Jag sitter och kollar på OS-studion i SVT och bara undrar vad i helvete Jan Rippe gör där.
Sidekick?!? Kan man ens vara sidekick till en bakverksfrilla?
Sorry SVT men kunde ni inte valt någon som var bara lite mindre inaktuell till sidosparkare? "Galenskaparna och After Shave" var småkul för femton år sedan. Var verkligen den gamle Chalmeristspexaren det vassaste ni kunde få tag på?
Skärpning nu för fan!
torsdag, februari 16, 2006
Lädertanten lever
Jag höll på att ramla ibacken när jag var på väg till jobbet nu. Nere vid Baloo Livs stod en liten tunn figur med asstort grått svintohår och en jävligt fräsig mockakappa. När jag passerade såg jag till min (och säkert flera andras) stora förtjusning att det var ingen mindre än lädertanten.
Jag har en längre tid befarat att lädertanten hamnat sex fot under, vilket av hennes utseenede att döma inte skulle vara chockerande. Hon ser utan att ta i ut som att hon är den enda livsform som överlevt sedan dinosaurierna messade runt här på jorden.
De senaste månaderna har jag inte blivit utsatt för stickprov i tvättstugan, vilket annars hört mer till regel än undantag. När man står där intet ont anande och hänger tvätt dyker plötsligt gollums kvinnliga alterego upp och hotar en med torktumlarludd mellan nyporna. Hon tittar på en med den där blicken en hundägare ger sin vovve när den bajsat på mattan och säger att hon fått nog. Att hon tyvärr måste rapportera en till ordföranden. Skulle tro att ordföranden är maffigt trött på kvarterets leathurbitch för att döma av alla anmälningar jag fått på mig så har han kontaktat mig väldigt sällan. Faktiskt aldrig.
Kan det vara så att lädertanten överskattat sina känningar hos föreningen månne.
I alla fall så blev jag lite glad att återse henne. Man får en sorts nostalgiskt band till sina fiender efter ett tag (givetvis inte såna as som Robert Wells, det finns ju en gräns). Givetvis mötte jag inte hennes blick. Så förbannat glad var det inte att se henne. Det är lite som att titta in i solen. Skulle jag bara visa minsta öppning för snicksnack hade jag troligen inte kommit in till jobbet alls. Hon är livsfarlig när det kommer till att tråkpladdra. Jag tror att lädertanten är en av få människor som bokstavligen kan snacka ihjäl en annan. Det är hennes superhjälteförmåga.
Bakom kulisserna i snuthuset gällande förhöret med Naserligans ledare:
"Shit, han är en hård jävel. Vi måste få till ett erkännande snart. Ring Läderlappen"
"Näföffan mannen, här krävs tyngre skit. Vi ringer Lädertanten istället"
Jag har en längre tid befarat att lädertanten hamnat sex fot under, vilket av hennes utseenede att döma inte skulle vara chockerande. Hon ser utan att ta i ut som att hon är den enda livsform som överlevt sedan dinosaurierna messade runt här på jorden.
De senaste månaderna har jag inte blivit utsatt för stickprov i tvättstugan, vilket annars hört mer till regel än undantag. När man står där intet ont anande och hänger tvätt dyker plötsligt gollums kvinnliga alterego upp och hotar en med torktumlarludd mellan nyporna. Hon tittar på en med den där blicken en hundägare ger sin vovve när den bajsat på mattan och säger att hon fått nog. Att hon tyvärr måste rapportera en till ordföranden. Skulle tro att ordföranden är maffigt trött på kvarterets leathurbitch för att döma av alla anmälningar jag fått på mig så har han kontaktat mig väldigt sällan. Faktiskt aldrig.
Kan det vara så att lädertanten överskattat sina känningar hos föreningen månne.
I alla fall så blev jag lite glad att återse henne. Man får en sorts nostalgiskt band till sina fiender efter ett tag (givetvis inte såna as som Robert Wells, det finns ju en gräns). Givetvis mötte jag inte hennes blick. Så förbannat glad var det inte att se henne. Det är lite som att titta in i solen. Skulle jag bara visa minsta öppning för snicksnack hade jag troligen inte kommit in till jobbet alls. Hon är livsfarlig när det kommer till att tråkpladdra. Jag tror att lädertanten är en av få människor som bokstavligen kan snacka ihjäl en annan. Det är hennes superhjälteförmåga.
Bakom kulisserna i snuthuset gällande förhöret med Naserligans ledare:
"Shit, han är en hård jävel. Vi måste få till ett erkännande snart. Ring Läderlappen"
"Näföffan mannen, här krävs tyngre skit. Vi ringer Lädertanten istället"
onsdag, februari 15, 2006
Produktutveckling: Status quo
Idag använde jag slutet av eftermiddagen till att forska vidare i fallet med de stora pilotbågarna. Som en bloggande "Janne J" gräver jag mig runt i optikerträsket påjakt efter sanningen.
Kort resumé:
För en tid sedan var jag inne hos en dussinoptiker och bokade tid för synundersökning. Jag passade även på att fråga vad prisnivån låg på de enklaste glasen utan en massa fancy stuff som hårdhetsbehandling och antireflex etc. Jag berättade att jag hade kommit över ett par retrobågar och frågade om storleken spelade någon roll. Tjejen i kassan log, bläddrade i en pärm och svarade mig att 240 pix per glas var en tajt deal.
Jag såg hur jag själv skulle glida omkring med mina farligt tuffa bågar ett par veckor fram i tiden och när jag några dagar senare väl gjort undersökningen och säkrat receptet så flashade jag mina stora bågar och sa: Glas tack!
Mr big-shot-optiker som varit proffstrevlig under hela besöket ryggade till och ändrade tonfall. Han påpekade det uppenbara, att sizen var väl tilltagen. Ja, våldsamt stora rent utav och sa att det inte skulle gå och absolut inte till det pris jag blivit lovad. Mitt synfel var för stort helt enkelt. Maxgränsen för standardglas var 70mm i diameter enligt honom. När jag mätte upp mina till 69mm så ändrade han sig och hänvisade återigen till mitt synfel som en sorts speciell omständighet. Då är jag bara närsynt (om än ganska mycket). Gubbjäveln ville helt enkelt inte ha med mina bågar att göra.
Jag tyckte att det hela luktade fisk. Det kändes som att optikersvinet av ren vämjelse för mina retrobågar gjorde det till en personlig grej. Bedjande frågade jag om det VERKLIGEN inte gick att specialmecka lite för att kirra glas till dem. Han knorrade och lät mig förstå att loppet var nog var kört för ett synmongo som mig. Glasen skulle bli 2 cm tjocka i kanterna vilket skulle se för jävligt ut om det ens var möjligt inom fysikens alla lagar. Dessutom talade hans blick om att risken var överhängande att män i vita rockar skulle plocka upp mig med en skåpbil (a.k.a fenomenet psycho-fishing) när jag kom gående på stan. Pilotbågar är ingen lek liksom.
Efter lite mer pushande slängde han ur sig ett pris på 4000-5000kr och att det inte var säkert att det skulle bli bra ändå. Jag frågade syrligt om utvecklingen gått bakåt de senaste trettio åren och fick ett korthugget svar att alla optiker skulle ge mig samma svar (ingen idé att kolla runt) och att jag hellre skulle se ut någon av de bågar han hade att erbjuda. "Optikerjävel" tänkte jag och sa att jag nöjde mig med receptet.
Man ska aldrig missta en klåpares ord för sanning så jag lovade mig själv att checka med lite fler optiker innan jag kastade in handuken.
Nulägesrapport:
Redan på första samtalet fick jag beskedet att storleksmässigt kan de erbjuda standardglas upp till 75mm i diameter. Mycket intressant med tanke på vad den förra optikern sa. Jag berättade att jag hade -7.25 som sämst och hon gav mig ett cirkapris på 2000 bagare och det med högbrytande glas. Alltså bara genom att ringa ETT samtal lyckades jag halvera skitpriset från han den andra - hästhandlaroptikern.
Jag kände att humöret svängde uppåt men det skulle givetvis inte få hålla i sig länge.
Kvinnan knapprade lite på sin "data" och utstötte några olycksbådande hummande läte. Sedan sa hon att det alltså är fullt möjligt att flänga in glas i dem och att priset nog inte skulle hamna högre än de 2000 hon redan sagt, men hon ville utfärda en liten varningsflagg för den groteska tjocklek som skulle uppstå pågrund av att pilotbågarna är kingsize.
Jag la på och kände att mitt förbannadkonto gjorde ett totaluttag. Jag menar det är ju helt otroligt egentligen. Vi har lyckats skicka folk till månen men att fixa tunna glas till närsynta verkar helt jävla omöjligt. Hur kan det komma sig att det sker så massiv produktutveckling på alla områden utom just hos glasögonmånglare?
Där har vi en yrkesgrupp som inte synats under lupp på länge. De sitter bara och lajjar bort dagar, veckor och år och anstränger sig inte det minsta för att ta fram ett glas som inte sänker människovärdet på såna som mig. Respektlöst som fan. Vi är ändå några stycken och hur förbannat svårt kan det vara.
När det blir jag som bestämmer - gissa vilka som ryker först!
Kort resumé:
För en tid sedan var jag inne hos en dussinoptiker och bokade tid för synundersökning. Jag passade även på att fråga vad prisnivån låg på de enklaste glasen utan en massa fancy stuff som hårdhetsbehandling och antireflex etc. Jag berättade att jag hade kommit över ett par retrobågar och frågade om storleken spelade någon roll. Tjejen i kassan log, bläddrade i en pärm och svarade mig att 240 pix per glas var en tajt deal.
Jag såg hur jag själv skulle glida omkring med mina farligt tuffa bågar ett par veckor fram i tiden och när jag några dagar senare väl gjort undersökningen och säkrat receptet så flashade jag mina stora bågar och sa: Glas tack!
Mr big-shot-optiker som varit proffstrevlig under hela besöket ryggade till och ändrade tonfall. Han påpekade det uppenbara, att sizen var väl tilltagen. Ja, våldsamt stora rent utav och sa att det inte skulle gå och absolut inte till det pris jag blivit lovad. Mitt synfel var för stort helt enkelt. Maxgränsen för standardglas var 70mm i diameter enligt honom. När jag mätte upp mina till 69mm så ändrade han sig och hänvisade återigen till mitt synfel som en sorts speciell omständighet. Då är jag bara närsynt (om än ganska mycket). Gubbjäveln ville helt enkelt inte ha med mina bågar att göra.
Jag tyckte att det hela luktade fisk. Det kändes som att optikersvinet av ren vämjelse för mina retrobågar gjorde det till en personlig grej. Bedjande frågade jag om det VERKLIGEN inte gick att specialmecka lite för att kirra glas till dem. Han knorrade och lät mig förstå att loppet var nog var kört för ett synmongo som mig. Glasen skulle bli 2 cm tjocka i kanterna vilket skulle se för jävligt ut om det ens var möjligt inom fysikens alla lagar. Dessutom talade hans blick om att risken var överhängande att män i vita rockar skulle plocka upp mig med en skåpbil (a.k.a fenomenet psycho-fishing) när jag kom gående på stan. Pilotbågar är ingen lek liksom.
Efter lite mer pushande slängde han ur sig ett pris på 4000-5000kr och att det inte var säkert att det skulle bli bra ändå. Jag frågade syrligt om utvecklingen gått bakåt de senaste trettio åren och fick ett korthugget svar att alla optiker skulle ge mig samma svar (ingen idé att kolla runt) och att jag hellre skulle se ut någon av de bågar han hade att erbjuda. "Optikerjävel" tänkte jag och sa att jag nöjde mig med receptet.
Man ska aldrig missta en klåpares ord för sanning så jag lovade mig själv att checka med lite fler optiker innan jag kastade in handuken.
Nulägesrapport:
Redan på första samtalet fick jag beskedet att storleksmässigt kan de erbjuda standardglas upp till 75mm i diameter. Mycket intressant med tanke på vad den förra optikern sa. Jag berättade att jag hade -7.25 som sämst och hon gav mig ett cirkapris på 2000 bagare och det med högbrytande glas. Alltså bara genom att ringa ETT samtal lyckades jag halvera skitpriset från han den andra - hästhandlaroptikern.
Jag kände att humöret svängde uppåt men det skulle givetvis inte få hålla i sig länge.
Kvinnan knapprade lite på sin "data" och utstötte några olycksbådande hummande läte. Sedan sa hon att det alltså är fullt möjligt att flänga in glas i dem och att priset nog inte skulle hamna högre än de 2000 hon redan sagt, men hon ville utfärda en liten varningsflagg för den groteska tjocklek som skulle uppstå pågrund av att pilotbågarna är kingsize.
Jag la på och kände att mitt förbannadkonto gjorde ett totaluttag. Jag menar det är ju helt otroligt egentligen. Vi har lyckats skicka folk till månen men att fixa tunna glas till närsynta verkar helt jävla omöjligt. Hur kan det komma sig att det sker så massiv produktutveckling på alla områden utom just hos glasögonmånglare?
Där har vi en yrkesgrupp som inte synats under lupp på länge. De sitter bara och lajjar bort dagar, veckor och år och anstränger sig inte det minsta för att ta fram ett glas som inte sänker människovärdet på såna som mig. Respektlöst som fan. Vi är ändå några stycken och hur förbannat svårt kan det vara.
När det blir jag som bestämmer - gissa vilka som ryker först!
Peter Jihde
Jag sitter och kollar på OS-studion i SVT och bara undrar varför i helvete Peter Jihde har ett bakverk på huvudet?
Vaffan... det var visst bara hans frisyr?!? Sjukt!
Vaffan... det var visst bara hans frisyr?!? Sjukt!
tisdag, februari 14, 2006
Lunchsnack och pinsamheter
Härom dagen när vi var ute på lunch, P, M, D & så jag, de fyra musketörerna. Så sitter vi och snackar en massa meningslös skit som vi alltid gör och vi har rätt skarp ton och drar oss knappast för att dissa varandra. Det låter nog inte så hjärtligt alla gånger för utomstående men förr oss är det kul.
Ett ganska stort killgäng sitter bakom oss. Några av dem har annan etnisk bakgrund än vi och en av dem är någon form av asiat. Kanske japan. Hursomhelst, vi sitter och diskuterar servitrisen och lite andra grejer utan poäng när en rätt flådig bil åker förbi utanför.
M utbrister att han tycker de är fett läckra, varpå D som redan vässat lite i föregående samtalsämne påbörjar gå loss i en ganska högljudd utläggning, där han hävdar att han hatar "japaner". Ser ner på dem. Han säger skulle aldrig kunna få riktiga känslor för en japan. Visst är de pålitliga och effektiva liksom men inget man flashar med. Han säger att han inte menar att vara taskig mot mig som har en japan själv och jag säger att det är lugnt, att jag förstår vad han menar.
Jag berättar att jag är skitnöjd med min japan men förstår hur han känner. Killarna framför oss skruvar på sig och jag tycker mig uppfatta ett ont öga från en av dem men D är uppe i varv och fortsätter. Han säger att en japan kan liksom aldrig nå samma värde som en tysk eller liknande.
P bryter in och säger att en gammal kollega hade haft en japan som han var jättekär i och jag stämde in att jag kom ihåg det. D ryckte på axlarna och sa att det väl alltid fanns undantag.
Killarna på bordet bredvid betalade och gick och jag kunde se hur de glodde när de gick förbi. Jag kan bara gissa hälften av vad de tänkte om oss.
Hur skulle de veta att vi snackade bilar.
D, hade inte märkt något och blev smått knäckt över det faktum att han bara några dagar tidigare gjort en liknande grej. Han hade lackat ur när vi diskuterade "Brokeback Mountain". På bordet bredvid hade två homosexuella killar suttit och börjat tokglo på oss när D säger att han inte vill se cowboys som kramas för mycket. Alla hade märkt deras blickar utom D. Jag skojade retsamt med honom och hävdade att han bara är rädd att få ett nytt perspektiv på varför Zeb Macahan var så hjulbent. D gick loss och vi gapflabbade - åt honom - inte med.
Efteråt tyckte D att det var ett jävla sätt av oss andra och i synnerhet mig att inte varna honom. Han ville inte framstå som ett svin men jag (vi andra) tyckte att det var rätt kul. De kunde ju inte veta att D absolut inte har något emot homosexuella. Likaså kunde ju inte killgänget på bordet bredvid veta att vi snackade bilar. Ändå skulle han nu vara stämplad i deras, om än okända människors, minne som böghatare med ett stort förakt för japaner.
Ett ganska stort killgäng sitter bakom oss. Några av dem har annan etnisk bakgrund än vi och en av dem är någon form av asiat. Kanske japan. Hursomhelst, vi sitter och diskuterar servitrisen och lite andra grejer utan poäng när en rätt flådig bil åker förbi utanför.
M utbrister att han tycker de är fett läckra, varpå D som redan vässat lite i föregående samtalsämne påbörjar gå loss i en ganska högljudd utläggning, där han hävdar att han hatar "japaner". Ser ner på dem. Han säger skulle aldrig kunna få riktiga känslor för en japan. Visst är de pålitliga och effektiva liksom men inget man flashar med. Han säger att han inte menar att vara taskig mot mig som har en japan själv och jag säger att det är lugnt, att jag förstår vad han menar.
Jag berättar att jag är skitnöjd med min japan men förstår hur han känner. Killarna framför oss skruvar på sig och jag tycker mig uppfatta ett ont öga från en av dem men D är uppe i varv och fortsätter. Han säger att en japan kan liksom aldrig nå samma värde som en tysk eller liknande.
P bryter in och säger att en gammal kollega hade haft en japan som han var jättekär i och jag stämde in att jag kom ihåg det. D ryckte på axlarna och sa att det väl alltid fanns undantag.
Killarna på bordet bredvid betalade och gick och jag kunde se hur de glodde när de gick förbi. Jag kan bara gissa hälften av vad de tänkte om oss.
Hur skulle de veta att vi snackade bilar.
D, hade inte märkt något och blev smått knäckt över det faktum att han bara några dagar tidigare gjort en liknande grej. Han hade lackat ur när vi diskuterade "Brokeback Mountain". På bordet bredvid hade två homosexuella killar suttit och börjat tokglo på oss när D säger att han inte vill se cowboys som kramas för mycket. Alla hade märkt deras blickar utom D. Jag skojade retsamt med honom och hävdade att han bara är rädd att få ett nytt perspektiv på varför Zeb Macahan var så hjulbent. D gick loss och vi gapflabbade - åt honom - inte med.
Efteråt tyckte D att det var ett jävla sätt av oss andra och i synnerhet mig att inte varna honom. Han ville inte framstå som ett svin men jag (vi andra) tyckte att det var rätt kul. De kunde ju inte veta att D absolut inte har något emot homosexuella. Likaså kunde ju inte killgänget på bordet bredvid veta att vi snackade bilar. Ändå skulle han nu vara stämplad i deras, om än okända människors, minne som böghatare med ett stort förakt för japaner.
Ansvar suger men pyntet duger
Jag har aldrig fattat dealen med ansvar. Människor i allmänhet använder det ganska ohämmat när de vill hotta upp något.
När en bekant nyligen blev internrekryterad till en "bättre" tjänst på sitt företag så försökte han impa. Det nya arbetet skulle innebära större ansvar och mer resor. Jag frågade direkt hur mycket extra pynt han kammade och där låg baggarna i mjölet. Ingen större ökning. Vad är det som är bra då? En win-lose-situation så att säga.
Befodran är oftast bara en snyggt ord för ett jobb helt utan fördelar. Ett jobb ingen vill ha.
Min filosofi alltid varit att om man nödvändigtvis ska jobba så bör det vara med något man älskar och hade gjort ändå. Jävligt fint i teorin men inte ens en promille av jordens befolkning lever så privilegierat. Därför är det tur att jag har min backupfilosofi "mindre ansvar mera deg", vilken dock verkar sticka i mångas ögon.
"Dålig inställning", sa en gammal chef.
"Dålig inställning, men utan Losec", svarade jag
Det räcker inte att göra rätt för sig i dagens Sverige. Man ska älska det och be om backning dessutomn, annars är man bara en jävla hippie. Vad får man ut av att ha en massa ansvar? Känner man sig så jävla viktig då eller vad är drivkraften? Oftast är ju ansvar knappast förknippat med så ohemult mycket flis att det är värt den extra kraft det suger ur en. Jag väljer midre gloss på visitkortspappret för att kunna frikoppla hjärnan efter klockan 17 varje dag. Men så tänker uppenbarligen inte alla.
Det måste vara den klassisk superhjältedrömmen. Fast Stålmannen i skjorta och slips på kontorstid. Ehh... vänta lite, det är ju Clark Kent och han är ju för fan världens mest paradoxala förlorare. Den svinsnygga killen som ändå aldrig får steka för att det springer runt en kille med tajtare brallor och räddar världen och hans donna varenda jävla dag. Bättre att förlora med stil.
Sedan är det klart att är man VD för Ericsson och har en månadslön på 4 mille så är det värt att överväga det där med ansvar en gång till. För även om man skulle lyckas fucka upp allt på bara en månad så är man home safe ekonomiskt.
När en bekant nyligen blev internrekryterad till en "bättre" tjänst på sitt företag så försökte han impa. Det nya arbetet skulle innebära större ansvar och mer resor. Jag frågade direkt hur mycket extra pynt han kammade och där låg baggarna i mjölet. Ingen större ökning. Vad är det som är bra då? En win-lose-situation så att säga.
Befodran är oftast bara en snyggt ord för ett jobb helt utan fördelar. Ett jobb ingen vill ha.
Min filosofi alltid varit att om man nödvändigtvis ska jobba så bör det vara med något man älskar och hade gjort ändå. Jävligt fint i teorin men inte ens en promille av jordens befolkning lever så privilegierat. Därför är det tur att jag har min backupfilosofi "mindre ansvar mera deg", vilken dock verkar sticka i mångas ögon.
"Dålig inställning", sa en gammal chef.
"Dålig inställning, men utan Losec", svarade jag
Det räcker inte att göra rätt för sig i dagens Sverige. Man ska älska det och be om backning dessutomn, annars är man bara en jävla hippie. Vad får man ut av att ha en massa ansvar? Känner man sig så jävla viktig då eller vad är drivkraften? Oftast är ju ansvar knappast förknippat med så ohemult mycket flis att det är värt den extra kraft det suger ur en. Jag väljer midre gloss på visitkortspappret för att kunna frikoppla hjärnan efter klockan 17 varje dag. Men så tänker uppenbarligen inte alla.
Det måste vara den klassisk superhjältedrömmen. Fast Stålmannen i skjorta och slips på kontorstid. Ehh... vänta lite, det är ju Clark Kent och han är ju för fan världens mest paradoxala förlorare. Den svinsnygga killen som ändå aldrig får steka för att det springer runt en kille med tajtare brallor och räddar världen och hans donna varenda jävla dag. Bättre att förlora med stil.
Sedan är det klart att är man VD för Ericsson och har en månadslön på 4 mille så är det värt att överväga det där med ansvar en gång till. För även om man skulle lyckas fucka upp allt på bara en månad så är man home safe ekonomiskt.
måndag, februari 13, 2006
Snödjupskorre rena drömjobbet
Såg ett intressant reportage på tv häromdagen. Varje stad har en väderstation och varje stad har en liten farbror (nästan uteslutande just seniormedborgare och man) som har ett enda ansvarsområde. Att checka snödjupet med en pinne. Fett jobb! Särskilt eftersom man faktiskt får pröjs.
Jag tänkte lite på hela grejen och kom fram till att jag faktiskt skulle vilja ha DET jobbet här i Göteborg. Jag må hata vintern mer än jag hatar pundarna på vagnen, getingar i läsken och kundsamtal på kvällen - sammantaget. Men för fem minuters arbetsdag får det gärna bli fimbulvinter, start NU.
Men jag har aldrig hört dem rapportera slaskdjup och de få dagar det faktiskt är snö i stan skulle jag nog allt orka palla mig ut och peta lite med pinnen och rapportera om de standardmässiga tre centimetrarna. Oftast snöar det en dag och ligger kvar i tre. Då kan man göra sitt jobb från sängen.
Ett riktigt glidarjobb (i ordets tätta bemärkelse). Att ingen tänkt på det innan. Hur lyckas man knipa det efter "den gamle" tro? Hur utses och tillsätts efterträdare och varför är de alltid gamla. Är det som med påvevalet? Många frågor för ett simpelt svar.
Jag måste skynda mig att forska i det innan alla kids som suktar efter "göra karriär" fattar vad som egentligen är the real deal och hinner före.
Jag tänkte lite på hela grejen och kom fram till att jag faktiskt skulle vilja ha DET jobbet här i Göteborg. Jag må hata vintern mer än jag hatar pundarna på vagnen, getingar i läsken och kundsamtal på kvällen - sammantaget. Men för fem minuters arbetsdag får det gärna bli fimbulvinter, start NU.
Men jag har aldrig hört dem rapportera slaskdjup och de få dagar det faktiskt är snö i stan skulle jag nog allt orka palla mig ut och peta lite med pinnen och rapportera om de standardmässiga tre centimetrarna. Oftast snöar det en dag och ligger kvar i tre. Då kan man göra sitt jobb från sängen.
Ett riktigt glidarjobb (i ordets tätta bemärkelse). Att ingen tänkt på det innan. Hur lyckas man knipa det efter "den gamle" tro? Hur utses och tillsätts efterträdare och varför är de alltid gamla. Är det som med påvevalet? Många frågor för ett simpelt svar.
Jag måste skynda mig att forska i det innan alla kids som suktar efter "göra karriär" fattar vad som egentligen är the real deal och hinner före.
Hon gjorde det igen
Appropå den anonyme kommenteraren i förra inlägget som tyckte jag verkade ha en märklig "förkärlek" till bland annat avföring. En förbannat konstig slutsats då det borde ha framgått rätt tydligt för alla som följt bloggfrossa att jag har extremt svårt för kroppskonsistenser som lämnar kroppen.
Tidigare ikväll när Juniorette tog sitt kvällsbad satt jag på toalettstolen (jag slutade bada med henne efter förra "incidenten") och läste hör jag plötsligt ett krystande läte. Jag tittar upp och ser ett illrött ansikte som signalerar "incoming".
Cowboy Bob, nödläge röd!
Jag drabbas av paniklåsning och lyckas inte ens slå ihop boken innan det är försent. Biffen är lagd och jag behöver nog inte illustrera hur upplösande effekt en duschstråle har på det bruna inom loppet av ett par tusendelar. Varför, är min enda tanke?
Hon har för i helvete haft hela dan på sig men väljer att diffa loss i duschen. Den dusch jag älskar och brukar ligga i när JAG mår fult. Det luktar hämnd och översitteri men jag ställer mig oförstående till det.
Hon besudlar badkaret igen och återigen måste jag högtrykstvätta kar, halkmatta och badleksaker till ljudet av en gallskrikande ettåring. Nånting måste vara fel. Jag hör textraden "... and she was a troubled child" eka i mitt huvud.
En gång till och det blir psykakuten...
Tidigare ikväll när Juniorette tog sitt kvällsbad satt jag på toalettstolen (jag slutade bada med henne efter förra "incidenten") och läste hör jag plötsligt ett krystande läte. Jag tittar upp och ser ett illrött ansikte som signalerar "incoming".
Cowboy Bob, nödläge röd!
Jag drabbas av paniklåsning och lyckas inte ens slå ihop boken innan det är försent. Biffen är lagd och jag behöver nog inte illustrera hur upplösande effekt en duschstråle har på det bruna inom loppet av ett par tusendelar. Varför, är min enda tanke?
Hon har för i helvete haft hela dan på sig men väljer att diffa loss i duschen. Den dusch jag älskar och brukar ligga i när JAG mår fult. Det luktar hämnd och översitteri men jag ställer mig oförstående till det.
Hon besudlar badkaret igen och återigen måste jag högtrykstvätta kar, halkmatta och badleksaker till ljudet av en gallskrikande ettåring. Nånting måste vara fel. Jag hör textraden "... and she was a troubled child" eka i mitt huvud.
En gång till och det blir psykakuten...
lördag, februari 11, 2006
Något måste ha blivit knas...
När jag satt och matade juniorette med köttfärssås nyss kom doggrackan inspringande i köket som vanligt. Det är standard när det vankas kött men idag bröt hon mönstret.
No tigging. Istället plockade hon upp en riskaka och la sig i vardagsrummet och knaprade.
Något lurt är i görningen. Jag tror min dogg har inlett någon form av mind control-experiment på mig. Hon kanske har sett nåt onyttigt på discovery och fått idéer. Otäckt nästan.
Vem plockar upp efter vem liksom...
No tigging. Istället plockade hon upp en riskaka och la sig i vardagsrummet och knaprade.
Något lurt är i görningen. Jag tror min dogg har inlett någon form av mind control-experiment på mig. Hon kanske har sett nåt onyttigt på discovery och fått idéer. Otäckt nästan.
Vem plockar upp efter vem liksom...
Dussininvigning och fem minuter "Pavva"
Så hade man den goda smaken att slösa bort en alldeles ny och fin fredagskväll på att blänga på OS-invigningen. Vad är det för fel i huvudet på en som gör att man glömmer från gång till gång?
Invigningen höll på i sånär som tre styva timmar. Första halvtimman är det "showtime" och då ska italjenarna slå på den stora trumman och visa världen hur man bäst bränner ett par hundra mille med stil. Wow, en stor skara våldsamt obetalda personer gjorde en klurig skulptur i form av en backhoppare. Det har man inte sett förr. Gäsp. Visst, lite kool. Imponerande för en kille som knappt klarar att gå och lyssna på musik samtidigt men likväl - Tifo hör hemma på fotbollsläktare för i helvete.
Sedan var det dags att genomlida två timmars utdragen uttråkningstortyr när de över åttio nationerna skulle vandra in med hela sitt förbannade team, tränare och en massa annat löst folk. Yippie, det är ungefär lika lättsamt och spännande som att kitta upp en långvårdsavdelning med bigbrotherkameror och sedan faktiskt glo i hundra dagar. Ändå håller man (jag) ut.
Eftersom det säkert var under tio minusgrader så fattade man att något naket och kul skulle det knappast bli tal om. Det insåg jag redan när Argentina hade passerat. Sedan dröjde det bara en timma och fyrtiofem minuter till Sälanja kom ut och viftade flagg för sverige under tio sekunders massiv kameratid. Det var det verkligen värt.
De två svenska kommentatorerna var så kraftigt tråkiga att jag bara önskade någon som också fått nog skulle ramla in i studion och börja gå loss med armar och ben.
Lyckas en eventbyrå styra upp en så hög underhållningsnivå med ynka tresiffrigt miljonbelopp i budget, då vågar iallafall inte jag spekulera i vilka stordåd de skulle kunna bjuda på om de bara kostade på sig en nolla till på slutet. Kanske hade den där F1-Ferrarin kunnat kosta på sig att burna loss så att det räckte alla till alla fem ringarna istället för bara tre.
Yoko Ono höll ett tal och det lät förvånansvärt värdelöst när hon stakande försökte traggla sina enkla meningar på engelska. Hur svårt ska det vara? Visste jag inte bättre skulle jag trott att hon aldrig träffat en person som pratar engelska. En svårt cp-skadad balt som aldrig sett odubbad film skulle ha löst uppgiften med bravur i jämförelse. Peter Gabriel körde Lennons "Imagine" vilket lät ok, men likväl kändes det som att det var något som saknades.
Några Inlineåkare med brinnande hjälmar hade lyckats irra sig bort från sitt cirkussällskap.
Men till sist när elden var tänd och jag var påvägfrån soffan kom den store "Pavvan", och trots att han är gammal, fet och kördes in med permobil så var det magiskt. Jag vet inte om det var playback eller om han faktiskt sjöng på riktigt, det spelar liksom ingen roll. Han såg ju så förbannat kool och farlig ut. Som en blandning mellan Dracula och en teatral maffioso. När han öppnade munnen skulle jag tro att väntan blev värd det för alla människor som var där. Puccinis "Nessun Dorma". Mycket mäktigare blir det inte. Jag fick gåshud över hela kroppen och ända in under... ja ni vet. Det var kul att se hur glad han var. Ungefär som Ozzy Osbourne var på Roskilde förra året.
Hade jag missatt Pavvan hade jag varit förbannad och bitter idag och även om det var de enda riktigt underhållande fem minuterna av invigningen så blev det värt det.
Undrar om Pavarotti kommer till roskilde i år.
Invigningen höll på i sånär som tre styva timmar. Första halvtimman är det "showtime" och då ska italjenarna slå på den stora trumman och visa världen hur man bäst bränner ett par hundra mille med stil. Wow, en stor skara våldsamt obetalda personer gjorde en klurig skulptur i form av en backhoppare. Det har man inte sett förr. Gäsp. Visst, lite kool. Imponerande för en kille som knappt klarar att gå och lyssna på musik samtidigt men likväl - Tifo hör hemma på fotbollsläktare för i helvete.
Sedan var det dags att genomlida två timmars utdragen uttråkningstortyr när de över åttio nationerna skulle vandra in med hela sitt förbannade team, tränare och en massa annat löst folk. Yippie, det är ungefär lika lättsamt och spännande som att kitta upp en långvårdsavdelning med bigbrotherkameror och sedan faktiskt glo i hundra dagar. Ändå håller man (jag) ut.
Eftersom det säkert var under tio minusgrader så fattade man att något naket och kul skulle det knappast bli tal om. Det insåg jag redan när Argentina hade passerat. Sedan dröjde det bara en timma och fyrtiofem minuter till Sälanja kom ut och viftade flagg för sverige under tio sekunders massiv kameratid. Det var det verkligen värt.
De två svenska kommentatorerna var så kraftigt tråkiga att jag bara önskade någon som också fått nog skulle ramla in i studion och börja gå loss med armar och ben.
Lyckas en eventbyrå styra upp en så hög underhållningsnivå med ynka tresiffrigt miljonbelopp i budget, då vågar iallafall inte jag spekulera i vilka stordåd de skulle kunna bjuda på om de bara kostade på sig en nolla till på slutet. Kanske hade den där F1-Ferrarin kunnat kosta på sig att burna loss så att det räckte alla till alla fem ringarna istället för bara tre.
Yoko Ono höll ett tal och det lät förvånansvärt värdelöst när hon stakande försökte traggla sina enkla meningar på engelska. Hur svårt ska det vara? Visste jag inte bättre skulle jag trott att hon aldrig träffat en person som pratar engelska. En svårt cp-skadad balt som aldrig sett odubbad film skulle ha löst uppgiften med bravur i jämförelse. Peter Gabriel körde Lennons "Imagine" vilket lät ok, men likväl kändes det som att det var något som saknades.
Några Inlineåkare med brinnande hjälmar hade lyckats irra sig bort från sitt cirkussällskap.
Men till sist när elden var tänd och jag var påvägfrån soffan kom den store "Pavvan", och trots att han är gammal, fet och kördes in med permobil så var det magiskt. Jag vet inte om det var playback eller om han faktiskt sjöng på riktigt, det spelar liksom ingen roll. Han såg ju så förbannat kool och farlig ut. Som en blandning mellan Dracula och en teatral maffioso. När han öppnade munnen skulle jag tro att väntan blev värd det för alla människor som var där. Puccinis "Nessun Dorma". Mycket mäktigare blir det inte. Jag fick gåshud över hela kroppen och ända in under... ja ni vet. Det var kul att se hur glad han var. Ungefär som Ozzy Osbourne var på Roskilde förra året.
Hade jag missatt Pavvan hade jag varit förbannad och bitter idag och även om det var de enda riktigt underhållande fem minuterna av invigningen så blev det värt det.Undrar om Pavarotti kommer till roskilde i år.
fredag, februari 10, 2006
Breven från Holm...
Veckan som gått burit med sig ett helt nytt inslag, mest tack vare den ihärdige läsaren och bloggaren "El Mango" - mannen med obotlig konfliktfetisch och en svårartad fäbless för uppvigling i alla dess former.
I måndags kväll skrev jag ett blogginlägg om Stefan Holm där jag förklarade att jag inte längre kände samma agg när jag såg honom figurera i tidningar och på tv. Jag förklarade även att min gamle kamrat "Mr Needles" hade jobbat i skift och nu hade gjort sig förtjänt av lite "time off". Jag skrev även en uppmaning riktad direkt till Holm om att han borde satsa mer på hoppningen än på att läsa TP-frågor och lajja och verka clever.
El mango berättade att han hade tipsat Holm om mitt inlägg och att vi nu skulle få se om han dök upp i kommentarsfältet. Och nedan följer en kort redogörelse eftersom jag vet att många väntar på vad som hänt i den frågan.
Dök upp gjorde han och jag måste tillstå att jag blev mäkta förvånad när jag såg att "Stefan Holm" lyste i min inbox. Jag tänkte att det är någon som skämtar men kollade domänen och mycket riktigt det var Mr. Höjdhopp själv.
Efter det har vi i fyra dagar haft ett livligt mailutbyte och kommit fram till en form av ömsesidig (enligt mig iallafall) acceptans av varandras åsikter.
Holm verkade smått irriterad över vad han just hade läst (och vem skulle klandra honom för det) och frågade ganska korthugget vad han hade gjort en "stackare" som mig för ont. Jag svarade att jag trodde allt började med guldtröjan på OS i Aten och att jag tyckte han verkade allmänt osympatisk av det jag sett av honom. Han i sin tur undrade om han ens behövde gå in på vad han fick för vibbar av min blogg. Det tyckte jag inte var nödvändigt om han inte gärna ville och sa att jag skulle tro att han tyckte jag var "ett jävla rövhål". Holm sa att det tyckte han inte, mer en stackare på grund av min pessimistiska grundinställning.
Jag var tvungen att förklara att något som alltid förväxlas med pessimism är destruktivitet, vilket inte är sant. För en pessimist är pessimismen en lika stark drivkraft som
den positiva inställningen är för en optimist. Det är helt normalt och ganska typiskt för "optimister" att döma ut pessimisters synsätt. Det har lyckats bli praxis att mallen för ett lyckligt liv går via optimism. Precis som det jävligt irriterande fenomenet att det är morgonmänniskornas regler som styr världen medan kvälls- och nattmänniskorna avfärdas som slöa hippietyper. Jag blir så jävla trött på det.
Vidare utbytte vi åsikter i fallet med guldtröjan och vad gäller anldeningen till att han tryckte upp den så har jag inga synpunkter utan antar att alla mentala medel är tillåtna. Det är när det kommer till det kritiska momentet "användandet" (eller snarare hur det gick till när den användes) som vi inte förstår varandra. Och låt så vara.
Det har även kommit till min kännedom att jag burit med osanning i fråga om vilken sportbag guldtröjan låg i. Det visade sig att det inte var i Holms egna väska den låg. Alla kan begå misstag;)
Holm tyckte att det fanns en stor skillnad i våra respektive sätt att uttrycka åsikter. Han genom obestridlig fakta och jag genom känslor och överdrifter och eller rena lögner. Känslor och överdrifter yexbox - thats my middle name - men lögner vill jag inte hålla med om. Jag hävdar åsikter och kommer ofta fram till en rad antaganden. Tillochmed "möjliga" sanningar. Men jag aktar mig alltid noga för att hävda dem så mycket att det kan anses som en lögn. Hårfin linje som jag tycker att jag lyckas behärska ganska bra.
Vi har kommit fram till att vi nog aldrig blir bästa polare och att det nog knappast är en större förlust för någon av oss. Jag diggar inte Holm mer nu än innan men måste ge honom det att efter vår konversation har jag fått en större förståelse för honom och hans sätt. Det är det som är det magiska med kommunikation.
Jag avslutade med att säga att han kan ta det kool och inte ska tänka för mycket på "Mr Needles" när han står inför nästa hopp. För min lille voodookille har gått på semester.
Slutligen måste jag erkänna att det känns lite extra kul att jag verkar ha fått en ny och solid läsare i form av Stefan Holm himself, för jag tror faktiskt att han kommer känna en (om än tvångsmässig) dragning att flukta lite på Bloggfrossa framöver;)
I måndags kväll skrev jag ett blogginlägg om Stefan Holm där jag förklarade att jag inte längre kände samma agg när jag såg honom figurera i tidningar och på tv. Jag förklarade även att min gamle kamrat "Mr Needles" hade jobbat i skift och nu hade gjort sig förtjänt av lite "time off". Jag skrev även en uppmaning riktad direkt till Holm om att han borde satsa mer på hoppningen än på att läsa TP-frågor och lajja och verka clever.
El mango berättade att han hade tipsat Holm om mitt inlägg och att vi nu skulle få se om han dök upp i kommentarsfältet. Och nedan följer en kort redogörelse eftersom jag vet att många väntar på vad som hänt i den frågan.
Dök upp gjorde han och jag måste tillstå att jag blev mäkta förvånad när jag såg att "Stefan Holm" lyste i min inbox. Jag tänkte att det är någon som skämtar men kollade domänen och mycket riktigt det var Mr. Höjdhopp själv.
Efter det har vi i fyra dagar haft ett livligt mailutbyte och kommit fram till en form av ömsesidig (enligt mig iallafall) acceptans av varandras åsikter.
Holm verkade smått irriterad över vad han just hade läst (och vem skulle klandra honom för det) och frågade ganska korthugget vad han hade gjort en "stackare" som mig för ont. Jag svarade att jag trodde allt började med guldtröjan på OS i Aten och att jag tyckte han verkade allmänt osympatisk av det jag sett av honom. Han i sin tur undrade om han ens behövde gå in på vad han fick för vibbar av min blogg. Det tyckte jag inte var nödvändigt om han inte gärna ville och sa att jag skulle tro att han tyckte jag var "ett jävla rövhål". Holm sa att det tyckte han inte, mer en stackare på grund av min pessimistiska grundinställning.
Jag var tvungen att förklara att något som alltid förväxlas med pessimism är destruktivitet, vilket inte är sant. För en pessimist är pessimismen en lika stark drivkraft som
den positiva inställningen är för en optimist. Det är helt normalt och ganska typiskt för "optimister" att döma ut pessimisters synsätt. Det har lyckats bli praxis att mallen för ett lyckligt liv går via optimism. Precis som det jävligt irriterande fenomenet att det är morgonmänniskornas regler som styr världen medan kvälls- och nattmänniskorna avfärdas som slöa hippietyper. Jag blir så jävla trött på det.
Vidare utbytte vi åsikter i fallet med guldtröjan och vad gäller anldeningen till att han tryckte upp den så har jag inga synpunkter utan antar att alla mentala medel är tillåtna. Det är när det kommer till det kritiska momentet "användandet" (eller snarare hur det gick till när den användes) som vi inte förstår varandra. Och låt så vara.
Det har även kommit till min kännedom att jag burit med osanning i fråga om vilken sportbag guldtröjan låg i. Det visade sig att det inte var i Holms egna väska den låg. Alla kan begå misstag;)
Holm tyckte att det fanns en stor skillnad i våra respektive sätt att uttrycka åsikter. Han genom obestridlig fakta och jag genom känslor och överdrifter och eller rena lögner. Känslor och överdrifter yexbox - thats my middle name - men lögner vill jag inte hålla med om. Jag hävdar åsikter och kommer ofta fram till en rad antaganden. Tillochmed "möjliga" sanningar. Men jag aktar mig alltid noga för att hävda dem så mycket att det kan anses som en lögn. Hårfin linje som jag tycker att jag lyckas behärska ganska bra.
Vi har kommit fram till att vi nog aldrig blir bästa polare och att det nog knappast är en större förlust för någon av oss. Jag diggar inte Holm mer nu än innan men måste ge honom det att efter vår konversation har jag fått en större förståelse för honom och hans sätt. Det är det som är det magiska med kommunikation.
Jag avslutade med att säga att han kan ta det kool och inte ska tänka för mycket på "Mr Needles" när han står inför nästa hopp. För min lille voodookille har gått på semester.
Slutligen måste jag erkänna att det känns lite extra kul att jag verkar ha fått en ny och solid läsare i form av Stefan Holm himself, för jag tror faktiskt att han kommer känna en (om än tvångsmässig) dragning att flukta lite på Bloggfrossa framöver;)
torsdag, februari 09, 2006
Det är fest på Migrationsverket igen
Förra året var det ett herrans rabalder när en tjänsteman vid Migrationsverket avslöjats med att ha surfat porr och smekt bula 40-45% av sin arbetstid under en längre period. Kort därefter duggade rapporter om champagne- och tårtkalas i samband med "lyckade avvisningar" in och en massmedial snålblåst var ett faktum.
Plötsligt fick svenska folket svart på vitt att det är inom statliga myndigheter man ska jobba för att kunna svina loss i hedniska mått, på arbetstid dessutom. Det blir aldrig mer trovärdigt med politiker som pratar om etik och moral. Inte när man förstått att dessa statstjänstemän mer som regel än undantag och till synes helt utan repressalier utnyttjar sin lilla makt gång på gång och rovgirgt tar varje chans att frossa på andra människors bekostnad.
Det är så man kräks av att läsa hur effektivt de avhumaniserar alla människor och gör dem till ännu ett "handläggningsärende" för att sedan behandla dem som sina privata "gloryholes".
Det glömdes lite väl fort kan man tycka och det verkar faktiskt som att Migrationsverket internt lagt år 2005 bakom sig. Nytt år, nya fester brukar det ju heta och igår avslöjas det att två tjänstemän med uppdrag att avvisa en man passade på att shoppa en kvot vin, sprit och cigg på den avvisades boardingkort. Snyggt jobbat.
Kanske ska man inte vara för hård mot grabbarna? De hade säkert fått i uppdrag uppifrån att handla in "förfriskningar" till avvisningsfesten samma kväll och då måste man ändå ge dem cred. De handlade i sann etreprenörsanda när de, statligt anställda och allt, kom på genidraget att köpa sponken skattefritt. Ironiskt nästan. Dessutom hade killen som skulle avvisas säkert ändå inga cash att köpa sprit och kul för och ingen blir väl gladare av att ett sådant opportunt tillfälle att göra ett klipp går om intet. Gött att spara lite deg så att säga.
Ärligt talat. Migrationsverket verkar vara drabbat av en svår mögelsmitta som breder ut sig mer mellan varje granskning. Och alla vet att vid mögelskador måste man riva ut allt och bygga upp från början. Så antingen måste de nog sparka ut varenda jävel på gatan och börja om. De har liksom bränt sitt förtroendeuppdrag känns det som.
Eller så är det kanske dags att acceptera att världen är full av hycklare och svin och att INGEN skulle klara av att hålla klåfingrarna från kakburken bättre än de som redan sitter där.
Plötsligt fick svenska folket svart på vitt att det är inom statliga myndigheter man ska jobba för att kunna svina loss i hedniska mått, på arbetstid dessutom. Det blir aldrig mer trovärdigt med politiker som pratar om etik och moral. Inte när man förstått att dessa statstjänstemän mer som regel än undantag och till synes helt utan repressalier utnyttjar sin lilla makt gång på gång och rovgirgt tar varje chans att frossa på andra människors bekostnad.
Det är så man kräks av att läsa hur effektivt de avhumaniserar alla människor och gör dem till ännu ett "handläggningsärende" för att sedan behandla dem som sina privata "gloryholes".
Det glömdes lite väl fort kan man tycka och det verkar faktiskt som att Migrationsverket internt lagt år 2005 bakom sig. Nytt år, nya fester brukar det ju heta och igår avslöjas det att två tjänstemän med uppdrag att avvisa en man passade på att shoppa en kvot vin, sprit och cigg på den avvisades boardingkort. Snyggt jobbat.
Kanske ska man inte vara för hård mot grabbarna? De hade säkert fått i uppdrag uppifrån att handla in "förfriskningar" till avvisningsfesten samma kväll och då måste man ändå ge dem cred. De handlade i sann etreprenörsanda när de, statligt anställda och allt, kom på genidraget att köpa sponken skattefritt. Ironiskt nästan. Dessutom hade killen som skulle avvisas säkert ändå inga cash att köpa sprit och kul för och ingen blir väl gladare av att ett sådant opportunt tillfälle att göra ett klipp går om intet. Gött att spara lite deg så att säga.
Ärligt talat. Migrationsverket verkar vara drabbat av en svår mögelsmitta som breder ut sig mer mellan varje granskning. Och alla vet att vid mögelskador måste man riva ut allt och bygga upp från början. Så antingen måste de nog sparka ut varenda jävel på gatan och börja om. De har liksom bränt sitt förtroendeuppdrag känns det som.
Eller så är det kanske dags att acceptera att världen är full av hycklare och svin och att INGEN skulle klara av att hålla klåfingrarna från kakburken bättre än de som redan sitter där.
tisdag, februari 07, 2006
Somliga straffar gud genast
Kort efter mitt inlägg om Holm och Mr. Needles igår så fick jag smaka på the fist of vengeance. Jag hade smällt i mig en pizza (från restaurang Marsala) och glodde på video när jag plötsligt kände hur min mage kastade in handduken. Jag blev kraftigt illamående och började svettas.
Matförgiftning!
Utan att bli allt för detaljerad så kan jag berätta att resten av natten gick åt till att våldsskita något helt groteskt. Det har medfört att jag inte varit så jävla tuff idag. Ledvärken tar kål på all livsglädje. Jag har försökt sova men har ont precis överallt. Det är som att Holm fått nys om mina voodootrix och slår tillbaka med samma mynt.
Jag har idag gjort följande iakttagelser:
Förhoppningsvis blir det mer bloggande imorgon.
Över och ut för nu.
Matförgiftning!
Utan att bli allt för detaljerad så kan jag berätta att resten av natten gick åt till att våldsskita något helt groteskt. Det har medfört att jag inte varit så jävla tuff idag. Ledvärken tar kål på all livsglädje. Jag har försökt sova men har ont precis överallt. Det är som att Holm fått nys om mina voodootrix och slår tillbaka med samma mynt.
Jag har idag gjort följande iakttagelser:
- När man gjort "nummer ett" med stjärten tio gånger på en timma så känns tillochmed Lambi som sandpapper.
- Att badda är skonsammare än att torka.
- Ingenting är roligt när man knappt kan sitta upp pga smärta där bak. Jag har försökt med allt, Ricky Gervais Show, Curb your Enthusiasm... ja, inte ens liggduschen gör jobbet.
Förhoppningsvis blir det mer bloggande imorgon.
Över och ut för nu.
måndag, februari 06, 2006
Stefan Holm - se upp i nerförsbacken
...Annars får du ont i nacken!

Nu var det längesedan jag skrev om Mr. Holm. Det var ju i och med att han tog OS-guld i Aten och hans lilla putröv sprang direkt till sportbagen och plockade fram en egenhändigt upptryckt guldtröja som han kittlade min nemesisnerv. Innan dess tyckte jag bara att han verkade rätt så dryg, men den dagen så fick jag det bekräftat. Han verkade väldigt osympatisk i intervjuerna efteråt och maken till vattentätt rövhål han verkade ha vid bragdguldsutdelningen samma år får man nog leta efter.
När det var dags för VM förra året så var jag kanske den ende svensk som av hela mitt hjärta verkligen önskade att det skulle gå käpprätt åt helvete för "bonnapôjken". Historien såg ut att upprepa sig på inhoppningen och det rapporterades om oförskämt bra form. Jag deppade och skrev ett desperat inlägg om att jag skulle hem och trixa med voodoo och gissa om det gav resultat. Holmgång i Helsinki var en mild benämning och jag började på allvar förstå att jag var lite utav en "Witchking". Guldgosen gick och rev ut sig inte bara från förstaplats utan landade en bra bit utanför pallen. Han kom sjua och ett diaboliskt gapflabb ekade från Majornas hjärta, ut över resten av världen.
Sedan dess har det inte gått som planerat för "Holma". Nedförsbacken verkar aldrig ta slut och på de senaste tävlingarna har höjderna landat mellan 2.20 och 2,24. Tacka fan för det, voodoo-dockan har fått jobba dag-, kvälls- och nattskift. Det börjar bli dags för honom att ta semester (dockan alltså).
När jag läser sportbladet så känner jag varken agg eller skadeglädje längre. Jag tycker inte direkt synd om Holma men det är fult att sparka på en som redan ligger. Jag ställer in "Mr Needles" i sitt skåp igen och låter Holmajäveln ladda om. Men blir du katig igen Stefan så börjar vi om, var så säker.
Ett hett tips:
Ingen bryr sig om du är clever Holma. Cutta ner lite på Olsberg och På spåret och ut på går'n och hoppa med dig. Nu saxar ju junior över dina högstahöjder så det är väl dags att fatta läget. Lägg ner TP-kortleken. Annars kommer du att förbli lika hopplöst värdelös som Staffan Strand - med Mr Needles eller icke
Mikebike a.k.a The Witchking & Mr Needles

Nu var det längesedan jag skrev om Mr. Holm. Det var ju i och med att han tog OS-guld i Aten och hans lilla putröv sprang direkt till sportbagen och plockade fram en egenhändigt upptryckt guldtröja som han kittlade min nemesisnerv. Innan dess tyckte jag bara att han verkade rätt så dryg, men den dagen så fick jag det bekräftat. Han verkade väldigt osympatisk i intervjuerna efteråt och maken till vattentätt rövhål han verkade ha vid bragdguldsutdelningen samma år får man nog leta efter.
När det var dags för VM förra året så var jag kanske den ende svensk som av hela mitt hjärta verkligen önskade att det skulle gå käpprätt åt helvete för "bonnapôjken". Historien såg ut att upprepa sig på inhoppningen och det rapporterades om oförskämt bra form. Jag deppade och skrev ett desperat inlägg om att jag skulle hem och trixa med voodoo och gissa om det gav resultat. Holmgång i Helsinki var en mild benämning och jag började på allvar förstå att jag var lite utav en "Witchking". Guldgosen gick och rev ut sig inte bara från förstaplats utan landade en bra bit utanför pallen. Han kom sjua och ett diaboliskt gapflabb ekade från Majornas hjärta, ut över resten av världen.
Sedan dess har det inte gått som planerat för "Holma". Nedförsbacken verkar aldrig ta slut och på de senaste tävlingarna har höjderna landat mellan 2.20 och 2,24. Tacka fan för det, voodoo-dockan har fått jobba dag-, kvälls- och nattskift. Det börjar bli dags för honom att ta semester (dockan alltså).
När jag läser sportbladet så känner jag varken agg eller skadeglädje längre. Jag tycker inte direkt synd om Holma men det är fult att sparka på en som redan ligger. Jag ställer in "Mr Needles" i sitt skåp igen och låter Holmajäveln ladda om. Men blir du katig igen Stefan så börjar vi om, var så säker.
Ett hett tips:
Ingen bryr sig om du är clever Holma. Cutta ner lite på Olsberg och På spåret och ut på går'n och hoppa med dig. Nu saxar ju junior över dina högstahöjder så det är väl dags att fatta läget. Lägg ner TP-kortleken. Annars kommer du att förbli lika hopplöst värdelös som Staffan Strand - med Mr Needles eller icke
Mikebike a.k.a The Witchking & Mr Needles
söndag, februari 05, 2006
Gissa sporten

Alltså jag är ju inte urtypen för det som kallas den atletiske mannen. Jag har heller inte det största av sportintresse vilket skulle kunna vara en förklaring till att jag när jag såg denna bild inte förstod vilken sport de här killarna håller på med. Hockey är det inte, så mycket kan jag räkna ut. Men vad är det då för sport som är så sjukt erigerande?
Dragkamp? man har ju hört att det blir väldigt upphetsad stämning i ett dragkampslag, men jag trodde inte det var bokstavligt talat.
Cykling? Hmmm, visst det gnids en del mot sadeln kan jag tänka men jag har aldrig känt det surra när jag cyklar till jobbet. Kanske om man cyklar riktigt jävla långt och i cykelbyxor... fast vid närmre eftertanke, efter en jobbig deletapp i "Tour de France" så borde sadeln ha skavt röv och dess närliggande regioner såpass bra att det nog inte hjälper att man är ett lag och är fler om lidandet.
Rodd? Kan det vara rodd. Det är iallafall min bästa gissning. Dock har jag fortfarande extremt svårt att förstå deras erektioner. Visst är det kul att vinna, men är det verkligen SÅ jävla kul att vinna i fyrmannarodd?
Någon som har fler tips eller bättre koll som kan förklara detta fenomen? Then shoot!
fredag, februari 03, 2006
VM i "Skäggmongo"
Jag fick precis en länk till siten för världsmästerskapet i ansiktsbehåring. Alltså vilken jävla sjuk gren att tävla i. Jag har hört om fenomenet innan men har liksom alltid trott att det är en sådan där urban legend - lite för bra för att vara på riktigt. Men det är den...
Som spiken i kistan så hålls världsmästerskapen Tyskland. Det är ju som bekant smaklöshetens mecka i mångt och mycket och nuförtiden krävs det förhållandevis "mycket" för att förvåna känns det som. Ändå lyckas de gång på gång.
Det visar sig finnas tre klasser och de låter extra kul på tyska: Schnauzbart (mustasch), Kinn- und Backenbart(hakskägg/pollisonger) samt Vollbart (helskägg). Därtill kommer en hel rad underkategorier till varje klass, den ena sjukare än den andra. Alltifrån Naturell via Freestyle till Musketör och Kejserlig.
Inte nog med att det är en isolerad samling skäggmongon som samlas år efter år för att dunka rygg och mäta skägg. De är anala som fan med sina ansiktsbakelser och vaxar och kammar som om vore det deras livsverk (oftast är det nog tyvärr hela sanningen). Det är också en tävling med stil och klass när det kommer till klädmode. Chaps, lederhosen och karolineruniformer är inte direkt vanliga inslag i min vardag men på den årliga Auswertung der Bart duggar de tätt.
Efter att med stort nöje och en kopp kaffe avnjutit en freakshow av världsklass så måste jag säga att jag fastnade mest för vinnarfotot i "Kinn- und Backenbartklassen - Sideburns". Killen längst till höger i bild blev dock bara trea vilket jag anser bero på inkompetens hos domarna alternativt en bisarr svågerpolitik.
Döm själva...

För den som vill fördjupa sina kunskaper: Klicka här!
Som spiken i kistan så hålls världsmästerskapen Tyskland. Det är ju som bekant smaklöshetens mecka i mångt och mycket och nuförtiden krävs det förhållandevis "mycket" för att förvåna känns det som. Ändå lyckas de gång på gång.
Det visar sig finnas tre klasser och de låter extra kul på tyska: Schnauzbart (mustasch), Kinn- und Backenbart(hakskägg/pollisonger) samt Vollbart (helskägg). Därtill kommer en hel rad underkategorier till varje klass, den ena sjukare än den andra. Alltifrån Naturell via Freestyle till Musketör och Kejserlig.
Inte nog med att det är en isolerad samling skäggmongon som samlas år efter år för att dunka rygg och mäta skägg. De är anala som fan med sina ansiktsbakelser och vaxar och kammar som om vore det deras livsverk (oftast är det nog tyvärr hela sanningen). Det är också en tävling med stil och klass när det kommer till klädmode. Chaps, lederhosen och karolineruniformer är inte direkt vanliga inslag i min vardag men på den årliga Auswertung der Bart duggar de tätt.
Efter att med stort nöje och en kopp kaffe avnjutit en freakshow av världsklass så måste jag säga att jag fastnade mest för vinnarfotot i "Kinn- und Backenbartklassen - Sideburns". Killen längst till höger i bild blev dock bara trea vilket jag anser bero på inkompetens hos domarna alternativt en bisarr svågerpolitik.
Döm själva...

För den som vill fördjupa sina kunskaper: Klicka här!
Galenskap och affärsidéer
Världen har blivit galen!I flera dagar har det visats bilder av skitgriniga muslimer i nyheterna på tv och i tidningar. Det gapas och skriks, bränns flaggor och stökas om utav bara fan. Igår stormades ett EU-kontor i Gaza av ett gäng tokbeväpnade palestinier. Det demonstreras och bojkottas hit och dit och det börjar nästan lukta allvar. Nåt stort är på gång att hända och man undrar vad i allsindar som kan ha orsakat det?
Svaret ligger i ett gäng skämtteckningar av profeten Muhammed, publicerade i en dansk dagstidning.
Det är så dumt att man knappt tror att det är sant. Jag kan personligen inte komma på en enda grej i tecknad form som skulle kunna göra mig riktigt så förbannad att jag bara MÅSTE plocka fram en skarpladdad automatkarbin och börja gå loss. Vilka proportioner.
Jag inser givetvis att de som flippar ur allra värst inte representerar den genomsnittlige muslimen utan är de mest fundamentala. Hursomhelst tänker jag inte ens försöka ge mig in i en debatt över vad som är rätt eller fel i deras "kraftiga" reaktion, det finns det redan så många andra som gör. Det jag verkligen inte fattar är det klassiska inslaget: "Flaggbränningen".
Vad är dealen där egentligen? Så fort det vässats nog till upplopp så åker flaggan fram. Oftast är det den amerikanska eller den israeliska men de sista dagarna har danska och norska flaggor figurerat i händelsernas centrum. Ett gäng upphetsade människor i alla möjliga ådrar springer runt i en slags galen eufori och vansinnesskriker förbannelser och förnedrande tillmälen. Några spänner upp en fana och någon tänder på. Det jublas och stojas och kaos bryter ut. Det hela avslutas med att alla ska fram och stampa på det som är kvar. Och sedan är det över. Ehh... va?
Vad är det man vill uppnå? Att de är missnöjda fattar man redan på stämningen. Det krävs inte särskilt mycket hjärnkapacitet för att förstå att ett gäng som hytter med nävar och löper amok med skarpladdade AK47:or tycker att någonting är osoft. Vem fan bryr sig om de dessutom häller lite benz på en flagga och fjuttar på? Det hela känns lite pubertalt och ändå är det ofta män i femtioårsåldern som figurerar med donken och tändar'n i högsta hugg.
En lustig sak i all tråkighet är att jag fick en alldeles lysande affärsidé när jag såg vilket meck de hade när de förberedde bränningen av en norsk flagga i dagarna. Flaggaffären måste haft slut på norska den dagen för någon hade tagit ett vitt lakan och själv målat en ganska medioker kopia av den norska nationalsymbolen. Det var nästan rörande att se sådan ambition och kreativitet.
Eftersom jag skulle tro att inte särskilt många i väst bryr sig ett skit ifall de bränner flaggor på löpande band så hade man kunnat omsätta rätt mycket flis på att vakumförpacka små kit innehållande: Ett stycke flagga (färdigpreppad), flamsäkra skyddshandskar, tändstickor och plån. Fatta vilken exportvara.
Arla, ni kan tacka mig senare för jag har beslutat att ger er detta vinnarkoncept. Jag vet att ni sitter rätt tajt till nere i "Saudi" just nu.
Roliga ord
Såg på Insider för en liten stund sedan. Tror det var Åke Gren som deltog i en snackis om onani. Ord som "otukt" och "självbefläckelse" användes ganska flitigt.
Det var roligt. De orden kommer alldeles för sällan till användning nu för tiden.
Det var roligt. De orden kommer alldeles för sällan till användning nu för tiden.
torsdag, februari 02, 2006
Tuffast på berget

Vi vet inte vem den andre är men vi har kommit fram till att vi bor löjligt nära varandra och vi handlar hos samma padda. Detta har medfört att vi stryker fram längs trottoarerna och sneglar mystiskt på alla som kan tänkas stämma in på respektives signalement.
Lisa:
Berget är inte stort åt oss båda längre verkar det som.
Säg till när du broddat på och samlat ihop tillräckligt många pensionärer för att göra upp med Mikebike's nedre flank. Jag har några brottartunga PRO-aktivister i mitt läger som är sugna på att ta över berget en gång för alla. Vi lackar direkt på att höra ert jävla "jibba-jabba" från upp-i-backen och har kittat upp med stränga käppar, dubbelelastiska stödstrumpor och boulklot i titan. Det har rådit värsta pimp-my-ride-stämningen på rullatorverksta'n och nu ryktas det att det satts in SKF-lager för extra fart.
Det verkar ha blivit dags att skilja agnarna från vetet nu och jag vågar påstå att när solen går ner den kvällen så är det jag och mitt posse som sitter på "Jeffan" och drar i oss enmetersöl.
Annars ser jag ingen annan utväg än att du tar tillbaka - först då kan vi enas och styra berget tillsammans. Jag som Big Prez och du som Vice såklart.
Elvis har lämnat byggnaden...
Och plötsligt fick begreppet cameltoe en helt ny innebörd.Jag har alltid levt i villfarelsen att cameltoe var ett fenomen som enbart drabbade kvinnor som tagit på sig ett par alldeles för tajta brallor... ända tills idag.
What the fuck?
Det är inte det faktum att killen är alldeles skandalöst ute och cyklar om han tror sig ha en chadde i "Elvis-look-a-like-tävlingen" som gör att han sticker ut. Inte heller är det hans flamboyanta dräktval som drar till sig omvärldens blickar... eller på sätt och vis är det ju det. Men jag skulle vilja påstå att någon i killens närhet har haft, om inte djävulska avsikter, så åtminstone världshistoriens sämsta omdöme när det kommer till vad som är mindre bra för en vän (i detta fall kommer det "mindre bra" för alltid att refereras till som "en av de stora tragedierna").
Hur kunde denne "någon" bara stå och se på utan att stoppa den förnedring som självklart skulle bli ett faktum? Visst, den käcka lilla capen täcker en del av ödeläggelsen, men inte ens ett cirkustält kan dölja vad framsidan marknadsför.
Jag tycker öppet och ärligt synd om killen på bilden. Han har ju uppenbarligen ingen aning om vad som försiggår downstairs. För ingen mentalt fungerande människa vill väl stå som ointaglig titelinnehavare till "The greatest cameltoe known by man" i Guinness rekordbok.
Det hela är så absurt så man givetvis börjar undra om det är en regisserad bild men det tror jag inte. Hela situationen känns på något vis FÖR socialrealistisk för att vara en trovärdig fejk. Vissa grader av misär går liksom inte att uppnå på konstlad väg.
Efter att den värsta chocken lagt sig är det i första hand två saker som slår mig:
- Man ser två kulor men... hå-hå håll i ponnyn! Vart har snasen tagit vägen?
- Snacka om nidbild. Hela killen är ju för i helvete en karikatyr på Elvis... Vi får verkligen hoppas att Elvisfans världen över inte börjar bränna flaggor och starta upplopp nu. Kanske kan detta ge de upprörda muslimerna ett perspektiv på förnedring. Tänk om de danska skämttecknarna hade ritat dit en cameltoe på profet Muhammed.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)