Daniel Olofssons mamma

Donny skrev häromdagen om en telefonist hos polisen som har en rivig, djup, tantporrig röst. Han refererade till; den där kompisens lite för heta mamma. Kompisen som alla, helt enligt naturlagen, någon gång har haft. Det fick mig att minnas.

I mitt fall var det en kompis som hette Daniel Olofsson som hade gårdens hetaste mamma. Jag gillade inte Daniel Olofsson något nämnvärt. Han var tråkig, barnslig och rätt dum i huvudet. Egentligen var han min lillebrors kompis, men jag kunde inte låta bli att umgås lite med honom jag också. Då visste jag nog inte riktigt varför, men såhär i efterhand inser jag att det var för att kunna flukta på hans spännande morsa. Hon hade en oförklarlig dragningskraft. Omöjlig att förstå innan ens elvaåriga kulor fallit ner, men som man känner.

Daniel Olofssons mamma var ensamstående. Hon hade mörkt hår i en rockig frisyr (på det pudelrockiga sättet), hade alltid syndigt rött läppstift och matchande nagellack, ljusa tajta jeans och något djurmönstrat upp till, under sin mc-jacka. När de andra mammorna släpade omkring i snowjoggings långt in på försommaren, bar Daniel Olofssons mamma högklackat eller fräcka boots året om. Hela hennes uppenbarelse var en raffig (lite trashig) blandning av liderlighet och ömt moderskap. Kanske var hon lite yngre än de andra mammorna. I alla fall verkade det så.

Jag älskade hur hon brukade sticka ut huvudet från köksfönstret och ropa, med sin erotiskt hesa stämma, efter sonen när maten var klar. Det var alltid spännande att följa med hem till Daniel Olofsson. På helgerna brukade hans mamma vädra sina sängkläder på balkongen och hemma gick hon ofta runt i bara trosor och linne. Dessutom hade hon eget körkort. Lika ofta som de andra barnens mammor kom släpande på matkassar, kom Daniel Olofssons mamma gående med en ny man som fick ha handen i hennes bakficka. Hon gillade män som såg ut som Mel Gibson i Dödligt Vapen. Min egen mamma gillade Fredrik Belfrage, men han fick aldrig ha handen i hennes bakficka, då hade pappa blivit arg.

När Daniel Olofssons mamma var glad var hon gladast av alla, när hon var allvarlig såg hon djupt deprimerad ut. Daniel Olofsson träffade nästan aldrig sin pappa. Plötsligt en dag hade de flyttat. Bara sådär.

Kanske är det Daniel Olofssons mamma som jobbar i polisens växel. Man vet aldrig.

Temperament

Jag hittade det här fantastiska klippet hos Annlouise:



Jag gillar henne. Hon har ett skönt temperament och vägrar att misslyckas. Hon satsar ihärdigt för att lyckas hålla tonen och tar ingen skit. Inte ens från sig själv. Hon kommer att gå långt den här tjejen. Troligen inte som sångerska dock. Men kanske som projektledare på en reklambyrå!?

Kanske tycker jag om henne extra mycket om henne, eftersom hon påminner så mycket om mig själv. När jag spelar Playstation.

Jag ligger i fejd

Med min egen kropp (igen).

Mig veterligen är jag den enda personen av manligt kön som lyckats gå upp i vikt av att vara pappaledig. Alla andra brukar vara ute och gå mäktiga rundor så att kilona bara rinner av. När jag gick hem hade jag tränat som ett litet as i ett över ett halvår för att vara en ultrafit lattefarsa redan från start. De första veckorna gick jag också mäktiga rundor och kände mig allmänt hälsosam. Det kändes bra att tillhöra de sundas gäng. Mitt livs bästa tid. Men en semester med tillhörande dekadent livsstil senare, samt fortsatta unningar av livets goda (öl, pizza och allt som kolhydratsdjävulen lockar med), sitter jag plötsligt här och har tappat alla koncept. Jag känner mig fet, blek och orkeslös. Jag är på god väg att bli ett vrak.

Ja ja ja, jag vet att jag har gnällt och gnytt innan, men vad fan ska jag göra då tycker ni? Bara acceptera? Kanske det. Viljan har flytt landet och karaktären har gått och självdött. Min vän Mats tycker att jag ska bli vän med fetman, välkomna den och bli trivsamt fet. Lätt att säga när man driver en matblogg, men det kanske är precis vad jag borde göra. Därför har jag börjat spana lite på tjockisar. Inte på det perversa sättet, utan bara för att kolla vilken typ av hull jag ska satsa på. Det finns ju så många olika sorters sätt att vara fet på.

Drömfetma

Som av en händelse har det i dagarna varit en massa surr kring den nya filmen om Cornelis Vreeswijk. Jag sitter och tittar på gamla klipp och då slår det mig. Det är så fet jag ska bli. Sexigt fet som Cornelis. Enorm men ändå fast liksom. Han var så rörlig och såg svinkool ut vilken stass han än hade på sig. I ett klipp hade var han extra het, med en tajt syntetpolo och en lagom rymlig skinnjacka. Han var hundra gånger tjockare än jag men gick ändå runt och såg bekväm ut. Hans fetma var inget hinder. Det var en tillgång. Hur många kan säga det och samtidigt stå raka i ryggen?

Nu ska jag bara övertyga J om saken. Jag sa det till henne igår men hon verkade inte helt med på det (än). Frågan är hur man blir sådär fast. Jag har ju en tendens att bli lös. Det måste ju rimligtvis gå att styra.

Copyporr

Då och då ryser jag upp gåshud av reklam. Jävligt sällan men det händer och då är det jävligt bra. Tidigare i år presenterade min kollega (el guapo) mig för den mest intressanta mannen i världen. Sedan dess har jag varit kär.

Storytelling när det är som bäst.

Fryspåsen – bajsluktens fiende nr. 1

Jag har tidigare skrivit om hur jag aldrig kan vänja mig vid att byta bajsblöjor. Jag hatar det. Den mognad många säger kommer med ett föräldraskap, tror jag i själva verket kan vara den skada som uppstår när ens hjärna måste processa de mängder av traumatiska synintryck, från all avföring man tvingas möta och hantera varje dag. Det kan rimligtvis inte vara ofarligt. De människor som fnyser lite nedsättande och med en närmast nyfrälst övertygelse hävdar att man vänjer sig, är troligen de stackare som haft barn med högeffektiv tarmfunktion. De har helt enkelt blivit så avtrubbade inför ohygglighet att de inte längre kan ha ett empatiskt förhållningssätt till andra människors umbäranden. Eller så är de bara sjuka i huvudet.

Men det finns något i blöjbytenas bakvatten som är ännu värre. Något lömskt som sakta bryter ner och söndrar hela ens begreppsvärld. Jag talar om den där toppnoten av sur bajs som i vårt fall ha välsignat sovrummet med en alldeles ny doftkaraktär det senaste året. Det är blöjsopen som är själva epicentrum. Dess utsläpp lägger sig tungt som radon i hela rummet och sätter sig som kladdig marinad kring flimmerhåren. Jag blir lika modstulen varje gång jag kommer ner till sovrummet och möts av den passivt agressiva stanken. Den förstör allt som är vackert och mördar allt som är glatt.

"Men byt påsen då din jävla lipsill", säger ni. Ett lika bra pepp som att säga "skaffa ett jobb" till en arbetslös person. Det håller inte att springa ut på gården till soprummet med blöjpåsen varenda jävla gång T hart lagt en paj. Det funkar inte heller att ha blöjsopen någon annanstans än i direkt anslutning till skötbädden, och nu råkar den vara i sovrummet, eftersom vårt badrum är ungefär lika ljust och rymligt som en garderob. Och då pratar jag inte om Mariah Careys skogarderob som lär vara en paradvåning i sig, utan om en vanlig jävla svenne-PAX från Ikea. Det skulle helt enkelt bli ett logistiskt helvete. Så vi har lidit. Tänkt att vi bara får bita ihop och härda ut i svavelgruvan ett par år till.

Så läste jag emsters alldeles briljanta lösning på samma problem. Det är lika revolutionerande som idiotlätt. Fryspåsar. Att jag inte tänkt på det själv är ett mysterium. Jag menar, jag knorrar ändå om det här varje dag. Hjärnan är ett mysterium. I alla fall. Man lägger varenda liten blöjjävel i en tätsluten fryspåse innan man dumpar paketet i den lilla läckande reaktorn. Det minskar tydligen lukten med ungefär en miljon procentenheter och eftersom varje blöjbarnsfamilj ändå redan bidrar till sopberget med ungefär samma omfattning som en medelstor tillverkningsindustri, är det bara att köra så det ryker tycker jag.

Högst upp på inköpslistan: En pall fryspåsar.

Sovmorgon surprise

Klockan är halv elva. J ligger och sover. Därför har jag roat mig med att byta ut skrivbordsbilden på hennes dator till det här piffiga motivet:



(Och som vanligt är det inte killen som har skrivit inlägget som är med på bilden.)

Betongbarn

Vi bor inte i city. Vi bor i Majorna som ligger lite utanför stan, men som inte riktigt är ute på landet ändå. J växte upp utanför Laholm och när jag själv var liten var vi ofta ute på landet. Vi hade en sommarstuga ute bland åkrar och ängar, och där mormor bodde var det bondgårdar och djur som var de närmsta grannarna. Jag fick tidigt perspektiv. Det bästa av båda världar.

Igår när jag och J var ute på en liten promenad med barnen, blev det tydligt att det där med perspektiv inte kommer av sig själv och att vi måste göra något akut, om inte de ska bli inbitna citykids utan något som helst förhållande till djur och natur.

Juniorette (S) är snart sex år och lilla T har precis fyllt ett. Vi lekte inne på våra gårdar och S som är en fantastisk storasyster och jättefin med T i alla lägen (nästan) har själv tagit på sig ansvaret för att lära sin lillasyster allt om den stora vida världen. Hon är ju så världsvan och eftersom T har ett något begränsat ordförråd bestående av pappa, mamma och titta där har S insett vikten av god pedagogik. Det är ren underhållning att se hur hon sätter sig på huk, pratar långsamt, svinhögt och välartikulerat som om vore T en lomhörd, dement nittioåring. T älskar sin storasyster och bekräftar henne alltid med att skratta lyckligt åt allt hon säger, även när hon får skäll.

När S hade tröttnat på lekstugan och sandlådan försökte hon peppa T till att gå vidare. Vi bestämde att vi skulle gå och hämta ett paket i affären, och precis när vi ska till att lämna innergården börjar S skrikmotivera för T att släppa plastkrattan och hänga med.

– Kom T, vi ska ut i naturen nu! Det blir roligare för dig, det finns ännu mer att göra ute i naturen.

Den "natur" S syftade på består alltså av Majorna, med kullersten, spårvagnstrafik och några träd här och där planterade vid trottoarkanter. Jag och J tittade på varandra. Vi hade insett exakt samma sak. Vi håller på att uppfostra betongbarn. Barn som kommer leva i villfarelsen att Slottsskogen är vildmark och kolonilotter är lantbruk, om vi inte gör en insats. Vi måste göra något kvickt.

Tvillingar – bara deras mamma kan höra skillnad på dem

Håkan Hellströms nya platta har gått het här hemma på sistone. Jag gillar'n. Tio år. Det är lång tid att hålla som artist. Och så går en ny film snart upp på biograferna:



Se trailern här:

Ett brev till Spiderchick

Hej!

Jag tror att du (och dina läsare) missupfattade mitt inlägg rätt så jävla mycket. Förvånansvärt mycket. Eftersom det ramlar in så mycket bitska kommentarer från ditt håll kände jag mig nästan tvungen att gå in på din blogg igen. Där läser jag att vi har en bloggbeef. Nej, det har vi inte. Den kommer du få driva själv om du känner för det.

Låt mig klargöra några saker:

- jag framställer inte dig på ett vidrigt sätt.
- Jag spyr inte galla över dig.
- Jag hatar absolut inte dig, jag vet inte ens vem du är.
- Jag har INGA som helst problem med dig som person.
- Inlägget nedan handlar INTE om dig. Du råkade bara bli en del av det i rena farten.
- Jag antyder INTE, som du påstår i din blogg, på något sätt att du skulle vara en "hjärndöd, fånig liten brud, en bimbo utan något som helst intellekt".
- Jag spekulerar INTE överhuvudtaget i hur roligt eller tråkigt ditt liv må vara.

OK?

Det jag gjorde var:

- Jag skrev ett inlägg om att byta bloggbokmärken OCH hur skönt det är att rensa bort bloggar som bara är slöseri med tid/liv att följa.
- Jag nämner dig som det perfekta exemplet, eftersom jag länge haft dig i min reader men verkligen inte kan förstå underhållningsvärdet.
- Jag beskriver med en något raljant ton, tydliga exempel och några öppet effektsökande överdrifter varför din blogg tråkar ut mig.
- Jag skriver klart och tydligt att jag INTE har något horn i sidan till dig. Att du säkert är en jättebra tjej. Trevlig och allt.

Hur kan du tolka mitt inlägg som hatiskt?

Jag uttrycker bara min högst personliga åsikt om din blogg i ett inlägg som inte ens är riktat till dig. Inte heller länkat. Och ja, jag tycker verkligen att den är astråkig. Jag vet att jag inte behöver fortsätta läsa, jag kommer inte att göra det heller. Du skriver aldrig (i mina ögon) något intressant, kul, allvarligt etc. Du skriver, som jag påpekade, rena statusuppdateringar. Perfekt för Facebook. Dåligt för min reader.

Slutligen. Jag sätter mig inte över ditt bloggande. Du skriver om precis vad du vill. Jag kommer inte opponera mig (eftersom jag inte kommer se inläggen igen). Det var lite det den delen av mitt inlägg gick ut på. Att jag säger upp prenumerationen. Jag pallar helt enkelt inte. Däremot är det fantastiskt att dina läsare finner så stort nöje i dina texter. Jag berömmer dem ju till och med i mitt inlägg. Maken till lojala läsare har jag aldrig skådat. Bloggläsarnas marinsoldater. De kan verkligen ta emot hur mycket som helst.

Vem vet. Kanske kommer du till och med tacka mig en vacker dag. Din blogg fick ju verkligen en kickstart nu. Det är för övrigt det första roliga inlägget jag har läst från dig (det tycker uppenbarligen dina läsare också). Jag kommer att spara ner det tillsammans med kommentarerna och läsa när jag känner mig lite hängig.

Ps.
Fin bild förresten. Är den ny eller är det samma som du alltid använder? :)

Saker man kan göra tillsammans – byta bokmärken

Igår kväll satt jag och J vid var sin dator och bytte favorit-google-reader-prenumerationer. Jag fick Försök att inte se så snygg ut, Anders Annikas och Ett mercyfuck i Svensonville av henne. Hej på er! Ska bli kul att följa era liv. I utbyte fick hon Mitt eget jävla Narnia, Miss World och Jonas-AD (vilket i sig är helt sinnessjukt att hon inte redan hade).

Det är trevligt att få tips och byta bokmärken. En underskattad form av socialt umgänge. J anklagade mig för att sitta och trycka på guldet länge länge innan jag bjuder på länken. Det stämmer. Jag vill helst hinna bekanta mig lite först. Känna att jag har lite koll och inte bara kasta iväg ett tips hur som helst. Det kan sluta illa. Jag vill att det ska kännas att tipset kommer från mig. När jag väl gillar en blogg så är det inte fråga om tips längre. Då tjatar jag in den bloggen tills J antingen lägger till den, eller blockerar den för alltid av ren princip.

Sedan passade vi även på att göra en liten städning i våra readers. Det är som att rensa öronen. Skönt när man gör det och ännu skönare efteråt. Vi hetsade varandra att att offra. Det var kul. Jag fick henne att avsluta några, hon fick mig att avsluta några och så avslutade vi en tillsammans. Mysigt. Det är så obeskrivligt jävla skönt att avsluta prenumerationer på sånt som man råkat lägga till av slentrian, kanske på tips från en osäker källa, eller där man helt enkelt fallit offer för grupptryck. En sådan prenumeration man ångrar varenda gång en fetmarkerad siffra dyker upp framför bloggnamnet i readern. Som Spiderchick till exempel (jag länkar inte eftersom jag bryr mig om er). Jag fattar faktiskt inte ens hur hennes blogg hamnade i min reader från början. Hon är säkert en jättebra tjej. Trevlig och allt. Jag har verkligen inget horn i sidan till henne. Men herre jävlar vilken rövtråkig blogg hon driver. Det känns farligt för intellektet att titta in hos henne. Jag gjorde ett snabbt svep och hittade verkligen inte ett enda inlägg med någon form av substans överhuvudtaget.

För mig finns det två stora mysterier med Spiderchick. Hur orkar hon blogga över huvudtaget om det enda hon har att skriva är massor (verkligen massor) av statusuppdateringar om soffmys, tacokvällar, top model och så vidare? Jag måste tipsa henne om facebook. Vidare formligen lassar hon in bilder på sig själv där hon i 99% av fallen gör en tokig min och/eller peacetecken samt en fräck pose. Craaaaazy. Eller så föreställer bilden en redovisning av vad hon just handlat i mataffären...
– Öhh, kolla här. Jag skulle bara köpa mjölk va, men det blev visst sylt, keldasåser, bröd och lite annan skit istället. Men ingen mjölk. Jag glömde mjölken. Fatta knasigt. Stor igenkänning va?

Det andra mysteriet är hur hon kan ha så in i helvete många besökare. Seriöst. Hon hade 35 kommentarer på inlägget med bilden på matvarorna. Vad är det för människor egentligen? Troligen de mest lojala människorna i världen. Jag vill inte vara taskig, men det är exakt den typen av bloggar som gör att jag har ont i käkarna när jag vaknar på morgonen.

I alla fall. Nu är allt uppstyrt igen. Ordning på loftet. Nya fräscha bloggar, gamla godingar och annat löst pack. So fresh and so clean.

Sportätaren – Edward Cookie Jarvis

Efter att ha levt med internet i snart femton år trodde jag faktiskt att jag hade sett det mesta. Eller i alla fall att jag inte skulle häpna så många gånger till. Men så fick jag via Ron Obvious nys om Edward "Cookie" Jarvis, en amerikansk superstjärna, vars gebit är att äta mat. Massor av mat. Det låter kanske inte så mycket för världen, eftersom övervikt generellt sett redan är ganska så förknippat med befolkningen i det stora landet i väst. Men det här tar kakan, bokstavligt talat.

Oftast när någonting har nått en nivå som är såpass absurd att hjärnan inte riktigt klarar av att filtrera informationen på naturlig väg, brukar många av oss avfärda det med kommentaren: Bara i USA. Inte så konstigt med tanke på att det är landet där precis allting är tillåtet i jakten på lite stjärnglans. Vi har liksom vant oss vid att de beter sig som ett kolossalt ADHD-läger. Alla medel är sanktionerade i strävan efter nästa titel. Det är som att de i brist på en egen historia är så hypermaniskt inställda på att bli bäst, mest och värst – oavsett vad det råkar handlar om.

Skitsamma om det gäller rymdäventyr, idrott, patriotism, allmänt knäppa företeelser eller meningslöst övervåld. Kommer det en liten finsk uppstickare på skolmassakerfronten kan man ge sig fan på att det dröjer högst två dagar innan bucklan är tillbaka på andra sidan Atlanten igen. Allt är en sport. Eller kan bli åtminstone.

Precis här kommer Cookie Jarvis in i bilden. En självutnämnd amerikansk patriot, överviktig mäklare, familjeman och viktigast av allt; idrottshjälte. Elitrankad sådan. Hans gren är ätning som i att Ä-T-A mat. Skratta ni, men han klassas som en av de stora – en titan bland världens alla gourmander. Han har byggt hela sitt liv och karriär på sin ultraelastiska magsäck. Han gör det för ära och berömmelse, men främst gör han det för Amerika. Helt utan ironi säger Cookie Jarvis att han stöttar de amerikanska trupperna från hemmafronten (eftersom han inte kan vara på plats) genom att visa sina "true colours", vilket i hans fall råkar vara en do-rag med den amerikanska flaggans mönster och en svart rock där han låtit trycka sina ätarmeriter (en masse) i guld på ryggen. "U.S.A all the way". Han tycker på riktigt att han är en riktig hjälte. Hans fru också. En ganska skev bild av heroism (kan jag tycka) är den som baseras på att hur väl man pallar sätta i sig 40 varma mackor på tid.



Jag vet inte om jag ska skratta eller kväva mig själv med en plastpåse när jag ser hans fru berätta att han brukar svepa in sig i den amerikanska flaggan och bära Uncle Sam-hatt. Att han vill göra det för sitt land. Det och ära varmkorv i gross. Och där kom nästan en tår.

Nä, sett ur ett samhällsekonomiskt perspektiv finns det nog bara en titel Cookie Jarvis verkligen har chans på. Ofruktsamhetens furste. Jag skulle inte tro att tärande kan få en bättre omslagspojke. För om man bara är bra på en sak här i livet, och det råkar vara att sätta i sig matportioner, stora nog att föda medelstora afrikanska samhällen i månader. Är det då inte den yttersta graden av cynism att medvetet utveckla den talangen? Vi snackar om en kille som med största sannolikhet snart kommer att äta upp det amerikanska "vårdsystemet" med en kostnad på ca. 200 000 dollar om dagen. Samtidigt; den amerikanska drömmens vägar äro outgrundliga. Glöm inte det.

Så kommer då klippet som får mig att häpna. Det är från underhållningsformatet "Eats of strength", vilket bara genom namnet ger mig ett obehag som sitter kvar en dag:



En frodig kille (Cookie Jarvis) sitter på knä i ett litet altare framför ett bord med majskolvar. På sig har han sin karaktäristiska huvudbonad. Runt omkring sig har han välfyllda läktare med en upphetsat vrålande publik. Vi hör sportkommentatorer som tar sin uppgift på större allvar än radiosporten gör under fotbolls-VM. Vi får se tv-grafik som redovisar tid, formkurvor och nuvarande status. Atmosfären byggs upp av precis samma perversa komponenter som antikens gladiatorspel.

Signalen går och kämpen börjar systematiskt skalar loss majskorn med samma precision som en popcornfabrik. Han frossar i dem. Kommentatorerna går på om Cookie Jarvis olika tekniker. De berömmer hans effektiva skrivmaskinsteknik, där han för den smöriga kolven fram och tillbaka mellan läpparna i en rörelse som närmast påminner om valsen på en skrivmaskin. Vi bjuds på ätartävlingskuriosa och det briljeras med fakta om när Cookie Jarvis erhöll sin do-rag, samt fabuleringar om hur mycket svett som har runnit genom den under alla år som ätarmästare. Tiden börjar rinna ut och Cookie Jarvis känner pressen. Det går inget vidare idag och i ren stress går han över till sin specialutvecklade rotationsteknik där han våldför sig oralt på kolvarna. Glädje har aldrig varit så frånvarande som i Cookie Jarvis blick. Han ser lika blaserad ut inför sin uppgift som jätten i Jack och bönstjälken, där han sitter och utför världshistoriens mest kärlekslösa löpandebandavsugning. Hans ansikte täcks av kletiga majsrester men han kunde inte bry sig mindre. De avverkade kolvresterna släpper han med en kraftlös hand i en vidrig liten uppsamlingskorg. Och publiken hejar på. Outtröttligt. De till och med räknar ner de sista sekunderna trots det uppenbara, att Cookie Jarvis kommer misslyckas och hamnar långt under rekordet. Var det ett stjärnfall vi just fick bevittna månne?

Jag hör vad ni tänker. Bara i USA.

Boffar'n

Appropå anagram, så läste jag för ett tag sedan miss universums lista över godlukter, och insåg att jag (och hon) har vad man skulle kunna kalla en dieselnarkomans doftpreferenser.

Jag ska tanka bilen idag. En tillställning som skapar kluvna känslor. Min plånbok hatar det lika mycket som min näsa älskar det. Doften av bensin va. Så jävla smarrigt. För att inte tala om riktiga hjärndödare som tuschpennor, starkt lim, nagellack, Tipp-ex, lacknafta and the list goes on...

Man skulle kunna tro att jag är bara ett socialt sönderfall från att bli heltidsboffare, men så hårdgillar jag ju även mer oskyldiga lukter som gubbtvål (cederträ), kebabpizza och bebis.

Anagram

Var och såg Joakim Pirinen igår. Han hade gjort en massa anagram på sitt namn. Så det ville jag med testa. På mitt eget namn alltså...

laserkanonsmide
nasalrikedomens
dieselnarkomans
melodiernas sank
romelandas kines
sorlande anemisk
askim annorledes
diakonernas slem
klasen domineras
demonernas ilska
nomadernas kisel
sidornas lekamen
kolans minerades
en smakernas idol

Gore-Tex-pappor

Under min pappaledighet har min sedan tidigare redan dåliga inställning till Gore-Tex-pappor verkligen cementerats. Jag hatar dem. De får mig att känna mig dålig. Och det gillar jag inte. Alls.

Det finns inget värre än att komma springande i ett ösigt isregn med sin ofodrade trenchcoat och mockaskor lika täta som ett durkslag, och behöva möta blicken från ett sådant där redigt as med fleecefodrade friluftskläder i vindtätt och regnavstötande material. De tittar på en som den idiot man är och jag får en sådan lust att bara skrika dem rakt i ansiktet. Skrika att jag minsann har både mössa, vantar och en snygg vinterparkas hemma på vinden, men att fulhösten överrumplade mig och att jag tyvärr inte hunnit än plocka ner dem än. Skrika att när jag väl gör det så kommer jag att klara vädret lika bra som dem men UTAN att se ut som en jävla kuk i biege Gant-keps, knallorange bergsbestigarjacka, prasselbyxor och ett par grova kloakskor av Gore-Tex.

Jag vägrar att klä på mig en mundering värdig en Mount Everest-expedition, bara för att jag ska ut en sväng på lekplatsen och leka lite med med mina barn. Vad fan är grejen med det? Det är inte så att de där Gore-Tex-papporna leker mer med sina ungar än oss andra. Oftast står de bara där och ser ut som som en hög passiva Göran Kropp, medan de lojt puttar på en gunga eller med största försiktighet daddar lite hink och spade. Jag ser dem aldrig vada i skiten. De bara visar att de SKULLE kunna göra det. Att de är lite bättre. Bara för att de tekniskt sett skulle klara sig bättre än jag om vi plötsligt beamade våra arslen till Antarktis.

Ärligt talat. Man behöver faktiskt inte handla för tjugotusen spänn på Naturkompaniet för att kunna ta sig till Ica med en barnvagn. Och man behöver utrusta sig med isdubbar och en iridium-telefon för överleva en stund på Plikta. Inte på sommaren. Inte på vintern. Aldrig.

Idag är ingen vanlig dag, för det är...

Jaha, så var man 34 år. Äntligen. Vilken drömålder.

Hade ni varit här hade jag bjudit på tårta. Kanske. Och sprit. Nu får ni nöja er med (som jag tidigare nämnt) ledmotivet till den här och alla kommande bemärkelsedagar. Och det är minsann inte kattskit. Håll till godo...

Oj, dörren springs ner...

I fredags länkade Jennie Hammar till min blogg. Hon hade bett om bloggtips och en Anna (tack) hade tipsat om min modesta lilla blogg bland ett åttiotal andra. Tydligen föll den Jennie på läppen, för hon lyfte fram den som en av fem läsvärda bloggar. Mycket roligt. Dels för att jag ganska sällan blir länkad nu för tiden, dels för att jag nog aldrig blivit länkad av en modebloggare (i alla fall inte en med asmånga läsare) innan. Vi brukar helt enkelt inte dela så många intressen.

Länkningen ledde i alla fall till att min statistik drog iväg och gick bananer. Det är ett jävla rännande här på Bloggfrossa nu. Angenämt. Jag är svinglad för alla mina trogna läsare, men självklart skulle det vara råkul om ni blev ännu fler. Det är en riktig energiinjektion för bloggandet vill jag lova.

Så imorgon måndag, när jag fyller trettiofyra sura år, tänkte jag ha öppet hus här på bloggen. Alla är välkomna och om ni absolut vill ha något med er kan jag inte tänka mig något bättre än en fet länkning :)

Polisens snygga helgardering

Terrorn kommer till stan i helgen, men stanna inte hemma. Hotet är av sådant allvarligt slag att vi känner att vi måste informera allmänheten om att det kan komma att skördas liv. Men ut och låtsas som inget med er. Hopp och lek. Var precis som vanligt. Men passa er; för när som helst kan en bomb brisera i ansiktet på er. Troligen kommer det att ske något fruktansvärt i centrum. Så kom dit och shoppa, fika, häng eller vad fan ni nu vill göra. För är ingen fara. Inte förrän det smäller i alla fall...

Göteborg står under terrorhot. Polisen går ut och meddelar att det föreligger ett bombhot mot stans centrala delar, men att folk inte ska känna oro och absolut inte stanna hemma. Nä ut i smeten bara. Inte ska handeln behöva ta stryk bara för att det vankas sprängdåd. Polisen sätter nämligen in extra resurser. Nordstan hårdbevakas. Så alla kan bara ta det lugnt och njuta av rea-priser, trängsel, levande statyer, norra Europas bredaste flora av pissodörer och allt annat mys som stans största köpcenter har att erbjuda.

Polisen har fått indikationer. Såpass starka att de känt sig tvungna att gå ut till allmänheten och varna för att det kan komma att sprängas lite i helgen. Det görs några gripanden och två personer anhålls, hotet anses dock INTE avvärjt, men inte ska man sitta inne och trycka. Lönehelg och allt. Nä, polisen vill verkligen inte avråda människor från att vistas i centrum. Samtidigt känner de sig tvungna att varna för ett överhängande hot om död och lidande.

En ganska vattentät helgardering må jag säga.

Seniorknarket

Förra helgen hälsade vi på J:s famiglia i Halland. Efter kaffet dukade svärmor plötsligt fram Rotary-crack som hon på något sätt lyckats komma över tidigare på dagen. Snacka om chock. Mitt i fredagsmyset. Pang, så stod den bara där. En skål fylld med dragerade praliner av olika slag – Bridgeblandning. Så jävla oansvarigt.


Det är ju allmänt känt att 90% av PRO:s medlemmar kämpar med ett tungt bridgeblandningsberoende, och då är det bara åldersdiabetesen som håller tillbaka de tio sista procenten från att börja punda chokladdraperade russin och andra lömska dragéer. Hur kan man då medvetet dra ner unga oförstörda människor (nej, 33 är ingen ålder i sammanhanget) i det förrädiska bridgeträsket undrar jag? Det är liksom inte för intet åldersgränsen är satt till 65+ av tillverkarna.

Mest beklämmande i det hela är ändå att svärmor, med bara ett par år över de femtio, inte ens behövde legitimera sig vid köpet. Inte en endaste liten följdfråga fick hon av butiksbiträdet, vilket är ganska konstigt med ett tanke på hur omtalat det utbredda missbruket på landets alla äldreboenden ändå varit. De sålde helt sonika på henne en påse högriskgodis utan att blinka. Det luktar nästan lite uppsåt. Som att placera en skål meth i uppehållsrummet på en rehabklinik för narkomaner. Med den moralen kan de lika gärna börja sälja cigg och folköl till 7-åringar också.

Nä, nu står helgen inför dörren igen. Om man skulle ta och boffa lite lim...

Finland för mig

Min kompis A visade mig ett youtube-klipp förra veckan (jag är mycket tacksam) som jag har haft svårt att slita ögonen ifrån sedan dess. Jag är fascinerad av denna finska man, med finsk frisyr, som under oavsiktligt finska former visar upp sin mycket finska men föga imponerande videobandspelarsamling. På eldig finlandsengelska går han, ackompanjerad av ett potpurri av storvulna ledmotiv, igenom maskin efter maskin. Och han har många. Videobandspelarsamlande är en hobby som måste kräva lika delar passion, sinnessjukdom och utrymme. Killen har samlat på sig ett gross videoapparater som rymmer märken som Salora, Finlux, Samsung, Akai, Toshiba, JVC, Sharp, Sony och "Panasonic is best meckanicks... Philips is bad, very bad... very bad". Bra jobbat. Man kan aldrig ha för många VHS-maskiner... ehhh?



En del skulle säkert kalla honom entusiast. Jag kallar honom random finne. Det blir helt enkelt inte mer Finland än så här för mig. Hur mycket knivar, fulsprit och sauna man än samlar på ett och samma ställe. Jag gillar att han inte verkar vara en sådan där delikat samlare som bögar sig med originalförpackningar, instruktionshandböcker och inte använder dem. Vissa saknar fjärrkontroll och/eller andra kroppsdelar, och av patinan att döma har han nog gjort både det ena och andra med sina älskade apparater. Ätit romantiska middagar med (och på) dem, delat glädje och sorg med dem, supit sig arg och misshandlat dem. Men bara när de har förtjänat det.

Vad ni än väljer att göra med den här informationen, glöm aldrig att: "Panasonic is best, JVC second... and Sony is three"

Och Life achievement award 2010 går till...

Den här killen:

Graham Barker har valt att optimera sin garderob med uteslutande skjortor i flanell, det ultimata plagget för att nå världselitnivå. Kritiska röster menar dock att det är ren doping.

... En helt vanlig Bibliotekarie som heter Graham Barker.

Motiveringen lyder:

För att han med exceptionell flit och iver under dryga 26 år (hittills) har skördat sitt eget navelludd, under närmast autistiskt rutinmässiga former, och samlat det i glasburkar för världen att skåda. Hans passion i livet har hittills givit honom en plats bland alla andra dårar i Guinness rekordbok. Vem vet vart luddet kommer ta honom innan han biter i gräset en gång för alla.

Jag tycker det är intressant att se hur luddets färgskala har skiftat genom decennierna. Man kan säga att 80-talet utan tvekan var hans mintgröna period, medan 90-talet dominerades av röda toner men med en tydlig dragning åt blått mot slutet. Det nya millenniets första tio har sedan fortsatt i en allt kraftfullare blå nyans. Frågan är vad framtiden bär med sig. Jag kan knappt bärga mig att få veta. Skön kille. Det finns en läskig spänning över människor som samlar på kroppsgenererade produkter. Fy fan.

Det är inte orimligt att Graham Barker även sitter och trycker på världens mest respektabla flensostsamling, men tänker hålla på den godbiten i 24 år till, och istället lansera under mer högtidliga former på självaste femtioårsjubileeet. Med avtäckning, champagne, ostronbuffé och ett jävla hallaballo. Kanske planerar han även att chocka världen med att vaska sin massiva svettsamling rakt framför världens alla mediakanaler. Bara sådär.

Eller så hör vi inte röken av Graham Barker något mer. Kanske var detta hans 15 minuter. Så kan det också bli.

Göteborgs bästa blogg

Skulle det kunna vara den här gamla bloggjäveln det?

Ja, jag vet inte, men om ni tycker det så har jag tydligen blivit nominerad till det på Nattstad. Rösta om ni vill.

http://nightlife.se/content/12408

Den landsomfattande tittarstormen

Igår kunde vi läsa att helvetet hade brutit ut efter att TV4 hade haft morgonbesök av Andreas Kleerup. Jag tittade på programmet och njöt av hur forcerat Kristin Kaspersen och Anders Kraft satt och försökte hålla god min, när Kleerup öppnade käften för att prata om sin musikaliska insats i operauppsättningen av Aniara. Vilken ynnest. För mig. För dem var det nog ett rent helvete, eftersom de båda är ganska inkörda på mellanmjölkskanalen vid det här laget, och visste exakt vad som väntas skulle från sin trogna tittarskara, när något faller utanför den 364 dagar om året annars så välkrattade manegen. Då blir det tittarstorm och kaos. Då täpps slussen igen av ilskna människor, som är så till sig över att det sitter en blek gammal knarkare på nedåttjack och sluddrar sönder deras heliga frukoststund, att de på riktigt pissar på sig hemma i tv-soffan. Nä nä nä... sådant går minsann inte för sig. Då sätts hela dagen ur balans för landets mest ofruktsamma medborgare. Det sprider till och med en svart skugga över Malou von Sivers skamfrosseri i Efter tio. Fy fan, så kan vi inte ha det.

Frågan är vad det egentligen är för sorgliga ursäkter till människor som upprörs så till den milda grad att de verkligen lyfter på luren för att spy ut sin förskräckelse i TV4:s växel. Har de verkligen inget vettigare att göra med all den handlingskraften. De måste ju koka såpass mycket inombords att de skulle kunna försörja ett helt jävla kvarters energiförbrukning på endast värme som pumpar ur deras ynkliga lekamen.

Och TV4 sitter snällt och tar emot, samlar till krismöte och censurerar sedan genom att inte lägga ut det stötande inslaget på sin webb. Man vill ju inte stöta sig. Har de här människorna aldrig sett en musiker i "dåligt skick" innan? Jag vill dra mig till minnes en extremt pinsam intervju där Anders Kraft hade fått en exklusiv intervju med Rolling Stones för några år sedan. De var höga på allt som finns och lite till, de hånade och skrattade ut honom i exakt samma format, men det fick passera. Har de verkligen ingen självrespekt på samhällsredaktionen? Förlåt. Dum fråga, glöm den.

Visst, Kleerup verkligen var i risig form. Han var blek och oduschad, pratade helt osammanhängande och hade uppenbara problem att formulera hela meningar. Han verkade svårt sjuk. Hade jag inte vetat vem han var, vilket jag misstänker är fallet med de flesta som ringde in igår, skulle jag troligen före substanspåverkan ha satsat mina dollars på att han hade långt gången AIDS eller bara var en gravt utvecklingsstörd kille med årets värsta influensa.



Frågan är hur det kommer sig att det här överhuvudtaget fastnar i folks hjärnor och inte glöms bort en sekund efter som precis allt annat innehåll i morgonformatet. Hur kan det ens vara lite provocerande för någon enda människa utanför IOGT-NTO:s medlemskrets att en svensk musiker sitter och beter sig lite "påverkat" i tv? Finns det inte värre saker att ta itu med om man nu har så förbannat lätt för att lyfta på luren ...

... som oflurrade McFlurry's, bara för att nämna ett exempel... Ehhh!?.

Ritchie Blackmores förfall

Jag accepterade verkligen att Ritche Blackmore verkade ha fått en omfattande stroke som gjorde att han tappade omdömet helt och hållet och tillsammans med frugan började utforska gycklartonernas och rollspelarnas förlovade land. Trots att deras folkrockprojekt hela tiden har gjort det väldigt svårt för mig att kunna lyssna på Deep Purple med samma respektfulla hörselnerver igen. Folk går ju vidare, utvecklas, testar nya grejer. Eller hur? Ibland jävligt dumma grejer. Men ibland blir det bara lite för mycket av det tokiga.



När Ritchie-boy på senaste skivan valde att göra en alldeles egen tolkning av Håkan Hemlins (Nordman) gamla goding Vandraren, fanns det inte längre något tvivel. Killen har alltså tappat alla koncept och blivit en mupp som seriöst flörtar lite med svensk vikingaporr. Precis som allas vår favoritsverigedemokrat. Kan man nå mycket lägre än så? Va? Där måste man väl ändå bottna i skitpölen?

Nä, vänta lite... Det finns en nivå till. Om Ritchie skulle flöjta till en duett med Candice Night och Levi Klausen på nästa (gud förbjude) skiva. Det hade varit något i hästväg.

Moraliskt dilemma

Alltså, jag älskar verkligen den här episka saxkillen:



Men det gör tydligen även det här rövgänget:



Därför känns det alltid som att jag befinner mig på SD:s valvaka när jag jazzar runt i bara kallingarna här hemma, till femtiosjminuters-remixen av Epic Sax Guy på min stereo. Brunt.

Modemanifest à la Trettioplus

En av mina absoluta favoritbloggare, herr Trettioplus (soon to be 40+), publicerade idag ett öppet manifest där han listar kläder av icke önskvärd natur. Listan innehåller hittills bara två futtiga punkter, så därför tänkte jag passa på att hjälpa honom på traven genom att länka till ett gäng episka radiospottar från för länge sedan. Dels för att de passar temat så fantastiskt väl och dels för att de i sig bär stort ansvar för hur min kärlek till reklambranschen en gång i tiden uppstod, och hur det kommer sig att jag ens jobbar med det jag gör idag. Copymässig humorbriljans i sin allra renaste gåshudsform – än idag.

Lyssna och njut:

Camouflagemönstrat >>

Byxor av så kallad Cargo-modell >>

Spandexkläder >>

Hawaiiskjortor >>

Dressmankläder >>

Jeansshorts >>

Batikmönstrat >>

Manspälsar >>

Tangaspeedos >>

Ätbara underkläder >>

Manlig vänskap

När vi ändå är inne på att prata tv så börjar den nya svenska dramasatsningen, Våra vänners liv, med Shanti Roney och Gustaf Hammarsten på SVT idag. Jag gillar ju som bekant svensk vardagsdramatik när den görs bra, och med Jesper Andersson (om jag har förstått det hela rätt) vid rodret finns säkert bra möjligheter till en upplevelse.

Jag måste dock erkänna att det aldrig sinande temat "Manlig vänskap" räcker gott som beskrivning för att jag ska känna mig mätt innan jag ens börjat äta. Hur många produktioner krävs egentligen innan detta makalöst kittlande fenomen kan ses som utforskat för all framtid. Man kan fråga sig hur många fler filmbudgetar som rimligtvis behöver plöjas ner i ämnet innan det blir dags för en lite piggare utgångspunkt. Som det är nu fungerar den svenska film- och tv-industrin som en gigantisk kultiveringsmaskin, den vänder på samma stenar i all oändlighet. Inte för att det är något fel på manlig vänskap. Tvärtom. Det är fint som snus. Det är bara det att det har skildrats ett par gånger nu. Men vem vet, kanske hittar de något nytt den här gången. Vi får hoppas det.

Det påminner mig förresten om två killar som blev den manliga vänskapens förgrundsgestalter redan på 60-talet. Som ler och långhalm umgicks de vecka efter vecka i åtsmitande kroppsstrumpor, slynigt korta hotpants, silkiga fetisch-accessoarer och gjorde sånt som vi karlar gör mest. De räddes inte intimitet och känslor och de vågade umgås, på ett sätt som skulle ha gjort de mest kyska männen under antiken alldeles batonghårda i brallorna, helt naturligt och avdramatiserat. Tillsammans avverkade Batman & Robin tabun i parti och minut. Kort sagt, de var den manliga vänskapens verkliga renässansmän och med en adderad tysk dubbning ställs frågan på sin spets. Vad kan Våra vänners liv möjligen ha att erbjuda som vi inte redan har sett? Vi får väl se.

Bäst på tv just nu

Idag är det fredag och eftersom det nästan bara går skit på tv, skulle jag gärna vilja ha lite tips om vad som är bäst just nu. Jag tar gärna emot nedladdningsbara tips också om det är tv-serieupplevelser utöver det vanliga. Emster skrev att hon just tagit sig an The Wire. Det väckte ett avund inom mig. Jag har känt mig lätt blaserad inför alla andra tv-serier efter den. Men det måste ju finnas fler såna där riktiga guldkorn som biter tag i en och tvingar upp en gåshud ända in under pungen. Ni vet vad jag snackar om.

Just nu försöker jag bara hålla näsan över vattnet med lite metadon i form av Blekingegadebanden (för övrigt jävligt bra) och Hung på SVT Play.

Jag känner mig väldigt tacksam mot Burgschki som just har försett mig med This is England '86. Den står på tur med höga förväntningar. Jag längtar även efter att fjärde säsongen av Mad Men ska komma på dvd. Sedan väntar jag på att andra säsongen av både Eastbound & Down och Bored to death ska sändas klart så att jag kan ladda ner hela skiten och se i ett massivt svep. Och så har jag planer på att inom kort investera i Sopranosboxen (jag är en av de få som inte sett Sopranos). Självklart ska jag också ta och titta på HBO:s nya feting Boardwalk Empire när det har gått några avsnitt till. Men vad finns det mer?

Var lite bördiga nu. Hjälp en gammal tv-pundare att få sig en skön fix.


Referensserier jag älskar: Big love, Breaking Bad, Curb your enthusiasm, Klovn, Six feet under, Kalla fötter, Tusenbröder och som jag tidigare nämnt – tv-seriernas tv-serie – The Wire.

Fy fan för kroppen

Idag kan vi läsa om en kvinna som gick runt med en tjugofemkiloscysta från livmodern till nyckelbenet. Nej det är ingen överdrift. Den sträckte sig verkligen så långt. Vad ska man säga? Själv blir jag alldeles matt. Jag får sådan kroppsångest att jag spontant bara vill ta mig en dubbel treo och dra täcket över huvudet för resten av veckan. Minst.

Till råga på allt passar Aftonbladet på att toppa med en liten skön lista under parollen "Skräcktumörer vi minns". På allvar. Vad är det för sjuk jävel som kom på att det är en god journalistisk insats att lista historiska kroppsabnormiteter? Troligen är det han/hon som fick praktikplats på kropp och hälsa-redaktionen när En ding ding värld lades ner.

Alltså det finns få saker som stressar mig som den högst ofrivilliga vetskapen om att kroppen kan trolla skit som knäcker vilken sci-fi-rulle som helst. Eller inget för att vara mer exakt.

Livet på landet

Idag ska vi ut på landet T, S och jag och hälsa på en vän till mig. Lugnt och fridfullt tänker ni. Idylliskt rent av. Ja men nja, hon bor nämligen bara ett litet stenkast från det här:



Hoppas verkligen att vi inte springer på den där tjocka killen (och hans kamrater i scumfukkaz) som vad jag förstår är någon slags representant för Lilla Edet. Han verkar råfarlig och utöver sitt uppenbara missbruk av mosbrickor extra allt, lär han tydligen både lägga det fett och knäcka mig lätt... uh.

Så om ni inte hör något mer från mig vill jag tacka för den här tiden. Det har varit kul.


Obs: Jag älskar hur mäktigt de har bakat in klippbilder på dasspapersfabrikens logotype, en lokal trävaruaffär, kommunens entréskylt och deras favoritpizzeria Milano. Snacka om att representera. Ghetto style.

Ett väldigt fort år

Grattis Tintin!


Idag för ett år sedan föddes Tintin. Det var ungefär exakt samma väder som idag. Krispigt och kallt i luften men soligt och klart. Ett år. Det har gått så fort. Hon kom till oss som en liten ärta. Ett oskyldigt litet russin. Ett försvarslöst knyte. Idag pladdrar hon på som om imorgon aldrig finns och har utvecklat en helt egen, om än väldigt låg, humorform. Hon kan till och med gå. Hon tar för sig av livet. Varje dag är ett äventyr, och alla andra föräldrar vet att jag inte menar det som någon klyscha. För Tintin är livet verkligen ett stort äventyr varje dag. Och vi får hänga på.

Det har varit ett fint år. Fantastiskt till och med. Häftigt. Det är inte utan att jag blir lite tjock i halsen och rörd medan jag skriver det här och minns hur vi kämpade tillsammans på Östra sjukhusets förlossning Sal 8, J (mest J såklart) och jag. Vilket dreamteam.

Så idag blir det ettårskalas för Tintin. Men det inte bara hennes dag. Det är även ett år sedan jag blev hennes pappa, J mamma och S (Juniorette) blev storasyster för första gången. Ja Ryssland blev ju plötsligt mellanbarn också, men han verkar ta det med ro, trots att det stundtals har varit ett ganska hårt år för honom.

Facebookterror

Igår när jag hade bloggat min irritation över jobbiga facebook-vänner så händer något så absurt. En av de värsta feed-fuckarna i min lista, en tjej som jag gick i samma klass som, från lekis till och med nian, hade postat inte mindre än 18 stycken tokgrejer på en gång. Det var som att hon hade läst min blogg (minimal risk) och gjorde det för att driva med mig. Jag hoppas att det är så ochg att hon får sig ett duktigt flabb. Annars kan hon inte vara helt kry. Jag menar, vilken frisk människa slösar inom loppet av tre timmar bort sitt liv på arton helt utvecklingsstörda facebook-applikationer och dessutom postar alla resultaten i sin feed – för alla att se?

Vi snackar alltså exakt följande grejer:
Hur mycket svensk är du?, Det klantigaste du kommer att göra idag, Fråga Ester :), När ska du få ditt första ligg?, Sanningen om din pappa, vilken tecknad seriefigur är du?, Hur många är kär i dig, När kommer du möta din stora kärlek?, hur mycket kommer du att väga om tio år?, Vad tycker tomten om dig?, Ditt utseende enligt andra, Hur svarar du i mobilen?, Vad borde du göra ikväll... och en hel drös artiklar under ämnena "Det meningslösa våldet" och "Kidnappade barn".

Oj vad det tjuter i mina öron nu... Aha, det var visst sociopatalarmet som utlöstes här.

Nu funderar jag på hur jag ska ta itu med det här. Så här kan det inte fortgå. Kom inte med tipset att kryssa bort personen tack. Och visst skulle jag kunna säga upp kontakten men filantropen i mig vill liksom hjälpa henne.

Nä, om man skulle ta och städa lite i den där ansiktsboken

Emster väckte en liten tanke hos mig igår rörande Facebook-etikett.

Hon väckte ett pundarsug i mig, att städa lite i min vänlista. Det är närmast olidigt att logga in och behöva mötas av hur någon med manisk Facebook-tourettes har sprutat ur sig statusuppdateringarnas svar på gammal surnad säd. Jag menar, hur menlösa rop på uppmärksamhet ska man egentligen behöva tolerera som "vän"?

På tredje plats har vi helkryptiska meddelanden, gärna i form av något filosofiskt citat som sätter igång tolkningsknölarna. Jag luras varje gång, fattar aldrig och kommer på mig själv med att småhata mig själv för att jag sväljer skiten utan att protestera. Näst värst är människor som spelar Farmville, Castle Age och andra typer av feedfucker-spel. Jättekul att ni spelar men måste ni dela med er av varenda litet jävla drag ni gör?

Men mest av allt hatar jag ändå kedjebrevs-uppdateringar i stil med: "Vi måste stoppa våldet nu! Klipp in det här och posta till alla du känner om du håller med, annars betyder det att du gillar våld och hoppas att alla dina vänner ska dödas och våldtas."

Eller varför inte: "Jag tycker att cancer är en hemsk sjukdom. Sprid det här till alla du känner om du också tycker det; annars kommer du, dina barn och dina fem närmsta grannar också att drabbas."

För att inte tala om: "*hjärta, hjärta hjärta* Hjälp till att sprida lite kärlek!!! Vidarebefordra detta till... *hjärta, hjärta, hjärta*" Yada yada yada, plus en jävla massa utropstecken, särskrivningar och ascii-dings insprängda i texten.

Av någon anledning är det allra främst gamla högstadiekompisar som håller sig med den här sortens uppdateringar. Människor jag inte ens hade något gemensamt med när det begav sig, men som jag av någon sorts rubbad nostalgi valt att utbyta vardagliga statusrader med på Facebook. Det måste vara ångesten över att inte vara omtyckt av ALLA som gör att man överhuvudtaget står ut. Men nu får det vara nock.

Egentligen skulle det inte göra särskilt ont att plocka bort dem ur sitt liv och låta dem kokettera vidare utan mina ögon som receptorer. De skulle inte ens bry sig. Kanske är det just därför jag tvekar. Nä, jag ska nog börja med att ge dem en varning. Förklara att jag kommer plocka bort dem om de postar något som ens liknar ovan nämnda skit igen. Låta bollen ligga hos dem.

Om jag inte bara går medeltid direkt och överraskar med ett litet generiskt meddelande på deras wall, i stil med:

Hej [Namn]!
Jag vill bara meddela att du vann. Jag ger upp. Vi kan tyvärr inte vara vänner på FB längre. Jag står nämligen inte ut med all din kroniska statusradsdiarré. Den dränerar min energi och det är inte bra för mig. Därför tackar jag för tiden som varit. Från och med nu är du död för mig. Vi ses i helvetet. Eller också inte.

Kram
Mikael

Eller skulle det vara osympatiskt?

Och årets bild går till...

Alltså, gårdagens löp på GT var bara för bra.

De har rotat fram och publicerat en bild på de två åldringsrånara från Bulgarien, när de står med solbrillorna på sig inomhus och hajfajvar, till synes sjukt nöjda med sig själva. Sånt fångas inte på bild varje dag.

Säga vad man vill om deras nisch. Visst, att robba intet ont anande sviskon på sin ledsna lilla folkpension, är så ynkligt att Satan själv troligen kommer att anlita sin favoritösterrikare, för att bygga en källarvåning till den nionde nivån i helvetet. Speciellt för dem. Men Årets bild ska de bara vinna. Tänk att de seriöst riggade kameran och bestämde sig för att fräcka till det hela lite med solglasögon, innan de förevigade sig själva samtidigt som de, helt utan ironi vad det verkar, körde den gamla hederliga Brandsta City Släckers-posen och log malligt in i kameran. Det är storartat enligt min mening.

Sedan så skulle jag vilja ge den som satt rubriken ett separat hederspris. "Här firar de stölden hos åldringarna" i ansluting till den bilden. Bara ett geni kan skapa sådan komplex kommunikation. Det är konst. Jag har varit på ett och annat kalas i mina dagar som varit av det lite torftigare slaget kan jag lova. Kalas där Mikael Wiehes "Keops pyramid" har gått på repetition. Men hur långt in i helvetet lökiga partyn det än har varit, så snbackar vi riokarneval i jämförelse med partygunget kvinnorna på bilden förmedlar.

Kom och ta mig långt härifrån *klapp klapp* långt härifrån... Yeah!

Filmmarodören

Precis när vi börjat titta på Robin Hood får J för sig att köra ett parti pest eller kolera. Hennes entusiasm för produktioner med Russel Crowe är något dämpad skulle jag kunna säga. Vi hade knappt hunnit genom första scenen innan hon slängde ur sig pest eller polera, som gick ut på vem jag skulle välja att ha en sextionia med om det stod mellan Mikael Persbrandt och Russel Crowe. Självmord fanns inte med som ett tredje alternativ. Hon vet hur man punkar en film hon. Jag valde Russel. Inte för att det skulle vara så stor skillnad egentligen, men fan hellre Crowes väsande än en stönande Gunvald Larsson. Filmsuget dog en aning.

Som straff replikerade jag med några riktigt kluriga alternativ för hennes räkning, och jag kan väl sammanfatta utfallet såhär: J valde Lennart Ekdal, Göran Hägglund och Natasha Illum Berg.

Så kan det gå. Go'natt.

Bastukissaren

Det här med vinnare och förlorare är rätt intressant egentligen. Livet är som uppdelat i två halvlekar, där första halvlek består av skola och uppväxt, och andra halvlek består av resten. Jag minns att det blev extra tydligt en gång i mellanstadiets slutskede när hela klassen var i simhallen.

Vi var i simhallen ganska ofta under en period, när någon hade täppt igen den vanliga idrottshallens duschbrunnar med pappersservetter och sedan låtit duscharna stå på över helgen. Golvet i gympahallen fick brytas upp och bytas ut, för att inte riskera att varenda glin på skolan skulle begåvas med en invalidiserande mögelallergi under kommunens regi. Fight water with water så att säga.

Varje badpass följde ett strikt mönster:

1. Oro i omklädningsrummet. Vi svaga visste aldrig vad de tuffa killarna hade planerat för kul happening. Oftast var det någon form av näckning, med tillhörande inkastning i tjejernas omklädningsrum. Men ibland kunde det bara vara att alla kläder blev inslängda i duschen. Eller stulna. Kul pranks med andra ord.

2. Badmomentet. En fyrtio minuters anarki i sann Darwinistisk anda med välriktade kanonkulehopp, skendränkningar och annat kul.

3. Bastumomentet. En helig tradition där vi män samlades nakna i det lilla svinvarma trärummet med skum belysning, för att svettas tillsammans och sluta fred.

Den här gången satt vi som vanligt samlade i bastun som alltid hade en liten subtil doft av gubbrunk. På översta bänkraden satt Pea i vanlig ordning, klassens koolaste kille, och beordrade klassens tjockis att skvätta på mer vatten på stenarna. Det var redan så in i helvete varmt att man höll på att svimma, men ingen ville "fitta sig" och vara den förste att ge upp. Så alla väntade in klartecken från Pea. Men det kom inte. Det skulle bli varmare. Hinken tog slut och tjockisen blev tillsagd att hämta påfyllning. Men han återvände inte. Då steppade Pea ner till första bänkraden och tog saken i egna händer, bokstavligt talat, ställde sig till rätta och började pissa i en vid båge, rakt på de glödheta stenarna. Vi skrek av skräckblandad förtjusning. Vad tokig han var ändå, Pea.

Det stank som i en grisstia när urinet ångade sig till en gröttjock dimma. Jag fattade redan där att det skulle bli problem. Någon skulle undra. Någon skulle skvallra. Sedan skulle vedergällningen komma. Och så skedde.

Dagmar som var boss på badhuset, och ungefär lika mild som en tysk lägervakt i sin framtoning, kom och skrek hänsynslöst på klassen i kanske tjugo minuter. Hon skulle inte sluta. De hade fått stänga bastun och skicka iväg aggregatet. Vi darrade. Pea kände pressen och klämde till slut fram ett nervöst erkännande. Som jag njöt. Hans mor och far skulle få betala sanering av bastuaggregatet och Pea själv blev avstängd under resten av terminen. Som om det skulle skada honom. Eftersom hela den svenska grundskolan innehåller exakt samma sorts maktmekanismer som i amerikanska fängelser, spädde det bara på hans rykte och gjorde att han snarare steg i status. Att han var ett äckligt svin gjorde honom inte ens lite mindre attraktiv i tjejernas ögon. Tvärtom. Enligt klassens drottning, Mickan, var det till och med vi andra som var de äckliga, eftersom vi mer eller mindre hade badat i hans piss. Det var en jobbig insikt. På sätt och vis hade hon rätt. Där hade vi suttit i bara mässingen medan hans urin förångades och la sig som ett fuktigt täcke över oss och våra vidöppna porer, och vi hade bara flabbat. Killen kunde inte förlora helt enkelt.

Pea fortsatte att vinna genom hela högstadiet, trots att han inte direkt var det klipskaste gossebarnet den här världen har sett. Vem som helst med Downs Syndrom skulle dribbla bort honom lätt i vilken debatt som helst. Men det spelade ingen roll. Han hade en sexig storasyster som alla äldre killar smörade för. Det gav honom dels den direkta fördelen att han stod under ständigt beskydd, samt en helt unik kontaktyta med alla jämnåriga tjejer. Inget som kunde putta ner honom från hans tron. Jag ljuger inte när jag säger att Peas starkaste förmåga var att komma på kreativa användningsområden för sitt eget snor och spott. Där rymde hans begåvning hur mycket kapacitet som helst. Tusen sätt räcker inte.

Men hans verkliga specialitet var ändå att pissa på grejer. Det hade det varit ända sedan bastukissandet. En gång tömde han blåsan i en halv folköl och bjöd några intet ont anade tjejer. Verkligen lajbans. Och på en av friluftsdagarna när vi var ute och vandrade bland åkrar och himmel, greps han plötsligt av det briljanta infallet att pissa på ett elstängsel. Inte en hjärncell gjorde motstånd när han drog fram sin snale och satte igång. Det tog en halv sekund innan han låg skrikande i dikeskanten med pisset sprutandes över sig själv. Jag ryser när jag tänker på vilken socialt självmord det skulle varit för mig själv. Men inte för Pea. Ingen skugga föll över honom för det. Han var bara en kul crazy kille.

Åh, vad jag hatade Pea under många år, och brukade tänka att livet allt var lite väl orättvist ändå. Men så någon gång efter gymnasiet kom äntligen den där andra halvleken och ändrade spelreglerna en aning. Tydligen arbetar han sedan typ femton år tillbaka med att bära hem möbler åt folk hela dagarna. När helgen kommer ska de sura slantarna räcka till fredagsmys, något göttigt att lägga på gasolgrillen och amorteringar på radhuset i det gamla nazistfästet Kode. Det är som bekant inte själva fallet som gör ont, utan när man träffar marken.

Jag hoppas ändå innerligt att han får återuppleva sina dagars fulla glans ibland. På någon sporadisk herrmiddag, kvarterets årliga kräftskiva, företagets julfest eller så. Kanske är hans livs verkliga höjdpunkt fortfarande när han får tillfälle att showa lite med någon form av pisstrix. Bra jobbat i så fall.

En hård man

Om jag för ett halvår skulle ge några exempel på hårda män, riktiga och fiktiva, genom världshistorien. Då hade Vladimir Putin, George Best, Dirty Harry och tusen till säkert legat rätt bra till. Men jag har omvärderat det begreppet en aning.

Jag har insett att man inte är hård bara för att man råkar hålla en gammal supermakt i sitt våld. Inte heller för att man är duktig på att spela boll och ligga med kvinnor samtidigt som man aktivt super bort en lever och sedan köper en ny. Och man är definitivt inte särskilt hård bara för att man petar tänderna med en .44 Magnum, de mest kraftfulla handeldvapnet i världen. De skulle inte ha en suck mot mig. Inte nu. Det finns nämligen något som verkligen härdar en man, karvar honom ur sten och gör honom till en hård jävel på riktigt – pappaledighet.

Man ser det i blicken. Att här har ni ett riktigt råskinn som har blivit pissad, skiten och spydd på så många gånger att det övergår Cédric Villanis matematiska förmåga. Här har ni en kille som har har fått valkar på trumhinnorna av sitt barns gälla frustrationsljud men inte klagar för det. Som efter tusentals misslyckanden, har utvecklat en superförmåga, att parera små ilskna backhands med en sked tomatbaserad puré i handen. Var som helst, när som helst. Till och med i sömnen. När man har blivit nyst i munnen tillräckligt många gånger finns det liksom inget mörker som är mörkt nog längre. För att inte tala om den psykträning det innebär att vistats ute bland folk i olika situationer, när den lilla lilla personen i ens sällskap plötsligt får för sig att kaskadvomera både över sig själv och sin ömma fader. Det skulle få vilken sälle som helst att krypa ihop i fosterställning och gråta i timmar. Jag ber bara om en servett.

Jag har nu upplevt riktig trötthet. När kvällen kommer känns det som att hjärnan har tagit en repa i mikrovågsugnen. Förut kunde jag längta till helgvilan. Som pappaledig vet jag bättre. Helger finns bara i fantasin.

MMA, Fängelsevåld, Krig? Kom tillbaka efter en rejäl pappaledighet så ska vi se hur jävla tuff du är.

Snytgubben

Var just nere på Ica för att handla lite frukost. Vid ostdisken stod en man runt de femtio, propert klädd, portfölj, begynnande flint och en rejäl representationsbuk. En klassisk direktörstyp helt enkelt. Han hade svårt att bestämma sig. Vände och vred på ostarna, men inget verkade kännas rätt. Jag vet exakt hur det är. Ibland vet man inte riktigt om det är en Cheddardag eller om man gör bäst i att satsa på en lagrad Prästost istället. Mild Herrgård och Grevé smakar ju nästan exakt lika astråkigt. Han var definitivt ingen hushållstyp. Det såg man på långt håll. Möjligtvis hade han halkat in och köpt sig ett block Sture någon gång när han känt sig frustrerad över hur jävla mycket smulor Port Saluten lämnar efter sig. Men aldrig en Gouda. Inte en chans. Det är för människor som rökt i fyrtio år eller de som bara skiter högaktningsfullt i smak.

I alla fall.

Plötsligt drog mannen upp en liten ljusblå ihopskrynklad tygtrasa med ränder i två mörkare blå nyanser. En tygnäsduk. Ojdå, en sådan har jag inte sett sedan jag tittade på Raskens, tänkte jag, närmast paralyserad. Skulle han verkligen göra det? Ja, det skulle han. Han vecklade upp den lilla tygnäsduken och av den lite stela patinan att döma var det inte direkt första gången han använde den. Man kunde nästan höra kraset. Sedan förde han den till snoken och drog igång en kraftfull femsekundersfanfar, tätt följt av två lite kortare blås. Riktigt sotade sina bihålor. Kul att han valde ostdisken på Ica för detta lilla event. Jag kände att mina ögon svällt upp i glosformat. Det är inte varje dag man får chans att bevittna något så säreget smaklöst. Som tur var märkte han inte ens av sin omgivning. Helt ogenerat gnuggade han på näsduken (en form av taktil störning kanske, författarens anm.) och vecklade upp den igen för att riktigt kunna besiktiga att reultatet av piprensningen var av det önskade slaget. Han verkade nöjd för han knycklade ihop den igen och pressade ner den i byxfickan igen som om ingenting hade hänt. Sedan valde han helt irrationellt en mellanlagrad Svecia och avlägsnade sig mot kassorna.

Jag funderade på hur många andra tabun han hade för vana att bryta mot mitt ibland folk. Mitt intryck var att han var fullständigt gränslös, en man som helt låter sina drifter styra sitt beteende. Jag blir inte jätteförvånad om jag ser honom stå och onanera i grönsaksdisken en dag.

Kvar stod jag som och försökte låta min hjärna bryta ner och glömma vad jag just bevittnat. Det gick sådär. Mitt närminne boxade på gomspenen. Ost var inte att tänka på för min del. Det fick helt enkelt räcka med kaffe idag.

Bob jävla Hansson

Jag ska försöka säga något positivt om Bob Hansson nu... hmmm... *tänka tänka tänka* ...hmmm. Han har ett tufft förnamn. Det stavas likadant framlänges som baklänges. Bob... Bob. Men där tar det också slut.

Jag vet helt nämligen ingen annan varelse som väcker ett så starkt obehag inom mig som Bob jävla Hansson. Helt ärligt. Att höra hans röst, läsandes något av sitt jidder utlöser sådana mängder stresshormon i mitt omlopp att jag mår fysiskt illa. Signalerna transporteras från mina öron via hjärnan och raka vägen ner i magsäcken. En dålig känsla. Orolig, som om den vore fylld till bredden av av en sur ostmasssa, med skyhöga halter kräksjukebakterier. Och varje gång jag ser honom blir jag matt som efter en matig åderlåtning. Han är bara för M-Y-C-K-E-T.

I morse såg jag honom när han gästade han svt:s morgonsoffa. Lika stirrig och apart som vanligt. Hans krystade flummande blandades med penibelt framfrustade skrattsalvor om vartannat. Som en person som fått fel dos nervmedicin och gått på både syran och sponken lagom till sändning. Jag skulle verkligen vilja att jag hade fått fel uppfattning om honom. Att Bob Hansson egentligen är ett geni. Det är så osympatiskt att bara sitta bakom sin blogg och döma. Det tar emot. Faktiskt. Men vad ska jag göra? Många tycker säkert att Bob Hansson är en härlig kille. För mig är han bara ett otvättat kön. Han satt och höll hov om kärlek, andlighet, får och sin indiske guru "baba baba". Hela tiden uppstod jobbiga haschfniss. Killen är ju helt sjuk i huvudet. Helt ärligt. Hur kan Bob Hansson av alla nötter på jorden få uppta så mycket medialt utrymme? Har han inte gjort tillräckligt med skada nu, tänkte jag.

Killen bär ensamt ansvar för att estradpoesiscenen låter och ser ut som den gör. Han satte ribban för hur det ska låta redan 95, när han vann SM i Poetry Slam (skitnödig uppläsning av skitnödigt formulerade meningar, ofta innehållande ord som; kön, cigg, älskog, svett, känsla trottoar, buss och diverse film noir-referenser, blandtat med slumpmässigt uppslagna "svåra" ord) och inget har ändrats sedan dess. Den store Bob. Maestro. Jag blir fan mörkrädd när jag tänker på hur många svartsynta tonårsflickor han måste ha fått lägra genom tiderna, bara genom att köra sin påfrestande psykakt. Bara tanken på att han bedriver könsumgänge och att hans DNA kanske kommer att föras vidare en dag gör mig nedstämd. En Bob Hansson är fem för mycket. Han är skränig och lynnig och gissningsvis spelat djup. Vissa tänker säkert att "med Bob Hansson i båten styr du rakt in i paradiset", när de ser hans pliriga blick och hör hans bräkande svammel. Jag tänker på sexuella övergrepp. Och att om han hade varit kvinna så hade han blivit medialt avrättad för längesedan.

Bob Hansson har även hittat på ett litet skönt koncept. Kundalini Writing. "Ett kreativt redskap där skrivövningar blandas med fysisk meditation och personlighetsutvecklande övningar. Syftet är att övningarna och gruppens dynamik ska lura den inre censuren, och att intellekt och kropp ska mötas i en process som annars är enbart intellektuell".

En vild gissning är att kursdeltagandet består av en dominerande del unga kvinnor, samt att den fysiska meditationen går ut på att Bob himself petar in sitt kön i deras olika kroppsöppningar. Och tanken på att öva på att utveckla sin personlighet under hans regi känns ungefär lika sunt som att bo några år i familjen Fritzls matkällare.

Nu har Bob Hansson dessutom precis vunnit Sveriges Radios Novellpris. Givetvis har jag lyssnat på den. Men istället för att skriva lika mycket till om varför jag har så sjukt svårt för den mannen så tycker jag att ni också ska lyssna här >>


Och sedan läsa juryns motivering:

"Till Mamma är en brevnovell som spränger alla gränser, säger saker som ingen vågat säga förut och vänder upp och ned på vedertagna begrepp. Den är galen, infallsrik och ömsint. Tänk om man kunde befria sig från sin invanda verklighet, så strikt och småskuren! Med Bob Hansson i båten styr du rakt in i paradiset. Åtminstone för en stund."

Jackan från Somalia

Ibland när J har svårt att somna brukar hon be mig berätta någonting "kul" från min uppväxt. Med kul menar hon aldrig en framgångssaga, som slutar med hur jag blev hett villebråd bland tjejerna och halvt ihjälluggen, vilket är tur med tanke på att utbudet av just de historierna är en aning begränsade. J vill höra om mina tröstlösa försök att bli en häftig kille – fruktad bland män, åtrådd bland kvinnor. För de historierna slutar aldrig som på film.

Det här är en av hennes favoriter...

Nä, jag hade ingen större framgång hos det motsatta könet när jag befann mig i livets känsliga ålder (puberteten). Snarare motgång. Det hjälpte liksom inte hur mycket jag ansträngde mig för att synas. Jag hade alltid kompisar som syntes bättre. Deras äldre bröder eller systrars koll på musik och mode gav dem snålskjuts runt de värsta minfälten. Jag förblev osynlig. Ända tills jag fick min första jeansjacka. Men det skulle inte bli riktigt som jag hade tänkt mig...

Någon gång i början av högstadiet var det jeansjacka som gällde. Alla fräna hade jeansjacka. De allra tuffaste hade till och med klippt av ärmarna och trätt västen på sin ännu häftigare mc-jacka från Shock. Men det var att sikta lite väl högt. Det visste jag. Om jag mot förmodan skulle lyckas tigga loss pengar till en jeansjacka så gjorde jag nog fan bäst i att inte stympa den. Chansen att jag under samma livstid skulle belönas med ytterligare en jacka, i skinn dessutom, var ungefär lika stor som att Leif "Loket" Ohlsson skulle ringa och erbjuda min farsa sitt jobb på Bingolotto. Det skulle helt enkelt bara bli väldigt kallt om armarna den hösten.

Jag tjatade och tjatade. Levi's skulle det vara, eller möjligtvis Lee. Mycket viktigt. Det fanns några sorgliga stackare som hade fått Crocker men det var hästskit, det visste alla, de hade något sämre passform och inte alls lika snygga sömmar. Då kunde det nästan kvitta.

En dag när jag kom hem från skolan stod en stor kasse på bordet och väntade på mig. Adenmarks stod det på den. Det var illavarslande. Adenmarks var en butik för människor som var färdiga med mode. Jag hade tidigare fått ett par Lee-jeans därifrån, med passform för en brasseröv iklädd blöja. Det såg bokstavligen ut som att jag hade gått på toa i brallorna under en veckas tid när jag hade dem på mig. Som tur var hade pinan blivit kort för redan efter första tvätten hade ett stort fult hål uppstått mystiskt på ena byxbenet. Jag kände hur en klump i magen svällde upp från storleken av en liten pingisboll till ett tungt bowlingklot på en sekund. Mamma deklarerade glatt att de minsann hade varit och köpt en jeansjacka till mig. Joråsåatte... de hade minsann hört bön, men att jag borde fått vara med och välja existerade inte i deras begreppsvärld. Nu var det som det var och jag kunde bara gilla läget så jag svalde hårt och tog några stapplande steg mot påsen. Den såg stor ut. Oroväckande stor. Om den inte innehöll minst fem klädesplagg så var det mycket jeansjacka för pengarna som låg och lurade på mig. Så mycket fattade jag.

Jag öppnade påsen och kikade försiktigt ner i den. Som för att dämpa fallet. Det hjälpte inte. Det första jag möttes av var synen av ett bylte i stentvättad denim. Det såg allvarligt syraskadat ut men min hjärna hann övertyga mig om att bara det var en Levi's eller Lee, så skulle det nog gå att rädda, med tillräckligt många tygmärken. Darrande lyfte jag upp jackan ur påsen som vore det en truppmina jag höll i mina händer. Det sista hoppet släcktes när jag vecklade upp den. Jag kände hur mina ögon började tåras och sedan blev allt bara svart.

Det var ingen Levi's. Det var ingen Lee och inte ens Crocker. Det var inget som ens med Tim Burtons fantasi kunde likna den tajta midjekorta modell man skulle ha. Passformen var mer som en jutesäck med ärmar. Mamma hade tyckt att det var bra om jackan täckte rumpan, nu när det började bli kyligt i luften och allt. Nog täckte den rumpan alltid. Den hade kunnat täcka ett hästarsle. Men det var inte allt. Det värsta av allt var att jackan hade resår både i nederkant och vid ärmsluten. Resår! Hur i helvete hade det gått till?

Allt jag ville ha var en jacka som skulle göra mig lite tuffare. Eller inte ens tuffare egentligen. Lite mer vanlig hade räckt gott. Istället gick jag nu omkring i en jeansjacka så anskrämlig att den inte ens skulle duga till akut u-landshjälp. Jag kunde riktigt se framför mig hur in i helvete förolämpad den lille somaliern i tredje världen skulle bli när han förväntansfullt öppnade sitt klädpaket och fick syn på min jacka. Han skulle flippa och i vredesmod skicka tillbaka skiten åter avsändare. Och för allt jag visste kunde det mycket väl vara exakt så den hade hamnat på Adenmarks och sedan i min ägo.

Som jag hatade den jackan, men mitt samvete vann över min heder. Jag visste att mina föräldrar bara ville mig väl så jag bar jackan trots allt. Jag försökte minimera skadan genom att sy på ett par Judas Priest-märken, töja ut ärmarna och dra nytta av den nedre resåren genom att vika upp hela jackan i midjan. Det såg givetvis helt vansinnigt ut. Hade jag varit i myndig ålder hade jag nog blivit tvångstilldelad en god man.

Från att inte ha synts alls var jag plötsligt självlysande. På det dåliga sättet. Alla hade sett killen med "jackan". Jag blev stans första somalier. Gud vet att jag hade gängligheten. Ett par lite för korta ballongbyxor, vita tubsockar och ljusbruna loafers och jag skulle kunnat bli världens bästa Kat-smugglare, och kanske lyckats skaffa damer den vägen. Men det här utspelade sig i ungefär samma veva som Ny Demokrati staplade backar och penetrerade landets alla missnöjda småstadsbor med sin populism, vilken innebar att min somaliajacka blev en ungefär lika värdefull tillgång som ett övergivet skalbolag. Att jag överhuvudtaget skulle nå minsta lilla framgång hos någon levande person med slida, var lika troligt som att skolans hetaste tjej skulle börja kila stadigt med någon från särskolan.

Det blev extra tydligt en dag när jag och min bästa kompis kom cyklande längs en lång cykelväg. Jag lite före honom. I mitten av cykelvägen fanns en bänk och just den här dagen satt två donnor vi aldrig hade sett innan. De såg häftiga ut och tittade på oss och viskade i varandras öron. De fnissade lite och jag kände att det faktiskt inte var min jacka den här gången. Kanske fanns det hopp ändå. Med samma oförtrutna iver som alltid rätade jag upp mig och försökte verka lite skön och kool på min cykel (blå skottet). Jag kan fortfarande avundas mig själv uthålligheten jag hade på den tiden. Den var som en OS-fackla. Slutade aldrig brinna, trots att jag blev bränd gång på gång.

När vi började närma oss ropar den snyggaste av dem "Hallå snygging, kan du stanna lite?". Jag trodde knappt mina öron. Drev hon med mig? Jag tittade henne i ögonen och hon verkade faktiskt helt allvarlig. Innan jag hade hunnit svara ropade hon igen. "Hej, vi tycker du är så jävla snygg, kom hit". Hon skojade inte. Det här var min chans. Nu var det min tur. Jag kände det och när jag vände mig om mot min kompis med en frågande min väste han "Men stanna då för helvete". Mitt hjärta klappade på som en dubbelkagge och när vi precis kommit i höjd med tjejerna bromsar jag in tvärt och säger "Tjena, vad ville ni?". Då hände det som inte fick hända men som hände allt för ofta. Den snyggaste tjejens kompis tittade förvånat på mig, sedan på min kompis och så på mig igen. "Öh, inte du. Vi menade han (nickande mot min kompis) fattar du väl. Stick!"

Utan att säga ett ord började jag cykla iväg. Min kompis stannade såklart. Ragg gick före allt. Så var det bara. När jag hade kommit en bit hörde jag hur en av tjejerna ropade "Du, snygg jacka förresten".

Och det var sista gången jag tog på mig jackan från Somalia.

Appropå bevarandet av fornminnen...

Jag har länge undrat vad som är grejen med K-G Bergström och hans frisyr. Vad är det han försöker hålla fast vid egentligen? Ser han inte att det råder svår missväxt norr över? Eller kan han på fullaste allvar fortfarande leva i villfarelsen "det vänder nog snart... bara jag väntar"?

Vi pratar om en frisyr som gick samma öde till mötes som trilobiterna och numera bara finns till allmän beskådan i diverse marmortrappor. Eventuellt finns ett exemplar i Naturhistoriska museets källarvåning. Och på K-G Bergström – mannen, myten, hårsäcksförintelsen.

Men K-G Bergström är inte den som ger sig i första taget och det ska han ha kredd för. Jag minns att han för över ett år sedan satt i SVT:s morgonsoffa och blev avtackad under mycket finska former. Han skulle sluta jobba och istället börja bidra till vårt frodiga duvbestånd. Bli pensionär helt enkelt. Ett beslut, som av hans svinsura min och tomma blick att döma, knappast hade kommit på eget initiativ. Och redan efter ett par veckor var han där igen som om inget hade hänt. Nu mer än någonsin. Killen är fan all over Sveriges Television och kladdar. Det är bara att tugga i sig, han kommer att ta sin sinnessjuka frisyr med sig sex fot under, när den dagen väl kommer. Men inte en förbannad sekund tidigare än så. Med tanke på ryktet om att det var K-G Bergström som dödade Ötzi alpmannen en gång i tiden, kommer den troligen överleva oss alla.

Inte ens den massiva islamiseringen har en chans mot K-G Bergströms frisyr.

Underdogläge #2 – Kim

För ett tag sedan bläddrade jag i bokhyllan efter något läsvärt. Som av en händelse råkade mitt finger stanna på James Ellroys – Den svarta dahlian. Jag tog fram den och började bläddra men hann inte komma längre än till första uppslaget förrän jag möttes av en liten text skriven av någon med nästan lika dålig handstil som mig själv.

Avsked är inte min grej så nu är jag borta.
Jag lämnar mina simbyxor som minne.

Kim
Fin dag i maj 2002

Det visade sig vara en liten göra-slut-hälsning från Kim, en socialt missanpassad ålänning, som J hade varit tillsammans med under drygt ett år i sin ungdom. Dakapo: De hade varit tillsammans i drygt ett år och bodde till och med ihop på folkhögskolan där de båda gick. En dag när J kom hem hade han packat ihop sina grejer och stuckit. Helt utan förvarning. Kvar hade han lämnat Den svarta dahlian med en pikant liten hälsning, och ett par speedos. Punkt.

Det hela är såklart i grund och botten en fruktansvärd historia. Dock inte för mig. Jag är tacksam att det där hjonet var så jävla dum i huvudet och stack. Vem vet vad som hade hänt annars. Kanske hade de precis i denna stund suttit och berusat sig med morotsvin på en vibrafon-cirkel någonstans på Åland. Eller kanske hade de köpt ett radhus och levt ett inrutat liv i Flen, med räkor och bulgariskt vin på fredagar och Ica Maxi's bilbingo på lördagar. Vilket som hade varit en förbannad nitlott för mig. Nu kan jag bara flabba och frossa i den mycket bisarra historien. Hade jag fått chansen någon gång skulle jag fråga exakt hur han "tänkte" med badbyxorna där.

Hur jävla felkopplad är man egentligen i hjärnskålen om man kommer på idén att: 1. Göra slut med en hälsning, som är så märklig att den skulle kunna vara stenograferad rakt av från en person med expressiv afasi. 2. Faktiskt lämna sina badbrallor som minne (tröst).

Samtidigt inser jag att Kim har haft större inverkan på J än jag. Visst. Jag är far till hennes barn – men han har gjort slut. Det är sista steget i ett förhållande. Dessutom är cp-faktorn så hög på tillvägagångssättet att bara det är svårtoppat. Jag kommer helt enkelt aldrig att nå upp i Kims nivå. Suck.

Mikael
En någorlunda fin kväll i september 2010.

Tips!

Ni missar väl inte det fantastiska programmet Sverigedemokratfruar, klockan 21.00 på Kanal 5 ikväll?

Följ Angelas, Veras, Nancys, Marias och Christinas stretiga vardag nere i SD-land.

I förra avsnittet fick vi bland annat se när: Angela antastar en åsna, Nancy ser rött på White Party, Vera återvänder till Rosengård - och vet flickorna egentligen vad en MILF är för något?

Fan vad bra. Undrar vad dagens avsnitt kommer bjuda på?

Ladies night

Såg just reklam för Ladies Night, showen som går ut på att ett gäng bildsköna killar (cunt teasers) reser land och rike runt och kåtar upp några tusen honor per kväll. Inget konstigt med det. I år består uppsättningen manshoror av Martin Stenmarck, Andreas Johnsson, Brolle och Måns Möller...

Vänta nu ett tag... det är något som inte står helt rätt till tror jag.

Martin Stenmarck, Andreas Johnsson, Brolle och Måns Möll... Vad i helvete? Där har vi felet. Hur slank hans fylliga tandrad in så obemärkt i gänget. En frejdig kille med rödblond krullaktig frisyr, griskropp och oproportionerligt mycket mun, som dessutom byggt större delen sin karriär på att kickstarta Martin Timells bullriga gapflabb i Time Out. Ska det vara ett skämt? Jag tycker bara det är taskigt. Usch. Det är alldeles för mycket cynism i showbiz nu för tiden.

Hej hej, finns det några sköna slidor här ikväll hö hö hö...

Jag trodde att Ladies Night skulle vara en kväll till Quinnans ära. En kväll fylld av citat "högoktanig underhållning, härlig gemenskap och en fantastisk stämning" slut citat – samt i bästa fall ett gross fuktiga underbyxor. Men var passar lyteskomiken in i det konceptet? Jag trodde att den dog ut helt i takt med att Kiviks marknad avvecklade skäggiga damer, dvärgar och burlesk striptease och istället gick över till porr. I min värld var det bara ett utvecklingsstört revysällskap från Falkenberg, och den gamla stofilen Robert Gustafsson såklart, som fortfarande kunde livnära sig på lytesfars från stenåldern.

Tänk vad fel man kan ha ibland.