Man måste dra gränsen någonstans.

Jag har verkligen jobbat med att försöka bli mer tolerant mot människors idioti. För min egen skull. Det är helt enkelt för påfrestande att gå runt och störa sig på folk som egentligen inte förstör ens liv, beter sig otrevligt eller påverkar den personliga sfären. Det är så onödigt. Och strategin har faktiskt funkat rätt bra får jag säga. Jag är nog på det hela taget lite mer harmonisk nu för tiden. Alltså lite mer.

Till exempel har jag ganska ofta (om än ofrivilligt) börjat samåka till jobbet med ett litet apart rollspelar-gäng och helt sonika valt att tycka om dem dem när de står på bussen och högljutt besserwissrar varandra med olika Star Wars-fakta och Sagan om ringen-termer. Eller när de till synes helt utan förvarning brister ut i en Harry Potter-baserad skriklek där de ropar: Du är Harry! Nä, du är Harry. Du är Harry. Det är du som är Harry... hahahaha Nä men ärligt, du är Harry. Och briserar i en ultrainternt gapflabb mitt på bussen. Det är fint ändå. Fem till synes helt verklighetsfrånvända personer med varsin unik stil som mot alla odds funnit varandra (gissningsvis på nån av sci-fi-bokhandelns medlemskvällar) och därifrån byggt in sig som i ett eget litet parallellt universum som rör sig autonomt genom samhället.

Gänget består av en halvbastant kille i pösiga jeans, dreads och lite slumpartad ansiktspiercing. En lite tunnare kille med långt hår, hiphop-kepa och ganska spice-kompatibel framtoning. En klassisk preppyboy i tweedkavaj. En tjej med okontrollerat höhö-flabb, rakt utstående öron och lynnig blick som alltid klär sig i extremkorta no fit-jeans och Volvo Ocean Race-vindjacka. Och en konstant bullrigt skrattande tjej med mer utstuderad klädsil, som utstrålar en personlighet av en ganska avancerad hybrid mellan klassisk plugghäst och fin överklassflicka med några procent nycirkus.  Mitt gamla jag hade troligen stört mig något så in i helvete på dem. Gått bananer inombords. Till ingen nytta alls. Mitt nya jag gillar dem. På riktigt.

Men det finns en gräns för vad mitt psyke klarar att parera. Och den gränsen drar jag ta mig fan vid enhjulingscyklister. Det är min absolut bortre gräns.

Häromdagen när jag kom gående genom Vasaallén blev jag plötsligt omsusad av en hippietyp på en sådan. Det var inte en sådan där liten gycklarenhjuling (som resande folk dagligen offrar livet på inför en sockervaddsstinn publik av barn och deras seniora släktingar) som kom farande utan ett regelrätt fordon med ett gigantiskt offroad-däck under sadeln. Den hade till och med en vattenflaskhållare monterad på sadelstolpen. Och handbroms. Det var lätt det dummaste jag har sett på länge. Killen i fråga cyklade småvingligt förbi mig och det syntes att han ville att folk skulle glo. Det såg verkligen inte klokt ut. Man kan skoja om hur idiotiskt det ser ut att komma farande på en segway eller motordriven sparkcykel men det är verkligen INGENTING i jämförelse med enhjulingar. Alltså enhjulingar är så jävla dumt att det får liggcykeln att verka helt normal, vilket inte säger lite. Jag skulle verkligen skulle kunna skriva ett isolerat och hypermaniskt hatinlägg om de, i 100% av fallen vita män, som just passerat 40 och valt att göra sitt avtryck i samhället och forcera stadens mest centrala delar, liggtrampandes i sina små vedervärdiga kanoter på hjul. Fyyy faaaan, som jag eldar upp mig nu känner jag. MEN. Enhjulingscyklister är snäppet värre.

Det finns liksom inget rimligt skäl till varför man ska frångå konventionen med två hjul och ett styre, till fördel för ett hjul och en sadel. Den normen är till för att cementera. Det går inte snabbare på ett hjul. Det är inte bekvämare med ett hjul. Det är inte mer praktiskt med ett hjul. Det är definitivt inte säkrare med ett hjul. Allt är skit med enhjulingen som produkt och som jag ser det finns det inget riktigt godtagbart argument till varför enhjulingen ska få existera utanför sitt naturliga habitat (olika cirkus- och gycklarforum). Det är möjligt att man kan ta cirkusen ur cirkusartisten men det borde vara strängt förbjudet att ta cirkusartisten ur cirkusen.

I alla fall så gick det inte att undgå den här killen. Han flaxade fram genom allén och fortsatte i en rasande fart rätt ut i korsningen på Vasaplatsen och han visste att folk (så ock jag) kollade – och som han älskade det. Inte bara visste och älskade. Han behövde det. För det är folks blickar som är bränslet. Den alternativa valutan som ger återbäring på deras surt utkastade slantar. En sådan bastard till cykel kostar i runda slängar 6500 spänn, vilket i sig är en nivå av omoral som borde belönas med ett nackskott. Det får sådana som honom att sätta hjärnan på standby. Trafiksäkerhet är lika intressant som bajspapper för enhjulingscyklister. Vilket i sin tur innebär att vi som tittar inte är några innocent bystanders utan högst aktiva medbrottslingar till dåren på den sinnessjuka farkosten när hen riskerar att offra ett gäng oskyldiga. Därför förbannade jag nästan lika mycket mig själv som honom, för att jag inte kunde låta bli att glo som ett dumt fån.

Det är nästan så att jag funderar på att engagera mig enfrågepolitiskt och driva en stenhård linje om enhjulingsförbud.