Nygifta

Nåväl, två veckor gammalt får väl ändå räknas som nygifta i giftassammanhang.

Jag vill börja med att tacka alla som skrivit och grattat, lajkat, kommenterat på instagram och facebook och allt sånt där. Vi blev glada för varenda en som hörde av sig. Har däremot inte skrivit här på länge men tänkte att nu passar ju bra. Det får också bli startskottet efter en tids radiotystnad.

I alla fall.

Plötsligt händer det. Vi är inne på vårt nionde år Josefine och jag och vi tyckte helt enkelt att det skulle vara kul att gifta oss. Krångligare än så var det inte. Jag antar att Josefine kommer ha en lite annan bild av det hela men i stort sett var det precis så. Det kanske inte låter så romantiskt men det är precis vad det var. Ingen av oss har någonsin drömt om något stort bröllop med tusen gäster och allt sådant där. Vi bestämde oss för att om vi någonsin skulle göra slag i saken så skulle det vara vår grej i det lilla. Och så blev det.

Den 18:e juli gick vi till rådhuset och gjorde det. Bara sådär. Det var en fin dag och efter att min vän Mattias hade knäppt lite bilder spatserade vi till trädgårdsföreningen dit vi bjudit våra föräldrar på picknick. Det var kul att se deras miner. De gapade. Som att besöka en fågelholksfabrik. På kvällen åt vi svinlyxigt på Koka och sedan gick vi till Puta Madre och hällde i oss några öl. Det var en fantastisk dag. Perfekt. Dagen efter lämnade vi barnen hos mormor och morfar och styrde sedan kosan vidare mot klassisk smekmånadsmark i Warszawa där vi sedan spenderade fyra helt grymma dagar. Alltså Warszawa. De är på det, polackerna, kan jag säga. Åk för i helvete – om ni inte redan varit där.

Sedan tillbringade vi en vecka i Mellbystrand med barnen och såg dagarna regna bort. Men det gjorde inget. Eller inte i sammanhanget. Den här sommaren förtjänar dessutom ett eget inlägg i lite mer vanlig bloggfrossa-anda men jag tänkte inte blanda in de känslorna här. Men kanske imorgon om jag ids. Semesterns sista dag och allt.