiisch!
Det har blivit väldigt svårt för mig att lura i J skit nuförtiden. Hon brukar utgå från att all overifierad "fakta" som jag levererar är bullshit. Det är en skada som uppstått efter förnedringen av den räcka proffslur som jag tidigare berättat om här på bloggen.
För ett litet tag sedan lyckades jag dock lura i J att det var Johnny Cash som uppfann den internationellt gångbara och välanvända frasen "Fuck you", med tillhörande tecken. Att han på riktigt var självaste fuck-fingrets fader.
Jag vill inte slå mig på bröstet men... jo förresten, det vill jag. Hon svalde hela storyn. Jag levererade ännu ett fetinglur kan man säga. Swiiiisch!
Semestersugen
Var just ute på lunch med J. Ritz. Fan vad bra. Bästa lunchen i centrum just nu.
Det är hett som i helvetet ute idag. Högsommarvärme. Vad fan gör jag på jobbet, har slagit mig ungefär tusen gånger idag. Jag måste ha semester med stort NU. Kommer fan bli helt rubbad i hjärnan annars.
Det är hett som i helvetet ute idag. Högsommarvärme. Vad fan gör jag på jobbet, har slagit mig ungefär tusen gånger idag. Jag måste ha semester med stort NU. Kommer fan bli helt rubbad i hjärnan annars.
tisdag, juni 23, 2009
Barnmorskan goes digital
Var hos barnmorskan idag och kollade så att allt stod rätt till med den växande magen. J:s alltså. Min står det allt annat än rätt till med men det skiter jag i nu när semestern står för dörren med all grilla och chilla det innebär.
I alla fall. Jag har börjar gilla barnmorskan. Första gången jag träffade henne gjorde hon mig helt stirrig. Hon var så konstig. Jag satt helt stel i besöksstolen med jackan på och kragen uppdragen en bit upp i ansiktet. Hon är en s.k. lowtalker och hon tittade jobbigt på mig hela tiden. Som att jag inte fattade vad som föranledde besöket. Andra gången frågade hon ganska detaljerat ut mig om min träning. Hur ofta jag tränade, när jag brukade träna, vilken typ av träning, hur länge och vart jag ägnade mig åt min träning. Hon verkade imponerad och jag njöt lite av uppmärksamheten men minns att J satt som i chock. Det var inte helt obefogat att undra vem det var som var gravid egentligen. Sedan pratade hon tyst och verkade allmänt bekymrad, vilket gjorde att J freakade lite. Det är svårt att gilla någon som får ens flickvän att freaka ut. Gången efter var jag inte ens välkommen att delta. Då skulle barnmorskan prata med J om det förekommer misshandel och andra tråkigheter i vårt hem. Om jag förminskar henne och så. Kändes kul. Men tanken är väl bra och situationen något bättre än inför Juniorettes födelse då barnmorskan körde det snacket med mig närvarande. Den finska stämningen har aldrig varit mer fysisk.
Den här gången var allt annorlunda. Jag hade visserligen accepterat henne som vår barnmorska men jag har inte aktivt börjat gilla henne förrän idag. Hon är fortfarande en lowtalker men hon kändes mycket trevligare. Jag misstänker att det har gjort henne gott med lite solbränna och semester innanför rocken. Barnmorskan plockade fram en liten apparat som såg ut som en gammal freestyle med en mikrofon kopplad till sig. Men den gjorde sitt jobb och det var härligt att höra bebisens hjärtat slå. Det slog snabbt. Det enda som verkade gå i raskt tempo faktiskt. Allt annat gick i ultra rapid. Barnmosrkan förklarade att hon just höll på att lämna papper och pärmar till förmån för den "digitala världen". Jag tittade klentroget på hennes dator och funderade om den gick att klassa in under digital teknik. Om den var vad hon hade att tillgå, var det ens någon idé att byta bort det analoga? Jag tänkte att det kanske vore en god idé om Reinfeld skulle ta och lägga på ett par spänn på skatten så att alla institutionsmänniskor kan byta upp sig från sina lessna 386:or med DOS.
Varje besök på en inrättning i statlig, landstings eller kommunal regi är en resa långt tillbaka i tiden. Innan den häringa internetflugan. Det är lite som att gå på museum. Jag misstänker att de beryktade reservsjukhusen som upprättades i skyddsrum här och var under kalla krigets paranoida dagar är minst lika up to date. Bara en sån sak som när man gör sitt första besök på MVC och de ska ta fram ett beräknat förlossningsdatum. Då sitter barnmorskorna med sina jävla papperssnurror och trixar. Och för att lyssna på magen så har de seriöst fortfarande gamla trätrattar. Sånt blir jag som internetbög jävligt stressad av.
Men det är väl bara att acceptera att det inte är särkilt high tech att skaffa barn. Just det har inte utvecklats särskilt mycket om man ser till djupet. Och det är väl tur det egentligen.
I alla fall. Jag har börjar gilla barnmorskan. Första gången jag träffade henne gjorde hon mig helt stirrig. Hon var så konstig. Jag satt helt stel i besöksstolen med jackan på och kragen uppdragen en bit upp i ansiktet. Hon är en s.k. lowtalker och hon tittade jobbigt på mig hela tiden. Som att jag inte fattade vad som föranledde besöket. Andra gången frågade hon ganska detaljerat ut mig om min träning. Hur ofta jag tränade, när jag brukade träna, vilken typ av träning, hur länge och vart jag ägnade mig åt min träning. Hon verkade imponerad och jag njöt lite av uppmärksamheten men minns att J satt som i chock. Det var inte helt obefogat att undra vem det var som var gravid egentligen. Sedan pratade hon tyst och verkade allmänt bekymrad, vilket gjorde att J freakade lite. Det är svårt att gilla någon som får ens flickvän att freaka ut. Gången efter var jag inte ens välkommen att delta. Då skulle barnmorskan prata med J om det förekommer misshandel och andra tråkigheter i vårt hem. Om jag förminskar henne och så. Kändes kul. Men tanken är väl bra och situationen något bättre än inför Juniorettes födelse då barnmorskan körde det snacket med mig närvarande. Den finska stämningen har aldrig varit mer fysisk.
Den här gången var allt annorlunda. Jag hade visserligen accepterat henne som vår barnmorska men jag har inte aktivt börjat gilla henne förrän idag. Hon är fortfarande en lowtalker men hon kändes mycket trevligare. Jag misstänker att det har gjort henne gott med lite solbränna och semester innanför rocken. Barnmorskan plockade fram en liten apparat som såg ut som en gammal freestyle med en mikrofon kopplad till sig. Men den gjorde sitt jobb och det var härligt att höra bebisens hjärtat slå. Det slog snabbt. Det enda som verkade gå i raskt tempo faktiskt. Allt annat gick i ultra rapid. Barnmosrkan förklarade att hon just höll på att lämna papper och pärmar till förmån för den "digitala världen". Jag tittade klentroget på hennes dator och funderade om den gick att klassa in under digital teknik. Om den var vad hon hade att tillgå, var det ens någon idé att byta bort det analoga? Jag tänkte att det kanske vore en god idé om Reinfeld skulle ta och lägga på ett par spänn på skatten så att alla institutionsmänniskor kan byta upp sig från sina lessna 386:or med DOS.
Varje besök på en inrättning i statlig, landstings eller kommunal regi är en resa långt tillbaka i tiden. Innan den häringa internetflugan. Det är lite som att gå på museum. Jag misstänker att de beryktade reservsjukhusen som upprättades i skyddsrum här och var under kalla krigets paranoida dagar är minst lika up to date. Bara en sån sak som när man gör sitt första besök på MVC och de ska ta fram ett beräknat förlossningsdatum. Då sitter barnmorskorna med sina jävla papperssnurror och trixar. Och för att lyssna på magen så har de seriöst fortfarande gamla trätrattar. Sånt blir jag som internetbög jävligt stressad av.
Men det är väl bara att acceptera att det inte är särkilt high tech att skaffa barn. Just det har inte utvecklats särskilt mycket om man ser till djupet. Och det är väl tur det egentligen.
måndag, juni 22, 2009
Nordisk film
Igår hyrde vi film jag och J. Vi gick på nordiskt tema. En svensk ångestfilm (De ofrivilliga), en norsk skräckis (Rovdyr) och en dansk thriller (Det som ingen ved). Vi valde bort svensk ångest och gick direkt på norsk skräck. Den var snygg och rå och ganska läskig. Det var något som saknades för att den skulle vara riktigt bra men så är det ju i 99% av alla skräckfilmer. Den var ändå bättre än de flesta skräckfilmer jag har sett de senaste 10 åren.
När vi redan var i stämning knäppte vi på den danska thrillern också. Vad är det danska regissörerna gör som de svenska inte lyckas komma i närheten av? En påkostad svensk thriller består av en timma och tjugo minuter taffligt skådespeleri på en story som någon jävla prao-elev från manuslinjen har snott ihop på en fikarast, samt tio minuters besvikelse till upplösning som efterlämnar en känsla hos åskådaren som är allt annat än behaglig. Sedan stänger man av sin tv och skäms en stund. Så är inte fallet med dansk film. Vilket stör mig något enormt.
"Det som ingen ved" var en perfekt thriller. En nagelbitare i ordets rätta betydelse. Allt var bra och jag satt på helspänn i min soffa rätt igenom. Sett utifrån skulle den kunna vara svensk, men hade den gjorts i Sverige hade den pissats ner av Kjell äktchion Sundvall eller någon annan skitregissörs värdelösa fingertoppskänsla. Dessutom hade vi tvingats se någon trött jävel från dramaten göra en pliktroll med samma entusiasm som en genomsnittlig parkeringsvakt gissningsvis känner inför sitt jobb. Nu var det en helt annan femma. Trots att vissa detaljer kändes "lite väl" så höll filmen sig på rätt sida hela tiden. Det enda som var lite kass i filmen var de korta inspelen från svenska skådisar. Såklart.
Nä, vi borde strikt hålla oss till socialrealism och ångest på film. Där är Sverige bra som fan.
När vi redan var i stämning knäppte vi på den danska thrillern också. Vad är det danska regissörerna gör som de svenska inte lyckas komma i närheten av? En påkostad svensk thriller består av en timma och tjugo minuter taffligt skådespeleri på en story som någon jävla prao-elev från manuslinjen har snott ihop på en fikarast, samt tio minuters besvikelse till upplösning som efterlämnar en känsla hos åskådaren som är allt annat än behaglig. Sedan stänger man av sin tv och skäms en stund. Så är inte fallet med dansk film. Vilket stör mig något enormt.
"Det som ingen ved" var en perfekt thriller. En nagelbitare i ordets rätta betydelse. Allt var bra och jag satt på helspänn i min soffa rätt igenom. Sett utifrån skulle den kunna vara svensk, men hade den gjorts i Sverige hade den pissats ner av Kjell äktchion Sundvall eller någon annan skitregissörs värdelösa fingertoppskänsla. Dessutom hade vi tvingats se någon trött jävel från dramaten göra en pliktroll med samma entusiasm som en genomsnittlig parkeringsvakt gissningsvis känner inför sitt jobb. Nu var det en helt annan femma. Trots att vissa detaljer kändes "lite väl" så höll filmen sig på rätt sida hela tiden. Det enda som var lite kass i filmen var de korta inspelen från svenska skådisar. Såklart.
Nä, vi borde strikt hålla oss till socialrealism och ångest på film. Där är Sverige bra som fan.
lördag, juni 20, 2009
I efterskott
Glad midsommar på er allihopa. I efterskott. Orkade inte skriva igår. Jag har gått och blivit en riktigt lat bloggarjävel. Antar att jag haft för mycket annat omkring mig på sistone för att överhuvudtaget orka reflektera över saker. Så ock igår.
Vi var med några vänner i deras kolonistuga. Det var mysigt. På området finns också den gemensamma toaletten och i direkt anslutning ligger även den gemensamma paviljongen. För varje gång man var tvungen att pinka var man också tvungen att bevittna den medelålders förödelse som pågick på dansgolvet. Det var inte lika mysigt. Ett tvåmannadansband uppträdde och spelade gamla godingar från 20 till midnatt. Sista gången jag var på toa stod en stadigt berusad man i de närmare sextio, helt draperad i denim, och blev förförd av en riktig sprithagga i samma ålder. De dansade i slowmotion till en svängig bit. Det såg lustigt och otäckt ut på samma gång. J tyckte att det såg ut som någon experimentell födslodans. Jag fattade inte vad födsel hade med det hela att göra överhuvudtaget. Det såg snarare ut som en slags bisarr parningslek där de stod och krängde och ålade sig i alla möjliga och omöjliga ställningar. Som ett avancerat gymnastikprogram för reumatiker med stark sexuell underton. Eller underton är fan att censurera. Det fanns knappast någon mystik i deras kroppspråk. Runt omkring satt par i olika åldrar och beskådade spektaklet. Alla fattade att det bara var en fråga innan skulle komma att idkas en synnerligen skabrös samlagsrit i en av kolonistugorna. Fy fan!
Jag blev klar före J eftersom det var kö på damernas och tvingades således stå och vänta utanför och följa det otäcka som utspelades bara några meter bort. Det var tydligt att de inte kände varandra sedan innan men fattat tycke och nu utövade sin helt egna raggningsteknik. Jag funderade på hur analysen hade sett ut om Magdalena Ribbing och Neil Strauss fått slå sina huvuden ihop. Det här var något helt nytt. Utomjordiskt.
Jag blev stressad av väntan för jag insåg snabbt att det troligen såg ut som jag stod och hängde. Det kändes som att varje person som passerade för att gå på toa tittade på mig och tänkte att jag tillhörde dansfolket. Jag skämdes och ville desperat deklarera att jag bara väntade, att jag inte hade något med det sjuka att göra men insåg att det skulle bli väldigt konstigt. Istället tittade jag ned i backen och undvek deras blickar. Det var inte bra, men det var det bästa jag kunde göra.
Vaknade utan bakfylla och idag firade med att boka in dubbla pass i tvättstugan. Sedan ska jag spackla och fixa det sista i vårt hem. Det tar emot något alldeles fruktansvärt. Skulle bara vilja läsa, spela tv-spel, kolla på film och softa men vi har dragit ut på den sista biten renovering alldeles för länge och kan inte ens försvara uteblivet fix med bakfylla eftersom varken J eller jag har någon. Jag skulle inte tro att någon av parterna i det dansanta paret kan säga samma sak idag.
Vi var med några vänner i deras kolonistuga. Det var mysigt. På området finns också den gemensamma toaletten och i direkt anslutning ligger även den gemensamma paviljongen. För varje gång man var tvungen att pinka var man också tvungen att bevittna den medelålders förödelse som pågick på dansgolvet. Det var inte lika mysigt. Ett tvåmannadansband uppträdde och spelade gamla godingar från 20 till midnatt. Sista gången jag var på toa stod en stadigt berusad man i de närmare sextio, helt draperad i denim, och blev förförd av en riktig sprithagga i samma ålder. De dansade i slowmotion till en svängig bit. Det såg lustigt och otäckt ut på samma gång. J tyckte att det såg ut som någon experimentell födslodans. Jag fattade inte vad födsel hade med det hela att göra överhuvudtaget. Det såg snarare ut som en slags bisarr parningslek där de stod och krängde och ålade sig i alla möjliga och omöjliga ställningar. Som ett avancerat gymnastikprogram för reumatiker med stark sexuell underton. Eller underton är fan att censurera. Det fanns knappast någon mystik i deras kroppspråk. Runt omkring satt par i olika åldrar och beskådade spektaklet. Alla fattade att det bara var en fråga innan skulle komma att idkas en synnerligen skabrös samlagsrit i en av kolonistugorna. Fy fan!
Jag blev klar före J eftersom det var kö på damernas och tvingades således stå och vänta utanför och följa det otäcka som utspelades bara några meter bort. Det var tydligt att de inte kände varandra sedan innan men fattat tycke och nu utövade sin helt egna raggningsteknik. Jag funderade på hur analysen hade sett ut om Magdalena Ribbing och Neil Strauss fått slå sina huvuden ihop. Det här var något helt nytt. Utomjordiskt.
Jag blev stressad av väntan för jag insåg snabbt att det troligen såg ut som jag stod och hängde. Det kändes som att varje person som passerade för att gå på toa tittade på mig och tänkte att jag tillhörde dansfolket. Jag skämdes och ville desperat deklarera att jag bara väntade, att jag inte hade något med det sjuka att göra men insåg att det skulle bli väldigt konstigt. Istället tittade jag ned i backen och undvek deras blickar. Det var inte bra, men det var det bästa jag kunde göra.
Vaknade utan bakfylla och idag firade med att boka in dubbla pass i tvättstugan. Sedan ska jag spackla och fixa det sista i vårt hem. Det tar emot något alldeles fruktansvärt. Skulle bara vilja läsa, spela tv-spel, kolla på film och softa men vi har dragit ut på den sista biten renovering alldeles för länge och kan inte ens försvara uteblivet fix med bakfylla eftersom varken J eller jag har någon. Jag skulle inte tro att någon av parterna i det dansanta paret kan säga samma sak idag.
torsdag, juni 18, 2009
Dagens hat
Idag hatar jag IFPI. Mycket. Jag tycker att deras ökande krav på internetcensur är helt jävla bananas. Det är ett stort jävla skämt att skivbolagsbranschen fått för sig att de faktiskt har mandat att inskränka det grundlagsfästa censurförbudet. Ett sånt där riktigt astråkigt Robert Gustavsson-skämt som bara gamla stjärtkepsar flabbar åt.
Det kommer inte gå att stoppa dagens digitala mediakonsumtion hur mycket de än försöker. Alla vet det. Saker och ting förändras i en demokrati. Det bara är så och har alltid varit. Jag tror säkert att det fanns några som var riktigt sura och motsatte sig avvecklingen av att stena folk till döds för diverse moralbrott. Varför ändra på något som funkat så länge liksom. Samma typ av rövgäng.
Nu har jag köpt min sista skiva. Ta. Mig. Fan.
Det kommer inte gå att stoppa dagens digitala mediakonsumtion hur mycket de än försöker. Alla vet det. Saker och ting förändras i en demokrati. Det bara är så och har alltid varit. Jag tror säkert att det fanns några som var riktigt sura och motsatte sig avvecklingen av att stena folk till döds för diverse moralbrott. Varför ändra på något som funkat så länge liksom. Samma typ av rövgäng.
Nu har jag köpt min sista skiva. Ta. Mig. Fan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)