Jag tog mig just en titt på vad dagen har att erbjuda i form av tv-utbud och noterade något mycket märkligt.
Tv3:s tablå rymmer inte mindre än två avsnitt av Nanny, tre avsnitt av Jims värld, fyra avsnitt av Just shoot me och fyra härliga avsnitt av, håll i hatten, 2 1/2 män. Utspridna över BARA IDAG. Vilket frikostigt smörgåsbord med klassisk gubbhumor va. Där emellan hinns såklart även två avsnitt Top Model och ett avsnitt vardera av Oprah och Tyra Banks Show med. Inte pjåkigt.
Det är fint att nån kanal tar ansvar så att kvinnor får vara kvinnor, män får vara vara män och fikusen får fortsätta vara en krukväxt... eller nåt.
Heteronormativiteten i deras tablå är så koncentrerad att man nästan börjar undra om tv3 inte är ett gemensamt litet kärleksprojekt mellan KD och SD. För om så inte är fallet, undrar jag verkligen vad alla annonsintäkter tar vägen. Riktigt så dyrt kan det väl ändå inte vara, att producera ett trött avsnitt av Efterlyst per vecka att de bara har råd med programmen som ingår i The American Conservative Show Package. Det är rätt illa ställt när dagens episod (3372) av Days of our lives, känns som en frisk fläkt i utbudet.
Nä, lite sköna könsvitsar och ett stycke flåshurtig Aschberg i dubbelknäppt kavaj på det här så...
måndag, september 20, 2010
Joaquin Phoenix är fortfarande här
Jag har tidigare sagt att jag har en slags fäbless för eldsjälar (excentriker, dårar, kufar och lysande genier). Människor som går in för sin grej i så stor utsträckning att grejen helt tar över och styr deras liv. Det kan vara vad som helst. Det kan vara vinylsamlare, konstnärer, människor med ett abnormt intresse för sköldpaddor eller vad för skit som helst. Personer som ger upp sina liv totalt för att gå upp i sina projekt. Egentligen är det nog någon slags hatkärlek jag känner. Jag fylls av obehag och fascination på samma gång.
Förra veckan blev det som många spekulerat i men ingen säkert kunna säga officiellt. Joaquin Phoenix har inte alls fimpat hela sin skådespelarkarriär, det var var en del av rollen i Casey Afflecks "dokumentärfilm" – I'm still here. Jag blev både besviken och lättad, trött och ivrig, less och lyrisk; på samma gång när jag läste det. Mycket komplext. Men det ligger väl i eldsjälens natur att sprida de där dubbla känslorna kring sin egen existens.
Och visst är Joaquin Phoenix en eldsjäl i dess rätta bemärkelse. Även om allt bara var fejk, så var det fejk med ett högt syfte. Att som en av världens mest efterfrågade skådespelare, på toppen av sin karriär, plötsligt dra sig tillbaka och ge upp nästan två år av sin karriär. Låta omvärlden leva i ovisshet, om huruvida man har ordning på loftet eller inte, som en del av projektet. Det är att gå in för sin grej om något.
Jag ser mycket fram emot att se filmen...
...och nästan ännu mer hans comeback hos David Letterman, som lär ha varit fullkomligt rasande efter hans förra gästspel...
Förra veckan blev det som många spekulerat i men ingen säkert kunna säga officiellt. Joaquin Phoenix har inte alls fimpat hela sin skådespelarkarriär, det var var en del av rollen i Casey Afflecks "dokumentärfilm" – I'm still here. Jag blev både besviken och lättad, trött och ivrig, less och lyrisk; på samma gång när jag läste det. Mycket komplext. Men det ligger väl i eldsjälens natur att sprida de där dubbla känslorna kring sin egen existens.
Och visst är Joaquin Phoenix en eldsjäl i dess rätta bemärkelse. Även om allt bara var fejk, så var det fejk med ett högt syfte. Att som en av världens mest efterfrågade skådespelare, på toppen av sin karriär, plötsligt dra sig tillbaka och ge upp nästan två år av sin karriär. Låta omvärlden leva i ovisshet, om huruvida man har ordning på loftet eller inte, som en del av projektet. Det är att gå in för sin grej om något.
Jag ser mycket fram emot att se filmen...
...och nästan ännu mer hans comeback hos David Letterman, som lär ha varit fullkomligt rasande efter hans förra gästspel...
En brun känsla
Ok, det sög ju rätt hårt att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Nu är vi alltså officiellt och på pappret precis lika dåliga som danskarna. Om inte sämre. De har ju i alla fall sin Tuborg och den där delikata röda korven att falla tillbaka på. Vad har vi? Saab och surströmming?
Man kanske ska försöka se det positiva i brunsåsen. Vi behöver ju inte oroa oss för alla fornminnen nu. Julafton och midsommar kanske också går säkra trots allt.
Nä, fy fan. Det får bli soffan idag...
Man kanske ska försöka se det positiva i brunsåsen. Vi behöver ju inte oroa oss för alla fornminnen nu. Julafton och midsommar kanske också går säkra trots allt.
Nä, fy fan. Det får bli soffan idag...
torsdag, september 16, 2010
Appropå rockbandsdrömmar
Nu släpps "Guitar Hero 6 - Warriors of Rock". Det är min chans. Tänk vad J kommer att bli impad när jag står i mina mysbrallor framför tv:n och riffar loss som en vild och sexig rockman.
Såg videon nedan med några Kiss-fans och började skratta när de pratade om Love Gun.
Jag tror att det var 83 eller 84 nån gång och jag var hemma hos en kompis med en storebror som var "riktig" hårdrockare; med långt hår, nitbälten och allt. Medan storebrorsan var ute på gården och övade hårdrocksposer och jobbade på sin fuck-you-attityd (eller nåt annat hårdrockigt) smög vi in på hans rum och satte på Love Gun. Pang. Det var som godis för öronen. Vi läste texten men våra lågstadiehjärnor lyckades inte riktigt avkoda den, men den kändes så jävla rätt. Istället frågade vi kompisens brorsa som hade tillgång till kunskapens frukt (ett par års mellanstadieengelska) om han kunde berätta vad den handlade om.
Efter att först ha blivit hotade med en omgång hårdrocksstryk, för att vi hade "muckat med hans grejer" (rört hans vinylskivor) gick han ändå med på att upplysa oss kretiner. Mycket kärnfullt berättade han att den "typ handlar om en kille som låter en tjej prova hans kärlekspistol". Det lät brutalhäftigt. En kärlekspistol. Vilken jävla grej.
Jag kände ett starkt begär efter att få skivan inspelad på ett kasettband. Men min kompis var väldigt motvillig till det. Jag antar att det berodde på en blandning av stor strykrisk från skivans ägare, blandat med en vittring på ett bra förhandlingsläge. Efter några veckor med idogt tjatande och mutor i form av två Star Wars-figurer och en påse småkrigare nådde vi en överenskommelse och kassetten var i min ägo.
Det där kassetbandet var det enda jag lyssnade på under en lång tid och jag lärde mig att härma texten till "Love Gun" hjälpligt, eftersom jag inte riktigt förstod orden. Sedan satt jag på mitt pojkrum som åttaåring och skriksjöng med i: "No place for hidin' baby, No place to run. You pull the trigger of my... Love gun, love gun, Love gun, love gun." Helt aningslös inför hur perverst det egentligen var satt jag och fantiserade om hur den där kärlekspistolen kunde tänkas se ut. Säkert nåt med laser.
Såg videon nedan med några Kiss-fans och började skratta när de pratade om Love Gun.
Jag tror att det var 83 eller 84 nån gång och jag var hemma hos en kompis med en storebror som var "riktig" hårdrockare; med långt hår, nitbälten och allt. Medan storebrorsan var ute på gården och övade hårdrocksposer och jobbade på sin fuck-you-attityd (eller nåt annat hårdrockigt) smög vi in på hans rum och satte på Love Gun. Pang. Det var som godis för öronen. Vi läste texten men våra lågstadiehjärnor lyckades inte riktigt avkoda den, men den kändes så jävla rätt. Istället frågade vi kompisens brorsa som hade tillgång till kunskapens frukt (ett par års mellanstadieengelska) om han kunde berätta vad den handlade om.
Efter att först ha blivit hotade med en omgång hårdrocksstryk, för att vi hade "muckat med hans grejer" (rört hans vinylskivor) gick han ändå med på att upplysa oss kretiner. Mycket kärnfullt berättade han att den "typ handlar om en kille som låter en tjej prova hans kärlekspistol". Det lät brutalhäftigt. En kärlekspistol. Vilken jävla grej.
Jag kände ett starkt begär efter att få skivan inspelad på ett kasettband. Men min kompis var väldigt motvillig till det. Jag antar att det berodde på en blandning av stor strykrisk från skivans ägare, blandat med en vittring på ett bra förhandlingsläge. Efter några veckor med idogt tjatande och mutor i form av två Star Wars-figurer och en påse småkrigare nådde vi en överenskommelse och kassetten var i min ägo.
Det där kassetbandet var det enda jag lyssnade på under en lång tid och jag lärde mig att härma texten till "Love Gun" hjälpligt, eftersom jag inte riktigt förstod orden. Sedan satt jag på mitt pojkrum som åttaåring och skriksjöng med i: "No place for hidin' baby, No place to run. You pull the trigger of my... Love gun, love gun, Love gun, love gun." Helt aningslös inför hur perverst det egentligen var satt jag och fantiserade om hur den där kärlekspistolen kunde tänkas se ut. Säkert nåt med laser.
onsdag, september 15, 2010
2010-skvaller
Tänk om man hade kunnat resa tillbaka typ 50 år i tiden och skvallra för världens ledare om hur 2010 skulle se ut. Då skulle jag berätta att vi inte alls kan bo på månen. Att vi inte botat några av de jobbigaste sjukdomarna. Att ingenting är så där fräckt sci-fi som de gick och hoppades på. Vilken osis va.
Jag skulle visa dem ett avsnitt av Kanal 5:s "nya" möggliga dokusåpaformat: Kungarna av Tylösand. Ett program där de absolut sämsta representanterna för det mänskliga släktet ägnar sig åt att uteslutande: supa sig utvecklingsstörda, diskutera grupprunkning, runka i varandras sängar, spruta i varandras sängar, lipa om att ens säng har blivit nersprutad, toka sig genom att stoppa ner mat i kallingarna, underhålla varandra med fisar, tatuera in "KUK" (ja, på riktigt) på magen, unt so weiter...
De skulle ha slängt sig efter sina massförsörelseknappar och pressat sina tummar mot dem stroboskophastighet ända tills den här jävla världen var ett pulver. Och det hade kanske varit lika bra.
Jag hatar Kanal 5 och Calle Schulman för att de gör det här mot oss. Jag brukar passa mig för att skoja om människors liv men jag kan faktiskt inte se att någon endaste liten nackdel om samtliga deltagare bara fick somna in för att aldrig mer vakna. Möjligtvis att det initialt skulle gå lite trögare i brunkrämsbranschen (och det är ju en nackdel för dem i brunkrämsbranschen).
Jag skulle visa dem ett avsnitt av Kanal 5:s "nya" möggliga dokusåpaformat: Kungarna av Tylösand. Ett program där de absolut sämsta representanterna för det mänskliga släktet ägnar sig åt att uteslutande: supa sig utvecklingsstörda, diskutera grupprunkning, runka i varandras sängar, spruta i varandras sängar, lipa om att ens säng har blivit nersprutad, toka sig genom att stoppa ner mat i kallingarna, underhålla varandra med fisar, tatuera in "KUK" (ja, på riktigt) på magen, unt so weiter...
De skulle ha slängt sig efter sina massförsörelseknappar och pressat sina tummar mot dem stroboskophastighet ända tills den här jävla världen var ett pulver. Och det hade kanske varit lika bra.
Jag hatar Kanal 5 och Calle Schulman för att de gör det här mot oss. Jag brukar passa mig för att skoja om människors liv men jag kan faktiskt inte se att någon endaste liten nackdel om samtliga deltagare bara fick somna in för att aldrig mer vakna. Möjligtvis att det initialt skulle gå lite trögare i brunkrämsbranschen (och det är ju en nackdel för dem i brunkrämsbranschen).
Ensam hemma
Så jag kan göra precis vad jag vill...
Därför tittar jag på asdålig skräckfilm, äter revbensspjäll som en riktig jävla gris och dricker rödvin med mina kladdiga revbensspjällsfingrar, i bara kalsongerna. Man får passa på. Life is sweet!
Därför tittar jag på asdålig skräckfilm, äter revbensspjäll som en riktig jävla gris och dricker rödvin med mina kladdiga revbensspjällsfingrar, i bara kalsongerna. Man får passa på. Life is sweet!
Underdogläge #1 – Stoffe
Igår avslöjade J att hon i sin ungdom varit tillsammans med en tvättäkta rockshjälte. Bara sådär. Som ett riktigt fult njurslag släppte hon bomben. Det var tydligen i högstadiet, killen hette "Stoffe" och spelade elgitarr i ett uppkäftigt band som hette, och försök nu att ta in det här, "Scumbag". Ett gäng nypubertala, arga och uppenbarligen helt avskyvärda rockrebeller i 14-årsåldern. Fatta vad jag har att jobba mot här. Snacka om underdogläge.
Scumbag spelade eget material och av bandnamnet att döma måste Stoffe ha varit en riktig odygdspåse, om det inte var ett försök till avancerad slang och syftade på en använd kondom. Vilket som är lika otäckt.
J infriade helt klart myten om att tjejer tänder på farliga killar.
Deppigt, eftersom min egen rockbandskarriär stannade vid att vara fritidsgårds-cover-bandet "Dr Max" mest hängivna fan. Jag var för värdelös för att själv vara med i bandet. Jag köpte givetvis gitarr och förstärkare som alla andra och tragglade Deep Purples – Smoke on the water och lärde mig hjälpligt första plocket i Metallicas – One. Thats it. Jag lärde mig inte ens att stämma gitarren utan stämapparat, vilket var ungefär lika mycket rock n' roll som Calle Jularbo (minus gehör och tonminne). Så jag fick nöja mig med att titta på.
Hmm, jag borde kanske ta och se om mitt hus här känner jag. Ska nog anmäla mig till medborgarskolans gitarrkurs för hopplöst tondöva och sedan starta bandet "Douchebag". Ett gäng gubbkrisiga, arga och uppenbarligen helt avskyvärda rockrebeller i övre 30-årsåldern. Vilken revansch.
Det skulle allt täppa till truten på den där jävla Stoffe.
Scumbag spelade eget material och av bandnamnet att döma måste Stoffe ha varit en riktig odygdspåse, om det inte var ett försök till avancerad slang och syftade på en använd kondom. Vilket som är lika otäckt.
J infriade helt klart myten om att tjejer tänder på farliga killar.
Deppigt, eftersom min egen rockbandskarriär stannade vid att vara fritidsgårds-cover-bandet "Dr Max" mest hängivna fan. Jag var för värdelös för att själv vara med i bandet. Jag köpte givetvis gitarr och förstärkare som alla andra och tragglade Deep Purples – Smoke on the water och lärde mig hjälpligt första plocket i Metallicas – One. Thats it. Jag lärde mig inte ens att stämma gitarren utan stämapparat, vilket var ungefär lika mycket rock n' roll som Calle Jularbo (minus gehör och tonminne). Så jag fick nöja mig med att titta på.
Hmm, jag borde kanske ta och se om mitt hus här känner jag. Ska nog anmäla mig till medborgarskolans gitarrkurs för hopplöst tondöva och sedan starta bandet "Douchebag". Ett gäng gubbkrisiga, arga och uppenbarligen helt avskyvärda rockrebeller i övre 30-årsåldern. Vilken revansch.
Det skulle allt täppa till truten på den där jävla Stoffe.
Vilken överraskning Försäkringskassan!
Vad är det med myndigheter och deras vända-på-kepsen-tourettes?
I veckan såg jag Försäkringskassans nya kampanj "Sista överraskningen". Herre min skapare vad jag rös. Jag tycker verkligen synd om reklambyrån. Uppdraget är omöjligt redan på pappret. Att idag försöka ändra på människors uppfattning om Försäkringskassan, få dem att verka lite sköna och balla, är väl ungefär lika tacksamt som att försöka marknadsföra barncigg. De kunde ha gjort precis vad som helst men skulle ändå förlora. Sverige är helt enkelt inte mogna för att börja kramas riktigt än.
Att göra en dyr videokampanj där anställda tjänstemän visar upp sina bästa tricks landar nog sådär. Jag misstänker att många kommer att tänka: "Haha, vad spexigt hörru, men sätt dig nu vid ditt lilla skrivbord i ditt lilla bås och hantera ett litet ärende, din lilla handläggarjävel. Annars placerar jag en kula i loppet och kommer upp till kontoret, så ska du nog få dig en sista överraskning."
Och Garbergs: Jag tror att det hade varit bättre om ni bara lät dem bjuda på glass eller nåt i den stilen. Baby steps ni vet.
I veckan såg jag Försäkringskassans nya kampanj "Sista överraskningen". Herre min skapare vad jag rös. Jag tycker verkligen synd om reklambyrån. Uppdraget är omöjligt redan på pappret. Att idag försöka ändra på människors uppfattning om Försäkringskassan, få dem att verka lite sköna och balla, är väl ungefär lika tacksamt som att försöka marknadsföra barncigg. De kunde ha gjort precis vad som helst men skulle ändå förlora. Sverige är helt enkelt inte mogna för att börja kramas riktigt än.
Att göra en dyr videokampanj där anställda tjänstemän visar upp sina bästa tricks landar nog sådär. Jag misstänker att många kommer att tänka: "Haha, vad spexigt hörru, men sätt dig nu vid ditt lilla skrivbord i ditt lilla bås och hantera ett litet ärende, din lilla handläggarjävel. Annars placerar jag en kula i loppet och kommer upp till kontoret, så ska du nog få dig en sista överraskning."
Och Garbergs: Jag tror att det hade varit bättre om ni bara lät dem bjuda på glass eller nåt i den stilen. Baby steps ni vet.
tisdag, september 14, 2010
Jag har fått ett en utmärkelse!
Av den mycket produktiva och sympatiska bloggerskan Burgschki (som är en av de jag läser slaviskt varje dag och som själv skulle fått utmäskelsen om den inte kom från just henne). Tack så mycket. Jag blev väldigt glad ska du veta. Jag insåg just att jag fick en för en månad sedan av Mais oui (tack så hemskt mycket du också) men fattade inte riktigt vad det var för någonting då. Förlåt.
Sedan hör det till att ta avstånd från kedjebrev och säga att man vanligtvis aldrig gör sånt, trots att alla vet att när smickertarmen blir stimulerad så är man minsann inte den som är den. Och varför skulle man. Det vore ju bara dumt. Det är om inte annat en fin möjlighet att faktiskt länka till sina favoriter (något jag är rådålig på men lovar att förbättra).
I alla fall. Med utmärkelsen följer ett litet ansvar och reglerna är enkla:
1. Lägg in awardbilden i sin egen blogg.
2. Länka till den som nominerade dig och gny lite om det här med kedjebrev.
3. Nominera sju andra bloggare och länka till dem.
4. Berätta sju intressanta saker om dig själv.
De jag vill nominera (och jag vill säga att det var jävligt svårt att bara nämna sju) är:
Tuffast av alla: Min älskade flickvän, livskamrat, mamma samt extramamma till mina barn. Hon är inte bara är tuffast av alla och den smartaste person jag känner, utan även är en helt fantastiskt bra bloggerska – en av de bästa – när hon inte överdriver och hänger ut undertecknad (något jag själv aldrig skulle göra). Och så är hon ruggigt snygg.
På slak lina: Uffe driver en genomgående välarbetad, knivskarp, smart och oerhört rolig blogg. De flesta känner nog till honom vid det här laget, men han är en stor favorit och förtjänar en länkning till.
Streamline Cooking: Mats driver en av de mest intressanta och inspirerande matbloggar jag vet. Syftet med bloggen är förutom att inspirera till högklassig matlagning även till för dem som vill ha Less effort. More fun. I köket. En av de mest frigörande faktorerna är att den väcker experimentslusta, mycket just för att den istället för en massa måttenheter och annan astråkig skit lotsar läsaren igenom alla maträtter med tydliga bilder och lättsamma tillrop. Eller som Mats själv skriver: "Inte nödvändigtvis snabblagat, men roligt och genomtänkt".
Jonas AD: Den utan konkurrens roligaste blogg (och hans gamla är lika bra eller ännu bättre) jag någonsin kommit i kontakt med. Unik och finurlig. Människan har helt enkelt ett sätt att förmedla det han har inuti sitt huvud på ett sätt som försätter alla kroppsfunktioner ur tillfällig balans. Med andra ord en farlig blogg. Farligt rolig. Enda minuset är att han bloggar för sällan.
Linnea Wikblad: Som jag förstår det vän med ovan nämnda bloggare. Alldeles nyupptäckt för mig tack vare ett hett tips från Trettioplus (bonuslänkning). Fantastiskt rolig blogg. Underfundig och kul på ett sätt som gör att man vill läsa mer. Håller som bäst på att plöja igenom den baklänges.
Prankmonkey: Behöver nog ingen närmre presentation. Med lika delar intelligens, cynism och lyhördhet för sin omgivning och samhället i stort, briljerar han med en sylvass retorik och oftast stor humor. Jag är både rädd för och ser upp till den här rackar'n till bloggare.
Stuff white people like: Gammal goding. De flesta har läst den men den tillhör mina favoriter. En av de mest humoristiskt träffsäkra analyserna någonsin av vit medelklass, främst i det där amerikat, men lika applicerbart på vit medelklass i Sverige och övriga världen (vi är en hyfsat homogen grupp). Bloggar sällan men det är väl värt väntan.
Som sagt jag skulle kunna länka till många fler. Både nya och gamlafavoriter, men istället för att lista dem här och nu så ska jag bli bättre på att länka till dem när tillfälle ges.
Sju "intressanta" saker om mig själv:
1. Jag blev av med svendomen på en bänk i centrala Göteborg när jag var sexton år. Kanske det sorgligaste samlag som någonsin genomförts av två människor.
2. Jag är hopplöst omusikalisk. Något jag vägrade inse under hela min uppväxt, vilket ledde till idel dumt investerade sparpengar i rent huvudlösa instrumentinköp. Idiotin peakade när jag vid sjutton års ålder tog alla mina körkortspengar, köpte en Korg M1, och startade världens ledsnaste "technoband" istället. Efter det tar jag inte i ett instrument igen. Bortsett från ett naivt munspelsinköp som 28-åring.
3. Jag har massor av principer men är dålig på att hålla dem.
4. Jag har sett "The Goonies" minst 150 gånger.
5. Jag har en störning som gör att jag inte tål att någon rör vid min navel eller mitt adamsäpple.
6. Jag har haft (inte allt för långt tillbaka i tiden) seriösa planer på att gå med i Greenpeace, bara för att få åka mycket ribbåt.
7. Jag föreslog som dejt nummer två med en tjej, att vi skulle lägga oss på en filt i en park och bläddra i min seriemördarencyklopedi. Vi är nu tillsammans.
måndag, september 13, 2010
Önska
Nu börjar det dra ihop sig mot lite födelsedagstider här hemma. J har redan fyllt så nu är resten av oss höstbarn som ska firas lite. T bryr sig såklart inte ett skit trots att hon fyller sitt allra första. Juniorette håller däremot sin dag så högt en dag går att hålla. Ryssland har ingen direkt hållning i frågan, han är nöjd om ingen jävlas med honom. Själv brukar jag se fram emot att få en pinne till i livets CV, med med ungefär samma entusiasm som de riktiga pensionärerna ser fram emot höftledsreumatism och gikt. Jag tycker helt enkelt inte att det är alls läckert att bli äldre längre. Inte alls. Det avtog vid 20-årsåldern.
Men i år har jag tänkt råda bot på det genom att bara önska mig riktigt skitdyra grejer. Inget under tusen spänn. På min lista har jag bland annat The Wire-boxen, en finfin väska och så de här (som jag hittade hos lisa), "Shooting Glove". Mäktiga lädervantar som talar för sig själva. De har väckt mitt måste-ha-begär hårt. Visst, 1500 för ett par vantar kan tyckas mycket. Men i november fyller jag ju för fan 34 år. Det är jag väl värd.
Men i år har jag tänkt råda bot på det genom att bara önska mig riktigt skitdyra grejer. Inget under tusen spänn. På min lista har jag bland annat The Wire-boxen, en finfin väska och så de här (som jag hittade hos lisa), "Shooting Glove". Mäktiga lädervantar som talar för sig själva. De har väckt mitt måste-ha-begär hårt. Visst, 1500 för ett par vantar kan tyckas mycket. Men i november fyller jag ju för fan 34 år. Det är jag väl värd.
lördag, september 11, 2010
Välkommen till medelåldern
Igår var det fredag. Självaste inkörsporten till det alla jämt går och väntar på. Helgen.
Det är dagen då alla unga och vilda går ut och super skallen i bitar för att fira helgens heliga ankomst, i sämsta fall med en snabbmatsspya i ensamheten som utgång, i bästa fall med att bättra på sin häradsbetäckarstatistik. Det är också dagen då lite mer omdömesfulla, unga vuxna, går ut och tar en efter-jobbet-öl, eller två, eller tre, med vänner och kollegor för att summera veckan. Eller dagen när alla svennebananer hetsigt länsar butikshyllorna på kolhydrater och skyndar hem till familjens sakrala fredagsmys, för att parkera röven i soffan och knäppa på det underhållningsformat som får dem att känna minst ångest och självförakt.
Men så finns det också de (J och undertecknad) som kommer hem urlakade och trötta, som häller upp varsitt glas halvdåligt spanskt rödvin, och lyssnar på Karlavagnen i P4 . Igår med temat "sex på äldre dar". Mycket spännande och fint. Gamla människor ringde in och öppnade upp sina hjärtan för Ragnar Dahlberg – ALLA seniora människors största idol. Christina Jutterström lär ha stått överst på PRO:s dödslista när hon presenterade SVT:s besparingsprogram som skulle beröva dem Ragnar och hans härligt pensionärslinjeformade Café Norrköping. Dessutom steg marknaden på plastlakan med 17 procent i hela landet över bara en natt.
I programmet fick vi bland annat höra hur en, lite över de nittioårig kvinna, ringde in och berättade om sin 30 år yngre kk och hur hon sedan några år tillbaka frossade i sex. Skärpt, levnadsglad och skönt slynig. Hon skröt malligt om hur hon gick på danser och alla möjliga tillställningar och fixade ragg i parti och minut. En man (70+) som enligt egen utsago, och här kommer ett ordagrant citat, "varit som en bock hela livet", ringde in och berättade en hjärtskärande historia om hur han blivit felmedicinerad och tappat både lust och förmåga. Helt öppenhjärtligt och med gråten i halsen delade han med sig om hur en av biverkningarna även utrustat honom med ett par rejäla kvinnobröst. Men det slutar inte där. Efter att han under sitt liv haft det lättjefulla omdömet att ha rökt upp ungefär en hel cigarettfabrik, hade han även välsignats med kol. Ingen skrattfest precis. Som tur var fick tragiken en vändning. För någon månad sedan hade han slutat med medicinen och redan kunda han känna hur det börjat pirrade där nere. Dessutom hade pattarna krympt något. Win!
Ja, vi kände oss rätt futtiga när programmet var slut. Så vi gick och la oss.
Idag har vi tillbringat dagen på Naturhistoriska Museet och kollat på de siamesiska tvillingarna i en formalinburk (igen) och diverse uppstoppat. Vi har promenerat och fikat bulle. Japp så är helgerna när man gått vidare till medelåldern.
Det är dagen då alla unga och vilda går ut och super skallen i bitar för att fira helgens heliga ankomst, i sämsta fall med en snabbmatsspya i ensamheten som utgång, i bästa fall med att bättra på sin häradsbetäckarstatistik. Det är också dagen då lite mer omdömesfulla, unga vuxna, går ut och tar en efter-jobbet-öl, eller två, eller tre, med vänner och kollegor för att summera veckan. Eller dagen när alla svennebananer hetsigt länsar butikshyllorna på kolhydrater och skyndar hem till familjens sakrala fredagsmys, för att parkera röven i soffan och knäppa på det underhållningsformat som får dem att känna minst ångest och självförakt.
Men så finns det också de (J och undertecknad) som kommer hem urlakade och trötta, som häller upp varsitt glas halvdåligt spanskt rödvin, och lyssnar på Karlavagnen i P4 . Igår med temat "sex på äldre dar". Mycket spännande och fint. Gamla människor ringde in och öppnade upp sina hjärtan för Ragnar Dahlberg – ALLA seniora människors största idol. Christina Jutterström lär ha stått överst på PRO:s dödslista när hon presenterade SVT:s besparingsprogram som skulle beröva dem Ragnar och hans härligt pensionärslinjeformade Café Norrköping. Dessutom steg marknaden på plastlakan med 17 procent i hela landet över bara en natt.
I programmet fick vi bland annat höra hur en, lite över de nittioårig kvinna, ringde in och berättade om sin 30 år yngre kk och hur hon sedan några år tillbaka frossade i sex. Skärpt, levnadsglad och skönt slynig. Hon skröt malligt om hur hon gick på danser och alla möjliga tillställningar och fixade ragg i parti och minut. En man (70+) som enligt egen utsago, och här kommer ett ordagrant citat, "varit som en bock hela livet", ringde in och berättade en hjärtskärande historia om hur han blivit felmedicinerad och tappat både lust och förmåga. Helt öppenhjärtligt och med gråten i halsen delade han med sig om hur en av biverkningarna även utrustat honom med ett par rejäla kvinnobröst. Men det slutar inte där. Efter att han under sitt liv haft det lättjefulla omdömet att ha rökt upp ungefär en hel cigarettfabrik, hade han även välsignats med kol. Ingen skrattfest precis. Som tur var fick tragiken en vändning. För någon månad sedan hade han slutat med medicinen och redan kunda han känna hur det börjat pirrade där nere. Dessutom hade pattarna krympt något. Win!
Ja, vi kände oss rätt futtiga när programmet var slut. Så vi gick och la oss.
Idag har vi tillbringat dagen på Naturhistoriska Museet och kollat på de siamesiska tvillingarna i en formalinburk (igen) och diverse uppstoppat. Vi har promenerat och fikat bulle. Japp så är helgerna när man gått vidare till medelåldern.
torsdag, september 09, 2010
Angelina Jolie räddar världen!
Äntligen kallas det tunga artilleriet in för att lösa det som annars skulle kunna bli en ny världskonflikt, Pastor Terry Jones planerade stora brasa med koraner. Världen har rasat. Hillary Clinton har fördömt "tilltaget" och även Barack Obama verkar ha surnat till. Men allt har hittills varit förgäves. Terry Jones som driver en liten anrik församling (The Dove World Outreach Center) av vita människor vars två största drifter i livet är att fortplanta sig inom familjen och råhata muslimer, ungefär som Sverigedemokraterna, låter sig inte påverkas i negativ riktning. I synnerhet inte om det är några förbaskade utlänningar, maktslynor eller islamvänliga negrer som står för kritiken. Har han bestämt sig för att bränna koraner så ska han fanimej bränna koraner.
Precis när alla trodde att hoppet var ute så träder Angelina Jolie in och sätter ner foten. Kvinnan som gett CIA-porr (och starka sexiga tjejer med vapen) ett ansikte fördömer koranbränningen. Bara sådär. Fördömer den. På plats i självaste Islamabad. Göttigare blir det inte. Så ska en slipsten bannemig dras.
Där fick han så han teg. Terry. Hur fanken ska han göra nu? Tycker han verkligen att det är så viktigt att bränna koraner att han tänker riskera att få Tomb Raiders stora pickadoll upptryckt i prutten?
Världen håller andan.
Precis när alla trodde att hoppet var ute så träder Angelina Jolie in och sätter ner foten. Kvinnan som gett CIA-porr (och starka sexiga tjejer med vapen) ett ansikte fördömer koranbränningen. Bara sådär. Fördömer den. På plats i självaste Islamabad. Göttigare blir det inte. Så ska en slipsten bannemig dras.
Där fick han så han teg. Terry. Hur fanken ska han göra nu? Tycker han verkligen att det är så viktigt att bränna koraner att han tänker riskera att få Tomb Raiders stora pickadoll upptryckt i prutten?
Världen håller andan.
måndag, september 06, 2010
Lunchfägring i Majorna
Idag var jag och inmundigade en vegetarisk lunchbuffé på Café Hängmattan. Ett hett tips för den som känner sig sugen på att uppleva riktig kommunism. Majorna i all sin prakt. Där flockas exakt de invånare som alla belackare av Majorna brukar raljera nedlåtande om när de flabbar upp sig om batik, manchestertyg, hasch och kollektivboende människor med skabbiga skägg och för stora gitarrer. Som en temapark i mikroformat.
I alla fall. När jag som bäst sitter och skyfflar in böngroddar och hummus ser jag plötsligt en hockeyfrilla som bräcker det mesta jag sett i frisyrväg. Då har jag ändå sett kanske tio tusen olika bilder på hockeyfrillor genom åren. En kille som skulle kunna ha varit Kenny Powers blonda tvillingbror står och beställer lunch. Krullig som ett får på toppen och med illa skötta, för att inte säga osanitära, dreadlocks där bak. Det såg osunt ut på så många sätt att det skulle behövas en forskarstab stor som ebola-gänget för att lyckas reda ut hur det hade gått till. Det här exemplaret var långt ifrån bara en frisyr. Det var ett tillstånd. Ett övergrepp mot mänskligheten.
Alltså, det där med öppet förhållande och hampakondom kanske inte var en så bra idé ändå.
I alla fall. När jag som bäst sitter och skyfflar in böngroddar och hummus ser jag plötsligt en hockeyfrilla som bräcker det mesta jag sett i frisyrväg. Då har jag ändå sett kanske tio tusen olika bilder på hockeyfrillor genom åren. En kille som skulle kunna ha varit Kenny Powers blonda tvillingbror står och beställer lunch. Krullig som ett får på toppen och med illa skötta, för att inte säga osanitära, dreadlocks där bak. Det såg osunt ut på så många sätt att det skulle behövas en forskarstab stor som ebola-gänget för att lyckas reda ut hur det hade gått till. Det här exemplaret var långt ifrån bara en frisyr. Det var ett tillstånd. Ett övergrepp mot mänskligheten.
Alltså, det där med öppet förhållande och hampakondom kanske inte var en så bra idé ändå.
söndag, september 05, 2010
Mikael och kexfabriken
Nu undrar ni kanske varför jag lägger ut en bild på en tallrik träck?
Jag växte upp i en stad med en stor kexfabrik. Alla visste exakt var den låg men ingen hade varit där inne. Det närmsta man kunde komma himmelriket var en liten butik, i anslutning till fabriken, som sålde defekta kakverk i storpack. Bräckboden. Det avund som uppstod på gården när en kompis mamma eller pappa hade handlat bräck går knappt att spegla i text. Tanken, att det skulle vara en butik för människor helt utan karaktär och djupt vansläktad självrespekt, människor som öppnar plånboken för att fynda trasiga kakor som straffats ut som osäljbara i vanliga affärer, med samma impuls som fågelungar öppnar munnen när det vankas mask, existerade inte. Att kakorna låg soretrade sortvis i stora avfallsbingar var knappast till någon nackdel.
Kung bland kakorna var "Baddare" (se bilden), en stabil kexbas med skumtopp som doppats i choklad och stuvats ner i en bevismaterialspåse med blåvitt tryck. De smakade lite ofärskt redan när de kom ur kakmaskinen men det spelade ingen roll. För en mellanstadieelev i Sverige på 80-talet var Baddaren synonym med brinnande åtrå. Dess dragningskraft var mäktigare än både vänskap och kärlek. Mäktigare än Nintendo och till och med mäktigare än en gedigen porrisgömma. Den bär troligen ensam ansvar för majoriteten av de första nattliga utlösningarna, bland männen i min generation, från min hemstad.
Därför landade beskedet med en smärre chock (av eufori), när vi i fjärde klass någon gång skulle ut och praktisera på en riktig arbetsplats, och det visade sig att jag hade blivit placerad på "Kexen" hos en klasskompis mamma. Det var som i Kalle och chokladfabriken. Att min klasskompis mamma var en tämligen dekadent motsvarighet till Willy Wonka bekymrade mig näppeligen i det läget. De närmsta veckorna var det A L L T jag kunde tänka på. Jag skulle få komma in på kexfabriken. Vara med där kakor föds. I självaste kärnan på maktens tunga imperium. Ryktet spreds snabbare än fislukt i en bil och köpte mig duktiga poäng i karisma bland kompisarna. Det gjorde mig till och med tillfälligt mer attraktiv för det motsatta könet. Livet lekte.
Sedan följde det som skiljer en saga från livet. Besvikelsen.
Jag mötte upp klasskompisens mamma i entrén. Birgitta. Hon var en kedjerökande, lagom bitter och sedan några år frånskild kvinna i 40-årsåldern, som inte direkt blivit bortskämd med tur här i livet. Det finns ingen förortskliché som den kvinnan inte infriade. Tydligen hade hon råkat ut för en kronisk ansiktsförlamning i sin ungdom, som gjorde att blicken i vänster öga sedan dess ständigt utstrålade en läskig blandning av död och ondska. Det hade dock inte hindrat henne från att lyckas avla fram tre små glop med en utesäljare som körde runt i en remdriven DAF. Vidare hade hon ådragit sig en arbetsskada som lett till att hon fått steloperera sin högerarm, vars enda funktion sedan dess var att mekansikt föra stora mängder cigg till hennes läppar. Jag minns med fascination hur hon zombielikt brukade släpa sig omkring iklädd en grånad frottémorgonrock med Marlboro-loggan snyggt broderad över ryggen. Hängivet. Alltid med ett rågat askfat i vänster hand och en glödande cigg i den högra och njuta i sig sitt gift. Hej lungcancer.
Biggan, som hennnes arbetskompisar kallade henne, blottade sina blendgula huggtänder i ett försök till leende. Hade jag inte vetat om ansiktsförlamningen hade jag troligen pissat på mig i tron att hon tänkte spöa upp mig. "Hej Mikael, det ska bli kul det här va?", sa hon hest. Jag nickade förläget. Det var en märklig blandning av lika delar extas och illavarslande ruelse som forsade runt i mitt blodsystem.
Stämningen i omklädningsrummet var ungefär lika uppsluppen som i ett ryskt arbetsläger. Jag började undra om det verkligen var kexfabriken jag kommit till eller om det var hit människor kom för att dö. Dag efter dag. Det visade sig vara en blandning av båda. Kexfarbriken var inget av det jag hade föreställt mig. Visst fanns där kex som spottades ur maskiner, men de låg inte i stora högar och folk stod inte och provåt direkt från banden. Ingen badade i baddarsmeten och av all choklad såg jag inte ett spår. Vilken satans bluff. Det enda som på något sätt levde upp till förväntningarna var en av Biggans arbetskamrater. En pytteliten smällfet maskintekniker, som sprang runt bland maskinerna med en iver jag aldrig sedan skådat på en arbetsplats. Om hela stället var en studie i sorg, var han den enda avvikelsen. "Kexens" egen Oompa Loompa.
Sällan har en dag gått så långsamt och när den äntligen var över stod Biggan vid utgången med min tack-för-i-dag-present. En bärkasse fylld med blandade favoriter. Jag tackade, tog artigt i hand och försökte spela glad och tacksam. Utanför obducerade jag påsen och såg snabbt att där fanns Mariekex, Brago, Digestive, och diverse helt ointressanta kakor. Där fanns de tjocka vidriga pepparkakorna som fick det att växa i munnen på mig vid blotta åsynen. Dem kastade jag ner från motorvägsbron på hemvägen. Vad i helvete var det här för skit? Vem ger saltiner till ett barn i present?
I den stora påsen fanns endast en liten ledsen påse Baddare. Vad hände med årsförbrukningen (minst) jag hade hoppats på? Med tunga steg gick jag hemåt. Jag hade en helt ny bild av den mytomspunna kexfabriken och aldrig mer framkallade lukten av nybakade kex samma åtrå hos mig igen. Jag hade blivit vuxen alldeles för fort.
Nu i fredags åkte jag för första gången på kanske tio femton år till Bräckboden. Det var J som ville dit eftersom vi ändå hade vägarna förbi. Medan hon var inne på systemet såg jag i backspegeln hur ett välbekant ansikte kom gående i höjd med kommunhuset. Jag skojar inte, det var Biggan. Vad är oddsen på det egentligen? Som ett helt meningslöst omen. Hon såg inte mycket äldre ut. Inte gladare och hälsosammare heller för den delen. Men hon hade skaffat sig en solbränna, om det nu inte var allt nikotin som piffat till pigmentet. Den gifte sig bra med hennes signum; mansfrisyr och illa sittande täckväst. Jag blev glad. Det var verkligen kul att se henne igen.
När J kom ut åkte vi raka vägen till Bräckboden som såg också den var sig lik. Barackkänslan var den samma. Avfallsbingarna likaså. Samma torftiga display och samma blåvita plastpåsar med Baddare. Vi köpte en påse, trots att mina vuxna ögon såg att innehållet var mer likt torkade exkrementer än kakornas konung. Bara för att.
När vi kom hem avnjöt vi varsin baddare under tystnad och det var då jag kom att minnas...
lördag, september 04, 2010
Världens roligaste blogg
Jag brukar sällan skriva ett inlägg enbart för att länka till en annan blogg. Jag vet inte varför. Det har blivit så. Men ibland händer det.
Jag vill lyfta på hatten för bloggvärldens okrönte geni, Jonas-AD – Den modiga lilla grisen. Han har fått mig att skrika, gråta och kvävas. Av skratt. Många många gånger.
Han är fan bäst!
Jag vill lyfta på hatten för bloggvärldens okrönte geni, Jonas-AD – Den modiga lilla grisen. Han har fått mig att skrika, gråta och kvävas. Av skratt. Många många gånger.
Han är fan bäst!
torsdag, september 02, 2010
Jag har gjort bort mig
Jag har gjort något dumt. Väldigt dumt. Visst ångrar jag mig bittert, men det är så dags nu.
En lördag eller söndag i maj ringde en telefonförsäljare från en stor teleoperatör till mig och började nasa sköna paketerbjudanden på tv, bredband och telefoni. Vanligtvis brukar det inte hända så mycket mer än att jag svarar och att vi båda rätt snart enas om att lägga på. Just för att det enligt min åsikt inte finns några leverantörer inom det skrået som är bra, utan bara olika nyanser av skitdåligt. Samt för att jag anser att telefonförsäljning, för samhället i stort, är ungefär lika attraktivt som skörbjugg. Så dock inte den här gången.
Av någon outgrundlig anledning, kanske plötslig sinnesförvirring, tillfällig debilitet, någon form av pervers medömkan eller vad vet jag, lät jag honom hållas. Inte nog med det. Jag nappade. Trots att han till och med inledde hela samtalet med "Tjena mannen, jag har ett erbjudande som du inte kommer kunna tacka nej till". Jag tror att mitt förakt för honom i den sekunden svällde över alla gränser, neutraliserades och övergick i en känsla som närmast kan beskrivas som någon form av faderligt uppfostringsansvar. Han var liksom så jävla fel ute att jag tyckte synd om honom från start.
När han märkte att jag inte reflexmässsigt smällde på luren gick han igång och jibberjabbade mig med sina glättiga säljsnack. Jag bröt bryskt av och bad killen i andra ändan att skippa glidmedlet och snabbt komma till vad han försökte sälja på mig. Jag sa att jag ville ha ett enda vettigt skäl till att inte lägga på. Han lovade guld och gröna skogar. Snabbare uppkoppling med hastighetsgaranti, billigare telefoni, digital-tv och yada yada yada... Min sunda skepsis ifrågasatte precis allt han sa. Erbjudandet visade sig innebära cirka 300 kr mindre i månaden om jag tecknade avtal. Inte kattskit när man står inför en påver föräldraledighetslön. Eftersom han dessutom ringde från samma leverantör som jag redan har, gjorde jag ett synnerligen vårdslöst och naivt överslag. Hur mycket strul kan det rimligtvis bli? Inget lovade killen. Inget. Han var så erbarmligt desperat och fullkomligt säljsvulten, han matade på så hårt om ångerrätten på 14 dagar att jag till slut inte hade hjärta att tacka nej. FAIL!!
Redan när paketet kom hade jag ångrat mig. Jag hade börjat drömma svettiga inredningsmardrömmar där inredningsbögarna Simon & Tomas utropade mitt hem till Sveriges fulaste och bygger om hela skiten till ett vansinnigt cirkustält. Prylstressen visste inget motstycke. En ny router (jag som redan har en så fin Airport Extreme) skulle innebära en ny apparat. IP-telefoni. Ännu en apparat. Och digital-tv. Ytterligare en box, med tillhörande fjärrkontroll dessutom. Mitt hem skulle se ut som ett jävla LAN-party när jag var klar.
Så jag skickade tillbaka paketet utan att packa upp det. Ringde upp och sa upp avtalet med hänvisning till min ångerrätt. Inga problem. Bara några klick i datamaskinen och saken var biff. Ur världen.
Sedan började det...
Vår vanliga telefon kopplades ur. De hade missuppfattat och trodde att vi sa upp ALLT. Vi bad dem koppla in igen omgående. Visst kunde de göra det, men vi skulle tyvärr inte kunna få vårt gamla telefonnummer. Det hade gått ut i systemet och skulle kanske gå men tidigast om ett par veckor. Fine. Sedan kom första räkningen. Ny abonnemangsavgift plus närmare tusen spänn i inkopplingsavgift. Ny telefonkö och sedan ännu en lång redogörelse för hela händeseförloppet. Vi la på och nu skulle allt vara utrett. Några dagar senare kom första räkningen på paketet jag skickat tillbaka och redan hunnit ångra bittert att jag tackat ja till från början. 1600 spänn. När jag satt i telefonkön funderade jag på om de inte borde införa någon form av vip-fil för oss stamkunder. Vi som har osunt mycket kontakt med vår telefonoperatör. Samma visa en gång till. Efter ytterligare ett varv skulle jag ändå slippa behöva ringa upp igen. Det höll i två veckor.
Sedan kom en påminnelse med ett litet pikant hot om inkasso, på en helt ny summa (859 kr), och sista inbetalningsdag bara ett par dagar senare. Märkligt. Någon sådan faktura hade jag inte sett röken av. Jag kände att mitt tålamod med dem var ungefär lika slut som Göran Lindbergs poliskarriär. Jag frågade vad det gällde och fick svaret att det var en bredbandsräkning. Med en jävligt syrlig ton förklarade jag då att jag brukar uppskatta att få en vanlig faktura innan jag får en påminnelse. Fakturamänniskan lovade att skicka en kopia på originalfakturan som troligtvis aldrig hade skickats. Veckan därpå kom den. Lustigt nog gällde det mitt nya bredband, det jag ångrat, tackat nej till och aldrig kopplat in. Det började brinna i huvudet på mig. När jag blev satt i kön var jag tvungen att bita mig själv i knytnäven för att inte implodera i ett raserifyrverkeri. Sakligt förklarade jag för dem att jag nu totalt spenderat bortåt en arbetsdag i ren tid, bara för att jag var något så in i helvetet naiv att jag för en sekund hade trott att något överhuvudtaget skulle kunna gå smidigt i deras myllrande byråkratistack. Jag sa att jag var så trött på att dra hela historien för dem att jag skulle drabbas av ett mentalt framfall om de strular till det en endaste lite gång till.
Så nu sitter jag hemma och håller andan varje dag när jag hör brevbärarens steg i trappan.
Behöver jag förresten säga hur mycket jag längtar tills nästa telefonförsäljare ringer. Det kommer bli episkt.
En lördag eller söndag i maj ringde en telefonförsäljare från en stor teleoperatör till mig och började nasa sköna paketerbjudanden på tv, bredband och telefoni. Vanligtvis brukar det inte hända så mycket mer än att jag svarar och att vi båda rätt snart enas om att lägga på. Just för att det enligt min åsikt inte finns några leverantörer inom det skrået som är bra, utan bara olika nyanser av skitdåligt. Samt för att jag anser att telefonförsäljning, för samhället i stort, är ungefär lika attraktivt som skörbjugg. Så dock inte den här gången.
Av någon outgrundlig anledning, kanske plötslig sinnesförvirring, tillfällig debilitet, någon form av pervers medömkan eller vad vet jag, lät jag honom hållas. Inte nog med det. Jag nappade. Trots att han till och med inledde hela samtalet med "Tjena mannen, jag har ett erbjudande som du inte kommer kunna tacka nej till". Jag tror att mitt förakt för honom i den sekunden svällde över alla gränser, neutraliserades och övergick i en känsla som närmast kan beskrivas som någon form av faderligt uppfostringsansvar. Han var liksom så jävla fel ute att jag tyckte synd om honom från start.
När han märkte att jag inte reflexmässsigt smällde på luren gick han igång och jibberjabbade mig med sina glättiga säljsnack. Jag bröt bryskt av och bad killen i andra ändan att skippa glidmedlet och snabbt komma till vad han försökte sälja på mig. Jag sa att jag ville ha ett enda vettigt skäl till att inte lägga på. Han lovade guld och gröna skogar. Snabbare uppkoppling med hastighetsgaranti, billigare telefoni, digital-tv och yada yada yada... Min sunda skepsis ifrågasatte precis allt han sa. Erbjudandet visade sig innebära cirka 300 kr mindre i månaden om jag tecknade avtal. Inte kattskit när man står inför en påver föräldraledighetslön. Eftersom han dessutom ringde från samma leverantör som jag redan har, gjorde jag ett synnerligen vårdslöst och naivt överslag. Hur mycket strul kan det rimligtvis bli? Inget lovade killen. Inget. Han var så erbarmligt desperat och fullkomligt säljsvulten, han matade på så hårt om ångerrätten på 14 dagar att jag till slut inte hade hjärta att tacka nej. FAIL!!
Redan när paketet kom hade jag ångrat mig. Jag hade börjat drömma svettiga inredningsmardrömmar där inredningsbögarna Simon & Tomas utropade mitt hem till Sveriges fulaste och bygger om hela skiten till ett vansinnigt cirkustält. Prylstressen visste inget motstycke. En ny router (jag som redan har en så fin Airport Extreme) skulle innebära en ny apparat. IP-telefoni. Ännu en apparat. Och digital-tv. Ytterligare en box, med tillhörande fjärrkontroll dessutom. Mitt hem skulle se ut som ett jävla LAN-party när jag var klar.
Så jag skickade tillbaka paketet utan att packa upp det. Ringde upp och sa upp avtalet med hänvisning till min ångerrätt. Inga problem. Bara några klick i datamaskinen och saken var biff. Ur världen.
Sedan började det...
Vår vanliga telefon kopplades ur. De hade missuppfattat och trodde att vi sa upp ALLT. Vi bad dem koppla in igen omgående. Visst kunde de göra det, men vi skulle tyvärr inte kunna få vårt gamla telefonnummer. Det hade gått ut i systemet och skulle kanske gå men tidigast om ett par veckor. Fine. Sedan kom första räkningen. Ny abonnemangsavgift plus närmare tusen spänn i inkopplingsavgift. Ny telefonkö och sedan ännu en lång redogörelse för hela händeseförloppet. Vi la på och nu skulle allt vara utrett. Några dagar senare kom första räkningen på paketet jag skickat tillbaka och redan hunnit ångra bittert att jag tackat ja till från början. 1600 spänn. När jag satt i telefonkön funderade jag på om de inte borde införa någon form av vip-fil för oss stamkunder. Vi som har osunt mycket kontakt med vår telefonoperatör. Samma visa en gång till. Efter ytterligare ett varv skulle jag ändå slippa behöva ringa upp igen. Det höll i två veckor.
Sedan kom en påminnelse med ett litet pikant hot om inkasso, på en helt ny summa (859 kr), och sista inbetalningsdag bara ett par dagar senare. Märkligt. Någon sådan faktura hade jag inte sett röken av. Jag kände att mitt tålamod med dem var ungefär lika slut som Göran Lindbergs poliskarriär. Jag frågade vad det gällde och fick svaret att det var en bredbandsräkning. Med en jävligt syrlig ton förklarade jag då att jag brukar uppskatta att få en vanlig faktura innan jag får en påminnelse. Fakturamänniskan lovade att skicka en kopia på originalfakturan som troligtvis aldrig hade skickats. Veckan därpå kom den. Lustigt nog gällde det mitt nya bredband, det jag ångrat, tackat nej till och aldrig kopplat in. Det började brinna i huvudet på mig. När jag blev satt i kön var jag tvungen att bita mig själv i knytnäven för att inte implodera i ett raserifyrverkeri. Sakligt förklarade jag för dem att jag nu totalt spenderat bortåt en arbetsdag i ren tid, bara för att jag var något så in i helvetet naiv att jag för en sekund hade trott att något överhuvudtaget skulle kunna gå smidigt i deras myllrande byråkratistack. Jag sa att jag var så trött på att dra hela historien för dem att jag skulle drabbas av ett mentalt framfall om de strular till det en endaste lite gång till.
Så nu sitter jag hemma och håller andan varje dag när jag hör brevbärarens steg i trappan.
Behöver jag förresten säga hur mycket jag längtar tills nästa telefonförsäljare ringer. Det kommer bli episkt.
Högläsarna
Igår var det författarkväll på Musikens hus. Ibland är det bra, andra gånger mindre lyckat, men igår var det skitbra. Jag tror att jag har sagt det förr, högläsning är en sjukt underskattad kulturform, icke att förväxla med estradpoesi eller någon annan form av kissnödiga litterära scenframträdanden.
Det var kul att se och höra Karl-Ove Knausgård. Över förväntan. J har tjatat om första delen av "Min kamp", Knausgårds självbiografiska romansvit om sex delar, i sådan utsträckning att jag trott mig känna av begynnande blomkålsöron. Men han levde upp till det. Jag har sagt till J att jag tänker hämta ut hennes exemplar medan hon är i skolan, gömma undan den och hårdläsa på dagarna till jag läst ut den och *ta-daa*, drämma boken i bordet och bara, "vad bra den var hörru". Men hon fick något vilt i blicken så jag åter nog bli. För husfridens skull.
Sedan var det Liv Strömquists tur. Fan vad hon är bra. Och vass. Och rolig. Och kool. Jag skrattade så att det kom tårar när hon läste sitt försvarstal för kulturtanter. Min vän A knep ett ex av hennes nya seriealbum "Prins Charles känsla", och fick den signerad med en illustration av sig själv. Jag kände ett starkt avund, kikade lite i smyg på Liv och tänkte att det hade varit bra häftigt att vara kompis med henne. Ungefär som när jag som liten drömde om hur fräckt det skulle ha varit om jag var Joey Tempests lillebror.
Det var kul att se och höra Karl-Ove Knausgård. Över förväntan. J har tjatat om första delen av "Min kamp", Knausgårds självbiografiska romansvit om sex delar, i sådan utsträckning att jag trott mig känna av begynnande blomkålsöron. Men han levde upp till det. Jag har sagt till J att jag tänker hämta ut hennes exemplar medan hon är i skolan, gömma undan den och hårdläsa på dagarna till jag läst ut den och *ta-daa*, drämma boken i bordet och bara, "vad bra den var hörru". Men hon fick något vilt i blicken så jag åter nog bli. För husfridens skull.
Sedan var det Liv Strömquists tur. Fan vad hon är bra. Och vass. Och rolig. Och kool. Jag skrattade så att det kom tårar när hon läste sitt försvarstal för kulturtanter. Min vän A knep ett ex av hennes nya seriealbum "Prins Charles känsla", och fick den signerad med en illustration av sig själv. Jag kände ett starkt avund, kikade lite i smyg på Liv och tänkte att det hade varit bra häftigt att vara kompis med henne. Ungefär som när jag som liten drömde om hur fräckt det skulle ha varit om jag var Joey Tempests lillebror.
onsdag, september 01, 2010
Wahnsinn
Nu ska jag och T strax möta upp H och I. Vi ska åka ända ut till Saltholmen och promenera tillbaka. Bara för att vi kan, för att vi kan slå sönder dagar hur vi vill. Och för att vi är hemma med våra barn och lite dumma i huvudet. Det är sånt man gör. När man är pappaledig.
tisdag, augusti 31, 2010
Sillen fast i tågkaoset!
Bara så ni vet. Leffe Silbersky har nu fått smaka på SJ:s kalla fist. Det gillar han inte. Tågförseningar. Han är arg. Han är fullkomligt rasande. Så arg att bistrokaffet och renklämman sprutar ur munnen på honom när han pratar med kvällspressreportern. Det här ska de få fan för SJ. Det första uppdraget han kommer att tacka nej till blir när en SJ-anställd behöver hans hjälp. Bra jobbat Expressen. Högintressant.
söndag, augusti 29, 2010
Ibland förvånar till och med Sverigedemokrater
Googlade runt lite och hittade en artikel ur Sydsvenskan från i somras. Det var Sverigedemokraterna igen med Lars-Anders Espert och hans sköna hembygdsförening (SD Burlöv) som hade gnuggat sina geniknölar och kommit fram till att det var fett keff att ta emot ensamkommande flyktingbarn överhuvudtaget. Motivering: *trumvirvel* "Barn förföljs aldrig".
På fullaste allvar menar Lars-Anders Espert att det ingenstans i världen förekommer någon som helst förföljelse av barn. Har aldrig gjort. Bortsett från ett enda tillfälle i historien och det var när styggingen Herodes och hans hejdukar härjade runt och dräpte gossebarn till höger och vänster. När det begås folkmord i det där Afrikat är det egentligen bara föräldrarna som fått regimen att lacka ur, och då kan det hända att barnen åker med av bara farten. Alltså, jag är bara en diplomatisk immunitet från att spontanhälsapå Lars-Anders och hans rövgäng med en riktigt slitstark oxpiska.
Det är snudd på fantastiskt. Vi har något alldeles unikt här. Ett stycke svensk kulturskatt som någon med lite ryggradslöst entreprenörskap, typ Pigge Werkelin, skulle kunna ta vara på och slå mynt av. Lätt också. En fet jävla mur med tillhörande ingång och biljettlucka. Burlöv skulle få en turistnäring som får Ystadborna att pissa på sig av avundsjuka. Ingen kommer vilja besöka Wallanderland när det finns en hel park med livslevande genunder att kolla på i Sverigedemokratland.
Inte trodde jag att ett arvsanlag kunde fuckas upp riktigt så mycket, inte ens när en enda liten skånsk familj stått för så stor del av populeringen av en by, under ett dussintal generationer. Men se där. Så fel man kan ha.
lördag, augusti 28, 2010
McFlurry-mysteriet 2010 – del 6
Så kom svaret. Ett svar som nästan kändes autogenererat och inte alls sådär hjärtligt och overkligt hjälpsamt. Kunde det vara så att XX på McSvar började tröttna på mig? Vi som har byggt upp en så fin relation på sistone...
Hej igen Mikael!
Vår rutin är att ge feedback från gäster vidare till berörd restaurang så att de i sin tur får se över sina rutiner och återkoppla till sina medarbetare.
Som jag nämnde tidigare är dina synpunkter framförda till berörd restaurang, samt till marknadsavdelningen.
Tack för din vänlighet och ditt engagemang, menykorten kommer att komma till användning så som du önskar!
Jag önskar dig en trevlig höst!
Med vänlig hälsning,
XX, McDonald's Kundservice McSvar
--
Jag fick helt enkelt strama åt tonläget något...
---
Till: mcsvar@mcdonalds.se
Ämne: Re: Re: Hallå där [100823-88LALN] [100823-88LALN]
Hej igen!
Vill inte verka petig och tjatig men jag upplevde att ditt svar något stressat. Jag vill lika gärna få ett slut på den här historien som du. Kanske var jag otydlig. Jag frågade om du tror att restaurangerna kommer att ta tillsägelsen på allvar och faktiskt flurra framöver? Sist blev det ju inget med det.
Facebooksidan har 200 medlemmar spridda över landet. Och nya medlemmar strömmar till dagligen. Det vi alla undrar är om vi verkligen vågar ingjuta oss själva med hopp om att ni faktiskt kommer få ordning på rutinerna den här gången. Det vore en smula nesligt annars kan jag tycka. En så enkel sak menar jag. Hur ska man då kunna lita på att någonting på McDonald's utförs med omsorg om man slarvar med flurrningen trots tillsägelse.
Jag förstår hur era rutiner ser ut. Det jag undrar är huruvida restaurangerna måste förhålla sig till ett påtalande från högre ort? Vågar vi lita på att det tas på allvar? Vad händer om fusket fortgår, får de ytterligare reprimander, eller tar ni i med hårdhandskarna? Och vad får de anställda för incitament att verkligen bättra sig?
Igår fick jag följande kommentar från signaturen "Hatar att flurra":
Jag jobbar på Donken i Mellbystrand. Vi fick en mailing från chefen som sa att flurrning var inte ett tillval. Nu flurrar vi alltid. samt skickar med en extra "present" i glassen.
Smaklig måltid
Min spontana tolkning är att de inte blivit särskilt motiverade att göra ett bra jobb utan istället väljer att straffa konsumenterna. Det finner jag obehagligt. Nu kan jag ju inte med säkerhet veta om detta är en sanning eller om personen ens är anställd hos er. Men vågar man chansa? Det känns som att flurrning har blivit en het potatis och det var inte min intention. Allt jag ville var att kunna beställa en McFlurry och få en McFlurry.
Jag och många med mig skulle vilja få någon form av löfte från er, om att detta inte bara resulterar i ett mailutskick från er marknadsavdelning till restaurangerna, så att vi hamnar i samma situation igen. Det skulle vara önskvärt att ni följer upp det hela, så att vi konsumenter åter vågar lita på er. Kan du ge mig ett sådant löfte? Så att vi kan släppa det här sedan.
Till sist vill jag tacka för att du ser till att kupongerna hamnar i rätt händer.
Bästa hälsningar
/mikael
--
Budskapet gick fram och ärendet togs över av självaste YY, kundserviceansvarig på McDonalds kundtjänst McSvar. Sånt uppskattas.
--
Ämne: Re: Re: Re: Hallå där [100823-88LALN] [100823-88LALN]
Hej Mikael!
Att flurra våra McFlurry är precis som du säger en rutin som ska fungera på alla våra restauranger. Denna rutin är, precis som alla rutiner, något som varje person som arbetar i kassa och i Drive-Thru är utbildade i. Om rutinen inte följs så är det fel! Som du säkert förstår är McSvars handlingsutrymme något begränsat, och jag kan därför inte lova dig att misstaget aldrig kommer att upprepas igen, med 222 restauranger och 12 000 medarbetare. Som kundtjänst är vårt ansvar att föra klagomål och synpunkter vidare till rätt del av organisationen, samt förse dig och våra andra gäster med information om hur vi jobbar. Men du kan vara helt trygg i förvissningen att jag efter våra mejlkonversationer, åter igen har lyft denna fråga på driftsavdelningen - den del av företaget som arbetar med att ständigt förbättra rutiner och deras efterlevnad. Dina påpekanden har med andra ord nått både restaurangerna och driftavdelningen. Jag tror och hoppas, precis som du, att det blir bättre och bättre med flurrningen.
Som XX tidigare har nämnt så tar vi alltid feedback från våra gäster på stort allvar och ser till att berörda personer, såsom restaurangchef, ansvariga på driftavdelningen och marknadsavdelningen får ta del av denna feedback. Din feedback är viktig och den hjälper till att uppmärksamma en avvikelse från våra rutiner. Genom specifik feedback till restaurangerna hjälper du dem att bli bättre. Vi har inte bättre gäster än de som hjälper oss att hela tiden bli bättre. Du är en sådan gäst, och det är vi glada för.
Jag önskar dig en trevlig dag!
Med vänlig hälsning,
YY
Kundserviceansvarig
Hej igen Mikael!
Vår rutin är att ge feedback från gäster vidare till berörd restaurang så att de i sin tur får se över sina rutiner och återkoppla till sina medarbetare.
Som jag nämnde tidigare är dina synpunkter framförda till berörd restaurang, samt till marknadsavdelningen.
Tack för din vänlighet och ditt engagemang, menykorten kommer att komma till användning så som du önskar!
Jag önskar dig en trevlig höst!
Med vänlig hälsning,
XX, McDonald's Kundservice McSvar
--
Jag fick helt enkelt strama åt tonläget något...
---
Till: mcsvar@mcdonalds.se
Ämne: Re: Re: Hallå där [100823-88LALN] [100823-88LALN]
Hej igen!
Vill inte verka petig och tjatig men jag upplevde att ditt svar något stressat. Jag vill lika gärna få ett slut på den här historien som du. Kanske var jag otydlig. Jag frågade om du tror att restaurangerna kommer att ta tillsägelsen på allvar och faktiskt flurra framöver? Sist blev det ju inget med det.
Facebooksidan har 200 medlemmar spridda över landet. Och nya medlemmar strömmar till dagligen. Det vi alla undrar är om vi verkligen vågar ingjuta oss själva med hopp om att ni faktiskt kommer få ordning på rutinerna den här gången. Det vore en smula nesligt annars kan jag tycka. En så enkel sak menar jag. Hur ska man då kunna lita på att någonting på McDonald's utförs med omsorg om man slarvar med flurrningen trots tillsägelse.
Jag förstår hur era rutiner ser ut. Det jag undrar är huruvida restaurangerna måste förhålla sig till ett påtalande från högre ort? Vågar vi lita på att det tas på allvar? Vad händer om fusket fortgår, får de ytterligare reprimander, eller tar ni i med hårdhandskarna? Och vad får de anställda för incitament att verkligen bättra sig?
Igår fick jag följande kommentar från signaturen "Hatar att flurra":
Jag jobbar på Donken i Mellbystrand. Vi fick en mailing från chefen som sa att flurrning var inte ett tillval. Nu flurrar vi alltid. samt skickar med en extra "present" i glassen.
Smaklig måltid
Min spontana tolkning är att de inte blivit särskilt motiverade att göra ett bra jobb utan istället väljer att straffa konsumenterna. Det finner jag obehagligt. Nu kan jag ju inte med säkerhet veta om detta är en sanning eller om personen ens är anställd hos er. Men vågar man chansa? Det känns som att flurrning har blivit en het potatis och det var inte min intention. Allt jag ville var att kunna beställa en McFlurry och få en McFlurry.
Jag och många med mig skulle vilja få någon form av löfte från er, om att detta inte bara resulterar i ett mailutskick från er marknadsavdelning till restaurangerna, så att vi hamnar i samma situation igen. Det skulle vara önskvärt att ni följer upp det hela, så att vi konsumenter åter vågar lita på er. Kan du ge mig ett sådant löfte? Så att vi kan släppa det här sedan.
Till sist vill jag tacka för att du ser till att kupongerna hamnar i rätt händer.
Bästa hälsningar
/mikael
--
Budskapet gick fram och ärendet togs över av självaste YY, kundserviceansvarig på McDonalds kundtjänst McSvar. Sånt uppskattas.
--
Ämne: Re: Re: Re: Hallå där [100823-88LALN] [100823-88LALN]
Hej Mikael!
Att flurra våra McFlurry är precis som du säger en rutin som ska fungera på alla våra restauranger. Denna rutin är, precis som alla rutiner, något som varje person som arbetar i kassa och i Drive-Thru är utbildade i. Om rutinen inte följs så är det fel! Som du säkert förstår är McSvars handlingsutrymme något begränsat, och jag kan därför inte lova dig att misstaget aldrig kommer att upprepas igen, med 222 restauranger och 12 000 medarbetare. Som kundtjänst är vårt ansvar att föra klagomål och synpunkter vidare till rätt del av organisationen, samt förse dig och våra andra gäster med information om hur vi jobbar. Men du kan vara helt trygg i förvissningen att jag efter våra mejlkonversationer, åter igen har lyft denna fråga på driftsavdelningen - den del av företaget som arbetar med att ständigt förbättra rutiner och deras efterlevnad. Dina påpekanden har med andra ord nått både restaurangerna och driftavdelningen. Jag tror och hoppas, precis som du, att det blir bättre och bättre med flurrningen.
Som XX tidigare har nämnt så tar vi alltid feedback från våra gäster på stort allvar och ser till att berörda personer, såsom restaurangchef, ansvariga på driftavdelningen och marknadsavdelningen får ta del av denna feedback. Din feedback är viktig och den hjälper till att uppmärksamma en avvikelse från våra rutiner. Genom specifik feedback till restaurangerna hjälper du dem att bli bättre. Vi har inte bättre gäster än de som hjälper oss att hela tiden bli bättre. Du är en sådan gäst, och det är vi glada för.
Jag önskar dig en trevlig dag!
Med vänlig hälsning,
YY
Kundserviceansvarig
Vid vägs ände i McFlurryärendet
Det börjar bli dags att avsluta det här McFlurrydrevet för nu. Det har blivit ett monster. Jag sitter och känner av en svindlande yrsel varje gång ett svar dimper ner i min inkorg, och inför varje tryck på skickaknappen tappar jag nästan andan. Jag föreställer mig att de på något sätt uppskattar min knastertorra humorlösa ton i flurryärendet. Men jag vet inte. Kanske står jag på deras dödslista nu.
J kvider av obehagliga pinsamhetskänslor, säger hon, varje gång jag läser upp korrespondensen. Hon tycker jag borde ta tag i vettigare saker, men jag hävdar att det redan finns gott om människor som tar tag i de stora frågorna här i världen. Någon måste ju ta hand om de små.
Men nu tror jag inte att jag kan dra det mycket längre utan att jag blir en fullfjädrad rättshaverist. Jag kom på mig själv med att gnugga mina händer av förtjusning medan jag drar upp planer för ett uttalande från konsumentombudsmannen. Det får helt enkelt räcka för nu. Men tro inte att jag släpper detta. Tack vare en grupp extremt uppmärksamma pro-flurr-aktivister på facebook (fortsätt gärna sprida ordet och bjuda in medlemmar) kommer de inte att komma undan med att slappa till sig på flurrfronten i första taget. Fuckar de upp detta nu startar vi en massiv McFlurry-bojkott. Eller så börjar vi höra av oss i såpass stor utsträckning att deras kundtjänst får gå på knäna. Nåt hittar vi på.
Nu ska jag leta fram de sista mailen och lägga ut. J tycker att jag ska skita i att publicera dem, men vissst fan ska jag publicera dem. Eller?
J kvider av obehagliga pinsamhetskänslor, säger hon, varje gång jag läser upp korrespondensen. Hon tycker jag borde ta tag i vettigare saker, men jag hävdar att det redan finns gott om människor som tar tag i de stora frågorna här i världen. Någon måste ju ta hand om de små.
Men nu tror jag inte att jag kan dra det mycket längre utan att jag blir en fullfjädrad rättshaverist. Jag kom på mig själv med att gnugga mina händer av förtjusning medan jag drar upp planer för ett uttalande från konsumentombudsmannen. Det får helt enkelt räcka för nu. Men tro inte att jag släpper detta. Tack vare en grupp extremt uppmärksamma pro-flurr-aktivister på facebook (fortsätt gärna sprida ordet och bjuda in medlemmar) kommer de inte att komma undan med att slappa till sig på flurrfronten i första taget. Fuckar de upp detta nu startar vi en massiv McFlurry-bojkott. Eller så börjar vi höra av oss i såpass stor utsträckning att deras kundtjänst får gå på knäna. Nåt hittar vi på.
Nu ska jag leta fram de sista mailen och lägga ut. J tycker att jag ska skita i att publicera dem, men vissst fan ska jag publicera dem. Eller?
fredag, augusti 27, 2010
I krig och kärlek...
Med tanke på vilka nötskal som sitter i Sverigedemokraterna så är jag såklart inte över hur låg nivå deras retorik är på i sin valfilm. Rent löjeväckande fulgrepp såklart. Men samtidigt knyter det sig lite i magen. Det har nog aldrig varit lättare att dra paralleller till hatpropagandan i 30-talets nazityskland än nu. Sådan öppen rasism har vi väl inte sett inom politiken sedan Bert och Ian staplade backar och tokade sig på torgmöten runt om i landet.
Sverigedemokraterna vill inte uppge vilken byrå som hjälpt dem att ta fram skiten. Nä, det är nog bäst det, men snart kommer det att läcka ut vare sig de vill eller inte, och då hoppas jag av hela mitt hjärta att kunderna flyr och att byrån går omkull. Rätt ner i rännstenen. Visst, reklam kan vara smutsigt, men det måste ju finnas gränser.
Sverigedemokraterna vill inte uppge vilken byrå som hjälpt dem att ta fram skiten. Nä, det är nog bäst det, men snart kommer det att läcka ut vare sig de vill eller inte, och då hoppas jag av hela mitt hjärta att kunderna flyr och att byrån går omkull. Rätt ner i rännstenen. Visst, reklam kan vara smutsigt, men det måste ju finnas gränser.
torsdag, augusti 26, 2010
Sverigedemokraterna – finns dom eller är dom på låtsas?
Jag har länge undrat vad det är för ägg som röstar på Sverigedemokraterna egentligen. Finns de på riktitg? Mig veterligen så känner jag inte ens någon med så underutvecklat psyke, som medvetet kan tänka sig att lägga sin röst för att bjuda in sånt möggel i riksdagshuset. Det är som att plantera en stor fuktskada i demokratin. Se bara på danskarna och hur de får dras med alla utvecklingsstörda nassar i Dansk Folkeparti.
Ändå riskerar vi nu att tvingas se på när SD når 4% och börjar bemanna finrummet. Då är det bara en tidsfråga innan de andra partierna står där med en påse bullar och knackar på för att samarbeta med dem. Oavsett hur det låter nu. Bara en liten oviktig fråga. Sedan inget mer. Och så en liten gentjänst såklart. Plötsligt är vi tillbaka på 30-talet. Det är frustrerande. 4%. Att det faktiskt finns så jävla många lågbegåvade människor i det här landet – bara det skulle kunna göra Folkpartiet till ett enfrågeparti.
Vi vet ungefär vem Jimmie Åkesson är. Hade någon sagt att han var Göran Hägglunds okände bror, som fick bo i källaren och ägnade sin uppväxt åt självbefläckelse och hat, och som när det blev dags att släppas ut samhället fick en snabbkurs i mediaträning. Då hade jag trott på det. Men vad är det för männniskor som röstar på honom. Som tycker att han verkar kapabel till att vara med och styra vårt land. Fatta beslut. Hur tänker de? Tänker de alls? Hur ser de ut och hur styggt har livet egentligen behandlat dem, om de lyckats bli så missnöjda att de verkligen tror att svaret på framgång, lycka och välmående är att stänga gränserna och skicka ut alla invandrare?
Det gamla hederliga slagordet: De kommer hit och tar våra jobb, funkar inte längre eftersom SD-ledarna har lärt sig läsa statistik. De har troligen insett att så inte är fallet. Möjligtvis har någon Sverigedemokrat här och där blivit snuvad på ett taxi- eller städjobb av någon utländsk specialistläkare. Att invandrarna kostar staten en massa sköna bidragspengar verkar inte heller det funka som murbräcka längre. Kanske eftersom en väldigt stor del av alla bidrag som betalas ut råkar hamna i de egna partikamraternas fickor.
Nä, nu är invandringen ett hot mot alla kvinnor, eftersom de har för vana att våldta något så in i helvete när de kommer innanför gränsen. För att inte tala om den svenska kulturen. För mycket invandrare och vi kan snart säga bajbaj till vårt fina svenska kulturarv, som för övrigt inte enda jävel verkar kunna definiera. Ja för utom den här killen då (låt mig presentera SD:s starke man i Filipstad, Levi Klaussen):
Helt seriöst. Jag trodde att detta var en parodi. Jag flabbade högt och undrade vad det var för nytt humoristiskt stjärnskott som gått mig så totalt förbi. Invandringen – ett hot mot våra fornminnen... och julafton. Det kunde vara avancerad satir. Men ack så fel jag hade. Han är högst verklig. Jag älskar förresten hans planer på hur de ska skapa ett rikt företagsklimat i Filipstad. Det gör tanken på att Sverigedemokraterna ens har en chans, att sitta och nöta bänk i riksdagen efter valet, ännu mer skrämmande. Ett parti vars toppskikt består av en gammal nazist med fler bananflugor än hjärnceller mellan öronen. Gött jobbat Sverige om de får vara med och leka.
Ändå riskerar vi nu att tvingas se på när SD når 4% och börjar bemanna finrummet. Då är det bara en tidsfråga innan de andra partierna står där med en påse bullar och knackar på för att samarbeta med dem. Oavsett hur det låter nu. Bara en liten oviktig fråga. Sedan inget mer. Och så en liten gentjänst såklart. Plötsligt är vi tillbaka på 30-talet. Det är frustrerande. 4%. Att det faktiskt finns så jävla många lågbegåvade människor i det här landet – bara det skulle kunna göra Folkpartiet till ett enfrågeparti.
Vi vet ungefär vem Jimmie Åkesson är. Hade någon sagt att han var Göran Hägglunds okände bror, som fick bo i källaren och ägnade sin uppväxt åt självbefläckelse och hat, och som när det blev dags att släppas ut samhället fick en snabbkurs i mediaträning. Då hade jag trott på det. Men vad är det för männniskor som röstar på honom. Som tycker att han verkar kapabel till att vara med och styra vårt land. Fatta beslut. Hur tänker de? Tänker de alls? Hur ser de ut och hur styggt har livet egentligen behandlat dem, om de lyckats bli så missnöjda att de verkligen tror att svaret på framgång, lycka och välmående är att stänga gränserna och skicka ut alla invandrare?
Det gamla hederliga slagordet: De kommer hit och tar våra jobb, funkar inte längre eftersom SD-ledarna har lärt sig läsa statistik. De har troligen insett att så inte är fallet. Möjligtvis har någon Sverigedemokrat här och där blivit snuvad på ett taxi- eller städjobb av någon utländsk specialistläkare. Att invandrarna kostar staten en massa sköna bidragspengar verkar inte heller det funka som murbräcka längre. Kanske eftersom en väldigt stor del av alla bidrag som betalas ut råkar hamna i de egna partikamraternas fickor.
Nä, nu är invandringen ett hot mot alla kvinnor, eftersom de har för vana att våldta något så in i helvete när de kommer innanför gränsen. För att inte tala om den svenska kulturen. För mycket invandrare och vi kan snart säga bajbaj till vårt fina svenska kulturarv, som för övrigt inte enda jävel verkar kunna definiera. Ja för utom den här killen då (låt mig presentera SD:s starke man i Filipstad, Levi Klaussen):
Helt seriöst. Jag trodde att detta var en parodi. Jag flabbade högt och undrade vad det var för nytt humoristiskt stjärnskott som gått mig så totalt förbi. Invandringen – ett hot mot våra fornminnen... och julafton. Det kunde vara avancerad satir. Men ack så fel jag hade. Han är högst verklig. Jag älskar förresten hans planer på hur de ska skapa ett rikt företagsklimat i Filipstad. Det gör tanken på att Sverigedemokraterna ens har en chans, att sitta och nöta bänk i riksdagen efter valet, ännu mer skrämmande. Ett parti vars toppskikt består av en gammal nazist med fler bananflugor än hjärnceller mellan öronen. Gött jobbat Sverige om de får vara med och leka.
tisdag, augusti 24, 2010
McFlurry-mysteriet 2010 – del 5
Hej Mikael!
Jag ber verkligen om ursäkt att du inte fått svar tidigare. Anledningen att det tagit lite extra lång tid är att jag tagit detta vidare till vår Marknadsavdelning som i sin tur kommer skicka ut information till alla restauranger gällande detta ärende.
Din feedback och dina synpunkter är väldigt viktiga för oss. Det hjälper oss att bli bättre och utvecklas.
Min kollega, XX, har kommenterat på din facebooksida och tackat för visat engagemang samt bett dig återkomma med en adress så att vi kan skicka dig ett par kuponger. Du får gärna återkomma med adressen även till mig så att jag kan skicka en liten kompensation till dig.
Med vänlig hälsning,
XX, McDonald's Kundservice McSvar
--
Hej igen XX!
Det gläder mig att ni tar tag i detta på allvar. Tror du att restaurangerna kommer ta det på allvar den här gången? Det vore en lättnad. Lova att höra av dig om vad ni får för gensvar. Facebookgruppen växer och många är spända på att få veta om det verkligen kommer bli ändring.
Det är roligt att höra att ni uppskattar mitt engagemang. Kul att kunna vara till hjälp. Sån är jag.
Din kollega XX:s kommentar verkar inte ha fastnat. Kunde inte se något när jag var inne förut. Hälsa henne och tacka, men säg att hon gärna får skänka kupongerna till någon som behöver dem bättre än jag. Det skulle göra mig glad. Någon hemlös kanske. Eller någon annan som inte har det så lätt här i livet. Ingen Sverigedemokrat bara.
Och vad kompensationen anbelangar. Får jag vara så fräck och fråga vad det rör sig om?
Bästa hälsningar
/mikael
Jag ber verkligen om ursäkt att du inte fått svar tidigare. Anledningen att det tagit lite extra lång tid är att jag tagit detta vidare till vår Marknadsavdelning som i sin tur kommer skicka ut information till alla restauranger gällande detta ärende.
Din feedback och dina synpunkter är väldigt viktiga för oss. Det hjälper oss att bli bättre och utvecklas.
Min kollega, XX, har kommenterat på din facebooksida och tackat för visat engagemang samt bett dig återkomma med en adress så att vi kan skicka dig ett par kuponger. Du får gärna återkomma med adressen även till mig så att jag kan skicka en liten kompensation till dig.
Med vänlig hälsning,
XX, McDonald's Kundservice McSvar
--
Hej igen XX!
Det gläder mig att ni tar tag i detta på allvar. Tror du att restaurangerna kommer ta det på allvar den här gången? Det vore en lättnad. Lova att höra av dig om vad ni får för gensvar. Facebookgruppen växer och många är spända på att få veta om det verkligen kommer bli ändring.
Det är roligt att höra att ni uppskattar mitt engagemang. Kul att kunna vara till hjälp. Sån är jag.
Din kollega XX:s kommentar verkar inte ha fastnat. Kunde inte se något när jag var inne förut. Hälsa henne och tacka, men säg att hon gärna får skänka kupongerna till någon som behöver dem bättre än jag. Det skulle göra mig glad. Någon hemlös kanske. Eller någon annan som inte har det så lätt här i livet. Ingen Sverigedemokrat bara.
Och vad kompensationen anbelangar. Får jag vara så fräck och fråga vad det rör sig om?
Bästa hälsningar
/mikael
Nu blir jag lite sträng mot Sträng
Jag har sagt det innan. Jag hatar äventyrare. De är precis lika uppmärksamhetskåta, påträngande och meningslösa som gycklare. Osympatiska människor som tycker att de gör något helt fantastiskt och som bara älskar att berätta om sina mäktiga strapatser vare sig man vill lyssna eller inte. Det handlar inte om självförtroende utan om en övertro på sig själva. Att lyssna på dem är ungefär lika skoj som när en fest övergår i långdragna lumparhistorier. Nähä, blåsor på hela fötterna... Oj, 25 minusgrader... Herregud, bara 4 timmars sömn... Alltså för min del får de gärna klättra i sina berg eller vad fan de nu vill göra, bara de kunde lära sig att hålla käft någon gång. Det de gör har ingen betydelse för någon annan, hur gärna de än vill tro det. Det spelar ingen roll för någon endaste jävel hur många 8000-meterstoppar de bestiger. Det påverkar andra exakt lika mycket som när jag fiser i min bil. Bara de jag åker med bryr sig.
Men nu är Fredrik Sträng tillbaka i stan efter ett nytt spännande äventyr i Pakistan. Så i helgen bredde han ut sig i GP och mallade sig över vilken äventyrare i världsklass han är. Och igår samma sak, men i en av morgonsofforna. Störst i Sverige, bland de största i världen. En våghals. Det riktigt spände i mungiporna på honom, han nästan seklade av upphetsning. Han var röd i ansiktet och det såg ut som att hans hjärna skulle till att erodera vilken sekund som helst, ifall han inte fick öppna kakluckan och berätta (läs: orgasmera) om hur tufft det hade varit och vilken hjälte han blivit, när några expeditionskamrater på nervägen plötsligt tappat greppet och rasat mot honom. Det var äckligt. Varför i helvete sitter han och tar luft. Det är provocerande. Finns det ingen syrgasmask han kan andas i istället. Vem fan bryr sig?
Killen är precis hemkommen från Pakistan, ett land där runt fem miljoner människor befinner sig i akut NÖD, och han har mage att sitta och berätta om hur häftigt det är att klättra i deras berg. Han ser det till och med som att han hjälper dem, med motiveringen att turismen är deras viktigaste inkomstkälla. Jag tror de hade klarat sig rätt bra utan hans klättrarkronor och varit mycket mer nöjda om han hade snörat av sig piggskorna och gjort något vettigt istället.
Vid sidan om sin klättring och skit så säljer han dessutom "event" och föredrag om personlig utveckling till stiffa gubbar i näringslivet. Människor betalar alltså för att lyssna på hans skrythistorier. Det är så perverst att jag får en släng synbortfall när jag tänker på det. Fy fan, jag kan verkligen inte tänka mig något värre än att tvingas med på en sån grej. Att bli släpad bakom en bil låter mer lockande.
Pliktskyldigt började Fredrik till slut prata lite om att det bästa man kan göra är att skänka pengar. Well, det behöver han knappast sitta i en morgonsoffa och förklara. Det tror jag att de flesta fattar ändå. Fredrik Sträng är som jag ser det ett solklart fall för örfilspatrullen.
Men nu är Fredrik Sträng tillbaka i stan efter ett nytt spännande äventyr i Pakistan. Så i helgen bredde han ut sig i GP och mallade sig över vilken äventyrare i världsklass han är. Och igår samma sak, men i en av morgonsofforna. Störst i Sverige, bland de största i världen. En våghals. Det riktigt spände i mungiporna på honom, han nästan seklade av upphetsning. Han var röd i ansiktet och det såg ut som att hans hjärna skulle till att erodera vilken sekund som helst, ifall han inte fick öppna kakluckan och berätta (läs: orgasmera) om hur tufft det hade varit och vilken hjälte han blivit, när några expeditionskamrater på nervägen plötsligt tappat greppet och rasat mot honom. Det var äckligt. Varför i helvete sitter han och tar luft. Det är provocerande. Finns det ingen syrgasmask han kan andas i istället. Vem fan bryr sig?
Killen är precis hemkommen från Pakistan, ett land där runt fem miljoner människor befinner sig i akut NÖD, och han har mage att sitta och berätta om hur häftigt det är att klättra i deras berg. Han ser det till och med som att han hjälper dem, med motiveringen att turismen är deras viktigaste inkomstkälla. Jag tror de hade klarat sig rätt bra utan hans klättrarkronor och varit mycket mer nöjda om han hade snörat av sig piggskorna och gjort något vettigt istället.
Vid sidan om sin klättring och skit så säljer han dessutom "event" och föredrag om personlig utveckling till stiffa gubbar i näringslivet. Människor betalar alltså för att lyssna på hans skrythistorier. Det är så perverst att jag får en släng synbortfall när jag tänker på det. Fy fan, jag kan verkligen inte tänka mig något värre än att tvingas med på en sån grej. Att bli släpad bakom en bil låter mer lockande.
Pliktskyldigt började Fredrik till slut prata lite om att det bästa man kan göra är att skänka pengar. Well, det behöver han knappast sitta i en morgonsoffa och förklara. Det tror jag att de flesta fattar ändå. Fredrik Sträng är som jag ser det ett solklart fall för örfilspatrullen.
måndag, augusti 23, 2010
McFlurry-mysteriet 2010 – del 4
Efter att jag startade en pro-flurr-grupp på Facebook blev det lätt att få en överblick över hur utbrett fusket är inom McDonalds-koncernen. Så jag mailade igen:
Hej McDonalds!
Var i kontakt med er för några veckor sedan angående problemet med oflurrade McFlurry's i Laholm. Efter några dagars dialog och efter att ni pratat med restaurangchefen där, gjorde jag ett stickprov med lyckat resultat. Efter det har två andra personer gjort stickprov nu i veckan. Också de med lyckat resultat. Det verkar som de faktiskt tagit till sig av kritiken och bättrat sig. Stort tack till XX hos er som tog tag i saken på ett föredömligt sätt.
Dock har jag under veckan fått fler rapporter som i många fall visar att vi har med ett ganska utbrett slarvande att göra.
Först ros. På Hornsgatan i Stockholm verkar de ha för vana att flurra. Det är bra. På fridhemsplan möts man av beskedet att "det tar tid". Ok? Allt tar väl tid. Om man går med på att vänta så flurrar de dock. Även i Malmö på Ystadsvägen i Malmö flurras det, förvisso utan större entusiasm, men det är väl att begära för mycket, att de ska behöva gilla jobbet också. Det viktiga är att de gör jobbet. Eller hur?
Sedan ris. Det har regnat in rapporter om ställen där de inte flurrar lika bra. Malmö Gustav Adolfs Torg, Partille, Stenungsund och Näset är bara några av dem. Näset var föga förvånande för mig eftersom jag var i kontakt med er angående dem förra året då jag lade märke till att de endast använde sin flurrmaskin som förvaringsplats för bägare och lock. Den stod alltså helt ur bruk.
Jag vet inte om ni förstår vidden av det här problemet. Ni marknadsför en produkt (flaggskeppet i er dessertlinje om ni frågar mig) som ska vara flurrad. Men som stor utsträckning serveras helt oflurrad. Jag vill att ni gör något åt detta. För min del är det helt ok om ni väljer att dra in hela produkten tills dess att detta är utrett med restaurangerna. Om inte så önskar jag se en bättring snarast. Sådan här kvalitetsbrist är inte värdigt varken er eller oss konsumenter. Hoppas ni håller med.
Jag har startade en Facebookgrupp igår för att uppmärksamma problemet. http://www.facebook.com/group.php?gid=153459724668165 Det verkar som att många med mig känner en stor förtroendesvikt inför McFlurry.
Hur kommer ni att agera?
Vänligen
Mikael
Hej McDonalds!
Var i kontakt med er för några veckor sedan angående problemet med oflurrade McFlurry's i Laholm. Efter några dagars dialog och efter att ni pratat med restaurangchefen där, gjorde jag ett stickprov med lyckat resultat. Efter det har två andra personer gjort stickprov nu i veckan. Också de med lyckat resultat. Det verkar som de faktiskt tagit till sig av kritiken och bättrat sig. Stort tack till XX hos er som tog tag i saken på ett föredömligt sätt.
Dock har jag under veckan fått fler rapporter som i många fall visar att vi har med ett ganska utbrett slarvande att göra.
Först ros. På Hornsgatan i Stockholm verkar de ha för vana att flurra. Det är bra. På fridhemsplan möts man av beskedet att "det tar tid". Ok? Allt tar väl tid. Om man går med på att vänta så flurrar de dock. Även i Malmö på Ystadsvägen i Malmö flurras det, förvisso utan större entusiasm, men det är väl att begära för mycket, att de ska behöva gilla jobbet också. Det viktiga är att de gör jobbet. Eller hur?
Sedan ris. Det har regnat in rapporter om ställen där de inte flurrar lika bra. Malmö Gustav Adolfs Torg, Partille, Stenungsund och Näset är bara några av dem. Näset var föga förvånande för mig eftersom jag var i kontakt med er angående dem förra året då jag lade märke till att de endast använde sin flurrmaskin som förvaringsplats för bägare och lock. Den stod alltså helt ur bruk.
Jag vet inte om ni förstår vidden av det här problemet. Ni marknadsför en produkt (flaggskeppet i er dessertlinje om ni frågar mig) som ska vara flurrad. Men som stor utsträckning serveras helt oflurrad. Jag vill att ni gör något åt detta. För min del är det helt ok om ni väljer att dra in hela produkten tills dess att detta är utrett med restaurangerna. Om inte så önskar jag se en bättring snarast. Sådan här kvalitetsbrist är inte värdigt varken er eller oss konsumenter. Hoppas ni håller med.
Jag har startade en Facebookgrupp igår för att uppmärksamma problemet. http://www.facebook.com/group.php?gid=153459724668165 Det verkar som att många med mig känner en stor förtroendesvikt inför McFlurry.
Hur kommer ni att agera?
Vänligen
Mikael
Agenda
Var det någon mer än jag som såg när Gudrun Schyman roundhousekickade Jimmie Åkesson verbalt, utan pardon och ända tillbaks till hans lilla klubb för svårt mentalt utmanade personer igår?
Det var mycket underhållande.
Någon form av klimax nåddes när de diskuterade genuskunskap blev hon tvungen att strama åt tonläget något och sa: "Du är så okunnig att det är ganska genant att prata med dig om dom här frågorna". Det var toppen! Jag rös.
Fy fan vad mäktig hon var när hon kastrerade det lilla rassesvinet på finaste public service-tid. Jag skulle lätt kunna rama in närbilden på Jimmies flackande blick. Jag vill bli lika hård som Gudrun när jag blir stor.
Det var ett friskt inslag i en annars jävligt trött valkampanj.
Det var mycket underhållande.
Någon form av klimax nåddes när de diskuterade genuskunskap blev hon tvungen att strama åt tonläget något och sa: "Du är så okunnig att det är ganska genant att prata med dig om dom här frågorna". Det var toppen! Jag rös.
Fy fan vad mäktig hon var när hon kastrerade det lilla rassesvinet på finaste public service-tid. Jag skulle lätt kunna rama in närbilden på Jimmies flackande blick. Jag vill bli lika hård som Gudrun när jag blir stor.
Det var ett friskt inslag i en annars jävligt trött valkampanj.
fredag, augusti 20, 2010
Glädjestatus: noll
Mitt hem är just nu en vidrig syn. Jag omges av massor av små äckliga ihopskrynklade papperstussar. Man skulle kunna tro att jag är en aggressivt utagerande patologisk onanist. Men jag är bara förkyld. Eller det är inte så bara. Jag har en våldsamt jobbig förkylning och har utan överdrift snytit mig minst 500 gånger under dagen. Behöver jag ens förklara hur frasig min näsa känns? Därtill har jag ett ilsket halsont som gifter sig perfekt med hysteriskt skallebank. Kort och gott, det är så in i helvetet synd om mig idag. Något som dock inte märks av nämnvärt här hemma. J tröttnade på mitt "gnäll" och gick ut och fikade. Lämnade mig ensam med lilla T och snart kommer Juniorette (som också är förkyld).
Jippi! Nu har T bajsat. Det är en alldeles speciell upplevelse att byta fullkornsladdade bajsblöjor när enda sättet att stoppa snorflödet är att ligga ner. Det är glädjefattigt nog att stå lutad över en bebis som har skit från navel till korsrygg, utan att vara snorig. Min sjukdom har till min fördel berövat mig luktsinnet i alla fall. You win some, lose some. Antar jag.
Jippi! Nu har T bajsat. Det är en alldeles speciell upplevelse att byta fullkornsladdade bajsblöjor när enda sättet att stoppa snorflödet är att ligga ner. Det är glädjefattigt nog att stå lutad över en bebis som har skit från navel till korsrygg, utan att vara snorig. Min sjukdom har till min fördel berövat mig luktsinnet i alla fall. You win some, lose some. Antar jag.
torsdag, augusti 19, 2010
Kampen mellan könen
Doctor doctor give me the news...
Min pappaledighet gör att jag inte kan hålla mig ifrån morgon tv:n när lilla T nanar. Idag såg jag The Doctors igen. Det var ett uppföljningsavsnitt av kampen-mellan-könen-avsnittet förra veckan. Riktigt begåvat. De hade delat upp publiken i kvinnor med rosa t-shirts på ena sidan och män – håll i hatten – i blå dito på den andra sidan. Doktorerna hurrades in som vanligt till publikens vansinnesjubel. Och viktiga frågor skulle avhandlas. Till exempel mäns biologiska silikonbrösttörst, varför (inte om) kvinnor ska förstora brösten, och om det då är för sin egen skull eller männens, om brösten egentligen är till för att amma med eller för männen att ha kul med… och ja, någonstans där slutade jag titta.
För att reda ut frågorna hade de anlitat en expertpanel bestående av två manliga "komiker" (varav den ena var den misslyckade aborten Sinbad), en manlig "relationsexpert" (en kille med fräsig ishockeyfrisyr som troligen går hem hårt hos den amerikanska arbetarlassens hemmafruar) som förra veckan berättade sanningen om män och kvinnors biologiska instinkter. Han körde sin tes om att kvinnor är programmerade att leta upp en alfahanne och att män är programmerade att betäcka så många honor som möjligt. Det är naturens lag. Jävlar vad trött jag blir. Jag får brock i hjärnan av sådana jävla tramsteorier. Det är ju bara människor med ett seriöst fel i huvudet som verkligen tror på det där. Och amöbor.
Som kvinnlig motviktspanel hade de en kvinnorättsadvokat och samt två vilt gestikulerande afroamerikanska Babben Larsson.
Det var som alltid smärtsamt att se och jag förstod att intelligenskvoten hos de som uppskattar programmet på allvar är exakt samma som hos gängse Sverigedemokratväljare. Det vill säga halvapor. Det blev med ens smärtsamt tydligt vilka det är som gör det möjligt för en skräpkuk som Charlie Sheen kan tjäna dryga 6 miljoner dollar per avsnitt av "2 1/2 Män". Bara i Amerikat.
I första avsnittet av könskampen debatterades kvinnlig onani och otrohet samt på fullt allvar hur länge det är rimligt för en kvinna att inte "släppa till" efter en förlossning. Vissa tyckte att det var på sin plats att ge mannen ett skjut så fort de kom hem från BB. Men då röt några kvinnor till och sa att en kvinna måste få tid att läka i alla fall fyra veckor.
Det är intressant att se hur utvecklingsstörd syn amerikanerna verkar ha på vad som är manligt och kvinnligt. Kuken bultar när en kvinna är si och så. Livmodern krampar när män gör si och så. Sköna sanningar på löpande band. Och alla fnittrar och stojar. Precis som jag minns att vi gjorde på den knastertorra sexualkunskapen i åttan, när vår styltiga lärare plötsligt halade fram ett knippe kondomer och frigolitkukar, som alla skulle öva kondompåsättning på. Det är konstigt att Rwanda och Etiopien är u-landsklassade men inte USA. Nä det är mer än konstigt. Det är fanimej ett förbluffande dåligt under.
Min pappaledighet gör att jag inte kan hålla mig ifrån morgon tv:n när lilla T nanar. Idag såg jag The Doctors igen. Det var ett uppföljningsavsnitt av kampen-mellan-könen-avsnittet förra veckan. Riktigt begåvat. De hade delat upp publiken i kvinnor med rosa t-shirts på ena sidan och män – håll i hatten – i blå dito på den andra sidan. Doktorerna hurrades in som vanligt till publikens vansinnesjubel. Och viktiga frågor skulle avhandlas. Till exempel mäns biologiska silikonbrösttörst, varför (inte om) kvinnor ska förstora brösten, och om det då är för sin egen skull eller männens, om brösten egentligen är till för att amma med eller för männen att ha kul med… och ja, någonstans där slutade jag titta.
För att reda ut frågorna hade de anlitat en expertpanel bestående av två manliga "komiker" (varav den ena var den misslyckade aborten Sinbad), en manlig "relationsexpert" (en kille med fräsig ishockeyfrisyr som troligen går hem hårt hos den amerikanska arbetarlassens hemmafruar) som förra veckan berättade sanningen om män och kvinnors biologiska instinkter. Han körde sin tes om att kvinnor är programmerade att leta upp en alfahanne och att män är programmerade att betäcka så många honor som möjligt. Det är naturens lag. Jävlar vad trött jag blir. Jag får brock i hjärnan av sådana jävla tramsteorier. Det är ju bara människor med ett seriöst fel i huvudet som verkligen tror på det där. Och amöbor.
Som kvinnlig motviktspanel hade de en kvinnorättsadvokat och samt två vilt gestikulerande afroamerikanska Babben Larsson.
Det var som alltid smärtsamt att se och jag förstod att intelligenskvoten hos de som uppskattar programmet på allvar är exakt samma som hos gängse Sverigedemokratväljare. Det vill säga halvapor. Det blev med ens smärtsamt tydligt vilka det är som gör det möjligt för en skräpkuk som Charlie Sheen kan tjäna dryga 6 miljoner dollar per avsnitt av "2 1/2 Män". Bara i Amerikat.
I första avsnittet av könskampen debatterades kvinnlig onani och otrohet samt på fullt allvar hur länge det är rimligt för en kvinna att inte "släppa till" efter en förlossning. Vissa tyckte att det var på sin plats att ge mannen ett skjut så fort de kom hem från BB. Men då röt några kvinnor till och sa att en kvinna måste få tid att läka i alla fall fyra veckor.
Det är intressant att se hur utvecklingsstörd syn amerikanerna verkar ha på vad som är manligt och kvinnligt. Kuken bultar när en kvinna är si och så. Livmodern krampar när män gör si och så. Sköna sanningar på löpande band. Och alla fnittrar och stojar. Precis som jag minns att vi gjorde på den knastertorra sexualkunskapen i åttan, när vår styltiga lärare plötsligt halade fram ett knippe kondomer och frigolitkukar, som alla skulle öva kondompåsättning på. Det är konstigt att Rwanda och Etiopien är u-landsklassade men inte USA. Nä det är mer än konstigt. Det är fanimej ett förbluffande dåligt under.
onsdag, augusti 18, 2010
Anslut er i kampen gott folk!
Nu är den klar. Min nya missnöjes-grupp på fejjan.
Gå med här och stöd mig i kampen >>
Nu jävlar ska det börja flurras, så skjorta står rakt ut...
Den är öppen för alla och alla kan fritt posta bilder, länkar och dela med sig av sina inlägg. Jag litar på er.
Gå med här och stöd mig i kampen >>
Nu jävlar ska det börja flurras, så skjorta står rakt ut...
Den är öppen för alla och alla kan fritt posta bilder, länkar och dela med sig av sina inlägg. Jag litar på er.
Kontrollbeställning godkänd
Efter några dagars mailkonversation hade jag då äntligen fått ett löfte om bättring på flurrfronten. Det var en tyst spänning i bilen när vi svängde in på McDriven för att lägga en välriktad beställning på två McFlurry med Daim och kolasås. Redan vid första lucka kände jag hur luften tätnade och när vi kom till lucka två dröjde det en stund. Det skapade en kluven känsla. Dels var det bra för att det kanske innebar att de gjorde sitt förbannade jobb och flurrade grundligt. Men det kunde ju också innebära att de tog sig tid att specialbehandla vår beställning. Jag hade ju ändå annonserat mitt stickprov rätt hårt.
Jag tyckte mig fånga en lite finurlig blick från tjejen i kassan. J styrde bilen cirka 30 meter rakt föröver till en ledig parkeringsficka. Vi stängde av motorn men lät radion vara på eftersom det var en rolig intervju med Patrik Sjöberg. Hetsigt slet vi upp locken på våra bägare och möttes så av den här synen:
Men snart kom sansen. Jag insåg att det finns många flurrmaskiner i landet som står och väntar på att få snurra glassen fin, men som inte blir sedda. Som ett ensamt barn på skolgården. Så kan vi inte ha det. Så nu behöver jag er hjälp att se till att varenda liten burgarflippare i det här jävla landet ser till att kamma luggen och fatta grejen med flurrning.
Jag ska banne mig skapa en Facebookgrupp. Lova att gå med när jag postar adressen. Tillsammans kan vi få ett slut på fusket.
Jag tyckte mig fånga en lite finurlig blick från tjejen i kassan. J styrde bilen cirka 30 meter rakt föröver till en ledig parkeringsficka. Vi stängde av motorn men lät radion vara på eftersom det var en rolig intervju med Patrik Sjöberg. Hetsigt slet vi upp locken på våra bägare och möttes så av den här synen:
Men snart kom sansen. Jag insåg att det finns många flurrmaskiner i landet som står och väntar på att få snurra glassen fin, men som inte blir sedda. Som ett ensamt barn på skolgården. Så kan vi inte ha det. Så nu behöver jag er hjälp att se till att varenda liten burgarflippare i det här jävla landet ser till att kamma luggen och fatta grejen med flurrning.
Jag ska banne mig skapa en Facebookgrupp. Lova att gå med när jag postar adressen. Tillsammans kan vi få ett slut på fusket.
tisdag, augusti 17, 2010
McFlurry-mysteriet 2010 – del 3
Re: Re: Re: Re: Fortsatta problem vid beställning av McFlurry
Ok, kommer de att börja flurra redan idag tror du? Eller när kan jag beställa igen?
/Mikael
--
Efter att ha väntat över ett dygn på svar fick jag lov att skicka en påminnelse. Jag ville ju inte gärna sticka och beställa en McFlurry med samma risiga odds på flurr som man vanligen har.
--
Re: Re: Re: Re: Fortsatta problem vid beställning av McFlurry
Hej igen. Jag fick inte svar på min sista fråga. Är det säkert att beställa McFlurry i Mellbystrand nu? Är problemen lösta där?
/Mikael
--
Så till slut kom svaret jag hade väntat på.
--
Re: Re: Re: Re: Re: Fortsatta problem vid beställning av McFlurry
Hej igen Mikael!
Jag har tagit upp detta med de ansvariga på restaurangen. Och de har sett över sina rutiner, så det ska vara säkert att beställa en McFlurry nu!
Med vänlig hälsning,
XX, McDonald's Kundservice McSvar
Ok, kommer de att börja flurra redan idag tror du? Eller när kan jag beställa igen?
/Mikael
--
Efter att ha väntat över ett dygn på svar fick jag lov att skicka en påminnelse. Jag ville ju inte gärna sticka och beställa en McFlurry med samma risiga odds på flurr som man vanligen har.
--
Re: Re: Re: Re: Fortsatta problem vid beställning av McFlurry
Hej igen. Jag fick inte svar på min sista fråga. Är det säkert att beställa McFlurry i Mellbystrand nu? Är problemen lösta där?
/Mikael
--
Så till slut kom svaret jag hade väntat på.
--
Re: Re: Re: Re: Re: Fortsatta problem vid beställning av McFlurry
Hej igen Mikael!
Jag har tagit upp detta med de ansvariga på restaurangen. Och de har sett över sina rutiner, så det ska vara säkert att beställa en McFlurry nu!
Med vänlig hälsning,
XX, McDonald's Kundservice McSvar
McFlurry-mysteriet 2010 – del 2
Re: Re: Fortsatta problem vid beställning av McFlurry
Hej XX!
Tack för ditt svar.
Skönt att ni tar det här på allvar. Som du förstår har det grämt mig att man i så stor utsträckning aktivt väljer att försämra en så potent glassdessert. Jag har nästan börjat tro att jag är konstig och att det är en orimlig förväntan, att få sina McFlurry's flurrade. Det är det alltså inte?
Då kan jag räkna med att få den flurrad när jag beställer senare idag eller imorgon. Skönt.
Som jag påtalade är det ett ganska utbrett problem i McDonaldskoncernen och inte enbart något som sker i Mellbystrand/Laholm. Kommer ni att ta tag i detta?
P.s. Inga problem! Jag ser det som en självklarhet att jag som kund hjälper till när jag upplever att era produkter brister. Tillsammans kan vi göra McDonalds bättre. Eller hur.
Angående menykort får jag be att återkomma. Det skulle helt enkelt kännas fel att ta emot dem innan de bristande flurrningsrutinerna visat sig åtgärdade.
Vänligast,
Mikael
--
Re: Re: Re: Fortsatta problem vid beställning av McFlurry
Hej igen Mikael!
Självklart tar vi dina synpunkter på allvar och jag kommer att följa upp detta, dels med restaurangerna men även med vår Marknadsavdelning.
Återkom gärna till mig med din adress så skickar jag menykort!
Med vänlig hälsning,
XX, McDonald's Kundservice McSvar
Hej XX!
Tack för ditt svar.
Skönt att ni tar det här på allvar. Som du förstår har det grämt mig att man i så stor utsträckning aktivt väljer att försämra en så potent glassdessert. Jag har nästan börjat tro att jag är konstig och att det är en orimlig förväntan, att få sina McFlurry's flurrade. Det är det alltså inte?
Då kan jag räkna med att få den flurrad när jag beställer senare idag eller imorgon. Skönt.
Som jag påtalade är det ett ganska utbrett problem i McDonaldskoncernen och inte enbart något som sker i Mellbystrand/Laholm. Kommer ni att ta tag i detta?
P.s. Inga problem! Jag ser det som en självklarhet att jag som kund hjälper till när jag upplever att era produkter brister. Tillsammans kan vi göra McDonalds bättre. Eller hur.
Angående menykort får jag be att återkomma. Det skulle helt enkelt kännas fel att ta emot dem innan de bristande flurrningsrutinerna visat sig åtgärdade.
Vänligast,
Mikael
--
Re: Re: Re: Fortsatta problem vid beställning av McFlurry
Hej igen Mikael!
Självklart tar vi dina synpunkter på allvar och jag kommer att följa upp detta, dels med restaurangerna men även med vår Marknadsavdelning.
Återkom gärna till mig med din adress så skickar jag menykort!
Med vänlig hälsning,
XX, McDonald's Kundservice McSvar
McFlurry-mysteriet 2010 – del 1
Ämne:
Fortsatta problem vid beställning av McFlurry
Meddelande:
Hej McDonalds!
Jag stod i kontakt med er förra året vid den här tiden. Då gällde
det hur flertalet av era restauranger verkade ha för vana alk slarva
med flurrandet vid McFlurry-beställningar. Så även nu.
Jag tillbringar stora delar av sommaren i Mellbystrand/Laholm vilket
medför ett och annat McDonaldsbesök. Då är det inte ovanligt att
jag även beställer en McFlurry. Vad som däremot är mer ovanligt,
för att inte säga aldrig förekommande, är att den är fullvärdigt
utförd med er kännetecknande flurrning. Vid påtalande har jag mötts
av olika förklaringar varav en vanligt förekommande är att maskinen
är trasig. Jag har vid ett tillfälle även mötts av en suck och
sedan fått den handflurrad. Handflurrad! Den McDonaldsanställde
verkar helt enkelt inte ta produkten på allvar. Och i förlängningen
inte mig som kund heller. Det är beklämmande eftersom jag självklart
väljer McFlurry för att jag tycker om det och för att ni är den
enda aktören som flurrar (nåväl, i teorin) glassen. Mjukglass med
topping kan jag på precis vilket dussinställe som helst. Eller hur?
Detta gäller inte bara Laholm utan verkar vara ett problem över hela
landet. Dock är det i Laholm jag drabbats flest gånger. Närmare
bestämt vid samtliga beställningar de senaste åren.
Vid vår kontakt förra året efterfrågade jag ett utskick till era
restauranger för att korrigera problemet. Så skedde, och jag fick
senare höra att de faktiskt skärpt till sig på flera ställen i
landet, till och med i Laholm. Något som dock redan verkar ha blåst
över.
Jag har fått höra att själva flurrmomentet ses som en onödig
tidstjuv i det dagliga arbetet. Och att de helt enkelt hoppar över det
eftersom de flesta kunder tar emot sin oflurrade glass utan att klaga.
Detta har skapat ett litet obehag i mig inför beställning då jag
känner en osäkerhet kring kvalitén på min beställning. Må så
vara att det tar tid, men som jag ser det borde jag som kund kunna
beställa en McFlurry och känna en trygghet i att få den som reklamen
utlovar den. Maskinflurrad! Har jag fel?
Om er maskinpark är så undersatt att maskinerna står trasiga utan
att repareras, eller om lönsamheten upphör vid flurrningen skulle jag
vilja att ni tar McFlurry ur sortimentet och istället utannonserar den
som McGlass eller liknande. Inget orimligt krav som jag ser det.
Hoppas på samma snabba och proffsiga bemötande i det här ärendet,
som jag fick av Linn Viklund och Helene Lindholm hos er kundtjänst
förra året.
Vänligast,
Mikael
--
Re: Fortsatta problem vid beställning av McFlurry
Gäller restaurang: Mellbystrand
Hej Mikael!
Tack för ditt mail.
Jag förstår att du blir besviken när detta inträffat flera gånger, det ber jag verkligen om ursäkt för. Självklart ska vi alltid "flurra" McFlurryn.
Jag kommer att framföra detta till de ansvariga på restaurangen så de får se över sina rutiner samt återkoppla till sina medarbetaren.
Som tack för att du hörde av dig vill jag gärna skicka ett par menykort till dig. För att kunna göra det behöver jag din adress, om det är okej för dig får du gärna återkomma med den!
Med vänlig hälsning,
XX, McDonald's Kundservice McSvar
Fortsatta problem vid beställning av McFlurry
Meddelande:
Hej McDonalds!
Jag stod i kontakt med er förra året vid den här tiden. Då gällde
det hur flertalet av era restauranger verkade ha för vana alk slarva
med flurrandet vid McFlurry-beställningar. Så även nu.
Jag tillbringar stora delar av sommaren i Mellbystrand/Laholm vilket
medför ett och annat McDonaldsbesök. Då är det inte ovanligt att
jag även beställer en McFlurry. Vad som däremot är mer ovanligt,
för att inte säga aldrig förekommande, är att den är fullvärdigt
utförd med er kännetecknande flurrning. Vid påtalande har jag mötts
av olika förklaringar varav en vanligt förekommande är att maskinen
är trasig. Jag har vid ett tillfälle även mötts av en suck och
sedan fått den handflurrad. Handflurrad! Den McDonaldsanställde
verkar helt enkelt inte ta produkten på allvar. Och i förlängningen
inte mig som kund heller. Det är beklämmande eftersom jag självklart
väljer McFlurry för att jag tycker om det och för att ni är den
enda aktören som flurrar (nåväl, i teorin) glassen. Mjukglass med
topping kan jag på precis vilket dussinställe som helst. Eller hur?
Detta gäller inte bara Laholm utan verkar vara ett problem över hela
landet. Dock är det i Laholm jag drabbats flest gånger. Närmare
bestämt vid samtliga beställningar de senaste åren.
Vid vår kontakt förra året efterfrågade jag ett utskick till era
restauranger för att korrigera problemet. Så skedde, och jag fick
senare höra att de faktiskt skärpt till sig på flera ställen i
landet, till och med i Laholm. Något som dock redan verkar ha blåst
över.
Jag har fått höra att själva flurrmomentet ses som en onödig
tidstjuv i det dagliga arbetet. Och att de helt enkelt hoppar över det
eftersom de flesta kunder tar emot sin oflurrade glass utan att klaga.
Detta har skapat ett litet obehag i mig inför beställning då jag
känner en osäkerhet kring kvalitén på min beställning. Må så
vara att det tar tid, men som jag ser det borde jag som kund kunna
beställa en McFlurry och känna en trygghet i att få den som reklamen
utlovar den. Maskinflurrad! Har jag fel?
Om er maskinpark är så undersatt att maskinerna står trasiga utan
att repareras, eller om lönsamheten upphör vid flurrningen skulle jag
vilja att ni tar McFlurry ur sortimentet och istället utannonserar den
som McGlass eller liknande. Inget orimligt krav som jag ser det.
Hoppas på samma snabba och proffsiga bemötande i det här ärendet,
som jag fick av Linn Viklund och Helene Lindholm hos er kundtjänst
förra året.
Vänligast,
Mikael
--
Re: Fortsatta problem vid beställning av McFlurry
Gäller restaurang: Mellbystrand
Hej Mikael!
Tack för ditt mail.
Jag förstår att du blir besviken när detta inträffat flera gånger, det ber jag verkligen om ursäkt för. Självklart ska vi alltid "flurra" McFlurryn.
Jag kommer att framföra detta till de ansvariga på restaurangen så de får se över sina rutiner samt återkoppla till sina medarbetaren.
Som tack för att du hörde av dig vill jag gärna skicka ett par menykort till dig. För att kunna göra det behöver jag din adress, om det är okej för dig får du gärna återkomma med den!
Med vänlig hälsning,
XX, McDonald's Kundservice McSvar
McFlurryn's budord
Ändå verkar det nästan en omöjlighet att få dem just sådär twistade på de flesta ställena. Men jag har tagit upp kampen. Igen.
måndag, augusti 16, 2010
Back in bee
Då var man tillbaka från sommaren. Det känns för jävligt och bra på samma gång. Som några säkert märkt har jag spenderat sommaren i internets stenålder. En radioskugga större än Hallandsåsen. Det har i princip varit omöjligt att blogga. Men nu är jag tillbaks igen (hej), med ett något stukad läsarantal. Jag har saknat er. Hoppas ni har saknat mig med. Lite i alla fall. Sommaren gör mig alltid smärtsamt påmind om hur skör vår bloggvänskap är.
Men nu jävlar ska det bli ordning på torpet, som det brukar heta. Jag skiter i att svara på alla kommentarer på de senaste inläggen. Jag börjar blogga direkt istället och kör därifrån.
Min sommar har varit fin. Har gjort allt det där man ska. Men jag har inte bara suttit på händerna. Nänä. Till mitt stora förtret upptäckte jag att McDonalds i Mellbystrand/Laholm hade slappat till sig med flurrningen så trots min sorgligt svaga uppkoppling har jag tagit upp kampen för att göra dem lite bättre. Och jag har lyckats. Jag vann. Jag ska berätta allt imorgon.
Vi avslutade semestern med att gå på Way Out West. Det var bra. Bäst var Local Natives, The National, Mumford & sons, M.I.A och Håkan Hellström (faktiskt).
Men nu är jag tillbaka. Ska bara koppla in hjärnan. Sedan kör vi.
Men nu jävlar ska det bli ordning på torpet, som det brukar heta. Jag skiter i att svara på alla kommentarer på de senaste inläggen. Jag börjar blogga direkt istället och kör därifrån.
Min sommar har varit fin. Har gjort allt det där man ska. Men jag har inte bara suttit på händerna. Nänä. Till mitt stora förtret upptäckte jag att McDonalds i Mellbystrand/Laholm hade slappat till sig med flurrningen så trots min sorgligt svaga uppkoppling har jag tagit upp kampen för att göra dem lite bättre. Och jag har lyckats. Jag vann. Jag ska berätta allt imorgon.
Vi avslutade semestern med att gå på Way Out West. Det var bra. Bäst var Local Natives, The National, Mumford & sons, M.I.A och Håkan Hellström (faktiskt).
Men nu är jag tillbaka. Ska bara koppla in hjärnan. Sedan kör vi.
torsdag, augusti 12, 2010
Fråga doktorn på ett ton speed
Ni har väl inte missat "The Doctors" på fyran? Varje dag kl. 10. Typ.
Så jävla sjukt att det tog mig ett helt avsnitt att fatta att hela grejen inte var en parodi på andra Oprahproducersde pratshower. Som Doctor Phil, fast med fyra olika vansinniga alter egon. En plastikkirurg som inte drar sig för att utforska psykiatrins spännande betesmarker, en gynekolog som troligen tillhör den förres bästa kunder, en barnläkare från helvetet och en glättig allmänläkare som mycket väl skulle kunna vara bror till han den stissiga jäveln i Extreme Home Makeover. Varje program inleds som en schlagerfinal där de fyra programledarna möts av publikens hänförda jubel. Som hjältar - en roll de oklädsamt gärna hävdar, genom att i varje program nämna sitt arbete på Haiti (en Haitispecial de gjorde på plats). Sweet.
Igår handlade det i alla fall om vatten. Att det är viktigt att dricka vatten varje dag. Ni fattar. Matnyttiga grejer. En tjej som bara drack lightläsk eftersom hon tyckte att vatten smakade "vidrigt", fick lära sig att det inte var bra. I slutet gick hon med på att prova ett glas vatten ändå. Ett mirakel. Åh, vad jag ville skicka en örfilspatrull på henne.
Sedan tipsade de om lite annat nyttigt man kan använda vatten till. Som tex nån hydranåntingbehandling inom skönhetsvården. Allt illustrerat med fläskiga 3D-animationer. Och så några skräckhistorier från akuten. Folk stoppar tydligen inte bara upp de mest fantasifulla föremål i stolgången. De är dåliga på att dricka vatten också.
Storslagen tv med andra ord. Missa inte.
Så jävla sjukt att det tog mig ett helt avsnitt att fatta att hela grejen inte var en parodi på andra Oprahproducersde pratshower. Som Doctor Phil, fast med fyra olika vansinniga alter egon. En plastikkirurg som inte drar sig för att utforska psykiatrins spännande betesmarker, en gynekolog som troligen tillhör den förres bästa kunder, en barnläkare från helvetet och en glättig allmänläkare som mycket väl skulle kunna vara bror till han den stissiga jäveln i Extreme Home Makeover. Varje program inleds som en schlagerfinal där de fyra programledarna möts av publikens hänförda jubel. Som hjältar - en roll de oklädsamt gärna hävdar, genom att i varje program nämna sitt arbete på Haiti (en Haitispecial de gjorde på plats). Sweet.
Igår handlade det i alla fall om vatten. Att det är viktigt att dricka vatten varje dag. Ni fattar. Matnyttiga grejer. En tjej som bara drack lightläsk eftersom hon tyckte att vatten smakade "vidrigt", fick lära sig att det inte var bra. I slutet gick hon med på att prova ett glas vatten ändå. Ett mirakel. Åh, vad jag ville skicka en örfilspatrull på henne.
Sedan tipsade de om lite annat nyttigt man kan använda vatten till. Som tex nån hydranåntingbehandling inom skönhetsvården. Allt illustrerat med fläskiga 3D-animationer. Och så några skräckhistorier från akuten. Folk stoppar tydligen inte bara upp de mest fantasifulla föremål i stolgången. De är dåliga på att dricka vatten också.
Storslagen tv med andra ord. Missa inte.
tisdag, augusti 10, 2010
Trisslottsdragningen - en tragedi
Säga vad man vill om TV4 i allmänhet och morgonprogrammet i synnerhet. Men trisslottsskrapningen är smått magisk att bevittna. Jag tröttnar inte på att vara med om den korta men intensiva resan mellan hoppfull förväntan och illa dold besvikelse som sker i trissvinnarnas ansikten.
Idag var det Pia Johanssons (eller nåt) (o)tur. Pia har pyntat sig inför sin tv-debut. Läppstift, mascara och en inte allt för prålig topp. Lagom sobert. Inte sticka ut och framstå som en annan arbetarklassbracka.
Sammanbitet börjar hon. En på femtio tusen, en på tre mille. Spänningen stiger. Förhoppningarna lika så. En halv mille och en till på tre. Huset på spanska solkusten börjar ta form i fantasin. Två snabba på hundra tusen håller fötterna på jorden. Inte hoppas för mycket nu. Men kanske att... Svettkörtlarna i armhållorna ger sig till känna. Programledarna skojar lättsamt. Bäst att skratta med. Nä, ett avslappnat leende får räcka. Det går sådär. Skärpning nu. Det är ju inte hela världen, har ju man, täppa och fast jobb. Och utflugna barn. Livet leker ju redan. Men ändå. Man kan ju alltid hoppas. Kom igen nu din lilla tremiljonersjävel. Visa dig. Med darrande fingrar och en rasslande bismarcklänk runt handleden för Pia skrapdonet till översta raden. Bara en på femtio tusen än så länge i alla fall. Tre chanser kvar. När täcklagret börjar försvinna syns tre nollor. Och så några till. Inte femtiotusen. Kan det vara... Förväntan är på bristningsgränsen, bara en liten handrörelse till. Nej det är inte miljonbelopp. Hoppas det är en halv mille, för då är hoppet inte ute om de där tre miljonerna. Tänker inte säga upp sig. Inte direkt i alla fall. Ktrivs med jobbet. Och kollegorna. En go gäng. Kanske gå ner på deltid. Leva på som vanligt. Fast kanske lite mer fläskfilé. Och det där huset i Alicante.
100.000... En. Två... Tre. Men, det är ju två rutor kvar. Kan det stämma? Programledarna grattar. Hundra tusen. NEEEJ!!! Bara hundra tusen. Allt är förstört. Får bita ihop och le. Gråta kan man höra i bilen hem.
Ungefär så är det varje gång. Så ock idag. Och jag njuter. Inte av äcklig skadeglädje eller missunnsamhet. För jag tycker inte att det är någon större skada att vinna hundra papp. Men det gör alla som sitter där. De känner sig lurade och spottade i ansiktet. Det är det som är det fina. Bara i en ganska välmående värld kan man kränka någon med hundra tusen skattefria kronor.
Sådan förnedrings-tv får jag inte nog av.
Idag var det Pia Johanssons (eller nåt) (o)tur. Pia har pyntat sig inför sin tv-debut. Läppstift, mascara och en inte allt för prålig topp. Lagom sobert. Inte sticka ut och framstå som en annan arbetarklassbracka.
Sammanbitet börjar hon. En på femtio tusen, en på tre mille. Spänningen stiger. Förhoppningarna lika så. En halv mille och en till på tre. Huset på spanska solkusten börjar ta form i fantasin. Två snabba på hundra tusen håller fötterna på jorden. Inte hoppas för mycket nu. Men kanske att... Svettkörtlarna i armhållorna ger sig till känna. Programledarna skojar lättsamt. Bäst att skratta med. Nä, ett avslappnat leende får räcka. Det går sådär. Skärpning nu. Det är ju inte hela världen, har ju man, täppa och fast jobb. Och utflugna barn. Livet leker ju redan. Men ändå. Man kan ju alltid hoppas. Kom igen nu din lilla tremiljonersjävel. Visa dig. Med darrande fingrar och en rasslande bismarcklänk runt handleden för Pia skrapdonet till översta raden. Bara en på femtio tusen än så länge i alla fall. Tre chanser kvar. När täcklagret börjar försvinna syns tre nollor. Och så några till. Inte femtiotusen. Kan det vara... Förväntan är på bristningsgränsen, bara en liten handrörelse till. Nej det är inte miljonbelopp. Hoppas det är en halv mille, för då är hoppet inte ute om de där tre miljonerna. Tänker inte säga upp sig. Inte direkt i alla fall. Ktrivs med jobbet. Och kollegorna. En go gäng. Kanske gå ner på deltid. Leva på som vanligt. Fast kanske lite mer fläskfilé. Och det där huset i Alicante.
100.000... En. Två... Tre. Men, det är ju två rutor kvar. Kan det stämma? Programledarna grattar. Hundra tusen. NEEEJ!!! Bara hundra tusen. Allt är förstört. Får bita ihop och le. Gråta kan man höra i bilen hem.
Ungefär så är det varje gång. Så ock idag. Och jag njuter. Inte av äcklig skadeglädje eller missunnsamhet. För jag tycker inte att det är någon större skada att vinna hundra papp. Men det gör alla som sitter där. De känner sig lurade och spottade i ansiktet. Det är det som är det fina. Bara i en ganska välmående värld kan man kränka någon med hundra tusen skattefria kronor.
Sådan förnedrings-tv får jag inte nog av.
tisdag, augusti 03, 2010
Sommarplågor
Just nu går reklamen för två, i mina ögon väldigt märkliga samlingsplattor, het i tv. Ljuva danska sånger och Absolute Reggae (för vilken gång i ordningen).
Ljuva danska sånger med sköna gutturala hits från Hanne Boel och Olsen Brothers. För att inte tala om rivjärnet Sanne Salomonsen. Jag undrar verkligen hur det kreamötet gick till. Om det var i någon form av panisk idétorka någon utbrast "vad sägs om danmarkstema?" och att det på skämt klubbades igenom och sedan bara råkade bli av. Jag menar danska hits? Vad i helvete. Tänkte skivbolaget verkligen att det bara skulle vara att samla all skit danskarna någonsin släppt och så skulle det falla alla svennenananer på läppen och utlösa en masspsykotisk köpstorm från landets alla campingplatser. Så dålig smak har ingen. Man måste ju vara bra full bara för att uppskatta humorn i det. Hur jävla dyngrak behöver man då inte vara för att komma på tanken att faktiskt fläka upp sin plånka och köpa en cd-skiva som innehåller "Fly on the wings of love" eller "Den jeg elsker, elsker jej". Jag vet inte men jag tycker det luktar kreativ öken och illa sittande desperation.
Och Absolute Reggae. Hur många gånger är det rimligt att försöka kränga ut exakt samma samling med radhusreggae, bara sortera om låtföljden en aning och höja prefixnumret ett steg från föregående släpp. Vi måste väl vara uppe i dryga 200 versioner av svenskens favoritreggaesamling nu.
Det gör mig en smula beklämd att tänka på att det faktiskt måste funka. Hur Inner Circle verkar slå an en sträng i landets alla skinnhörnsoffor gång på gång, hur No woman no cry och Buffalo soldier gör Bob Marley till husgud för vita bag-in-box-svennar så fort solen tittar fram, och hur One more reggae for the road lyckats bli en slags reggaemusikens nationalsång i de svenska folkhemmen. Det självklara ledmotivet på groggmjuka ben framför kulgrillen.
Jag tänker på hur sjukt det är att skivbolagen så framgångsrikt lyckats decimera en hel musikgenre till ett knippe skitlåtar, då och då kryddat med lite tyskt baktaktsgung från UB40, och gjort det lika synonymt med sommaren som Gyllene Tider och Thomas Ledin tyvärr har blivit. The soundtrack of our industrisemester. Fy fan. De har förstört för all annan (riktig) reagge för åtminstone tre generationer framåt.
Jag kan öppet säga att jag hatar reggae av hela mitt hjärta - helt baserat på ovan nämnda övergrepp.
Ljuva danska sånger med sköna gutturala hits från Hanne Boel och Olsen Brothers. För att inte tala om rivjärnet Sanne Salomonsen. Jag undrar verkligen hur det kreamötet gick till. Om det var i någon form av panisk idétorka någon utbrast "vad sägs om danmarkstema?" och att det på skämt klubbades igenom och sedan bara råkade bli av. Jag menar danska hits? Vad i helvete. Tänkte skivbolaget verkligen att det bara skulle vara att samla all skit danskarna någonsin släppt och så skulle det falla alla svennenananer på läppen och utlösa en masspsykotisk köpstorm från landets alla campingplatser. Så dålig smak har ingen. Man måste ju vara bra full bara för att uppskatta humorn i det. Hur jävla dyngrak behöver man då inte vara för att komma på tanken att faktiskt fläka upp sin plånka och köpa en cd-skiva som innehåller "Fly on the wings of love" eller "Den jeg elsker, elsker jej". Jag vet inte men jag tycker det luktar kreativ öken och illa sittande desperation.
Och Absolute Reggae. Hur många gånger är det rimligt att försöka kränga ut exakt samma samling med radhusreggae, bara sortera om låtföljden en aning och höja prefixnumret ett steg från föregående släpp. Vi måste väl vara uppe i dryga 200 versioner av svenskens favoritreggaesamling nu.
Det gör mig en smula beklämd att tänka på att det faktiskt måste funka. Hur Inner Circle verkar slå an en sträng i landets alla skinnhörnsoffor gång på gång, hur No woman no cry och Buffalo soldier gör Bob Marley till husgud för vita bag-in-box-svennar så fort solen tittar fram, och hur One more reggae for the road lyckats bli en slags reggaemusikens nationalsång i de svenska folkhemmen. Det självklara ledmotivet på groggmjuka ben framför kulgrillen.
Jag tänker på hur sjukt det är att skivbolagen så framgångsrikt lyckats decimera en hel musikgenre till ett knippe skitlåtar, då och då kryddat med lite tyskt baktaktsgung från UB40, och gjort det lika synonymt med sommaren som Gyllene Tider och Thomas Ledin tyvärr har blivit. The soundtrack of our industrisemester. Fy fan. De har förstört för all annan (riktig) reagge för åtminstone tre generationer framåt.
Jag kan öppet säga att jag hatar reggae av hela mitt hjärta - helt baserat på ovan nämnda övergrepp.
torsdag, juli 29, 2010
Rysslands rötmånad
Beställde tid åt en intet ont anande Ryssland för hans årliga vacccination. Jag drar mig alltid lite för att ringa för det brukar uppstå fniss på andra sidan luren när det är dags att lämna namnet. Inte direkt livets höjdpunkt för en katt heller. Att gång på gång behöva möta sin baneman och återvända till den plats där han en gång berövades sin mandom med kniv, och brukar få vassa saker instuckna i kroppen och obehagliga substanser inskjutna i omloppet. För att inte tala om att bli tvångstatuerad. Den gången var han inte mallig. För Ryssland har Juli kommit att bli en rötmånad i dubbel bemärkelse kan man säga.
Appropå det där med att id-märka sällskapsdjur genom en tatuering i örat. Hur går det till egentligen och hur hög status har en katt-tatuerare i tatuerarvärlden? Jag ser framför mig hur Ryssland leddes in till en fet helgaddad snubbe med skägg, bandana och lite fängelsebakgrund, som driver sin tattoo-studio i ett av smådjursdjurklinikens behandlingsrum. På väggarna hänger inspirationsaffischer med nummmerserier i olika typsnitt. Tattoo-killens mest raffinerade verk. Hur ryssland med darrande tass pekade ut något ur Z-serien i Helvetica (sån jävla streetcred). Men istället fick gå hem med ett maskinpunktat dussinnummer. Vilken besvikelse.
Nä, jag tror det får bli klunsen som avgör vem av mig och J det blir som får föra kattrackarn till sin bödel den här gången. Det brukar medföra en veckas utfrysning från allt mys och tillgivenhet. En vecka av iskallt hatande blickar. En vecka av starkt ifrågasättande av ens blotta existens.
Appropå det där med att id-märka sällskapsdjur genom en tatuering i örat. Hur går det till egentligen och hur hög status har en katt-tatuerare i tatuerarvärlden? Jag ser framför mig hur Ryssland leddes in till en fet helgaddad snubbe med skägg, bandana och lite fängelsebakgrund, som driver sin tattoo-studio i ett av smådjursdjurklinikens behandlingsrum. På väggarna hänger inspirationsaffischer med nummmerserier i olika typsnitt. Tattoo-killens mest raffinerade verk. Hur ryssland med darrande tass pekade ut något ur Z-serien i Helvetica (sån jävla streetcred). Men istället fick gå hem med ett maskinpunktat dussinnummer. Vilken besvikelse.
Nä, jag tror det får bli klunsen som avgör vem av mig och J det blir som får föra kattrackarn till sin bödel den här gången. Det brukar medföra en veckas utfrysning från allt mys och tillgivenhet. En vecka av iskallt hatande blickar. En vecka av starkt ifrågasättande av ens blotta existens.
tisdag, juli 27, 2010
Allsångs-chocken
inte Christer lädermannen Sjögrens djärva beslut. Det är tydligen
chockvarning i luften.
Ett satans redskap
Barn älskar den. Förbehållslöst. Vuxna hatar den. Förbehållslöst. Jag pratar om en till synes ganska trevlig och ofarlig leksaksbil som heter Bobby-Car.
Det finns inte många saker här i världen som är värre än glada barn på sina Bobby-Cars. Det skulle vara ledsna barn på sina Bobby-Cars möjligtvis. Bilarna är helt gjorda i plast. Ett stort ihålligt plastchassi med en ratt och fyra små hjul i hårdplast. De håller för allt och de är roliga (tydligen) för ALLA barn mellan 6 månader och 7 år. När de rullar fram på asfalt-, betong-, sten- eller träunderlag upstår ett mullrande ljud som tar över varenda partikel i luftutrymmet. En liten biljävel dominerar utan vidare ett helt kvarter. När man bor som jag, i en bostadsrättsförening med rikliga mängder av omyndiga personer, drar de oftast fram i armador. Oh, du heliga terror.
Jag föredrar moppegäng. Jag föredrar vilt fyllefestande in i gryningen. Jag föredrar bajslukt. Ja, jag skulle föredra det mesta framför ljudet från Bobby-Cars. Det måste vara ett av satans mäktigaste verktyg. Jag sitter och försöker komma på ett värre ljud men det kommer inte till mig. En avslappnings-cd med 90 minuter ljud från en tandläkarborr låter mer logiskt än att försöka koppla av någonstands där ett sådant där plastbilshelvete finns inom en kilometers radie. Jag skojar inte. Jag blir helt tokig. Att försöka titta på film med fönstren öppna innan klockan 23 är inte lönt. På två sekunder skapar ljudet från en Bobby-Car en ungefär lika angenäm känsla i kroppen som när man råkar smälla i sig en macka med sedan tre veckor utgången rötmånadskeso. Efter en timma blöder man ur varenda por.
Jag är inte mycket för att bränna på bål och så. Men om jag fick möjlighet att bestämma lite no-limit-grejer så skulle jag genast se till att samla världens alla Bobby-Cars i en stor jävla hög, placera uppfinnaren på toppen och sedan tända på med en 15-årings knulliver.
Och ja, Juniorette och T har en Bobby-Car... men inte så värst länge till.
Det finns inte många saker här i världen som är värre än glada barn på sina Bobby-Cars. Det skulle vara ledsna barn på sina Bobby-Cars möjligtvis. Bilarna är helt gjorda i plast. Ett stort ihålligt plastchassi med en ratt och fyra små hjul i hårdplast. De håller för allt och de är roliga (tydligen) för ALLA barn mellan 6 månader och 7 år. När de rullar fram på asfalt-, betong-, sten- eller träunderlag upstår ett mullrande ljud som tar över varenda partikel i luftutrymmet. En liten biljävel dominerar utan vidare ett helt kvarter. När man bor som jag, i en bostadsrättsförening med rikliga mängder av omyndiga personer, drar de oftast fram i armador. Oh, du heliga terror.
Jag föredrar moppegäng. Jag föredrar vilt fyllefestande in i gryningen. Jag föredrar bajslukt. Ja, jag skulle föredra det mesta framför ljudet från Bobby-Cars. Det måste vara ett av satans mäktigaste verktyg. Jag sitter och försöker komma på ett värre ljud men det kommer inte till mig. En avslappnings-cd med 90 minuter ljud från en tandläkarborr låter mer logiskt än att försöka koppla av någonstands där ett sådant där plastbilshelvete finns inom en kilometers radie. Jag skojar inte. Jag blir helt tokig. Att försöka titta på film med fönstren öppna innan klockan 23 är inte lönt. På två sekunder skapar ljudet från en Bobby-Car en ungefär lika angenäm känsla i kroppen som när man råkar smälla i sig en macka med sedan tre veckor utgången rötmånadskeso. Efter en timma blöder man ur varenda por.
Jag är inte mycket för att bränna på bål och så. Men om jag fick möjlighet att bestämma lite no-limit-grejer så skulle jag genast se till att samla världens alla Bobby-Cars i en stor jävla hög, placera uppfinnaren på toppen och sedan tända på med en 15-årings knulliver.
Och ja, Juniorette och T har en Bobby-Car... men inte så värst länge till.
måndag, juli 26, 2010
Basattack utanför Willys i Laholm
Jag borde anat oråd. En marinblå Volvokombi av modell 745 svängde upp och parkerade bredvid mig på Willys parkering i Laholm. Den hade mörktonade bakrutor och dekaler som skyltade "Audiotop". Föraren var en lätt munter och chipsfet kille strax över de tjugo. Med sig hade han en taggigt blondslingad kamrat som begåvats med både överbett och rikliga mängder acne. Från andra sidan parkeringen kom ännu ett ess, med liknande egenskaper som de andra och anslöt till samlingen. De hade öppna dörrar och jag kunde höra svagt hur de snackade bilstereoporr.
Jag och T satt och väntade på J och Juniorette som var inne i affärren för att inhandla ett paket frukostflingor. T var på sitt sköra humör. Jag passade på att kolla mailen och tog ingen större notis om slutstegsfleppona på andra sidan passagerardörren.
Plötsligt hörs ett öronbedövande ljud. Ett tryck. Hela bilen vibrerar. Plastdetaljerna som alla japanska budgetbilar är utrustade med började ge ifrån sig ljud som om var de på väg att lossna. Och så ännu en tryckvåg. Om än kraftigare. Jag fattade ratten med båda händerna i ett klassiskt tio-i-tvågrepp. Det kändes som att min lilla räsernissan skulle hamna på högkant men jag förstod fortfarande inte vad det var för ett fruktansvärt ljud. Vad i helvete...
Så tystnade det. Bara sådär. Jag drog efter andan och tittade åt sidan och möts av tre mongoloida flin och fäster sedan en vresig blick i killen med all acne. Han ser tyken ut trots att hans ansikte är alldeles proppfullt av stora röda bölder, gula i mitten, som krämbullar. Jag tittar på T som förvirrat undrar vad hon just varit med om och ser hur hennes tårkanaler börjar arbeta. Jag känner en stark irritation byggas upp och tittar återigen mot de tre missanpassade, gestikulerar "vad fan håller ni på med?". De fortsätter flina men slutar nästan direkt. Tur det, för T har börjat gallskrika och jag börjar få en brinnande lust att gå ut och begrava mina knogar i förarens köttiga ansikte, smacka till herr vulgaris så att han började läcka som en öppnad påse bearnaisesås och fråga deras kamrat om han också vill smaka elller om han hellre vill gå och parkera sin tjocka röv i sin gröna 940 (varför envisas alla med en osund bilstereovurm att köra Volvo?).
Jag brukar verkligen dra mig för konfrontation vid nästan alla tillfällen, men när det kommer till min familj så ryser en liten sicilienare inom mig. Då spelar motståndet ingen roll. Jag tänkte att kör de igång den en gång till så kliver jag ur bilen. Men det gjorde de inte. Kanske kände de vibben. Eller så gjorde de inte det. Istället stängde de dörrarna och körde iväg.
När J satt sig i bilen igen så förklarade jag vad som just utspelat sig i parkeringsfickan bredvid. Hon sa att hon hade hört det ända in men inte fattat vad det var. Hyllorna hade skakat inne på Willys. Att hon trodde att hela stället skulle rasa. Fatta hur sjukt jävla kraftig basen var. Jag började nästan tycka synd om bilstereokillarna, för att det närmsta de någonsin kommer komma en vagina är en sprucken 18" bashögtalare. Men inte mer synd än att jag gav J en detaljerad beskrivning av allt våld jag hade blivit tvungen att hota dem med (och kanske utföra) om de fortsatt spela. J förklarade att det nog skulle blivit en smula problematiskt för mig att sätta sig i respekt, med tanke på att jag dagen till ära hade min Keyboard Cats t-shirt på mig.
Jag funderade i några sekunder innan jag höll med, och tänkte att hon är bra klok ändå, den kvinnan. Det är verkligen en prima t-shirt för i stort sett alla tillfällen. Dock inte tillfällen då det kan bli tal om att tvingas ta i med hårdhandskarna.
Jag och T satt och väntade på J och Juniorette som var inne i affärren för att inhandla ett paket frukostflingor. T var på sitt sköra humör. Jag passade på att kolla mailen och tog ingen större notis om slutstegsfleppona på andra sidan passagerardörren.
Plötsligt hörs ett öronbedövande ljud. Ett tryck. Hela bilen vibrerar. Plastdetaljerna som alla japanska budgetbilar är utrustade med började ge ifrån sig ljud som om var de på väg att lossna. Och så ännu en tryckvåg. Om än kraftigare. Jag fattade ratten med båda händerna i ett klassiskt tio-i-tvågrepp. Det kändes som att min lilla räsernissan skulle hamna på högkant men jag förstod fortfarande inte vad det var för ett fruktansvärt ljud. Vad i helvete...
Så tystnade det. Bara sådär. Jag drog efter andan och tittade åt sidan och möts av tre mongoloida flin och fäster sedan en vresig blick i killen med all acne. Han ser tyken ut trots att hans ansikte är alldeles proppfullt av stora röda bölder, gula i mitten, som krämbullar. Jag tittar på T som förvirrat undrar vad hon just varit med om och ser hur hennes tårkanaler börjar arbeta. Jag känner en stark irritation byggas upp och tittar återigen mot de tre missanpassade, gestikulerar "vad fan håller ni på med?". De fortsätter flina men slutar nästan direkt. Tur det, för T har börjat gallskrika och jag börjar få en brinnande lust att gå ut och begrava mina knogar i förarens köttiga ansikte, smacka till herr vulgaris så att han började läcka som en öppnad påse bearnaisesås och fråga deras kamrat om han också vill smaka elller om han hellre vill gå och parkera sin tjocka röv i sin gröna 940 (varför envisas alla med en osund bilstereovurm att köra Volvo?).
Jag brukar verkligen dra mig för konfrontation vid nästan alla tillfällen, men när det kommer till min familj så ryser en liten sicilienare inom mig. Då spelar motståndet ingen roll. Jag tänkte att kör de igång den en gång till så kliver jag ur bilen. Men det gjorde de inte. Kanske kände de vibben. Eller så gjorde de inte det. Istället stängde de dörrarna och körde iväg.
När J satt sig i bilen igen så förklarade jag vad som just utspelat sig i parkeringsfickan bredvid. Hon sa att hon hade hört det ända in men inte fattat vad det var. Hyllorna hade skakat inne på Willys. Att hon trodde att hela stället skulle rasa. Fatta hur sjukt jävla kraftig basen var. Jag började nästan tycka synd om bilstereokillarna, för att det närmsta de någonsin kommer komma en vagina är en sprucken 18" bashögtalare. Men inte mer synd än att jag gav J en detaljerad beskrivning av allt våld jag hade blivit tvungen att hota dem med (och kanske utföra) om de fortsatt spela. J förklarade att det nog skulle blivit en smula problematiskt för mig att sätta sig i respekt, med tanke på att jag dagen till ära hade min Keyboard Cats t-shirt på mig.
Jag funderade i några sekunder innan jag höll med, och tänkte att hon är bra klok ändå, den kvinnan. Det är verkligen en prima t-shirt för i stort sett alla tillfällen. Dock inte tillfällen då det kan bli tal om att tvingas ta i med hårdhandskarna.
lördag, juli 24, 2010
Dagens outfit
Visade den malligt för J:s mamma också, men hon gapskrattade mig bara rätt i ansiktet och frågade om jag hade köpt den på Våxtorps marknad (ett ställe där bara inskränkta och debila handlar sina kläder). Det tyckte jag var lite taskigt.
Pest eller kolera - Sifo edition
Hörde på nyheterna att de gjorts en statistisk undersökning om vem svenska folket tror är bäst lämpad att leda landet av Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. En överväldigande majoritet (70% typ) tyckte att Reinfeldt var av det bättre virket i den frågan. Intressant. Gott så.
Sedan hade de även passat på att fråga vem man helst skulle vilja ha vid middagsbordet. Även där vann Reinfeldt. Vad är det för jävla fråga? Vem bryr sig om ur nice det är att sitta och krubba med någon av de där mediatränade och astråkiga människoskalen. Jag kan komma på minst en miljon människor jag hellre skulle äta middag med. Utan någon undersökning. Random uppstoppad person till exempel.
Nä, nu får de fan ta och kamma sig. Sifo-svinen. Sådan ovidkommande skit. Isåfall vill jag mycket hellre veta vem svenska folket skulle föredra att bli teabagad av, ifall det stod mellan Lars Ohly och Göran Hägglund.
Sedan hade de även passat på att fråga vem man helst skulle vilja ha vid middagsbordet. Även där vann Reinfeldt. Vad är det för jävla fråga? Vem bryr sig om ur nice det är att sitta och krubba med någon av de där mediatränade och astråkiga människoskalen. Jag kan komma på minst en miljon människor jag hellre skulle äta middag med. Utan någon undersökning. Random uppstoppad person till exempel.
Nä, nu får de fan ta och kamma sig. Sifo-svinen. Sådan ovidkommande skit. Isåfall vill jag mycket hellre veta vem svenska folket skulle föredra att bli teabagad av, ifall det stod mellan Lars Ohly och Göran Hägglund.
fredag, juli 23, 2010
Svårt att lära gamla hundar sitta
Förra sommaren hade jag en tät mailkontakt med McDonalds huvudkontor. Det handlade om deras slarv med flurrandet. Jag tyckte mig ha hittat ett mönster. Att de satt det i system att bara skita i att flurra till glassen. Jag fick höra flera olika versioner (trasiga apparater, tidskrävande o.s.v) och gick till konfrontation.
Jag fick ett fantastiskt proffsigt bemötande från deras kundtjänst som lovade att ta itu med slarvet.
Och såhär ser en McFlurry ut idag (beställd i Laholm - platsen där allt uppdagades):
Det verkar som att McDonalds har vissa problem när det kommer till att följa rutiner. Det är beklämmande.
Och det verkar inte bättre än att jag får återuppta arbetet med att kämpa för oss konsumenters rätt till en flurrad McFlurry.
To be continued...
Jag fick ett fantastiskt proffsigt bemötande från deras kundtjänst som lovade att ta itu med slarvet.
Och såhär ser en McFlurry ut idag (beställd i Laholm - platsen där allt uppdagades):
Det verkar som att McDonalds har vissa problem när det kommer till att följa rutiner. Det är beklämmande.
Och det verkar inte bättre än att jag får återuppta arbetet med att kämpa för oss konsumenters rätt till en flurrad McFlurry.
To be continued...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)