Hipster Shock Level

Många dumheter har jag sett olika hipsterfenomen föra med sig genom åren. De flesta harmlösa och nästan lite gulligt bajsnödiga, några aningen provocerande och vissa sådär jobbigt på gränsen till hur mycket pinsamhet man klarar av utan att tappa all respekt för mänskligheten. Vi snackar Hipster Shock Levels.

Det sistnämnda var något jag blev väldigt varse när vi var i Warszawa i somras och skulle dricka en kopp kaffe på nåt fräckt ställe. Vi kom in och beställde varsin Americano av en kille i hatt och skepparkrans och kände genast att något skavde. Vi hade gjort bort oss. Det kunde vi inte få. De serverade bara droppkaffe och eftersom vår koffeinabstinens höll på att leda oss in i ett mindre charmigt och aggro-konvulsiviskt tillstånd var det bara att tacka och ta emot. Om än motvilligt. För jävlar vad töntigt jag tycker det är med den senaste av trender i kaffevärlden. Caféerna kan lika gärna kassera sina 50.000-kronorsmaskiner för nu är det plötsligt råbonnigt att beställa en dubbel espresso. Nä, det senaste är att dricka överprisat manuellt bryggt biodynamiskt kaffe som smakar damm. Frågar man en "barista" är det säkert en helt hantverk. Frågar man mig så är det en nivå av otyglat vansinne som bara inte kan sluta bra. När ett café drar paralleller mellan att brygga kaffe och alkemi är det inte roligt längre och jag skäms som en hund när jag tvingas se på hur en kaffenörd på fullaste allvar börjar tillreda en droppkaffe med samma andakt som en präst tillreder nattvarden. Jag vet inte vart jag ska ta vägen men pinsamheten som uppstår verkar bara gå i en riktning (åt mitt håll) vilket gör att den är omöjlig att parera och jag blir därför stående som ett fån och känner hur den kramar ett svinhårt grepp kring pungen på mig. Jag står där totalt maktlös och vågar inte yppa ett knyst om vad jag egentligen tycker om att betala 60 spänn för en kopp te-färgat bryggkaffe.

De som håller på och håller på låtsas som att det är något heligt som ska till att hända, när det egentligen bara handlar om att grovmala lite vanliga jävla kaffebönor, som såklart råkar vara biodynamiskt svårodlade bönor från någon sydsluttning med unik klimatzon någonstans svinhögt uppe i nåt livsfarligt berg med omöjligt lite exportmöjligheter. Att sedan lägga pulvret i ett helt vanligt kaffefilter, som givetvis säljs som ett specialfiberpapper från Japan och utvecklat under tre hundra år för att få till en exakt rätt jonisering i vattnet. Vidare placera filtret i en helt vanlig kaffefilterhållare, men som även den råkar vara en supersnilleavancerad mojäng, specialtillverkad av nån gammal halvblind Yoda-gubbe i en hydda på andra sidan jordklotet som allena råkar sitta på lösningen till den perfekt balanserade drycken. Och sist men inte minst koka upp vatten i en liten exklusiv metallkittel med sådär skönt bögig pip, som självklart är A och O för att få till den där exakt rätta droppkaffesmaken, med vilken man sedan precisionshäller vattnet i varsamma cirkelrörelser. En manuell bryggning helt enkelt, men där man som kund tvingas se på när konstnären färdigställer konstverket. Alltså jag facking SPYR när jag tänker på hur omständligt det är. Särskilt eftersom det i slutändan ändå inte smakarbättre än varmt arselvatten. Stopp! Nej! Försök inte ens övertyga mig om något annat. Jag har provat. Flera gånger. I dessa tider ska man vara ganska försiktig när man pratar om djup mänsklig förnedring men om man tvingar sig själv att vara med om ovanstående känns det som att man faktiskt färdas farligt nära de faggorna.

Men då är droppkaffetrenden ändå INGENTING i jämförelse med det jag blev utsatt för på Brewdogs bar för en dryg vecka sedan. INGENTING.

Jag och Josefine hade varit ute och käkat lite och druckit några vanliga värdiga lager runtom i Linné. På vägen hem passerade vi Kungshöjd och tänkte att vi kan väl ta en sista öl till innan vi åker hem. Så vi äntrade Brewdog och kände direkt hur den aningen konstlade stämningen låg tjock i lokalen, trots att det var ganska glest med folk. På kundsidan av baren står en ganska trind man i 55-årsåldern. Han har blöjiga khaki-shorts och instoppad piké och mästrar en yngre förmåga med vänsterskägg om huruvida den ölen han just inmundigat var perfekt balanserad eller icke (det var den inte såklart). Jag riktigt rös av besserwisseratmosfären som svepte över mig som en andedräktsvarm fleecepläd, när jag hamnade mellan dem och försökte få kontakt med killen på andra sidan bardisken. Jag vände mig om och såg att de även inrett med ett flipperspel. Nice. Vi hade tydligen dött och hamnat i gubbhimlen.

När barkillen på andra sidan äntligen hade serverat sällskapet som satt längst till vänster i baren var det så min tur. Han var mycket trevlig (vill jag påpeka) och frågade vad det fick lov att vara samtidigt som han stolt som en tupp flyttade sig lite åt sidan och liksom gjorde en gest som för att presentera menyn som listade deras utbud. Det var sorterat i två olika uppställningar. En för gästkranarna och en för de egna sorterna. Och det var först då, när jag lät mina ögon svepa över den välbekanta uppställningsformen (ett excelark i krita), som jag insåg att allt inte stod riktigt rätt till. De hade tydligen slutat sälja öl, eller de hette i alla fall inget längre, de var inte ens märkta med vad för slags sort de tillhörde. Nånting var fel. Nånting var jävligt fel. Jag kände hur jag drabbades av total sinnesförvirring. Det enda jag fick klämt ur mig var att jag ville beställa två öl. Barkillen sa "vad trevligt", log brett och frågade vad jag var sugen på och tittade tillsammans med mig mot den stora griffeltavlan. Det var ett moment 22 av guds nåde.        

En Stall, Lime, Häst tack!

Jag antar att jag såg aningen förvirrad ut men barkillen kunde lika gärna ha ställt tiotusenkronorsfrågan i ämnet Geometriska Axiomsystem. Där man i vanliga fall kan utläsa ölets namn och få någon slags ledtråd till vad det är för sort, fanns bara märkligt uppstaplade treords-kombinationer av substantiv och adjektiv – till synes helt slumpartade dessutom. Jag kände att jag förde en kamp mot klockan och snart skulle vara tvungen att bestämma mig men det var stört omöjligt. Jag kände också en stark instinkt att inte ge de andra i lokalen nöjet att höra mig fråga om de möjligtvis hade en vanlig lager. Jag förbannar mig själv än idag för att jag inte hade sinnesnärvaro nog att fråga vad de hade på flaska, men risken är att de ångat bort etiketterna och ersatt med sin egen dogmatiska beskrivning.

"En nummer 2" sa jag försiktigt och fick givetvis bara en tom blick till respons. Ok ok, jag förnedrar mig väl då hann jag tänka innan jag kände hur mina läppar motvilligt formade beställningen om en "Maltig karamellbalans" till Josefine. Barkillen högg ett glas direkt och började dra i en av kranarna. Nu hade jag köpt mig lite tid. Vad skulle jag själv ta tro? En Rostad, Rökig, Toffee kanske, eller en Äpple, Kanel, Muffins? Frågan var bara vad det var för sorts muffins. Kokos, hallon eller blandat? Det verkade vara högst oklart. Kanske borde jag avrunda kvällen med mindfucka mina smaklökar ordentligt och ta en Besk, Gran, Tall. Gran och tall i en och samma öl liksom. Hur är det ens möjligt?! Nä det mest rimliga hade kanske varit att gå på det mer klassiska kortet Stall, Lime, Häst men jag ville inte vara sådär jäkla mainstream när jag var på ett så fräsigt ställe.  Då är ju Fikon, Jordig, Torr ett mycket mer spännande alternativ. Eller hur?

För varje sekund som passerade kände jag hur hatet växte inom mig. Jag försökte inte ens mota bort demonerna. Det här var det dummaste jag någonsin varit med om. Till slut v ar fristen ute och jag var tvungen att välja väg. Jag tog en Bröd, Torr, Krispig och motiverade det hela för mig själv med att det var det enda alternativet som faktiskt innehöll ett ord som jag själv skulle använda för att beskriva en kall god öl. Krispig. Tyvärr smakade den skit. Men Josefines Maltiga karamellbalans var riktigt smarrig. Vi sippade upp hälften och lämnade sedan lokalen för att aldrig mer återvända.