Omstart

Ibland när jag haft väldigt intensiva dagar och tänkt extra mycket brukar jag känna mig helt slut i huvudet. Så är det idag. Så var det igår. Då känner jag noll inspiration till att blogga, trots att jag har flera bra ämnen att gå på. Då brukar jag äta korv, dricka öl och spela krigsspel för att rensa skallen och komma på banan igen. Gå neandertal. Det är skönt. Ungefär som en omstart.

Igår drack jag öl, åt korv och spelade krigsspel.
Idag åt jag korv och spelade krigsspel.
Imorgon bör jag vara återställd.

Annars spelar jag bara krigsspel imorgon. Det är bäst så. Hmm... var det inte Freddie Mercury som brukade sjunga: "Too much korv can kill you".

Humortips

Vill ni skratta? Nej, jag menar inte på det där skruvade psycho-skratta-utan-anledning-sättet. Jag menar skratta på riktigt. Ni vet när man skrattar så att ens kroppskontroll nästan upphör att fungera. När man är tvungen att paniktrycka på paus och snabbt försöka leva sig in i stämningen efter ett folkmord, för att inte kvävas av sitt eget skratt och samtidigt bajsa ner sig i finsoffan. Vill ni det?

Då ska ni se till att på ett eller annat sätt komma över två stå upp-shower med Louis C.K. Fortare än fan.
1: Shameless (2006)
2: Chewed up (2008)

Min fina flickvän, blivande mor till mitt andra barn och briljant bonusmamma till Juniorette, har idag länkat till två klipp från hans sistnämnda show (vi såg den igår). De handlar om barn kan man säga. Stundtals så träffande att man tappar andan.

Jag gillar exta mycket när han pratar om föräldraskap. Hur man som förälder lär sig uppskatta de små mikropauserna från sina barn. Att man nästan lever för de få sekunder av total tystnad och sinnesfrid man får när man satt dem i sin bilbarnstol och stänger dörren för att gå och ta plats vid ratten.

Mannen är ett geni helt enkelt.

Rikard Wolff has left the building

Jag känner vemod.

Ganska nyligen skrev jag om Majornas egen Rikard Wolff som bor på samma gård som jag. Jag har liksom kommit att gilla den rackarn. Hur han sitter där med sin kvinna och förbrukar lika stora mängder nikotin som syre.

Så igår när vi åt frukost var det plötsligt en stor folksamling på gården som levde om och plötsligt började det baxas ut stora mängder obehandlad furu från någonstans på gården. Köksmöbler, bokhyllor, en bastant kommod och några andra ospec träpjäser. Först tänkte jag vindsröjning men sedan såg jag flyttlådor, lampor och lite allt möjligt. Mitt i allt kom herr och fru Wolff. De kånkade ett par varv och svalkade sig med lemonad och en rök. Det var då vi insåg att de höll på att lämna oss.

Wolff och hans donna har varit de udda fåglarna på gården. Alla andra är så präktiga Svenssons. Rejäla människor. Både jag och J har börjat gilla Wolff & Co för att de är så softa. De hälsar alltid och för att de varken har lust eller mandat att döma andra. De har fått en att känna sig bra och det har kännts som att de verkligen har diggat att bo här. Och nu är de borta. Fan. Det var J som först utbrast att hon tyckte de var de bästa här omkring men jag kunde bara hålla med. Helt uppriktigt känns det lite deppigt. De har stått för unerhållningen och alltid funnits där. Jag har vant mig vid att höra deras mumlanden, tidningsprassel och att känna lukten av smuggelcigg ända upp i mitt vardagsrum. De har på något märkligt sätt bidragit till en hemmakänsla. Det känns verkligen tomt redan efter en dag. De fattas mig. Oss.

Under hela frukosten idag spanade jag förgäves ut över gården i något naivt hopp om att få se dem komma gående. En stund hoppades jag att det inte var ett flyttlass som gick igår utan att familjen Wolff bara bytt stil. Tröttnat på furu och ville ha en clean start. Men gården gapar så tom. Kvar finns bara ett gäng skrikande snorungar och deras sobert praktiska fleecemorsor. Det känns nästan lite för jävligt.

Och jag kan bara konstatera att Rikard Wolff has left the building.

Mikrohinder del 1

Jag köpte linsvätska på Apoteket. Det har jag alltid gjort. Nästan. Flaskorna har sett likadana ut i stort sett hela tiden men linsfodralen har ändrat modell till och från. Jag har aldrig gillat det. Varje gång jag sliter upp kartongen och upptäcker att de ändrat formen så har det känts som en otrevlig överraskning. Ingen världsomvälvande men det har alltid stört mig lite. Det rubbar mina förväntningar och det gillar jag inte. Särskilt inte på morgonkvisten. Dessutom förstår jag inte själva poängen. Varför ändra på en sådan produkt. Den fyller sin funktion. Det är en totalt lågintressant produkt. Ingen jävel bryr sig om sitt linsfodral så kan inte bara låta de där små linsbehållarna vara som de är. De blir ju knappast så jävla mycket bättre, inte så att man ramlar av stolen av upphetsning. Tvärtom.

Men nu har de inte bara ändrat utseendet igen. De är numera gjorda av transparent plast istället för vit vilket för mig med svag ledsyn är en fucking katastrof. Imorse satte jag för andra gången på en vecka in fel lins i fel öga (vilket skapar en läskig dubbelsyn) bara för att jag inte kunde avgöra om det stod L eller R på locket. Jävla piss. Transparenta linsfodral. Jag sätter en tusing på att det var nåt litet as med perfekt syn som kom på den idén. Eller en komplett dåre.

Nej, det handlar inte om en det-var-bättre-förr-förmaning. Så jävla gammal är jag inte (än). Det är bara det att det är just sådana små värdelösa mikrohinder i vardagen som gör mig trött. När de läggs på hög får jag lust att gapskrika och göra någon form av uppror.

Känner ni igen känslan? Vad har ni för mikrohinder som sätter en brun kant på dagen?

Citronläskreklam

Till alla lemonparty.org-fans stora förtjusning kan jag meddela att deras koncept även används i reklam för citrusläsk. Så pikant! Storstilat rent av.

Tandfen

Min nya tandläkare var ännu bättre än min gamla. Så in i helvete mycket bättre och trevligare. På grund av trafikanarkin som uppstår i mixen av rusningstid och diverse vägbyggen så misade jag min tid men det var inga problem. Jag fick komma in ändå. Bara en sådan sak. Sedan var min tandläkare både väldigt trevlig och vass värre. Hon och tandsköterskan var ett riktigt skönt tag-team. Hon lät mig till och med titta på röntgenplåtarna och pekade och visade. Det kändes fränt. Jag har alltid avundats läkare som får titta på röntgenbiler och humma och förstå. Jag ska inte dra det så långt som att det var roligt att besöka tandläkaren, men snudd på, det var i alla fall helt ok.

Jag hade inga hål, bara lite tandsten. Och tre början till hål som hade avstannat. Om jag bara sköter mina kort rätt och inte låter godistarmen spöka allt för mycket kanske jag slipper borren framöver också.

En grej som alltid gör mig nervös hos tandläkaren dock är när de tar svindyra "bilder" på ens tänder med den där feta röntgenkameran. Först monterar de obekväma skärmar i käften på en sedan går de ur rummet och trycker på buzzknappen. Alltså, jag vet att det är onyttigt med röntgen, men det förstärks ganska rejält av att de så tydligt visar att här inne tänker då jag inte vara när det börjar plåtas. Ett väldigt opsykologiskt beteende måste jag säga. Där ligger man helt utlämnad med en stor fet strålningskanon kloss an mot sin kind och de vågar inte ens vara i samma rum. Det gör mig sjukt stressad. Som tandkaptener borde tandläkarna inte lämna skeppet så fort det börjar gunga lite, utan ta sitt ansvar och stå kvar och hålla i maskinen. Det hade känts mycket lugnare. Som det är nu ligger man bara där och tänker att faaan, nu går mina celler bananas där inne.

Nu ska jag bli rånad och förnedrad

Idag ska jag till tandis. Jag har dåliga vibbar. Känner mig sjukt nervös och misstänker att jag kommer bli rånad på en ansenlig pengasumma. Men inte bara det, det är sjukt obehagligt att ligga helt utlämnad med öpet gap i odontologversionen av en gynekologstol med en tanddoktor grävandes, skrapandes och sugandes i min mun. Fy fan.

Grejen är att jag har gått hos samma tandläkare så långt tillbaka i tiden mitt minne tillåter mig att komma ihåg. Alltså väldigt länge. Det har aldrig varit särksilt obehagligt att besöka honom och han har alltid diggat mina tänder. Han har gett dem komplimanger, sagt att de ser bra ut och hade jag inte vetat bättre hade jag nästan trott att han ville ligga med dem. Men han har varit ett proffs och aldrig sagt att jag har hål eller något annat vidrigt.

Men nu har han plötsligt checkat ut. Lämnat in och gått i pension. Jävla gubbtjyv. Vem vet vad det är för ersättare jag har fått. Kanske är det en galen sadist som tänder på ocker och dömer mina tänder till döden på löpande band. Hon kanske njuter av att dra dem och brukar okynnesborra bara för att det låter så jävla gött. Jag har ingen aning men mitt förtroende för henne är noll. Jag är nästan säker på att hon kommer ge mig ett rent helvete framöver och kommer att ta bra betalt för det.

Min gamla tandläkare skulle aldrig säga till mig att jag hade hål eller något annat otrevligt. Han var billig i drift och sist bjöd han mig till och med på en putsning. Jag känner mig så sjukt rökt nu... nästan på lipen.

Soptippsbesök och prispennor

På grund av sjukdom i familjen bjöd helgen inte på några som helst sociala aktiviteter. Händelselösheten var så total att söndagens besök på tippen blev lite av en episk höjdpunkt.

Vi har under en väldigt väldigt lång tid stashat ungefär ett ton crap i form av överblivet byggmaterial, gamla kläder och en massa annan onödig skit i vår lägenhet så besöket på återvinningscentralen i Högsbo blev ett rus. Fan jag var så munter när jag stod och vräkte i säck efter säck i brännbart-kontan att jag blev helt stissig. Jag pundade känslan av att slänga. Ut med det gamla, in med... nä fan inte in med ett skit. Jag fick nästan stånd när jag tänkte på all yta vi plötsligt hade.

Efter tippen var vi båda opropotionerligt uppspelta. Vi kände vi oss unga och vilda. Så vi åkte till Mio och Svenska Hem och provsatt soffor. Endast för skojs skull. Bara sådär. Sedan freakade vi ut totalt och toppade med en sunklunch på McDonalds i Frölunda innan vi sansade oss. Ja det var en helt galen förmiddag. Vi var tvungna att lägga oss och vila av utmattning.

Sedan kollade jag jobbmailen och fick se att jag vann en bronspenna i One Show (en ganska stor internationell reklamtävling) för en annons. Det var också kul.



Byrån vann för övrigt även guld och silver, i andra kategorier, vilket totalt sett känns som en väldigt bra prisskörd.

Smittan

En av fördelarna med att ha sitt barn på dagis är att man garanterat får tillfälle att utforska en rik flora av de mest vansinniga, aggressiva och otäcka åkommor man kan tänka sig. Fantasin räcker inte långt och det är absolut ingen idé att kämpa emot eller ens försöka slippa undan. Det är bara att bita ihop och vänta när något är på gång. Det har jag lärt mig efter att ha gått igenom samtliga faser i delen av föräldraskapet.

Först kommer den naiva fasen, när man intalar sig själv att de rykten man hört bara är överdrifter från riktiga lipsillar till föräldrar. Sedan står ofta den hoppfulla fasen på tur, efter att ens barn kommit hem med en mördarförkylning och till och med nyst en i munnen, utan att smittan lyckats få grepp och göra en sjuk. Egot stärks med ungefär femtusen procent och man passerar sömlöst över till och in i den dödsföraktande fasen där man ser sig själv som en extraordinärt hårdnackad jävel, made of steel, en stadig pjäs som inga små "mesiga" barnbaciller har en rimlig chans att fälla. Till och med notoriska hypokondriker börjar fnysa åt alla sjåpiga mähän som vittnar om hur deras glin kommit hemdragandes med smittor. Ända tills den dagen ens eget barn kommer hem iklädda en slags osynlig dynamitväst, där sprängämnet består av en tätvävd matta av totalt jävla asförbannade psykopatbakterier som vill äta upp ditt förstånd. För den dagen kommer alltid och den kommer med besked kan jag lova. Det är då får man sona sin brist på respekt, ofta med en sjukdom så smärtsam och vidrig att snåriga självdeklarationer och åderlåtning närmst framstår som riktiga kåtdrömmar i jämförelse. Man tror uppriktigt att ens sista stund är kommen. Man nästan hoppas. Därmed forslas man automatiskt vidare in i den sista och för evigt ihållande fasen. Panikrädslan.

I början är man livrädd twentyfourseven. Minsta hostande så fryser ryggraden till is. En nysning kan leda till omedelbar ångesttvagning sittandes på huk i duschen medan man gråtande skrubbar vartenda skrymsle på sin lekamen med rotborste. Och om barnet skulle råka kräkas står det mellan att snabbt som fan slänga sig efter sin sista livlina (läs: dödslina), cyanidkapslarna, eller att bita ihop och låtsas hantera situationen. Oftast väljer föräldrar trots allt det sistnämnda. Rädslan är något man får lära sig leva med helt enkelt.

Varje dag när Juniorette kommer hem från dagis vet jag att det är som rysk roulette att vistas i hennes direkta närhet. Min kropp är lika öppen för en dagissmitta som en klassisk fem-i-tre-raggare är sugen på att bli uppbjuden till finsk fylletango. Det bara är så.

Så i början av förra veckan när Juniorette vaknade med ögoninflammation visste jag och J att minst en av oss var rökt. Och mycket riktigt. När vi skulle gå och lägga oss i onsdags kände J sig lite konstig i ögonen, ett förlopp som på morgonen hade utvecklats till en fullfjädrad ögoninflammation, med svullnad, röda ögonvitor och variga flytningar extra allt. Bortsett från avsaknaden av blånader hade vem som helst kunnat missta det för resultatet av en rejäl omgång handgemäng. Inte minst kunde hon själv eftersom smärtan satt som ett plåster på ögonloberna. Fortfarande på fredagen var ögonen så svullna att alla former av socialt umgänge var uteslutet. Istället bestämde vi oss för att köpa tyck-synd-om-pizza och kolla på film. J ville ha luft så vi gick tillsammans. Inget pinsamt alls. Samtliga personer vi mötte tittade (råglodde). Först på henne med medlidsam blick, sedan på mig med avsmak. Igår var svullnaden bättre med det röda i ögonvitorna hade stegrats så att hon såg ut att ha begråtit en medelstor släkt. Vi kunde inte vistas utomhus. Och nu är det söndag kväll, nästan måndag. Jippi.

Att jag kommer undslippa samma helvete är högst osannolikt eftersom vi delar samma säng, porslin, fjärrkontroll och så vidare. Så jag väntar. Sammanbitet. Totalt jävla livrädd... men med stil.

Fredagsdepp hos herr dystrerkvist

Varje gång jag passerar begravningsbyrån på bangatan måste jag stanna och titta in genom skyltfönstret. Det är lätt den absolut deppigaste affärsrörelsen jag någonsin skådat. Visst, död är väl aldrig en kul bissniss, men mot det här stället har en mäklarfirma i Tjernobyl inte ett skit att sätta emot.

På ett mycket paradoxalt vis står jag nästan och njuter i mig av DDR-känslan. Alla färger tonas till det gråa. Den totala avsaknaden av liv formligen pulserar med en alldeles utomordentlig vigör. Minsta gnutta glädje sugs ur kroppen medan man står där och tittar.



Jag gillar också att ta del av deras skyltvaror. Se vad begravningsbranschen har för cokteaser-produkter att locka till spring i butiken med. Min blick leker och dansar sig över urnor, testamenteblanketter och gravprydnader. Och så plötsligt ser jag den. Världens deppigaste produkt. Gravstenstvätt. Så sjukt bedrövligt. Frågan är hur vanligt det är att någon spontanköper en flarra. Det blir liksom aldrig kul. Definitivt inget man sexar till stämningen med hemma direkt... "Älskling, jag köpte med mig en flaska gravstenstvätt hem".

Hur fan toppar man dysterheten i gravstenstvätt?

Ändrade spelregler på bøfhuset

I förrgår åt jag och min kollega M bøf på Jensens. När M visade upp sin ansenliga mängd stämpelkort upplyste tjejen som tog lunchbeställningen honom om att de inte längre dög att växla in mot friluncher. M bet ihop. Det var nästintill smärtsamt att se. Trots att säkert en tredjedel av korten egentligen tillhör mig men har fallit i hans ägo efter ett nästan perverst egoroffande.

Vi har båda spenderat tusentals kronor var i lunchpengar på det där simpla köttsjappet. Varje gång får man ett nytt stämpelkort eftersom de inte orkar bemöda sig att fråga om man har kort. När man snällt påpekar det faktum att man fakrtiskt redan har ett stämpelkort (vilket de fan borde veta vid det här laget då jag och M lär tillhöra de två personer som beställt in flest Jensensbøffar i den här stan) suckar de nästan ihjäl en om man dessutom ber dem att få stämpeln på samma kort. De låter en förstå att det är en närmast orimlig förfrågan. Det är så sjukt jobbigt för dem att gå till mötes och för att inte krångla till det för dem har vi bara tagit emot korten och växlat in dem när vi har fem. Men nu går det alltså inte längre. Nya regler. Så är det bara. Inget att göra åt. Vad är det för dansk skitstil egentligen?

Nu duger det inte att komma dit med sina stämplar spridda på flera kort. Det får inte ha gått mer än åtta dagar mellan stämplarna och kortet får inte bli äldre än nio månader (hur nu den ekvationen går ihop). Det är med andra ord lättare att sköta ett medelstort företags deklaration än att uppfylla kraven för att kunna tillgodoräkna sig den heliga värdebøffen.

M svalde sin vrede och den måste ha smakat riktigt surt för jag kunde se hur hans käkmuskler jobbade. Han låtsades att han inte förstod vad hon just sagt till honom. Hon upprepade hela harangen men M förstod fortfarande inte. Han svarade att han gjort det här under flera års tid men hennes svar förblev att det är nya regler. Till slut kunde jag inte hålla mig utan började förklara det orimliga i att neka min kollega sin fribøf, att de alltid gett oss nya kort och att de aldrig frågat efter stämpelkort. Det har aldrig varit några problem innan. Vi har levt i en perfekt symbios där vi kommit att acceptera dem trots deras arrogans, dåliga service och alla fel. Dessutom har vi fan ätit bøf där långt innan hon ens var påtänkt till jobbet. Tjejen svarade kort och torrt att hon förstod att det kändes surt men att så var reglerna. Då kände jag mig provocerad. Att hon såg så otroligt menlös ut där hon stod med öppen mun och jiddrade, så att ett moderskepp till tandställning blottades och en kraftig salivmängd gav sig till känna, stärkte vare sig hennes aktier eller vår aptit. Dessutom hade hon ingen haka.

Skulle vi som är stammisar (om Jensens hade kört Coop-konceptet skulle vi fan vara majoritetsdelägare vid det här laget) bara sitta där och bli förnedrade av en person som har större underläpp än haka, trots att vi uppskattningsvis har spenderat mer än hennes månadslön där. Vardera. Ja det skulle vi. Suget efter deras whiskeysås var för stort. Hedern fick komma i andra hand. Vi beställde och innan hon gett sig av förklarade M högt och tydligt för mig att han för första gången var riktigt arg på bøffen. Det har aldrig hänt innan.

Sedan började vi smida planer. Vi kommer tillbaks. Vi kommer att hitta ett sätt att jämna ut oddsen. Det kan de ta till banken. Danskjävlar!

Skratta för livet

I söndags var det ingen vanlig dag. Det var det den årliga världsskrattdagen. En dag för skratt. Nä, inte glädje bara skratt. Helt oprovocerat skrattande. Fy fan!

Jag har länge tänkt skriva om ett fenomen som jag tycker är helt sinnesvridet. Otäckt. Läskigt. Helt jävla bananas. Men jag har inte kommit mig för. Jag har inte lyckats samla mina tankar om detta vansinne och istället hoppats på att någon annan ska ta bladet från munnen och säga att: "Nu får det fanimej vara nog. Nu räcker det era satans skrattfleppon". Men ingen verkar tänka säga nåt. De får bara hållas.

Det finns en sjuk sjuk rörelse som heter Skratta för livet. Den har sina rötter i Indien, där någon dåre (läkare) vid namn Madan Kataria på 90-talet kom upp med konceptet skratterapi. Han jobbar inte med humor eftersom alla finner olika saker roliga. Nä, därför har han utvecklat en simulationsmodell. Har ni hört något så jävla dumt? Nåväl, det blir ännu värre.

Visst, jag kan hålla med om att det är gött med ett rejält flabb. Ett gott skratt är säkert bra för själen och allt det där. Om det är äkta. Men att simulera skratt som den där jävla indiern försöker sälja på människor är bara stört. Trots detta verkar han ha han lyckats snärja en rejäl bunt vilsna själar och hans budskap har spridits över världen. Fristående celler agerar numera på helt egen hand och i Bombay träffas människor i parker och på parkeringsplatser i gryningen för att ha skrattgympa. Fan, jag kan verkligen inte tänka mig något obehagligare än att komma gående förbi en stor grupp människor som står och fejkskrattar rätt ut i luften åt precis ingenting, som värsta sortens nötjobb. Det hade troligen framkallat både panikskräck och svår analmigrän hos mig.

På hemsidan kan man läsa följande: Med hjälp av koncentration simuleras olika typer av skratt: HO-HO-HA-HA- övningar, hjärtligt skratt, tyst skratt, medelskratt, dansskratt, swinging-skratt, cocktailskratt och enmetersskrattet. Ursäkta mig. Vad i helvete är swinging-skratt för något? Eller vilken som helst av de andra skrattyperna för den delen. De påpekar det faktum att deras kurser är säkrare skrattutlösare än ett bio- eller teaterbesök eftersom man då inte är garanterad att det kommer leda till skratt. Nä, för det beror väl just på det faktum att människor har olika typer av humor. Vissa har sotsvart humor, andra kissar i byxan av buskis. Det är är så det är. Sedan kommer en indisk girigbuk sätter sig över detta, frikopplar skrattet från humor och glädje och skapar en affärsmodell som går ut på att slå mynt av själva företeelsen skratt. Det aset.

Till Sverige kom skrattrörelsen med en tant som heter Maud Skoog Brandin för tio år sedan. Man skulle kunna säga att hon är en slags högsta skrattchef för alla skrattklubbar runt om i landet. Fatta. Skrattklubbar. Vill man skratta av sig lite kan man bara besöka sin lokala skrattklubb och pynta en liten summa för en härlig skrattstund. Det är ungefär som att gå på riktigt bra stand up comedy fast utan själva komediakten. Vill man ta det ännu längre och vill starta en egen skrattklubb där människor får betala för att komma och skratta är det bara att anmäla sig till Mauds skrattinstruktörsutbildning. Då blir man en legitimerad skrattare. Det är nästan så jag ramlar av stolen så sjukt är det.

Tänk er en grupp människor som samlas och skrattar helt utan anledning. Inte för att de är glada. Inte för att något är roligt eller för att det finns något som helst i hela världen att skratta åt. Utan bara för skrattets skull. Psykopater? Högst troligt. Lägg till att de öppnar plånkan för att få vara med. En sekt? Ja, en helt galen jävla sekt.


Bilden ovan är en gruppbild från en av instruktörsutbildningarna. Brrr... jag får så kalla kårar av att se på dem att det lätt skulle kunna misstas för långt gången likstelhet. Bara tanken på att dessa människor finns överallt och runt omkring, att det finns en möjlighet att grannen vägg i vägg lika gärna skulle kunna vara ett sånt där tokigt skrattmongo, gör mig besinningslöst rädd. Jag hade hellre signat upp på en campingsemester med familjen Fritzl än att att spendera ens en kort stund i enrum med en skrattinstruktör.

Vissa människor tycker det är läskigt med bilolyckor och sjukdomar. Andra är rädda för ensamheten medan några tycker att clowner är obehagliga. Själv är jag paniskt rädd för människor som skrattar helt utan anledning.

Åthytt

Något av det vidrigaste jag vet är att bli hytt åt av någon sur gammal gubb- eller kärringjävelsnäve. Det hände mig igår när jag som värst höll på att trassla omkring med bilen runt Linnéplatsen för att hitta en parkeringsplats nära Hemmakväll.

Mina medtrafikanter var som tokiga. Tutade och levde om när jag inte var alert nog. Det stressade mig. En jävla nassestil de har där i Linné alltså. Varför är de så uppskruvade och skitstiffa hela tiden. Som att hela världen kommer explodera om trafiken inte flyter precis som de önskar. Men visst visst, det är deras stadsdel och om linnémänniskorna inte pallar med lite tillbakalutat och livsbejakande majornaflow så må det vara så. Då anpassar jag mig.

I alla fall så hade jag kört kanske fem varv och tänkte att nu orkar jag inte leta mer utan ställer mig vid Sveaplan. Jag kom till stoppljusen alldeles utanför videobutiken. Det var grönt och jag skulle precis till att köra in på Linnégatan när en pensionerad man i all sin gubbprakt höjer sin hårt rullade dagstidning och liksom hytter åt mig. Han stod vid övergångsstället och trodde att det var han som hade grönt, men det var det inte, det var jag. Han tittade på mig som att jag var idioten, men det var jag inte, det var han. Jag hade grönt, han hade rött, ändå hytte han aggressivt åt mig. Han verkligen föraktade mig. Det var först fysikens lagar som hindrade hans mungipor från att vinklas mer neråt. Jag såg hur hans ansikte förvreds i avsmak över mitt ickebrott och det var då jag kände den där starka lusten komma över mig, att bara stanna min lilla Nissan precis just där. Tvärnita och hoppa ur som en galning.

Jag ville rycka tidningen ur näven på honom och ge honom en sådan jävla lavett att hans lösgaddar skulle yra som snoret ur en riktig allerginysning. Sedan skulle jag bara peka på honom min mest djävulska pekning och med tänderna hårt ihop väsa: "Käften på dig gammgubbe annars blir det långvård. Fattar du det?". Jag ville inte låta ett gubbaset komma undan med en så svinig åthutning på helt felaktiga grunder bara för att han var född före det vi känner som modern tideräkning. Jag ville sätta stopp för fortsatta okynnesåthutningar mot oskyldiga medborgare. Det är ett simpelt oskick. Men jag kom mig inte ens för att veva ner rutan och skända honom verbalt. Sedan sansade jag mig och hittade en lämplig parkeringsficka. Gubben kom undan. För den här gången.

Ett är dock säkert, jag glömmer inte en obefogad åthutning. Aldrig!

Hyrupplevelse

Hyrde film igår. Just precis. Hyrde. Det är när man går till en videobutik, ett slags museum där man betalar en liten summa pengar för att få låna hem gammal film.

De har en hylla med filmer som man nästan kan minnas när de kom för att de bara har något år eller två på nacken. Det kallas nyhetshyllan. Det kändes udda att gå runt och bläddra med ögonen över dvd-ryggarna på arkivavdelningen, dit där topplistefilmerna förpassas när de gjort sitt. Lite som att stiga in i källaren på Naturhistoriska där de sägs förvara en massa äckligheter i glasburkar. Skrämmande och fascinerande på samma gång.

Vi valde ut våra filmer och gick fram till kassan med viss spänning. Det kändes lite osäkert, trevande, nervöst och snuskigt. Ungefär som inför första samlaget. Minus fyllan. Men allt gick bra. Inga konstigheter och det var faktiskt riktigt skönt. Det syntes nog på oss när vi kom ut igen. Vi gick malligt och på lätta fötter ner för gatan med vår Hemmakväll-påse. Folk kunde tydligt se att där går ett par som har hyrt film. Alldeles nyhyrda.

Vi kommer nog göra det igen.

Orkar inte blogga

Har just färgat håret på J. Rätt jävla grym på det om jag får säga det själv. Typ bäst. Alldeles rött och fint blev det. Och ni vet vad de brukar säga om tjejer med rött hår va?

Hade tänkt blogga nu men orkar inte. Det är för tragiskt att sitta inne. Ska försöka kombinera ett lekplatsbesök med bokläsning istället. Ska bli intressant att se ifall det funkar. Det har aldrig gjort det förut. Men idag jävlar. Jag vill ligga på en picknickfilt och läsa, dricka kaffe och vuxenäta ballerinakakor i lugn och ro.

Det där med att vuxenäta sina kakor förresten. Jag vet inte när jag slutade med att bända isär dem för att kunna skrapa av det göttigaste med tänderna först. Det var det enda sättet jag kunde äta kakor på innan. Långt upp i vuxen ålder. Att bara bita i dem var så jävla b. Meningalöst. Då kunde man lika gärna skita i att fika tyckte jag. Men så plötsligt har jag slutat. Jag la märke till det för ett litet tag sedan när jag tog min dagliga Singoalla och eftermiddagsmaskinkaffe på jobbet. Där satt jag och åt min kaka som en gammal kärring, utan den minsta lust att skruva isär kakan. Skumt.

Babyboom

Idag har varit en bra dag. Mycket bra.

Vid ettsnåret hämtade min älskade lilla muffin upp mig i stan och sedan tog vi oss till Östra för att göra ultraljudsundersökning. Phew. Allt var bra. Japp, vi ska ha barn! Juniorette ska få ett prima lillasyskon. Hon väntar otåligt. Tycker att den dröjer på sig lite väl. Vi har berättat för ganska många hittills, men inte alla. Men nu är det officiellt. Bara sådär.

Inne i magen (på J alltså, även om det lika gärna skulle kunna vara min när jag spänner ut den lite) ligger det just nu en liten en på runt 18 veckor och växer till sig. Det känns underbart roligt på alla sätt. Jag var galet nervös både igår och idag men det släppte när vi fick se den lille parveln och att allt verkar vara som det ska. Skönt.

Kille eller tjej? Spelar roll. Det blir en rolig överraskning vilket som.

Nåväl, här har ni den lille:


Snygg va?

Majornas egen Rikard Wolff

På min gård bor det ett par. De är 50+ och tillbringar stora delar av dygnet på innegården med att röka och dricka kaffe. Året om i ur och skur, inget stoppar dem, och jag kan ärligt säga att jag aldrig sett någon njuta så mycket av cigg som dem. De ser inte ut att prata något nämnvärt med varandra utan verkar umgås tyst över en rök och kaffe... om och om och om igen. Går man upp i ottan sitter de där. Kommer man hem sent sitter de där. Det har hänt att jag har gått upp mitt i natten för att bajsa, spanat ut över gården och självklart kunnat urskilja det svaga ljuset från glöden som glimmar till lite extra varje gång de drar i sig.

Det har stört mig lite att de alltid är där, för det känns som att de har tagit gården, ockuperat den, genom att ALLTID vara där. Jag har refererat till dem som "alkisarna" vilket är både taskigt och missvisande. Vi har aldrig sett dem fulla och inte ens sett dem dricka någon form av rusdryck, bortsett från en enda gång när mannen satt på "Plankan" och sippade på en stor stark, vilket var fem öl mindre än vi själva hade bälgat i oss.

På senare tid har jag nästan börjat tycka om att ha dem där på gården. Jag gillar rutiner... eller nu ljög jag... jag gillar när andra har rutiner som man kan lita på. Det gör mig lugn på något konstigt vis. Motvilligt har jag börjat värdesätta deras ständiga närvaro. Varför vet jag inte men det är något fint med att kunna lita på att de alltid är där, minst lika mycket som på att solen kommer gå upp imorgon med.

Kvinnan ser ut att ha levt ganska hårt men sånt kan man aldrig veta. Mannen ser ut som en blandning av någon gammal kultursnubbe på dekis och en flumlärare jag hade på högstadiet. Han har mörkt, lite smålångt hår, med grå inslag och alltid några dagars skäggstubb. Han pratar hest och grovt och känns nonchalant eller åtminstone lite obrydd i sitt sätt. Han känns väldigt mystisk men det kan lika gärna bero på att jag aldrig riktigt har pratat med honom. En remix på någon beat-författare och Rikard Wolff känns som en ganska träffande beskrivning. Jag måste erkänna att han ser lite kool ut där han sitter och läser eller löser korsord och proffsröker sin cigg utan att ens vidröra den med fingrarna. Och han vet det.

I morse vid halv åtta såg jag honom lufsa fram till utemöblerna, med en kopp kaffe i handen, en tidning under armen och självklart en cigg fastklistrad på underläppen. Han hade sandaler, jeans och en gammal tweedkavaj. Under hade han bar överkropp. Det såg lite lustigt ut. Och lite poetiskt på samma gång. Jag undrar vad han håller på med egentligen. Han glider alltid omkring och verkar så otroligt avslappnad.

Jo, visst fan. Nog tycker han att han är jävligt mycket Rikard Wolff. Majornas egen Rikard Wolff.

Syndrom

Det finns ett ord som gör mig sjukt jävla nervös. Syndrom. Det är inget för mig. Ge mig en allergi, förkylning, influensa, inflammation eller infektion. Bring it on. Vad som helst, men kom inte dragande med ett syndrom säger jag bara. Det pallar jag bara inte med.

Jag är på bättringsvägen nu men har befunnit mig i ett konstigt tillstånd de senaste dagarna. Har blivit utmattad av minsta lilla rörelse, ljud eller irritationsmoment. Febrig och svullen. Svettig. Äcklig. Jag tror inte jag är förkyld och det är inte pollen (inte enbart i alla fall). Plötsligt har jag bara blivit yr, illamående och varmare en kokt korv. Sånt gör mig nojig. Jag har läst om all möjlig skit som kroppen kan hitta på och det är inga vackra saker kan jag säga. En stund hetsade jag upp mig utav bara helvete. Efter lite seriöst googlande satt jag och läste på klimakteriasmart.se om vallningar och det stämde in precis på mig. Shit. Jag började nästan lipa. Det skulle vara så jävla typiskt min otur om jag blev en klimakterietant innan jag fyllt dubbeltrea. Plötsligt satt jag och läste på om österogenbehandlingar. Sedan kammade jag mig. Mycket kan man ha men jag borde fan inte ha drabbats av klimakteriet. Det hade nog räckt till ett förnedrande mittuppslag i GP isåfall. Alltid något.

Det var då det slog mig. Att det kanske var ett syndrom. Ett rackarns jävla syndrom som hade smygit sig på mig. Jag kände stressen hur stressen byggde höghus i min hjärna. Jag fick vallningar igen och började fundera på vilken låt jag skulle vilja ha på min begravning...

...Men nu är det bättre igen. Phew. En jäkla tur det. Så nu ska jag ta och nana och sedan hoppas jag att jag mår bra när jag vaknar igen. Helt syndromfri.

Svinflunsan

Är hemma från jobbet idag. Vaknade med feber i morse och kände mig väldigt håglös. Sjuk. Samtidigt rapporteras det vilt om svininfluensan. Hoppas det inte är det. Det skulle vara extremt jobbigt. I kombination med epedemirapporter känns det extra osoft. Har inte varit i Mexico på ett bra tag men jag åt tacos för inte så himla längesedan.

Och ett sånt jävla namn på en sjukdom sedan då. Svininfluensa. Ett djävulskt vidrigt namn. Man kan ju bli deppig för mindre. Är det något jag inte vill så är det att bli svinsjuk i en sjukdom som kommer från riktiga svin. Undrar varför de inte använder sig av latin istället. Det gör de ju om minsta skitgrej annars. Porcine betyder ju gris. Det låter bättre. Porcineinfluensan. Samma äckelinfluensa men med ett rejält mycket snoffsigare namn. Jag ger mig fan på att det skulle kännas, om inte bättre, så i alla fall en smula mindre förnedrande.

Nä, nu känner jag mig alldeles yr. Får lägga mig ner igen och badda min panna lite.

Kvalitetsmänniskor

Kollade på "Grannfejden" i tv3 igår. Jag gillar det programmet även om det egentligen är rågubbigt och helt sjukt värdelöst. Jag bortser från det och myser istället. Varje torsdag klockan 21.

Jag gillar idiotin som ligger och pyr runt om i landet. Den där ohämmat bisarra nivån som uppstår när vuxna hjärnor får härdsmälta och går i barndom. Jag fascineras av hur lite som krävs för att folk ska börja bete sig helt efterblivet mot varandra över verkliga skitsaker. Man häpnas, förskräcks och njuter på en och samma gång.

Igår var det två riktiga gubbjävlar. Det rörde allt från anklagelser om girighet, mordbrand och skjutna hundar. En jävla soppa helt enkelt. För att skapa förbrödring mellan de båda surkarten fick de åka till en stormarknad och göra övningen ”så mycket du vill på fem minuter” som gick ut på att de fick samsas om en vagn och fylla den med valfria matvaror under fem minuter och sedan splitta skiten. En ganska enkel uppgift kan man tycka, som inte borde kräva så hemskt mycket tankekraft för att ge ett lyckat resultat.

Klockan startades och gubbarna satte igång. Rådvilla masade de sig fram och började vid grönsakerna. Där plockade de på sig lök, potatis och varsitt nät med apelsiner. De rörde sig i slow motion. Efter halva tiden hade de säkert roffat åt sig varor för en hundring var. Jag satt och skrek i soffan. Jag blev stressad av att de var så abnormt handlingsförlamade. När tiden var slut så var vagnen inte ens halvfull. Fiasko. De fick en minut till. Blev förvirrade. Vad skulle de välja? Briljans knäcker idén och de enas om mjukost. Mjukost!!

Aschberg borde ha dräpt dem båda två, där på plats, bara för att de var så jävla dumma i huvudena. Men å andra sidan... Om man får fem minuter på sig att verkligen gå loss i en mataffär och väljer att frossa i lök och mjukost är man ju som klippt och skuren för vilket tv3-format som helst.