lördag, april 01, 2006

En sån där dag

Ni vet såna där dagar då man har tråkigt hela dagen och sedan följer med sin käresta till djävulsgrottan från Älmhult (ikea) för att lämna tillbaka ett dagen innan allt för ivrigt inköp. Man gör det fast man egentligen vill gå på cafe men kan tänka nöja sig med en b-fika i medelsvenssonscaféet no.1... bara för att.

Såna dagar när man kommer en halvtimma innan stängningsdags och tar en kölapp i reklamation- och återköpsavdelningen och de som jobbar där verkar ha gjort tröghet till en sport. När man får känslan att de gör allt för att man inte ska hinna med den där förbannade fikan iallafall.

Såna dagar när det sitter en hel hög människor i kö och de bara har två återköpskassor öppna. När de tar så god tid på sig med varje kund, för att inte tala om söltiden mellan kunderna, då börjar man lite lätt leka med den gamla "komma-in-med-ett-pumphagel-och-blåsa-skallen-av-dem-drömmen" i sitt huvud.

Fallingdown-dagar.

Såna dagar när man inte hinner med nånting och man bubblar av frustration. Såna dagar när ens omgivning inte kan låta bli att påpeka det faktum att man verkar vara on the edge och förväntar sig att man ska bli lugn. Såna dagar när man känner att allt någon säger till en gör att hjärtat pumpas upp till en sprängfylld läderkula med taskiga sömmar som ligger upplagd för straffspark.

Såna dagar när man hatar sig själv.

Det här har varit precis en sådan dag.

fredag, mars 31, 2006

Jag är från Barcelona

Idag vaknade jag av att Juniorette kom inspringande tidigt i sovrummet och ville visa sina solglasögon som hon fick igår. Charmigt. Nåväl, inte efter att man svirat i sig en massa starköl på krogen kvällen/natten innan.

Jag var på Gump igår och spanade på "I'm from Barcelona". Man blir väldigt glad av deras musik och spelningen var riktigt bra. Jag hade sett fram emot att se de där jäkligt foxiga systrarna och de var faktiskt finare i verkligheten än i videon. Trevliga var de också. Dessutom var jag där med människor jag tycker om så då kan man väl nästan säga att det var värt en baksjuka...

Om det inte vore för att jag föll för det gamla trixet som jag fallit för så många gånger. Korvmannen stod utanför och fräste upp feta chorizos och korvtarmen ropade "hej jag vill ha". Jag borde lärt mig vid detta laget att hans korvar är ett nono-nocando men ölen lurade min hjärna att what the fuck jag klarar mig denna gången.

Inte en chans. Jag vaknade och insåg att det var lika kört som alltid. Inte nog med att mina bakfyllor alltid är svåra som det är. Med en smutsig chorizo som topping så pajar magen ur helt. Det är som att frivilligt utsätta sig för en bakteriesjukdom. Det är liksom säkrare att dricka kranvattnet i Mumbai. Jag undrar vad den korvmannen gör med korven egentligen.

Inget förutom maginfluensa trollar till splitterkonsistens på tarminnehållet. Goddäm, men jag vet att jag kommer att göra det igen och igen och... ända till jag dör. Att säga jag ska aldrig mer köpa korv är som att säga jag ska aldrig mer dricka.

När man kommer ut från ett mysigt ställe med bra musik och ett par öl för mycket innanför västen så är korvmannens dragningskraft otroligt stark. Man kan försöka intala sig att man bara kan gå förbi men innan man vet ordet av står man där och beställer "en feting extra allt". Och då är straffet redan ett faktum.

Jag har haft en tung dag men nu lever jag igen.

torsdag, mars 30, 2006

Pusha det inte Örjan

Jag skrev tidigare i veckan om ålderskrisens första tecken och hänvisade till den panikångestattack jag fick när jag såg min vattenballongskropp reflekteras i ICA:s entredörr. Då lastade jag inte jeansen utan tog det som en fingervisning om att kroppen började lacka ur över tokslimmat och la in om förtidspension.

Så var råkade jag av en slump hamna på Polacksnack och läsa runt lite och vad skådar mitt norra... En bild på kanske det sjukaste jag sett i jeansväg i hela mitt liv. Jag börjar scrolla upp och ner i jakt efter något som kan ge mig en hint om att detta är på skämt, att det är ett för tidigt aprilskämt, men det är det inte.

Alltså. Örjan Andersson, du har lyckats revolutionera den svenska jeansmarknaden. Du har frälst oss med dålig ekonomi och gett oss ett sjysst alternativ till svindyra acnebrallor. Du har lyckats lura i en hög med lönntjocka trettioplussare att det är fett med stretch. Du har helt enkelt omkullkastat alla konventioner. På bara ett par år har du lyckats med mer än de flesta lyckas med under hela sin livstid. Räcker det inte så?

Tydligen inte.

Uppenbarligen vill Örjan se hur långt han kan driva människor i den snåla måndagens namn och "designat" ett par jeans som får ägaren att se lika fåniga ut som de ridande poliserna i Kanada. Jag har svårt att föreställa mig att någon överhuvudtaget kan bära upp dem utan att se ut att vilja flasha en böjelse för blöjsex. Som smör på brödet har han valt att kalla modellen "Pamper". Det är ironi av högsta oktanhalt.

Att designa en jeansmodell som får köparen att se ut som han/hon skitit ner sig. Höja priset en hundring och dessutom uppkalla dem efter den hygienprodukt som iallafall varenda småbarnsförälder relaterar till som en ganska kostsam men nödvändig utgift. Det är att pusha det.

Örjan, du har lyckats bevisa en hel del saker med ditt jeanskoncept men nu måste du väl inse att gränsen är nådd. Fortsätter du nu kommer Cheap Monday utvecklas till ett riktigt otäckt experiment.

Pusha det inte Örjan... please... gör det inte.

Vårkänning - iallafall nästan

Idag vaknade jag på bra humör och det blev bara bättre när jag kom ut och kände solen gassa. För första gången sedan sommaren tog slut förra gången frös jag inte. Tvärtom jag kände mig nästan lite varm. För första gången på oerhört länge tänkte jag inte att "vaffan gör jag häregentligen... somebody kill me pleeeease".

Alla människor jag mötte såg lite vackrare ut än vanligt, lite varmare, lite mer kärleksfullt inställda till livet. Jag var såpass nöjd med tillvaron att jag till och med stämplade på vagnen.

Sedan köpte jag brekky på johnséns konditori, en rågbulle och kände lukten av sjysst bryggkaffe komma från vår moccamaster. Humöret verkade ha kommit för att stanna. I två minuter.

Innan jag ens hällt upp en kopp börjar min kollega P att häckla mig för att jag inte använder droppstoppen på bryggaren så att det droppade ut på plattan. Han toklackade och sa att jag var den mest talanglösa människan på jorden.

Gött! Så var man tillbaka och redan efter lunchen var vädret lite sämre, människorna lite fulare igen... och så vidare.

Jag hämnades genom att berätta lite för ingående om handlingen i "A History of Violence" som jag såg igår.

Silbersky = Skyldig som fan

Hagamannens valde inte helt oväntat Leif Silbersky till försvarsadvokat. Tack men det räcker så. Smart drag. Rättegång onödig. Jag skulle vilja döma ut sjukt mycket bonk som avslutas med stympning av vissa vitala organ - direkt på plats.

För när någon väljer "Sillan" att företräda en i rättssak vet denne att de står med brallorna nerdragna och antingen är skyldig som fan eller inte har en chadde. Det vet alla.

onsdag, mars 29, 2006

Ett gott råd Marabou

När ens reklambyrå vill illustrera "the greatness" av en ny produkt (i detta fall den smulfria Marabou X) och föreslår att man ska använda sig av en kortväxt basketspelare som får smulor i håret när hans lagkamrater äter en annan chokladprodukt.

Då börjar det bli dags att kolla runt efter en ny marknadsföringspartner.

Vad är dealen med antikviteter?

Efter lunchen gick jag som alltid förbi Göteborgs auktionsverk på tredje lång. I skylten låg i vanlig ordning en massa gammal skit i väntan på att krängas av vid nästa auktionstillfälle. Jag skulle tippa på att det är tänkt att fungera som cockteasers och locka fram köpsuget hos folk.

Idag låg där bland annat en gammal tennmugg och glänste med utropspriset 3600kr. Jag höll på att svälja tungan, jag skämtar inte. Vem i helvete köper en helt värdelös mugg inte större än plastmuggarna flourtanten brukade komma med, för samma pris som en splitter ny iPod. Jag bara undrar. Det kan bara vara en idiot som skulle lasta upp en sådan summa för en sketen mugg.

Man borde omyndigförklara deras bankkonto och endast låta dem handla mot fullmakt. Har man inget bättre att blåsa sin deg på så ska man inte ha tillgång sådana likvida medel.

Jag har förresten inte fattat tjusningen för gammal skit. Visst, en del gamla prylar ser ju grymma ut och kan ju då få kosta därefter, men jag blir alltid lika förbannad när jag ser experterna i antikrundan göra helt orimliga kostnadsvärderingar på till synes helt oanvändbara prylar. Jag kan inte förstå vad som gör att det nästan går i brallan för dem när de hittar ett råslitet allmogeskåp i original från 1700-talet, eller någon jävla stol som är så sliten att den knappt duger som brasved.

Fatta! Det KAN inte vara värt sådana summor. Det är huvudlöst och borde förbjudas. Den som köper tennmuggen har jag god lust att ge en fet backhand som straff.

Sekt, elitstyrka eller vandrande pinnar?

Jag slutar aldrig att förvånas. Allra mest förvånas jag över att jag aldrig upphör att förvånas. Jag tycker liksom att jag borde ha fattat att världens dårskap aldrig kommer ta slut. Kalla mig romantiker, för jag är väl den typ av människa som aldrig slutar drömma och hoppas helt enkelt.

Vi har alla sett dem komma gående mot oss när vi är ute. De är överallt. När vi går till bussen, affären, jobbet eller tar en skogspromenad. Med en övermänniskoattityd plöjer de fram och skyll sig själv den som inte viker undan. Plötsligt är DE herre på täppan och fan så mycket bättre än alla andra som är ute och går. En form av generell isntällning verkar vara att de äger företräde till all markyta. Bara för att de håller i ett par skidstavar.

Det är ju inte så att jag precis i dagarna upptäckt att en massa löst folk dräller runt med stavar i tid och otid. De syns överallt och har så gjort i ett par år nu åtminsone. Dessutom har det snicksnackats rätt duktigt i i tv och tidningar om hur jävla fantastiskt det är. Det jag upptäckt ganska nyligen är, förutom att en massa otäcka motionärer poppat upp, så har fler tvivelaktiga aktörer än det ligger hundbajs på gräsmattorna lyckas slå mynt på dessa sökare och desperata människor.

Det räcker inte att gå ut och gå. Man ska ha stavar. Och när man har stavar så ska man kitta upp med fler accessoarer än en gymnasieklass har tillsammans. Och när man packat fett med tillbehör så torde det bara vara att gå ut och lalla. Men icke. Då annordnas det kurser och föreningar och medlemsskap och gruppresor och fan och hans moster... De unga lockas med ökad effekt och de gamla med evigt liv. Det är så organiserat att man blir illamående.

ÄR DET INGEN ANNAN SOM MÄRKER VAD SOM HÅLLER PÅ ATT SKE???

Någon ond jävel verkar sitta och toppstyra alla svaga själar som är på jakt efter ett hälsosammare leverne. Plötsligt har något så oerhört simpelt som att promenera blivit ett projekt som kräver mer kunskap och planering än en Mount Everestexpedition. Och alla köper det. Inte undra på att de tror att de är lite bättre, lite vassare och lite mer värda än alla andra.

En armé håller på att byggas. I friluftsanläggningars regi anordnas träningsläger Al-Qaida style. Där drillas deltagare i stavgångens ädla konst. Små oberoende celler sätts samman. Man får lära sig att agera i såväl stora som små grupper men skall även fungera individuellt om så krävs. Gemenskap byggs upp och trohet svärs inför "staven". Viktigast av allt är att aldrig någonsin ifrågasätta.

Syftet är för mig ännu oklart men att det råder hjärntvätt på hög nivå är helt säkert. Personligen tyckar jag att det börjar anta rent skrämmande proportioner.

Gemensamt för dem alla är "blicken" (som vore de upplysta) och den totala övertygelsen.

tisdag, mars 28, 2006

Varning utfärdas

Håll er borta från brottning för allt i världen.

Visst ser det kul ut att brottas runt och ha sådär kul som bara två killar kan ha... eller tjejer... eller varför inte mixat. Vare sig om det är på skojnivå, som partyhöjare eller på klubblokal. Men allt är inte så kul som det ser ut. Det kan ha förödande konsekvenser också...

Man kan ju få blomkålsöron.

Vandrande pinnar

Jag kom just att tänka på ett "husdjur" som var sjukt trendigt när jag var mellan sju och tio år gammal skulle jag tro. Vandrande pinnar. Jag hade en kompis som hade en sådan rackare boende i glasburi deras kök.

Minns att min mor och far inte var nämvärt sugna på att ha kvistved som sällskapsdjur så det blev till att stirra sig mätt hemma hos kompisen. Det gick rätt fort faktiskt men jag minns att det var lika poppis med de där små liven som det var att bära på hund för nåt år sedan.

När blev vandrande pinnar ute egentligen?

Kanske skulle fråga herr Virtanen. Han är ju mister ute- och innelista himself.

måndag, mars 27, 2006

Ålderskris

Första tecknet på att en ålderskris ligger och lurar: Är när man börjar skämmas för att man bär tajta Cheap Mondaybrallor.

Min kompis H ringde innan marockoresan och berättade att han varit inne och tjackat ett par röda Cheap Monday men att han redan på gatan drabbats av panikångest och fått lämna tillbaks dem. Han kände sig gubbsjuk i dem. Jag flabbade och tyckte att han var löjlig men han måste ha sått ett dåligt frö i mitt undermedvetna. Något som har fastnat och brytit ner min helmantlade försvarsmekanism.

Jag har hittills känt mig oövervinnerlig. Sett mig själv som en form av ungdomens titan och visat mitt fula finger i trots mot tiden. Jag har stått oberörd av det faktum att jag närmar mig helvetestrean a.k.a trettistrecket. Ända tills igår...

Jag hade varit hos en kompis och svullat i frasvåfflor och skulle bara förbi affären på hemvägen. På mig hade jag dagen till ära tagit just mina nyaste Cheap Monday's och kände mig jävligt otuff i dem. Den marockanska bufféveckan har gjort sitt, tänkte jag och kände mig lite som en halvfylld vatteballong i en hårt knuten hand när jag kollade mig i spegeln. T-shitren kändes för kort och mina tändsticksben såg råknasiga ut när midjan tog vid. Men jag sket i det och intalade mig själv att det berodde på att jag inte gått in brallorna än. Självbedrägeriets verkliga dårskap.

Så fort jag skulle till att sätta mig ner kände jag kalluft i stjärtskåran som alltså blottades. Stretch är ett jävla sattyg och borde inte vara lagligt i kombination med jeanstyg. Det är det som gör att lönnfeta trettioåringar utmanar ödet och ohämmat trotsar fysikens alla lagar genom att tränga på sig korvskinnstajta brallor. Jag kände mig jävligt obekväm och inte alls lika frän som jag gjorde i provhytten när hon som jobbar i butiken kom förbi och sa att de satt perfa. Det hade irriterat mig hela dagen och jag var skarpladdad med en känsla av okomfort.

När jag kom gående och såg spegelbilden i glasdörrarna på ICA så brast det. Jag tänkte: Vem fan tror du att du är killen? Vem försöker du lura - ditt gängliga fetto?!?

Och när vi gick förbi påläggshyllan tog jag det rationella beslutet att jag skulle gömma mina sausageskin-brallor längst in i garderoben. För min egen mentala hälsa. Dags att vakna upp och fatta att man inte är en spänstig yngling som kan ränna runt och kränga i sig öl och andra onyttigheter utan att kroppen får betala dyrt.

Min tid som spinkis verkar gå mot ett ödesdigert slut. Kanske ingen idé att kämpa emot det omöjliga, men jag bör åtminstone vakna upp och fatta att likörmanipulerad Oboy och taxfreetoblerone inte är synonymt med filmmys utan snarare med rent jävla vansinne.

Min självbild är slagen i spillror.

Så fort jag sluter ögonen flimrar subliminala meddeladen förbi. Min hjärna börjar ofrivilligt formulera ett brandtal om att det är kanske är dags att acceptera att gabardinfasen tagit sin början och att klädinköp snart kommer gå genom frugan via någon postorderjätte i den hopplöst ledsamma textilhuvudstaden som stavas B-O-R-Å-S.

söndag, mars 26, 2006

Nya favvodrycken - apelsinoboy

Jag vill passa på att ge lite kredd till mina vänner D och L som upplyste mig om det finfina med att spetsa sin varma choklad med lite Cointreau. Apelsinoboy - fy fan vad fint. Jag är lika hookad som en crackpundare.

Ska klämma en sådan nu och spana in en färsknedladdad wallanderfilm. Mastermind. Den är säkert skit men jag är lite av en buff på svensk krimfilm. Gillar Beck. Gillar inte Wallader lika mycket men det duger i krig. Dessutom diggar jag Ola Rapace också.

Att gilla svensk krim är som att ha nåt pinsamt i skivsamlingen. Men jag ser ju bloggfrossa som en utmaning i att stärka mig själv genom att fläka ut alla pinsamheter.

Skivhyllan är jag nog inte redo att blotta än men det kanske kommer om machosistådran tar över mitt förnuft. Jag sitter på ett par rätt tunga skitplattor vill jag lova. Droppar jag dem kan jag bli tvungen att lämna landet för alltid. Oh sweet lord!

Sveriges tråkigaste - ett potentiellt massförstörelsevapen

Till skillnad från vad många tror så ligger sverige inte direkt i lä när det handlar om utveckling av massförstörelsevapen. Tvärtom. Sverige sitter på ett potentiellt och framförallt mycket potent sådant, långt mycket lurigare och mer ondskefullt än klassiska kärnvapen eller biologiska stridsmedel. Otäckheternas allra ytterligaste klimax.

Ponera att Sveriges (kanske världens) två absolut tråkigaste männiksor, Lars Adaktusson och Laila Freivalds, skulle ingå en kärleksrelation. Pang! Där har vi det.

En lovefusion mellan dem skulle kunna skapa långt mycket mer förödelse än Nagasaki och Hiroshima sammantaget. Tillsammans skulle deras auror sprida sig som ett aggressivt fågelvirus gånger tio. Genom tv-rutorna och rätt in i de svenska folkhemmens vardagsrum. Vi skulle stå helt värnlösa och tråkas ihjäl, sakta och mycket plågsamt. Går det att föreställa sig nåt värre. En medial pandemi.

Jag har funderat länge och kommit ram till att de båda utan konkurrens är de tråkigaste människorna som avlats fram. Freivalds är så slätstruken och intetsägande att hon med sitt stelopererade anlete och otroliga talanglöshet i alla former av mediala sammanhang blir underhållning i dess renaste form. Lars Adaktusson lyckas framgångsrikt alltid framstå som så tråkig att han blir rolig. Det är snudd på diaboliskt ironi - ett mind game av rang.

Jag höjer ett varningens finger mina vänner.

lördag, mars 25, 2006

Dagens ord - "snavalo"

...eller snarare gårdagens.

Så här var det. En pundarkille med grov göteborgsdialekt (varför har de mest nedgågna medborgarna alltid så utpräglad göteborska) frågade mig om han kunde få "låna" lite pynt av mig. Typ en femma eller tia. Det var en ny kille men han körde samma repertoar som alla andra.

Vad är det med detta jävla lånandet hela tiden? Jag har inga moraliska problem med att bidra lite till hans sprit eller knarkranson om jag har onödiga mynt på fickan. Däremot stör jag mig nåt alldeles särdeles på att de vill LÅNA pengar. Ett lån grundar sig på att det finns någon sorts avbetalningsplan med i bilden. Ett lån förutsätter att det finns en ambition hos låntagaren att göra rätt för sig gentemot långivaren.

Den här killen kändes inte som en solid låntagare om jag säger så. Dessutom har jag gjort det till en princip att aldrig ge en spänn till en kille som jag inte känner som vill "låna" dem av mig.

Självfallet ljög jag den liraren rakt upp i ansiktet och sa att jag inte hade några mynt trots att mina fickor rasslade som om jag just vunnit jackpot på danmarksfärjans enarmade bandidos. Då stirrar han ilsket på mig och ger mig sitt syrligaste pundargrin och säger: "Ditt jävla snavalo".

Fan vad paff jag blev. Jag trodde det var ett påhittat ord men efter lite googlande hittade jag en form av göteborgsparlör som förklarade göteborgsförankrade slangord. Snavalo betyder tydligen snåljåp och är ett klassiskt och väletablerat uttryk. Jag har aldrig hört det innan men gissa om jag kommer börja använda det.

Ironi när det är som bäst. Det är inte varje dag man suger i sig visdom av killarna som hasslar till sig växel till, folköl, tändargas och tjack-kabbar på Järntorget. Dagens ord alltså: Snavalo.

Surtvätt och ljuspunkter

Två dagar efter hemkomst och ledan hänger som ett fett jävla ok över mina axlar. Jag håller på att tvätta alla kläder vi hade med på resan och känner hur mitt humör håller på att svikta.

Nyss när jag var ute i tvättstugan var en kärring som jag lyckats synka tvättid med i snart sju år ute. Hon hade satt upp sig på inte nästa men nästa tid igen efter mig så jag tyckte det kändes safe att låta tvätten hänga kvar en timme extra. Ingen hade ju ändå den tiden. Men den här tanten har en tendens att scouta tvättider och göra dem till sin egendom så när jag kom ut nu stod hon och surade i väntan på mig. Jag hejade ohämmat och låtsades som precis ingenting men kände hur hon satt och väntade. Hon höll tillochmed i sina påsar med blöt tvätt. Lyfe, ställde ner, lyfte, ställde ner, lyfte... osv till jag höll på att bli helt tokig.

Jag böjde mig för pressen och rafsade ihop min tvätt fort och förpassade mig därifrån. Då får jag frågan: "Är du färdig". Ja vafan tror du, tänkte jag, men svarade bara mesigt "japp".

Då gör hon den. Hon tar fram moppen och riktigt demonstrerar med en suck hur oansvarig jag är som inte moppar golvet i torkrummet efter mig. Jag har faktiskt inte fattat den rutinen. Måste man moppa även om man inte ens kan se en partikel på golvet. jag tycker inte det men det finns lagar och stadgar uppsatta av lädertanten och hennes posse. Då är det rutin att våttorka golv, skölja ur tvättstället i plåt (som jag aldrig har använt), torka av tvättmaskinen på ovansidan oavsett om det behövs eller inte och så tömma dammlådan på torktumlaren.

Hon liksom stannade upp för att se min reaktion. Jag höll igen, visade inte en min. Hur analt får ett microsamhälle bli egentligen? Tack för den. Nu känns hela lördagen hopplös.

Jag får försöka fokusera på de få ljuspunkter som bjuds. Bland annat är det våffledagen idag och jag ska ner till en vän och mula in ett par frasiga i pajhålet... mmm... Och så har ju Freivalds äntligen avgått i veckan.

Äntligen!

fredag, mars 24, 2006

En sorts sammanfattning

Jag ska inte fortsätta att tjata om marockovistelse efter detta inlägg men måste få det ur systemet.

Mycket har hänt på bara en vecka. Tex har vädret pendlat som en tennismatch här hemma. Jag fick ett sms när jag var i Marocko. Det var från brorsan. Han skrev att våren hade kommit och att han till råga på allt gått och blivit optimist. Jag svarade att jag tyckte han lät jävligt otäck men han svarade bara "haha". Kändes som att han konverterat och gått med i någon sjuk sekt.

Igår snöade för fullt när vi kom hem och idag var vädret piss på morgonen men finfint på eftermiddagen... och så har man mage att ifrågasätta svenskarnas svårmod.

Jag har alltid tyckt att har man inget annat att snacka om än vädret kan man lika gärna hålla käft. Men nu börjar jag förstå att det är en viktig del av den svenska kulturen. Vädret är så oerhört viktigt för oss och en del av det som håller oss samman som folk. Ungefär som det där fenomenet att alla män i Marocko äger en skinnpaj av knarklangarmodell. Det går inte att förklara, det bara är så.

Jag försökte förgäves förstå. Jag kan fatta kaftanprylen och att de kör fez men skinnjackan... Jag frågade om de tyckte det var lika varmt och skönt som jag som bara gick runt i en pikétröja... jajjemen, det tyckte de: "Verry fine wetheeer". Men ändå... ingen ide att fundera mer på det. Vissa saker bara är och jag ska aldrig mer skämmas för att prata om väder och vind.

Fick ett nyfiket mail i förrgår från en tjej som undrade över bidéupplevelsen. Det är väl inte mer att säga än att det faktiskt är en rätt soft men likväl en ganska överflödig pryl. Det var nice att köra en omgång men lite för omständigt för att det skulle bli en daglig vana som att borsta tänderna t.ex. Jag menar jag duschar ju ändå varje dag och vill iallafall tro att jag inte har ett så stort behov av att tvätta röven flera gånger per dag. Hur gjorde de på åttiotalet, de som hade plats/råd att tränga in en sådan pjäs i badrummet - de rika som farsan brukade säga. Jag misstänker att de inte använde den utan bara flashade med den. Berätta gärna ni som hade en sådan.

En jävligt udda upplevelse var att hotellet hade tyska och franska satelitkanaler och att jag således har kollat in Juniorettes favoritprogram "Noddy" med tyskt tal. Det låter helt vansinnigt men hon verkar inte bry sig ett skit. Hon kom lika glatt springande när signaturen löd "das kleine noddy" som på svenska. Väldigt lustigt att höra världens hårdastye språk i bäbisformat.

Konstigt hur man anpassar sig snabbt till olika levnadssätt.När jag gick upp idag sket jag i frukost för det var för jobbigt att göra den själv och när jag var inne i en affär gjorde jag mig redo att pruta järnet.

Jag har haft en sjukt bra vecka och är jättenöjd men skulle nog inte rekomendera Marocko som ett drömresemål. Agadir är nog ganska unik med att vara världens tråkigste stad. Det är nåt som är lite brunt med hela norra Afrika skulle jag tro. Det känns faktiskt inte som att vi ens var på den kontinent jag i vanliga fall förknippar med Afrika. Hur som helst jag är glad att vi inte valde Egypten. Då hade man känt sig mer eller mindre tvungen att spana in pyramider och annan kulturell skit. Jag har aldrig varit så osugen på att utforska mitt resemål som denna gång.

Det mest kulturella vi gjorde var att bli tokblåsta av en "guide" på stans marknad (souk). Så fort vi satte oss i taxin och sa "to the souk" hade vi särat på skinkorna för alla nasarsvin i Agadir och när taxichauffören plockade upp mobilen var penetrering ett faktum. Så fort vi kom fram kom hans kumpan fram och var svintrevlig och ville "hjälpa" oss. Jag störde mig på honom vid blotta åsynen. Han såg ut som en marockansk version av freshprince fast var helt klädd i jeanstyg och lite kraftigare mopedmustasch än Will Smiths rollkaraktär.

Sedan följde en oförhandlingsbar förnedring i form av pinpointad rundtur till alla hans polers där han troligen dealat till sig en skön procent på försäljningen. Vi sa att vi ville gå själva men då blev han putt och sa att det inte var säkert för oss att gå själva. Det var nog så för han hade nog sett till att få oss knivade om vi försökte slingra oss mer.

På marknaden arbetade jordens värsta avskum. Jag fick på ett ställe en enligt mig sjysst deal på conversekopior (hur mycket kopia en liten bit tyg och en gummisula nu kan bli). 150 spänn var en tajt deal men jag ville helt inte ha svarta, jag ville ha mörkblå så jag ville leta vidare. För det skulle jag straffas. Guidejäveln tog mig till en anna snubbe som gav mig det roliga utgångspriset 600 och tokvägrade gå ner under 300 trots att jag sa att jag redan fått ett rpis på 150. Då gick jag tillbaka till den första affären och guiden var väldigt snabb att lägga några sköna ord för mig på arabiska så det var noll chadde att jag skulle få de där svarta för 150. Jag lackade ur och sa att han sagt det tio minuter tidigare. Han erkände men hävdade att det då rört sig om fejk och nu var original. Han visade att de var gjorda i USA men jag sa att det var det som var fejk för de görs i Kina. Hur fan kan man med att ens köra en sådan vals. Jag hade gjort vad som helst för att få se någon trycka in en molotov i hans lilla "butik".

Efter det ville jag gå men P ville stanna och bli pålurad en klocka. Säljargumentet var att det var äkta läderarmband fast en regnjacka mer troligt skulle vara av läder. Jag ville spy på försäljaren som trodde att vi inte fattade bättre. Hela tiden tjatade guiden om mina Converse och frågade hur mycket jag ville ge. Jag sa att jag aldrig skule ge mer än 150 och han försökte jämföra det med om jag skulle köpa en kamel. Jag sa att jag aldrig i helvete skulle handla kamel och han blev skitsur för att jag dissade hans väletablerade jämförelse som troligen lyckats lura tusen svennar innan mig.

Vi sa att nu räcker det, vi vill dra här ifrån. Guiden tog oss strategiskt till baksidan av marknaden och berättade att han ville har pröjs (som om vi inte fattat att han inte ledde runt oss mot våran vilja för nöjes skull). Vi protesterade lite lätt och jag stack till honom en tjuga men han blev asförbannad och sa att en hundring skulle han ha. Där det satt tvåhundra sura marockaner som helt säkert hade flått oss och gjort sandaler av oss om vi börjat messa, så D plockade fram en slät hunka och så lät han oss fara tillbaka med samma polare som kört oss dit.

Jag var så förbannad inombords och hade jag fått styra över vädrets makter för en minut hade jag låtit sätta en fet blixt rätt i huvudet på guiden. Och som vi hade flabbat när hans huvud hade klyvts som blöt björkved.

torsdag, mars 23, 2006

Svensk markkänning

Well, då var man tillbaka. Orkar inte skriva nåt ikväll men lita på att jag ska bloggfrossa de kommande dagarna. Svinkul att läsa alla kommentarer. Fint att bloggfrossa liksom lever ett eget liv även utan mig.

Jaja, från sol och bad till helveteskyla... men det känns rätt bra ändå. lite trött på marockaner och sjukt trött på fransmän.

Vive la france - fuck me sideways!

tisdag, mars 21, 2006

Marocko del 2

Hmm far skriva snabbt har bara 4 minuter internettid kvar.

Kul att jag fick sa manga kommentarer pa senaste inlagget. hinner intye lasa dem har for jag sitter pa dyr modemuppkoppling men jag ska ta mig tid nar jag ar hemma igen.

Allt ar fortfarande valdigt bra om man bortser fran att jag fick dirre for forsta gazngen idag nar jag lag vid poolen. Vet inte om det var for att jag bestamde mig for att ta en alkoholfri dag idag. man kanske inte ska trixa sa och bryta monster. Imodium... for forsta gangen forstar jag reklamen... ni vet... Ahh nej diarre (nar man som minst behover den).

Jag vaknade och kande mig allmant fet och bakfull idag. Otrevligt. Lyckades tokpruta pa en klocka (en dieselkopia). forsaljaren var rasur och sa att jag var "a verry verry bad man" men jqg vet att sa fort man far kopa nat sa ar man blast men denna gangen undrar jag om jag inte gjorde en bra affar. D o H var inte valkomna att forsoka deala till sig ett bra pris. Han ville inte salja mer till oss och bad os ga. jag flabbade men tyckte lite synd om tjejerna som inte fick kopa guccikopior till rimliga priser.

Har inte gjort sa mycket mer... eller jo jag har provat biden vi har pa hotellrummet. I Marocko ar det lyx att tvatta roven i lagt monterade porslinshandfat. De har inte fattat att det ar fett ute.

Sedan har vi upptackt att vi hatar fransman. Jag har bestamt mig for att sluta ga sa hart at tyskar. Fan vad otrevliga fransman ar alltsa. Vi har mycket grodor pa omradet btw... bast att de passar sig:)

Jag tycker aven att marockansk forsaljningskonst ar forkastlig. man fart lust att ge de javla gatuhasslarna en backfist nar de kor sitt tugg: bara titta det ar gratiz, bara titta inte kopa, titta titta det ar billigt... osv. Jag har funderat pa om man ska lara dem lite svenska sa att de kan valkomna nasta turistsvin med frasaerr som "kom och titta ditt javla pundhuvud" och "titta titta din morsas fitta"

Jaja, vi far se. Jag skriver mer nar jag landat i gbg igen. Jqg borjar arligt talat trottna pa gratissprit och atsamycketduvillbufé... men solen kan jag leva med.

lördag, mars 18, 2006

Snabbrapport fran Marocko - del 1

Ett jag haller pa att ga bananas pa deras teckenuppsattning i det har javla landet. inte nog med att de har fuckat upp det genom att blanda in arabiska. de har haft den goda smaken att flutta pa nagra tangenter helt och hallet, bl.a. A och M.

Resan borjqde fint med att jag innan en timme pa resan hade fallt upp ryggstodet med ett swung sa att farbrorn bakom mig spillde ut en halv ol samt en stor del av sin ratatouille over sina chinos. Fan vad sur han var, men jag forstar. Det hade jag med varit om jag sett utt som jag hade diarrèrester i skrevet.

Nar vi kom fram blev vi val mottagna pa hotellet. Jippie. Vi har dragit vinstlott for en gangs skull. Superlyx. Dock upptackte vi att medelaldern var kring 70 nar vi anlande, vilkzt lattades upp nar tva busslaster unga tyskor kom dag tva. Sweet.

Drinkarna vid poolenserveras i plastglas sa vi haller oss till olen. man hinner dricka ratt mycket bira pa en dag. Alla ar valdigt trevliga men de foredrar att snicksnacka pa franska och verkar tycka att man ar nan javla yank nar man tackar pa engelska.

Igar blev vi lurade att gena genom en slummig stadsdel. D flippade nar vi hamnade i nagon form av centralmarknad for haschforsaljning och P lackade pa en snubbe som ville visa oss vagen till den stora marknadsplatsen. han sa att han inte litar pa killar soom gar runt i skinnjacka nar det ar 28+ och steksol.

Idag blev vi lurade av en javla lirare och sjalvutnamnd guide. han blaste oss pa lite cash men vart mest bara en storig javel.

Vi har kommit fram till att nar en forsaljare sager att svenskar ar good people sa har vi blivit fett lurade. nar de sager you not want, you go sa ar man pavag att hitta en rimlig prisniva.

Jag har inte handlat nat och ar osaker pa om jag kommer gora det. holl pa att gora ett klipp pa ett par converse(kopior saklart men spelar inte sa stor roll) for ca 130 kr. jag sa at jag ville kolla in ett par bla och nar jag kom tillbaka sa kostade de plotsligt 500. Jag sa att jag fatt ett battre pris forut och de sa att da var det kopior, nu var det real stuff. Sakert din javla marockan tankte jag och hatade honom resten av dagen.

Jag borjar kanna att jag kommer sitta pa en javla massa vardelos valuta som inte gar att vaxla in nar vi aker hem. Om jag inte signar upp mig pa kamelridning eller nat annat "exotiskt". Vi har en strandhasslare som heter Abdul som har sitt territorium pa var strandremsa. Han verkligen stinker svett men ar valdigt trevlig.

Vad ar dealen med att alla maste ha skinnpaj i stekande sol egentligen? Har de inte fattat konceptet med latt kladsel vid bastuvarme?

det var allt for nu.

mossmoss
\mikebike

torsdag, mars 16, 2006

Semestertider på Bloggfrossa

Nu vankas det som bekant semester i en hel vecka. Jag ska gå upp om exakt fyra timmar för att hinna till incheckning och sån skit. Det ska bli galet skönt men jag måste erkänna att det känns lite konstigt att klappa ihop Bloggfrossa så här en hel vecka.

Jag såg på hotellets hemsida att det finns tillgång till internetupkoppling och jag som alltid brukar föra någon form av resedagbok kommer nog inte kunna hålla mig från att delge lite marockansk "hotstuff info" under veckan. Så titta in vet jag.

Det blir en annorlunda Bloggfrossa skulle jag tro. Lite Bloggfrossa on the road... eller hrrrm... Bloggfrossa by the pool. Vi hörs snart igen mina vänner.

Duscha järnet era struliga fleppon;)