De kallar honom Bosse

Fredagens spritfylla satte givetvis stopp för lördagens inplanerade däckbyte på bilen. Jag var så skakig och hade sådan huvudvärk att döden varit att föredra. Det uteblivna däckbytet fick mig att tänka på förra året vid den här tiden. Vi hade sommarslicks på vår Räsernissan och var i desperat behov av ett däckbyte eftersom snön börjat falla och D hade fått värkar. Det skulle vara en typisk händelse att klassificera som "mindre sweet" - att halka av vägen på väg till BB.

Jag hade försökt få av ett av däcken men det var kört. Det satt så hårt att mitt verktyg gick av. Mäktig känsla att känna stålet snurras som en polkagris för att snäppa av till följd av min ofantliga muskelkraft. Mindre mäktigt att inse att det inte skulle bli något bytt däck i Mikebikes garage den kvällen. Det började bli sent och efter mycket hasslande och dealande lyckades D:s farbror fixa så att en arbetspolare åtog sig uppgiften, för en dryg hundring. Han skulle sluta jobbet vid 23.45 så vi bestämde tid vid midnatt, utanför Masthuggsgaraget (Ett av det hårdaste ställen att hänga på i nattetid i den delen av stan). Jag tvingade brorsan att följa med eftersom det hela kändes något kymigt. Folk som passerade glodde som om vi hade bagaget fullt av fuffens.

Så kom han, snubben, på utsatt tid och allt. Han stannade snett framför oss och vi nickade sådär westerntufft. Inte för mycket. Bara en lätt rörelse snett framåt och utbyte av blickar. Ett kvitto på att vi var vi. Han öppnade garageporten och vinkade åt oss att följa efter. Upp för en lång backe rätt in i Masthuggsbergets mest gudsförgätna hålor. Vi passerade fler grindar än i ett högsäkerhetsfängelse och under tiden utbytte vi vad idag kan tyckas vara en absurd dialog men som vid den tidpunkten kändes helt seriös.

M (Jag): "Såg du hur jävla hård han såg ut"
P (brorsan): "Ja, helt jävla galen."
M: "Det känns helt vansinnigt det här, tror du att han kommer döda oss?"
P: "Troligen... eller ännu värre."
M: "Styckmörda?"
P: "Vet inte"
M: "Hoppas han bara byter däcken"

När vi väl stannade hoppade mannen i bilen framför ut och öppnade en igenkedjad dubbelport. Han körde in sin bil och lät oss förstå att göra likadant. När vi kom in var vi i en verkstad insprängd i berget. Jag började direkt fundera på radonhalter och andra lugnande saker. Mannen kom emot oss och presenterade, sig med det fastaste handslaget jag någonsin känt, som "Bosse". Sedan stängde han dubbelporten och låste den inifrån. Då började det snurra och min paranoia antog helst sjuka proportioner. Vi var trapped. Bosse var bland de grövsta jag sett i mansväg och då snackar vi inte fet. Inte bodybuilder heller utan mer en sådan där vikingabrutus, bärsärk, fast utan hjälm och skägg.

Bosse var helrakad och hade fler mörka årsringar under ögonen än ett Redwoodträd. Han berättade att han hade jobbat varje natt efter jobbet den sista tiden. Jag började riskkalkylera eftersom jag vet vilken skit "all work and no play" kan göra med en från början normal hjärna. Han började skruva men skiten satt fast och jag hörde hur hans Bachoverktyg tjöt av ansträngning. Detta var inte bra. Bosse kopplade på en hävstång och det knakade obehagligt och small till slut. Phew! Två av däcken satt då hårt och när han kommit halvvägs så började jag känna att bosse nog var en reko kille i alla fall. Han såg riktigt ascool ut i sina Levis 501 och arbetarkängor samt en fängelseljusblå skjorta.

I ett lönlöst försök att rädda lite av min närapå utplånade manlighet berättade jag att mitt verktyg gått av, men Bosse bara skrattade och muttrade nåt om skitkvalité. Jag fortsatte med idiotfrågor som ifall han gjorde andra typer av reparationer. Andra typer av reparationer?? Killen satt på en fet verkstad med fler verktyg än jag trodde fanns och jag frågar om han gör annat än att byta däck. Jag får skylla på skräcken.

Efteråt frågade Bosse om jag trodde att det skulle gå vägen:

"Nä", svarade jag.
"Inte jag heller... hehehe"

Sanningens ögonblick var kommet och han kunde lätt snackat upp priset ett par tusen utan minsta protest från varken mig eller brorsan (som förövrigt höll tokkäft under hela vistelsen inne i bergshålan). Men Bosse är en man av heder och tog bara den i förhand överenskomna summan. När han öppnat sista grinden och vi väl var i frihet satt vi tysta en kort stund sedan jublade vi som att vi precis lyckats med en breakout från Kumla. Vi visste båda att vi hade varit med om en upplevelse utöver det vanliga.

Och nu ska däcken bytas igen. Jag har nya verktyg nu men fan om jag inte ska ta och ringa Bosse. Legenden.

Tre myter om föräldraskap

I dagarna har jag varit farsa i exakt ett år. En härlig tid på många sätt. Övervägande en helt fantastisk upplevelse.

MEN... Det finns några myter jag vill slå hål på.

Innan Juniorette kom bävade jag primärt för tre jobbiga förändringar. Tidiga morgnar, skrikljud och bajsblöjor. Och som jag blev häcklad och hånad. Jag var bara löjlig, omogen och borde inse att det minsann var dags att växa upp. "Man vänjer sig" är världens största livslögn. Vissa saker vänjer man sig inte vid. Så är det bara.

Powermorsor och powerfarsor är, enligt mig, bara brorduktigföräldrar som inte vågar erkänna att det faktiskt finns saker med barn som gör kraftiga inskränkningar i vissa livskvaliteer man hade innan. De är så rädda att verka misslyckade som päron att de hävdar att allt är fantastiskt. Men man är väl inte per automatik en kass förälder bara för att man inte gillar bajs och gallskrik. Det är ju trots allt en så försvinnande liten del av föräldraskapet. Måste man älska allt?

1. Jag hatar verkligen att vakna vid sextiden och tvingas gå upp och leka, varje dag. Jag ser ingen fördel med det.
2. Barnskrik är fortfarande en av tre faktorer som får mig att byta vagn när jag är påväg till jobbet en tidig morgon. Inget sätter färg på en dag som migrän upptämjd av gallskrikande barn.
3. Jag känner fortfarande hur det kittlar i kräkreflexerna när mina näsborrar möts av stanken från en fullbajsad blöja. Jag kan ofta köpslå med höga insatser bara för att slippa när det är min tur. Ibland går det ibland inte.

Heja Tyskland!

Tyskarna får alltid saker att LÅTA hårt som sten, men de lyckas sällan få det att SE tufft ut.

Bildkälla: Aftonbladet.se

Aftonbladet skriver idag att Tysklands "Specialeinsatzkommando" ska stå för säkerheten på Fotbolls-VM nästa år. "Zlatan kan definitivt känna sig trygg" säger en antiterroristexpert och jag vädrar torr humor och en något tajt slutmuskel.

Det står att här är bilderna som ska skrämma bort terroristerna och låter en bild illustrera några uppkittade koppers i aktion. Jag blir bara förvirrad. De står på led och den första snuten har en liten sköld och en picka. Bakom honom står en med något fetare skjutjärn, riktat i nacken på förste man mer eller mindre. Ponera att en kula råkar komma passerande mot Kopp 1 men missar och fastnar i benet på Kopp 2 istället. Är det då inte tekniskt möjligt att Kopp 2 får en muskelsammandragning och råkar slinta lite med sitt triggerfinger?

Pang säger det när hans automatkarbin blåser av skallen på sin kollega, Kopp 1, som om vore det en persika. Det skulle kunna bli kaos i ledet. En dominoeffekt. Det känns nästan som att bilden illustrerar en halvkackig "Mexican Stand-Off" snarare än skrämselpropaganda.

Vaffan, tror de egentligen. Tyskarna. Att lite hjälmar och knäskydd ska skrämma en kille med dynamitväst? Ja terroristerna blir säkert skitnervösa. "Jalla Jalla, skjut då så får vi se hur många jag hinner ta med mig när jag släpper knappen", skulle jag tro att de tänker.

Men "Specialeinsatzkommando". Det får man ändå ge dem. Fan vilket mäktigt ord. Sånt är de bra på. Få det att låta tufft.

"Vad jobbar du med då?"
"Ah, jag jobbar som Specialeinsatzkommandopolizei"

Dagen D

Jag minns dagen då jag slutade på Posten. Det var en sweet dag ända tills en kollega (en bitter gubbjävel) började jiddra:

"Asså, du ska sluta ja"
"Japp"
"Vad ska du göra nu då?"
"Nåt annat"
"Jaja, du kommer snart tillbaka"
"Näru gubbe, inte en chans"
"Det gör NI alltid"

"Fuck you and die" (tänkte jag till svar. Han var en ond hård jävel som knappast skulle dra sig för att bjuda på knogmacka som hejdåpresent).

Detta var sju år sedan och det sista jag hörde var att han var kvar. Ännu äldre. Ännu bittrare. Det känns bra.

En man av sina drömmar

När jag var liten drömde alla kompisar om att bli brandman, polis eller rockstjärna. En kompis drömde specifikt om att bli "kravallpolis" (hur fan vet en åttaåring vad kravallpolis är förresten?) Tjejerna ville bli sångerska, som Carola, eller också veterinär. När vi blev lite äldre ville alla bli filmstjärna. Som Arnold, Stallone eller hon i Dirty Dancing.

...Men jag, jag drömde om att jobba på posten.

Vet inte vad det säger men om man ska se på det ur en ljus synvinkel så hade jag uppnått mitt livsmål redan vid 20 bast. Ska man se det ur en mörk synvinkel så... nä förresten, det orkar jag inte. Klart är att jag redan då kände mina begränsningar. Snacka om god självkännedom sedan.

Vem är mest loser egentligen, jag som uppnådde mitt mål så tidigt eller alla de som inte nått halvvägs ännu.

Hisingepacket

Melodi: Det gåtfulla folket

Hisingen är som en plats i nåt främmande land,
detta land är ett smolk på en ö.
Över den ön vandrar rävarnas fötter ibland,
med de glider knappt alls utan öl.

Där står en man, som hasslar och dealar,
han är en slags pimp.
Pundarn av kville, han skramlar till silar
och suger sin fimp.

Där - går en räv och en till och en till.
Där - går en flicka som aldrig står still, när hon är vaken.
Där - går en pojke som njuter av att, visa staken.
Alla finns till och dom kallas för hisingepacket.

-----------------------------

Hisingen är som en plats i nåt främmande land,
detta land saknar hopp om ett liv.
Där i ett hörn står nu resterna från en bilbrand,
som ett hisingens vykortsmotiv.

Där springer busar, dom hånar och retar,
en kvinnlig cyklist.
Där på en marknad står Benny och letar
han är visst nazist.

Där - går en pojke som alltid bär kniv.
Där - går en tok som har tagit två liv, av andra bovar.
Där - fann en flicka ett festligt nytt prepp, som hon provar.
Alla finns till och dom kallas för hisingepacket.

-----------------------------

Hisingen är som en plats i nåt främmande land,
detta land är ett gift i ampull.
Där sker de farliga rånöverfallen ibland
mörka kvällar när månen är full.

Där går en pojke som skall sno en bil,
för han vet hur man gör.
Porrhak, bazarer och lågpristextil,
med en äcklig odör.

Där - är din kamphund ett bra attribut.
Där - kan nästa sekund bli ditt slut, om du är slarvig.
Där – kanske limfyllan inte känns alls, särskilt tarvlig.
Allting finns till för det tillhör ju hisingepacket.

En banditlegend har gått ur tiden

GöteborgsPosten rapporterade igår att den indiske banditlegenden Nirbhay Gujjar dog under en våldsam eldstrid med polisen. Hans kännetecken var enligt källan "en stor mustasch". Mäktigt är ordet.

Det är inget fel på att leva sitt liv som en Svensson och jobba på kontor men banditlegend, känn på det, vilken titel. Jämför "kontorist" med "banditlegend", vilket låter tuffast? Bandit i sig är hårdkokt och legend på det. Ja, jag säger då det. Indien har tydligen rykte om sig att ha förkärlek till spektakulära skurkar.

Men hur blir man en bandit egentligen? Skulle tippa att det är tekniskt sett helt omöjligt i Sverige. Här blir en kille som livnär sig på rån en rånare, mord blir mördare, kidnappning är kidnappare (och jävligt pajig sådan oftast). Troligen är det för att våra badboys till vardags springer runt i nån förort med sin mördarhund, baggypants och en guldlegering (äkta om de lyckats med) kring nacken. Dessutom kör de ALLTID beemer (BMW). En rätt tacky snubbe helt enkelt.

Här är man kriminell och inte gangster. Brottsling är benämningen på vad man i Indien kallar skurk. Och bandit - det existerar bara i barnböcker och jävligt gamla filmer. Jag är faktiskt förvånad att det överhuvudtaget finns folk som vill jobba med olaglig verksamhet i sverige. Det har ju en sådan b-stämpel över sig.

En bandit är mer flott. Det är en snubbe som gjort det till livsstil. Han röker Cohiba till frukost och äger 25% av poliskåren. Han gör precis som han vill och låter alla veta det. En legend blir man nog om man lyckas göra just det, jävligt bra och med stil. Creme de la creme.

Bandit är kool och med prefixet legend så andas det "cojones" enligt mig.

Vad säger man - vatten på min kvarn?

Ja jag säger då det.

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=242080

Misslyckad shoppingrunda

Var på stan för att fika och köpa en mössa på H&M eftersom min försvann så tragiskt på Hamburgerbaren "Hamburgerbaren" (jag gillar det stället mindre och mindre) förra veckan.

Jag och Juniorette mötte upp A och H och jag köpte mig inte en utan två mössor av samma modell som jag tappat. Bra att ha en i reserv eftersom jag slarvar bort mössor fan hela tiden. Jag passade även på att lyxa till det med ett par skinnhandskar i klassisk stryparmodell (slimmade svarta med tunnt foder). Superfräsiga om ni frågar mig. Vidare går vi och passerar weekdays där jag är fast besluten att inhandla ett par väldigt smala jeans. Min vän A upplyste mig om att det är en dålig idé eftersom min bror har exakt likadana. Dessutom har han också stryparhandskar. Jag återfår mina sinnens fulla bruk och inser att hon har helt rätt. Det skulle inte se klokt ut. Stryparhandskar kan man komma undan med men inte med ett par Cheap Monday som alla i hela stan har dessutom.

Fan jag är alltid sist ut känns det som. Samtidigt var det en lättnad att slippa prova dem för jag vaknade imorse och kände mig sådär lönntjock som man kan göra ibland. Speciellt när man är förkyld och allmänt mosig.

När jag kom hem provade jag den svarta mössan och den satt alldeles för tight såklart. Hur kan det komma sig. Den fick mitt huvud att se ut som ett ollon. Den vita passar fint. Jävla skit. Stryparhandskarna fanns i vitt också och nu ångrar jag mig lite att jag inte tog dem istället. Nu får jag brottas med ångest resten av veckan och motivera för mig själv att jag gjorde rätt som köpte de svarta. Dessutom så måste jag ut och fixa ett par sjyssta brallor på lördag istället. Som lök på biffen kommer jag att få pröjsa en bit över 1000 spänn sitället för 400. Hatar verkligen att trängas inne på Solo på lördagar.

Aldrig får man vara riktigt glad.

Tre anledningar till huvudvärk

1. Gonzalo del Rio Salidas a.k.a Gonza
   Motivering behövs knappast för den som haft oturen att hamna framför SVT:s Trackslistan. Gonza är programledare (läs: pajas) och gör ett helt uselt jobb. Säkert kan någon som är tolv bast tycka att han är smårolig, men jag, jag bara hatar honom. Killen är en chilensk Markoolio för helvete.
   
2. Uttrycket: "Pocka på"
   Jag vet inte vad det är med det där ordet pocka egentligen. Men nåt är det. Det ger mig en dålig smak i munnen. På nåt sätt lyckas min hjärna alltid relatera till en känsla av panikbajsnödighet. En meterolog använde det för att illustrera att ett visst vädertillstånd är påväg in över västkusten. Det pockar på... brrrrr!
   
3. Telefonnasare
   Ett säljsvin ringde och lurade på mig Glocalnet i 12 månader nyligen. Jag hatar telefonförsäljare med passion. Inte alla. Det finns de med dålig attityd och dålig servicekänsla - dem gillar jag. Det är de klämkäcka asen jag hatar. De som vägrar att lägga på. De första tusen som ringde lyckades förnedra mig genom att tvinga mig att krypa på knä, böna och be att få slippa köpa deras shit. Efter det har jag lärt mig (kommer en egen artikel om det senare). Den här Glocalnetkillen sålde dock in sig genom att öppna med att jag automatiskt hamnar på en lista som gör att jag skulle slippa såna som honom. Jag kunde inte annat än att tacka ja. Lurad såklart för de ringer fan mer än någonsin och vill packa på mig gratiskalsonger, prenumerationer och abonnemang av olika slag. Jag verkar hamnat på en strafflista istället. De ringer varje dag. Jag har utvecklat en raffinerad metod att ge tillbaka men orkar knappt använda den längre.

... och tre som lindrar den

1. Nina Person (Cardigans)
   Jag fattar inte varför så många verkar störa sig på Nina. Hon verkar superskön. Fin röst. Otroligt vacker är bara en bonus. Hon är en av de bästa helt enkelt.
   
2. God morgon alla barn
   SVT:s nya dramaserie i tre delar. Muchos snyggos (vågar jag säga Roy Andersonvibbar utan att bli verbalt avrättad av någon brorduktig?) och välspelat. Reine Brynolfsson är alltid bra och Magnus Krepper imponerar med sexiga moves som byns eldige pizzabagare. Skönt depp. Sverige är dåligt på mycket när det kommer till film och tv men grå (trovärdig) socialrealism är vi sylvassa på. Hade det inte varit programledare som Gonza hade jag övervägt att betala tv-licensen (undanber mig kommentarer om att om fler betalar kan de producera mer kvalitéts-tv. Det är skitsnack.)
   
3. Treo Citrus
   De säger att det inte är bra för kroppen av olika anledningar men jag bryr mig faktiskt inte. Min annars så känsliga mage har stått pall hittills och då har jag nästan pundat treo i perioder. Det enda som verkligen hjälper och piggar upp. Dessutom har min bror och en vän som heter A experimenterat fram den enda förebyggande "kuren" för att slippa en baksjuka. Glöm flera liter vatten eller grunda med fet kost. När man kommer hem så tar man sig bara ett läckert glas Treo och går och lägger sig. Resultat: Ingen baksmälla.
   
   Har gett det en lång provperiod nu och metoden kanske inte botar helt men jag har åtminstone inte behövt liggduscha sedan innan sommaren.
   
   Originalet är nästan lika bra men citrus är som bäret i drinken - en extra touch.
   
   Tips: Vid huvudvärk en varm sommardag. Släng i ett par iskuber och läska gommen med en Treo on the rocks.

Lite feelgood på en feelbad day

Sjuk idag. Segt som fan men vad passar då bättre än att kolla på lite film. Min vän H lånade ut ett "feelgoodpaket" med filmer till mig. Gummo, Bully och Ken Park. Riktigt muntra rullar.

Kollade precis klart den tredje och sista. Ken Park. Den som efter de tre filmerna inte känner sig helt urblåst på alla känslor är inte klok. Knark, sex, våld och tomhet.

Går och lägger mig igen

Partyfrisk Lyxbunny eller bara Tysk?

Efter inlägget om usb-vaginan fick jag ett mail från en rolig prick som läser Bloggfrossa då och då. Hon undrade om jag trodde att killen på bilden var en potentiell ägare till en usb-vän.

Svar: Högst troligt, han är nog rätt ensam vid det här laget (om han fortfarande lever).

















Jag har sett bilden förr. För några år sedan cirkulerade den flitigt på Internet och jag vill påstå att det är precis den typ av bild som avslutar ett liv. Om inte bokstavligt så minst sagt socialt. Killen på bilden ser inte direkt ut att vara en bisarrporrkille i klassisk benämning. Ni vet, en sån som livnär sig på att bli avbildad med sitt kön instucket i diverse fantasifulla öppningar.

Det i sin tur leder självklart tankarna till hur det egentligen gick till när bilden togs. Jag tror verkligen inte att han dressat upp i frugans raff, smekt upp en vinballe och i ren upphetsning sprungit ut för att begå otukt med familjens Range Rover. Han ser helt enkelt inte så upphetsad ut.

Såvida han inte är Tysk så tror jag att det finns en mycket mer oskyldig anledning till att bilden togs. Men ingen kommer att bry sig. Skadan är redan skedd. Jag tror iallafall att han snarare hade varit på maskerad, eller vad vet jag, halloweenparty kanske. Fabulöst festande utklädd till ”Lyxbunny” och framåt morgontimmarna i slirigaste laget. Han hade tappat öronen och sålt svansen. I desperat jakt på lite uppmärksamhet försökte han sig på ett partytrick utöver det vanliga och det är nog DÄR någonstans allt gick fel. En kamera i fel händer. Ett massmail. Ett liv i spillror.

Inte den halaste av ålar skulle kunna bortförklara en sådan bild.

Hur som helst. Jag vågar gissa att han inte kände sig så tuff när bilden spred sig som en gräsbrand på Internet. Om han inte var Tysk som sagt. För då måste man plötsligt försöka se allt ur en annan synvinkel. Då kan det mycket väl varit Franz Müllers julkort 2001.

Lädertanten och fågelinfluensan

Idag när jag för en gång skull stämplade på vagnen så fick jag en hård knuff i ryggen och en liten varelse knödde sig in på ett av de lediga sätena som fanns kvar. Det var lädertanten. Mycket irriterad var hon. Men såg mig inte. Phew!

Hon trängde sig på en femtonåring och började snicksnacka om fågelinfluensan och andra hot mot mänskligheten. Bra isbrytare helt klart. Sådär skönt paranoid. Hon sa att hon slutat äta kyckling nu, hade hört att om några dödsfall nu, "människor alltså" och "de har ju inte testat alla fåglar i sverige heller så man vet ju inte". Bättre att ta det säkra före det osäkra och sluta äta helt.

Jag kände att jag fick ett sting av sympati för henne.

Vive la France

Säga vad man vill om fransmännen. Men två saker är de jävligt bra på. Sniglar och upplopp.

Tänk hur det brukar se ut i Sverige när det är nåt. Det värsta vi varit med om är Gbg-kravallerna och det som hände i Södertälje nyligen. Fransmännen däremot. De är kända för att stöka om rejält i lådan om någon försöker trampa på dem. De tar inte skit från någon. Minsta lilla grej och jävlar. Då ska avspärrningarna fram, det kittas upp med däckbränder, bilbränder och man utrustar sig med en massa sköna tillhyggen. Precis som på film. De ockuperar och röjer om så att det syns.

När lastbilschaffisarna surade över sina löner för några år sedan gick de i strejk och spärrade av alla vägar med sina trucks. Strejkbrytare dödade de direkt. Kanske har de det i blodet? Jag menar det är ju revolutionens hemland ändå. Dem lurar man inte med lite fika om man säger så.

Jämför det med Kommunals "Vi tar fajten".

Hamburgerbaren "Hamburgerbaren"

Katastrof!

Var på lunch nu på hamburgerbaren "Hamburgerbaren" på Andra Långgatan, Göteborg. De har alltid varit de vassaste i stan på burgare och sån stuff. Proffsiga, trevliga och klarat ett högt lunchtryck. Men nu har den legendariska hamburgerbaren fått en ny ägare. En riktig klåpare om ni frågar mig.

Idag kommer jag och min kollega P in på sen lunch och beställer varsin liten ostbaconburgare med stor respektive liten frites. Easy peasy. ingen kö, ingen stress. Ändå lyckas den nya ägaren fucka upp hela vår beställning. Inget blev rätt. Han frågade oss tio gånger om våra beställningar.
Hur kan det vara så svårt? Det är ju inte rocketscience direkt. Jävla amatör!

Dessutom har han höjt priset med två spänn typ. Plötsligt måste man antingen ha växel eller få en jävla massa växel. Vansinne!

Idag är allting grått och jävligt

Väcktes okristligt tidigt imorse och visste redan då att denna dagen inte kommer medföra något gott. Så fort jag kom utanför dörren kände jag det hårda regnet piska mina kinder. Då visste jag - nu börjar helvetet på riktigt. Vanligtvis brukar denna perioden och ända fram till jul kännas helt ok. Eller rent utav bra och mysig. Plötsligt är det socialt accepterat att hyra tio videofilmer, sjukskriva sig en vecka och inte flytta sig mer än den nödvändiga distansen mellan soffan och köket under några dagar. De första månaderna av fulhöst brukar vara uthärdliga helt enkelt. Men i år känner jag mörkret redan från dag ett.

Jag hatar verkligen höst och vinter i Göteborg. Löjligt att ens säga vinter eftersom den årstiden inte existerar här. Ett halvt år av små vattenpartiklar från sidled. Den djävulska fukten som tar sig innanför en torrdräkt till och med. Den kyla det medför är värre än 40 minus i torrt klimat. I Göteborg drunknar man nästan av luftfuktigheten. No more Converse på ett tag. Då får man reumatisk värk på nolltid.

Snart börjar människor få en dålig attityd. Bli lynniga. Snart börjar skottlossningen utanför och inne på krogarna på avenyn (låt dem hålla på). Snart börjar allt som smakar grillat på sommaren smaka skit för ett halvår framöver. Förkylningar och influensornas tid står för dörren. Snart börjar lidandet på riktigt. Det tär på psyket. Allt man kan be om är några korta ögonblick av lycka, några bra spelningar, sköna filmer, mysiga sammankomster och fina spritfyllor som hjälper till att dämpa den kroniska hösten för en stund.

Gud vad jag hatar Göteborg och Sverige under detta mörka halvår. Inte ens Majorna är soft i horizontalregn.

Nytt encounter med Lädertanten!

När jag gick till tvättstugan igår eftermiddag gjorde jag den obehagliga upplevelsen att stöta ihop med kvarterets tvättstugepolis. Fan, jag börjar nästan undra om hon inte bor i ett av torkrummen. Kanske är det därför hon är så skrynklig.

Jag kom in, nickade och började stuffa en tvättmaskin. I ögonvrån ser jag hur det lilla skrynkelspöket kommer närmre. Jag tittar upp och ser att hon "hårdrockspekar" (arg pekning. stående med ena benet framför det andra, lätt lutning framåt och hakan mot bröstkorgen och rak arm från axel till pekfinger) mot mig.

Jag sätter nästan i halsen. Jag har aldrig sett henne på riktigt så nära håll. Hon ser ut att vara ett 120 år gammalt fikon. Ruggigt ofräsch. hon har på sig ett par vita stuprörsjeans (lite koolt måste jag medge) och trätofflor a.k.a trällor (sabbar upp det som var lite koolt). Hennes ben är lika smala som mina handleder och hennes framåtlutande ställning beror inte på en gammal hårdrocksnerv. Det är en begynnande puckel. Hennes hår är det största på hennes kropp, en grå knarkpudelfrilla. Och jag säger det igen - helvete hur skrynklig kan en människa bli egentligen. Hon ser ut som jag föreställer mig att Ozzy Osbournes farmor skulle sett ut ifall hon pumpat lika mycket tjack som sitt barnbarn.

Jag tittar frågande på henne och hon säger hest:
"Du får se hur du kör".
"VA?"
"Ja du får se hur du kör. Du höll på att köra på mig igår nere på torget"
"I wish", tänker jag.

Det visar sig att när jag och juniorette skulle hämta D efter jobbet häromdagen så kom vi susande förbi. Jag minns att jag såg lädertanten och rös, men hon var typ 15 meter från övergångsstället. Då lämnar man inte företräde om man vill komma fram överhuvudtaget. Den här kärringen är ett nötjobb utöver det vanliga.

Alltså, lädertanten börjar bli en riktig "smärta i baken" nu. Inte nog med att hon regerar i tvättstugan. Nu ska hon lära mig köra bil också.


P.S Jag måste försöka fånga hene på bild och publicera här. Helst när hon går klädd i sin satindress med leopardmönster (varför har gamla en sådan fetish på leopardmönstrat) men hur skulle det gå till, det är risky business. Jag råkade dessutom lägga märke till att hon hängde upp en negligé som på vem som helst under hundra bast hade höjt sexighetsfaktorn rejält. Plötsligt är det min mardröm numero 1, att få syn på lädertanten iklädd den där. Jag skulle hellre stirra in i solen till det blir mörkt. D.S

Årets julklapp - eller också inte

Jag vågar påstå att mänskligheten nått en respektabel höjd av dekadens vid det här laget. Men ändå fortsätter vi att pusha gränsen en bit till.

Jag fick för några veckor sedan höra talas om en produkt som börjat lanseras flitigt i Tyskland ("Das Vaterland" när det kommer till sexuell obskyritet). Det var en sexleksak i form av en lösvagina, fast jag är osäker på om det verkligen kan klassas som leksak.

"Lösfitta!", säger ni, "det har ju funnits aslänge". Och visst är det så, men den nya lösvaginan är speciell i det avseendet att den ansluts till datorns USB-port. En plug-and-play-vagina helt enkelt. Reklamen utovar "Ein Außerordentlich Sexuelle Extravaganza". Fanns tydligen i munutförande också. En rövversion var också på gång tydligen. Fina grejer det där. Kanske blir det årets julklapp - eller också inte.

Alltså, jag fattar inte dealen. Jag undrar verkligen hur man känner sig inombords när man är klar efter en session i sin plug-and-play-fitta? Tänk er en kille som sitter och gassar framför datorskärmens bleka ljus och frossar i allsköns pornografiskt material som webben har att erbjuda. Det är hans intresse no. 1. Så kommer det en pryl som låter honom göra precis det fast uppkopplad i dubbel bemärkelse. Plötsligt får han sin bredbandsporr rätt ner i ballen. Varför ska han gå på krogen igen, tänker han. Varför ska han gå ut alls igen? Bättre att lägga cashen på ett "rövskin". Han vittrar högoktanig lycka.

För ett tag.

Men sedan då? Hur går det då? När han inser att det är allt livet har att erbjuda honom. Han hamnar i en dålig loop. Känner sig tom men blir samtidigt mer och mer besatt av sin USB-älskarinna. Det blir som med härskarringen. Den kommer att förgöra honom och han kommer göra allt för att ta den med sig in i nästa liv. Fy vad deppigt.

Jag skulle tro att vi kommer få se många killar/män hoppa från broar med sin USB-vagina runt snasen framöver. USB-fittan är början på den stora apokalypsen.

Ok, jag kanske tog i lite för mycket...

När jag häcklade Cat5 i söndags och lade in en önskan om att ställa de ansvariga inför rätta.

Idag såg jag videon igen och blev inte alls lika förargad. Jag kände ingen vrede. Dessutom hade jg fel i att det var en tjej. Det var tydligen två. My mistake - men de ser fan exakt likadana ut. Låt dem leva.

Men jag vidhåller att det är en av de sämsta låtarna jag någonsin hört. Pinsamt dålig. Jag trodde den eran var över. Musikindustrins mörkaste kapitel. Tydligen inte.

Mannen som blev trött ger sig in i rankstriden

Japp så är det. Var inne på bloggtoppen idag och såg att en glättig flicka från uppsala ligger absolut i topp med en "gamourblogg". Men inte länge till.

Jag har signat upp Bloggfrossa och tänkte ta upp kampen om förstaplatsen. Jag tänker bevisa en gång för alla att gnäll och klag är större framgångsfaktorer än glamour. Så passa dig glamourprincessan för nu blir det åka av.

Jag tackar återigen alla trogna läsare. Det är ni som ska hjälpa mig att envåldshärska bloggtoppen. Och då blir det kalas, men tills dess, sprid bloggfrossa för vinden.

(fortsättning följer...)