En förhöjd jul signerad Mandelmann

December försvann och plötsligt är det dan före dan utan att en gnutta julkänsla har hunnit infinna sig. För att boosta den lite ville Josefine titta på lite jul-tv. Vanligtvis brukar vi välja att kolla på Ernst men i år kände vi att vi var tvungna att ta till lite tyngre droger. Mandelmanns jul. Wow! Har ni sett så fattar ni nog vad jag menar. Har ni inte sett är det nog lika bra. För satan vet att man aldrig ska bli sig själv igen när man fått sig en ordentlig genomsköljning av den minst sagt joviale Gustav Mandelmann och hans hurtfriska fru Marie (eller Machi som han envisas med att kalla henne).

Alltså på riktigt. Jag var förberedd på det värsta men hamnade inte ens halvvägs. Jag har fanimej aldrig sett nåt likande. Att bevittna julförberedelserna hemma på den ekonomiskt oberoende familjen Mandelmanns österlenska skrytgods är som att åka på en supertungviktsknockout och vakna i en sinnessjukt surrealistisk lustgashallucination. Maken till fryntlighet har i alla fall jag aldrig skådat. Hans tonfall påminner om en frikyrklig version av Edward Blom och hela programmet är en smått makalös uppvisning av en idylliskhet som precis INGEN i hela världen har varit i närheten av. Ja, utöver Mandelmanns då.

Makarna Mandelmann tar tittarna med på det bisarraste julstöket som någonsin stökats. Det mest rimliga hade kanske varit en guidad tur i Mandelmanns Avanza-portfölj men istället får vi se när Gustav nästan spricker av tacksamhet när han luktar på sin fruktskörden i sitt fruktförråd och hur han nästan pissar på sig av glädjen han känner när han äntligen få ge sina kossor så smarrigt jule-hö och gårdens saftigaste äpplen. Han kramar om dem, skrockar och kurrar om hur tacksam han känner sig så här års. Han kan till och med unna sig en riktigt gles och ful julgran. SÅ förbannat skön är han. Det är i och för sig rätt lätt att förstå. Lätt att känna sig ödmjuk gentemot livet när man sitter på Djupadal som tar upp en fjärdedel av Österlens markyta och ränteinkomster som skulle få Warren Buffet att känna sig misslyckad. Gustav och Machi bjuder givetvis även tittarna på sina bästa julrecept och pyssel för alla andra superprivilegierad människor och godsadel runt om i landet. Äppelglögg på höstens ranson av äppelmust, 100% egenproducerad korv på gårdens djur som sedan röks i sin privata tomte-size-skorsten, enklare bordsdekorationer som endast kräver att man har en egen äppellund (alternativt länsar fruktavdelningen på random ICA Maxi) och ett ton "Bonkisar". Just bonkisar (nån slags bondkakor) som Machi envisades med att kalla dem så många gånger att det började kännas som någon slags pervers böjelse, har kanske inte med något slags ultravulgärt privilegie att göra. Men kanske det faktum att det är det enda Gustav Mandelmann önskar sig i julklapp. Jag ger mig fan på att Mandelmanns jul kommer leda till en kraftig ökning av utskriven psykofarmaka. De ger en hel nation ångest och dåligt samvete över sina futtiga liv.

Vi var så fackade i huvudet efter programmet att vi var tvungna att kolla ett avsnitt av Jul med Ernst för att komma ner lite. Men det blev för stora kontraster. Jag lovar. Jag som brukar tycka att Ernst är allmänt puttrig, myspysig och tillfreds med livet, upplevde det som att det var Lilja 4-ever vi tittade på. Det var något som kändes riktigt off. Vet inte om var för att Mandelmanns verkligen spöar skiten ur Ernst när det kommer till gemytlighet, men både jag och Josefine reagerade på att det var nåt som saknades i hans blick. Något fanns inte där. Han kändes lite dystrare än vanligt och hade dragit på sig en lite svullen look, vilket fick oss att spekulera i om Ernst själv gått och blivit en siffra i statistiken när det kommer till knaprande av antideppressiva piller. Varken mossbufféer eller en egenhändigt hopknåpad vedhållare med handtag i "överblivet skinn" verkade skingra molnen på den Kirchsteigerska himlen. Jag frågade en kollega som fortfarande var  oskuld i Mandelmann-sammanhang och han hävdade att Ernst var precis som vanligt. Men jag vet inte? Klart är att ett enda Mandelmann-avsnitt riskerar att resultera i samma kraftiga överproduktion av serotonin som ett ihärdigt MDMA-missbruk och lämnar en lika yster som en tom plastkasse. Så jag höjer ett varningens finger och säger fy fan. Fy fan för Mandelmann och hans jul.