tisdag, februari 17, 2015

Skrivkrampen

Jag tror att jag har fått en släng av den där beryktade och förbannade skrivkrampen som skrivande människor brukar tala om. Och jag inser att jag nog aldrig tidigare har upplevt det problemet. Inte på riktigt.

När jag gick hem på pappaledighet hade jag storvulna planer på att ägna mig åt skrivande så fort jag fick en stund över till mig själv. Jag inbillade mig att det skulle bli rätt många sådana stunder nu när jag tog den första delen av föräldraledigheten. Kanske har det också blivit många sådana stunder då jag i teorin bara borde fällt upp locket och börjat hamra. Men det har suttit hårt inne. De få rader som jag faktiskt fått ur mig har jag fått kämpa fram. Jag har haft svårt att motivera mig och kommit på tusen anledningar till varför jag inte hittar flytet och knäppt på en tv-serie istället. Skönt för stunden men det har stressat mig. Gjort mig på pissigt humör och snudd på deprimerad. Vilket egentligen är helt sinnessjukt. Jag är ju inte ledig för att få mer tid att skriva. Men ändå. Den där känslan har kommit krypande som en slemmig liten mördarsnigel (om det nu kallas krypa det de gör) och tagit över all min tankekraft. Ju mer jag har försökt blockera den och desto mer förlamad har jag känt mig och desto svårare har det varit att få ner en endaste liten rad.

För varje dag som går mellan det senaste blogginlägget höjs insatsen för att komma upp med något nytt. Inget känns vettigt och istället blir det just ingenting. Vilket formligen äter på mig. Det värsta av allt är att viljan finns. Jag är skitsugen på att skriva av mig men kan bara inte. Jag hatar det. Det är som ett skrivklådans Locked-in Syndrome. Jag blir en fjäril i glaskupan. Är det verkligen min lott? Bo fucking hoo, jag vet, men skrivkramp är fanimej en hund från helvetet.

Jag undrar om det finns några smarta trix för att bli av med skiten och komma loss. Jag tror inte på universallösningar men om någon som läser här har den perfekta metoden så skjut. Däremot tror jag att jag har börjat förstå sambandet. Med den inbillade ledigheten fick jag för mig att historierna skulle flöda. Men det gör de inte och kanske är det inte så konstigt. Plötsligt har min vanliga vardag ersatts av 100% marktjänst i hemmet med ett logistikpussel av hämtningar, lämningar, matning, blöjbyten och rena projektuppstarter bara för att lyckas komma utanför husets väggar. Jag säger inte att det inte är underbart. För det är det. Att vara föräldraledig är till 99% mumma för själen (och relationen till sina barn). Men alla intryck som det vanliga livet dagligen serverar hårdbantas till nästan anorektiska nivåer. Häromveckan var det mest intressanta när jag såg en Brunnsboversion av Bob Geldof på bussen. Det väckte förvisso ett inre fniss, men i övrigt, vad fan ska jag med det till.

Hur som helst. Nu har jag bestämt mig för att rycka plåstret. Det får bli lite mekaniskt och konstlat ibland och konstiga nivåskiften mellan mina inlägg. Inte bry mig om att kvalitén blir lidande ibland utan bara börja skriva det som faller mig in.

Nu ska jag ut och springa. Det är första gången på extremt länge. Det är inget jag ser fram emot. Bara ännu ett plåster som måste ryckas för att bota ännu ett Locked-in Syndrome. För jag är egentligen en sjukt smärt kille, tillfälligt inlåst i en slags gubbhydda med ofrivilligt mycket rondör. Och så kan vi fan inte ha det.

11 kommentarer:

Z sa...

grattis. två tips:
1. deadline
2. skriv slutet.

Larsson i Majorna sa...

Du, jag har lämnat föräldraledigheten bakom mig för många sen, men det blir inget skrivet någonsin hemma. Jag har haft ett viktigt mejl liggande i bakhuvudet sen i oktober, och tänker varje morgon att "ikväll gör jag det bara." Men inte då.

Lisa sa...

Har verkligen aldrig förstått mig på de som säger "jag skrev en roman när jag var mammaledig/pappaledig", för det enda jag kan tänka när jag hör det är HUUUUR? HUUUUR GICK DET TILL? MAN (okej, jag) ÄR JU ALDRIG SÅ DUM I HUVUDET OCH ORDFATTIG OCH OFÖRMÖGEN ATT FORMULERA NÅGOT SOM HELST VETTIGT OM NÅGOT SOM NÄR MAN ÄR FÖRÄLDRALEDIG, SÅ HUUUUUR?!?

Sämsta skrivperioden någonsin.

För övrigt tror jag på att avsätta tid. Tänka på skrivet som om det vore ett läkarbesök eller en fredagsöl eller en träning eller något annat som man inte skulle prioritera bort, och boka in i kalendern. Typ "torsdagar klockan 19-20 ska jag skriva". Och sen bara göra det.

I och för sig också rätt svårt att kombinera med föräldraledighet och oberäkneliga barn vars tupplurar sällan följer förälderns inbokade grejer i kalendern, men, men, ja, ja.

Markattan sa...

Tror att skrivkrampen byts ut mot träningsvärk. Finns väl inget bättre tillstånd för tankar och formuleringar som när man är ute och kutar?

Markattan önskar lycka till

Annelie sa...

Nej, det finns ju inga universallösningar. Antagligen inte ens något som funkar för dig varje gång (inte för mig iaf). Men två grejer funkar ofta:
1. Att bara göra det. Skriva något asdåligt bara för att skriva. Då brukar grej nummer två komma sedan.
2. "Intuitivt skrivande". Alltså skriv exakt det som poppar upp i huvudet. Det är en hel genre vad jag förstår, men det är ju bara ren rappakalja förstås. men det brukar få igång mitt huvud iaf.

Honey sa...

Hear,hear. Känner igen mig extremt mycket på stycket om att det blir jobbigare för var dag som går och att inget känns vettigt. Jag har massor med idéer, men när jag börjar försöka pressa ut dem känns allt som bajs som ingen skulle ha något intresse av att läsa. Hur svårt kan det vara, själv läser jag ju om allt mellan himmel och jord som folk skriver och så har jag ändå krav på mig själv att skriva ett Nobelpris-värdigt mästerverk varje gång jag ska lägga ut något (okej, inte riktigt, men det är banne mig inte långt ifrån).

Jag tror lite på det som Lisa säger, att man får avsätta tid för att skriva, och sen faktiskt hålla den tiden. Och sen får det bli som det blir, vissa dagar får man kanske inga läsare och vissa får man flera, en då har man i alla fall kommit igång. Ska börja med det nu på direkten.

Ellet sa...

Jag saknar att skriva också. Förr i tin skrev jag mer om saker, lekte med orden liksom, även om det kanske inte var några vinnande noveller som noterades ner, men nuförtiden är det noll. Noll! För att? Ja, jag vet inte. Jag är bra på att undvika obekväma konstiga personer och de man träffar på går inte att blogga om pga kollegor och grannar och familjen, och i övrigt händer det ingenting som jag kan blogga om. Bloggen rullar på för jag pysslar med grejer som passar i det formatet, men skrivandet har ju tappats någonstans på vägen. Gillar inte, men har tappat det för så länge sen att jag inte ens vet hur jag ska hitta tillbaka.

adde sa...

Jag hoppas också att löpningen kickar igång dig. Det skulle vara så kul om du hittar känslan igen. Jag håller tummarna.

mikebike sa...

Z: Tack!

Larsson: Usch. jag måste vända det här nu.

Lisa: Åh vad skönt att höra dig säga det. precis så känner jag mig hela tiden nu. ordfattig, oförmögen och dum i huvudet. Tack för ditt tips. Jag tror också att det är ett bra sätt att få något skrivet. Jag ska börja göra så.

Markattan: åh gud ja vilken jävla träningsverk jag har nu. men jag klan inte tänka en tanke när jag springer. inte än. det enda jag kan tänka på är att andas så att jag inte dör. det är första steget :)

annelie: stream of consciousness. härligt och roligt att skriva precis allt som poppar upp. dock är min ström inte så intressant just nu skulle jag tro.

honey: ja jag tror också mycket på det där att avsätta tid. men det är i sig ett jävla trix just nu. bar att få till en fast tid. Men jag ska försöka.

Ellet: jag tror att lisa, annelie och honey är inne på rätt spår.

Adde: jaja det löser sig. tack.

Z sa...

ha! Jo, visst. Men i alla fall, det går över.

SE sa...

Prestera kan du göra på jobbet. På bloggfrossa följer vi dig genom högt och lågt. Många har ju gjort det ett tag. Smekmånaden är över :)